Hjalmar Branting var en politisk vinnarskalle – mycket tack vare sin klokhet, en stor uthållighet och inte minst det goda självförtroende som en priviligierad uppväxt hade fött. Men denna framgångssaga skymmer att han också misslyckades upprepade gånger, skriver Lars Ilshammar.
Brantings kanske största misslyckande, som ändå i historiens ljus blev en av hans finaste stunder, var den s.k. Ålandsfrågans avgörande – som hänger samman med hans engagemang för fred och ”folkens förbrödring” som gav honom, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredspris 1921.
Ortodox marxist i sin ungdom, kom Branting att utveckla en pragmatisk syn på fredens problem. På tvärs med marxismens doktriner, som förkastade beständig världsfred innan en proletär revolution hade svept undan det gamla samhället, såg Branting tidigare än de flesta kopplingen mellan demokrati och fred: ”Demokratin är freden”.
Som en av de främsta förespråkarna för internationella skiljedomar drev han efter kriget igenom Sveriges egen anslutning till Nationernas förbund, trots hårt motstånd i regering och i riksdag, där både högern och de nya vänstersocialisterna sade hårdnackat nej.
Relativt få problem som NF konfronterades med berörde Sverige direkt – med ett stort undantag: Ålandsfrågan. Bakgrunden var att den åländska befolkningen vände sig till Sverige för beskydd i kaoset under tsarväldens upplösning i första världskrigets slutskede.
Det började i augusti 1917 när den så kallade Ålandsrörelsen bildades på ett program för att återförena Åland med det gamla moderlandet. Så, den 27 januari 1918 – dagen efter det finska inbördeskrigets utbrott – uppenbarade sig en åländsk deputation helt oväntat i Stockholm och överlämnade en massadress med anhållan om återförening med Sverige.
Sverige hade erkänt det nya självständiga Finland redan i början av 1918 utan att ställa några särskilda krav om Åland. När den åländska delegationen nu krävde anslutning till Sverige togs koalitionsregeringen Edén-Branting mer eller mindre på sängen.
Och i slutet av 1918 svängde man och bejakade en folkomröstning, en uppfattning som stod mycket bättre i samklang med Brantings syn på hur mellanfolkliga frågor borde lösas.
Förgäves sökte Sverige få krav om folkomröstning upptaget vid fredsförhandlingarna i Versailles, men stormakterna hade nog med egna bekymmer – och oroades dessutom av att idén om folkomröstningar skulle få fotfäste i deras egna kolonier.
Den nykläckta republiken Finland var inte oväntat motståndare till förslaget, i självklar vetskap om att en överväldigande majoritet på Åland var för anslutning till Sverige. Sverige lyckades emellertid att få frågan aktualiserad i det alldeles nybildade NF.
När Ålandsfrågan kom upp i NF hade Branting hunnit bli statsminister, bilda sin första rent socialdemokratiska regering och avgå igen. Men i NF förblev han Sveriges representant, även under en högerregering. Nu höll han ett brandtal för att Åland skulle återförenas med Sverige.
Sedan både en juristkommission och en rapportörskommission utrett saken kom beslutet i NF:s råd vid midsommartid 1921. Kommissionerna hade konstaterat att Ålandsfrågan var av den art att det inte var fråga om en intern angelägenhet för Finland.
Men man kom också med politiska slutsatser som bl.a. tog hänsyn till att Sverige hade levererat malm till Tyskland under kriget och att general Mannerheim nog skulle vara en utmärkt ledare för en gemensam insats mot bolsjevikerna. Bakom ställningstagandet låg alltså delvis storpolitiska bedömningar om att ett starkt självständigt Finland behövdes som bålverk mot kommunismen i öster.
Rådets beslut blev negativt för Sverige: Finland hade suveränitet över Åland, som dock enligt det som kom att kallas Ålandskonventionen skulle förbli demilitariserat och få en särställning med vidsträckt självstyre och garantier för befolkningens svenska nationalitet.
Inför NF:s rådsförsamling gav Branting luft åt den svenska besvikelsen. Han frågade vilket intryck det skulle göra i världen när den första politiska konflikt som församlingen hade att behandla fjättrade en hel befolkning mot dess vilja vid en stat som den inte ville tillhöra: ”Det är en dålig politik att motsätta sig befolkningens vilja, det är en politik som nödvändigtvis måste medföra en bestående jäsning och fröet till nya konflikter”.
Man hade inte löst frågan efter principen om ”folkens självbestämmanderätt” som hade betytt så mycket när det nya Europa skapade efter 1918. Inför Finlands attityd att vägra acceptera en dom som gick landet emot hade folkförbundet offrat en viktig princip. Branting förklarade att den svenska regeringen inte kunde godta beslutet, men deklarerade samtidigt att Sverige inte tänkte genomdriva sina krav med militära medel. Sverige accepterade alltså under protest.
Själv kände Branting nu en viss apati inför sitt fortsatta NF-uppdrag och i Nobelföreläsningen i Oslo i juni 1922 uttryckte han sin besvikelse med ett typiskt Brantingskt understatement: ”Det är en banal sanning att Nationernas förbund ännu icke är vad det av sina varmaste förkämpar avsågs att bliva.”
Strax efter avgörandet i Ålandsfrågan föll högerregeringen Trygger och Branting blev statsminister för andra gången. Det var nu som han också tog hand om utrikesministerposten. Han blev ”dubbelexcellens” och kunde ägna sig åt sitt favoritområde NF och utrikespolitiken nästan på heltid.
Men någon ny vändning i Ålandsfrågan kom inte. Var det ett fegt beslut, som det ibland har hävdats? Borde Sverige ha intervenerat militärt? När allt kommer omkring hade Sverige ju redan skickat en militärexpedition till Åland under krigsvåren 1918, och man kan nog tänka sig hur en konfrontation i Östersjön mellan det utsvultna och krigshärjade Finland och det relativt välmående, välrustade Sverige skulle ha slutat.
Men andra överväganden låg också i vågskålen. För fredsaktivisten Branting handlade det inte minst om att två principer som han värderade högt hade ställts mot varandra på ett sätt som han måste ha upplevt som personligen plågsamt: folksuveräniteten – principen om folkens självbestämmande – respektive lösandet av konflikter mellan nationer med hjälp av internationella skiljedomar.
Branting hade varit en av grundarna av Svenska freds- och skiljedomsföreningen 1883 och han blev också föreningens sekreterare. Han slutade aldrig, inte ens under världskriget, att tro på internationella skiljedomar som det rätta medlet för att lösa tvister mellan länder.
Att motsätta sig NF:s beslut med vapenmakt skulle både ha undergrävt den nya organisationens auktoritet och skadat Brantings egen ställning som viktigt språkrör för små staters rättigheter. Och hur skulle han kunna tala nedrustning i NF om den svenska regeringen samtidigt mobiliserade i Östersjön?
Dessutom låg hänsyn till Finland och det övriga Norden i botten. Det är ingen särskilt originell tanke att Nordens moderna historia skulle ha sett ganska annorlunda ut om Sverige ingripit militärt på Åland i början av 1920-talet. Nu gick det på ett annat sätt, och få skulle väl idag beklaga Ålands fria, halvt oberoende ställning inom Finlands formella gränser. Ålandsfrågans lösning blev i själva verket ett av de första testen på NF:s förmåga att lösa internationella konflikter med fredliga medel genom skiljedom, och skulle senare bilda ett sorts prejudikat för framgångsrik hantering av mellanstatliga konflikter.
Lars Ilshammar
(Texten är en förkortad version av Ilshammars föreläsning på Onsdagsklubbens majmöte.)