Ska nu staten satsa mer på äldreomsorgen så måste det vara långsiktiga satsningar. Det duger inte med lite projektpengar under några år!
Det skriver Kerstin Sandelius i detta debattinlägg.
Hej alla Onsdagsklubbens medlemmar!
Det har väl inte undgått någon att vårt parti nu vill satsa mer på äldreomsorgen. Frågan är väl vad som ska satsas på.
Jag tänkte redovisa lite erfarenheter som jag fått genom att jag är ersättare i Bromma pensionärsråd, där jag representerar PRO Bromma Centrum – stadsdelarna med alla sina trevåningshus i Abrahamsberg, Riksby och Åkeslund.
Vi har ungefär 290 medlemmar, där jag numera lägger huvuddelen av mitt intressepolitiska engagemang.
Jag tror att vi måste inse att de boenden som idag finns för äldre i våra stadsdelar befolkas av mycket sköra personer. Man måste – för att uttrycka sig lite slarvigt – vara halvdöd innan man får en plats.
Man skiljer, åtminstone i Bromma, på somatiska avdelningar (kanske blinda och personer med grav hörselnedsättning, upprepade hjärtinfarkter eller vad det kan vara, men där hjärnfunktionerna är OK) och avdelningar med dementa personer. Vi räknar i Bromma med att en plats kostar ca en miljon kronor per år. Man behöver ha runt fem hemtjänsttillfällen om dagen innan det är ”lönsamt” för staden att flytta någon till ett boende!
Det är inte att förundras över att dessa gamla, ofta multisjuka människor, var tidiga offer för Covid19 under den förvirringens tid som rådde särskilt i april.
Vad som är mera oroande är den brist på medicinsk kompetens som dessa våra sköraste gamla får. Undersköterskorna kämpar bra och är nästan alla i Bromma utbildade Silviasystrar (d v s duktiga på att ta hand om dementa), men det är minst sagt sorgligt att de inte har tillgång till läkare och syrgasbehandling på plats. Läkare måste träffa patienter för att kunna ge adekvat medicinsk vård, det räcker inte med telefonsamtal. Det är dessutom emot läkaretiken!
Massmedias bevakning under hela Coronakrisen har i mitt tycke missat hemtjänstens roll, inte bara som smittspridare. I Stockholm hade vi redan innan krisen svårt att rekrytera personal med utbildning (det är inte bara att gå hem och städa lite grand som den ansvarige KD:aren Erik Slottner först tycktes tro – det är en kvalificerad uppgift att komma in i någons hem och utföra arbetsuppgifter vad det än handlar om). Alldeles för litet har tagits upp om detta, tycker jag.
I Stockholm borde vi ha råd med en egen introduktionsutbildning för alla dem som inte har undersköterskeutbildning. Denna är för övrigt inte så inriktad på just hemtjänst, om jag har förstått det rätt. Självklart måste vi erbjuda vettiga tjänster och inte ha 40 procent timanställd personal. De gamla tvingas i Bromma i genomsnitt träffa 13 olika personer på 14 dagar (då har man inte räknat med dem som bara har städning var tredje vecka till exempel).
Det har sparats alldeles för mycket på hemtjänsten under tiotals år, och det får vi äta upp nu. Det skulle vara intressant att se siffror på hur mycket äldreomsorgen i Stockholms stad har kostat, säg över en 20-årsperiod i absoluta tal med hänsyn tagen till inflation och annat. Jag tror att siffrorna tyvärr är dystra. Ska nu staten satsa mer på äldreomsorgen så måste det vara långsiktiga satsningar. Det duger inte med lite projektpengar under några år!
Några synpunkter i all hast från
Kerstin Sandelius
S-medlem sedan 1968