Jan Eliassons tid som utrikesminister blev kort, bara sex månader. Han efterträdde Laila Freivalds våren 2006.
Då var han ordförande i FN:s generalförsamling. Ett uppdrag chefen Göran Persson tyckte han kunde ha kvar. Utrikespolitik brukar inte vara så viktig i valrörelser, tänkte han kanske.
Eliasson fick pendla mellan uppdraget i New York och chefsrummet på UD fram till regeringsskiftet i oktober.
Tiden som utrikesminister tar därför inte någon stor plats i Jan Kenneth Eliassons memoarer Ord och handling. Ett liv i diplomatins tjänst. (Albert Bonniers förlag, 2022). I stället är det framför allt diplomaten och mästermedlaren som berättar.
Men Jan Eliasson tog verkligen sin roll som politiker på stort allvar. Han älskade att hålla Första majtal och resa runt i landet och möta partivänner och väljare under den intensiva valspurten. Det var synd att han inte fick fortsätta eller fick chansen några år tidigare.
Nåväl, särskilt under senare år blev han närmast folkkär som den obotlige fredsoptimisten som talade så människor förstod. Jag minns att han brukade inleda med att hålla fram ett glas vatten. ”Det här är lyx för en miljard människor”, sade han. Det var en bild av fattigdomen i världen ingen kunde komma undan.
Jan Eliasson är arbetargrabben som aldrig tvekat om sin hemvist i Socialdemokratin. Fint skildrar han sin familj och uppväxt i arbetarkvarteren i Göteborg, de första tio åren i en enrummare i Kålltorp, östra Göteborg.
Men studera vidare fick han och sjutton år gammal åker han på ett stipendium till USA. Redan då inträffar en händelse som kan ses som ett förebud om hans kommande liv i den internationella storpolitiken.
I New York Times läser han om en ung senator som siktar på presidentposten, John F. Kennedy. När hans värdfamilj ska ordna en talare till ett lokalt partimöte för Demokraterna, dristar han sig till att föreslå Kennedy.
Så blev det också och på mötet säger ordföranden till den blivande presidentkandidaten att han inte hade blivit inbjuden om det inte varit för en ung svensk utbytesstudent. Ynglingen Eliasson kallas fram och får en pratstund med Kennedy och hans autograf.
På den vägen är det. Jan Eliassons berättar om sin karriär på UD och i FN och alla omöjliga och möjliga medlaruppdrag som han varit engagerad i. Det är en imponerande insats i fredens och demokratins tjänst. Även om det ibland blir lite tungrott när kriserna staplas på varandra.
Mycket är dock spännande att läsa, till exempel samarbetet med Olof Palme och mötena med Saddam Hussein under medlingsförsöken mellan Iran och Irak och kreativiteten när det gäller att finna lösningar, som skapandet av så kallade humanitära korridorer i kriget mellan Sudan och Sydsudan.
Man slås av det enorma kontaktnät han byggt upp, kanske var det mötet med Kennedy som grundlade allt.
Han är möjligen för diplomatisk i en del känsliga ämnen. Det gäller somligt i FN, till exempel behandlingen av visselblåsaren Anders Kompass.
Han försäkrar att det inte var något problem för vare sig han eller Pierre Schori att de båda blev bortvalda när Lena Hjelm-Wallén respektive Anna Lindh blev utsedda till utrikesministrar. Kanske, kanske inte.
Boken är intressant och lärorik för alla politiskt intresserade. Och vi lär känna människan, arbetargrabben, i diplomatkostymen.
Tommy Svensson
(arbetade på UD 1996-1988 som EU-sakkunnig)