För att vinna val räcker det uppenbart inte med att få ökad röstandel, en bitter erfarenhet som många socialdemokrater med avgående (?) statsminister Magdalena Andersson i spetsen nu får göra.

Ungefär som i valet 1979 då Olof Palme ledde partiet till återhämtning, men ändå förlorade.
Om vi grottar ner oss i årets valresultat finns trots detta en hel del positivt. Inte minst i vårt eget län där Socialdemokraterna faktiskt gjorda markanta plusresultat i såväl regionen som i 25 av de 26 kommunerna. Endast i Södertälje det blev det ett marginellt minus, en nedgång med under en procent.

Ändå kan vi inte vara säkra på att S får ta över i särskilt många kommuner – eller ens i regionen, även om det just där ser ljust ut, precis som i Stockholms kommun.
Osäkerhetsfaktorn är förstås hur de forna borgerliga allianspartierna ser på frågan om att ta in SD i ”govärmen”. Hittills har de klarat av att styra SD förutan i både regionen och huvudstaden.

Frestas de möjligen att göra som riksplanet, alltså bilda en blåbrun regeringskonstellation? Regionen:
• Ett rödgrönt block (S+V+MP) får ungefär 48 procent.
• Ett alliansblock (M+KD+L+C) når 39 procent.
• Alliansen + MP kapar åt sig 42 procent.
• Alliansen + SD får 49,4 procent.
Ja, ni ser, det kan hända dystra saker. Kommer region Stockholms Liberaler att tolerera att SD tas med? Och hur gör Centern?
I Stockholms stad är situationen snarlik. Om Miljöpartiet byter sida och går samman med S och V har de i nuläget 50,6 procent. Alltså maktskifte.

Men om MP stannar kvar på högersidan och SD plockas in når den konstellationen över 50 procent.
I flera kommuner i länet står eventuella maktskiften och nya S-ledda styren för dörren: I Järfälla, i Solna, i Värmdö och kanske ett par till.

Frågor som ställs: Kommer de borgerliga att frestas att rädda sig
kvar vid makten genom att släppa in SD?
Under de närmaste veckorna kommer svaren. Och det kan landa i allt från tydlig besvikelse till glädjande framgång.
Ove Andersson