Det finns olustiga skildringar som visar hur ungdomars och barns roller i den allvarliga, farliga och dödliga kriminaliteten fungerar. Men det tycks som om ingen lyssnar eller tar del av berättelser som finns och som tydligt visar hur det börjar för barn och tonåringar och hur deras väg in i kriminaliteten ser ut och leder till slutet på deras ”vanliga” liv. I stället för att förstå och engagera sig för att rädda barn och unga från en allvarlig kriminell karriär blundas det trots att fakta finns.

  För mig – som en gång för mycket länge sedan arbetade med att hjälpa unga utsatta pojkar som saknade ett bra och tämligen normalt föräldrastöd till en hygglig framtid som vuxna – är talet om att framtiden är i fängelse ett slags kollektivtänkt dumhet. Det var svårt då att ge  ”killar” stöd och styrka, men absolut fullt möjligt. 

  För mig är det därför svårt att ta del av hopplöshetens idé att sätta 13- eller 14-åringar i fängelse eftersom det sannolikt leder till att de tyvärr kommer att låsas fast av brottslighetens utbildning i fängelset och i ”dåliga” kontakter och ha mycket stor risk för en dyster framtid i vårt samhälle. Vi ser ju redan nu hur ”utbildning” till brottsuppdrag sker för intagna på många privata HVB-hem och statliga SIS-hem, trots att målet är att hjälpa barnen till ett bra liv utan kriminalitet.

  I två böcker har Evin Cetin – med hjälp av författaren och journalisten Jens Liljestrand – berättat om det som faktiskt sker i den kriminella världen när barn och ungdomar rekryteras till brottsuppdrag, ofta med knarkets bakgrund och hur de oskyldigt dras in i brottslighetens påverkansvärld. 

  Jag kan inte förstå att Evins berättelser inte satt större spår i politikens värld inte minst inom den socialdemokratiska partiledningen. Varför finns inte intressanta humana initiativ istället för fängelse för 13- eller 14-åringar?

Debatt

  Ett självklart första steg borde ju vara att förstatliga alla odugliga och i ungdomars brottsutbildning i ökända HVB-hem och sätta in samhällets bästa resurser i stället. Och sedan ha koll på att det blir omhändertaganden med riktigt kompetent personal, och inga usla HVB-hem, i stället med bra resultat, det vill säga bort från brottslighetstankar.

  I de två böckerna Barnsoldater och Mitt ibland oss (Mondials förlag) berättar Evin Cetin om barns och ungdomars resa in i den brottsliga världen. Dystra sanningar om hur helt vanliga och länge helt framgångsrika ungdomar eller flickvänner som av för svagt motstånd eller naivitet dras in i brott eller annat elände som oftast är följder av narkotikans penningcirkus och dess dystra och olyckliga följder.

  Jag undrar också varför det är så tyst om Evins berättelser och verksamhet i våra politiska kretsar. Hon är ju välkänd som mångårig distriktsombudsman och på senare år som uppmärksammad advokat. Hon har därefter bestämt sig för att agera och berätta om hur det fungerar i brottsrekryteringen av barn och ungdomar och agerar nu på olika sätt med fakta och idéer mot dumheterna i politikernas dröm om att sätta barn i fängelse ska lösa problemen med ungdomar som brottslingar.

  Det är lätt att börja gråta över innehållet i hennes berättelser om hur till exempel välordnade flickvänner hamnar i beroende med en pojkvän som lurar dem till ett ekonomiskt, hemligt och självförtryckande stöd när han blir fånge i knarkets brottslighet. Det är sorgliga, men tyvärr verkliga berättelser om hur Evin möter och försöker hjälpa. Men vem lyssnar på de återkommande sorgliga och tyvärr sanna och dystra händelserna och gör något åt problemen i stället för att lösa allt med planer på inlåsning? Hur livet blir sedan ges inget svar på.

  Det är dystert att läsa Evin Cetins berättelser om hur hon kontaktas av de ungdomar som ramlat in i den kriminella världen och saknar stöd och riktig hjälp. Hon talar ofta i skolor för ungdomar om kriminalitet och om problemen med narkotika och dess brott som förekommer i stora ungdomsgrupper. Ofta får hon efteråt desperata telefonsamtal från unga kvinnor och pojkar som ropar på hjälp efter att ha hört henne. Varför får de inte annan hjälp?

  Efter att ha läst hennes två böcker, den ena utgiven för något år sedan och den andra nyligen, undrar jag också varför det tycks finnas så lite betydelsefull hjälp för barn och ungdomar att komma undan brottsligheten. Hur står det till med vägen bort och stödet  som inte leder till brottslighetens katastrof? Finns det nödvändiga stödet? Var finns nytänkandet och nya resurser? Var är de goda politiska idéerna och resurserna? Var finns programmet att agera mot knarkandet och våldet? Jag har inte hört ett ord om Cetins iakttagelser eller något nyskapande i partiet, på ABF-föredrag  eller i andra kretsar. Det känns som en handlingsfattigdom brutit fram. Fängelse för barn duger inte!

  Nu visar det sig dock att Evin och andra tagit egna initiativ till en intressant bred aktivitet som ska ge en alternativ väg i tänkandet och en stimulans undan knark och kriminalitet. Snabbt har det skett en utveckling som gäller många ungdomar. Stöd finns på lokal nivå, men sedan är det tyst.

  Det stora projektet heter Nästa generation Sverige som grundats av Evin  och Caroline Berg som är vd i Axel Johnson AB, ett av de centrala ägarbolagen i Johnsonkoncernen. Målet är att minska utanförskapet bland unga i utsatta områden. 

  I projektet har utvecklats en modell kallad SAO-jobb vilket kan uttydas som studiemotiverad arbetlivsprövning. SAO-jobben gäller elever i årskurs 8. De får möjlighet att sköta ett riktigt  och betydelsefullt jobb på något företag för att kunna få arbetslivserfarenhet och tro på en framtid. Arbetet gäller två timmar i veckan under skoltid under ett helt år, med betalning. Låter lite, men är en början.

  Projektet har haft stor framgång i Mellansverige och alltihop sker i samverkan mellan skolor, kommuner och näringslivet och är igång på flera skolor i landet. Det är ett sätt att organisera ett alternativ – även om det ser ut som en liten insats. Men det är säkert betydelsefullt för unga som får lärdom om livet på en vanlig arbetsplats.

  Så här långt i mina allvarliga och dystert sorgsna tankar och förundran varför det är så handlingsförlamat hos politikens ansvariga är det privat initierade projektet ett litet hopp. Men var är annars framtidstänkandet? Varför tillåts knarkandet att växa?

  Många politiker hyser tilltro till den nya omsorgsrika socialtjänstlagen. Men hallå, det är ju samma personal som tidigare och samma grund för det otillräckliga arbetet och brist på  tillräckliga ekonomiska resurser som tidigare. Lagregler, utan ökade resurser och personal är inte en lösning på någonting. 

F. ramtidsstöd för unga kräver aktion! Nu! Läs Evin Cetins böcker och om hennes projekt och nya tankar, det är starka fakta som sparkar och kräver politiskt nytänkande och starkt stöd till barn och ungdomar som är i farozonen för ett dystert liv.

Sverker Lindström