Oberoende av hur mycket Vitbok Sverigedemokraterna har för avsikt att komma med om sin egen historia kan de aldrig skrubba bort vare sig sin högerextrema brunfärg eller sina nazistiska rötter.

Därtill finns de för väl dokumenterade i rapporter från såväl forskare som journalister.

Vad Jimmy Åkesson än säger förblir Sverigedemokraterna ett från nazistiska kretsar sprunget extremparti, en verklighet som inte går att förneka.

När Adolf Hitler, nazisterna och Tyskland förlorat andra världskriget samlades spillrorna av de nationella och nazistiska rörelser som sedan 1920-talet funnits och som levt vidare under 30- och 40-talen i ett antal småpartier i Sverige.

Nordiska Rikspartiet, Nysvenska Rörelsen och Sveriges Nationella Förbund blev celler där den nazistiska ideologins och samhällssynens svenska nostalgiker kunde övervintra i och i tysthet fortsätta odla sina idéer och sitt djupa förakt för mänskliga rättigheter, demokrati och mångfald.

I slutet av 1970-talet började några av de gamla nazisterna känna att det var dags att börja söka efter en mer aktiv politisk roll. Olika, numerärt ännu begränsade kamporganisationer stampades fram och sökte sig stegvis ut på gator och torg för att sprida sitt budskap.

I Europa hade Frankrike genom Jean-Marie Le Pen fått sitt extremparti i ”Front National”. I Storbritannien trädde ”National Front” fram. I Sverige skulle det dröja till 1988 innan det här kom en motsvarighet – Sverigedemokraterna, SD.

Vägen till denna samlande partibildning gick via olika mindre kampanjorganisationer där stridslystna nazister och skinnskallar fick utlopp för sitt hat mot samhället och mot boende här med utländsk bakgrund. Organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt) blev snabbt den ledande.

Grundare var bland andra Leif Zeilon – välkänd för sina kopplingar till nazistiska Nordiska Rikspartiet och Nysvenska Rörelsen. Verksamheten var inriktad på att piska upp hat och hets mot i första hand invandrare.

I BSS ledning fanns också Sven Davidsson, aktiv i Nysvenska Rörelsen och senare en av grundarna till Sverigedemokraterna. Han betecknade sig själv som rasist och satt från 1989 till början av 2000-talet i Sverigedemokraternas partistyrelse.

Att Sverigedemokraterna har sina rötter i svensk nazism och brunhöger är väl belagt. Vid partibildningen i Stockholm 6 februari 1988 fanns många av de inom svensk extremhöger då mer namnkunniga företrädarna på plats. På listan fanns Leif Zeilon, Sven Davidsson, Jerker Magnusson, Ulf Ranshede, Johan Rinderheim, Johnny Bergh och Lars Ljung, alla personer som tidigare varit verksamma i nationalistiska och rasistiska rörelser. Den gamle SS-veteranen Gustaf Ekström grundade Sverigedemokraterna i Malmö.

Partiets förste ordförande blev Anders Klarström som varit aktiv i det nazistiska Nordiska rikspartiet och som gjort sig känd för allvarliga hot mot artisten och nazistmotståndaren Hagge Geigert. Han välkomnade som ordförande också organisationen VAM (Vitt Ariskt Motstånd) att demonstrera tillsammans med Sverigedemokraterna.

Och med Anders Klarström som partiledare tog även Jimmie Åkesson 1994 steget in till det högernationalistiska Sverigedemokraterna.

I dag betraktar Jimmie Åkesson sig som socialkonservativ. Men den blåbruna färgen slår igenom.

Visserligen har SD under hans ledning stegvis gjort vad de kan för att sminka över sin tidigare så ideologiskt grundande rasism.

Men det långsiktiga idealsamhället är uppenbarligen Orbans Ungern. Det bekräftas av SDs partisekreterare Richard Jomshof när han sagt: ”eftersom vi inte är Ungern….måste vi tills vidare anpassa vår retorik till det rådande läget”.

Det är då med andra ord bättre, taktiskt sett, att kalla sig socialkonservativ och utåt förespegla folket att man vill återskapa det svenska folkhemmet.

Och nu har M-ledaren Ulf Kristersson tagit in dem i stugvärmen, gjort en första budget ihop med dem och tänker sig sedan även att regera med deras stöd efter nästa val.

Robert Björkenwall

Jaan Ungerson