Vi hade aldrig långt till Konsum. Vi tog cykeln hemifrån. Några minuter bara och då hade vi också passerat det privata alternativet, Ekboms. Dit gick vi aldrig in. Vi var obrottsligt lojala mot kooperationen.
Tills en dag. Mamma hade hört talas om det nya diskmedlet Yes. Fick veta att det inte skulle saluföras i vårt Konsum. Hon tog cykeln till uppstickarbutiken i det nybyggda bostadsområdet där miraklet salufördes. Därmed var det slut på hennes långa relation till kooperationen.
Sara Kristofferssons bok Det förlorade paradiset (Volante förlag) berättar egentligen historien om Konsum med samma innehåll som min egen familjs. Boken har underrubriken Berättelsen om Konsums uppgång och fall. Det är en berättelse om en kämpande folkrörelse som livnärde folkhemmet genom sina, på topp, 8 000 butiker. Egna industrier tillverkade en del av de varor Konsum-butiken förde. I folkhemmet var det, förutom självklart, också klokt att vara Konsumkund och spara kvitton hela året för att få sin återbäring.
Boken berättar om framtidstron i det land där alla fick det lite bättre. Konsum blev en samhällsförändrande kraft med, som flest, 80 000 medarbetare. Man var med att forma det moderna landet, estetiskt, kulturellt och socialt. Ändå, skriver författaren, är hennes bok ingen berättelse om segraren. Det är förlorarens historia.
Konkurrenten Ica växte och blev marknadsledande redan i mitten av 60-talet. Ica lärde sig att kopiera kooperationens framgångsrecept, skriver Sara Kristoffersson — modern butiksinredning, självbetjäning, personalutbildning, centrallager, egna varumärken, ekologiska produkter.
Ica växte vidare från livsmedel till bank, grossistverksamhet, apotek, försäkringar.
Sara Kristoffersson ställer också kooperationens centralisering mot den enskilda Ica-handlarens drivkraft som självständig aktör på sin marknad.
De politiska och sociala ambitioner som var så viktiga och låg till grund för Konsum försvagades och blev till och med en belastning, enligt Kristoffersson. Hon prövar tanken att kooperationens uppgång och fall är synkroniserad med folkhemmets. Och tar Tage Erlander till hjälp, som på 60-talet talade om ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Välfärden ökade men inte i den takt som människor förväntade sig.
Kooperativa förbundet bildades i en tid då Sverige var fattigt. Kooperationen, och andra folkrörelser växte fram som en modell bort från fattigdomen.
Den gängse bilden av vad som sedan hände skaver en del hos Sara Kristoffersson. Hon slår fast att ”För Konsums del tog framgångssagan slut på 1970-talet”. Men samtidigt menar hon att drömmarna om mat av högre kvalitet och rimligare priser blivit förverkligade genom just den kooperativa rörelsen.
Men i nyliberalismens tidevarv konkluderar hon gäller jaget före viet. ”Utopin som en gång utgjorde ledstången fungerar inte längre”.
Ewa Wirén
som inte har några problem att hitta Yes på Coop
.