Anna Lindhagen är en välkänd förgrundsgestalt i den tidiga arbetarrörelsens historia. En kvinnoförkämpe som tillhörde ledarna i kampen för allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, för sociala reformer, för freden och mot nazismen, samt för Stockholms skönhet och träd och grönska i staden. 

Hon kritiserade att arbetarmiljöerna, inte minst på Södermalm, saknade träd och grönska. Hon motionerade om att gårdshusen skulle bort och att gårdarna skulle planteras. Ett arbete som också bar frukt. Byggnadsnämnden skildrade i sin årsberättelse 1928 hur staden aktivt arbetat över tid för gröna gårdar. Bland annat anställdes på 1920-talet särskilda trädgårdsinspektörer som gav råd om jorddjup och växter till byggherrarna. Hon har gått till historien för sitt arbete för koloniträdgårdarna och för bevarandet av de legendariska äldre arbetarbostäderna på Södermalm med sina trädgårdstäppor. Miljöer som skildrats av Per Anders Fogelström i hans romanserie om Stockholm.

Men det har saknats en riktig biografi om Anna Lindhagen. Den bristen har nu avhjälpts av byggnadsantikvarien Suzanne Lindhagen, en av Annas sentida släktingar. Biografin Anna Lindhagen: pionjär och politiker i det tidiga 1900-talets Stockholm ges ut på Stockholmia Förlag.

Anna Lindhagen var dotter till Albert Lindhagen, som var både ämbetsman och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige. Han var en av de huvudansvariga för 1874 års byggnadsstadga och för 1800-talets gaturegleringssystem i Stockholm. Det som skildrades som Esplanadsystemet av Strindberg: ”Här rivs för att få luft och ljus.” 

Hon var syster till Carl Lindhagen, trädgårdsstädernas främste förkämpe. De båda syskonen satt i stadsfullmäktige och var aktiva i Centralförbundet för Socialt arbete, CSA, där såväl socialdemokrater som socialliberaler samlades och som arbetade för goda bostäder för arbetarbefolkningen. CSA grundade bland mycket annat SKB 1916, som inledde arbetet med en modern bostadskooperation, men som konkurrerades ut av HSB som startades av Hyresgäströrelsen 1923.

Anna Lindhagen arbetade som barnavårdsinspektör och kämpade i olika sammanhang för barnens situation och för de ensamstående mammorna. Hennes arbete för koloniträdgårdsrörelsen hade också med barnen och deras verklighet att göra. Hennes bästa vän var den internationellt kända författaren Ellen Key som bland annat skrev den legendariska boken Barnets århundrade.

Anna Lindhagen var aktiv i många folkbildande verksamheter. Hon var en av förgrundsgestalterna i rösträttsrörelsen tillsammans med sin bror Carl. Hon var bland annat redaktör för kvinnoförbundets tidskrift Morgonbris 1911-1916. Hon samverkade också med den borgerliga kvinnorättsrörelsen i LKPR och fungerade som en länk mellan det socialdemokratiska kvinnoförbundet och den.

Bland de många stadsmiljöer som finns kvar tack vare hennes engagemang är Fjällgatan på Södermalm, i dag en turistmagnet i Stockholm. Där bosatte hon sig själv och grundade Stigbergets Borgarrum. Ett litet museum avsett att visa hur dåtidens borgerskap levde. Det museet är fortfarande aktivt, med lokaler som föreningar kan hyra. I närheten låg en ungdomsgård som hon också verkade i. På Fjällgatan finns i dag ett minnesmärke över Anna Lindhagens liv och verk.

I boken får vi följa Anna Lindhagen genom hennes liv. Det är en finstämd skildring av hennes uppväxt, hennes plikttrogenhet och hårda arbete. Men också av en ohälsa under slutet av hennes liv. Hon satt i stadsfullmäktige 1911-1923. I stadsfullmäktigevalet 1917 placerades hon så långt ned på listan att hon inte kom in i fullmäktige, vilket väckte många protester. Men till jul var hon tillbaka, friherren Erik Palmstierna blev statsråd i Nils Edéns koalitionsregering. Inför fullmäktigevalet 1923 ströks hon helt från listan. Det skapades en särlista för henne i hennes egen valkrets, som misslyckades. Det var en rad kända socialdemokrater som stödde henne i tidningen Social-Demokraten, bland annat Anna Sterky, Agda Östlund, Anna J:sson Wisborg och Richard Sandler. Både Yngve Larsson och hennes bror Carl har skrivit om detta. De menade att hon var för självständig och stod upp mot auktoriteter. Carl skriver att det nog låg henne i fatet att hon var kvinna.

Anna Lindhagen var allmänt uppskattad för sitt engagemang, inte minst i stadsbyggnadsfrågorna. Dem kunde hon fortsätta arbeta med, bl.a. i Skönhetsrådet

Monica Andersson

Högst personligt om Palmes liv

Otaliga är de böcker som påstås berätta sanningen om Olof Palmes död. Desto mer befriande med en omläsning av boken som låter människor i hans närhet ge sina personliga hågkomster om Olof Palmes liv.

 Den omlästa boken, Berättelser om Palme, av journalisterna Tom Alandh och Birgitta Zachrisson utgiven 1996 på Norstedts.

 Boken börjar med en ljuvlig berättelse av före detta glasblåsaren Bernt Ekvall i Glimåkra. Om hans och hans kompisars besvikelse 1955 när de fick höra att den önskade Första maj-talaren blivit sjuk. Istället skulle det komma en statssekreterare som skulle mötas vid bussen.

Men någon som liknade en statssekreterare klev inte av bussen. Däremot en person klädd i basker som frågade efter vägen till Folkets park. Det var ersättaren, Olof Palme, och han avslöjade genast att han aldrig tidigare hållit Första maj-ttal.

”Det går nog bra”, berättar glasblåsaren i boken att han sagt lugnande. Och det gick bra. ”Jag ska säga dig att den pågen, han kommer att gå långt”, var funderingen efter talet.

Glasblåsarens minne av mötet med Palme följs av korta och längre berättelser av syster och bror, av medarbetare i politiken, av politiska motståndare.

Maddi Andersson, ”barnjungfru”, arbetade hos familjen redan när Olof föddes. Hon berättar att Olof redan vid fyra års ålder kunde agera som tolk när hon skulle besöka sin tysktalande tandläkare.

Maddi följde Olofs politiska liv. Hon tyckte riktigt illa om när han ”bråkade” i tv-debatter. Hemma hos familjen i Vällingby var han dock ”precis som han var när han var liten, så där mjuk och rar,” minns hon.

Ingvar Carlsson träffade Palme för första gången på Borås central 1956. ”Från den dagen blev personen Olof Palme en del av mitt liv”.

Berättelsen om de tvås samarbete är en viktig del av svensk nutidshistoria och samtidigt väldigt personlig.

Andra minns Palme på annat sätt. Några citat ur deras berättelser:

”Klart är väl att kemin inte fungerade bra mellan oss”.

Centerledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin.

”Det var fan så egendomligt att en ledande politiker kunde ha en så  optimistisk människosyn”. 

Harry Schein.

”Han var en gåta.” 

Gösta Bohman, fd moderatledare.

”Har man vuxit upp bland kvinnor  blir man lite av en hederskvinna om man är en bra karl”. 

Maj-Britt Theorin.

”Alltid när han såg sport på TV tog han det sämre lagets parti”.

Joakim Palme, äldste sonen.

Tveksamt om boken med de personliga hågkomsterna om Olof Palme finns att köpa. Men leta i egna bokhyllan – och i andras. Omläsning rekommenderas.

Ewa Wirén

 De var två personer med helt olika bakgrund som träffades, blev kära och levde tillsammans i 20 år och utvecklade sitt skrivande. Men de kom att värderas olika för sina skrivargärningar som i bägge fallen ledde till framgångsrika utgivningar av romaner, andra böcker och artiklar.

Man kan ju nu i en nyare värld fråga sig, om det var det rätta att mannen i fråga, författaren Harry Martinson, valdes in i Svenska akademien medan hans fru Moa Martinson inte erkändes med en liknande berömmelse, men av många, framförallt kvinnor, hyllades starkt för sina böcker och skarpa inlägg i viktiga samhällsfrågor.

 Om deras liv tillsammans i tjugotalet år har författarinnan Ebba Witt-Brattström berättat i boken Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd (Historiska Media) innan Harry på ett inte helt vackert sätt rymde och drog sig ur äktenskapet.

 Moa hade ett dramatiskt liv att se tillbaka på när de möttes. Då var hon redan en känd skribent och publicerade sig i olika tidningar som Arbetaren och Fogelstadsgruppens tidning Tidevarvet. Hon beskrevs då som ”en kvinna som bor i ett torp i skogen”. Och hennes tidiga liv hade inte varit enkelt.

Hon var gift med grundläggaren Karl Johansson som led av delirium efter långvarigt alkoholmissbruk och sprängde sig till döds under 1928 så att Moa blev ensam med sönerna Tore, Knut, Olof (Olle) och Manfred (Manne) och Erik. De två yngsta dör sedan i en olycka.

Harry Martinson hade när de träffades varit till sjöss men gått i land och var sliten och undernärd och led av lungtuberkulos och malaria. Han sov ofta i en olåst bil, levde på tiggeri och försökte sälja dikter till fackför-bundspressen. Läget var illa.

Men så möttes de och Moa tog hand om den vilse- komna Harry i sitt avlägsna och ödsligt belägna torp i Sorunda. De blir snart ett kärlekspar och författar- kamrater. Moa är då trettioåtta år och hade fött fem barn, medan Harry var betydligt mycket yngre. De levde fattigt och var ju arbetslösa diktare. Moa visste mycket om arbetslöshetens problem som hon skrev och engagerade sig i.

Det som är extra intressant i boken är att Ebba Witt-Brattström, som tidigare skrivit sin doktorsavhandling om Moa, försöker klarlägga förhållandet mellan Moa och Harry, som hans vänner i författarkretsen sägs ha publicerat tveksamma ”sanningar” om.

I boken klarläggs Moas stora betydelse för det som byggde upp och skapade Harry som person och författare. De attraherade varandra och hade betydelse för varandras författargärningar. Det var stor kärlek. Hans vänner i författarkretsen som till exempel Erik Asklund, Ivar Lo och Arthur Lundkvist hade ensidigt hyllat vännen Harry Martinson, medan Moa inte gavs något större öppet beröm. Det är en intressant belysning av hur det då var vanligt att osynliggöra kvinnor.

I 20 år bodde paret Moa och Harry och barnen ihop i torpet. Så plötsligt gav han sig av på ett fegt sätt till nya kvinnoäventyr och sin kommande berömmelse. Han valde bort fattigtorpets fotogenlampa och eviga gröt och sill mot de fina salongerna. Det summeras i boken.

Ebba Witt-Brattström berättar vidare om hur de två skribenterna tillsammans utvecklade sitt skrivande och klarlägger: ”Det har länge påståtts att det var ”Harry som väckte skribenten i Moa”.

Men det var faktiskt tvärtom slår hon fast. ”Egentligen var det Moa som visade Harry vägen”. Om detta och deras äktenskap handlar boken som utförligt belyser parets gemensamma liv och vad de skrev under åren.

Så länge boken handlar om de två författarna tillsammans och deras fattiga liv i stugan i Ösmo och kärlek är boken nutidshistoria och mycket intressant som även belyser kvinnorna i Fogelstadsgruppen och mycket annat och försöker vederlägga en allmän förljugenhet.

I summeringen kan man också notera att Harry Martinson invaldes i Svenska Akademien 1949 och ersatte Moa-vännen Elin Wägner som ledde till att akademien åter blev helt manlig i 29 år ända fram till invalet av Kerstin Ekman 1978.  

Sverker Lindström

Det har varit strålande tider för lobbyister och välfärdsspekulanter de senaste decennierna. Sverige har inte bara varit en öppen marknad för dem som vill köpa sig en skolkoncern eller ett HVB-hem, utan också för politiker som klivit över tröskeln till de snabbt växande PR-bolagen.

Eftersom goda råd är dyra har de senare kunnat tjäna en rejäl hacka på att vägleda företag eller spekulanter till rummen där de viktiga besluten fattas, ofta efter fullgjord egen politisk karriär.

Massmedia kallas ibland, men alltmer sällan, den tredje statsmakten eftersom dess roll är att granska makten hos regering och riksdag. På senare år har vi fått en ”fjärde statsmakt” i PR- eller PA-bolagen (Public affairs) som tagit på sig uppgiften att påverka politiken utan att behöva granskas.

Sverige har länge utmärkt sig genom att inte ha något krav på insyn i hur lobbyföretag försöker påverka politiken. Som nästan sist i klassen föreslår en utredning att det ska införas ett register med företag som ägnar sig åt att påverka riksdagen och departementen.

Böcker om lobbyism

Förslagen är emellertid så blygsamma att de inte kommer att tysta kritikerna. I alla fall inte författarna till två av de böcker som nyligen utgivits och som riktar skarp kritik mot verksamheten; Skuggspel. Om dold påverkan på politiken (Fri tanke förlag) av Mats Engström och Bananrepubliken Sverige. Hur politiker, välfärdskapitalister och PR-byråer utarmar demokratin. (Natur & Kultur förlag) av Johannes Klenell. Deras politiska syn i frågan är i stort sett densamma, men temperamentet skiljer böckerna åt.

Som kanske framgår av titeln är Klenells bok yvigare och förutom välfärdskapitalister och PR-byråer innehåller den också en ambitiös genomgång av den politiska klassens familjerelationer. Hans grundliga redovisning av ”nepotism och korruption”, det vill säga vem som är gift med vem och vilka som är släkt i politiken, är onekligen slående, men blir kanske något tröttsam och överdriven.

Beskrivningen av hur lobbyismen växte fram i Sverige i kölvattnet av privatiseringsvågen som inleddes på 70/80-talen är både tänkvärd och genomskådande i dess skamlöshet.

Mats Engströms bok är stramare och mer resonerande, men också tydlig i sin kritik. Han stöder sig på forskning och sin djupa kunskap i miljö- och energipolitik samt i EU-frågor. Han prövar sakligt motsidans argument vilket jag tycker ger särskild tyngd åt hans egna. Han anser att verksamheten kan vara legitim om den sker öppet och under kontroll. Problemet är förstås att det är de ekonomiskt starka spelarna som gynnas.

Mats Engström är socialdemokrat och Johannes Klenell har en bakgrund i Vänsterpartiet. Även om den mesta kritiken riktas mot moderata politiker tar de också upp kända socialdemokrater som värvats av PR-byråer, främst förstås de före detta statsministrarna Göran Person och Stefan Löfven (även om han inte ser sig som lobbyist).

Den förstnämnda får inleda Klenells bok med sin tidigare skarpa kritik av lobbyisterna. Så här sade Göran Persson på partikongressen i Sundsvall 1997:

”Hur är det egentligen med de lejda opinionsbildarna, de som ena dagen säljer sina tjänster till ett företag, andra dagen till ett parti? Vad är egentligen lobbying? Hur ser den ut, hur fungerar den? Blir beslutsfattare manipulerade och förda bakom ljuset?”

Ja, en del av svaren får vi i Engströms och Klenells böcker. Och ännu mer kanske när Sverige får en ordentlig lagstiftning och reglering på plats.

Men säkert smids redan planer hos de stora lobbyfirmorna hur man ska sänka de nya förslagen till insyn i deras verksamhet. Det är just det de är proffs på.

Tommy Svensson

Det är mycket ovanligt att få ta del av en berättelse om en persons hela livsresa berättad när hans tid är utmätt. Men vår vän Bengt Säve-Söderbergh författade sin bok Drömmen om demokrati och andra visioner under sina sista dagar i livet. Den ges nu ut av Atlas förlag.

I boken summerade Bengt sitt unika arbetsliv i demokratiutvecklingens internationella politiska frontlinje och som räddare i jazzmusikens värld och väldigt mycket annat. Han dog den 5 september 2024 när han var 84 år och konstaterar i boken att han levt ett längre liv än vad många andra åtnjutit. Boken inleds med hans berättelse om att han av sin läkare fick reda på att livet kunde ta slut vilken dag som helst.

Han berättar om sin familj och sina föräldrars tidiga frånfälle men också hur hans olika släktingar blivit hans nära anhöriga. I boken skriver han också:

”Hela 117 länder har jag hittills hunnit besöka. Jag har levt ett spännande liv och förverkligat mycket av det jag föresatt mig i olika skeden av livet”.

Han berättar om sin barndom, om uppväxten i ett professorshem och hur han studerade på Handelshögskolan i Stockholm och där väljs till viktiga uppdrag och drar igång olika projekt som till exempel bildandet av den legendariska orkestern Mercblecket.

Men det är när han så småningom kommer till Sida som han får utrymme för sin stora tidiga viktiga internationella biståndsgärning som han berättar utförligt om. När det svenska biståndet senare får en ministerpost, följer han med till UD i den stab som byggs upp kring Lennart Klackenberg. Han tillhörde Afrikaansvariga med huvudansvar för Östafrika. Det blir en skildring av det svenska biståndets utveckling och möten med många av de betydelsefulla ledande afrikanerna och centrala FN-personer. En intressant och spännande berättelse om stödet till Sydafrikas befrielsekamp med svenskt stöd och annat.

Bengts yrkesfärd fortsatte när han inte ville bli sittande på någon ambassad utan lämnar UD och kommer till LO. Därifrån kallades han 1977 till ett nytt uppdrag, att organisera och bygga upp Arbetarrörelsens Internationella centrum, AIC, numera Olof Palmes internationella center. Säve-Söderbergh blev AIC:s första chef. Han berättar hur det gick till med uppbyggnaden av den organisation som nu har en viktig funktion inom arbetarrörelsen. Det är intressant att läsa om hur Bengt och hans medarbetare agerade framgångsrikt. 

Så under 1985 utsågs Lena Hjelm-Wallén till biståndsminister och hon var klar över att hennes närmaste medarbetare skulle vara Bengt som utsågs till statssekreterare. Det var han under sex år innan ett förlustval avslutade epoken. De var ett synnerligen viktigt team för den svenska biståndspolitiska utvecklingen.

Bengt fann sedan nya uppdrag, verksamheter och engagemang precis som vi minns honom. Till exempel hur hans starkt målmedvetna agerande ledde vidare när han tog initiativ till IDEA, International Institute for Democracy and Electorial Assistance  som en demokratiinstitution som placerades i Sverige och varvid han utsågs till chef. Läs om hur det gick till, hur en målmedveten mångårig aktion ledde till ett betydelsefullt resultat med en viktig verksamhet som nu är väletablerad.

 Bengt lämnade IDEA så småningom men gick vidare nu med olika ideella initiativ. Han engagerade sig i musikens värld, grep in med åtgärder som anses ha räddat jazzklubben Fasching från konkurs och till en ny framtid som alltjämt pågår. På den vägen har han dessutom varit mångårig ordförande i Svensk Jazz, en viktig samarbetsorganisation. Han tog också initiativ till att minnesföreningen Monica Zetterlund-sällskapet bildades och till uppbyggnaden av Arenagruppens vänförening tillsammans med mig och andra medlemmar.

Jag kan – efter att ha samarbetat med honom i över tio år – konstatera att han drev på målmedvetet och aldrig lät sig nedslås av motgångar. Det är i hög grad hans förtjänst att antalet medlemmar i vänföreningen i dag är fler än 800 personer som aktivt stödjer Arena. Hans starka aktivitet omfattar även Onsdagsklubben där han länge medverkade i styrelsen.

Läser man hans intressanta bok så förstår man honom helt och fullt.

Sverker Lindström

 Oj, oj, oj vad vi behöver Anne Applebaum just nu. I sin senaste bok Autokrati AB (Albert Bonniers förlag) visar hon hur dagens diktatorer styr via synnerligen avancerade nätverk. Ideologin är underordnad. De flesta diktatorer har som enda mål att styra och att styra så länge som möjligt. Och tar då ofta hjälp av varandra. Var det någon som undrade om Trump och Putin kan komma överens? 

Anne Applebaum är amerikansk journalist och författare med en, minst sagt, god koll på världen och på dess härskare. Det visade hon, bland annat, i den uppmärksammade boken Gulag, om de sovjetiska lägrens historia.

Men Applebaum har också god kunskap om dem som kämpar mot härskare och oligarker och för demokrati. Boken Autokrati AB tillägnas just optimisterna.

 ”Vi behöver inte finna oss”, deklarerar hon och ger många exempel på föredömen. Som de modiga som samlades på ett dystert hotell i Vilnius 2022. Det var motståndspersoner från Ryssland, Nordkorea, Iran, Kuba, Kina, Belarus.

Bobo Wine från Uganda framträdde på mötet. Han protesterade mot att tillhöra skaran som ofta kallas opposition och därmed ofta ses som offer.

– Nej, argumenterade Wine, vi är ingen opposition, vi är en option, en bättre möjlighet och inga offe

Girighet är kittet i världsordningen. Applebaum lägger förstoringsglaset över Putins Ryssland, över Hugo Chávez Venezuela där droghandel, utpressning, olaglig gruvbrytning av guld var metoderna. Både Turkiet och Iran ingick i Chávez vänkrets.

Hon ger exempel från flera andra hotspots. På hur pengar och maktanspråk driver autokratin. De som drar fördel av finansiell sekretess är också ofta ute efter politisk makt. De äger eller kontrollerar, konstaterar Applebaum, tv-kanaler, nationella  och lokala tidningar, trollnätverk. Trump styr och kontrollerar från sitt Mar a Lago och sina golfbanor. Putin har sitt palats vid Svarta havet med hockeyrink och vattenpipeslounge. Xi Jingping bor och arbetar i det som var kejsarens trädgård.

Oligarkerna är dock inte oåtkomliga. Applebaum har några förslag till hur de kan bekämpas:

• Nätverk som slåss mot korruption i sina egna länder och i hela världen.
• Militära koalitioner och underrättelsetjänster som hejdar laglöst våld. 
• ”Ekonomiska krigare” som spårar effekterna av ekonomiska sanktioner, vilka som bryter mot dem och stoppar dem i realtid.
• Samordnade kampanjer för att avsluta människofientlig propaganda.

Den som vill fördjupa sig i Angela Merkels preferens för rysk gas och Nord Stream har också mycket att hämta i Applebaums bok.

Ewa Wirén

De flesta av oss har nog en intuitiv känsla för frihet. Ändå är frihet långtifrån något enkelt och entydigt begrepp som vi alla kan vara lyckligt överens om. Frihet är nog bra tycker alla, men vid närmare eftertanke – frihet för vem, frihet från vad, till vad? 

Här råder en nästan kategorisk oenighet med djupa historiska och ideologiska rötter. Nationell frihet respektive personlig frihet för dig och mig är till exempel i hög grad olika storheter. Fri företagsam- het, marknadens frihet och den enskildes valfrihet är ju inte heller självklart kompatibla.

Den vanligaste distinktionen brukar vara den mellan negativ och positiv frihet. Anhängare av den negativa friheten– frihet från – definierar den i regel som frånvaro av förtryck, våld, tvång, förbud och (statlig) styrning, något som också kan kallas autonomi eller suveränitet. Vänner av positiv frihet – frihet till – menar däremot att detta inte alls räcker.

Friheten att utvecklas som människa, att kunna välja och kontrollera sitt liv och förverkliga sina bästa stämningars längtan, kräver också sådant som jämlik tillgång till utbildning, sjukvård och annan välfärd. Frihet blir här närmast synonymt med begrepp som självförverkligande eller egenmakt. Den negativa friheten handlar om formella rättigheter att få göra det man vill, den positiva om reella möjligheter att göra verklighet av sina drömmar och ambitioner.

I ett av de färskaste inläggen i den långa och infekterade striden om vad som är verklig frihet gör historikern Timothy Snyder en stark, övertygande plädering för den positiva friheten. Att bara riva hinder och krympa statens makt leder till att tyranner och oligarker kan göra som de behagar på alla andras bekostnad – precis det som redan hänt i det postsovjetiska Ryssland och kanske är på väg att ske nu i Trumps USA.

Med egna erfarenheter från bland annat det sönderprivatiserade amerikanska sjukvårdssystemet slår han fast att frihet behöver solidaritet och jämlikhet, och att jämlikheten förutsätter en stark stat som kan och vill omfördela resurser mellan rik och fattig. ”Solidaritet skapar rättvisa av frihet”, skriver han i Om frihet (Albert Bonniers förlag). Det är kanske inte så märkligt att Snyder därmed har blivit etiketterad som radikal socialliberal i Dagens Nyheter och socialdemokrat i Expressen.

Timothy Snider är en av dessa modiga intellektuella som vägrar att stanna inom sitt gebit. Han skriver med ett temperament och en agenda. Redan i den föra boken Om tyranni steg han fram som agitator. Här har han blivit en folktribun som med iskallt raseri går till angrepp mot vad han med en genial formulering kallar ”sadopopulismen”, en politisk strategi där cyniska ledare lyckas vädja till människor som de egentligen skadar genom att få dem att tro att andra drabbas ännu värre.

Om frihet är en mycket amerikansk bok i merparten av de exempel som inte är hämtade från Ukraina, men samtidigt mycket allmängiltig och aktuell i sina slutsatser. Den borde vara rekommenderad läsning för alla som bryr sig det minsta om tillståndet i världen 2025. Inte minst skulle den fungera som energikick i många studiecirklar. Att en enstaka översättningsmiss i den svenska upplagan har skapat orättvist stor och negativ uppmärksamhet är lätt att överse med. 

Snyder har anklagats för att vara pretentiös, oprecis och flummig. Om frihet har kallats en ”helig skrift för sekulärreligiösa vänsterliberala globalister.” Det finns förvisso meningar som mest påminner om abstrakt poesi, och kanske borde Snyder ha strukit en del sidor eller orkat döda några av sina mest spektakulära oneliners. Men mycket av kritiken tycks också falla tillbaks på att det här är en bok som medvetet överskrider traditionella genrer: idéhistoria, politisk filosofi, självbiografi, agitationsskrift. Det gör den svår att placera in och bedöma efter vanliga kriterier.

Timothy Snyder ger friheten fem former: suveränitet, oförutsägbarhet, rörlighet, faktualitet och solidaritet. Just detta nu kan faktualitet – eller enklare uttryckt; sanningskrav – kännas mest aktuell. Att överge sanningen leder inte till frihet. Det leder bara till nihilism, menar han. Om inget är sant blir tillvaron hopplös och meningslös, eller bästa fall ett vackert bländverk utan substans betalat av dem som har den största plånboken.

Det var inte för inte som Joe Biden alldeles nyligen i sin farewell address till det amerikanska folket varnade för det växande hotet från ett oligarkägt tech-industriellt komplex. Den förutseende varningen kunde ha skrivits av Snyder.

Lars Ilshammar

 Vi hade aldrig långt till Konsum. Vi tog cykeln hemifrån. Några minuter bara och då hade vi också passerat det privata alternativet, Ekboms. Dit gick vi aldrig in. Vi var obrottsligt lojala mot kooperationen.

Tills en dag. Mamma hade hört talas om det nya diskmedlet Yes. Fick veta att det inte skulle saluföras i vårt Konsum. Hon tog cykeln till uppstickarbutiken i det nybyggda bostadsområdet där miraklet salufördes. Därmed var det slut på hennes långa relation till kooperationen.

Sara Kristofferssons bok Det förlorade paradiset (Volante förlag) berättar egentligen historien om Konsum med samma innehåll som min egen familjs. Boken har underrubriken Berättelsen om Konsums uppgång och fall. Det är en berättelse om en kämpande folkrörelse som livnärde folkhemmet genom sina, på topp, 8 000 butiker. Egna industrier tillverkade en del av de varor Konsum-butiken förde. I folkhemmet var det, förutom självklart, också klokt att vara Konsumkund och spara kvitton hela året för att få sin återbäring. 

Boken berättar om framtidstron i det land där alla fick det lite bättre. Konsum blev en samhällsförändrande kraft med, som flest, 80 000 medarbetare. Man var med att forma det moderna landet, estetiskt, kulturellt och socialt. Ändå, skriver författaren, är hennes bok ingen berättelse om segraren. Det är förlorarens historia.

Konkurrenten Ica växte och blev marknadsledande redan i mitten av 60-talet. Ica lärde sig att kopiera kooperationens framgångsrecept, skriver Sara Kristoffersson — modern butiksinredning, självbetjäning, personalutbildning, centrallager, egna varumärken, ekologiska produkter.

Ica växte vidare från livsmedel till bank, grossistverksamhet, apotek, försäkringar.

Sara Kristoffersson ställer också kooperationens centralisering mot den enskilda Ica-handlarens drivkraft som självständig aktör på sin marknad.

De politiska och sociala ambitioner som var så viktiga och låg till grund för Konsum försvagades och blev till och med en belastning, enligt Kristoffersson. Hon prövar tanken att kooperationens uppgång och fall är synkroniserad med folkhemmets. Och tar Tage Erlander till hjälp, som på 60-talet talade om ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Välfärden ökade men inte i den takt som människor förväntade sig.

Kooperativa förbundet bildades i en tid då Sverige var fattigt. Kooperationen, och andra folkrörelser växte fram som en modell bort från fattigdomen.

Den gängse bilden av vad som sedan hände skaver en del hos Sara Kristoffersson. Hon slår fast att ”För Konsums del tog framgångssagan slut på 1970-talet”. Men samtidigt menar hon att drömmarna om mat av högre kvalitet och rimligare priser blivit förverkligade genom just den kooperativa rörelsen.

Men i nyliberalismens tidevarv konkluderar hon gäller jaget före viet. ”Utopin som en gång utgjorde ledstången fungerar inte längre”.

Ewa Wirén 

som inte har några problem att hitta Yes på Coop

.

I november gick Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson till frontalattack mot den anarkistiska tidskriften Brand och uppmanade kulturministern att dra tillbaks stödet med hänvisning till att innehållet var ”antidemokratiskt”. I början av december blev Brand så av med hela sitt produktionsstöd på 200 000 kr när Kulturrådet fördelade sina bidrag.

 Sambandet är diffust och förnekas förstås kategoriskt av Kulturrådet. Men misstankarna om politisk styrning och byråkratisk lyhördhet har bitit sig fast. Fallet Brand är bara ett av många sådana subtila tecken i tiden som lagda tillsammans bildar ett tydligt mönster: det offentliga rummet krymper, civilsamhället och dess organisationer misstänkliggörs och ska klämmas åt.

Just Det krympande rummet och hoten mot civilsamhället (Atlas förlag) är temat för en ny bok av duon Jesper Bengtsson och Tuva Söderberg – även om Brand inte nämns explicit. Det krympande rummet kan om man vill också ses som en fortsättning på eller förlängning av Peter Gustavssons Angreppet: Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati (Arkiv förlag/A-Z förlag) från tidigare under 2024.

Flera av de aktuella områden som tas upp är i princip desamma: Nya gummiparagrafer som kan göra vem som helst till terrorist eller gängkriminell, det kraftigt nedbantade stödet till folkbildningen och studieförbunden, angreppen mot den politiska oppositionens ekonomi, förstatligandet av biståndet, försvagningen av fackföreningarna.

Det handlar ofta om små steg i kombination med forcerad snabbhet i utredningar och beslut som betraktade vart och ett för sig kanske inte ter sig särskilt hotfulla – men som i ett helhetsperspektiv visar att Sverige håller på att bli del av en internationell auktoritär trend på tvärs mot den folkrörelsedemokrati som har gjort Norden till en unikt framgångsrik region.

Det krympande rummet har sitt värde inte bara genom de många exemplen på hur politiken efter valet 2022 har tagit en ny riktning, utan också genom de gedigna historiska bakgrunderna som bland annat visar att även den svenska borgerligheten traditionellt har omfamnat civilsamhället. Detta är inte enbart ett upprört debattinlägg bland andra utan också en lärobok i vad civilsamhället är, hur det har växt fram och vilken roll det faktiskt spelar: att det är de små gemenskaperna som är avgörande för att bygga den större samhällsgemenskapen.

Mot den bakgrunden visar Bengtsson och Söderberg att Tidöregeringen regelmässigt säger en sak och gör en helt annan, ofta på direkt eller indirekt beställning från Sverigedemokraterna, som ser civilsamhället som sin svurna fiende. Men författarna identifierar även andra politiska drivkrafter, som en vilja att tvinga på civilsamhället ökad kontroll och ekonomisk styrning i andan av New Public Management. Det som inte går att räkna i pengar riskerar därmed att trängas undan.

I längden blir Det krympande rummet en ganska deprimerande läsning. Man undrar var motkrafterna finns i dag. Sover de fortfarande? Eller är de redan så undanträngda att de inte hörs i samhällsdebatten? Därför hade det varit önskvärt om författarna avslutningsvis också hade tagit till sig Lenins gamla fråga: Vad bör göras?

Lars Ilshammar

Hon kan knappast kallas annat än välutbildad själv. Nu tar Anna Ekström täten i försvaret av de utbildningar som ger de som saknar utbildning en rejäl framtidschans.

– Folkbildning ger människor mod och förmåga att göra gott, slår hon fast i en intervju med Onsdagsbladet.

 Ingen kan ifrågasätta Anna Ekströms djupa kännedom om landets utbildningsvägar. Så här ser hennes egen väg ut:

⁃ Jurist, bland annat i arbetsdomstolen

⁃ Generaldirektör för Skolverket

⁃ Minister för skol- och utbildning i två regeringar, 2016 - 2022

⁃ Ledare för Skolkommissionen

⁃ Ordförande Umeå universitet

⁃ Ordförande i RIO, ABF Stockholm och Biskops Arnö folkhögskola.

 När Anna Ekström ombeds att förklara skillnaden mellan bildning och utbildning gör hon det med ett exempel från Ukraina.

– Den som genomförde den förskräckliga sprängningen av den stora dammen i närheten av kärnkraftverket i Zaporizjzja måste naturligtvis ha haft utbildning, både tekniskt och militärt. Men att avstå ett sådant dåd kräver bildning.

Ordet bildning kommer från Tyskland. Folkbildning är ett svenskt uttryck.

Anna Ekströms eget stora engagemang för såväl bildning som folkbildning söker hon ett par generationer tillbaka i den egna familjen. Mormor tog studentexamen, ”jätteovanligt på hennes tid”. Morfar, farmor och farfar tog alla akademiska examina vid universitetet i Göteborg.

– Jag är helt enkelt uppfostrad till att tycka att kunskap och bildning är mycket, mycket viktigt.

Bildning och folkbildning har alltid levt på mångas entusiasm och frivilliga insatser. Folkhögskolor kom till redan på 1800-talet genom entusiastiska folkrörelsemänniskor.

I dag finns 150 folkhögskolor i landet. 120 av dessa är rörelsedrivna. Största gruppen är kyrkliga. Övriga drivs av arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och andra folkrörelser.

Anna Ekström kan inte nog understryka deras betydelse, historiskt och i nutid för såväl människors självförtroende som regelrätta yrkesutbildningar. Idag har flera folkhögskolor utbildning till legitimerade undersköterskor, en eftertraktad grupp i Vårdsverige.

Folkhögskolorna hjälper också modstulna ungdomar ”upp på banan”. De kommer hemifrån, de bor på internat, de får lära sig ta ansvar, de kan få en yrkesutbildning, de får självförtroende.

Folkhögskolorna håller också liv i och utvecklar vårt kulturarv. Exemplen är många. Anna Ekström nämner, bland andra, Sjöviks folkhögskola utanför Avesta i Dalarna.

Att hela denna värld av utbildning, framtidschanser och utveckling nu hotas av flerfaldiga budgetnedskärningar är rent provocerande för Anna Ekström. Det tycks inte bara handla om besparingar utan om ideologi. Hon kallar det till och med för en ”ny och antiborgerlig” politik. Hon påminner om Hans Zetterberg, ”ohotad moderat ideolog” för några år sedan.

– Zetterberg propagerade för ”de små gemenskapernas” betydelse. Och regeringen Bildt la en särskilt pott pengar i sin budget just till folkhögskolorna. Regeringarna Carlsson, Reinfeldt och Löfven gjorde likadant.

Nu är det en annan borgerlighet som styr. 500 miljoner mindre i deras första budget. Anna Ekström kallar det för ”obegripligt” med tanke på att folkhögskolorna startats i en liberal tradition.

– Men det har drivits fram en felaktig bild från ”kommandohöjderna” i Timbro om att folkhögskolan är en socialdemokratisk intressesfär. Och vi har inte varit tillräckligt bra på att bemöta den.

Anna Ekström är i sitt nya liv ordförande i ABF Stockholm, en del av studieförbunden som också drabbas av regeringens nedskärningar, minus 500 miljoner över tre år. Resultat hittills:

⁃ två studieförbund färre

⁃ replokaler bort i hela landet, samtidigt som regeringen säger sig vilja satsa på svensk musik

⁃ författarsamtal på biblioteken ställs in

⁃ färre har råd att ta jägarexamen

⁃ körer runt om i landet förlorar sina övningslokaler

⁃ ungdomar förlorar lokaler där de kan träffas och meka med sina epatraktorer

⁃ pensionärer i PRO och SPF förlorar möteslokaler

Tyvärr, konstaterar hon, gör många kommuner runt om i landet som regeringen, skär ner på pengar till studieförbunden. ”Men kommunerna rullar sig ju inte direkt i pengar”.

ABF Stockholm har tvingats till stora uppsägningar. Men klarar sig. Tack vare stora insatser av anställda och frivilliga.

Anna Ekström har hela livet varit en läsande människa, slukat böcker. Under de sex åren i regeringen gick all tid och kraft åt till promemorior och andra jobbhandlingar. Hon är inte helt entusiastisk inför regeringens plan på en svensk kanon.

Men om en kanon kan bidra till att stimulera människor till läsning, inte styra, nickar hon bifall.

Själv är hon numer förälskad i poesi. Favoriter är Hjalmar Gullberg och Stig Sjödin.

– Ingen kan som Stig Sjödin på några rader teckna ett helt livsöde, säger Anna Ekström och tipsar om dikten Bandvalsaren:

Med sparsamhet och övertid 

drog han fram tre pojkar till studenten.

Han andades och levde genom dem,

de blev trappor mot solen.

Själv har han aldrig varit på bio eller teater

eller haft tid att läsa böcker.

De har lyckats och kommer hem till helgerna

och talar med främmande röster om dessa ting.

Deras kvinnor har kalla ögon

och föraktar honom när han äter med kniv.

Han ska aldrig förstå

vem som murat hans ensamhet.

Ewa Wirén, ny medlem i Onsdagsklubben och Onsdagsbladets redaktion.

FAKTA/regeringens budgetnedskärningar

Studieförbunden:

2024: — 250 miljoner

2025: — 100 miljoner

2026: — 150 miljoner

Folkhögskolorna:

2023: — nästan 500 miljonerna

Den stora kärleken – eller ett nödvändigt ont? Det handlar om bostadsrätten och om de starka känslorna för eller emot. Råkar man vara bosatt i Stockholms innerstad kan man mycket väl känna ett både-och, en sorts hatkärlek till denna i dag dyrköpta men nästan obligatoriska boendeform (om man inte vill stå 30 år eller mer i stadens tuggummisega bostadskö).

Lars-Olof Pettersson, välkänd för Onsdagsklubbens medlemmar, har dock bestämt sig för att det är kärleken som gäller. I sin nya bok Älskade bostadsrätt: handfasta råd inför köp och aktivt föreningsliv (Kunskapshuset förlag) erbjuder han just detta: handfasta råd grundade på många års erfarenhet av att bo i bostadsrätter och vara aktiv i bostadsrättsföreningar.

Det är nämligen så här: bostadsrätten är ett köp, och för många det största någonsin i livet. Men den är för den skull ingen vanlig ägodel. Tvärtom är bostadsrätten en form av gemensamt ägande i föreningsform. Som medlem blir man direkt delaktig i sin förenings tillgångar och skulder, och förpliktigar sig att hålla bostaden i skick. Medlemskapet innebär helt enkelt ett aktivt ansvar för det gemensamma – från underhåll till ekonomisk planering.

För många nya bostadsrättsinnehavare kan detta komma som en överraskning, i släptåg med blytunga banklån och räntor som ibland äter upp storparten av innehållet i plånboken. Men insikten att man plötsligt ägs av banken ska inte skyllas på bostadsrätten som idé, utan snarare på en politik som tillåtit bankerna att släppa utlåningen fri och skuldberget att växa till sig nästan okontrollerat.

För att kärlek ska uppstå måste bostadsrätten frikännas från ansvar för dagens svårt betungande ränteutgifter. Ett tryggt och harmoniskt förhållande kräver också att man vet hur en bostadsrättsförening faktiskt fungerar – och hur den skulle kunna fungera ännu bättre. Det är här som Lars-Olof Pettersson gör en viktig folkbildningsinsats.

Älskade bostadsrätt är nämligen både en handfast guide komplett (med checklista) för nya och gamla bostadsrättsinnehavare, och ett praktiskt uppslagsverk för alla som har sitt dagliga arbete på bostadsmarknaden, inklusive förvaltare, mäklare och bankanställda. Dessutom fungerar boken som tankestöd för den som är eller funderar på att bli aktiv i en föreningsstyrelse.

Lars-Olof Pettersson skriver med lätt penna och utifrån sina personliga erfarenheter, utan att bli privat. Boken är full av exempel från verkliga fall och verkliga bostadsrättsföreningar, men låter också läsaren få följa med på den högst overkliga Annas bostadsresa från köp och boende till styrelsearbete och stämma.

Det här är ingen bok för jurister eller ekonomer, utan just för den helt vanliga bostadsrättsinnehavaren om hur man kan påverka och bli mer delaktig i sin bostadsrättsförening. Pettersson väjer inte för problem och svagheter med föreningsformen, men ser ändå bostadsrätten som ett överlägset boende genom sin kombo av individuell frihet och gemensamt ansvar. På något sätt låter det som en väldigt folkhemsk förälskelse.

Lars Ilshammar

Många intressanta böcker har getts ut under det snart avslutade året. En av dessa är en gedigen sammanfattning av många samhällsproblem, ofta av ekonomisk art, i vårt land, i världen och historiskt. Boken innehåller dessutom förklaringar till statens möjligheter i kamp med olika, ibland vettiga, men ofta konstiga och skadliga marknadslösningar.

Den mångkunnige Lars Anell har skrivit boken Stat och marknad (Atlas förlag) som beskrivs som ”essäer om en känslig relation”. Det är en av årets mest intressanta böcker som handlar om kampen mellan marknader och demokratiska staters ansvar i organiseringen av våra välfärdsarrangemang och allt som kräver politiskt ansvar på demokratisk grund.

Det är en ytterst innehållsrik bok på drygt 300 sidor med beskrivningar och analyser av hur Sverige och världen fungerar och hur marknadslösningar på olika områden påverkar eller bestämmer eller helt enkelt tar makt över demokratins beslutsmöjligheter.

Boken ger många genomarbetade och mycket avslöjande beskrivningar av samhällsutvecklingen och dess ekonomiska konsekvenser på olika samhällsområden. Men texten är krävande och i behov av tid för tankar och analyser. På många sätt är det mycket avslöjande berättelser om vårt lands historiska utveckling, hur det står till i vårt samhälle i dag och om behovet av förändringar.

Boken kan sägas innehålla en grundläggande faktabeskrivning som underlag för dem som ska forma segerreceptet för en socialdemokratisk valframgång och ett maktövertagande i riksdagsvalet 2026. Men Lars Anell skriver egentligen inte direkt om politik utan om faktiska förhållanden i olika betydelsefulla ekonomiska samhällsfrågor och drar sällan själv de politiska slutsatserna av de ofta samhällsskadliga effekter som han blottlägger. Det är befriande men ibland en brist, men den politiska analysen finns ju att hämta och formulera tillgänglig alldeles runt hörnet.

Det ges rader av exempel på både bra och dåliga samhällsförhållanden. Ett exempel handlar om Sveriges elförsörjning, en central fråga för vårt lands framtid som i händerna på Tidöpartierna i Kristerssons regering tyvärr är ur spår.

Lars Anell slår fast att ”el var helt nödvändig för Sveriges industrialisering”. Porjus var en stor utmaning och de första arbetarna kom dit till fots men kom snabbt igång, när kraftverket behövdes för att elektrifiera Malmbanan. Bygget startade 1909 och var klart redan 1915. Under denna pionjärtid fanns inga politiska motsättningar. Staten byggde. Enighet rådde. Det fortsatte sedan, vattenkraften byggdes ut liksom 12 kärnkraftverk som byggdes i statens egen regi. Vårt elsystem låg i världstopp och gav industrin säker och billig el.

I berättelsen slår Anell fast att det inte är självklart att en privatisering till en marknadslösning leder till bra villkor för ett land och dess industri eller medborgare.

Han beskriver i en enkel summering: ”Om barnomsorg, vårdcentraler, apotek, skolor och bilprovning privatiseras så kommer det inte som svampar ur jorden att växa fram mängder av små kooperativa innovativa företag som prövar nya lösningar och tack vare konkurrensen håller nere kostnaderna”. Det är enkelt hävdar han, ”det finns inga arméer av dristiga entreprenörer som plötsligt ser en chans att förverkliga drömmar – per definition är de idogt sysselsatta på annat håll där det är lättare att tjäna pengar. Risken är stor att de ägnar sig åt affärer som ger bättre pengar”.

I boken finns en lång rad andra berättelser om det som format och styr Sverige. Som hur staten organiserade och genomförde och att politisk enighet uppstod eftersom det var klok verksamhet, men också om hur marknaden, det privata kom in i bilden och nya problembilder uppstod. 

Lars Anell pekar särskilt på att skolans utveckling är en sådan förändring som nu är en kamp mellan stat och marknad och som skapar stora problem och att det i den oenighet som råder hotar själva uppdragets effektivitet, det vill säga själva målet, uppdraget, utbildningen av våra unga.

Sverker Lindström

Se inte enbart oss själva, blicka mot Danmark, Norge och Finland också. Det är den stora tanken i boken Homo Affectusav Bengt Lindroth, Atlas förlag. Den handlar om folkhemstanken och vad det blivit av den och framförallt om våra svenska nutida politikers dystra samtals- och tankeutveckling.

Bengt Lindroth utgår bland annat från den en gång så betydelsefulla statliga maktutredningen vars beskrivningar nu är 50 år gamla. Han konstaterar om tillvaron i dag och jämför:

”Politiken lever idag på den medialiserade tidsandans nådevillkor, anpassar sig efter dem eller försöker nyttja dem till egen fördel.”

Han säger ifrån att det inte betyder att han undervärderar ”avslöjanden, intervjuer grävande reportage, porträtt, debatter och det som erbjuds i medierna”. Men konstaterar om det centrala:

”Den diskuterande demokratin kräver allt detta men försvagas om det eftertänksamma offentliga politiska samtalet på högsta nivå försvinner och överlåts till andra.” Något som han hyser oro över att det håller på att ske.

”Så snart det gäller allvarsam politik med stort P så klamrar ledarna sig fast vid standardfraserna. Och så summerar han om våra ansvariga politiker:

”De vrider sig i svårfångade slingerbultar om de alls framträder. De älskar negative campaigning eller whataboutism för att slippa svara utförligare.”

Om detta summerar Bengt Lindroth att valrörelserna blivit ett demokratiskt nederlag för de överexploaterade partiledarna och för medborgarna. Det är klara och kraftiga ord om den dysterhet som den politiska debatten numera ofta utstrålar för oss som är vana vid en annan tid och ett annat politiskt ansvar.

”Svensk offentlig politisk debatt har blivit fattig, trist förutsägbar och konfliktorienterad”, skriver Lindroth.  En skuld som vilar hos både medierna och partierna. Det är den mångkunnige politiska reportern Bengt Lindroths dystra facit i sin bok som förstås initierat också handlar om de andra nordiska ländernas politiska verksamhet, hans expertområde sedan länge.                                   

Sverker Lindström

Stefan Löfven är förstås van vid högt tempo från sin tid som statsminister. Men jag undrar om det inte var lika jäktigt på bokmässan i Göteborg. Hans memoarer ”Svetsare och statsminister” hade just kommit ut på bokförlaget Atlas. 

Han tycktes vara överallt och hela tiden omsvärmad av folk som ville prata och få sitt exemplar signerat. De fullsatta seminarierna avlöste varandra. Han såg ut att trivas.

Några av rubrikerna: Från Ådalen till Rosenbad, Läget för demokratin (med Annie Lööf), Svetsare och statsminister, Fosterbarnet som blev statsminister, Socialdemokratin i och ur tiden (med författaren Torbjörn Flygt).

Även om hans barndom som fosterbarn och uppväxt i Ådalen är känd så berör den läsaren. Särskilt för att hans berättelse är så kärleksfull, såväl mot sin biologiska mamma som mot sina fosterföräldrar som han kallar mamma och pappa. Han betonar att han har haft en lycklig barndom. 

Lyckligt är också uppenbarligen äktenskapet med Ulla. Vi får till och med ta del av deras tips för att hålla kärleken vid liv. Fast det som bränner till är när hon till slut accepterar att han ska ta på sig uppdraget som Socialdemokraternas partiordförande och säger att ”vi gör det tillsammans”. Men vad han inte får veta är att hon går till fönstret och gråter.

Stefan Löfven har beskrivits som den motvillige partiordföranden och statsministern. Han värjde sig i det längsta. I boken skriver han att han hade stora luckor i den politiska erfarenheten och ingen riksdagsvana. Han satt i VU på ett fackligt mandat. Personliga tvivel hade han också. ”Några lik i garderoben hade jag väl inte, men hur skulle jag gå igenom rutan, hur skulle jag klara debatterna?”

Några misstag ångrar han. Det mest uppmärksammade var när han motade bort Annie Lööf i en TV-debatt. ” Det kändes inte bra efteråt och det såg otrevligt ut på bild. En äldre karl som burdust avvisat en yngre kvinnas utsträckta hand. Nej, det var ett misstag jag ångrar.”

Politiskt viktigare är några uttalanden som han beklagar eller i alla fall vill förklara. ”Mitt Europa bygger inga murar” sade han i september 2015. ” Ingenting jag yttrat förr eller senare har blivit så citerat, kritiserat och parodierat.” Han kallar det smärtsamt men vill att helheten ska gå fram. Så här fortsatte han i talet: ” Om vi bär denna uppgift tillsammans, då kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till.”

Han skriver också att vallöftet om att Sverige skulle få ”Europas lägsta arbetslöshet var förstås en förhastad formulering”.

Stefan Löfven såg sig med sin fackliga bakgrund som en samarbetsman. På arbetsmarknaden förhandlar man och sluter avtal som man sedan håller. Denna fackliga instinkt försökte han överföra till politiken. Men där är villkoren snarast det motsatta. Man söker konflikterna, konfrontationen. Så sprack också såväl energiöverenskommelse som december- och januariavtal.

Boken har fått ett svalt mottagande i några av de stora (borgerliga) tidningarna: ”Tråkigt och ogint om tiden vid makten”, är rubriken i Svenska Dagbladet. ”Han är för lojal med partiet och för upptagen av sitt eget eftermäle”, heter det i Dagens Nyheter. ”Det bästa med boken är att den är så kort”, skriver Expressen.

Nej, Löfven avslöjar inga skandaler, han förtalar inga partikollegor eller motståndare, han medger fel men framför allt ger han sin bild av de konflikter och många dramatiska händelser och skeenden han var tvungen att hantera. Det räcker med att läsa bland kapitelrubrikerna för att påminnas om vilken tid det var: Parti i kris, ”Mitt Europa bygger inte murar”, Döden på Drottninggatan, Januariavtalet, Pandemin, Bortröstad…

Det jag saknar är ett kapitel om gängkriminaliteten och misslyckandet med integrationen. Det räcker inte att han nämner Morgan Johanssons 80 lagskärpningar. 

Men Stefan Löfven har onekligen en historia som är värd att berättas. I boken gör han det med hjälp av kulturjournalisten Ulrika Knutsson. 

Se där, en utmärkt julklapp till en partivän!

Tommy Svensson

Finlands sak är vår

Finlands sak är vår. När Finland gjorde ett snabbt lappkast och bestämde sig för att söka skydd i Natos trygga famn Ukrainavåren 2022 kände sig Sverige och svenska socialdemokrater tvingade att göra samma sak. 

Men ledande svenska politiker var naiva och därför blev den svenska Natoresan betydligt längre och skakigare än den finska. Så kan man aningen förenklat sammanfatta den ambitiösa reportageboken Högt över havet. Så övergav Sverige alliansfriheten av Svenska Dagbladets politikduo Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson.

På över 450 sidor får vi följa hela processen från alliansfrihet till Natomedlemskap i finstilta kapitel.  Reportrarna tar rollen som flugor på väggen och observerar detaljrikt hur processen drivs framåt inte bara dag för dag, resa för resa, möte för möte, utan också hur den låter och ser ut genom färger, interiörer och klädstilar. Så här kan det låta: ”Magdalena Andersson såg bister ut i kängor och skaljacka och stora svarta handskar från Hestra. En bit bakom henne strosade oppositionsledaren, händerna i byxfickorna, Barbourskjorta under uppknäppt jacka”. 

Det är en förförisk stilistik som i längden blir lätt påfrestande. Framför allt lyckas den dölja att vi aldrig riktigt kommer innanför pannbenet på huvudaktörer som Magdalena Andersson och Peter Hultqvist. Trots ett idogt researcharbete och en utförlig referenslista, inklusive många intervjuer med nyckelpersoner, får vi inte veta mycket som inte redan har varit känt. 

Det blir till slut mest spekulationer om att det framför allt var Finlands dåvarande socialdemokratiska statsminister Sanna Marin som fick det att hända och som med författarnas ord ”puttade Sverige över kanten”.

Journalistik är historiens första utkast, brukar det påstås. Det ligger en hel del i det. Men journalistiken har bråttom, ibland för bråttom, vill till varje pris komma först med de senaste nyheterna medan de fortfarande är heta. Historien har mera tålamod och förstår att allt inte kan sägas förrän nyhetshändelserna har fått svalna av. Först när tidens gång har förvandlat nuet till förflutenhet brukar det vara möjligt att berätta allt som det verkligen var. Den fullständiga historien om Sveriges Natoresa återstår alltså fortfarande att skriva.

Högt över havet har därför sitt största värde, inte i det rappa reportaget, utan i den utförliga historiska bakgrundsteckningen om hur svensk säkerhetspolitik har utformats under det stormiga 1900-talet. Även om författarna har en viss tendens att se den senaste utvecklingen genom Ulf Kristerssons glasögon visar de att det har funnits ett välgrundat Nato-motstånd även inom stora delar av borgerligheten. 

I en av slutscenerna får Kristersson sitta på Harpsund och påtagligt nöjd med sig själv notera ”För mig känns det verkligen som att komma hem”. Verkligen? Som någon påstås ha sagt om utfallet av franska revolutionen: ”It's too early to tell”.

Kanske borde Strömberg och Nilsson ha nöjt sig med att skriva om säkerhetspolitik, Sverige och Nato just i ett historiskt perspektiv. Men det hade förstås blivit en betydligt tunnare bok.

Lars Ilshammar

Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson: Högt över havet. Så övergav Sverige alliansfriheten. Albert Bonniers förlag, 2024.

 Detta är svensk samtidshistoria

 I fem statsministrars tjänst – ta dig tid att läsa den! Det är en mäktig bok Hans Dahlgren skrivit, 50 år av politisk historia, från insidan, väldokumenterad och välskriven, 637 sidor.

När jag nu läst den från pärm till pärm inser jag att jag själv bara varit en tillfällig gäst i den politiska verkligheten. Hans Dahlgren däremot har varit med sedan mitten av 1970-talet ända fram till nu, betrodd av fem statsministrar och ett antal utrikesministrar, medhjälparen som organiserat resor och möten, skrivit minnesanteckningarna när svenska statministrar överlagt med Gorbatjov och Reagan, Thatcher och Willy Brandt, Kim Jong-Il och Khamenei.

Det är han som vet vad som har sagts och vet vad som hänt runt mötena, svensk utrikespolitiks institutionella minne.

Han startade sin yrkeskarriär i början av 1970-talet som tv-journalist och fick sina elddop i några av dåtiden stora nyhetshändelser, Norrmalmstorgsdramat, Watergate.

Han har arbetat för Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Under den här tiden utsedd till kabinettssekreterare och FN-ambassadör, de högsta posterna i UD. Statssekreterare till Stefan Löfven, sedan EU-minister under fyra dramatiska år – pandemin, Ukraina, Nato-medlemskap.

Det är denna unika erfarenhet som han delar med sig av i boken I fem statsministrars tjänst, utgiven av Albert Bonniers förlag.

Det är Hans Dahlgrens personliga memoarer, men det är samtidigt svensk samtidshistoria för oss som är seniorer, och en lärobok för en yngre generation som vill förstå historien. Det är för mig mycket av igenkännande i det Hans Dahlgren skriver, men samtidigt mycket nytt när han ger ”the inside story” om viktiga skeden av svensk politik och utrikespolitik. Jaha, det var alltså så det gick till! tänker jag.

Mest utförligt beskriver han den politiska utvecklingen efter Rysslands angrepp på Ukraina. Hans Dahlgren har under de 50 åren medverkat i det internationella freds- och nedrustningsarbetet med den svenska neutralitetspolitiken som grund.

Nu 2022 ställs han som minister i den svenska regeringen inför uppgiften att fatta ett kollektivt regeringsbeslut om vad som bäst gagnar Sveriges nationella säkerhet – Nato-medlemskap eller fortsatt alliansfrihet. Sedan Ryssland upphävt den europeiska säkerhetsordningen och Finland omprövat sin alliansfrihet, återstod bara ett alternativ för Sverige. Men vägen dit – och Hans Dahlgrens egna våndor – är ett av de starkaste avsnitten i boken.

Hans Dahlgren är i boken mer personlig än vad han någonsin visat upp offentligt. Han är en god berättare, generös mot medarbetare, återhållsam i kritik mot politiska motståndare. Han skriver reflekterande, frågar sig vad som kunde ha gjorts annorlunda, konstruktiva eftertankar.

Jag kan inte tänka mig någon bättre bok för dem som vill få en samlad bild av hur man tänkt och talat i parti och regering om Sveriges utrikespolitik i en värld som gått från det kalla kriget till avspänning, rivna murar, nedrustning och framtidstro, nu tillbaka i en ny konfliktfylld värld med krig i Europa och Mellanöstern – med militär upprustning och krigshandlingar som det enda svaret.

Allan Larsson

  Vi ser i förgrunden en sprudlande Olof Palme och en glatt skrattande dam i tidstypisk kappa och hatt. Platsen är ett fullsatt Malmö stadion (35 000) och det är den 19 augusti 1973. 

Det är Socialdemokraternas valupptakt och någonstans uppe på läktaren sitter författaren Torbjörn Flygt själv, nio år gammal.

Vad är det för bok han har skrivit?

– Jag vet inte, svarade han när jag lyssnade på hans presentation på Bokmässan i Göteborg.

– Det är i alla fall ingen roman som jag brukar skriva.

Det är heller ingen tegelsten, blott 140 sidor. Men det är ett tidsdokument som omslagsbilden. Ett antal nedslag i Sverige när det eftersträvade folkhemmet kanske nådde sin kulmen.

Utdrag ur Palmes tal – enligt författaren ett av hans allra bästa – inleder flera av kapitlen. Inte bara som referens. Hans avslutning är också bokens titel:

”Låt oss gå ut med glädje för att gemensamt föra socialdemokratin till seger den 16 september. Låt oss gå ut med glädje”

Men det blev en märklig avslutning på valrörelsen. Kungen låg döende på ett lasarett i Helsingborg. I Stockholm utspelades ett rånardrama på Norrmalmstorg. I Chile störtades den demokratiske presidenten i en militärkupp.

Dessutom slutar valet oavgjort. Socialdemokraternas 45 procent räckte inte till seger, men Palme fick fortsätta i tre år till under den så kallade lotteririksdagen.

För dem som var med på den tiden är boken som att gå att gå minnenas allé. 

Yngre generationer kan säkert också ta till och kanske förundras av den optimism och frejdighet inom socialdemokratin som författaren förmedlar.

Frågan om 1973 var höjdpunkten på socialdemokratins samhällsbygge och om vi därefter har åkt politisk rutschkana får varje läsare själv ta ställning till. Boken leder till viktiga frågor om tillståndet i dag, både för Sverige och för socialdemokratin.

Att vi lever i en annan tid nu står i alla fall klart. Och hur står det till med glädjen?

Tommy Svensson

   Den skicklige DN-journalisten och författaren Martin Gelin tar avsked av sina 23 år i USA och sitt älskade Brooklyn i New York i boken I morgon är jag långt härifrån. Ett avskedsbrev till USA (Natur & kultur).

  Genom flera tidigare utmärkta böcker (bäst är hans Den vita stormen, 2022) och mängder av reportage i Dagens Nyheter förklarar Martin Gelin varför det är så lätt att bli förälskad i människorna i USA, men samtidigt så svårt att leva där i långa loppet. Särskilt om man, som Martin, efter 23 år i New York, med amerikansk hustru och en liten son nu inte längre kan bo kvar där. Efter ett gemensamt familjebeslut har de nu lämnat sitt älskade charmiga Brooklyn och i stället valt att bo i Paris.

  Först när Martin och hans fru får en son, nu två år, känner båda av bristerna i det amerikanska samhället med dess obefintliga offentliga välfärdssystem. Förlossningsvård kostar en halv miljon, som bara den kan ruinera många amerikaner, som inte har en av arbets- givare täckande sjukvårdsförsäkring. Gelins fru med ett bra betalt jobb hade dock en sådan. Men till detta kommer brist på lagstadgad föräldraförsäkring, ingen som helst pappaledighet, ingen offentligt finansierad barnomsorg. För föräldrar som båda vill yrkesarbeta är förskola och barntillsyn ett enda hopkok av svindyra privata usla lösningar. Och som ändå oftast "äter upp" i stort sett hela, ena förälderns nettoinkomst.

  När Martin Gelin undersöker den lokala ”barnomsorgsmarknaden” visar det sig att man får räkna med att det kostar en halv miljon svenska kronor om året. Men genom kontakter och en hel del tur lyckas familjen hitta god barnomsorgsplats för sin ettåring – för 2.000 dollar (ca 22.000 svenska kronor) – i månaden!

  USA är, som Gelin skriver, bäst i världen på självhjälpsböcker för föräldrar men sämst på att faktiskt hjälpa föräldrar. USA är det enda OECD-landet utan garanterad, betald föräldraledighet – inte en vecka, inte en dag. Vissa mammor tvingas tillbaka till jobbet tre, fyra dagar efter födseln. Och barnomsorgen är dyrast i världen. Inte ens statushungriga och välbärgade har tillräckligt mycket pengar för kunna köpa sig fria från alla problem och brister i den nära nog obefintliga välfärden i USA – trots att de i europeiska ögon har rekordhöga löner. Men här måste allt i livspusslet lösas individuellt i den privata, rekorddyra och ändå oftast mycket torftiga ”serviceindustrin”.

  I många delstater i USA kostar dessa plottrigt, privata barnomsorgslösningar redan mer än collegeutbildningar för tonåringarna. Så inte undra på att en bred studie av 22 rika länder visar att i de flesta länder blir föräldrar lyckligare när de får barn – men i USA blir de olyckliga. Mycket beror just på de stora kostnaderna för föräldraskapet i USA.

  En annan nyligen rapporterad nyhet var att en av två amerikaner inte ens har 5 000 dollar i reserv för oförutsedda utgifter. Än mindre betala för en dyr operation eller collegeplats för sin son eller dotter.

  Så inte undra på att journalisten Martin Gelin, hans fru och son nu har flyttat till Paris. Trots att de inte är trötta på New York. Däremot allt mera trötta och pessimistiska dystra över att USA inte förändras. I stället ”bär det utför”. Inte heller en demokratisk kollaps är ”längre ett hypotetiskt scenario”, som Gelin skriver.

  Detta och annat som Martin Gelin väl belyser i sin läsvärda nya bok är okänt bland många perspektivlösa USA-beundrare. Men om just de verkligen kommer att läsa Gelins avsked till sitt älskade New York efter 23 USA-år är jag mera osäker på.

  Låt oss dock hoppas att Kamela Harris och den folklige Tim Waltz och inte den ständigt bekräftelsetörstande skrävlaren Trump vinner presidentvalet i november. Det skulle både USA och världen må lite bättre av.

  Men hur som helst kommer det att bli spännande att följa Gelins journalistik och vidare författarskap i nya hemlandet Frankrike.

Robert Björkenwall

Före detta riksdagsledamoten och författaren Margareta Persson visste tidigt vad hon ville ägna sitt liv åt. Uppvuxen med en svårt polioskadad mamma och en stark pappa som fick gå mot strömmen. Redan på 1950-talet ville hon kämpa för de funktionshindrades rättigheter i samhället.

Jag minns hur hon gick emot självaste Olof Palme på partikongressen 1975 för att försvara en motion från Handikapprörelsens socialdemokratiska funktionärsförening om att det som byggs ska vara handikappanpassat och att det inte bara ska ske i ”skälig omfattning”, som det stod i byggnadsstadgan då. Motionen gick till redaktionsutskottet för att det skulle bli en kompromiss. När Olof Palme föredrog utskottets förslag för ombuden stod det fortfarande att anpassningen ”bör ske i skälig omfattning”. Då gick Margareta upp i talarstolen och undrade om han menade att ”handikappade bara är människor i skälig omfattning”. 

Kongressen höll med Margareta. Och Ingvar Carlsson lade som bostadsminister några månader senare fram propositionen om att det som byggs ska vara handikappanpassat, trots att byggindustrin grumsade om kostsamma normer. En mycket viktig fråga för barnfamiljer, funktionshindrade och äldre! Tänk vad regionerna och kommunerna har sparat skattemedel på detta!

Nu har Margareta skrivit en ny bok som skildrar en skamfläck i allas vår socialpolitiska historia. Som berör hela samhället. Hur kunde man så till den grad uppmuntra att barn togs från sina föräldrar (mest mammor) för att växa upp på institutioner av skilda slag? Man tog barnen redan på BB. Även de som inte lämnades helt fick in på 1970-talet vistas långa tider på sjukhus utan föräldrar, med okänslig personal och på skolhem långt hemifrån med ofta hårda regler. Trots att den psykologiska forskningen redan på 1930-talet visade hur det gick för institutionsskadade barn. 

Jag minns en ohygglig amerikansk film som vi fick se under min utbildning till barnpsykolog. Hur kunde det ske? Det är det Margareta kartlägger i boken. Hon har gjort djupintervjuer med 31 personer och belyser frågan ur olika perspektiv: barnens (de har alla erfarenheter av institutionerna), föräldrarnas (läs framför allt mödrarnas), personalens. Hon skildrar några av institutionerna: Tomteboda för synskadade, Sagåsen för psykiskt utvecklingsstörda, Eugeniahemmet för rörelsehindrade barn, för att ta några exempel.

Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med en bok som har några år på nacken: Serien ryska klassiker av Tidens förlag 1955 av en ung författare som hette Nikolaj Pomjalovskij. Han skildrar sin egen barndom på ett synnerligen lättillgängligt språk. Som liten (i förskoleåldern) var han först kärleksfullt uppfostrad. Men så kom han till ett ortodoxt prästseminarium där han blev mobbad både av äldre pojkar och av de manliga lärarna/prästerna. Hur hårdheten växte inom honom. Det hör kanske till saken att en av vår tids största tyranner Joseph Stalin också var uppfostrad på prästseminarium borta i Georgien.

Jag kan verkligen rekommendera Margareta Perssons bok! Jag sträckläste den, kunde inte släppa den trots att den är ohygglig: Kanske är du som läser det här en som gillar deckare? Jag skulle vilja säga att verkligheten överträffar som vanligt dikten!

Margareta vill att det ska tillsättas en kommission så att alla nu vuxna barn med funktionsnedsättningar som drabbades ska få upprättelse och möjlighet att bearbeta det som hände. Många av barnen har ännu inte gått i pension. Så har man till exempel gjort i Kanada för att ge upprättelse till ursprungsbefolkningens barn som drabbades hårt av majoritetssamhället. Nu gör man gudskelov inte så här längre. Men fortfarande kan man träffa på rester av betraktelsesättet inom vården. Och många familjer med barn med funktionsnedsättningar får även i dag kämpa hårt för att få tillräckligt stöd av samhället.

Boken saknar helt partipolitisk pajkastning, vilket känns skönt. Viktiga lagtexter finns skildrade som visar att vi hanterar situationen annorlunda i dag. Jag skulle som avslutning vilja säga att jag önskar att vårt parti kunde bli mer normstyrt, att vi kommer ifrån målgruppstänkandet, att vi förmår lyfta blicken längre än till vad som ska hinna levereras på fyra år. Visioner behövs och konkreta exempel på åtgärder, typ en sanningskommission.

Margareta Persson: Lämna bort barnet och glöm  (Hjalmarson & Högberg förlag)

Kerstin Sandelius Lennartsson

 Allan Larsson är på samma gång både en väldigt vanlig och en helt unik socialdemokrat. Å ena sidan traditionell reformist, en praktisk och otålig ”doer” i det starka samhällets tjänst, å andra sidan en gränsgångare som närmast sömlöst har rört sig fram och tillbaks mellan i dag så skilda områden som journalistik, politik och statsförvaltning.

Han har hunnit vara allt från TV-reporter och chefredaktör till AMS-chef, finansminister och generaldirektör i EU-kommissionen. Som mycket få har han också lyckats komma ut ur denna karusell levande och vital.

Nu, vid 86 års ålder har Allan Larsson samlat ett antal minnesbilder från denna långa och vindlande resa i en bok som han blygsamt vägrar att kalla memoarer. Vi får följa honom från barndom och uppväxt i småländska Bredaryd till SSU och diverse journalistiska poster, till finansdepartementet i Stockholm och så vidare till Bryssel. Allan blir en i det legendariska teamet ”Tages pojkar”, kommer så småningom att möta och samarbeta med fyra socialdemokratiska statsministrar, men också med EU-toppar som Delors och Junkers.

Det är inga filosofiska utsvävningar som erbjuds läsaren, fokus ligger istället på ett nyktert rapporterande av pedagogiska lärdomar. Boken kan läsas som kapitel i en både politisk och även personlig framgångssaga, för det går som regel bra för Allan Larsson. Men några nederlag blir det på vägen, och kanske är det just de förlorade striderna som erbjuder de största och viktigaste lärdomarna. I det kapital som han har kallat ”Mitt största politiska misslyckande” berättar han självutlämnande om sitt arbete som ordförande i den statliga löntagarfond- kommittén, med uppdraget att försöka sy ihop en bred uppgörelse mellan näringslivet och arbetarrörelsen.

I dag låter det väl närmast som en saga från förhistorisk tid att löntagare skulle kunna begära – och få – del av företagens vinster. Men 1981 var stämningen radikalt annorlunda och det fanns ett brett stöd för tanken, både inom näringslivet och hos borgerliga partier. Frågan var hur det praktiskt skulle gå till. Borde tyngdpunkten ligga på tillväxt och fördelning, eller snarare på makten över näringslivet? Och här skulle det visa sig finnas radikalt olika uppfattningar. Allan Larssons försök att sy ihop en kompromiss i form av lokala ekonomiska föreningar som skulle förvalta fondmedlen med löntagarna som direkta andelsägare strandade på principiellt motstånd mot dessa så kallade raka rör från LO och SAP – varvid Allan Larsson tackade för sig och gick. 

Hur det sedan gick med löntagarfonderna vet vi alltför väl. 43 år senare sammanfattar han lakoniskt: ”Den som är road av kontrafaktisk historieskrivning kan försöka beskriva vad som hade hänt om brobyggarna fått övertaget och fördelningsfrågan ställts i centrum i stället för maktfrågan”. Ja, den frågan blir närmast omöjlig att inte ställa sig efter att ha följt Allan Larssons våndor med att ratta ett på slutet allt omöjligare uppdrag. Var det i själva verket en historisk chans att förverkliga något av drömmen om ekonomisk demokrati som missades då på våren 1981? 

Själv skriver han utan stora känslor om det stora misslyckandet, en lojal men samtidigt självständig röst som mest tycks fundera på möjliga lärdomar för framtiden. För Allan Larsson går vägen framåt och problem är till för att lösas, oavsett om de återfinns på en tidningsredaktion, i regeringskansliet eller på ESS i Lund. Och lärorikt blir det för läsaren. Kanske kan man bara önska att Allan Larsson hade reflekterat lite mera över vilka lärdomar han själv har gjort just genom sina många rollbyten. 

Lars Ilshammar