Det var dystert, det var krig i Europa, Hitler och nazismen var på marsch och krigade mot Ryssland, hade ockuperat Norge och Danmark och skrämt oss illa i vårt land. Då med början under 1940 skapade svenska samlingsregeringen en rad koncentrationsläger som på den tiden kallades interneringsläger. Där hamnade opålitliga utlänningar som i flera fall var internerade under lång tid utan att de dömts i domstol för något brott. De mest kända lägren är Långmora och Smedsbo i Dalarna.  

 En kartläggning av verksamheten och dess historia berättas i den nyutgivna boken Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga (Natur & Kultur) av Tobias Berglund, historiker i Uppsala och journalisten Niclas Sennerteg. 

Det är en av flera nya böcker som nyligen getts ut om förhållanden i Sverige under andra världskriget. 

Förekomsten av lägren har tidigare berättats i olika sammanhang. De har inte varit okända men i deras bok ges en stark samlad skildring av en rättsligt mörk period i vårt land. Ansvaret för verksamheten låg på Socialstyrelsen och Utlännings- kommissionen som sorterade under socialdepartements statsråd Gustav Möller och hans statssekreterare Tage Erlander.  

Sammantaget fanns 14 olika slutna och hårdbevakade anläggningar från 1940 och fram till en tid efter krigets slut. Totalt anses enligt författarnas beräkningar     2Böcker 000–3 000 personer ha varit intagna. 

I början var det framförallt ”farliga” kommunister och antinazister som hölls i lägren men sedan skiftade det så att många andra grupper fanns i lägren, t ex syndikalister, radikala socialister, norska motståndsmän och en rad andra personer som på olika sätt kommit till Sverige, lagligt eller illegalt och blivit ifrågasatta. Det är en intressant men dyster verksamhet under andra världskriget som beskrivs på basis av de officiella dokument som har studerats. Författarna berättar bland annat om den sedermera mycket kände TV-mannen Ulrich Herz som satt internerad på Smedsbolägret i tre år. 

 Han var pacifist och flykting från Tyskland och kom via Österrike till Sverige 

1934 och  arbetade med flyktingar och folkbildning på Birkagården i Stockholm. Under kriget satt han internerad i mer än två år i Smedsbolägret och då han till sist släpptes fri gällde egendomliga förhållningsregler som kommunarrest i Uppsala och förbud att ta ett avlönat arbete, m m. 

En intressant sak med honom är att han misstänktes för att ha varit med om att  arrangera det misstänkta sabotaget mot ett tyskt ammunitionståg som sprängdes i luften på Krylbo station tidigt en morgon i juli 1940. Men han hade alibi, hade tentat på universitetet i Stockholm för Herbert Tingsten när tåget flög i luften. Dessutom var han uttalad pacifist. Senare en av grundarna till Amnesty. 

I boken finns en rad olustiga berättelser men intressanta fakta om lägren och de som skötte dem och hur illa de internerade tvingades leva. Man kan också läsa om regeringsansvaret för verksamheten. 

I en annan ny bok skildras verksamheten i den hemliga militära underrättelse- tjänsten som gick under namnet C-byrån och som verkade under kriget och som på sätt och vis senare blev det som vi känner som IB. Boken C-byrån hemligast av alla på 514 sidor har skrivits av Gellert Hardi-Kovacs och getts ut av Carlssons förlag. Den innehåller skildringar av många milt sagt underliga händelser i en hemlig verksamhet och visar hur cheferna agerade på ett vidlyftigt sätt som inte direkt var i samklang med lagboken.  

De allra värsta delarna av C-byråns verksamhet med rekryterade och betalade så kallade svalor och otäcka sexuella utnyttjanden av kvinnor i försök att avslöja ansvariga från tyska legationen och andra nazister finns dock i en tidigare bok av Jan Bergman Sekreterarklubben, C-byråns kvinnliga hemliga agenter (Norstedts förlag, finns i pocket). 

Det är naturligtvis svårt att rekommendera läsning av sådana här böcker, men för oss som var unga och icke läskunniga under kriget ger de en bild av att Sverige inte var något oskyldigt land även om vi förskonades från dåtida skildringar om vårt land. 

I Hardi-Kovacs bok berättas bland annat om Robert Paulsson-skandalen som det också nyligen kommit en särskild bok om, Mannen som slöade till. Hur en hög svensk ämbetsman kunde bli spion för nazisterna av Peter Carlberg, tidigare SvD-journalist, utgiven av Ekström & Garay. 

Robert Paulsson var en sällsynt dubbelspelare, arbetade under perioder för både hemliga polisen och den militära hemliga C-byrån. Men under kriget på 1940-talet var han den statliga tjänsteman som hade hand om registreringen i Sverige av flyktingar från Tyskland i egenskap av ensamansvarig för denna verksamhet på Utlänningskommissionen och senare Socialstyrelsen.  

Det var sent under kriget som det avslöjades att han regelbundet hade lämnade ut uppgifter om flyktingar som kommit till Sverige till nazisternas säkerhetstjänster Abwehr och Gestapo. Han avslöjades dock till sist tillsammans med sin medhjälpare John Lönnegren. De anhölls och dömdes till fängelsestraff. Regeringen blev larmad och tillsatte den så kallade Sandlerkommissionen för att utreda frågor som bland annat hängde samman med Paulsson-affären. 

Full klarhet om krigsårens undangömda skandaler och andra egendomliga verksamheter blir det nog trots allt aldrig, men det är kommer fram nya intressanta skildringar av det som i undangömda vrår pågick i vårt land. 

Sverker Lindström

 Carl Sandburg var svenskättlingen som skrev och sjöng om den amerikanska verklighetens folk; om arbetarna, immigranterna, de trötta, de utslitna. Han var luffare, socialistisk agitator och organisatör, journalist och författare. 

Han var känd och tycks ha känt alla – författarkollegor som Jack London, Ernest Hemmingway och Harry Martinson, sångare som Woody Guthrie och Bob Dylan, presidenter från Theodor Roosevelt till John Kennedy och svenska socialdemokratiska ledare från Hjalmar Branting till Tage Erlander och han citerades av Olof Palme.

Om denna märklige och imponerande man har Pierre Schori skrivit en mycket läsvärd och nyansrik bok. Det är först och främst en biografi över Carl Sandburg som föddes 1878 i den lilla staden Galesburg i Illinois, barn till svenska invandrare. 

Men det är också en berättelse om den rovgiriga amerikanska kapitalismen och den i motvind kämpande arbetarrörelsen, framför allt under det förra seklets första årtionden. Frågan som Pierre Schori liksom många andra ställer är varför den demokratiska socialismen eller socialdemokratin aldrig fått fäste i USA. 

Avgörande vid sidan av det vi kan kalla den individualistiska amerikanska drömmen var nog det Schori kallar ”ett klasskrig från ovan”, det vill säga brutalt krossande av fackföreningar under 1920- och 1930-talet.

”Att vara socialist i USA har aldrig varit lätt,” skriver Schori.  Men han slår fast att de ideologiska skillnaderna inte var stora mellan de amerikanska och de svenska socialisterna. ”De blev inte revolutionärer, vare sig i Sverige eller i USA, de valde den möjliga reformismens väg, valsedel i stället för vapen”. Per Albin Hanssons folkhemsideal fick sin motsvarighet i president Franklin Roosevelts ”New Deal”.

Carl Sandburg valde så småningom likt efterföljare som Michael Harrington och Bernie Sanders att verka inom det demokratiska partiet. Det närmste vi kommer socialdemokratin i dag är Joe Biden, ”the workning class Joe”.

Boken är som sig bör smyckad med en mängd exempel på Sandburgs poesi. 

Så här lyder de avslutande raderna (här i rak följd) i dikten ”Revolver”: ”Och inget i den mänskliga visdomen består så underligt starkt som den gamla tron att Gud alltid står på samma sida som dem som har flest revolvrar.”

I boken återges en rad strofer från Sandburgs kanske mest kända verk ”The People, Yes”. 

Mest citerade är de rader som handlar om den lilla flickan som såg sin första militärparad och frågade:

”Vad är det där för ena?”

”Soldater”

”Vad är soldater?”

”De är till för kriget. De slåss och var och en försöker döda så många på den andra sidan som han kan.”

Flickan stod tyst och tänkte.

”Vet du vad…Jag vet kanske något?”

”Okay, vad är det du vet?”

”En dag kommer de att starta ett krig och ingen kommer.”

I samma samling finns också denna strof:

De arbetslösa/utan del i detta samhälle/utan jobb eller hem/på marsch utan att veta vart (…) de faller in i dammig, rörig poesi.

Med biografin över Carl Sandburg har Pierre Schori uppfyllt en fyrtioårig dröm, skriver han i efterordet.

Det tackar vi för.

Tommy Svensson

Låt det bli sagt med en gång: Peter Englund har åstadkommit ett storverk med Onda nätters drömmar – November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel (Natur & Kultur). 

I sin bok har han visat en klok väg att komma 39 människor så nära in på livet att han kunnat följa deras öden och funderingar kring kampen på liv och död.

 Det är andra världskrigets vändpunkt som historikern och akademiledamoten Peter Englund så intresseväckande levandegör. Där befinner vi oss på flera olika fronter – från stillahavsön Guadalcanal till finska vinterkriget. Känslan som infinner sig är krypande nära döden. 

 Men kanske mest spännande och intressant är ändå skildringen av krigets vanvett. Alla dessa människoliv som intet värde har i kriget, vare sig det utkämpas i djungeln på Guadalcanal, i Nordafrikas ökensand eller bland skrivbordsgeneralerna i de militära högkvarteren. 

 I november 1942 får vi följa italienska soldaters reträtt mot väster och den ryske soldaten Mansur Abdulins heroiska kamp mot tyskarna vid Stalingrad. Spännande är också att läsa om den finlandssvenske österbott- ningen och soldaten Kurt Wests öden i de finska och ryska skogarna. (West kom senare även att delta i de avgörande hårda striderna på karelska näset i fortsättnings- kriget sommaren 1944, när Röda arméns storoffensiv hejdades.)

Vi får även följa en rad civilas kamp – bl a antinazisten Sophie Scholl som avrättades 1943 – för att ordna tillvaron så dräglig som det någonsin går under avgörandets månad i november 1942.

Intressant – och för mig okänt – är hur den ikoniska filmen Casablanca (med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart) förändrades löpande med hänsyn till krigsut- vecklingen. Men Bogarts Rick och den centrala birollsinnehavaren Claude Reine som Renault fick ändå behålla sina repliker och det underbara slutet där Reins sade till Bogart: ”This is the beginning of an interesting friendship!”

Det här är bara ett axplock av de totalt 39 närstuderade individer som följs stegvis i 360 korta kapitel. De ger sammantaget ett tydligt och perspektivrikt vittnesbörd om krigets vanvett och mänskligt brutala skadeverkningar. Det är alldeles lysande genomfört av Peter Englund.

Jag kan heller inte undgå att tänka på Ukraina och det råbrutala ryska invasionskriget när jag läser Peter Englund. Därför parallelläser jag den rysk-ukrainske Arkadij Babtjenkos rasande, förtvivlade skildring av Putins Ryssland i boken Rysslands förlorade seger (Ersatz förlag). Och särskilt då dagboks- delen Invasionen 24 februari – 9 maj 2022. Det enda den putinska regimen kan är att skryta och att ”skapa fiender av era grannar”, konstaterar Babtjenko. 

Till slut förlorar Putins Ryssland och ”kärleken och framtiden kommer ändå att segra…över hatet”. ”Kanske inte snart, men i slutändan”, skriver Babtjenko. Någon stilist på Peter Englunds nivå är dock inte Babtjenko, men hans ärende är också ett helt annat; ett rasande angrepp på Putins brutala sätt att föra expansionistiska men misslyckade anfallskrig på sina grannar.   

 Vändpunkten i Onda nätters drömmar kanske också ger oss en positiv vändpunkt även i Ukraina innan 2023 är över. Varför inte då senast i november 2023?

 Robert Björkenwall

”Ukrainas kvinnor är offer. Ukrainas kvinnor är krigare. Ibland i en och samma person”

Det skriver journalisten Lisa Bjurwald i sin uppmärksammade bok Slava Ukraini! med underrubriken Kvinnors motstånd under Rysslands krig.

Lisa Bjurwald har gjort ett tiotal reportageresor till Ukraina sedan den ryska invasionen för ett år sedan. Hon har intervjuat en rad kvinnor om krigets fasor men också om motstånd; kvinnor som soldater, kvinnor som organiserar demonstrationer och andra sätt att nå ut med sina budskap till omvärlden. 

Många av dem arbetar under svåra förhållanden inne i landet, andra från exil. De representerar ett brett fält av aktivister. De gör synligt vad som sker i deras land, men också den frustrationen och otryggheten för dem som flytt och deras oro för anhöriga som är kvar.

Författaren påstår inte att kvinnorna är osynliga i rapporteringen från kriget. Men hon vill yansera bilden av kvinnor enbart som offer.

Hon skriver ”det är vi kvinnliga journalister som först och på djupet rapporterat om ryska soldaters våldtäkter, om människohandel med ukrainskor på flykt”.

Hon inytervjuar  Margot Wallström som förklarar varför  våldtäkt blivit ett vapen i krig:

"Det är billigt, det gör stor skada, och den förnedrar och förödmjukar motståndaren: Se, vi kan till och med ta era kvinnor ifrån er. Inte ens dem kan ni skydda."

Men bokens budskap är att kvinnor inte enbart är offer. De gör också motstånd på bred front. De bekämpar inte bara en fiende som vill överta deras land. Den ryska fascismen, Putinismen, är i högsta grad kvinnofientlig. 

Boken är till formen ett reportage i tre delar: flykt, kamp och framtid. De olika rösterna vävs in i en löpande text. Kanske kunde intervjuerna strukturerats lite bättre, men det är en randanmärkning.

Slava Ukraini! som betyder ära åt Ukraina är en viktig bok, med ett viktigt perspektiv. 

Tommy Svensson

Boken är utgiven på författarens eget förlag, Bite the Bullet Press AB.

Kurt Lundgren har skrivit en engagerande bok med titeln Landet lagom och det pragmatiska arvet (Dialogos förlag), skriver Monica Andersson. 

   I boken lyfter han fram de amerikanska pragmatiska filosoferna Charles Sanders Pierce, William James och John Dewey och det inflytande de tillsammans med Karl Popper har haft på det politiska klimatet i Sverige. De inspirerade till en pragmatisk hållning som byggde på att testa lösningar på samhällsproblemen och att pröva sig fram tills man fann en långsiktigt hållbar lösning. Grunden var att utgå från verkligheten och med ett ödmjukt sinne fatta beslut utan att ha en fullständig information och att kontinuerligt anpassa lösningarna utan tidiga låsningar och önsketänkande. 

   Ernst Wigforss myntade uttrycker provisoriska utopier för den här hållningen som både han och Gustav Möller tillämpade när välfärdssamhället växte fram, demokratin i Sverige stärktes och Keynes synsätt tillämpades för att bekämpa arbetslösheten under depressionen och framåt. Karl Popper tillförde en kritisk rationalism som byggde på att lyssna på kritiska argument och lära av erfarenhet. Inom vetenskapen drev han kravet på falsifiering, en metod som också fungerar i praktiken. Den bygger på insikten att man kan ha fel och att teorier måste testas och rättas efterhand. Ett krav han också ställde på politiska teorier.

   Kurt Lundgren tillämpar det pragmatiska protokoll som utvecklades ur de här teorierna i en kritisk granskning av dagens politiska problemområden. Den genomgående brist han ser när lösningar inte fungerar är oförmågan att se verkligheten, låsningar och benägenheten att falla för önsketänkande. Han ser det här bland annat i synen på stat och marknad, skolan, äldreomsorgen och integrationen. 

   Han pläderar för en målarkitektur när man fattar beslut i en radikal osäkerhet. Han förespråkar något som han kallar kunskapsgemenskaper. Han menar att kunskapsbildningen är kollektiv till sin karaktär där man gemensamt försöker lösa problem och att medborgarna ska vara aktiva deltagare i de undersökningar som krävs och att det är de som har erfarenhet och insikter i de problem som ska lösas, som ska mötas. 

   Ett exempel han tar är integrationen och de utsatta områdena. Där lyfter han fram kvinnorna som bor i områdena, de erfarna och kloka lärarna där, polisen, socialförvaltningen, bostadsföretagen, affärsinnehavarna, idrottsföreningarna, musikföreningarna m m. Han säger att det är de boende och i första hand mödrarna som måste sätta tonen. Egentligen är det en klassisk folkrörelseverksamhet som han förespråkar, men som har tappats bort. Han pekar på arbetsspecialiseringen som en förklaring till det, där bara specialistkunskaper efterfrågas.

   Kurt Lundgren jämför det med hur organisationsfilosofen Donald Schön beskriver hur yrkesmänniskor fungerar. Han säger att de omedvetet reflekterar över sitt arbete både själva och tillsammans med sina kollegor, och att de diskuterar hur arbetet hade kunnat utföras på ett annat och bättre sätt. Det kan jämföras med en industriledare som Curt Nicolin, som uppmanade sina medarbetare att våga misslyckas. Med det menade har att hela tiden pröva nya tillvägagångssätt för att utveckla processerna och att kontinuerligt lära av misstagen, inte olikt Poppers kritiska rationalism.

   Kurt Lundgren har skrivit en tankeväckande bok om lärande och reformer som socialdemokratin har all anledning att ta till sig, av inte minst genom att den påminner om hur arbetarrörelsen själv har gått till väga i tidigare skeden. Kurt Lundgren är civilingenjör, nationalekonom, tillväxtanalytiker och adjungerad professor i IT-infrastruktur på KTH.

Monica Andersson

 Det har skrivits över tusen böcker om Donald Trump. Så det är med tvekan jag beställer Maggie Habermans nyligen utgivna biografi på nästan 600 sidor Confidence man (Albert Bonniers förlag). Vad finns mer att säga om denne man?

Trots allt en hel del, kan man konstatera. 

   Maggie Haberman är berömd reporter på New York Times, inte precis Donald Trumps favorittidning. Men hon har också arbetat på tabloider som Trump-trogna New York Post och hon kan miljön som skapade affärsmannen, tv-kändisen, den före detta presidenten och kuppmakaren som nu på nytt kandiderar till Vita huset.

   Trots att Trump skällt och twittrat nedsättande om henne tycks han också hysa viss respekt för hennes kritiska granskande.  Han ställer upp på tre långa intervjuer för boken och vid ett tillfälle vänder han sig till en medarbetare och utbrister ”Jag älskar att vara med henne, hon är liksom min psykolog”.

   Haberman faller inte för smickret. Sanningen är att han behandlar alla som sina psykologer, från reportrar till rådgivare, personal, kampanjbesökare och kunder, skriver hon. Han testar reaktioner, bedömer hur långt han kan gå. 

   För att förstå Donald Trump måste man veta var han kommer ifrån, slår hon fast. I det avseendet har Maggie Haberman goda förutsättningar. Hon har i nästan hela sitt vuxna liv bott i den stadsdel (Queens) där fastighetshandlaren Fred Trump och hans son Donald ”lärde sig hur politisk makt fungerar”. Som reporter var hon med från början. 

   De första två hundra sidorna ägnas Donald juniors uppväxt och karriär i New Yorks fastighets- och hotellbransch. Här briljerar Haberman som grävande journalist. (Men som svensk läsare får jag tillstå att jag skummade somliga sidor där detaljerna och aktörerna blev lite för många.)

   Tydligt är dock hur han utvecklar sin affärsstil, som också blir hans politiska kännetecken, med hot och fräckhet och kumpaner som sviks och förolämpas, men som tas till nåder igen. Dock - det var med pappas pengar han startade och kunde klara sig undan återkommande konkurser och trassla sig ur tvivelaktiga affärer. 

   Ändå var det hans rykte som framgångsrik företagare som banade väg för Trump i politiken. Hans böcker om hur man lyckas i affärer blev storsäljare. När The Art of the Deal kom ut 1987 blev han hjälteförklarad som ett affärsgeni. 

   Det stora genombrottet kom i tv-programmet The Apprentice, där de medverkande fick tävla om en anställning i Trumps företag. Det som ratades fick höra Trump ryta sitt berömda ”You´re fired”. Programmet sändes fjorton säsonger och sågs av miljoner tittare.

   Manegen var krattad för hans inträde i politiken. En av dem som imponerades av hans framfart var den förre presidenten Richard Nixon. I ett brev skrev han till Trump att du kommer att vinna så fort du bestämmer dig för att kandidera.

   Inför presidentvalet 2016 sökte republikanerna desperat efter en vinnare. Fyra år tidigare hade den bleke men hygglige Mitt Romney förlorat mot Barack Obama

   Trump hade redan registrerat en fras som både Ronald Reagan och Bill Clinton använt, Make America great again. Bland de sjutton kandidater som tävlade om nomineringen stod en ut – Donald Trump, hänsynslöst fräck men budskapet och personligheten gick hem.

   Resten vet vi och Maggie Haberman ger en skoningslös bild av Donald Trumps tid som president; okunnig, lynnig, oförskämd och självupptagen. Men hon gör det med reporterns blick. 

   Hon låter en tidigare medarbetare fälla följande omdöme om sin chef: ”en narcissistisk dramasökare som skylde över sin svaga självkänsla med översittartendenser och som i det här fallet (stormningen av Kapitolium) höll på att föra den amerikanska demokratin till avgrundens brant”.

   Detta kunde vara slutet. Men en av Trumps märkligaste egenskaper har varit hans förmåga att förmå människor omkring sig att bete sig som han själv gör. Frågan är dock om han är på väg att tappa kontrollen över sin egen rörelse. 

   Turerna i kongressen kring valet av talman i början av månaden är ett tecken på det. ”Trumpismen” har börjat leva sitt eget liv. Den verkliga faran för den amerikanska demokratin är kanske inte längre Donald Trump utan utvecklingen mot högerextremism inom det republikanska partiet.

   Jag har ett personligt minne av Donald Trump. När jag för många år sedan råkade befinna mig i hans byggnad i New York kom han plötsligt insvepande, en stor gestalt klädd i en päls som liknade en mantel. Ingen kunde låta bli att lägga märke till den personen. I dag hoppas jag att manteln fallit av. Men säkert är det inte.

Tommy Svensson

Korsvägar är en välfunnen titel på Ardalan Shekarabis berättelse om sin flykt från barndomen i diktaturens Iran till livet i det nya hemlandet Sverige och det politiska engagemanget som tog honom ända till regeringen. Men vägen dit var långtifrån självklar, och vid många korsvägar hade resan och livet kunnat ta helt andra vägar. 

Ardalan Shekarabi berättar personligt och ärligt om hur han som elvaåring tvingas fly från ett Iran där mullornas diktatur blivit allt hårdare och där människor kämpar förgäves för demokrati och frihet. Han kommer till Sverige och börjar skolan i Gävle, men familjens ansökan om uppehållstillstånd avslås, och de lever som gömda några månader i väntan på ett beslut som låter dem stanna. 

Korsvägar är en bok om identitet och om att hitta sig själv i ett nytt land. Den är skriven i samarbete med journalisten Jesper Bengtsson, som bidragit till att ge liv åt Ardalans personliga berättelse och göra den till angelägen läsning både för andra invandrare med liknande erfarenheter och för oss politiskt intresserade som får nya perspektiv på angelägna frågor.

I boken får vi följa Ardalan från huset med den stora trädgården i barndomens Shahriyar till skolan och det tidiga politiska engagemanget i Gävle, juridikstudierna i Uppsala och de allt tyngre politiska uppdragen i riksdag och regering. Hela tiden med utblickar både bakåt och framåt, där han väver in funderingar och reflektioner om hur händelserna påverkat hans fortsatta tänkande och agerande. Han berättar också ärligt om misstag som han ångrar men som han så småningom har kunnat lämna bakom sig. 

Hans egna upplevelser har också gett honom kunskap om och förståelse för vad som krävs för en fungerande integration, och han är idag både självkritisk och kritisk mot partiet för att vi inte tidigare förstod hur förödande privatiseringen av skolorna skulle bli för arbetet med integration och utjämning av klassklyftor. 

Ardalans dubbla identitet, som svensk och iranier, och hans erfarenheter från två skilda kulturer är en styrka i hans politiska arbete. Han ser fler aspekter av problem som väntar på att lösas, och han visar en mycket sympatisk respekt inför andras synpunkter och sätt att resonera. Och han tar sig an nya uppgifter med en ödmjukhet som man kan önska att fler ville ta efter. 

När berättelsen slutar är Ardalan nybliven civilminister i Stefan Löfvens regering. Vi är nog många som gärna vill läsa fortsättningen om hans tid som minister och också om hur han fortsätter att stötta dem som idag protesterar mot det allt hårdare förtrycket i hans förra hemland.

Eva Åhlström

Förändringens våg kan vara något att surfa på, lika väl som något att dränkas i. 

Så dramatiskt avslutar Irene Wennemo sin nya bok ”När det omöjliga blir möjligt” (Atlas förlag). 

Boken kan ses som en uppföljning eller komplettering till hennes mycket uppmärksammade bok ”Politik på riktigt: en handbok för sociala ingenjörer” som utkom för två år sedan. 

Då var syftet att berätta om hur man lyckas med politiska reformer inom de ramar som dagspolitiken ger. Perspektivet var det politiska hantverket som hon känner så väl som tidigare statssekreterare och som hon beskrev såväl analytiskt som med en glimt i ögat.

I den nya boken målar hon med bredare pensel, som hon själv skriver. Nu handlar det om hur allvarliga kriser i ett slag kan rycka undan förutsättningarna för politiken, men också göra tidigare omöjliga förändringar inte bara möjliga utan också efterlängtade.

Det handlar om hur Sverige på gott och ont hanterat olika chockvågor, som 90-talskrisen och pandemin, och om hur vi hamnade i en olycklig situation med svaga minoritetsregeringar under det senaste decenniet. 

Med ett längre tidsperspektiv beskriver hon hur globala ekonomiska kriser som 1930-talets depression och oljekrisen på 1970-talet inte bara skakade om världen utan också ledde till ekonomiska och politiska epokskiften. 

Gamla dogmer och statens roll kastades över bord och vi fick en efterkrigsperiod med keynesianismen som gav full sysselsättning och ökat välstånd, men hög inflation samt ett nytt skifte under 80-talet med den så kallade normpolitiken med tillväxt, ökad handel men också arbetslöshet och ökad ojämlikhet.

I dag fungerar inget av dessa recept utan världen befinner sig på nytt i en ekonomisk-politisk brytningstid, enligt författaren. Hon ser tecken på beslutsamhet och nytänkande inom EU och ett skifte när nationalstaterna stärker sin roll gentemot företagen. Nu duger inte längre doktrinen om att de nödvändiga varorna finns att hämta från hyllorna – eller handla från diktaturländer som Ryssland och Kina.

Irene Wennemos perspektiv och analyser är intressanta, både vad gäller det svenska politiken och de globala utmaningarna. Och hon skriver bra.

Men boken spänner över så mycket att helhetsintrycket blir lite spretig. Somligt kunde ha strukits ned för att ge plats mer fördjupning av det mest angelägna. Till exempel nämns klimatförändringarna bara i en bisats. Hur gör vi det omöjliga möjligt i den frågan, skulle jag vilja veta mer om.

Tommy Svensson

Det finns många böcker om kommunismens förtryck. Lea Ypis bok ”Fri – en uppväxt vid historiens slut” (Albert Bonniers förlag) beskriver inte de värsta förföljelserna eller det grymmaste förtrycket. Men den är unik på flera sätt, dels för att berättarjaget är barnet, dels för att den också skildrar vad som hände sedan. 

I boken får vi följa flickan Leas uppväxt i det kommunistiska Albanien. Hon föddes 1979 och under hennes första elva år trodde hon fullt och fast att hon bodde i den bästa av världar. Albanien, den lilla isolerade kommuniststaten, var det enda landet där människorna var fria.

Hon blev en hängiven pionjär, medlem i kommunistpartiets ungdomsorganisation, och hon dyrkade ”farbror Enver” (Enver Hoxna, landets dåvarande diktator). 

Hon kunde inte förstå varför hennes familj inte hade hans porträtt ovanför TV:n utan i stället en tom Coca Cola-burk. Hon undrade vilka universitet hennes föräldrar syftade på när de talade om släktingar och vänner som studerade där. Varför fick hon inte veta var universiteten låg? 

” Jag var övertygad om att kommunismen var god och ledde till frihet. Jag var ett nyfiket barn, men samtidigt foglig och beskedlig. Jag ville göra rätt och uppfylla mina plikter, eller det som jag fostrats till att se som mina plikter”, säger hon i en intervju i Dagens Nyheter.

När Lea är elva år faller allt samman. Hennes mamma, pappa och farmor kunde nu öppet säga till henne att de aldrig trodde på kommunismen. Att de universitet man viskade om i verkligheten var fängelser. Att ”hoppa av” universitetet var detsamma som att avrättas eller begå självmord.

Bokens andra del handlar om följderna av den ”chockterapi” som landet utsattes för efter kommunismens fall. Arbetslöshet och korruption breder ut sig. Folk förlorar sina besparingar i ett pyramidspel. Det blir upplopp och nästan inbördeskrig.

Pappan förlorar jobbet, men håller modet uppe. ”Det här är kapitalismen. Man får tävla om jobben.” Ändå går det bra för honom. Han blir chef men klarar inte av att avskeda arbetare som han beordras att göra.

Mamman som först gör karriär som politiker lämnar plötsligt landet, som tusentals andra. Hon hoppar på en båt till Italien. Lea blir deprimerad och söker tröst hos sin farmor.

Bokens titel ”Fri- en uppväxt vid historiens slut” kan ses som en ironisk vink till dem som i kommunismens fall och marknadsekonomins seger såg, just historiens slut.

De nya orden blev tomma som de gamla. Liberalisering fick ersätta demokratisk centralism, privatisering ersatte kollektivisering, transparens ersatte självkritik, skriver hon i boken. 

Trots den nyvunna ”friheten” fortsatte albanerna att leva i en ”övergångstid”. Allt syftade ju till att det skulle bli bättre sedan. Nu handlade det om övergången från socialism till liberalism, förut var det från socialism till kommunism.

Även Lea Ypi lämnade så småningom Albanien. Nu är hon professor i politisk teori vid anrika London School of Economics och undervisar i bland annat marxism.

Hon hade tänkt att skriva en akademisk bok, men under pandemin ändrade hon sig och skrev sin barndoms ”memoarer”. Boken har getts ut i ett tjugotal länder och blivit en stor succé. 

En läsupplevelse garanteras.

Tommy Svensson

För trettio år sedan gav den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama ut boken Historiens slut och den sista människan. Hans tes var att sovjetkommunismens fall och det kalla krigets slut innebar att den västerländska liberala demokratin hade segrat och visat sig överlägsen alla andra samhällssystem och ideologier.

I den meningen var historien slut.

Boken väckte stor debatt och fick hård kritik. Statsvetarkollegan Samuel P. Huntington svarade med boken Civilisationernas kampdär han drev tesen att historien inte alls var slut men att framtidens konflikter framför allt skulle stå mellan civilisationer, till exempel mellan väst och den muslimska världen. 

Båda sågs som högerdebattörer och stod nog varandra ganska nära, men med olika perspektiv.

Nu har Fukuyama återkommit med en bok som med den svenska titeln Missnöjets tid Den liberala erans slut (Fritanke) ger intryck av att vara en uppföljare till den tidigare.  Men titelns antydan om att han förutser den liberala erans slut har ingen täckning i boken, inte heller i den engelska titeln (Liberalism and Its Discontents). 

Han har dock ett annat perspektiv. Tre decennier har gått sedan han proklamerade liberalismens seger och verkligheten har knappast givit honom rätt. Han skriver själv att politiska och medborgerliga rättigheter sjunkit stadigt i vad han kallar en ”demokratisk lågkonjunktur, eller till och med en depression”.

Nu som tidigare försvarar han dock liberalismen, men erkänner också dess tillkortakommanden. Han parafraserar det Winston Churchill sade om demokratin och skriver att det ” är det sämsta styrelseskicket bortsett från alla andra”.

Fukuyama betonar att begreppet liberal demokrati syftar just på styrelseskicket, inte på liberal politik som i USA anses vara vänster och oftast till höger i Europa.

Någon nyliberal är han definitiv inte längre. Han anser att nyliberalismen har en stor skuld till att Republikanerna utvecklats till ett auktoritärt nationalistiskt parti. Han kritiserar vänsterns identitetspolitik och ibland anarkistiska drag. 

Men han ser en avgörande skillnad mellan hoten från höger och vänster. ”Till skillnad från folk på högerkanten leker väldigt få vänstermänniskor med tanken på en öppet totalitär stat”, skriver han.

Jag tycker det är ett viktigt konstaterande när man, inte minst i den svenska rapporteringen från USA, ständigt talar om den ökade polariseringen. Det ger intryck av att det amerikanska folket delar sig i två hälfter som söker sig till varsin ytterkant. 

I själva verket är det högern och de styrande i det republikanska partiet som uppenbarligen är beredda att överge demokratin. Demokraterna står där partiet brukar stå.

Fukuyamas bok är en ambitiös men inte särskilt lättläst genomgång av liberalismen. Den är välgörande klarsynt och ärlig om den liberala demokratin som styrelseform. Denna förutsätter kompromisser, kan vara trög och långsam och erbjuder inga rosiga utopier som konkurrenterna, men är värd att försvara. Alla alternativ är, som sagt, sämre.

Tommy Svensson

Elin Wägner är intressant också i dag. Thage G. Peterson har skrivit en kort, distinkt och bra bok om henne, Elin i mitt liv: om Elin Wägner och mitt unga jag (Carlsson). Hon bodde i Bergs socken i Småland där han växte upp. 

Elin och Thage började tala med varandra när han var 6 och hon 57 år. De fortsatte samtalen ända tills hon dog 1949 vid nästan 67 års ålder. Per Wirtén och Ulrika Knutson har också skrivit om Elin Wägner de senaste åren.  

Elin Wägner föddes 1882 i en släkt som hade varit präster sedan 1500-talet. Hon fick inte studera för sin far men blev snabbt en mycket bra journalist och med tiden också en mycket läst och översatt författare. Svenska Akademien valde in henne 1944 – den första kvinnan efter Selma Lagerlöf, som hon också skrivit en mycket uppskattad biografi om. 

Elin Wägner blev vuxen i en tid då framtiden var mera öppen än både före och efter. Hon var både före sin tid och drev den framför sig. Hon argumenterade för kvinnors rösträtt, var radikal och pacifist och full av framtidshopp före 1914. 

Under kriget deltog hon i de internationella kvinnokonferenserna mot kriget och utgick ifrån att när kvinnorna på allvar deltog i politiken skulle också politiken förändras. Hon ansåg att kvinnor har rätt till kärlek och sexualitet också utan äktenskap och propagerade för preventivmedel långt före Elise Ottesen-Jensen. Ulrika Knutson lutar åt att Elin Wägner skrev bland de hetaste samlags- skildringarna i den tidens svenska skönlitteratur. 

1919 började den efterkrigstid som först 20 år senare kallades för mellankrigstiden. Hon var en av många som verkade för den försoning mellan Frankrike och Tyskland som inte alls var omöjlig fram tills depressionen kom.  

Hon blev redaktör för Fogelstadsgruppens veckotidning Tidevarv (som Ulrika Knutson skrivit om) och drev bl a befolkningsfrågan långt före Alva och Gunnar Myrdal. Alva Myrdal avskydde Elin Wägner och Thage talade ofta med Alva om Elin men utan att lyckas förstå varför. 

Elin Wägner var troende och närmade sig allt mer kväkarna. Hon var skeptisk mot både statskyrkans och de politiska partiernas makthierarkier men kandiderade likväl till och valdes in i Bergs kommunfullmäktige, där hon ägnade sig åt praktisk solidaritet i vård och omsorg. 

Thage G. Peterson beskriver väl Elin Wägners år i Berg och talade också med alla som kände henne i kommunen. Fram träder bilden av en ensam kvinna som var respekterad av många, ifrågasatt av andra och inte förstådd av några. Elin blev med tiden alltmer skeptisk mot effektivitets- kraven inom jord- och skogsbruket som hon ansåg skulle utarma både naturen och samhället. Hon hade nickat instämmande åt Katarina Barrling och Cecilia Garme som i sin bok Saknad försöker förstå den jordmån i vilken SD slagit rot.  

Thage återupprättar minnet av en person som inte var rädd för utopier. Han uppskattar och förstår henne även när hennes syn på modernitet skilde sig från den som blev hans och socialdemo- kratins. Han skildrar väl hennes nyanser och ger mig därmed också nya nyanser av sig själv. Läs boken!

Måns Lönnroth

Martin Gelin inleder sin bok Den vita stormen (Natur&kultur) med att berätta att han just blivit amerikansk medborgare. 

När han skickar en bild av sig själv vid den amerikanska flaggan svarar en av hans vänner ironiskt: ”Välkommen till det sjunkande skeppet”.

Undertiteln på hans bok är också ”Rasismens historia och USA:s fall”. De sista två orden är inte en fråga, utan ett konstaterande.

Som journalist och författare har han skrivit om det amerikanska samhället och politiken i över två decennier i bland annat Dagens Nyheter och i ett flertal böcker. Kanske kan man säga att han gått från hopp till förtvivlan.

Hans första bok kom 2009 och skildrar Barack Obamas väg till Vita Huset. Titeln den gången var Det amerikanska löftet. Hans nya bok handlar om hur den vita rasismens storm sliter sönder landet och demokratin, tydligast manifesterad i kuppförsöket mot Kapitolium i Washington i januari 2021.

En styrka i boken är att han bott i landet under så pass lång tid och har haft möjlighet att resa, samla material och intryck från praktiskt taget hela den amerikanska kontinenten, och särskilt platser som fått historisk betydelse.

När han berättar om Thomas Jeffersson, USA:s tredje president och den som anses vara författaren till den amerikanska författningen och formuleringen ”all men are created equal”, sker det från Jeffersons vackra gods Monticello där han hade hundratals slavar. Gelins text får piskrappen att överrösta myten.

Han slår fast att inbördeskriget handlade och slaveriet och inte om sydstaternas rätt till självständighet som det än idag påstås från Trumpismens höger. Även om Nordsidans seger innebar att slaveriet förbjöds ersattes det snabbt av de så kallade Jim Crow-lagarna, det vill säga segregationen, som i Sydstaterna bestod ändra fram till mitten av 1960-talet.

Som författaren konstaterar: Varje framgång för medborgarrättsrörelsen blir kortvarig och följs av en långvarig motreaktion.

Gelin har som den goda berättare han är en förmåga att formulera tydliga bilder. Som när han skriver om segregationen och den tömda poolens politik. När svarta fick rätt att bada i offentliga pooler såg myndigheterna till att helt enkelt tömma dem, fylla dem med jord och asfalt. Hellre inga pooler alls än att svarta och vita skulle bada i samma vatten. 

Den sentensen kan också vara en metafor för USA på nästan alla områden. Martin Gelin skriver till exempel att vita medborgares motstånd mot en allmän välfärdspolitik inte handlar om rädsla för ökade skatter eller önskan om frihet från statlig styrning, utan en motvilja att dela trygghetssystem med andra grupper, läs svarta. Då betalar man hellre mer i privata avgifter och får sämre vård och välfärd än i ett solidariskt system.

Den vita stormen är en rasande stridsskrift mot den djupt rotade rasismen som alltsedan grundandet förgiftat det amerikanska samhället. Och som i dag i och med Republikanernas utveckling mot ett högernationalistiskt parti också hotar demokratin. 

Skriven av en nybliven amerikansk medborgare.

Tommy Svensson

Erik Bergins bok ”Efter Trump. En reporters personliga berättelse på plats i USA” (Kunskapsförlaget 2022) är ett försök att ta pulsen på USA. 

Den 8 november är det så kallat mellanårsval i USA. Det låter inte så upphetsande. 

Valet gäller kongressens båda kamrar samt en mängd lokala församlingar och ämbeten.

Det kan också ses som en mätare på presidentens popularitet.

I allmänhet går det parti som är i opposition fram. Sker det stora omkastningar kan presidenten tvingas regera med både representanthuset och senaten emot sig och bli mer eller mindre handlingsförlamad under presidentperiodens två sista år.

För närvarande har demokraterna majoritet i båda kamrarna, men ser ut att förlora den i representanthuset vars alla 435 platser står på spel. Dock finns, enligt de senaste mätningarna, viss möjlighet att behålla den mycket tunna majoritet man har senaten, där en tredjedel av de hundra platserna är uppe för omval.

Under tider av relativt lugn och samförstånd i politiken kan en skicklig president och samarbetsvilliga partier finna kompromisser som gör reformer möjliga även med en majoritet i kongressen emot sig.

Men sådana tider råder inte i dagens USA, som bekant.

I stället ställs allvarliga frågor om demokratins framtid, ja till och med om landet kan hålla ihop. 

Erik Bergins bok  är ett försök att ta pulsen på USA. Den består av reportage från olika delar av det stora landet skrivna i huvudsak för Svenska Dagbladet under senaste sex åren. Det vill säga från presidentvalet 2016 då Donald Trump kom till makten och till i år då så mycket ändå handlar om honom trots att han förlorade valet 2020.

För den som tröttnat på allt som skrivs och sägs om Trump ska sägas att Bergins bok inte är ännu ett försök att porträttera expresidenten och berätta om alla skandaler, brott och konspirationsteorier som han är upphov till och fortfarande ältar.

Styrkan i boken är i stället just berättelserna om människor och miljöer som illustrerar vardagliga problem och motsättningar, alltifrån industristaternas rostbälte till sydstaternas kvarlevande rasism och fattigdom.

De analyserande avsnitten är tunnare även om författaren ägnar ett avslutande kapitel åt sina funderingar kring hur ”grundproblemet” för USA ska beskrivas. Han landar i följande formulering:

”Förtroendet för USA:s institutioner, federala makthavare och grundlagsstadgade demokrati är nu så lågt att hälften av väljarna kan tänka sig rösta på en auktoritär presidentkandidat som vill avskaffa den demokratiska valprocessen.”

Man kan ifrågasätta titeln ”Efter Trump” när så mycket ändå handlar om den makt han fortfarande utövar, dels över sina miljontals följare som tror på alla hans lögner, dels över det republikanska partiet som han tagit över som vore det en del i hans affärsrörelse.

Bergin avslutar sin bok med denna dystra betraktelse:

”Mycket tyder i vilket fall på att epoken Trump inte tog slut när han förlorade mot Joe Biden i november 2020. Utan att vi befinner oss mitt uppe i den epoken – och att den kan komma att pågå så länge som till 2028”.

Tommy Svensson

PS. För en mer djupgående analys om USA av i dag kan jag rekommendera Statsvetenskaplig tidskrift 2021/4 som har temat ”Hur mår den amerikanska demokratin?” och som innehåller artiklar av bland andra amerikakännarna Frida Stranne och Erik Åsard. Hemsida www.statsvetenskapligtidskrift.org

Samt naturligtvis Sveriges radios utmärkta USA-podd, särskilt inför det kommande kongressvalet.

Det tog ett kvarts sekel, men nu har Mats Hulth sett tillbaka på sin tid i Stockholmspolitiken. Det blev tjugotvå på många sätt framgångsrika år som borgarråd för SSU-aren från Blackeberg, men med ett trist slut i samband med den så kallade kvittoskandalen 1998.

Dessa och andra erfarenheter finns förpackade i hans nyligen utkomna memoarer.

Varför dröjde det så länge innan du skrev boken?

- Dels fick jag ett nytt jobb som VD för nuvarande Visita, restaurangbranschens arbetsgivareorganisation, som jag ville satsa på, men framför allt ville jag få perspektiv på tiden som politiker.

- Jag tror man blir mer ärlig, självkritisk och analytisk när man har händelser och de politiska stridsfrågorna på avstånd, säger han. Det finns så många memoarer som blir en hyllning till de egna insatserna och det var jag inte intresserad av.

Tid fick Mats Hulth under pandemin. Han samlade ihop och gick igenom sina 200 pärmar med pressklipp och andra sparade handlingar och satte sig att skriva i fritidshuset på Runmarö. Ett hästjobb, säger han själv, men nu kan han nöjd hålla sin bok i handen.

Titeln Stockholmare är också människor … fast fler, som han har lånat av en av sina företrädare, Hjalmar Mehr, kräver en förklaring.

- Den syftar på den Stockholmsfientlighet som finns i övriga landet, även i vårt parti, säger han.

Varför är det så?

- En orsak till motståndet mot allt som har med Stockholm att göra är nog att så mycket makt finns samlad här, från riksdag och regering, myndigheter och andra organ. När man vänder sig mot makten åker Stockholm och stockholmare med av bara farten, säger han.

När jag ber om exempel nämner han Göteborgspolitikern Göran Johansson.

- En duktig politiker, men han byggde sin karriär på att vara mot Stockholm.

1970 blev Mats Hulth invald i Stockholms kommunfullmäktige. Året innan hade han blivit ordförande i SSU-distriktet och han var ombud på partikongressen som valde Olof Palme till partiordförande. När han vid samma tid kom in i Stockholms arbetarekommuns styrelse hette ordföranden Torsten Nilsson.

Så de politiska minnena spänner över en lång tid.

Som socialborgarråd ledde han under sjuttiotalet en kraftfull utbyggnad av barnomsorgen och pensionärslägenheter. När det gäller uppdraget som fastighetsborgarråd på åttiotalet framhåller han satsningen på en social bostadspolitik. Något som nu helt har raserats av utförsäljningen av allmännyttan.

- Vi är längre bort i dag från de mål vi hade med bostadspolitiken. Var ska en vanlig löntagare hitta en bostad i dagens Stockholm?

Han tar också upp frågor som det då så stora och starka partiet missbedömde.

- Vi ville till exempel riva Münchenbryggeriet och stänga Adolf Fredriks musikskola, helt befängda förslag, säger han i dag självkritiskt.

Samma okänslighet präglade också partiet när man ville fälla de berömda almarna i Kungsträdgården.

- Vi såg det som en klassfråga. För oss handlade det om att också Tenstaborna skulle ha tillgång till tunnelbanan. Men vi missbedömde opinionen.

I två omgångar mellan 1988 och 1998 var Mats Hulth finansborgarråd, eller borgmästare som det heter i internationella sammanhang.

Stockholm ansökte om att få arrangera OS. Trots att det misslyckades tycker Mats Hulth att det genomförde en bra kampanj.

- Under nittiotalet lade vi med stark marknadsföring grunden för Stockholm som den populära besöksstaden som den är idag, säger han.

Han tyckte om att få representera huvudstaden internationellt, även om han kom i kontakt med personer som inte var särskilt sympatiska, till exempel de nuvarande presidenterna i Turkiet och Ryssland.

- Erdogan var borgmästare i Ankara samtidigt med mig och honom träffade jag flera gånger. Han var en rätt sur typ.

- Putin träffade jag när han arbetade åt borgmästaren i Petersburg. Han gjorde inget större intryck.

Att företräda Stockholm i världen är förstås ett hedrande och viktigt uppdrag. Ändå nämner Mats Hulth mötena genom åren med vanliga stockholmare som hejar och vill prata som det han uppskattat mest.

Det håller i sig än i dag. Kanske är minnet av en glad och stridbar politiker starkare än den kontokortsaffär som ledde till hans avgång.

- Jag blev fartblind, säger han i dag om hur han hanterade sin vidlyftiga representation med ofullständiga kvitton.

Avslöjandet blev en stor nyhet i medierna. Både revisorerna och åklagare kom dock till slutsatsen att det rörde sig om administrativt slarv och inget annat. Mats Hulth meddelade dock ändå att han inte skulle ställa upp till omval.

Den gången upplevde han hur det var att utsättas för ett så kallat journalistdrev, även om han inte skyller ifrån sig.

Numera anser han att medierna helt sviker sin uppgift att bevaka lokalpolitiken.

- På min tid förekom man i tidningar och andra medier dagligen. Redaktionerna hade reportrar som på heltid bevakade kommunfullmäktige och lokala frågor. I dag är det helt tyst,

Återstår att se om någon tar upp den saken. Nu har i alla fall Mats Hulth höjt rösten, igen.

Tommy Svensson

Mats Hulth  Stockholmare är också människor…fast fler.

Hjalmarson & Högberg förlag. Kan beställas på nätet från Bokus med flera.

Det finns ingen tvekan om att Sverigedemokraternas nazistiska och fascistiska hemvist under tidiga år ger ett starkt återsken i dag. Det går inte heller att förneka att partiet kommer ur främlingsfientliga Bevara Sveriges Svenskt-rörelsens olustiga, för att inte säga farliga, verksamhet.

Nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson gick med i partiet när det leddes av flera hårt invandrarfientliga och naziinfluerade ledare som länge styrde partiet och hade döpts till ”bunkerfalangen”. Det syftar bland annat på partiets tillhåll i en källarlokal på Magnus Ladulåsgatan på Söder. Starka otrevliga högerkrafter lever kvar i dag även om riksdagsverksamheten och den utåtriktade verksamheten ständigt städas.

Tre olika fria författare har på olika sätt nyligen kommit ut med avslöjande böcker om partiets ideologi och utveckling. De redovisar avslöjande fakta om ett farligt gäng med otäcka idéer och odemokratiskt agerande. Dit anslöt sig de som idag leder partiet, de fyras gäng och några fler. Första delen i partiets vitbok har också kommit, men är mindre viktig.  

Ännu har ingen journalist eller författare grundligt skildrat partiets nuvarande inre verksamhet som jag ansar är unik i partivärlden. Partiets ledare är mycket noga med att hemlighålla den verksamhet som man bedriver eller understödjer vid sidan om. En stenhård kontrollapparat med de fyras gäng i toppen utövar stark makt.

 Det finns nu mycket säkra fakta om hur illa det har varit och hur fascistiska idéer fortfarande lever kvar, vilket avslöjas i flera nya intressanta böcker som är mycket informativa och klargörande om partiets verksamhet. Däremot har ingen skrivit om hur man i dag på ett skickligt sätt agerar för att både ha en snygg fasad i riksdagen och styra en undergroundrörelse framför allt i medierna. Till detta används en del av statens stöd till riksdagspartiet.

Böcker

Gellert Tamas, (skrev Lasermannen) har skrivit boken Den avgörande striden, där han leder i bevis att Åkesson gick med när ledaren hette Anders Klarström och andra stod på nazistisk idégrund.  Expressen-journalisten David Baas har skrivit boken Segra eller dö. Men den som kommer längst tidsmässigt om partiet och alla fascistiska inslag i partiet är Anna-Lena Lodenius i sin bok Svart på vitt om Sverigedemokraterna. Lägg därtill David Baas tidigare bok Bevara Sverige Svenskt.

Det som saknas är en aktiv granskning av partiets verksamhet i dag och den vittförgrenade verksamhet som partiet på olika sätt står bakom utan att vilja synas. Partiets upplägg är ett dubbelspel. I riksdagen och i partiets officiella verksamhet söker man hålla en alltmer strikt verksamhet för att gillas av KD och Moderaterna. Det sker genom en stark kontroll av arbetet i riksdagen och i alla framträdanden. Riksdagen har nog aldrig tidigare haft ett så toppstyrt parti

Bakom det vi ser döljer sig en medieverksamhet som har till syfte att påverka opinionen i främlingsfientlig riktning. Det sker genom den mycket stora kommunikationsavdelning som partiet gömmer undan utanför riksdagen i en fabrikslokal i Alvik i Stockholm. Adressen och verksamheten är hemlig, d v s utan insyn och offentlighet. Journalister jagas undan.

Därifrån sänder man de egna mediekanalerna Samtiden och Yuotubekanalen Riks, ofta med olustigt innehåll. En rad tidningar på nätet är ett annat sätt att nå ut. De är självständiga men leds av gamla sverigedemokrater som Erik Almqvist, Kent Ekeroth, med flera personer associerade med partiet och dess idéer.

Kommunikationsavdelningens verksamhet gör allt informationsmaterial, tidningar, filmer och annat profilmaterial. Man drar sig inte för rena lögner. Gå in på Youtube-kanalen Riks och lyssna på Rebecka när hon ljuger om och tar heder och ära av t ex Magdalena Andersson och Annie Lööf. Här visas partiets rätta ansikte; lögner, kränkningar och fula påhopp. Exemplen är många.

 Böckerna:

• Gellert Tamas, Den avgörande striden, Tre decennier i Sverigedemokraternas värld, Polaris, 2022.
• David Baas, Segra eller dö: ett reportage, Mondial, 2022.  

• Anna-Lena Lodenius, Svart på vitt om Sverigedemokraterna, Atlas förlag (Arenagruppen), 2022

• David Baas, Bevara Sverige svenskt, Ett reportage om Sverigedemokraterna. Månpocket, 2015.

 Sverker Lindström

Jan Eliassons tid som utrikesminister blev kort, bara sex månader. Han efterträdde Laila Freivalds våren 2006.

Då var han ordförande i FN:s generalförsamling. Ett uppdrag chefen Göran Persson tyckte han kunde ha kvar. Utrikespolitik brukar inte vara så viktig i valrörelser, tänkte han kanske.

Eliasson fick pendla mellan uppdraget i New York och chefsrummet på UD fram till regeringsskiftet i oktober.

Tiden som utrikesminister tar därför inte någon stor plats i Jan Kenneth Eliassons memoarer Ord och handling. Ett liv i diplomatins tjänst. (Albert Bonniers förlag, 2022). I stället är det framför allt diplomaten och mästermedlaren som berättar.

Men Jan Eliasson tog verkligen sin roll som politiker på stort allvar. Han älskade att hålla Första majtal och resa runt i landet och möta partivänner och väljare under den intensiva valspurten. Det var synd att han inte fick fortsätta eller fick chansen några år tidigare.

Nåväl, särskilt under senare år blev han närmast folkkär som den obotlige fredsoptimisten som talade så människor förstod. Jag minns att han brukade inleda med att hålla fram ett glas vatten. ”Det här är lyx för en miljard människor”, sade han. Det var en bild av fattigdomen i världen ingen kunde komma undan.

Jan Eliasson är arbetargrabben som aldrig tvekat om sin hemvist i Socialdemokratin. Fint skildrar han sin familj och uppväxt i arbetarkvarteren i Göteborg, de första tio åren i en enrummare i Kålltorp, östra Göteborg.

Men studera vidare fick han och sjutton år gammal åker han på ett stipendium till USA. Redan då inträffar en händelse som kan ses som ett förebud om hans kommande liv i den internationella storpolitiken.

I New York Times läser han om en ung senator som siktar på presidentposten, John F. Kennedy. När hans värdfamilj ska ordna en talare till ett lokalt partimöte för Demokraterna, dristar han sig till att föreslå Kennedy.

Så blev det också och på mötet säger ordföranden till den blivande presidentkandidaten att han inte hade blivit inbjuden om det inte varit för en ung svensk utbytesstudent. Ynglingen Eliasson kallas fram och får en pratstund med Kennedy och hans autograf.

På den vägen är det. Jan Eliassons berättar om sin karriär på UD och i FN och alla omöjliga och möjliga medlaruppdrag som han varit engagerad i. Det är en imponerande insats i fredens och demokratins tjänst. Även om det ibland blir lite tungrott när kriserna staplas på varandra.

Mycket är dock spännande att läsa, till exempel samarbetet med Olof Palme och mötena med Saddam Hussein under medlingsförsöken mellan Iran och Irak och kreativiteten när det gäller att finna lösningar, som skapandet av så kallade humanitära korridorer i kriget mellan Sudan och Sydsudan.

Man slås av det enorma kontaktnät han byggt upp, kanske var det mötet med Kennedy som grundlade allt.

Han är möjligen för diplomatisk i en del känsliga ämnen. Det gäller somligt i FN, till exempel behandlingen av visselblåsaren Anders Kompass.

Han försäkrar att det inte var något problem för vare sig han eller Pierre Schori att de båda blev bortvalda när Lena Hjelm-Wallén respektive Anna Lindh blev utsedda till utrikesministrar. Kanske, kanske inte.

Boken är intressant och lärorik för alla politiskt intresserade. Och vi lär känna människan, arbetargrabben, i diplomatkostymen.

Tommy Svensson

(arbetade på UD 1996-1988 som EU-sakkunnig)

Maj-Inger Klingvall presenterar sin bok om den moderna förskolan

Medlemmen i Onsdagsklubben, Maj-Inger Klingvall, hade från sin tid som riksdagsledamot och minister hemma hos sig alla uppdrag, utredningar, PM och rapporter om utvecklingen från dagis till modern förskola. Hon berättade det för sin kollega i UNICEF:s styrelse, pedagogik- professor Ingrid Pramling Samuelsson, som då föreslog att de tillsammans skulle skriva en bok i ämnet.

Det resulterade i ”Den moderna förskolan” (Liber förlag). Boken presenterades av författarna i början av maj i närvaro av bl a utbildningsminister Anna Ekström, förre socialministern och fp-ledaren Bengt Westerberg och Kaj Fölster, Onsdagsklubbmedlem och tidigare delstatspolitiker i Tyskland. Hon berättade om hur hon upplevde sin mamma Alva Myrdals stora politiska insatser för att påbörja tillkomsten av det som så småningom kom att bli dagis och senare förskola:

– Alva tänkte på de trångbodda familjerna där de små barnen inte hade mycket utrymme och där behoven fanns.

Maj-Inger Klingvall konstaterade att vägen fram till det som är dagens moderna förskola var kantad av strider och hennes författarkollega Ingrid Pramling Samuelsson höll med om att det hela tiden varit en "enorm kamp”, inte bara i partipolitiken, där Socialdemokraterna och Folkpartiet hörde till de progressiva pådrivande, utan även på grund av motstånd från männen, som inte alltid varit värst positiva till att möjliggöra för kvinnorna att ta sig ut i arbetslivet.

”Vår bok vill visa hur politik och pedagogik följts åt, hakat i och befruktat varandra. Politiska beslut har gett utrymme för pedagogiska satsningar och pedagogisk forskning har påverkat politiska beslut”, konstateras i bokens förord där det också slås fast att ”Maj-Ingers bakgrund av att ha varit i politikens centrum har gett unika möjligheter att kunna beskriva den politiska processen inifrån, genom interna förhandlingar och uppgörelser.”

På 70-talet handlade debatt och utveckling om att gå från omsorgsinriktad barnstuga till en förskola med inslag av pedagogik. Olof Palme drev på och det gällde jämställdheten. Socialdemokraternas partikongress 1975 spikade en plan för barnomsorgens utbyggnad, som sedan blev av.

Många spännande turer, vägen fram via utredningar och och politiska fighter, även inom arbetarrörelsen, skildras initierat, vilket gör Klingvalls och Pramling Samuelssons bok ovärderlig för den som vill lära känna den svenska förskolans historia och dess väg fram till dagens position som en av den svenska välfärdens hörnpelare och den kanske förnämsta förskolan i hela världen. Inte minst betydelsen av införandet av maxtaxan beskrivs. Den kom till på initiativ av Göran Persson.

– Men det var jag som hittade på namnet maxtaxa, avslöjade Anna Ekström, som på den tiden arbetade hos Göran Persson på statsrådsberedningen.

Ove Andersson

Ukraina är den logiska slutpunkten, skriver Martin Kragh i sin bok ”Det fallna imperiet. Ryssland och väst under Vladimir Putin” (Fri tanke, 2022).

Författaren hade just satt punkt då Ryssland med full kraft invaderade grannlandet Ukraina. Boken hade dock ännu inte gått i tryck och han hade två dagar på sig att uppdatera texten.

Men ändra på innehållet behövde han inte. Även om han som så många andra upprepar frasen om att det alltid kommer att finnas ett före och ett efter 24 februari 2022, betyder det inte att historien denna dag gjorde ett tvärt kast.

Man kan förstås bli förvånad över brutaliteten i det ryska angreppet, även om samma taktik använts i både Syrien och Tjetjenien. Men det Martin Kragh menar med den logiska slutpunkten är att attacken på ”broderfolket” i Ukraina är en följd av två decenniers upptrappad retorik om att återupprätta det ryska imperiet.

I den tankevärlden finns inget land som heter Ukraina och heller ingen ukrainskt folk. De är ryssar, om än inte lika mycket värda som de riktiga ryssarna, och de är en del av det tusenåriga ryska riket som nu ska inta sin rättmätiga plats i världen.

Många har missförstått Putin uttalande om att Sovjetunionens fall var nittonhundratalets värsta geopolitiska katastrof, och kanske trott att hans ambition var att återupprätta Sovjetstaten. Men Putin är inte kommunist och har knappast någon annan ideologi heller. Det är tsarväldet, när det var som starkast, som är hans ideal.

Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Han blev flitigt anlitade som expert i samband med kriget i Ukraina, känd för kunniga och kärva kommentarer.

I boken får han förstås större utrymme att visa sina gedigna kunskaper om den ryska och östeuropeiska historien. För den som vill förstå (inte detsamma som att visa förståelse) det grumliga imperialistiska tankegods som driver Putin och hans anhang är Kraghs bok verkligen värd att rekommendera.

Boken är analytisk till sin karaktär, närmast en lärobok. Den kräver en del av läsare, men man får mycket tillbaka.

Tommy Svensson