Sverige nordligaste län, Norrbotten, är av tradition ett mycket starkt socialdemokratiskt och rödgrönt röstande län. I en färsk mätning framgår att runt 63 procent uppger sig nu vilja rösta på den rödgröna oppositionen.
Den sittande Tidöregeringen backar från 41 procent i valet 2022 till nu ett stöd på 38 procent. Så i Norrbotten är man ännu starkare för att kasta ut Ulf Kristerssons misslyckade regering och ersätta den med ett Magdalena Andersson-lett, sannolikt rödgrönt styre i höst.
I detta län har jag nyligen rest drygt 1 000 km. På en av de fina vägarna möter vi återkommande tunga Kaunis-lastbilar med järnmalm från Pajala mot järnvägsdepån i närliggande Kiruna. Så många upprustade vägar – men också andra mindre bra eller som rustas upp som bäst.
Möter också kritik för att järnvägstrafiken just nu fungerar så uselt, sämre än i Finland. Och att viktiga Malmbanan alltför långsamt rustas upp med nu bara 400 miljoner kr mot de 2,3 miljarder kr som krävs för helt säker person- och tung godstrafik. Jag besöker sex av länets kommuner: Kiruna, Överkalix, Pajala, Övertorneå, Haparanda och Luleå. En avstickare till finska Torneå (med dess ädelmetallverk Outokumpu och 21 000 invånare) blir det också. En intressant och viktig tvillingsstad till det mindre Haparanda med 9 100 invånare.
Men just Haparanda har också sina problem. Precis som Helsingborg (Skåne) har också Haparanda blivit en ny hub för droger och lönsam försäljning vidare in i Finland, berättar S-riksdagsledamoten Ida Karkiainen hemma i hennes kök. I stan finns också en växande trend, där minderåriga unga visar sig råka illa ut när de blandar alkohol med amfetamin och ADHD-medicin. Oroar starkt elevhälsan i stan. Tidiga insatser måste nu sättas in brett mot skolfrånvaro, psykisk ohälsa. Fler vuxna behöver finnas där där minderåriga barn rör sig.
Så många möten – noga planerade men också spontana – blir det. Flera av kommunerna kämpar med både kompetensbrist och rekordlåg eller just ingen arbetslöshet. Så många måste bila eller flygas in. Inte bara bygg- och anläggningsarbetare, tekniker, utan även restaurang- och hotellpersonal. I klar kontrast till den rekordhöga arbetslösheten i t ex sydliga Skåne och de totalt 500 000 arbetslösa i Sverige. Medan man i norr däremot skriker efter arbetskraft och har en investeringsboom – men samtidigt också akut brist på bostäder. Särskilt så i gruvkommunerna Kiruna och Gällivare. Där dessutom LKAB:s gruvexpansion gör att gamla bostäder rivs (men vissa värdefulla flyttas) samtidigt som de i rask takt måste ersättas av nya och bra mycket dyrare.
Något som i riksmedia är så underrapporterat att många har svårt att få hela bilden. Kiruna flyttar inte sin stad för att man vill bygga nytt. Det sker för att LKAB och Sverige behöver den högvärdiga järnmalm som finns under staden. Och kostnaden för det måste staten ta. Inte Kirunas skattebetalare.
– Det förstår få utanför malmfälten. Förstår inte att det nya Kiruna som vi på 8-10 år nu måste bygga upp för att ersätta det gamla som LKAB:s växande gruva ”äter upp”. Det är proportionellt lika många som om 250 000 i Stockholm tvingades flytta till snabbt uppförda, nya boenden. Så stor är påverkan i Kiruna, säger det luttrade kommunalrådet Mats Taaveniku (S) i nya, fina stadshuset Kristallen.
Kiruna kommun har i nuläget en låneskuld på 2,9 miljarder kr. Och stadsflyttpengarna från LKAB är nu slut. Så den andra fasen i omställningen, för kommande åtta år kan, enligt ekonomichefen och kommunalrådet, tvinga kommunen att ta ett nytt 1,8 miljarders lån.
– Detta eftersom flyttpengarna för första fasen från LKAB nu är slut, konstaterar Mats Taaveniku bekymrat och fortsätter:
– Det här nya, andra steget måste staten och det mycket lönsamma gruvbolaget tillsammans också betala för. Fullt ut! Det är orimligt att lägga nya, miljardstora bördor på skattebetalarna i Kiruna.
– Så full kompensation och ett riktat investerings- och bostadsstöd för att bygga det nya behövs. Så att även äldre, på väg att bli eller redan är pensionärer, har råd att bo i det nya med 12 500 kr eller mer i månaden, jämfört med de ca 7 000 kr i månaden som det gamla boendet kostat dem. Byggkostnaderna i Kiruna är 50-75 procent högre än i landet i stort. Vilket t ex även gör att när kommunens familjeomsorg måste flytta från sina gamla till nya lokaler så ökade lokalkostnaderna för dem med 6 miljoner per år, säger Mats Taaveniku.
I grunden handlar allt det här om en tvångsflytt, orsakad av en järnmalmsgruva som växer och ger många miljarder kr årligen tillbaka till statskassan.
– Staten och regeringen måste ner från åskådarläktaren och börja göra verkstad av sin välmenande, men föga förpliktande retorik. Nu kräver vi aktiv stöttande handling. Kiruna och malmfälten har alltför länge behandlats som en råvarukoloni. Dags nu för staten och regeringen att ta ansvar, slår kommunalrådet fast med emfas.
Fakta är det finns 3,5 gånger mer högvärdig malm att utvinna under gamla Kiruna än som LKAB hittills utvunnit under sina första 100 år! Lönsamheten är också mycket god. Så detta stöd från staten som Kiruna nu omgående behöver är i praktiken snart återbetalt genom de mångmiljardvinster som det statliga bolagen årligen levererar till statskassan. Kommunen ska inte behöva skuldsätta sig med ytterligare miljardlån om staten nu ställer upp och skjuter till vad som krävs, anser man i Kiruna kommunhus.
Kommunalrådet efterlyser också ett rejäl statligt handtag för att bygga ut Luleå tekniska universitet, LTU, campus i Kiruna och yrkesutbilda bort den rådande kompetensbristen i malmfälten. Det behövs fler lärare, sjuksköterskor, byggnadsarbetare, etcetera, för att täcka den nuvarande personalbristen. Det gäller att få fler skattebetalare boende i kommunen och därmed minska andelen ”fly in and fly out”-personer, det vill säga alla de dryga 2 000 som återkommande kommer in för jobb, men som bor och skattar i Norrbottens kustkommuner.
Liknande problem har även Gällivare och Boden (där nya stålverket Stegra nu byggs som bäst). De har behov både av många nya bostäder och av mer yrkesutbildad personal.
Små kommuner som Kiruna – 22 450 invånare – och andra har normalt själva inte heller en så stor stab av stadsplanerande och upphandlande kompetens som stora omställningar kräver. För att de själva fullgott bra ska klara så extra ordinärt stora stadsomvandlingar med ny mark (i Kiruna ägd till 99 proc av Statens fastighetsverk, SFV) med nytt byggande som görs klart på kort tid. Därför krävs inhyrning av mer och rätt kompetens. Och när det dessutom ska gå fort blir det också fel.
Som fallet med det redan uppskattade, men miljarddyra nya Midnattssolsbadet (Fick själv en specialvisning av hela badet, nog är det fint! Men dyrt!) Därför har kommunalrådet – efter en grundlig revision – nu satt till en extern utredning om vad som gick snett i badupphandlingen, genomförd under förra kommunalrådets tid. Noteras ska också att den tidigare projektledaren redan fått lämna jobbet.
– Misstagen som då gjordes är kommunen och byggaren Peab tillsammans ansvariga för, säger Mats Taaveniku.
Men det tar på intet sätt bort faktum att staten, inte Kirunaborna, här ansvaret för stadsflytten som den växande gruvan nu orsakar.
Läget är på alla sätt extra ordinärt och svårt. Också när den mycket lönsamma gruvan nu växer och genererar nya miljardvinster på sin export (86 procent till EU) och till SSAB i Luleå. Notera att mellan 2005 och 2024 blev det samlade överskottet 150 miljarder kr för LKAB. Därför är det logiskt och rimligt att Kiruna nu tycker att mer av den vinsten på malmen – snart även sällsynta jordartsmetaller i Geijergruvan – borde stanna i Kiruna (och Gällivare/Malmberget). Det är samma modell som gäller i norska och finska gruv- och råvarukommuner. Liksom i Yukon i Kanada.
Blir det så, kan fler bo kvar och fler kan vilja bosätta sig och skatta där – i stället för att vara ”fly in- fly out”-personal.
Förståelsen skulle nog öka i LKAB:s ledningsgrupp och styrelse om flera av dem själva bodde i malmfälten. Vilket faktiskt var ett krav från Kirunas grundare och tillika LKAB:s förste disponent Hjalmar Lundbohm (1900-1920). Det påpekar historikern Curt Persson i Luleå för mig. Och jag tror han har rätt där.
Robert Björkenwall