Äntligen! är man frestad att utropa. Här kommer nu ett efterlängtat motgift mot den toxiska historieförfalskningen – ofta med socialdemokratin och arbetarrörelsen i sitt fokus – som mer eller mindre oemotsagd har fått breda ut sig alldeles för länge, inte minst i sociala medier. Det handlar om påståenden av typen: ”Det var Socialdemokraterna som startade Rasbiologiska institutet”.

Det är något befriande rakt över Anne-Marie Lindgrens nya bok Hur var det nu, egentligen? Myter och sanningar om Sverige och den svenska 1900-talshistorien. (Tankesmedjan Tiden). I en tid då historien ofta reduceras till politiska slagträn, talepunkter eller ideologiska piruetter, insisterar Lindgren på det som är svårast och mest nödvändigt: nyanserna.

Boken är förhållandevis slank, knappt över hundra sidor, men intellektuellt koncentrerad. Utgångspunkten är lika enkel som laddad: vad är egentligen sant, och vad är lögn och förbannad dikt, i berättelsen om Sveriges 1900-tal? Här granskas välkända problem som neutralitetspolitiken under andra världskriget, rasbiologins politiska bakgrund och folkhemmets idéinnehåll – inte med ambitionen att leverera definitiva domar, utan att pröva de förgiftade ”sanningarna” på nytt. Det är en ansats som i sig ger boken dess värde.

Bok

Lindgren har en essäistisk skärpa som undviker både polemiska förenklingar och det akademiska språkets otymplighet. Resultatet är en framställning som rör sig obehindrat mellan analys och folkbildning. Hon visar hur sammansatta historiska skeenden ofta har reducerats till symboliska berättelser – antingen som nationella framgångssagor eller (som oftast) moraliska haverier – och hur dessa förenklingar riskerar att skymma det historiska förloppets verkliga komplexitet.

Samtidigt finns här en tydlig normativ riktning. Boken är, med förlagets formulering, ett ”engagerat försvar för människovärdet”, och det är inte bara en etikett utan en genomgående hållning. Lindgren argumenterar för att historisk kunskap inte är neutral i betydelsen irrelevant, utan tvärtom avgörande för hur vi förstår samtida politiska och moraliska konflikter. Det gör att boken får en tydlig samtidsresonans, utan att för den skull bli tendentiös.

Ett av verkets mest inbjudande drag är det konsekventa motståndet mot anakronism. Lindgren vägrar att döma det förflutna enbart med dagens moraliska måttstockar, men hon väjer inte heller för att synliggöra de etiska problem som har präglat t.ex. steriliseringspolitiken eller Sveriges hållning under kriget. I stället placerar hon in händelserna i sina historiska kontexter och visar hur politiska beslut formas i spänningsfältet mellan idéer, intressen och det högst tidsbundna bakgrunds- bruset. Det är en hållning som kräver mer av läsaren – men också ger mer tillbaka. Språkligt utmärks boken av klarhet och disciplin. Anne-Marie Lindgren skriver utan onödiga utvikningar, med en retorisk precision som vittnar om hennes långa erfarenhet av idédebatt. Det finns en pedagogisk ambition i texten, men den slår aldrig över i förenkling. Tvärtom ligger styrkan i att hon lyckas göra komplexa resonemang begripliga utan att förlora deras analytiska skärpa.

Kanske är det också där bokens största förtjänst finns. Den gör inte anspråk på att vara en heltäckande historieskrivning, utan fungerar snarare som en intellektuell korrigering – ett försök att justera några av de centrala perspektiven i en offentlighet där historien alltför ofta instrumentaliseras och banaliseras. Genom att visa att det svenska 1900-talet rymmer både mörker och lärdomar öppnar Lindgren för ett mer moget och reflekterande samtal om det förflutna.

Sammanfattningsvis är detta en liten bok med ett ovanligt stort ärende. Den kräver inte bara att läsaren är beredd att ompröva vad hen tror sig veta, utan också hur historisk kunskap formas och används. I bästa mening är det folkbildning: saklig, prövande och djupt angelägen. Egentligen finns det bara ett problem: boken kommer alldeles för sent. Historieförfalskarna har fått härja fritt under många år och lyckats skapa ett fäste för sina skenbilder i det allmänna medvetandet. Att på allvar sätta in ett verkningsfullt motgift kommer att kräva mer än denna enda bok.

Lars Ilshammar