Behövs ännu en bok om Karl XII?

Den frågan ställer författaren Magnus Västerbro själv i sin nya bok ”Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII” (Albert Bonniers förlag, 2021).

Den av somliga kallade hjältekonungens tid vid makten i början av 1700-talet är en av de mest omskrivna epokerna i svensk historia, och omstridda. Inte bara av historiker.

Det var till exempel August Strindbergs avklädning av Karl XII som maktgalen tyrann som gav upphov till Strindbergsfejden i början av det förra seklet. Låt vara att det fanns annat groll också mellan den store författaren och hans konservativa belackare.

För det gäng unga ”sverigevänner” som på 1990 talet tog över det nynazistiska Sverigedemokraterna och gjorde det till Sveriges tredje största parti var (och är?) Karl XII en stor förebild som de regelbundet hyllade på hans dödsdag 30 november.

Jo, det fanns behov av ännu en bok om Karl XII. Precis den bok Magnus Västerbro har skrivit.

Han skriver själv att det ”saknades en berättelse om denna tid som inte sätter kungen själv i centrum.” Han vill rikta ”fokus åt ett annat håll – mot det vardagliga livet i Sverige”.

Konungen blir närmast en skuggfigur, en krigsgalen despot som enväldigt styr riket från fronten, vare sig det är i Polen, Baltikum, Ryssland eller Ukraina. Regera på distans skulle vi kanske säga i dag. Beridna kurirer for fram och tillbaka med väskor fulla med handlingar och kungens order som inte fick ifrågasättas.

Hur var det egentligen att leva som svensk under dessa år?

Vi får följa en rad personer, somliga i kungens närhet men framför allt vanligt folk som man säger idag, och deras öden under de drygt tjugo åren som med bokens titel verkligen förtjänar att kallas ”Tyrannens tid”.

Det är en bild av ett land, till och med en stormakt när kungen träder till, i förfall. Ett krigstrött folk som plågas till det yttersta. Soldathustrun Elin Jonsdotter hänger sig i fäboden redan när kriget bryter ut. Anders Erssonfrån Hemsjö i Västergötland hugger av sig fyra fingrar med en yxa för att slippa kriget. En rad andra gripande människoöden får vi följa i boken.

Utblottade soldathustrurna skulle vänta på sina män i minst sex år. De fick inte gifta om sig så länge de inte kunde bevisa att maken var död. Om de ändå var tillsammans med någon annan var straffet döden.

Och så de som vågade säga emot. När Karl XII kröntes bara 15 år gammal utbrast prästen Jacob Boëthius i Mora under en predikan ”ve dig, du land vars konung är ett barn”. Han fängslades och dömdes till döden, omvandlat till livstidsstraff. När Johan Schönheit, oklart ursprung, kritiserar överheten i en bok döms han till döden.

 ”Först huggs Johan Schönheits högra hand av. Sedan dras hans tunga ut med en krok, så att den kan skäras av med en kniv. Det var ju med handen han skrev, och med tungan som han uttalade alla sina hädiska ord därför anses de förtjänta av ytterligare straff.”

 Kungen beordrar ständigt fler soldater och kräver mer skatter uppenbarligen utan några tankar om det lidande som folket får utstå. Mot slutet av sin tid utbrister han: ”Jag förväntar mig inte folkets kärlek, jag kräver deras lydnad”.

 Så längst ner på sidan 387 konstaterar författaren lakoniskt: ” Och så dör han. Och allt faller samman.”

 En utländsk besökare skriver: ” Aldrig har ett folk visat större glädje över förlusten av sin furste.” Och Erik Benzelius, en av de personer vi får följa i boken, skriver i december 1718:

”Enväldet är borta”.

Så blev det också, för en tid. De kommande åren kallas frihetstiden.

Magnus Västerbro tvekar inte att kalla Karl XII för en tyrann, en envåldshärskare. Här ser han också paralleller med vår tid.

”Där finns till exempel den tidlösa kulten av starka ledare. I början av 1700-talet vördades ju Karl XII på ett sätt som påminner om hur man i dag hyllar ledarna i länder som Kina, Syrien och Nordkorea (fast han råkar skriva Sydkorea, vilket rimligen är ett tryckfel). Kampen mellan demokratiska krafter och diktatoriska är också i högsta grad aktuell.”

Så blir hans bok om Tyrannens tid för 300 år sedan också en bok om vår samtid. Magnus Västerbro har skrivit en bok som jag varmt rekommenderar.

Tommy Svensson