Sverige hör idag till ett av västvärldens mest segregerade länder. Hälften av alla i Sverige bor i segregerade kommuner. Omkring en och en halv miljon bor i områden med stora och växande socioekonomiska problem. Att bryta den utvecklingen kräver politisk vilja och modet att med stöd från hela samhället satsa på långsiktiga ekonomiska och sociala insatser. Till det finns varken politiska genvägar eller snabba lösningar.
Det skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson.
De tankar som förts fram från regeringen om att i kampen mot den allt mer påtagliga segregationen med växande parallellsamhällen ta efter den danska modellen med förbud för utpekade etniska grupper att bosätta sig i vissa bostadsområden bör stanna vid tankar. I stället för att, likt Danmark, genom några snabba, populistiskt gränsande åtgärder försöka lösa problemen med segregation och stora invandrargruppers bristande integration måste de krafter som göder segregationen brytas.
Det som aktivt drivit på segregationen är de marknadsliberala förändringar som sedan 1990-talet förvandlat Sverige. Privatiseringarna, den fria etableringsrätten och valmöjligheterna inom skola och vård har tillsammans med bristande insatser för att integrera flyktingar och invandrare aktivt bidragit till att splittra samhället. Fattiga och invandrartäta områden har steg för steg avlövats. Post, banker, polis, försäkringskassa, barnavårdcentral och annan samhällsservice har slagit igen och flyttat. Kvar har funnits tomma och övergivna lokaler.
Samma gäller utveckling på bostadsmarknaden. Med de fria marknadskrafterna i ryggen har bygg- och bostadsbolagen strävat efter att bygga för de resursstarka i attraktiva områden. Nybyggena är villor och för byggbolagen lönsamma bostadrätter. Trots allt tal om behovet av billiga men bra hyresrätter finns det i stort sett ingen som satsat på det. Resurssvaga och till Sverige nyanlända har hänvisats till de av de mer resursstarka övergivna områdena med äldre och ofta illa underhållna bostäder. Den politiska styrning som hade behövts för att bryta en negativ flyttspiral och förhindra områden från att förfalla har hittills varit helt otillräcklig.
Med en samlad och genomtänkt politik skulle många av de problem vi nu ser kunna lösas. Men det ställer krav på kommunerna. Många av problemen är kopplade till brister där flyktingar och nyanlända redan från början slussas till eller hamnar i resursvaga stadsdelar – till områden där de aldrig får en rimlig möjlighet att bli delaktig i det stora svenska samhället. Ett första steg till att bryta det är att den så kallade EBO-lagen avskaffas.
Alla kommuner måste också tvingas att solidariskt ta ansvar för flyktingar och vara skyldiga att erbjuda bostad längre än de två år som lagen nu säger. Samtidigt måste kommunerna i sina byggplaner åläggas att ha blandade upplåtelseformer där även tillfälliga bostäder för flyktingar sprängs in i de väletablerade och resursstarka delarna.
Att vi i Sverige kan ha personer som bott i landet i årtionden utan att någonsin lära sig svenska är direkt skamligt. Där har samhället svikit. SFI (Svenska för invandrare) måste bli obligatorisk för alla till landet nyinvandrade. Utbildningen måste garanteras hög kvalité med godkända läroplaner och ske i nära samverkan med det lokala näringslivet för att snabbt ge nykomna möjlighet att komma i arbete.
Också Socialtjänsten måste få utvidgade uppgifter. Alla nya i Sverige bör i sin kommun få en social kontaktperson (en invandrarlots) med uppdrag att vara ett aktivt stöd i kontakterna med det svenska samhället. Det segregerade samhället är ingen naturlag – det går att bryta om bara viljan finns.
Robert Björkenwall / Jaan Ungerson