Sätt dig bekvämt och följ med till en tid när landets statsminister och Socialdemokraternas partiledare bedrövad tog på sig ansvaret för det dåliga valresultatet – endast 47,4 procent. Det var en tillbakagång med ett par procentenheter jämfört med kommunalvalet två år tidigare.
Partiledaren var förstås Tage Erlander – Sveriges längsta statsminister. Han tyckte att han hade tappat stinget, kände sig gammal (63 år), och gnällde som vanligt i sin dagbok.
Den som guidar oss i maktens innersta cirklar under denna socialdemokratiska storhetstid under 1960-talet är Bengt K Å Johansson, senare själv minister i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. Det sker i den lilla (96 sidor) men intressanta och välskrivna boken ”Dagar med Tage, stunder med Sträng” (Hjalmarson & Högberg).
1963 blir han en av de så kallade Erlanders pojkar. Efter universitetsstudier och politiskt engagemang i Göteborg värvas ynglingen från Boråstrakten till talskrivare hos statsministern.
Anställningsintervjun sköts av byråchefen Olof Palme och det är först när allt är klart som han presenteras för Erlander.
Johansson, som han har kallas i Erlanders dagbok, arbetar i statsrådsberedningen, som på den tiden bestod av tio personer, inklusive två ministrar och en vaktmästare, fram till hösten 1966.
Inblickarna i hur politikens alla kriser (jodå, det var jämt kris då också) är fint skildrade, men särskilt pikant blir det när författaren jämför sina egna intryck av hur arbetet förlöper och hur han lyckas med sina tal och andra uppgifter med facit – nämligen Erlanders dagböcker.
Ibland blir han förstås glad när han noterar att chefen var nöjd, men några gånger bränner det till. Jag ska inte återge de episoderna, läs i stället boken eller delta på Onsdagsklubben 20 januari och hör författaren själv berätta.
Efter tiden hos Erlander flyttar Bengt K Å över till finansdepartementet och Gunnar Sträng där han stannar till 1970. Den tiden är inte lika utförligt skildrad, men ger ändå en intressant bild av folkhushållaren Sträng.
Det är två giganter inom svensk politik och socialdemokrati som Bengt K Å Johansson behandlar i sin bok. Det är varken memoarer eller biografi, det hade förstås krävt ett helt annat utrymme. Men en stunds trivsam och tankeväckande läsning är det ändå.
Tommy Svensson