Det är inte så många av Onsdagsklubbens medlemmar som har omfattande egna breda minnen av politiken, viktiga händelser och annat under andra världskrigets år1939-1945. Naturligtvis har vi fyllt på med olika berättelser, ofta rapsodiska, senare i livet. Nu kan vi få en intressant och samlad bild av betydelsefulla delar av vår historiagenom att ta del av Henrik Berggrens tre böcker. Den tredje nyutkomna boken slutför berättelsen och har nyligen nominerats till årets Augustpris.
De tre böckerna som heter Landet utanför, Sverige och kriget, 1939-1940, 1940-1942 och 1943-1945 innehåller berättelser och analyser om kriget och vad som hände i vårt land inom samlingsregeringen, socialt och inom vardagslivet, men också om besluten på olika nivåer och förstås om världskrigets fasor och utveckling. Böckerna är ett försök att integrera militär och allmän historia, d v s politiska, sociala och kulturella frågor, skildringar av såväl vardagsliv och politiskt beslutsfattande. Lägg därtill fakta om krigets fasor och elände. Sammantaget ges en överblick och kunskap om kriget och om Sveriges roll och svårigheter.
Det nya i historikern Berggrens skildringar är att de bygger på många källor och att den ”stora” politiken förs samman med hur intressanta personer i olika positioner agerar, men också att konflikter noggrant beskrivs. Astrid Lindgren som skrev krigsdagbok 1939-1945 används som en återkommande folklig kommentator liksomen del andra dagboksförfattare.
I den första boken beskrivs bland annat en inre socialdemokratisk strid om Sveriges roll under kriget mellan Sovjet och Finland 1939. Där manövrerade statsminister Per Albin Hansson skickligt mellan aktivisten Rickard Sandler och ErnstWigforss. De är på olika linjer och är hotande för S-sammanhållningen.
När tyskarna inleder världskriget blir det tid för en samlingsregering med fem S- ledamöter mot sju borgerliga, men med centrala poster för Wigforss, Möller, Sköld, Herman Eriksson och så förstås Per Albin, statsministern. Sandler ochen ursinnig Arthur Engberg fick lämna.
Men det är absolut inte enbart fakta om politiska beslut och krigets utveckling som berättas, utan det handlar också om annat som Bangs journalistik, Karin Boyes sista tid och Eyvind Johnsons Krilon-trilogi som tillsammans med rader av olika källor ger många bilder och fakta om Sveriges interna liv.
Något som är särskilt intressant vid sidan om nazismens ideologiska innehåll, Hitlers krig och beslut att förinta judarna är bland annat berättelsen om en av de mest omstridda inhemska händelserna under kriget, det som kom att kallas midsommarkrisen som uppstod när Hitler-Tyskland plötsligt ställde krav på trupptransporter via Sverige till Finland sedan tyskarna och Finland inlett kriget mot Sovjet.
Kravet var att en tysk infanteridivision med 15 000 soldater skulle ges tillstånd till transport från Norge genom Sverige till krigsfronten – vilket upplevdes som mycket hotfullt att säga nej till. Det blev ett svårt beslut för Socialdemokraterna i samlingsregeringen.
Ett ja ansågs vara ett mycket större brott mot neutraliteten än den tidigare tillåtna tyska permittenttrafiken. Nu var det svårt på allvar. Utrikesminister Christian Günther och statsminister Per Albin Hansson beslöt att snabbt informera kungen som vid deras möte sade att han inte ville vara med om att regeringen nekade till tysktransporten. Günther och Per Albin redovisade resultatet för de i regeringen som var kvar i Stockholm att kungen var beredd att abdikera om den hitlertyska framställningen inte godkändes.
Dramatiska möten blixtinkallades och regeringssammanträde hölls tidigt på morgonen på midsommaraftonen den 23 juni. Det var ett tungt och allvarligt sammanträde som pågick länge. Ett ja var ett brott mot neutraliteten och ett nej innebar en allvarlig risk för krig med Tyskland. Hårdast emot var trion Sköld, Wigforss och Möller, Per Albins viktiga partikamrater. De borgerligaledamöterna var på andra sidan, för ett ja till Tyskland.
Det utvecklades till en svår kris. Sköld ansåg att ett ja innebar att S-ledamöterna borde lämna regeringen. Trion Sköld,Wigforss, Möller trodde att de hade Per Albin på sin sida för ett nej. Nya möten följde. Utrikesnämnden behandlade frågan, men det ledde inte framåt.
Läget var kaotiskt och hotande, rädslan för tysk invasion var stark hos de flesta. Det är i den fortsatta behandlingen av beslutet som statsministern och Socialdemokraternas partiledare Per Albin framstår som ytterst skicklig.
På midsommardagen träffades de olika riksdagsgrupperna till avgörande möten. Berggren skriver i boken 1940-42 omS-krisen: ”Per Albin gjorde en av sina välavvägda sammanfattningar. Trion Wigforss, Möller och Sköld stod fast, vidhöll sina nej och fick stöd av Undén, Sandler och några till.” Hur skulle det bli?
När S-riksdagsgruppen höll beslutsmöte kom Per Albin igen efter många inlägg och talade om kungens abdikationshot och att han inte ville släppa regeringsmakten – vilket skulle bli resultatet av ett nej. Han ansåg att en regering utansocialdemokrater skulle bli för svag för att stå emot nya större hot från Tyskland. Först efter fem timmars sammanträde blev det votering. Per Albin krävde ett skarpt beslut och att ”man tog alla konsekvenser” av ett nej.
Beslutet i gruppen blev 159 för avslag och endast två för bifall. Så var läget vilket ledde till Per Albins andra votering med en skickligt formulerad fråga och krav på ett användbart resultat. Statsministern hade väntat ut en möjliglösning på en omöjlig intern partikris.
Henrik Berggren citerar resultatet av ett följande beslut av Socialdemokraterna. Det innebar 72 för med 59 emotformuleringen ”att om de borgerliga icke vill medverka härtill att säga nej (till tyskarna) ansåg sig gruppen nödsakad i enighetens intresse medverka till ett tillmötesgående svar om transitering av ifrågasatta trupper”.
Statsministern och partiordföranden hade med sitt tålamod lyckats tygla trion Sköld- Wigforss-Möllers motstånd ochderas följare. Och det var inte första och inte heller sista gången hans skickliga sätt att vänta ut en problemlösning var framgångsrik.
När sedan regeringen skulle fatta beslut hade de borgerliga partierna valet mellan att säga nej till transiteringen och skapa kris eller gå fram med ett ja, vilket då löste Per Albins och S-partiets inre problem, så att också ledamöternakunde fortsätta i regeringen.
Det som kallas midsommarkrisen har diskuterats och kritiken har ibland varit hård mot regeringens beslut att säga ja till Hitlertyskland och därmed bryta mot neutraliteten. Det har kallats undfallenhet och kritiserats tillsammans med den politik som stoppade tidningskritik mot Hitler genom konfiskation av vissa tidningarnas upplagor.
När västmakterna USA och England började planera för invasionen och slutkriget, d v s det som kallades Dagen D, fanns en kvardröjande kritik mot Sverige på grund av eftergifter till tyskarna och vår export av järnmalm och SKF:s export av kullager till Tyskland – som pågick sent under kriget. Men Sverige accepterades efter hand som en tydlig västmakt.
Sverker Lindström