Politik är att kunna prioritera och regera att göra rätt sak i rätt tid. Tidöregeringen missarbåda. Det Sverige behöver nu är inte kärnkraft om 30 år utan jobb och en grundlig upprustning av vägar och järnvägar.
I kommunerna väntar ett gigantiskt underhållsberg i form av gamla vatten- och avloppsrör i behov av snabb förnyelse. Att då som regeringen lova hundratals miljarder till nya och ekonomiskt osäkrasatsningar på kärnkraft är fel i både tid och prioritering.
Med sina prioriteringar på satsningar på kärnkraft, på en kriminalpolitik som bara kommer att kräva ännu fler fängelser och en integrationspolitik där värdet av ett svenskt medborgarskap holkas ur går Tidöregeringen baklänges in mot framtiden.
Samtidigt tycks den stå handfallen passiv inför både den oroande snabbt växande arbetslösheten och inför att landets infrastruktur förfaller.
För arbetsmarknadsminister Johan Pehrson – med den rekordhöga arbetslösheten att bekämpa – borde en snabb start påupprust- ningen av svensk infrastrukturen ligga högt upp på önskelistan.
Sällan har heller förutsättning- arna för att kunna satsa på det varit bättre än nu. Den i lågkonjunk- turen snabba ökningen avkonkurser – inom främst bygg- och anläggningsföretag – har gjort många arbetslösa i branschen. Där finns nu tillgänglig kompetent och kunnig arbetskraft som i stället för att fortsätta vara siffror i en allt dystrare arbetslöshetsstatistik borde vara aktiva framtidsbyggare och upprustare av landets hårt slitna och föråldrade infrastruktur.
Debatt
En bred och från staten styrd satsning skulle samtidigt göra det möjligt att i stället för den skog av konsulter och privataentreprenörer som hittills anlitats samla ihop både satsningarna på och underhållet av landets vägar och järnvägar (och även mer av driften av tågen) under en statlig huvudman och återföra helhetsansvaret för den viktiga infrastrukturen till staten.
Men allt det kräver en regering som både vågar och vill. Som avlångt land är Sverige i behov av säkra och snabba transporter. För fortsatt konkurrenskraftig svensk industri (grönt stål mm) krävs en väl upprustad, stabil och väl fungerande infrastruktur. Det svenska totalförsvaret och NATO-medlemskapet ställer nu också högre krav på våra vägar och järnvägar. Och klart är att behovet av att i stor skala komma i gång med upprustningen brådskar. De alltför ofta sönderkörda vägarna och slitna järnvägsrälsen, växlarna och signalsystemen måste bytas ut och förnyas.
Till det behöver Sverige låna och statsskulden ökas på – från minst 30 till 35 procent av BNP. Det skulle gemånga miljarder mer årligen till ny räls och bättre vägar.
En regering som verkligen månar om Sverige måste vilja satsa, inte töva. Men med den passiva politik som nu förts kan vi däremot förvänta oss såväl fortsatt hög arbetslöshet som fler urspårade tåg på malmbanan (till en kostnad av 100 miljoner kronor per stillastående dag) och fler försenade, trasiga och stillastående X 2000-tåg påilla skötta spår runt om i Sverige.
Så det är dags för oppositionen att vakna upp ur törnrosasömnen och att samlat öka trycket på Tidöregeringen. Investeringarna, nybyggena och upprustningarna tål inte att vänta – de måsta komma i gång – och det nu.
Robert Björkenwall Jaan Ungerson