Hur vi än vrider och vänder på saken så finns våra lägenheter (och nu tänker jag på hela beståndet) på en marknad. Begreppet marknadshyror är alltså konstigt, skriver Kerstin Sandelius.
Arbetarna på bruken och på landet hade oftast bostäder i närheten av arbetsgivaren, det gick ju inte att resa som i dag. I Stockholm bodde det fina folket i gatuhusen, gärna på första våningen och tjänstefolket på bakgårdarna utan hiss.
Där kan man faktiskt tala om integration, men vi har alla läst om slagsmålen
mellan läroverkspojkarna och övriga barn. Bostadsstandarden var låg, det var dass på gården eller i trapphuset. Jag minns faktiskt när den sista
lägenheten som saknade centralvärme byggdes om. Detta var på 70-talet när jag jobbade på S-kvinnor och vi höll på med Kvarteret Framtiden.
HSB kom väl först till med att bygga lägenheter som hade badrum, en hög standard. Så kom barnrikehusen. Alva Myrdal hade varit i London och sett hyreskasernerna som byggdes för så kallade fattiga familjer. Många av dem, hela kvarter, är rivna idag.
Så ville hon inte ha det i Stockholm. Här skapades barnrikehusen utspridda bland den ”vanliga” bebyggelsen. HSB stod för administrationen och lär ha tagit ut en nätt avgift per lägenhet. För att bli kvalificerad till bostad i ett barnrikehus var man tvungen att ha minst tre barn och en låg inkomst. Man behövde inte flytta om inkomsten förbättrades.
Det finns en klassisk bild från ett barnrikehus med kanske 30 ungar utanför portarna, en bild som hyresgäströrelsen älskar att ta in i sina skrifter. Det går att se i stadsdelarna vilka hus som är barnrikehus.
De hade alla samma arkitektoniska design. Stadsmuseet har en lägenhet på Stickelbergsvägen (ovanför Roslagstulls gamla sjukhus) som jag besökte med ett gäng strax innan pandemin bröt ut. Den ligger nu i ett bostadsrättshus, men ägdes tidigare av Stockholmshem. Besöket var superbra och kan varmt
rekommenderas.
De allmännyttiga bostadsföretagen skapades ju för att bygga billiga hyresrätter, så att folk inte skulle sätta sig i skuld. (Det gick för övrigt inte att få banklån utan säkerhet. Inte ens för min pappa som ville köpa hus i Norra Ängby, trots att pappa var mycket skötsam och hade fast inkomst. Men som hade lyckan att ha en morbror med lantgård som lånade honom pengar.)
Jag tror man kan säga att Svenska Bostäder, Familjebostäder och Stockholmshem kom till för att motverka slummen. Nu har halva bostadsbeståndet som allmännyttan hade i Stockholm sålts ut. Tveksam politik enligt kommunallagens första paragraf som säger att man ska behandla alla invånare lika.
Vi har alltså fått en ängre kö till hyresrätter. Svarta priser har länge varit ett gissel. Jag skulle inte tro att man kan komma till innerstans privata lägenheter utan att betala ansenliga priser.
Det tycker jag är bostadsmarknadens stora problem, men det håller man förvånansvärt tyst om.
Ungdomar flyttar runt och bor hos varandra. När jag var ung student och inte längre ville bo i villan hos mamma och pappa bodde jag först svart på studenthemmet Strix. Det är väl vid det här laget preskriberat. Sen fick min kompis och jag hyra en etta i Bromma av hennes morbror. Han hade inget
intresse av att sälja den. Där bodde vi några år.
Sen fick jag flytta tillbaka hem, innan min man Folke och jag fick
en andrahandslägenhet på Lidingö. Pappa sparade åt mig i Ekkronan (Sparbankens bosparande), så när jag blev gravid med Stina fanns det pengar så vi kunde köpa ett småhus med statliga lån.
Ja, ja. Jag tycker att vi ska rensa upp i debatten och våga prata om vad en marknad är för något i stället för att lämna fältet fritt för Vänsterpartiet!
Nu är det inne att titta på Wien och hur de subventionerar bostäder
som är jättefina. Jag har förgäves försökt fråga Arenas Lisa Pelling hur bostäderna överlåts. Det stod det inget om i hennes annars läsvärda rapport.
Kerstin Sandelius
f d utredare S-kvinnor