Skrifter från Onsdagsklubbens erfarenhetsarkiv 1:2025

This work is licensed under CC BY-ND 4.0

På nyåret 1995 blev Sverige medlem av Europeiska unionen. Så blev fallet efter tre år av förhandlingar och en folkomröstning med majoritet för ja-sidan den 13 november 1994. Avgörandeför utgången var att (S) hösten 1990 hade skiftat från en avvaktande till en bejakande grundinställning.

Omorienteringen blev möjlig till följd av att Berlinmuren hade rivits och Warszawapak-ten hade upplösts under 1989 och 1990. Av de båda historiska invändningarna mot ett svenskt medlemskap –den utrikespolitiska hänsynen till Finland och önskemålet om en egen välfärdspolitik – återstod bara synen på välfärdspolitiken. Denna vägde dessutom inte längre lika tungt på grund av den delvisannorlunda syn på statens uppgift, som un-der 1980-talet kommit att bemäktiga sig tidsandan.

Tre genomarbetade doktorsavhandlingar av Mats Bergquist 1970, Mikael af Malmborg 1994 och Jakob Gustavsson 1998 ger en samlad bild av debatt och politik i Europafrå-gan under de femtio åren från 1945 till 1995.

Den bild som framträder i Jakob Gustavssons framställning om hösten 1990 är att ja-sidan politisktframgångsrikt – genom att framställa ekonomin som huvudsaken och inte vare sig utrikes- eller välfärdspolitiken – lyckades få stöd också inom socialdemokratin för ett medlemskap. Det skedde på ett sätt som gjorde att de som varit på nej-sidan jäm-förelsevis lätt kunde acceptera det fattade beslutet.

På den punkten skiljer sig den svenska hanteringen inom (S) från motsvarande hante-ring i Norge.Där led ja-sidan vid två tillfällen, 1972 och 1994, nederlag i folkomröst-ningar om medlemskap. Följden blev att Norge ännu inte är medlem och att motsätt-ningarna inom Arbeiderpartiet fortfarande ligger nära ytan.

Utifrån denna jämförelse inställer sig frågan om hur det mer exakt gick till när (S) svängde från ett nej till ett ja. Var det genom en ”kupp” från ledningens sida, som det ibland har sagts, eller förekomett rimligt mått av politisk och saklig bearbetning? Hur gick argumenten för och emot och hur var detmed förankringen och partidemokratin?

Det som här redovisas är inläggen vid ett vittnesseminarium på Sveavägen 68 inom ra-men förOnsdagsklubbens projekt ”Arbetarrörelsens minnesarkiv”. Det hölls den 4 de-cember 2023 och handlade om hur det gick till under den period med kulmen hösten 1990 när (S) skiftade ståndpunkt.Genom att så skedde kunde en svensk medlemsansö-kan överlämnas till det holländska ordförandeskapet sommaren 1991.

• Allan Larsson (finansminister, riksdagsledamot).
  • Bengt Ohlsson (politiskt sakkunnig i Utrikesdepartementet, medarbetare till den soci-aldemokratiska riksdagsgruppen).
  • Inger Segelström (ordförande i det socialdemokratiska kvinnoförbundet, riksdagsle-damot och EU-parlamentariker).
  • Erik Fichtelius (politisk reporter i public service).

Önskvärt hade varit att argumenteringen för ett nej mer utförligt hade kunnat belysas. Särskilt intressant hade varit att få veta hur dåvarande utrikesminister Sten Andersson och dåvarande utrikeshandelsminister Anita Gradin internt argumenterade. Men det lät sig med dennasammansättning av panelen inte åstadkommas. Det återstår för ett fortsatt intervjuande att försöka utröna.

 Litteratur

Bergquist, Mats. 1970. Sverige och EEC – en statsvetenskaplig studie av fyra åsiktsrikt-ningars syn på svensk marknadspolitik 1961-1962. Lund Political Studies, 11. Stock-holm: Norstedt.

Gustavsson, Jakob. 1998. The politics of foreign policy change –explaining the Swedish reorientation on EC membership. Lund University Press

Larsson, Allan. 2015. Min europeiska resa. Visby: Gotlandsboken.

Malmborg, Mikael af. 1994. Den ståndaktiga nationalstaten – Sverige och den västeu-ropeiska integrationen. Lund University Press.

Seminariet introducerades genom att Onsdagsklubbens ordförande Monica Andersson1 hälsade deltagare och publik välkomna. Därefter gav projektets sammankallande Bo Bernhardsson2 enbakgrund till projektet och dess tillkomst. Dagens moderator Lars Ils-hammar förklarade att syftetmed vittnesseminariet som metod i första hand är att skapa nytt historiskt källmaterial.

Under ett vittnesseminarium låter man ett antal centrala personer med erfarenheter inom ett visst område dela med sig av sina personliga minnen och erfarenheter, och samtala under informella former under ledning av en moderator. Det bör också finnas tid för frågor och samtal med publiken, i detta fall Onsdagsklubbens medlemmar.

Det inspelade samtalet transkriberas sedan och görs tillgängligt som ett gemensamt kul-turarv, som ny källa till det förflutna, samt som inspiration för framtida forskning. Vitt-nesseminarier är däremot inte avsedda att behandla den efterföljande utvecklingen. Det aktuella seminariet var inte tänkt att bli någon diskussion om EU:s framtid eller om EMU-frågan.

Efter denna introduktion gavs Erik Fichtelius ordet som förste paneldeltagare. Erik är journalist och författare och var 1987–1993 chef för Sveriges Radios Eko-redaktion. 1993 lämnade han radion ochblev inrikesreporter och politisk kommentator på Aktuellt i SvT.

 Erik Fichtelius:

Min uppgift är att diskutera hur den här frågan behandlas i media. Problemet är att man gång på gång inte förstår, man missar de stora vändningarna, de stora besluten. Och toppen på det hela är välIngvars [Carlsson] första artikel i Dagens Nyheter med avsik-ten att öppna dörren för EU, men rubriksättaren stänger dörren med en smäll.

Ingvar skriver en ny artikel några dagar senare. Men låt mig då backa lite och diskutera, försöka förklara, varför är det så? Vad är det som inte rimmar? Det handlar om nyhets-begreppet, om vad som är en nyhet, en nyhet är förändring, och den förändringen kan vara plötslig eller långsam.

Nyhetsredaktionerna har en bra struktur för att fånga plötsliga förändringar. Ett flygplan som störtar,ett brott som begås, blåljusjournalistiken som dominerar journalistiken över huvud taget, men också en valseger eller valförlust.Det är ju en förändring från den ena stunden till den andra. Men också den ordinarie beslutsprocessen, utredningsväsendet, propositioner, riksdagsdebatter, riksdagsbeslut,utredningsröstbetänkanden, sådana hän-delser har vi bra mekanismer för att täcka in.

1 1 Riksdagsledamot för Stockholms stad 1982–1988, statssekreterare i socialdepartementet 1985–1988, borgarråd i Stockholm 1988–1995, generaldirektör för Banverket 1996–1997, universitetslektor i statsvetenskap.

2 2 Förbundssekreterare i SSU 1981–1984, riksdagsledamot för Skåne läns södra 1991–1995, 2002–2006 och 2007-2014, chefredaktör för tidningen Arbetet 1996–2000 och för tidskriften Tiden 2006–2011.

Det medierna var dåliga på då och fortfarande är dåliga på är de långsamma, smygande förändringarna. Klimatförändringarna, inflationen, landhöjningen har vi väldigt svårt att pricka in i den dagliga nyhetsförmedlingen, även om den har långsiktigt stor betydelse, framför allt vid högakusten där landhöjningen är 90 centimeter bara på 100 år. Och EU-processen.

För det första, hur ska vi bevaka den här processen? Hur ska vi bevaka den när den inte är en del avdet offentliga utredningsväsendet utan huvudsakligen en intern partiprocess inom olika partier, och när det är nästan ingen debatt på en partikongress. Hur bevakar man nästan ingen debatt på en kongress?

Hur bevakar man i ärlighetens namn, Ingvar Carlsson, den här lite otydliga första arti-keln, hur skaman förstå den, om man inte är inne i apparaten? Hur fångar man ett tan-kearbete när Allan Larsson och några andra sitter och funderar, hur ska vi ha det med neutraliteten och EU? Det har den gängse nyhetsjournalistiken väldigt svårt att fånga.

Om vi sen kommer till, hur bevakar vi då EU, när vi väl är där? Ja, vi ska rapportera om vad EU beslutar om. Fattar de några beslut som det går att rapportera om i den här pro-cessen.

Ja, nu har parlamentet bestämt det och det, eller kommissionen har sagt så här, eller mi-nisterrådet har tagit upp den här frågan, men betyder det att det ska bli så? Kan man göra en rubrik om att nu har EU bestämt det här?

Ja, innan vi har kommit dit så har liksom publiken hunnit tröttna och inte förstått det hela. Där liggeren del av problemen i bevakningen. Vi lyckades inte fånga beslutspro-cessen inför EU-beslutet och vi hade väldigt svårt att fånga beslutsprocessen i EU.

Förhandlingarna kunde vi så småningom börja följa. Jag kommer ihåg hur Helena Stål-nert3 och jag delade olika galonsoffor där i förhandlingsrummet. En var vaken och en skulle bevaka vad som hände, och då var det liksom traditionell nyhetsbevakning.

Det var först när det äntligen blev val [folkomröstning] som vi kunde komma in i våra normala bevakningsrutiner, för då hade vi infrastrukturen. Ett av de roligaste inslagen som vi gjorde var när Socialdemokraternas ja- respektive nej-grupp skulle presentera sina argument.

Jag var där och skulle göra ett inslag till Aktuellt klockan 18.00. Och det inslaget skulle vara högst 60 sekunder. Då höll jag fram en mikrofon och frågade vilka era bästa argu-ment var för ett ja eller ett nej

3 Nyhetsjournalist, utrikeskorrespondent för Aktuellt i Bryssel från 1987.

Det var också svårt att fånga det här svenska perspektivet på debatten. Det normala i Europa var ju atten nationalkonservativ strömning var emot, vänster- och miljöpartierna skulle ju vara för. Men här var det tvärtom.

Hur fångade vi det? Det var en enda person som stod upp för vad man verkligen ”skulle tycka”. Det var ju Björn von der Esch, han var hovmarskalk och riksdagsledamot för moderaterna från Sörmland. Han var ju emot av högernationalistiska skäl, så mycket emot att han blev utkuppad från riksdagslistan. Han fick inte vara med.

Det kunde vi fånga och sen när vi äntligen hade det första EU-parlamentsvalet, då var det nästa konflikt mellan EU och Sverige, vad skulle vi nu rösta på? För vi skulle nu rösta på inte bara ett parti i Sverige, vi skulle också rösta på en partigruppering.

Jag kommer ihåg, då var jag Aktuellt-reporter och satt en hel vår och plöjde igenom de olikapartigruppernas program. Och herrejävlar, Frankrike hade precis sprängt en atom-bomb vid Mururoa-atollen och här ville EPP-gruppen ha ett europeiskt kärnvapenpara-ply.

Åh vad roligt det var att intervjua Alf Svensson och Staffan Burenstam- Linder. För de hade inte läst programmet. Så det blev lite stammande svar på det där.

Det var först när de här processerna hade satt sig som vi kunde få in det i det vanliga sättet att bevaka. Men stolt kan jag inte vara över vad vi gjorde på vägen dit.

 Lars Ilshammar:

Det var ett självutlämnande föredrag. Jag har en snabb fråga: Den här mediala oför-mågan att seprocessen som pågår, skulle det kunna vara en förklaring till att den här resan ibland har beskrivits som odemokratisk eller dåligt förankrad?

 Erik Fichtelius:

Jag vet inte, mycket var nog att den var så intern och utanför det offentliga utrednings-väsendet.Men sen är det väl en allmänmänsklig oförmåga. Jag kommer ihåg Sven Jer-ring, så länge han levdebrukade han gå runt i matsalen på radiohuset. Han sökte gärna upp oss unga glopar från Ekot och berättade skrönor från förr.

Han berättade hur han hade varit som ung diplomat i St. Petersburg och blivit vittne till stormningen av Vinterpalatset. ”Jag fattade ingenting, jag var ju ögonvittne till revolu-tionen, men det förstod jag först några år senare. Det jag såg var några unga killar som låg bakom sandsäckar och sköt. Hur skulle jag kunna förstå att det var en världshistorisk händelse?” Och det problemet har vi nog fortfarande i dag.

 4 Riksdagsledamot för Stockholms stad 1969–1996 utrikeshandelsminister 1983–1986 och 1994–1996 samtjordbruksminister 1986-1981, ambassadör i Tyskland 1996–2001 och landshövding i Stockholms län 2002–2006.

Det kanske är därför vi ska ha vittnesseminarier på några års avstånd från det som hänt? Ni andra i panelen, har ni någon snabb kommentar till Erik? Ska vi gå vidare med Bengt?

 Bengt Ohlsson:

Det blir nästan en kommentar, fast indirekt, mitt perspektiv är väldigt motsatt. Mitt per-spektiv ärgrodperspektivet. Jag kom till UD:s handelsavdelning som politisk sakkunnig efter valet 1988. Och på den tiden så var det ju så att statsråden hade som standard en politisk sakkunnig och en informationssekreterare, så man fick liksom täcka hela an-svarsområdet som statsrådet hade. Dessutom blev informationssekreteraren sjuk under större delen av 1990.

Jag har haft som stöd ett väldigt bra arkiv faktiskt. Jag har sparat, jag kastar aldrig sånt. Jag harsparat alla tal jag skrev åt Anita Gradin5 under åren, och artiklar och sånt, så att jag behöver inte hämta ur minnet.

Startpunkten kan man säga var mitten av 80-talet, då bestämde sig EU, EU-kommissio-nen under Jacques Delors dynamiska ledning för att genomföra det som stod i Romför-draget, nämligen den inre marknaden. Och man antog en så kallad enhetsakt som bland annat innebar att vetorättenavskaffades, nu skulle man köra med kvalificerad majoritet.

Och det gjorde ju att ett enstaka lilleputtland inte kunde hästhandla som en och annan gör nu. Utanman kunde driva igenom regler som rörde den inre marknaden, inte annat, men det som rörde den inre marknaden kunde man driva igenom mot en eller två eller tre medlemsstaters önskan.

Det gjorde ju då att först näringslivet men också vi på UD:s handelsavdelning och på övriga Regeringskansliet insåg att det vi hade, det skulle inte räcka. Vi hade nämligen frihandsavtalet medEU som Efta-land sedan länge och det fungerade bra. Och vi hade fläckvisa avtal om forskningssamarbete och lite annat smått och gott.

Men det räckte alltså inte när vi såg att EU skulle få fart på sitt integrationsarbete och vi fick tidigt exempel på det där. Det var när EU, eller EG heter det ju då, införde buller-normer för gräsklippare.Då gick det inte att köpa en svenskanpassad gräsklippare läng-re, för att den svenska marknaden var för liten. Man gjorde dem enligt EU-normen som dessutom var striktare än den svenska.

5 Riksdagsledamot för Stockholms stad 1969-1992, invandrar- och jämställdhetsminister 1982–1986, utrikeshandelsminister 1986–1991, ambassadör i Österrike 1992–1994, Sveriges EU-kommissionär 1995-1999.

Och sådär skulle det ha fortsatt. Det fanns för övrigt i botten en deklaration från ett mi-nistermöteEFTA/EG i Luxemburg 1984 eller 1985 som sa att samarbetet skulle stärkas. Det fick jag reda på efteratt jag hade börjat på UDH, för det visste jag inte innan för jag hängde inte med.

Det utarbetades en proposition som lades fram strax före jul 1987 med riktlinjer för det utökade samarbetet med EU. Och det var på alla möjliga områden. Det var en diskus-sion i Regeringskansliet, det vet jag, fast jag hade inte kommit dit då. Skulle det vara skrivelse eller skulle det vara en proposition?

Skillnaden är ju att en proposition innehåller beslutsförslag. Det blev en proposition och det visade sig klokt. Det stod i alla fall i den, eller slutsatsen av betänkandet var alltså, att vi skulle eftersträva ett breddat och fördjupat samarbete med EG på alla områden utom säkerhetspolitiken.

Och alla fyra partier, eller fyra och ett halvt – det var ju när Alf Svensson var invald på ettcentermandat. De fyra stora partierna stod bakom det här, dåvarande VPK gjorde det inte. Det betyder ju inte att alla fyra var alldeles överens om tagen.

Jag jobbade på riksdagsgruppen då, men inte med EU-frågor egentligen. Jag skrev en promemoria där jag gick igenom motionerna med anledning av den där proppen. Jag satte rubriken "mer och fortare" på de motioner som kom från Moderaterna och från Folkpartiet. Och det var derasinställning, de brydde sig inte så mycket om det här med neutralitetspolitiken. Medan vi och Centerpartiet tryckte hårdare på det.

Nå, i varje fall, i januari 1989, höll Jacques Delors ett tal inför Europaparlamentet, som han gjorde varje år i januari inför det kommande året, där han gav grönt ljus för för-handlingar med EFTA. Han klargjorde också att om man ville bli medlem, så kunde man inte välja bort samarbetet om utrikes-och säkerhetspolitik. Och det var ju en signal till de fyra neutrala6 som ingick i EFTA.

Sen började då, efter årsskiftet, så kallade förberedande samtal mellan och EG, alltså inte mellan Sverige och EG, för EFTA-länderna skulle tala med en röst och det var rätt knepigt ibland, för vi hadeju olika ingångsvärden på en del punkter. Norge hade sitt fis-keri till exempel, som var det sista stora problemet i EES-förhandlingarna.

Nå, i varje fall, förberedande samtal började på våren 1989 och formella förhandlingar, enades manom, skulle komma igång 1990. Sen hände något, nämligen dels Solidaritet i Polen och överenskommelsen med regeringen där och Berlinmurens fall i november 1989.

 6 Finland, Schweiz, Sverige och Österrike.

Så det var ju liksom väldigt överraskande för alla inklusive våra diplomater runt om i världen. Att det som hände, hände just i november 1989.

Det här tog ingen hänsyn till egentligen i diskussionerna mellan EFTA och EG utan De-lors höll ett nytt tal i januari 1990. Det lämnade Östeuropa, Centraleuropa, de länderna helt åt sidan.

Det handlade om att ordna upp relationerna mellan EFTA och EG och för Delors hand-lade det nog om att ge EFTA-länderna ett så pass bra avtal att vi skulle avstå från att söka medlemskap. För han hade som sagt tidigare tankarna kring ett förstärkt utrikes-och säkerhetspolitiskt samarbete och det ville han inte att vi skulle klabba med.

Men mera och fortare, tyckte borgerligheten, och de drev på, borgerliga media, framför allt Dagens Nyheter och andra tidningar, tyckte att vi skulle bli medlemmar ändå.

Erik [Fichtelius] nämnde att Ingvar skrev en artikel, det gjorde han i början av maj 1990. Kommerhan tillbaka så får han korrigera mig, det är lite läskigt att sitta här i pa-nelen för det är så många som kan rätta mig8.

Men som Erik nämnde så skrev Ingvar en artikel i början av maj 1990, där han gläntade påmöjligheten till medlemskap. Det fattade ju inte borgarna, tvärtom för de hackade på Ingvar och på Socialdemokratin och menade att vi var slöa och saktfärdiga och stängde dörren.

Så Ingvar fick skriva en ny artikel i början av juni 1990, där han förtydligade det hela lite grann och resonerade om det som vi alla resonerade om, mer eller mindre. I den mån vi hade några resonemang så resonerade vi om två problem.

De ekonomiska hindren för medlemskap fanns ju inte längre. Det handlade ju om den säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa, alltså vad som skulle hända med Wars-zawapaktsländerna, med Sovjetunionen och så vidare.

Och det andra handlade om EG:s eget samarbete, därför att man hade ju börjat diskutera det som skulle leda fram till Maastricht-avtalet, där det då fanns idéer om ett förstärkt utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete och, som någon nämnde, där det också fanns planer på ett europeiskt försvar och europeiska kärnvapen och sådana där saker, som vi hade problem med.

Men en nyckelmening i den där artikeln var att en samlad bedömning av de här två sa-kerna kommeratt avgöra om vi kan ansöka om medlemskap i EG. Så skrev Ingvar i juni 1990.

8 Ingvar Carlsson hade lämnat lokalen en kort stund.

Det allra mesta handlade om vapenexporten. Det här var ju i efterdyningarna av Bofors-affären. Så det var mycket sånt. Men på området EES och relationerna till EG fanns en enda motion. En enda och mycket kort. Vi skulle utesluta medlemskap, punkt.

Då gick jag till Anita [Gradin] och sa: Men, det här är ju ändå en stor fråga, vi måste naturligtvisavslå den här motionen, men det kan väl inte räcka, det duger väl inte i en sån här fråga.

Och Anita kom tillbaka och sa, jo, Ingvar hade också tyckt så, så där någonstans föddes idén om resolutionen på kongressen.

Jag fick äran att skriva ett första utkast som inte var så bra, så att någon, och jag miss-tänker HansDahlgren9, strök det mesta av bakgrunden som jag hade skrivit in. Jag har förkärlek för det, att skiva långt i början och sen för kort i slutet]

Nå, i varje fall, det mesta av bakgrunden försvann och i stället utvidgades det säkerhets-politiska resonemanget.

Utöver resolutionen, till yttermera visso, så hade kongressen ett kulturinslag där Jan Hammarlundsjöng ”Jag vill leva i Europa”. Och den som inte fattade vartåt det lutade då var inte särskilt begåvad, tycker jag.

I varje fall, jag ska citera en nyckelmening ur resolutionen också. Det stod ”de traditio-nella hindrenför att förena ett svenskt medlemskap i EG med den svenska säkerhetspo-litiken kan då falla”. Det var alltså tidigare ett resonemang om de här två sakerna, den säkerhetspolitiska utvecklingen i helaEuropa och EUs tankar om ett förstärkt samarbe-te.

Så det var resolutionen, men jag har läst några av Anitas tal från den här perioden och så sent som i september, alltså samma månad som kongressen hade varit, så sa Anita till olika församlingar som hon talade inför, att vare sig vi vill eller inte så har vi några års rådrum om det här med medlemskap.

Det gick ju ut på att vi skulle vänta och se, både var EU/EG, hamnade i sina diskussio-ner och se hurutvecklingen i Östeuropa skulle gå. Men sen blev det bråttom, som ni vet, och då började ju media också hänga med här.

För då kom i oktober krispaketet, där riksdagsgruppen stängde in sig ett par dagar och sen kom utmed ett halvdussin punkter, varav en punkt var att tydliggöra Sveriges öns-kan om att bli medlemmar i EG.

Sen kom det en skrivelse senare på hösten där det stod att ett svenskt medlemskap i EG medbibehållen svensk neutralitetspolitik ligger i vårt nationella intresse. Och det var ju

9 Mångårig medarbetare till en rad socialdemokratiska statsministrar, statsekreterare vid Statsrådsberedningen 1994-1997, FN-ambassadör 1997-2000, kabinettssekreterare vid UD 2000-2006, ambassadör och chef för Sveriges ständigarepresentation vid de internationella organisationerna i Genève 2007-2010, Statssekreterare i Statsrådsberedningen 2014-2019, EU-minister 2019-2022.

Och till det här bidrog då också att den så kallade Europeiska säkerhetskonferensen hade haft ett möte i Paris 1990, där då Sovjetunionen och Warszawapaktsländerna var med tillsammans med devästeuropeiska och där man skrev om en ny säkerhetsordning, samarbete och sådana där saker.

Det kanske låter lite naivt i dagsläget men då trodde vi ju faktiskt, många av oss åt-minstone, att Europa skulle växa samman. Gorbatjov hade ju talat om det europeiska huset där han också ville vara med. Och då trodde vi faktiskt att det där betydde mer än vad det kanske kom att göra. Och i januari då, så talade Anita inför ett nytt sände-budsmöte och då hade man kommit fram till, eller Regeringskansliet hade kommit fram till bedömningen att diskussionen inom EG inte skulle resulterai något försvarspolitiskt samarbete, eller något utrikespolitiskt, som skulle hindra oss.

Det försvarspolitiska det föll ju i hög grad på att man ville inte konkurrera med NATO. En del stater var entusiastiska för det här försvarspolitiska samarbetet men andra var tvärt emot för att man var rädd att det skulle försvaga NATO-sammanhållningen.

Och det fanns andra hänsyn också och så skrev man någon fin formulering om vissa sta-ters traditionella utrikespolitik, syftande på den irländska neutraliteten. Men det var inte det avgörande.

I januari 1991 hade vi kommit fram till den bedömningen och i mars informerade Anita riksdagen om att regeringen förberedde en medlemskapsansökan.

Sen åkte Anita och Ingvar till den Haag antar jag, i varje fall Nederländerna, den 1 juli och lämnadein vår medlemskapsansökan, då hade Nederländerna just tagit över ordfö-randeskapet för EG, det roterar ju halvårsvis.

Sen kom valet 1991 och då blev jag arbetslös efter det. Men EES-förhandlingarna slut-fördes efter att vi hade sökt medlemskap och jag krånglade mig in i det tillfälliga EES-utskottet som tillsattes för attbehandla proppen om EES-fördraget som för övrigt var en usel propp, men betänkandet blev bra [Skratt].

Nej, alltså, den var faktiskt det, därför att uppenbarligen hade varje departement fått i uppdrag attskriva ihop någonting och så hade man lagt ihop det där. Och det var över-lappningar och korrekturfel.

Jag tittade i betänkandet, vi hade en lista med korrekturfel i propositionen i vårt betän-kande som bilaga. Så det var faktiskt ett hastverk.

Men hur som helst medlemsförhandlingarna kom igång sen och jag kom vidare från EES-utskottetskansli till den så kallade EG-delegationens kansli. Sen följde medlems-förhandlingarna och jag ska göra det här väldigt kort nu.

Socialdemokratin satt ju inte i regeringen men hade en lista på ett femtiotal punkter med krav, smått och stort, som i stort sett blev tillgodosedda. Därför att då visste vi att det skulle bli en folkomröstning och regeringen och näringslivet insåg att om socialdemo-kratin skulle säga nej, så skulle det inte gå igenom.

 Lars Ilshammar:

Det man tänker är att det här arkivet som du har skulle vi ju vilja lägga beslag på. Vi får återkomma till den frågan.

 Bengt Ohlsson:

Det ger ju en bild av hur åtminstone jag och Anita Gradin såg på vad som hände. Och jag kantillägga då, för att tipsa om ett annat arkiv, i EG-delegationen skrev vi ju väldigt utförliga minnesanteckningar, så utförliga att en del ledamöter trodde att de var som riksdagsprotokollen. Men vi var inte stenografer.

Men vi skrev väldigt utförliga minnesanteckningar. Det var ju så att statsråden kom till den här EG-delegationen och redogjorde för läget i förhandlingarna. Och vi antecknade väldeliga.

Men jag skrev en gång, vi skickade runt det på kansliet för synpunkter, då skrev jag: ”Minnet är ett jävla skit, bara att fantasin har fört oss hit, som överskrift på de där an-teckningarna”. Men de finnsnågonstans, de var ju hemliga förstås. Men de finns ju nå-gonstans i riksdagen. Så det är också något att titta på.

 Lars Ilshammar:

Då vi måste ju bara fråga Hans Dahlgren, är du den hemliga pennan bakom kongressre-solutionen?

 Hans Dahlgren:

Det är hemligt! [Skratt].

 Lars Ilshammar:

Inger, varsågod!

 Inger Segelström:

Tack så mycket! Jag var 17 år när jag blev europé och det blev jag när jag var stipendiat i USA, bodde i familj och gick i highschool. Och blev så chockad av mina klasskamra-ters ointresse och dåliga kunskaper om vad som hände i Vietnam, där de krigade för fullt och det var ett brinnande krig.

Vad jag har valt att kalla det här är min lilla betraktelse över det som har hänt. Jag tän-ker prata kring de många kvinnor och män som pratade med mig under den här tiden. Och de sa så här att ”Jag är inte med i EU och kommer inte att bli med i EU, jag är med i Ingvar”. [Skratt]

Det var vad jag mötte i det här, och det är det jag ska också prata om: vad var det som hände på 90-talet som gjorde att det faktiskt blev ”ja” i den här folkomröstningen. Man kan ju tro att det var EU-debatten, men det var det ju inte utan det var helt andra saker.

I början på 90-talet så hade vi en borgerlig regering. Och det gjorde ju att partiet och S-kvinnor framför allt, som jag har följt sedan dess kunde ta ut svängarna lite mer. Och

-92 så skrev S-kvinnors ledning en motion till riksdagen som handlade om kvinnorna och Europa. Och det gjorde man alltså gemensamt av den gruppen som sedan valde att några jobbade på ja-sidanoch några jobbade på nej-sidan. Då var man helt överens över inriktningen och de frågorna man ställde. Och som alltid var det här en väldigt bra mo-tion som var heltäckande i stort med alla de frågor som vi sedan skulle diskutera.

Men det stora som hände, som jag tror är en av de bidragande orsakerna till att vi vann sedan och fick ett ja i folkomröstningen, det var att vi till valet 1994 drev varannan kvinna i politiken. Det gjorde attpartiet och Ingvar fram förallt gick ut med ett löfte och sade att nu, nu ska kvinnorna få lika stor makt som männen. Och det tror jag var det första som gjorde att många sedan röstade på partiet.

Och jag kommer väldigt väl ihåg när Sten Andersson som var valberedningens ordfö-rande till denhär kongressen, när han tog det här beslutet om varannan, att han kallade det för männens uttåg från listerna, och att kvinnorna skulle nu komma. Det tror jag är en mycket, mycket, mycket viktig och bidragande orsak. Sedan vann vi ju valet. Och det tror jag är den andra stora frågan till varför vi över huvud taget kunde gå vidare i Europafrågorna.

Och att vi hade en trovärdighet bland den här gruppen som sa just det här att nej men jag är inte med i EU men jag är med i Ingvar. Och den trovärdigheten som vi hade.

Hade vi inte vunnit valet 1994 så tror jag inte att det hade gått lika bra som det gjorde. Jag tror det är helt avgörande och det handlar inte om politiken, så mycket.

Vi skrev historia då och det blir väldigt, väldigt viktigt framöver vad det var som hände. Sedan när vi väl gick igång med folkomröstningen så valde vi som sagt S-kvinnor att jobba på olika sidor. Och detvar okej på något sätt. Och det var okej sedan efteråt också när ja-sidan vann att fortsätta att jobba tillsammans fast man tyckte olika.

Och många tyckte att de for ganska illa i den här diskussionen, de blev ganska illa be-handlade avpartiet. Men det som ändå hände var ju att alla återvände till partiet. Det var väldigt få som sa att jag vill inte vara med längre utan man återvände.

Och jag som senare blev ordförande i EU-nämnden kan ju berätta att det tog nästan tio år innan viens öppnade upp EU-nämndens sammanträden i riksdagen inför det europe-iska rådet. Så inte ens riksdagsledamöterna visste ju om det här.

Och hade det inte varit så tror jag att Björn von Sydow10 och jag kände varandra så väl, så hade vi aldrig lyckats lura Göran Persson11 till att gå med på att vi skulle ha öppna sammanträden. Men då började ju lite grann den här öppenheten och diskussionen. Och då blev också diskussionerna iriksdagen, men det var ju ingen diskussion i parlamentet.

Och tyvärr måste jag också säga, Ewa [Hedkvist Petersen]12 och jag som var kolleger i Europaparlamentet samtidigt, det pågick inte så mycket diskussion om EU i partiet då heller. Och det tycker jag är en diskussion som vi faktiskt borde diskutera. Jag tycker vi har läkt ihop personerna, vi har gjort mycket. Jag menar, det första jag gjorde när jag blev S-kvinnors ordförande till exempel varatt föreslå Margareta Winberg som vår förs-ta kommissionär.

Nu blev inte hon det, men det blev Anita Gradin i stället, som ju var en jätteviktig per-son i S-kvinnoroch hade en stor historik kring det här, och trovärdighet, Margaret Theo-rin kom in och satt i Europaparlamentet. Vi lyckades läka personfrågorna, men vi tap-pade ju idédebatten.

Tack! [Applåder].

 Lars Ilshammar:

Tack Inger, väldigt intressant. Jag tänkte bara fråga; att partiet var inte med i diskussio-nen - hur du någon tanke på varför, vad det berodde på?

 Inger Segelström:

Nej, alltså jag tror att det beror på att det var så kontroversiellt. Man var rädd för att lik-som partiet skulle delas. Eller att vi skulle bli av med en del av de här som faktiskt

10 Riksdagsledamot för Stockholms län 1994-2018, handelsminister i Göran Perssons första regering 1996 och försvarsminister 1997-2002, riksdagens talman 2002-2006.

11 Riksdagsledamot 1979-2006 för Södermanlands län resp. Malmö kommun, skolminister i Ingvar Carlssons första regering 1989-1991, finansminister i Ingvar Carlssons andra regering 1994-1996, statsminister 1996-2006.

12 Riksdagsledamot för Norrbottens län 1985-1994 och EU-parlamentariker 1999-2007.

fanns på nejsidan. Eller den här stora gruppen som jag mötte som sa så här. "Nej jag är inte med i EU, jag är med i Ingvar". Den gruppen skulle vi ju absolut behålla. Och där-för tog man inte den härkontroversiella diskussionen. Det var ganska tufft för oss, Ewa [Hedkvist Petersen] nickar också. Det var ganska tufft för oss som var parlamentariker på den tiden.

 Lars Ilshammar:

Vi kan säkert komma tillbaka till den här frågan. Men, sist men inte minst, Allan:

 Allan Larsson:

Tack så mycket. Jag har avlämnat mitt vittnesmål i skriftlig form. Det finns i den här boken, "Mineuropeiska resa". Där finns ett kapitel som har titeln ”Från Metalltal [Tage Erlanders] till medlemskap”. Och jag ska på fem minuter sammanfatta denna process.

Jag kom in i regeringen i februari 1990. Och kom då att ingå i den krets som Ingvar Carlsson samlade för att få återrapporteringen av förhandlingarna om EES-avtalet. Det var Ulf Dinkelspiel13 och FrankBelfrage14 som var regeringsförhandlare, och som kom regelbundet tillbaka från Bryssel och lämnade rapport till oss.

Samtidigt fortsatte utvecklingen i Öst- och Centraleuropa, välbeskriven redan här. Den nya europeiska säkerhetsordningen var på väg. Inte i hamn ännu, men var på väg. Och Ingvar markerade,som ni redan har sagt här, i er artikel, att vi öppnar nu för en diskus-sion om detta. Och som då Dagens Nyheter och några andra ställer till det. Så det be-hövs en artikel till för att få det här på rätt sida.

Så var situationen i våren 1990. Efter sommaren i augusti var Ingvar Carlsson och jag inbjudna tillÖsterrike. Vi träffade våra kollegor Franz Vranitsky15 och Ferdinand Laci-na16. Och vi hade en ung Hans Dahlgren med oss på resan, som höll ordning på oss för att allting blev rätt. Och som fortfarande minns i detalj till och med vilken dag vi reste iväg från Stockholm och Bryssel.

 Hans Dahlgren:

Jag har kvar reseräkningen! [Skratt].

 13 Sveriges chefsförhandlare för EG-frågor 1988-1991, Europa- och utrikeshandelsminister 1991-1994.

14 Departemensråd vid UD med ansvar för handelsfrågor 1987-1991, statssekreterare på UD:s handelsavdelning 1991–1994 under regeringen Bildt och Sveriges chefsförhandlare 1991-1994. 15 Socialdemokratisk förbundskansler 1986-1997. 16 Finansminister i Vranitskys regeringar 1986-1995.

 Allan Larsson:

Och då ska ni komma ihåg att Österrike var i en fördragsbunden neutralitet med både öst och väst. Det är alltså den starkaste formen av neutralitet man kan ha. De hade läm-nat in sin medlemsansökanredan 1989. Vi var nyfikna på varför de gick ut på det sättet. Men också hur det förutsätter deras fördragsbunda neutralitet.

Och vi hade en eftermiddag av mycket trevlig diskussion. Och då fick vi veta att de såg ingetproblem att förena sin neutralitet med den europeiska utvecklingen – glasklart. De svarade också på en fråga varför gick ni ut så tidigt. Jo, vi håller på med EES-förhand-lingarna och de kommer att bli klara om något år. Och sen så räknade de det som något naturligt att fortsätta med medlemskapsförhandlingarna. Men det kommer att ta tid och därför ska man vara ute tidigt

Och då ska man komma ihåg att när Österrike lämnade in sin ansökan, så var det en person som stoppade den processen - Jacques Delors. Jacques Delors ville inte ha ut-vidgning. Han ville hafördjupning Och därför så sa han: låt det här ligga på is. Så det var ingen öppen väg för Österrike påegen hand. Utan det kom först när Sverige, Fin-land och Norge hade sökt medlemskap. Då kändehan att det var moget för att öppna.

Nästa steg för vår del var alltså partikongressen, välbeskrivet här på olika sätt. Och Ing-varsöppningstal, jag citerar ordagrant: ”I ett Europa där blockgränserna försvann skulle de traditionella hindren för att förena ett svenskt EG-medlemskap med den svenska ne-utralitetspolitiken falla bort”. Det var nyckelmeningen.

Och det stämmer bra också med det här kulturinslaget som vi hade då. Vi fick sedan i uppdrag iredaktionsutskottet, jag satt med där, Stig Malm17 var en annan medlem, vi fick uppdraget att skriva ett uttalande som skulle knyta samman det som också hade skrivits här med motion och så vidare och diskussioner.

Och det lades fram i slutet på kongressen. Det blev en mycket kort debatt. Det var två inlägg. Detvar Rolf Andersson från Helsingborg och Ingvar Carlsson som var de som yttrade sig. RolfAndersson framhöll då att han ville ha två undantag. Det var neutrali-tetspolitiken och välfärdspolitiken.

Varpå Ingvar svarade: Neutralitetspolitiken ska vi självklart ha undantag för. Men om vi ställer krav på välfärdspolitiken, ja då kommer vi inte till några förhandlingar. Och det var egentligen det områdedär vi skulle vara med och driva de här frågorna. Så det var ju konstigt att de skulle hindra oss där.

Så Rolf Andersson accepterade Ingvar Carlssons argument och ställde sig bakom utta-landet. Och därefter rösten kongressen - helt enig kongress. Och det var en debatt, inte om för eller emot, utan detvar en debatt om vilka villkor ska vi ställa när vi söker med-lemskap. Så tydligt och klart var det då.

Sen i oktober var det dags för oss att inleda samrådet med de andra partierna. Och jag var med påRosenbad en söndagskväll i oktober när Ingvar Carlsson sitter vid sitt skriv-bord med ett A5-block och en blyertspenna.

17 Ordförande i LO 1983-1993, ledamot av socialdemokraternas verkställande utskott 1984–93.

Det här är en bild som jag minns väl, när han formulerade den nyckelmening som skulle ingå i skrivelsen till riksdagen. Där står det så här: ”Regeringen eftersträvar ett nytt be-slut omeuropapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambi-tioner att bli medlem av Europeiska gemenskapen”. Slut på citat. Det var nyckelme-ningen. Det var den som IngvarCarlsson formulerade för hand. Det var inga medarbeta-re. Det var statsministern. [Skratt]

Det här utkastet gick först till utrikesutskottet. Det var inför samråd med riksdagsgrup-pen om en vecka. Det gick till utrikesutskottet, och där var Stig Alemyr18 ordförande. Och när han på tisdagen i riksdagsgruppsmötet avrapporterade att nu hade gruppen ställts sig bakom detta så avslutade han sitt inlägg med ett ord – Äntligen!

Äntligen, sa han. Det var en opinion som fanns och som han uttryckte på det här sättet. Så var steget där, och vi kunde då i slutet av veckan och fredagen i den veckan så pre-senterade vi hela paketet. För det var så att vi hade ett valutaflöde. Riksbanken hade signalerat att nu räcker inte penningpolitiken och valutapolitiken. Vi måste ha stöd av regeringen.

Och det var ett läge där vi behövde lägga ut mer strategiska åtgärder än bara statsfinan-siella. Så vihade energipolitiken, stor uppgörelse som vi föreslog, vi hade statsfinanser-na, en rad åtgärder, vi hade längre mandatperioder, alltså från 3 till 4 år, för att få mer handlingskraft i regeringen.

Så såg det ut. Och då kom jag till det här med media. Det som jag noterade var ju att när vi presenterade detta så fick vi väldigt stor uppmärksamhet internationellt. Financial Times: sex spalterpå första sidan. Dagens Nyheter, vet ni vad de skrev? DN, den ledan-de nyhetstidningen. De skrev så här: ”Ekonomer dömer ut krispaketet”. ”Katastrof för barnfamiljer”. Och på ledarsidan: ”DN kräver nyval”. Tänk vilka stora journalister vi har. Vilken nyhetskänsla!

Och det här med, ja jag kan ju förstå att många i efterhand har känt sig förvirrade. Men vad hade DN att lita till, ja då måste det ju få kännas förvirrande. Jag har inte gått ige-nom Dagens Eko. Men nunär du är med Erik, så kommer blir det en påminnelse om att jag måste gå in och titta på hur det är där [Skratt].

 Lars Ilshammar:

Finns på KB!

 Allan Larsson: 

Sen nästa steg för min del var att jag fick uppdrag av Ingvar Carlsson att med Jacques Delorsdiskutera tidtabellen för vår ansökan, och våra förhandlingar om medlemskapet.

18 Riksdagsledamot för Kalmar län 1957-1994, ordförande i riksdagens utrikesutskott 1985-1991.

Sen tar det ett år, sa Delors, för EU-kommissionen att ta fram en avi. En avi är ett under-lag för Rådet, för att de ska ta ställning, och för att sen då kunna fatta ett beslut om att öppna för medlemskapsförhandlingar. Och därefter tar det ett år att förhandla fram ett avtal. Och då är vi ungefär framme i början på 1994.

Sen behövs det ett år för den politiska processen, folkomröstningen och riksdagsbeslutet i Sverige och ratificeringen i de tolv medlemsländerna. Det behövs ett år för detta. Och det betyder att Sverige kan bli medlem från januari 1995. Det var Delors tidtabell. Och den kom jag hem då och presenterade för Ingvar. Och den låg sen till grund för rege-ringens fortsatta arbete med detta.

Så såg Delors tidtabell ut. Och resten är historia. Jag skulle kunna sluta där. Jag ska bara lägga till ettpar kommentarer om opinionsläget. När vi, då partikongressen tog ställning i oktober 1990, då var det en mycket stark opinion i Sverige för medlemskap.

Det hade svängt under 1990. Den nya öppningen vi hade, alla kände att det var öppning här. Mycket stark majoritet. Sen när regeringsskiftet inträffade 1991 och vi fick Bildt-regeringen, Den enda vägens politik, 500 procents ränta, 13 procents underskott i stats-finanserna, då försvann det här stödet.

Och vid ingången av 1994, valåret, så var det en kraftig majoritet emot medlemskap. Det var först påvåren när det fanns ett förhandlingsresultat klart och man började känna en öppning för socialdemokratin som EU-opinionen vände.

Vi låg under 1990 på 28 procent – 28 procent - och vi kom upp till 37 procent i valet. Så det var en väldigt kraftig uppgång som skedde. Det bidrog till att stärka opinionen. Och den fortsatte att stärkas under hösten. Men det var fortfarande i opinionsundersökning-arna strax före folkomröstningen väldigt jämnt.

Men så såg det ut. Och sen fortsatte det uppåt. Och så har vi nu, tror jag, när man jämför med de europeiska länderna så är Sverige land som har den starkaste uppslutningen kring sitt medlemskap.

Ja, tack! [Applåder].

Jag vill tillägga, om det här, att den här boken finns. Den gav ut för nio år sedan. Och den handlar om just om det här. Men också om förspelet och fortsättningen på det. Jag ska lämna över den tillmina kollegor här, men om ni vill köpa den, så finns den på Got-landsboken i Visby, som har gett ut den.

Och ni skriver till david@gotlandsboken.se och så säger ni att ni har talat med mig då får ni den och två andra böcker för 100 spänn: som hittat! [Skratt].

Jag har läst på och det måste jag säga att just i det avseende som handlar om EU, och för mig somblev vuxen i slutet på 70- och på 80-talet, så fick jag ett annat perspektiv än det som jag hade tidigare. Just att de första lite trevande diskussionerna och samtalen, de var faktiskt redan på 60-talet. Det måste jag säga att det hade jag inte klart för mig.

Det var en av många lärdomar som jag fick av din bok. Sen tycker jag att...

 Allan Larsson:

Får jag lägga till en sak där? Sverige har gjort tre framställningar till EU: 1961 och 1971 och 1990.Och jag har varit med i alla tre. De två första gångerna som journalist. Jag var i Bryssel 1961, som en mycket ung reporter på tidning Arbetet i Malmö

EU bjöd in svenska, danska och norska journalister. Och vi fick se allt och träffa folk. Och det ingick att träffa den svenska ambassadören Lagerfelt19. Han berättade att han just denna dag hadeöverlämnat Sveriges ansökan om associering till ministerrådet. Och vi var unga, nyhetshungrigajournalister. Och hade det varit presskonferens? Har du haft presskonferens frågar vi? Här finns inga svenska journalister, sa han.

Men hade man i Stockholm gjort något? Nej, nej ingenting. Så vi satt där med en nyhet, störstanyheten på länge i europeiska sammanhang. Och vi kastade oss på skrivmaskiner och telefoner och ringde in detta. Så det var min första erfarenhet.

Nästa gång var 1970. Och då ansökte Sverige om det som blev frihandelsavtal. Och då var det Kjell-Olof Feldt som handelsminister som var där för att överlämna detta. Och det var lite speciellt. Mendet ska jag inte gå in på i detaljer. Men det var vid ett tillfälle när man siktar in sig på att få öppna för stålindustrin och pappersindustrin och verk-stadsindustrin, och lyckas genomföra detta på bara ett år.

Men det var bara steg på vägen, för sen kom nästa steg. I alla de fallen hade man identi-fierat Sverige starka intressen för att bli med, med också de hinder som fanns.

 Lars Ilshammar:

Det långa perspektivet är ju ibland dolt av de snabba historiska förändringarna. En sak som ärgenomgående i det ni berättar är att det var en lång process. Även om vi börjar i början på 90-talet så var det en lång process fram till beslut och medlemskap. Och den här hypotesen om att det var enstatskupp, Ingvar, den kan vi kanske avfärda redan här. Så är det svårt att se det.

Men en fråga som är relaterad till den här diskussionen, och som har lite grann ändå med debattenefteråt att göra; det har ju framställs som så att det här var ett besluts som

19 Karl-Gustav Lagerfelt, ständigt ombud vid kKol- och stålunionens höga myndighet i Luxemburg1956-1963, Europarådet 1957-1963, Euratom och EEC i Bryssel 1959-1963.

Är det en bild som ni kan reflektera över? Ligger det någonting i den? Inger, det ser ut som om du...

Inger Segelström:

Ja, det var åtminstone inom S-kvinnor så var det andra diskussioner. Jag menar när vi vann valet -94, då skulle kvinnorna äntligen kunna genomföra den politiken som vi hade kämpat för länge. Då hadevi inga pengar och det här gjorde att man tog inte lik-som till sig nya frågor och då blev man heller inte delaktig i diskussionen.

Så det är min syn, jag kan inte komma på till exempel att det var så mycket studiecirklar eller diskussioner. Och jag tycker när man läser Allan så blir det väldigt tydligt att det var livligadiskussioner i fullmäktigegruppen20 och i utskottsgrupperna. Ja men i partiet?

 Allan Larsson:

Jag tänker på folkopinionen. Folkopinionen var först 1990 väldigt starkt för medlem-skap. Och det var som jag beskrev tidigare det skifte som skedde i Europa; Berlinmu-ren, Ryssland var på väg attfalla ihop. Folk såg det här även om det inte diskuterades i enskilda partiorganisationer.

Men på ett ställe i rörelsen fanns det en väldigt stark opinion, Metall, det starkaste fack-förbundet påden tiden och med starka intressen av att svensk industri inte blev isolerad, utan ville ha möjlighet…Där fanns det en väldigt stark opinion. Jag var med då i början på 70-talet när det handlade om frihandelsavtal och så vidare. Det var en stark opinion och den kom till uttryck också. Så baissa inte den starka opinion som faktiskt fanns.

 Erik Fichtelius:

Dels så är det så att det ni beskriver av de här interna överläggningarna, det stärker min huvudtes attdet är väldigt svårfångade processer. Hur ska man som utomstående repor-ter kunna fånga det Ingvar skriver med blyerts på kammaren, där några får närvara.

Enda sättet att komma åt det är genom informella underhandskontakter, med källor som kan berätta och som vågar lita på en reporter. Och det är ju ganska ovanligt att man vå-gar göra det. Och då blir det ännu svårare att komma åt.

20 Avser troligen den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Allan Larsson:

Men hur kunde då Financial Times skriva om det?

 Erik Fichtelius:

Ja, de hade väl någon bra källa då [Skratt].

Men det är allmänt svårt att förstå. Och det du säger Inger om att ”jag var inte med i Eu-ropa, jag var med i Ingvar”, Mona Sahlin beskrev ju att ”jag är inte med i partiet, jag är med i Olof Palme”, det är återkommande retoriska figurer som handlar om förtroende snarare än om förståelse och kunskap. Och så måste kanske en representativ demokrati fungera, ja men jag litar nu på Allan eller Ingvareller på den och den, så får dom ta reda på det här åt mig och så röstar jag på det sen.

Och då har vi en aspekt på det här som ni inte nämnde, nämligen tidpunkten för folkom-röstning.Bildt ville ju ha den på våren, för att slå sönder Socialdemokraternas valrörelse och visa på splittring i partiet. Och ni stod emot, för att det enda sättet att övertyga soci-aldemokratiska väljare, det är att det är en socialdemokratisk statsminister som gör det. Och det var kanske mer avgörande änkvinnorepresentationen, nämligen vem man litade på. Det är ju väldigt svårfångade politiska mekanismer, men jag tror att de är väldigt avgörande.

 Bengt Ohlsson:

Om jag också ska ge en liten bild. Jag delar det där, det var inte någon stor diskussion om EU-frågoreller EES för den delen bland partiets gräsrötter. Och det tror jag berodde mycket på att det hela var, alltså, då var det ju en handfull personer som visste hur EUs beslutsprocesser gick till. Men däremot så visste ju de flesta att det här handlade om väldigt, väldigt många frågor, både stora och små, detaljer hit och dit.

Jag var ju tjänsteman då efter hösten -91, det vill säga jag blev det -92, jag var arbetslös till dess. Men jag var ju fortfarande aktiv i partiet. Jag kunde inte ha några poster, för jag kunde inte sitta i enkommunal nämnd och säga att dina argument är idiotiska till de borgerliga och sen vara opolitisk tjänsteman åt samma person nästa dag. Det gick inte, men jag var aktiv i partiet i alla fall.

Och det var väldigt lite diskussioner där och vi tolkade för övrigt avsaknaden av motio-ner på EES-området till partikongressen 1990, det tolkade vi, för vi hade ju varit ute och pratat i olika arbetarkommuner och berättat vad vi höll på med, som att man var i stort sett med på vagnen. Man hade inga stora problem, det var liksom, någon som bekymra-de sig över alkoholimporten och sånt där, men det var småsaker egentligen.

Det var ju också det att pressen inte rapporterade särskilt mycket om detta. Det som par-tiorganisationen diskuterade, är ju det som man läser i tidningen snarare än det som man läser i PM från partistyrelsen. Så att jag delar den bilden att det var inte mycket diskussion, utan det var en förtroendefråga. Och som du säger Erik, jag tror att utan valsegern 1994 så hade det gått åt skogen.

 Lars Ilshammar:

Tack så mycket, vi har faktiskt överskridit halvtid under det här seminariet och det är fantastisktatt få höra era djupa tankar så här, och nu tycker jag att vi öppnar för kom-mentarer, frågor och inspel er emellan, men framför allt från publiken.

 Ewa Hedkvist Petersen:

Ja, som norrbottnisk riksdagsledamot under den här tiden, jag var riksdagsledamot fram till 1994 ochblev så småningom EU-parlamentariker. Och jag representerade ju ett ”ne-jet-land”, om man fåranvända det uttrycket. Det var en väldigt polariserad debatt under i början på 90-talet och jag kan illustrera det med ett möte som jag var på i Sörbyn, en surströmmingsfest, där jag skulle tala som riksdagsledamot.

Och jag argumenterade för EU, för mig var det självklart med den internationella bak-grunden jaghade i SSU till exempel. Och då reser sig en man upp och säger en sak; Ta tillbaka det där!

Alltså det var en väldigt polariserad debatt. Å andra sidan så var det ändå en livlig de-batt. Jag kan inte riktigt bedöma hur livlig den var i partiorganisationerna, men när vi som riksdagsledamöter tog upp det så var det en livlig debatt.

Men det som hade rätt stor betydelse, det var de socialdemokratiska ledarsidorna. För det berodde väldigt mycket på vem som satt och skrev där. För att ledarskribenterna hade väldigt olika åsikter påde olika ledarsynderna. Men där var det, på åsiktssidorna var det livlig debatt.

Sen så har jag gjort samma iakttagelser som Allan, alltså fackföreningarna var ju väldigt betydelsefulla, och i Norrbotten så hade vi, har vi, alltså stora metallindustrier. Och Me-tall var väldigt tydliga och sa ja till medlemskapet just av de skälen att exportindustrin var så dominerande. Medan andra fackföreningar sa nej, ska vi säga av andra skäl som låg dem närmare till hjärtat.

Så jag tror att EU-frågan också för många blev en fråga om vad kan vi vinna och vad kan vi förlora.Även för fackföreningarna, för att fackföreningarna hade så väldigt olika åsikter.

Jag tycker att ändå att det var väldigt mycket debatt, men att väldigt mycket av debatten var på opinionssidorna. Och att man kan tycka, ja men debatten var väldigt förödande ibland, men det ledde i alla fall till att det blev en hel del diskussion.

 Lars Ilshammar:

Ingvar vill du säga något?

Ja, sen.

 Hans Dahlgren:

Det är väldigt intressant att sitta och lyssna på er allihopa och era olika upplevelser. Jag ska säganågra ord om en period som det inte sades så mycket om, nämligen den mellan det att skrivelsen formulerades i oktober 1990 och den dagen då Ingvar stod i riksda-gens talarstol den 14 juni och sade att regeringen samma dag hade fattat beslut om att söka medlemskap i unionen.

Det var ju en tid när det hände mycket i Europa, och det hände också någonting i vår begäran ommedlemskap. Därför att där stod inte bara den här berömda frasen som Ing-var skrev med blyertspennan, utan lite tidigare i texten tog vi också upp detta att bibe-hållen svensk neutralitetspolitik ligger i vårt nationella intresse. Och då var frågan om det där villkoret, bibehållen svensk neutralitetspolitik, skulle vara med i ansökan eller inte.

Ingvar bjöd då in till partiöverläggningar under våren 1991, och jag fick vara med och förbereda och göra anteckningar och det var en spännande upplevelse. Det var inte så mycket diskussioner mellanIngvar och de tre på den andra sidan, utan det var framför allt på den andra sidan som oenigheten märktes. Inte minst Olof Johansson som hade väldigt svårt att stå ut med magister Bildts ständigapåpekanden om hur det egentligen låg till med säkerhetspolitiken.

Men envist så togs det fram det ena utkastet efter det andra och till sist så kunde man enas. Men det var också viktigt vad som samtidigt hände i omvärlden. Det var ju bara månader efter det attregeringsskrivelsen hade skickats över som de europeiska ledarna träffades i Paris för att underteckna den så kallade Parisstadgan. Det här var liksom en bekräftelse på att vi hade en helt ny säkerhetsordning i Europa. Det var en fortsättning på det som Olof Palme hade varit med ochundertecknat i Helsingfors 1975, men tydli-gare om gränsernas okränkbarhet och kravet på demokrati.

Så det var någonting som hände i Europa, och det gjorde att vi med gott samvete kunde framföra den här ansökan om medlemskap utan att göra något speciellt villkorande. Vi såg ju att EU utvecklades på det utrikespolitiska området. Men vi såg också att regel-verket var sådant att inget land skulletvingas vara med på en utrikespolitik som de and-ra skulle komma att vara överens om.

 Lars Ilshammar:

Var du på UD då?

Nej, jag satt i Statsrådsberedningen.

 Ingvar Carlsson:

Vi hade under den här perioden två väldigt viktiga och svåra frågor som avgjordes med folkomröstning, den första var kärnkraften och den andra var EU. Innan vi bestämde oss för upplägget om folkomröstning om kärnkraften så åkte jag och medarbetare över till Norge, för Norge hade misslyckats med sin första folkomröstning om att komma med i EU och man hade dessutom lyckats åstadkomma en djup splittring inom norska arbetar-rörelsen.

Jag lärde mig väldigt mycket där för själva upplägget om de här två folkomröstningar-na. Nämligenatt vi skulle genomföra den och försöka vinna den för den linje som majo-riteten av socialdemokrater stod för, men min bestämda uppfattning var, att jag var inte beredd att spränga partiet ens för kärnkraftsfrågan. Så enormt viktig var den inte. Jag satte partiets sammanhållning över kärnkraftsfrågan. Det skulle jag kunna utveckla för Ebba Busch [Skratt].

Vi lyckades med båda de folkomröstningarna klara hem det som enligt min uppfattning var en riktigoch klok politik. Men, som du21 påpekade, dan efter folkomröstningarna så sa vi; Nu är vi tillbaka i fållan igen och nu jobbar vi ihop. Det blev en stor framgång, vi klarade sakfrågorna och vi klarade partiet.

Det andra som jag vill kommentera, det är det som Erik [Fichtelius] väldigt tydligt lyf-ter fram här, så jag förstår det ännu bättre, varför har det blivit denna märkliga diskus-sion om fotnoten och statskupp, för någonting som jag upplever som en lång process. Och jag tror att du har helt klart klarat ut det, jag förstår det bättre efter mitt inlägg.

Men för mig var det så att 1988, jag tror Hans [Dahlgren] var med på den resan, när vi åkte runt i Europa i tre veckor. Som Sveriges statsminister då hade jag blivit övertygad om att det var en nackdelatt stå utanför och från det ögonblicket sa jag, det som tidigare varit ett viktigt argument, de ekonomiska och sociala skälen som Sträng22 betonade, de fanns inte längre.

Jag sa i den rundresan att jag anser att det är en nackdel att Sverige inte kan vara med, men neutralitetspolitiken lägger hinder i vägen. Men budskapet var ändå positivt. Ef-tersom jag var ute i tre veckor, besökte samtliga länder, så var ju detta ett viktigt bud-skap; Sverige vill vara med i Europapå alla andra områden än säkerhetspolitiken. Och det slogs upp i tidningarna.

Sydsvenskan hade att nu har Sverige tagit ett stort steg, DN hade den gången fattat mycket bättre vaddet handlar om. Jag kommer inte ihåg Ekot och TV, för jag var inte hemma, men jag läste tidningar i efterhand, så jag var ganska trygg då att nu har man

 21 Avsåg troligen Inger Segerström. 22 Gunnar Sträng, finansminister 1955-76.

Men sen fortsatte det från -89 och framåt i de här etapperna, som ni har redovisat väl-digt bra, och dåvar det för mig en viktig fråga återigen, att se till då att vi drev den pro-cessen så att vi inte fick tvärstopp någonstans, en partikongress som sa nej eller en opi-nion som gjorde det omöjligt av en eller annan anledning.

Och då, när man säger att det var en statskupp, så har jag svarat faktiskt ute på mötena att då var detden längsta statskuppen i historien, för den börjar 1988 och pågår framåt och avslutas med en folkomröstning [Skratt].

Men detta har satt sig i Sverige och det har satt sig i Finland och vi får leva med det här med kommentarer. Men här tycker jag att med den förklaringen som Erik [Fichtelius] också nu ger, det borde ge en möjlighet att lösa upp den här knuten, för att förstå detta. Sen är det ett problem som kanske ska lyftas fram, lite tydligare än vad som har gjorts i debatten hittills. Det var ju så att det lågredan i riksdagen två motioner, från Folkpartiet och Moderaterna, om att vi skulle besluta på höstriksdagen om en anslutning.

Och varför Alemyr har funnits här, det var ju för att han var ordförande i utrikesutskottet och låg på oss, Sten Andersson23, Anita [Gradin] och mig, att jag måste få ett besked om hur vi ska skriva. Och det var då det växte fram så småningom hos mig, inspirerad av de samtal vi tre hade med Alemyr på partikongressen, den här formuleringen som Allan redovisade och som jag satt och skrev. Den hade jag i huvudet efter de samtalen, men jag hade inte satt den på pränt.

Och nu ska jag avslöja min simpelhet, jag tyckte det skulle vara pinsamt om vi skulle besluta om sådana här saker på grundval av två borgerliga motioner. Så jag letade efter ett sätt att se till att vi ändå fick fram en socialdemokratisk ståndpunkt och synpunkt som skulle finnas tillsammans med de här motionerna. Och då när Allan [Larsson] sa att vi måste komma med de där ekonomiska åtgärderna, då slog det mig, ja, vi sätter in det i det sammanhanget. Och det här kan jag erkänna iefterhand, jag borde kanske skri-vit som statsminister en kappa där jag lyft fram de här frågorna.

Då hade det blivit lite svårare att kritisera det. Men jag tycker att man har rätt att vara lite taktisk.Jag tyckte att vi skulle ha ett socialdemokratiskt dokument. Och det fick vi. Och sedan så vet ni alla hur det var.

Till slut har jag en kommentar kring det här med partiet. Ja, det var ändå så att tre parti-kongresser behandlade frågan. Så att det var inte så att det var utan förklaring, utan om jag kommer ihåg rätt, så var min inledning på den här första kongressen nästan enbart EU, som jag faktiskt talar om, i varje fall var det dominerande i inlägget. Så att det var inte så att kongressen inte fick ett politiskt dokument. Visst var det på det sättet?

Och sen, var det den avgörande kongressen, det var ju en stor debatt, det var en omröst-ning som avslutade det hela med att två tredjedelar röstade för Ja i folkomröstningen.

En tredjedel som var emot och sedan gick det över i en folkomröstning. Så att partiets

23 Socialdemokratisk partisekreterare 1962-1982, riksdagsledamot för Värmlands län 1966-1970 samt för Stockholms stad 1970-1994, socialminister 1982-1985, utrikesminister 1985–1991.

högsta beslutande organ tog ju därmed ställning med klara siffror. Och efter det så lyc-kades vi återigen samla rörelsen.

Och jag har talat med Bertil Jonsson24, som inte kunde vara med här idag för han är uppe isommarstugan mitt i vintern. Han ville gärna säga, att vi hade ett utmärkt samar-bete i ett läge där det var mycket kärvt ibland mellan fackföreningsrörelsen och partiet. Och fackföreningsrörelsen hade samma problem, en stor majoritet för, men Kenth Pet-tersson25 i Handels, mitt förbund, var emot.

Och honom mötte jag då tillsammans med Bildt i den avslutade debatten. Och det är väl ingen dålig demokrati inom arbetarrörelsen. Vi har många medlemmar, och en stor del av dem var tveksamma,men den stora majoriteten var ändå för. Och vi hade ett utmärkt samarbete mellan Landsorganisationen och partiet. Så ja, jag tycker att det här var ett väldigt intressant samtal Och jag förstår själv lite bättre processen nu när jag får den så här samlad, även om jag skrivit om det tidigare. Men de här sakerna ville jag bara un-derstryka.

Tack! Stort tack! [Applåder].

 Lars Ilshammar:

Jag tänkte bara göra en kort jämförelse om det här med världens längsta statskupp, som du nämnde. Man brukar ju säga om 1917 och om oroshändelserna då, att det var en re-volution med polismästarens tillstånd. En sorts likhet kanske.

Erik Fichtelius:

Ja, en reflektion Ingvar, när du berättar så tänker man ändå att du hade ju partiet med dig, du hade partikongressbeslut, du hade kanske i den utåtriktade debatten kunnat vara tydligare tidigare. Jag tänker på en historia om Gunnar Sträng, på den tiden när vi spe-lade in TV-reportage med enArriflexkamera. Då kunde man inte vara längre än åtta mi-nuter, man kunde inte stå och ”rulla”26 hela tiden. Och då gjorde Sträng så att han sa; ”Nu pojkar, nu är det en minut kvar, sen kommer jag att komma med nyheter”.

Så han talade om det i förväg. På det sättet att man kunde förstå att vi skulle lyssna extra långt. Det är inte så lätt alla gånger.

Ingvar Carlsson:

Jag är så tråkig, vet du.

24 LO:s ordförande 1994-2000, ledamot i socialdemokraternas verkställande utskott 1996-2000.

25 Ordförande för Handelsanställdas förbund 1991-1999.

Lars Ilshammar:

Flera kommentarer och frågor, inlägg? Vi har en stund kvar.

 Måns Lönnroth27:

Tack, jag skulle gärna vilja att Erik berättar lite mer om hur du upplevde mediabevak-ningen.

Erik Fichtelius:

Alltså, det är lite av samma problem idag. Jag tror att det finns fem gånger så många eller om detär tio gånger så många svenska journalister som är ackrediterade i USA jämfört med vad det finns i Bryssel. Det finns siffror från Institutet för mediestudier som är ganska förskräckande.

Och när vi väl fick korrespondenter i Bryssel, så blev det ju oftast; Jaha, nu är det en tågolycka iFrankrike. Ja vi har ju en Bryssel-korrespondent. Och så skickade man dit den. Och det här att bevaka den visserligen svårbevakade beslutsprocessen i EU, ef-tersom den rimmar så illa med nyhetsdramaturgin, gjorde att väldigt mycket utav hu-vudbevakningen kommer att handla om Europa i största allmänhet.

Och det blir liksom, idag så drivs väldigt mycket av journalistiken av klick, på lokaltid-ningarna så mäter man hela tiden vilka artiklar som genererar klick och så vidare. En luddig budgetbeslutsprocess i Bryssel lockar inte till klick och det är väl ett av proble-men, ett stort medieproblem överhuvudtaget.

Men på den här tiden… Allan du skriver att när ambassadören berättar att nu har en an-sökan eller enskrivelse kommit in, finns det inte en enda journalist i Bryssel. Det tog ju väldigt lång tid att bygga upp ett korrespondentnät i Bryssel, utan det bevakades från London och Paris i den utsträckningen det bevakades över huvud taget.

Och sen förmodligen, när medierna börjar organisera sig bättre, en hel del kvalificerad EU-journalistik har gjorts av Stockholmsbaserade EU-reportrar, som då har fått tid att faktisktspecialisera sig på det och inte behöva åka på tågolyckor i Frankrike. Så att nu-mera kan man ju ha en kvalificerad bevakning av beslutsprocessen och diskussionen och vara hemmabaserad.

 Lars Ilshammar:

Tack! Ja, vi har en fortfarande tid för frågor och kommentarer. Ska säga det också att ni som harlyssnat och som tänker lyssna på inspelningen, ni är förstås också välkomna att återkomma iefterhand om ni kommer på viktiga aspekter som ni glömt eller som ni vill komplettera med. Det här är ju en pågående insamling av minnen. Men just nu har vi också tid för frågor och kommentarer.

27 Statssekreterare vid miljödepartementet 1994-1999, VD för miljöforskningsstiftelsen MISTRA 2000-2006.

Erik Fichtelius:

Ja, Ingvar, under omröstningen om ja eller nej, då kommer jag ihåg att jag följde med dig på valturné någonstans i Värmland Och då ska jag intervjua dig på ett Folkets Hus någonstans. Och dåfår jag den utomordentliga bildidén, att där sitter porträtt på Per Al-bin, på Erlander och Palme på väggen, och då sätter jag dig i en stol så att man liksom får alla fyra bredvid varandra

Och medan vi riggar kameran då gör du en gest över dina företrädare och då säger du just det här: ”Jag har haft en enda riktig uppgift, det är att hålla ihop partiet, det har jag till och med klarat bättre än de här tre”. Och det enda jag ångrar är att då var kameran inte igång [Skratt].

 Lars Ilshammar:

Men nu har vi det dokumenterat.

 Marja Lemne:

Marja Lemne heter jag. Jag har bara en kort kommentar, jag är en sån här gräsrotssoci-aldemokrat och jag var ändå verksam i Solna Arbetarkommun under den här perioden en hel del. Jag gick intepå så mycket möten men jag var sex år ordförande i det största kommunala bolaget vi hade därgemensamt med Sundbyberg. Det är verkligen en egen mässa, hur man gör när två kommuner har ett gemensamt aktiebolag.

Men jag märkte aldrig av någonting, jag har varit för EU, men jag kan inte påminna ett enda möte när frågan har kommit upp, även om jag kanske inte var den flitigaste.

Jag tycker att det här har blivit väldigt bra, men det är viktigt tror jag att sprida informa-tion om dethär inför kommande andra stora beslut. Men som sagt, det hade kanske varit annorlunda, jag var inte så vild då, som när vi ockuperade kårhuset. Jag tycker det har varit en väldigt bra dag idag men, som sagt, det är nog många fortfarande på gräsrotsni-vå som känner sig främmande för att det här skulle ha pågått länge. Tack.

 Monica Andersson:

Ingvar har berört båda folkomröstningarna, både om kärnkraften och EU, och min min-nesbild av attväldigt många av dem som röstade på linje 3 i kärnkraftsomröstningen var anhängare till EU-anslutningen i den folkomröstningen. Så jag undrar om det inte kunde vara så att folkomröstningen om EU bidrog till att läka ihop de här såren som var kvar sen kärnkraften.

Jag vill rikta en liten fråga till Ingvar, om du har funderat på det, jag var aktiv både i SSU och iStockholms arbetarkommun, men jag tycker jag mötte det där väldigt ofta, att man såg att de hade varit aktiva mot kärnkraft var angelägna om att visa att de var för EU.

Ny tanke, jag kan varken säga ja eller nej till det, det är ett intressant uppslag som man kan jobba vidare med kanske, men jag har inte tänkt den tanken förut. Gratulerar!

 Lars Ilshammar:

Nya tankegångar!

Jag har, utan att ha någon som helst ambition att sammanfatta, antecknat några faktorer som ni har nämnt här, för att förklara varför den här processen landade så pass hyfsat, pedagogiskt kanske, utan någon rangordning: Valsegern 94. Ett långt förarbete. Kris-uppgörelsen eller krismedvetande som uppstår i en viss tid. Förtroendet för partiled-ningen. Varannan damernas och männens sorti frånlistorna. Och fackets och inte minst Metalls ställningstagande.

Min fråga till er är, är det någon annan faktorer som ni tror spelade en större roll än de andra? Någonsom har några tankar om det? Eller äger de lika eller någon som ska sor-teras bort?

 Inger Segelström:

Jag tror att det som var helt avgörande var att vi kom tillbaka och vann valet. Hade det blivit en fortsatt borgerlig majoritet, då hade vi liksom inte klarat det. De handlade om att det var vi som skulle göra det där på något vis. Det var liksom Ingvar som skulle… han hade stått för sina… dethan hade lovat om att det skulle bli varannan kvinna över-allt… han stod för det och att han skulleockså kunna föra oss in Europa med de värde-ringar vi hade. Jag tror att det var helt övergripande det viktigaste.

 Allan Larsson:

Jag skulle säga att på de alternativ du gav, så skulle jag säga ja på samtliga [Skratt].

 Erik Fichtelius:

Du sa att det var en förtroendefråga. Hur lämpligt var det att rösta om kärnkraften, hur lämpligt var det att rösta om medlemskapet? Frågan i omröstningen var ju att vi tog ställning tillförhandlingsresultatet, och det vet jag inte hur många medborgare som läste förhandlingsresultatetutan man litade väl så långt på politikerna som man kände. Ingvar har kanske läst förhandlingsresultatet [Skratt].

En bidragande faktor till det här var ju att det var Dinkelspiel och Bildt som hade drivit mycket av förhandlingarna. Och Dinkelspiel var kvar, alltså det var ju i den meningen ett gemensamt förhandlingsresultat och det måste ha påverkat på den borgerliga sidan också, och det måste ha påverkat att vi inte fick det nationalkonservativa motstånd mot EU som är så vanligt i Centraleuropa. Och som numera kanske är vanligare här också.

Det har ju inte med socialdemokratins interna överläggningar att göra, men det tror jag också harpåverkat. Men jag tror att den främsta saken är nog en förtroendefråga för de politiker som man litar på; jamen då röstar jag som dom.

 Bengt Ohlsson:

Jag skulle väl hamna ungefär i Allans svar. Alla fyra faktorerna var viktiga, men ska man plocka en, så tror jag också att förtroendefrågan var den absolut avgörande. Och det har ju att göra med … nånsa att det var svårt att bevaka EU-frågor… jag blev senare i livet riksdagens representant vid EUs institutioner, som det hette, och jag försökte då på egen hand bevaka ungefär det som 50 anställda på representationen gjorde. Det blir ju väldigt svenskt alltså, en sak som i Sverige kan vara stor är marginell i EU- samman-hang och det kommer vi för övrigt att märka i en valrörelse som kommer snart.

Men som sagt, jag tror att dels det är väldigt svårt att överblicka allt som händer och också att överblicka hela förhandlingsresultatet. Det var några frågor där olika personer fäste sig vid olikaaspekter och så, men i det stora hela så är jag säker på att i grunden så var det en förtroendefråga. Och till det bidrog ju också att förtroendet för Bildt-rege-ringen var kört i botten. Och där kom socialdemokratin tillbaka och stod för någonting annat. Och det övertygade de skeptiska på den socialdemokratiska sidan i varje fall. Så det är jag tror att det var det som var orsaken. Tack!

 Lars Ilshammar:

En sista fråga innan vi avslutar. Först Måns, sen Hans!

 Måns Lönnroth:

Jag vill stanna vid Ingers kommentar om valresultatet. Man kan ju hypotetiskt ställa sig frågan, vad hade hänt om vi förlorat 1994 och Carl Bildt hade varit statsminister. Jag tror ju faktiskt att inte minst valdeltagandet hade sjunkit. Så jag tror det var den enskilt viktigaste frågan att Ingvar var statsminister under folkomröstningen. Tack!

 Hans Dahlgren:

En sak som jag tycker hör till bilden lite mer kanske, det är vad som händer ute i värl-den, vad som händer i Europa det här året. Det är inte bara det att muren rivs i Berlin 1989 eller Parisstadgan 1990, som vi talat om, utan det är ju ett helt nytt klimat för sam-arbete i Europa och i världen. Vi får ett slut på det kalla kriget, vi har Gorbatjov i Mos-kva, glasnost och perestrojka, snart står Gorbatjov ochBush, den äldre alltså, och skakar hand på kraftiga nedrustningar av kärnvapenarsenalen. Och vi har i Amerika presidenten Bill Clinton som kommer till så småningom.

Det här är ju förändringar som är positiva, där man ser att det börjar hända något i rikt-ning mot demokrati också i Östeuropa. Jag tror att det finns en känsla hos svenska fol-ket att vi vågar mera än under det kalla kriget. Det tycker jag är för underskattat.

 Lars Ilshammar:

Alla vi som var 25-30 års åldern då och åkte ner till Berlin och hjälpte till att knacka ner muren minnsju den känsla som du beskriver, att det handlade om någon sorts ny positiv världsordning som man hoppas på, allt det där onda från kalla kriget som var på väg att vittra bort. Det kan jag själv väldigt väl ta till mig, när du nämner det, och det kanske är en känsla som vi idag skulle vilja ha tillbaks.

Är det någon som vill säga något avslutande? Är ni nöjda. Tack så jättemycket. Jag ska bara säga att den här bilden som ligger på monitorerna den har jag lånat från Västman-lands läns museum28, som är ett av de institutioner som samlar in minnen, och jag tror att den också uttrycker att det faktisktvar en ganska intensiv debatt med alla de här or-ganisationerna som var i farten.

En sak till bara, som jag som historiker skulle vilja skicka med som en påminnelse. Det är ju det attdemokratin alltid tar tid. Vi tror ibland att det händer över natten. 1921 fick Sverige allmän och lika rösträtt. Men det dröjde faktiskt 20 år, nästan fram till andra världskriget, innan valdeltagande når upp till de nivåer som vi nu tar för givna. Det kanske man ska ha i bakhuvudet. Tack så mycket! [Applåder].

 Bo Bernhardsson:

30 sekunder kvar. Vi sa ju att det här var en försöksverksamhet eller att vi prövar oss fram vad gäller det här med vittnesseminarier. Jag måste ändå få uttrycka att jag är rik-tigt imponerad, jag tycker attdet här var oerhört intressant, så åtminstone är jag överty-gad om att det här är något vi ska fortsätta med.

Sen är det ju så att historieskrivning, invänd om jag har fel, tar aldrig slut. Det fortsätter, vi har gjort det här seminariet, men det är fullt möjligt, som Lars påpekade innan, att gå hem nu och man kanske inte sa något här och skriva ner vad man sitter och tänker på och skicka in kommentarer. Det har ju redan Mats Hellström gjort29, jag tror ni har fått det [Bifall]. Han kunde inte komma hit, men han skrev ner en liten betraktelse. Och så kan man ju göra.

Det är också så att Ingvar var inne på att Bertil Jonsson inte kunde komma. Jag ringde honom ochförsökte få med honom faktiskt, men han kunde tyvärr inte vara med. Men

 28 Se bild på sid. 34. 29 Se sid. 33.

Så att, det här är bara början. Det har varit, jag dristar mig att säga, det har varit oerhört bra och det här kommer vi att fortsätta med. Och ett tack då till alla som har deltagit, panelen särskilt. Tack ska ni ha! [Applåder].

 Skriftlig kommentar från Mats Hellström:

I slutet av 1980-talet lade den socialdemokratiska regeringen en proposition till riksda-gen om Sverige och EG. Slutsatsen var att vi kunde acceptera det mesta i EG förutom utrikes- och säkerhetspolitiken till följd av neutralitetspolitiken.

 Det var inget konstigt med det. Vi hade som aktiva EFTA-medlemmar nära följt med utvecklingenav den gemensamma marknaden (the Single Market) och även ställt krav på EG i samband med EES-överenskommelsen.

 Vi var alltså inte kusinerna från landet eller senkomna demandeurer. Jag var ordförande i EFTA 1984 och samma år genomförde Olof Palme EFTA:s toppmöte i Visby. När se-dan Berlinmuren ochjärnridån föll samman ändrades spelplanen. Sverige lämnade neut-ralitetspolitiken genom beslut i riksdagen där man istället förde ett resonemang om alli-ansfrihet och vägen öppnades för ett fullt EG/EU-medlemskap.

 Anita Gradin tog upp frågan om medlemskap på partikongressen men det blev inget napp medåtföljande omfattande debatt. Ingvar Carlsson skrev också två artiklar om frå-gan. När sedan Ingvar och Allan Larsson tog upp regeringens önskemål om att utri-kesutskottet i riksdagen skulle göra en egen medlemskapsbedömning fanns det alltså en lång förhistoria.

 Det blev sedan Bildtregeringen som förde förhandlingarna om medlemskapet efter Ing-varsdeklaration till EG-kommissionen på sommaren, men vi socialdemokrater bjöds in att delta i det mesta av förhandlingarna. Jag utsågs till partiets representant i förhand-lingsgruppen och vid min sida hade jag Allan Larsson som ansvarade för EMU-frågan och Pierre Schori30 för utrikespolitiken

 Parallellt med detta bedrev vi ett intensivt arbete i vår riksdagsgrupp med alla utskotts-grupper. Jagarbetade då tillsammans med Ann Linde, sedermera som bekant utrikesmi-nister, med att diskutera med riksdagsgruppen vilka krav man ville ställa på regeringen vid ett medlemskap.

30 Kabinettssekreterare vid UD 1982–1991, rIksdagsledamot för Stockholms län 1991-1999, biståndsminister 1994-1999,europaparlamentariker 1999-2000 samt FN-ambassadör 2000–2004.

This work is licensed under CC BY-ND 4.0

Inledning

På nyåret 1995 blev Sverige medlem av Europeiska unionen. Så blev fallet efter tre år av förhandlingar och en folkomröstning med majoritet för ja-sidan den 13 november 1994. Avgörandeför utgången var att (S) hösten 1990 hade skiftat från en avvaktande till en bejakande grundinställning.

Omorienteringen blev möjlig till följd av att Berlinmuren hade rivits och Warszawapak-ten hade upplösts under 1989 och 1990. Av de båda historiska invändningarna mot ett svenskt medlemskap –den utrikespolitiska hänsynen till Finland och önskemålet om en egen välfärdspolitik – återstod bara synen på välfärdspolitiken. Denna vägde dessutom inte längre lika tungt på grund av den delvisannorlunda syn på statens uppgift, som un-der 1980-talet kommit att bemäktiga sig tidsandan.

Tre genomarbetade doktorsavhandlingar av Mats Bergquist 1970, Mikael af Malmborg 1994 och Jakob Gustavsson 1998 ger en samlad bild av debatt och politik i Europafrå-gan under de femtio åren från 1945 till 1995.

Den bild som framträder i Jakob Gustavssons framställning om hösten 1990 är att ja-sidan politisktframgångsrikt – genom att framställa ekonomin som huvudsaken och inte vare sig utrikes- eller välfärdspolitiken – lyckades få stöd också inom socialdemokratin för ett medlemskap. Det skedde på ett sätt som gjorde att de som varit på nej-sidan jäm-förelsevis lätt kunde acceptera det fattade beslutet.

På den punkten skiljer sig den svenska hanteringen inom (S) från motsvarande hante-ring i Norge.Där led ja-sidan vid två tillfällen, 1972 och 1994, nederlag i folkomröst-ningar om medlemskap. Följden blev att Norge ännu inte är medlem och att motsätt-ningarna inom Arbeiderpartiet fortfarande ligger nära ytan.

Utifrån denna jämförelse inställer sig frågan om hur det mer exakt gick till när (S) svängde från ett nej till ett ja. Var det genom en ”kupp” från ledningens sida, som det ibland har sagts, eller förekomett rimligt mått av politisk och saklig bearbetning? Hur gick argumenten för och emot och hur var detmed förankringen och partidemokratin?

Det som här redovisas är inläggen vid ett vittnesseminarium på Sveavägen 68 inom ra-men för Onsdagsklubbens projekt ”Arbetarrörelsens minnesarkiv”. Det hölls den 4 de-cember 2023 och handlade om hur det gick till under den period med kulmen hösten 1990 när (S) skiftade ståndpunkt.Genom att så skedde kunde en svensk medlemsansö-kan överlämnas till det holländska ordförandeskapet sommaren 1991.

Politik är att kunna prioritera och regera att göra rätt sak i rätt tid. Tidöregeringen missarbåda. Det Sverige behöver nu är inte kärnkraft om 30 år utan jobb och en grundlig upprustning av vägar och järnvägar.

I kommunerna väntar ett gigantiskt underhållsberg i form av gamla vatten- och avloppsrör i behov av snabb förnyelse. Att då som regeringen lova hundratals miljarder till nya och ekonomiskt osäkrasatsningar på kärnkraft är fel i både tid och prioritering.

Med sina prioriteringar på satsningar på kärnkraft, på en kriminalpolitik som bara kommer att kräva ännu fler fängelser och en integrationspolitik där värdet av ett svenskt medborgarskap holkas ur går Tidöregeringen baklänges in mot framtiden.

En stabil demokrati kan bara byggas på folkets förtroende och tillit till ett politiskt system där fria val, brett folkligt förankrade politiska partier, från politiken oberoende domstolar, ett levande civilsamhälle med yttrande- och organisationsfrihet och fria medier med makt att granska politik och samhälle utgör grunden. Än så länge är den svenska demokratin stabil, men hoten mot den växer.

En mätning från Novus 2023 visar att förtroendet för landets politiker sjunkit. Den visar också att bara sju procent av folket i Sverige menar att landets politiker i praktiken bidrar till att stärka demokratin utan att den medillavarslande steg är på väg att närma sig en gräns där risken för att den ska börja falla samman ökar. Och den faran stiger i takt med att misstron växer mot politikernas förmåga att lösa det medborgarna ser som allvarliga samhällsproblem.

Av världens närmare 200 länder är det i dag bara 20 som klassas som fullvärdiga demokratier. Och Sverige är ett. I allt fler länder har demokratin mött bakslag.

Auktoritära – oftast högerextrema – politiska partier har fått inflytande över regeringen och steg för steg börjat montera ner de för demokratin viktiga institutionerna – ett självständigt rättsväsende, fria organisationer och friaoch oberoende medier.

I Sverige ligger mycket av ansvaret för att värna och utveckla demokratin på de politiska partierna. Derasförmåga att engagera människor och få många intresserade av att ta aktiv del i politiken är avgörande för en fortsattlevande demokrati. Men här har partierna sviktat. Även om en klar majoritet av folket säger sig vara intresserade av politik så väljer människor att inte engagera sig i något parti. Sedan början av

1990-talet har antalet som är medlemmar i ett politiskt parti halverats. I stället har ofta kortlivade enfrågerörelser, protestgrupper och på internet löst sammansatta lobbygrupper utan politiskt ansvar blivit fler. Det har blivit medborgarnas nya sätt att försöka påverka politiken.

Trots oviljan att engagera sig i ett politiskt parti och trots det sjunkande förtroendet för politiker ser ändå nio av tio svenskar demokratin som värd att försvara. Det hot man ser kommer från politikerna och deras i debatter grova förenklingar och ibland rena osakligheter – allt presenterat med ett allt mer hårt och aggressivt politiskt språk. En förkrossande majoritet upplever att svenska politiker i allt för hög grad mer grundar sina argument och utspel på värderingar än på fakta och forskning. Det tär på tillit och förtroende och riskerar att skapa en för demokratin allvarlig klyfta mellan politiker och väljare.

Det bästa skydd vi har för demokratin är grundlagen och fria granskande medier. Men skyddet är klent. Det är lätt för en svensk regering att montera ner grundlagen. Att tro att Sverige skulle vara immunt mot en utveckling där demokratin och rättsstatens principer sätts ur spel är att vara för godtrogen. Vi kan få partier och populistiskapolitiker som ser den demokratiska ordningen som ett hinder för makt. En tillfällig populistisk riksdagsmajoritet kan lätt få makten att stöpa om grundlagen. Det som behövs för det är två riksdagsbeslut med ett val emellan. Och det kan vara ett av samma majoritet utlyst extraval. Om den då behåller sin riksdagsmajoritet kan den med enkel majoritet ta ett andra beslut och befästa den ändrade grundlagen.

För medierna har uppdraget att vara bevakare av makten blivit allt svårare. Antalet granskande ögon har minskat då många viktiga lokaltidningar tvingats lägga ner. De ekonomiska villkoren för fria medier har blivit snävare. Och makten gör sig allt oftare otillgänglig genom att gömma sig bakom rader av informatörer och pressekreterare. Krisen för svensk press är också ett hot mot demokratin. Utan en effektiv granskning av maktenkan steget bort från det fria demokratiska samhället gå mycket fort.

Jaan Ungerson