Historia är bra. Att kunna sin historia är bättre. Just i dagarna har Hjalmar Branting tillfälligt väckts upp ur glömskan lagom till 100-årsminnet av hans död. Det har föranlett ett antal skriverier och kommentarer som tyvärr avslöjar en bristande kontakt med historiska fakta.

På webbplatsen ”Rörelsen” skriver Kalle Holmqvist till exempel att Branting själv lade grunden till en personkult. Hans enda belägg för detta ganska grova påstående är ett kort citat ur bokverket Socialdemokratins århundrade där det heter att Branting ”alltid haft sin andel i ansvaret för hur partiets ledning under den gångna tiden lyckats föra rörelsen framåt” och att ”han lyckats vinna en äfven af motståndarne erkänd ställning”.

Holmqvist gör ett stort nummer av dessa annars ganska blygsamma rader eftersom Hjalmar Branting stod som verkets redaktör och utgivare. Men det skrevs faktiskt inte av Branting, utan är en översättning av den danska Socialdemokratiets Aarhundrede. Fremstillinger af Arbejderbevaegelsens Historie fra Revolutionen 1789 indill vore Dage av C. E. Jensen och Fredrik Hedegaard Jeppesen Borgbjerg. Avsnittet om Sverige författades av journalisten Gerhard Magnusson.

Hjalmar Branting hade fel och brister som nog skulle ha gjort honom omöjlig som politiker i dag Han var notoriskt otrogen mot sin hustru Anna, drack för mycket och hade länge en katastrofal privatekonomi. Men skrytsam om sin egen person var han knappast. En som verkligen kan anklagas för att ha skapat personkult kring Branting är ironiskt nog hans gamle ärkefiende Zeth Höglund som skrev en i dag nästan oläslig biografi i två band, Hjalmar Branting och hans livsgärning, där han bland annat jämförs med Gustav Vasa. Biografin kom ut tre år efter Brantings död.

En annan historisk piruett kommer från Hjalmar Brantings eget parti. I ett mejl där man erbjuds att köpa ett jubileumsmärke med Brantings bild läser jag att ”Branting fick bland annat Nobels fredspris då han var med och lade grunden till det som i dag är Förenta nationerna, FN.”

Nja, Branting tilldelades fredspriset 1921 tillsammans med norrmannen Christian Lange, men FN bildades faktiskt först i oktober 1945 på initiativ av segrarmakterna i andra världskriget. Då hade Branting hunnit vara död i över 20 år. Den organisation som han var med om att lägga grunden till hette Nationernas Förbund (NF), ock kan möjligen med lite god vilja ses som FN:s avlägsna föregångare – även om skillnaderna var ganska stora. Brantings och Langes fredspris motiverades inte heller av någon direkt koppling till NF, utan gavs ”for their lifelong contributions to the cause of peace and organized internationalism”.

Att påpeka sådant kan låta som onödigt felfinneri. Men i en tid där historieförfalskning har satts i system är det extra viktigt att vara noga med detaljerna. Det är ju där som djävulen bor.

Lars Ilshammar

Lars Ilshammar föreläser om Hjalmar Branting på Onsdagsklubbens möte den 21 maj.