Lysande om "spelaren" Zelenskyj

Volodymyr Zelenskyj är komikern som gav sig in i politiken efter att ha häcklat sitt lands makthavare i årtionden.  

Han spelade ukrainsk president i en TV-serie och blev det på riktigt efter en storseger med sjuttio procent av väljarna bakom sig.

Det var som en saga. Men ganska snart sjönk stödet rejält. På den politiska scenen kunde han inte förvänta sig skratten, applåderna och den beundran han var van vid som estradör.

Det var tydligen inte lätt att få bort korruption, leva upp till väljarnas förväntningar och undvika att bli det som han själv påstått sig avsky: en politiker.

När det ryska anfallet ryckte närmare var det många som undrade om han skulle klara av att leda motståndet. Västliga ledare erbjöd sig att hjälpa honom fly landet och bilda en exilregering i Polen. 

Det var då han lär ha yttrat de berömda orden: ”Jag behöver inte en skjuts, jag behöver ammunition.”

Tvärt emot mångas farhågor trädde Zelenskyj fram som en lysande kommunikatör (som sådan var han redan professionell) men också som en modig och rättfram politiker. 

Han har kommit att förkroppsliga det ukrainska motståndet på ett sätt som leder tankarna till Winston Churchill under det andra världskriget. Fast den liknelsen gillar han inte. Han vill hellre lyfta fram Charlie Chaplin som exempel och hur han använde informationen som vapen för att bekämpa fascismen.

Det säger han i Time-journalisten Simon Shusters lysande bok Spelaren. Volodymyr Zelenskyj och kriget i Ukraina(Norstedts). Där får vi följa denna minst sagt ovanliga politiker både under tiden som artist och förstås inför och under det fullskaliga kriget.

Det är en närgången och mycket initierad skildring både av Zelenskyjs utveckling och av det grymma kriget. Författaren som har både ryskt och ukrainskt påbrå har bevakat Ukraina sedan 2009 och har följt och intervjuat Zelenskyj både i krigsbunkern och på tågresor i det krigshärjade landet. 

Det är inget överslätande idolporträtt utan som jag kan bedöma det ett gediget journalistiskt arbete där författaren inte tränger sig fram utan låter de intervjuade och verklighet komma till tals och skildras på ett så rättvist sätt som möjligt.

Om jag störs av något så är det den svenska titeln ”Spelaren” som låter förminskande. Men låt det vara. Ingen skugga över den gode översättaren.

Simon Shusters bok är viktig för att vi ska förstå vidden av den kamp Ukraina för – också för oss.

Tommy Svensson

Så försvann den jämlika vården till privata vinster i ”vårdvalet”

Reportern Anna Gustafsson, verksam i Dagens Nyheter, är nästan unik i våra dagliga nyhetsmedier genom att med stora kunskaper fortlöpande dag för dag berätta om nyheter, förändringar och nya konstigheter inom vården, framför allt i Stockholm. 

Anna Gustafsson följer sjukvårdsfrågorna dag för dag sedan många år och berättar om de förändringar som sker.  Med stora och gedigna kunskaper skriver hon om förändringarna inom den i stor utsträckning sjuka miljö som landets sjukvårdssystem blivit på grund av att en starkt privatiserad utveckling, det så kallade vårdvalssystemet, genomfört i Stockholm med en början för snart tio år sedan under ledning av moderaten Felippa Reinfeldt. 

Om utvecklingen och den historiska privatiseringsvågen och dagens problem inom sjukvården i Sverige har Anna Gustafsson nu skrivit den synnerligen kunniga och intressanta boken Du sköna nya vård. Friska vinnare och sjuka förlorare, utgiven av förlaget Mondial.

Hon berättar hur den borgerliga regimen förvandlade svensk sjukvård till en inkomstkälla för privata vårdgivare i det som skickligt beskrevs som att alla svenskar skulle kunna göra egna vårdval. I själva verket var det en reform som gynnade privata vårdgivare, det var de som skulle göra valen och skapa privatägda vårdmiljöer.  

Anna Gustafsson beskriver hela resan som har inneburit att svensk sjukvård  flyttar sig allt längre bort från  idén om vård efter behov.   

Bok

KD-politikern Göran Hägglund var hjärnan bakom vårdvalet som kom att genomföras i hela landet. Anna Gustafsson försöker tala med den då ansvariga moderatpolitikern Filippa Reinfeldt, men resultatet är magert.

Kärnan i reformen var ett vårdval som inte gällde patienterna utan att privata vårdgivare, d v s läkare och andra skulle kunna öppna vårdinstitutioner var de ville och skicka notan till regionpolitikerna som är ansvariga för svensk sjukvård.  

Anna Gustafssons tjocka bok är en noggrann och mycket intressant skildring av hur svensk sjukvård fungerar och har förändrats under senare år. Just nu försöker till exempel de socialdemokratiskt ledda regionpolitikerna i Stockholm att åtgärda de värsta problemen, hur det nu ska kunna ske.

För den som vill förstå de stora problemen inom sjukvården kan nå dit genom att läsa Anna Gustafssons kunniga och intressanta skildring. Hon avslöjar svaret på en fråga om vad som ska ske framöver. Kristdemokraten Acko Ankarberg är nu sjukvårdsminister i Tidöregeringen och för henne är frågan inte längre om det ska vara privat eller offentlig sjukvård. På frågan om hur det ska vara svarar hon att valet är passé, det vill säga att regeringen önskar fortsätta på den privata vägen.

Sverker Lindström

Lars Ilshammar

”Vi har aldrig haft det så bra som nu. Mänsklighetens problem hotar allas vår tillvaro. Vi kan göra världen bättre.”

Jag vill så gärna tro honom. 

Författaren, journalisten och upptäcktsresanden Lasse Berg är optimist. ”Tillsammans – människan som människans räddning” heter hans senaste bok.

Vad ska rädda mänskligheten om inte människan?

Han har sett folkmord, krig, svältande människor, miljöförstörelse och han har beskrivit allt i ett otal böcker sedan han och hans dåvarande fru Lisa på 60-talet gav sig ut i världen i en folkvagnsbuss. 

Han kom till Indien, befolkningsexplosion och massvält. Han hade läst den tidens domedagsprofeter. Svensken Georg Borgström med flera spådde världens undergång inom tio år. Maten skulle helt enkelt ta slut. Klockan var fem i tolv, då också.

(Jag gick i skolan och förläste mig också på Borgström. Med en likasinnad kamrat slog vi fast att allt skulle gå åt helvete senast 1984. Men vi gjorde våra läxor ändå.)

Så blev det inte. ”Så fel vi hade”, skriver Lasse Berg i dag. Mat fanns och produktionen kunde mångdubblas. Men de fattiga hade inte råd att köpa. Hungern och svälten hade skapats av människors agerande. Det var politiken.

De kommande decennierna präglades av globaliseringen och Asiens mäktiga lyft. Lasse Berg skriver: ”Under några årtionden har miljarder människor fått det bättre,… färre djupt fattiga, mer läskunnighet, många hundratals miljoner fler i medelklassen, osannolikt utökad förväntad livslängd.”

Men nu är det annat som tränger på. I Papua Nya Guineas regnskog mötte Lasse Berg skogsskövlingen. Och som den meteorolog han också är började han ivrigt studera hur det skulle påverka klimatet. När det gäller klimathotet är det lätt att fastslå att varningarna tidigt var befogade, skriver han. 

Det andra stora hotet är demokratins tillbakagång. Under de senaste tjugo åren har andelen av jordens befolkning som lever i autokratier ökat från 46 till 72 procent. ”Vi glider ner i hålet”, skriver han.

Framtiden ser onekligen mörk ut. Men det beror inte på att människan är ond.

Vi förs tillbaka till författarens fascinerande letande efter människosläktets ursprung, tema för hans kända böcker om bushfolket i Kalahari i Namibia som fortfarande lever som de tidigaste människorna gjorde. Den första boken i serien ”Gryning över Kalahari – hur människan blev människa” knockade mig och många andra när den gavs ut 2005. 

Budskapet är att människan inte blev människa genom att kriga och roffa åt sig, i stället var överlevnadsstrategin att samarbeta och leva lättjefullt och jämlikt.

Som den upptäcktsresande han är har Lasse Berg i detta funnit framtiden för människan hos de allra första individerna som för 150 000  år sedan började sprida sig runt om i världen.

Så här kort sammanfattat kan det låta banalt, men ge boken med dess fascinerande tidsperspektiv och analyser av vår tids utmaningar en chans. Det är den värd.

Tommy Svensson

Lasse Berg Tillsammans (Ordfront förlag 2024)

De tre böckerna i Kalahari-serien har nyligen givits ut i nyutgåvor.

ändamålsenliga byggnader. Han byggde en del av familjen Bonniers bokförlagskomplex, Pålmansinstituet påSveavägen nr 82-88, men det mest synliga, det dominerande Thule-huset (numera kallat Skandiafastigheten).

Han fick genomföra ett tidigt prestigeprojekt, Nya Borgmästargården i Ålsten på uppdrag av Carl Lindhagen där haningrep och tyckte det skulle vara mer glans än vad ritningarna visade. Ragnar Östberg gavs i uppdrag att rita om detsom blev ett magnifikt hus.

Summerar man så är Engkvists avtryck i Stockholms innerstad och närförorter mycket stort. Ivar Kreuger såg tidigt hans storhet och ville göra honom till vd för sitt byggföretag, men han tackade nej.

Henrik Poppius, författaren till den nya biografin, sammanfattar hans verksamhet och berättar om hans storabetydelse i olika organisationer inom byggbranschen och belyser en del epokgörande insatser även i byggverksamhetens praktiska organisering. Engkvist var en aktiv deltagare i olika organisationer och anlitades av S-regeringen i olika bostads- och framtidsutredningar.

I flera projekt förändrade han synen på bostäder, byggde speciella smalhus i Hjorthagen och de första radhusen iÅlsten 1932, som dock inte var någon succé – förrän han lockat dit statsminister Per Albin Hansson till ett av dem.

Senare blev han i stor omfattning ansvarig för byggandet eller renoveringen av betydelsefulla samhälls- och kulturbyggnader. Man tänker kanske inte på att han byggde om Kanslihuset som i dag är bostadshus förriksdagsledamöter och byggde Sundbybergs stadshus, Stockholms Borgarskola, Handelshögskolans kårhus på Holländargatan och stora företagsfastigheter för Ford Company och Apotekarnes.

Många kulturanknutna byggnader fick han också hand om som renoveringar, utbyggnader, ombyggnader ellersom helt nya fastigheter. Det är svårt att hålla reda på och räkna upp alla men det var Nobelinstitutet i Frescati, Nybodahemmet, Hässelby kyrka, Villa Hasselbacken på Djurgården, en ombyggnad av Sunnanlid på Djurgården för Lukas Bonnier. Han fick också mycket stora och uppmärksammade uppdrag i Göteborg: nytt konserthus på Götaplatsen, biografen Flamman, tillbyggnad av Göteborgs rådhus, Centrumhuset och en utbyggnad av Handelshögskolan.

Ett mycket speciellt byggnadsuppdrag gjorde han för familjen Palme på gården Ångas ägor i Södermanland. Ettmycket vackert funkishus som få vet var det ligger och som byggts långt in i skogen på gårdens ägor och som fortfarande ägs och används av Olof Palmes söner.

Särskilt intressant var hans sociala intresse som resulterade i flera uppmärksammade kollektivhus. Det mest kända ärdet som låg på John Ericssongatan på Kungsholmen med bland andra familjen Alva och

Gunnar Myrdal som hyresgäster. Där fanns barnkrubba, restaurang i bottenvåningen och mathiss till olika privatvåningar.

Engkvist byggde som kolletivhus även kvinnohuset på Kungsklippan och familjehotell, bland annat i Hässelby ochNockeby med inbyggd service, men också kulturbyggnader som Dramatens lilla scen.

Stora projekt var Bonnierhuset på Torsgatan, Svenska Dagbladethuset i Marieberg, LM-staden vid Telefonplan och byggnader för ASEA i Västerås. Han var också engagerad i den stora ombyggnaden av Klarakvarteren i city..

Det går helt enkelt inte att räkna upp allt som Olle Engkvist hann med. Hans initiativkraft var stor och så ävenhans kontaktförmåga och att hantera sina arbetare och facket. Han hade kontakter med de tongivande svenska arkitekterna som han ofta samarbetade med.

Han efterlämnade en rik stiftelse som delar ut stipendier och stora bidrag varje år. Han är på olika sätt oefterhärmlig och var ytterst betydelsefull. Boken om hans verksamhet och liv inrymmer naturligtvis mycket som jag inte berört här.Den är en historielektion, men som rymmer så mycket mer.

Hur som helst ger boken en bild av förändringarna i Sverige under 1900-talet.

Sverker Lindström

Olle Engkvist – Folkhemmets storbyggmästare

Feelgood med bittereftersmak

Ett åldrande renskötarpar med magiska föreställningar, en inflyttad läkarfamilj som kämparmed skuggor ur det förflutna - och den alltid tjänstvilliga Iphoneassistenten Siri. Det är huvudaktörerna i Tina Harnesks hyllade debutroman Folk som sår i snö.

Vi befinner oss i ett litet samhälle någonstans på gränsen till den lappländska fjällvärlden där snö och kyla verkligen hör till vardagen och där urgamla samiska levnadssätt fortfarande nöts mot det moderna. Här placerar Harnesk en samling något udda människor som både lever och möts på högst oväntade sätt.

Folk som sår i snö är en både rörande och roande historia på gränsen till det burleska som berättas moten bakgrund av mörkt och djupt allvar. Det handlar om det fortfarande levande minnet av historiska tvångsförflyttningar, om sagoväsen i en besjälad natur och om en bortdöende kultur som kämpar för sin överlevnad mot moderniseringens krafter som ofta kan verka övermäktiga.

Samtidigt är Folk som sår i snö ett gott exempel i sig på den starka revitalisering som under senare år har lyft fram både den samiska och andra nationella minoriteters kultur. Man kan också läsa den som ett slags försoning med övergrepp begångna i det förflutna. Hos Tina Harnesk är det nämligen sällan representanterna för det storsvenska som får sista ordet.

Harnesk har själv växt upp med tvångsförflyttningarnas bittra erfarenheter i sin egen familj, och tillsammans med Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit och Linnea Axelssons Aednan ger hon nu röståt dem som alltför länge tigit och knutit händerna i fickan. Så skrivs en ny och inte alltid smickrande historia om vårt land under 1900-talet.

Dessutom kan man se Tina Harnesks minst sagt framgångsrika debut som längtan efter en relativt lättillgänglig litteratur som varken är crime, utspelar sig i bortskämd överklassmiljö eller skrivs ur ett trångtStockholmsperspektiv. Att Folk som sår i snö utsågs till årets bok vid bokmässan i Göteborg 2023 blir mot den bakgrunden knappast någon överraskning.

Lars Ilshammar

Tina Harnesk (2023): Folk som sår i snö. (Bokfabriken)

Jan Myrdal avklädd

När jag var chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek hade jag ett litet mellanhavande med Jan Myrdal. Hans syster, Kaj Fölster, ville lämna en kasse med dokument till arkivet. Den innehöll framför allt en stor samling brev mellan Jan och hans föräldrar. När Jan fick veta det gick han i taket, hävdade litterära rättigheter, hotade med advokat och bullrade om stulna brev på Aftonbladetskultursida. Slutet på historien blev den gången att Kaj tog tillbaks breven.

Nu är Jan Myrdal död sedan 2020, breven publicerade i bokform hösten 2023 – och plötsligtförstår jag varför Jan absolut inte ville att de skulle bli offentliga i hans livstid. Läser man den nya Myrdalboken De hemliga breven hittar man nämligen flera viktiga nycklar till hans senare ställningstaganden.

Här står hans tidiga förälskelse i våldet som politiskt strategi, hans förakt för idioter som pratar om demokrati och humanism, hans demonstrativa brist på empati och inte minst hans grandiosa uppfattning om sig själv fram i ett naket och brutalt ljus. Ett par exempel ur mängden:

Jan till Alva Myrdal 1947-09-17:

”Ni blåögda idioter, ni har alltid sagt att det var pubertal cynisk eller reaktionär sorel- inspiration* när jag talat om våldet och ändamålen som helgar medlen.Ni var ändå med ombåde 1918 och 1930 fattar ni ännu ingenting? Den enda sättet att vinna en diskussion eller få rätt, det är att avrätta motståndaren.”

Jan till Alva Myrdal 1948-09-25:

”Kan någon människa vara så himmelskriande dum, så urbota korkad att hon tror på Demokrati, humanism, idealistisk humanism och resten av vrövlet? Jag fruktar det dom är inte ens så intelligenta att dom förstås vad dom säger. Det finns ju fortfarande små blåögda idioter som snackar om 'tryckfrihet' etc det är rörande.”

Det är en världsvan 20-åring som skriver detta, nota bene, inte någon liten skolgosse som har förälskat sig i Stalin eller förläst sig på ryska revolutionen. Breven avslöjar också att Alva och Gunnar långt upp i medelåldern försörjer Jan, fungerar som resebyrå och hotell, ser till att han och hans hustru får ett eget hus att bo i när de återvänder hem till Sverige efter en av sina långa reportageresor och i största allmänhet curlar honom svårt.

För detta tackar han med – ständigt missnöje och ständiga undervisningar i korrekt politiskt tänkande för de socialdemokratiska föräldrarna. Inte minst Alva, den ständigt kärleksfulla, omtänksamma och ibland överbeskyddande mamman, får veta att hon lever i djup förljugenhet och förblindelse.

Breven inramas av ett minst sagt matigt förord av Bosse Lindquist, knappast känd som någon vän av Jan Myrdal, och ett lika omfattande efterord av den förskjutne sonen JankenMyrdal. Kanske skulle boken ha vunnit på om framför allt förordet hållits kortare, till fördel för ett ännu rikligare urval av brev.

Man kan också som några läsare påpekat se boken som dom öven död man. Sådana avklädningar av lik klingar i vanliga fall illa. I just fallet Jan Myrdal kan man dock se en nästan gudomlig rättvisa i att han som på 1980-talet valde att ta heder och ära av sina då redan gamla och sjuka föräldrar nu får utstå samma behandling, bara med den skillnaden att den här avklädningen baseras på hans egna ord.

Lars Ilshammar 

Alva & Gunnar Myrdal, Jan Myrdal: De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal. Inledning: Bosse Lindquist. (Albert Bonniers förlag)

* Troligen syftar JM här på Georges Sorel, som var en fransk filosof och politisk teoretiker,känd för sina skrifter om den revolutionära syndikalismen och sin tro på våldet som politisk metod.

Dubbelt Oppenheimer

Det tog journalisten Kai Bird och historikern Martin J. Sherwin hela 25 år att skriva mammutbiografinAmerican Prometheus: The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer som bildar grund för den nya storfilmen ”Oppenheimer” om mannen som har kallats ”atombombens fader”.

Det utvecklades till en svår kris. Sköld ansåg att ett ja innebar att S-ledamöterna borde lämna regeringen. Trion Sköld,Wigforss, Möller trodde att de hade Per Albin på sin sida för ett nej. Nya möten följde. Utrikesnämnden behandlade frågan, men det ledde inte framåt.

Läget var kaotiskt och hotande, rädslan för tysk invasion var stark hos de flesta. Det är i den fortsatta behandlingen av beslutet som statsministern och Socialdemokraternas partiledare Per Albin framstår som ytterst skicklig.

På midsommardagen träffades de olika riksdagsgrupperna till avgörande möten. Berggren skriver i boken 1940-42 omS-krisen: ”Per Albin gjorde en av sina välavvägda sammanfattningar. Trion Wigforss, Möller och Sköld stod fast, vidhöll sina nej och fick stöd av Undén, Sandler och några till.” Hur skulle det bli?

När S-riksdagsgruppen höll beslutsmöte kom Per Albin igen efter många inlägg och talade om kungens abdikationshot och att han inte ville släppa regeringsmakten – vilket skulle bli resultatet av ett nej. Han ansåg att en regering utansocialdemokrater skulle bli för svag för att stå emot nya större hot från Tyskland. Först efter fem timmars sammanträde blev det votering. Per Albin krävde ett skarpt beslut och att ”man tog alla konsekvenser” av ett nej.

Beslutet i gruppen blev 159 för avslag och endast två för bifall. Så var läget vilket ledde till Per Albins andra votering med en skickligt formulerad fråga och krav på ett användbart resultat. Statsministern hade väntat ut en möjliglösning på en omöjlig intern partikris.

Henrik Berggren citerar resultatet av ett följande beslut av Socialdemokraterna. Det innebar 72 för med 59 emotformuleringen ”att om de borgerliga icke vill medverka härtill att säga nej (till tyskarna) ansåg sig gruppen nödsakad i enighetens intresse medverka till ett tillmötesgående svar om transitering av ifrågasatta trupper”.

Statsministern och partiordföranden hade med sitt tålamod lyckats tygla trion Sköld- Wigforss-Möllers motstånd ochderas följare. Och det var inte första och inte heller sista gången hans skickliga sätt att vänta ut en problemlösning var framgångsrik.

När sedan regeringen skulle fatta beslut hade de borgerliga partierna valet mellan att säga nej till transiteringen och skapa kris eller gå fram med ett ja, vilket då löste Per Albins och S-partiets inre problem, så att också ledamöternakunde fortsätta i regeringen.

Det som kallas midsommarkrisen har diskuterats och kritiken har ibland varit hård mot regeringens beslut att säga ja till Hitlertyskland och därmed bryta mot neutraliteten. Det har kallats undfallenhet och kritiserats tillsammans med den politik som stoppade tidningskritik mot Hitler genom konfiskation av vissa tidningarnas upplagor.

När västmakterna USA och England började planera för invasionen och slutkriget, d v s det som kallades Dagen D, fanns en kvardröjande kritik mot Sverige på grund av eftergifter till tyskarna och vår export av järnmalm och SKF:s export av kullager till Tyskland – som pågick sent under kriget. Men Sverige accepterades efter hand som en tydlig västmakt. 

Sverker Lindström

Europaskribenten Annika Ström Melins fascination för Jean Monnet, denne ”självutnämnde världsförbättrare” har nu resulterat i en personlig bok om EU:s grundande och kvardröjande brister.

Den 9 juni nästa år ska vi välja 21 svenska ledamöter i Europaparlamentet. Det är sjunde gången och intresset har ökat med åren. 

Vid valet 2019 var deltagandet 55 procent. Inte särskilt bra jämfört med valen till riksdagen, men hyfsat högt i en europeisk jämförelse.

Så länge vi har varit medlemmar är det svårt att se någon period där EU och därmed Europaparlamentet har haft så viktiga uppgifter som nu. 

Kriget i Ukraina, klimatkrisen, terrorismen och hoten mot demokratin är några av de kriser som ger nästa års Europaval ett särskilt allvar. Pandemin inte att förglömma. 

Europajournalisten Annika Ström Melins nya bok ”Monnets blinda fläck” är en bra och personlig introduktion till den unika konstruktion som Europeiska unionen är. Syftet är inte att behandla tänkbara valfrågor, utan att ge en bild av hur samarbetet startade och hur det har utvecklats. Det gör hon på ett sätt som aldrig blir tråkigt.

Hon utgår från en av de personer som fått epitetet EU:s fäder, den franske konjakshandlaren Jean Monnet. Hur kunde denne man, utan högre utbildning och position, på egen hand utarbeta en plan för samarbete i Europa och få tillträde till presidenter och statsministrar för att prestera sina idéer? Och inte bara det, att i huvudsak få se dem förverkligade. 

Hans insatser ska ses mot bakgrunden av de båda världskrigen. Grundtanken var freden vara kan bevaras om länderna förmås att överge en del av sin suveränitet och samarbeta i ett övernationellt organ.

Annika Ström Melins fascination började när hon under en tid bodde granne med en av Monnets tidigare medarbetare. Ju mer hon satte sig in i denne ”självutnämnde världsförbättrare” kunde hon inte få honom ur sitt huvud.

Men det fanns och finns en blind fläck i Monnets bygge. Var kommer medborgaren och demokratin in? Hans övertygelse var att ju starkare samarbetet blir skulle demokratifrågan lösas av sig själv i det Europas förenta stater han såg framför sig.

Riktigt så blev det inte, i stället har många känslan av att EU ”svävar lite väl fritt” över folks huvuden.

Författaren avslutar därför boken med att föreslå en rad reformer för att ge ”demokratin större utrymme och betydelse för och i EU”, som hon skriver.

Till exempel bör länder som inte respekterar demokratin sparkas ut, väljarna ska kunna påverka vem som blir kommissionens ordförande, EU-kommissionärer nomineras öppet och inte minst att de nationella parlamenten blir en mer betydelsefull arena för fördjupad behandling av EU-frågor. 

Kloka synpunkter som suddar ut lite av Monnets blinda fläck, men inte hela. 

Tommy Svensson

Annika Ström Melin 

”Monnets blinda fläck” (Dialogos förlag)

 Det åks mycket tåg och cyklas även en hel del. Bensin är det svårt att få tag på, så bilarna står mest i garagen. Om de går så drivs de ofta med gengas. En grön Volvo används dockibland. Ja, man paddlar även en hel del. De människor som nu har något att röra sig med.

Journalisten Henry rapporterar från fronten, vilket tecknas realistiskt och omskakande med bortsprängda ansikten och ryska lik fastfrusna i makabra gester. Men även det faktum att journalisterna inte var särskilt populära där vid fronten. Trots att de ofta utsattes för farliga situationer. Henry vill visa sig vara tapper och tar stora risker. Han skäms samtidigt för sin, jämfört med de stridande finska soldaterna, mera fördelaktiga situation. Henry brottas ävenmed moralfilosofiska frågor, och tvivel om ändamålet och vad kriget gör med en som person.

Skådespelaren Molly gör mest roller i Sverige. I Finland går det inte eftersom teatrarnaoch biograferna är stängda. Hon är sval och mild men brusar ibland upp och blir arg på Henry för att han försummat kärleken – och på att hennes egen skådespelarkarriär gått i stå.

I Finland fanns det under dessa krigsår så mycket sorg och elände i krigets spår så myndigheterna ville att somliga inte skulle stoja och glädjas för mycket.

Henrys och Mollys kärleksrelation är av och till. Vardaglig lycka förbyts i långa tider då de måste vara skilda från varandra. För deras relation innebär det stora risker. I krigstid vetman aldrig om denna dag är den sista. Författaren har beskrivit deras relation trovärdigt och realistiskt, ett gediget och yrkesskickligt författararbete helt enkelt. En berättelse som verkligen fångar läsaren.

Kjell Westö beskriver händelserna i detalj, människornas tankar och reaktioner sitter och känns trovärdiga.

Men man måste ta tid på sig när man läser den här boken. Det vinner den på och det är den också väl värd.

Skymning 41 är, kort sagt, ett verk av en mästare. I samma mästarklass som Hägring 38från 2013. Men här har Westö ytterligare förfinat sin egen, förföriskt vackra stil. Men just för att den sitter så bra också för läsaren så ska den, för bästa möjliga behållning, läsas lugnt och eftertänksamt. Ty det förtjänar Westös njutbart musikaliska språk och stora romankonst.Westös nya roman förtjänar många läsare! Och är nu, välförtjänt, mest sålda romanen både i Finland och i Sverige.

Robert Björkenwall

Lars Ilshammar

Vid nationella högtider och jubileum händer det att diktatorer visar generositet och släpper ut några fängslade motståndare eller går andra länder till mötes som en gest av god vilja.

Därför är det möjligt, som ryktet säger, att Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan ger Sverige en klapp på huvudet och låter oss komma med i Nato under nästa månad.

Det 29 oktober 2023 är nämligen Turkiets hundraårsdag. Men det är inte minnet av den sekuläre Kemal Atatürk, landets grundare och krigshjälte som står i centrum vid firandet, utan tvärtom det nationalist-islamska Nya Turkiet under Erdoğan. 

Erdoğans agerande under den svenska Natoprocessen överraskade uppenbarligen såväl våra förhandlare som den förra och nuvarande regeringen. 

Det hade de inte behövt bli om de haft tillgång till journalisten Bitte Hammargrens och fotografen Stefan Bladhs högaktuella bok Turkiet 100 år. Drama utan slut.

Boken är en gedigen genomgång av inte bara Turkiets dramatiska hundra år, utan också den äldre historien, vår civilisations vagga.

Politik är både geografi och historia. När det moderna Turkiet föddes ur ruinerna av det månghundraåriga Osmanska riket skapade det fantomsmärtor som påverkar turkisk politik än i dag. 

Jag tror inte jag är ensam om att ha svårt att hänga med i alla turer under de senaste decennierna; hur landet agerade i samband med den arabiska våren, under Syrienkriget, Irakkriget, IS uppgång och fall och förföljelsen av kritiska journalister och författare och förstås av kurderna och andra minoritetsgrupper. Och hur var det med den så kallade Gülenrörelsen och dess påstådda försök till statskupp 2016?

Så är också landets president Erdoğan u-svängarnas okrönte mästare, både i inrikespolitiken och i utrikespolitiken. Dessutom snarstucken och långsint, men även känslosam ibland.

Den beskrivning ger den erfarna Mellanösternkännaren Bitte Hammargren som lotsar oss igenom dramatiken och de ofta tvära kast som karaktäriserar särskilt perioden under Erdoğan. Som den goda reporter hon är beskriver hon händelserna pedagogiskt men också med stor närvaro. 

Hon är på plats och har mött och intervjuat snart sagt alla politiker och oppositionella av betydelse och vanliga medborgare som drabbats av förföljelse och katastrofer. Stefan Bladhs bilder förstärker närvarokänslan.

Utvecklingen i Turkiet följer en dramaturgi som liknar många andra länders: först kväses pressfriheten och sedan började presidentmakten toppstyra rättsväsendet. Politiker och ledare inom civilsamhället, som har gått president Erdoğan emot, har blivit fängslade. Regeringen har närmast total kontroll över mainstream-media.

Landet präglas förstås också av sitt geografiska läge; som brygga mellan Europa och Asien, som kustnation vid Svarta havet, med landgränser till en rad stater både till öster och väster.

Utrikespolitiskt gör man ständiga fotbyten. Det avspeglas i Ankaras tvära kast gentemot andra huvudstäder, liksom i försöken att hålla balansen som ett Natoland med goda relationer med Ryssland, påpekar författaren.

Det enda konstanta i hans utrikespolitik har varit hans pragmatism i syfte att behålla makten och göra sig osårbar gentemot inhemska motståndare, skriver Bitte Hammargren.

Oavsett om vi blir medlemmar i försvarsalliansen eller om Turkiet låter oss sitta kvar i väntrummet har vi förbundit oss att lojalt samarbeta med landet och dess auktoritäre och nyckfulle ledare. 

Hammargren och Bladhs bok ger oss goda och nödvändiga insikter om landet, om än inte särskilt lugnande.

 Tommy Svensson

 Turkiet 100 år. Drama utan slut (Atlas)

Av Bitte Hammargren/ Stefan Bladh

En av svensk fackföreningsrörelses viktigaste ledare, Göran Johnsson, är kanske ingen superkändis, men förtjänar att lyftas fram i historiens rampljus. Och det sker nu, tack vare Harald Gatus intervjubok Att möta framtiden(Atlas förlag).

Göran Johnsson, en gång metallarbetare på Volvos fabrik i blekingska Olofström och sedermera förbundsordförande i Metallindustriarbetareförbundet, från 1993 och tolv år framåt, kom att framstå som en av kreatörerna till det industriavtal som så väl tjänat och fortsätter att tjäna svensk arbetsmarknad.

Harald Gatu, under många år reporter på Metallarbetaren och Dagens Arbete, har samtalat med Göran Johnsson om dennes liv, från uppväxten hos morfar Gubba-Sven i Boafall till hans roll i dag, som rådgivare åt batteriföretaget Northvolt i Skellefteå. 

Industrialisering, det är nog det finaste ord Göran Johnsson vet. Han har alltid, i alla sammanhang lyft fram nödvändigheten av att ha en industri som producerar det välstånd som sedan ska fördelas:

”Det räcker inte för arbetarrörelsen att bara engagera sig i hur kakan fördelas. Vi måste också intressera oss för att kakan verkligen bakas.”

Harald Gatu ger oss en välskriven skildring om Göran Johnsson, fackföreningsledaren som också haft en fot i den socialdemokratiska politiken. Under några år satt undertecknad varannan fredag bredvid Johnsson på partistyrelsens verkställande utskotts sammanträden på 68:an. Det var givande att lyssna på honom.

Däremot dåvarande partiordföranden verkade inte alltid så särskilt intresserad av att höra vad VU-suppleanten hade att förtälja. Något som Johnsson, som var frispråkig och säkert kunde irritera Göran Persson en och annan gång, omvittnar i boken.

Men jag är tacksam att samme Persson utsåg Göran Johnsson till ordförande i Arbetarrörelsens tankesmedja när jag och Anne-Marie Lindgren drog i gång den. För han var bra. 

Harald Gatus bok omspänner det mesta Göran Johnsson uträttat och upplevt. Han hade 8-årig folkskola i bagaget, men lärde sig både i facket och politiken det som krävs för att ta spets i samhällsutvecklingen.

Ove Andersson

I mitt föräldrahem trodde man inte på Gud. Men det fanns trots detta en husgud som ständigt och jämt åberopades. Den guden var den legendariske socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss, som min far en gång varit statssekreterare hos när Tage Erlander var statsminister.

I dag är den inte många som vare sig hört talas om eller läst något av Wigforss som levde mellan 1881 och 1977. I dagarna har dock journalisten och historikern Henrik Arnstads biografi kommit av trycket. Den förbannade optimisten Ernst Wigforss (Akademiska media) är mycket läsvärd och kan på sätt och vis av flera skäl sägas ha kommit ut i rättan tid.

Boken kommer ut när Socialdemokraterna inleder ett omfattande arbete med att granska sin politik och sina budskap, till och med kanske tänka nytt inför valet 2026. Enligt uppgift också blicka tillbaka mot 80-talets socialdemokrati. När jag läste boken insåg jag själv direkt att den granskningen nog borde gå längre tillbaka, ja till de decennier när Wigforss var aktiv och drivande i arbetet med att forma den socialdemokratiska politiken. Jag är inte ensam om att tycka så. 

På ett ABF-seminarium där boken presenterades och diskuterades av en illuster panel framhöll den tidigare statsministern och partiledaren Ingvar Carlsson just att de som ska se över politiken borde gå längre tillbaka i tiden och just därför läsa Arnstads bok.

Biografin brister framför allt i ett avseende. Den är väl lång, hela 500 sidor. Trots detta önskar jag att den också innehållit ett sakregister utöver det omfattande personregistret. Men det faktum att boken är väl tjock kompenseras av att dispositionen med sex delar efter en tidsaxel har tydliga och målande rubriker. 

Även kapitelrubrikerna är föredömligt tydliga, något som gör det möjligt för läsaren att hoppa mellan avsnitten. Wigforss var en flitig skribent både före och efter sin tid i politiken, som han lämnade 1949.

Han var docent i nordiska språk och hade disputerat på en avhandling om halländska dialekter. Han må ha varit en lysande politiker och skribent, men avhandlingen är i dag svår att läsa – jag har försökt. 

Däremot vill jag rekommendera en av hans skrifter som något märkligt inte ingår i Wigforss samlade skrifter. Den har snart hundra år på nacken och skrevs 1927 när han för första gången hade varit finansminister. Bokens titel är Hur en svensk riksbudget blir till. Särskilt givande för oss som någon gång jobbat på finansens budgetavdelning eller någon av dess organisatoriska föregångare alternativt någon av motståndarna inom Regeringskansliet. 

Även om budgetarbetet reformerats många gånger sen dess ler man igenkännande när man läser hans starkt ironiska kommentarer om hur myndigheterna inte alltid helt lysande argumenterar för att få höjda anslag.

Men vad är det då som gör boken så bra och så särskilt relevant just nu? Två aspekter förtjänas att särskilt lyftas fram. Den första gäller beskrivningen av Wigforss som en av de ledande nazismmotståndarna i regeringen. Han var uppvuxen i en frireligiös miljö, blev socialist men tog samtidigt tidigt avstånd från marxismen. Han var vidare skribenten bakom Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Programmet var inte någon pamflett, utan en rejäl skrift om drygt 200 sidor. Trots att dess punkter skrevs för snart ett sekel sedan skulle underrubrikerna full sysselsättning, rättvis fördelning och höjd levnadsstandard samt större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet förfarande kunna fungera som utgångspunkter för en nutida idéskrift.

Boken framhäver också hur Wigforss förenade en djup ideologisk grundsyn med förmågan att med denna intakt kunna vara med att utforma en politik som var såväl pragmatisk som genomförbar.

Men den gamle finansministern var inte populär bland alla. Det fanns ett omfattande hat mot honom, fullt jämförbart med det hat som Olof Palme mötte under 70- och 80-talen. 

Den andra styrkan i Arnstads biografi är att lyfta fram ytterligare en aspekt som gör boken så relevant för den politiska debatten i dagsläget. Det är att författaren avslutningsvis ställer frågan om vad finns kvar nu av det samhälle som Wigforss var med och skapade. Svaret blir att spår finns kvar men att det mesta ligger i ruiner. Det finns således all anledning att i dagens debatt ta upp vad som skulle kunna återupplivas i modern tappning.

Marja Lemne

(Denna artikel har tidigare varit publicerad i Folkbladet i Norrköping)

Ibland kan små böcker innehålla intressanta berättelser. Så är det med boken om Gösta Vestlund med titeln Folkbildaren från framtiden författad av Kenneth Abrahamsson och som getts ut av Arena Idé och Premiss förlag. Boken handlar om folkbildning och om folkhögskolans stora betydelse, men framförallt om mannen som levde ett betydelsefullt liv tills han blev en bra bit över 100 år.

 Gösta Vestlund föddes i Dalarna 1913 och levde således under bägge världskrigen och under resten av 1900-talet och fram till 2020 och hann bli 107 år. Man kan konstatera att han har varit en av de allra viktigaste personerna inom svensk folkbildning. Han började med att själv gå på Sigtuna folkhögskola innan han gick vidare till gymnasiet och universitetet för fortsatta studier. Sedan var han lärare i tur och ordning på Brunnsvik, Marieborg och rektor på Tollare folkhögskola i Stockholmstrakten. Han var senare också engagerad utomlands bland annat i Tanzania. 

Efter Tollaretiden blev han från 1956 en viktig person på Skolöver- styrelsen som folkhögskoleinspektör och undervisningsråd och var dessutom under sitt liv engagerad både inom nykterhets- och idrottsrörelsen och politiskt.   

I boken berättar Kenneth Abrahamsson om de många återkommande samtal de haft och där Gösta Vestlund konstaterar den stora betydelse folkhögskolorna haft för många ungdomars bildningsväg. 

Och det finns andra kloka saker som han förmedlat: 

”En bildad människa är en människa som aldrig medvetet kränker en annan människa.”

 Han har också talat om folkbildningens betydelse och om människorna i folkrörelserna, vad de stod för och om deras grundtankar.

– Det var ett djupt humanistiskt budskap där alla människor skulle betyda någonting och ha möjlighet att utvecklas. Det yttre skulle inte få hindra, det inre skulle få frihet och det inre gällde allas inre. Det är folkbildningens inre kärna.

 Berättelsen om folkbildningen och den unika folkhögskolevärlden är extra betydelsefull nu. SD-styrda Tidöregeringen har beslutat att minska statens insatser för den betydelsefulla utbildningsformen Man gnager också på folkbildningen och studieförbunden.

                                                            Sverker Lindström  

I boken ”Straff”, som är andra delen av Ann-Helén Laestadius Sàpmitrilogi, får vi följa en grupp barn på en så kallad nomadskola i mitten av femtiotalet. Det är en skakande läsning om förnedring, våld och pennalism. Det är öppen rasism i Sverige för inte så länge sedan.

De samiska barnen tvingades gå i särskilda internatskolor från sju års ålder. De fick bara komma hem till jul och under sommarlovet. De togs ifrån sitt språk, sin kultur, ja till och med namnen kunde ändras.

 I en passus i boken får vi läsa hur ett av barnen, Jon-Ante, i samband med en myndighetsinspektion reagerar på detta:

”Nomadskolinspektören skulle komma och det var inte bara barnen som var nervösa för att svara fel under förhören. Minst lika spända verkade lärarna, husmor och biträdena vara. Det var nu de skulle granskas och visa upp att de följde statens önskemål om att barnen som var lappar skulle förbli lappar. Något sådant hade magisterns sagt. Jon-Ante kunde inte riktigt få ihop det där. De skulle vara lappar men ändå fick de inte tala samiska i skolan. Och de fick lära sig att joiken var syndig men ändå skulle de ha på sig koltar när det kom besök.”

I boken varvas kapitlen om det grymma livet i skolan med berättelser om hur detta påverkade barnen som vuxna, trettio år senare. Några skäms och försöker dölja sitt ursprung, andra lever vidare med trauman som förmörkar livet.

I bokens filmiska slut finns ändå scener av hopp och kraft, ett ljus i mörkret vill författaren förmedla.

Boken är en fristående uppföljare till ”Stöld” som utkom 2021 och som handlar om tjuvjakten på samernas renar och myndigheternas ointresse för dessa hatbrott.

Berättelsen kretsar kring barnet Elsa som på en skidtur ser sin ren ligga död i snön. Hon möter också mördaren som genom att dra sin hand över halsen hotar henne med döden om hon säger något. 

Böckerna kan mycket väl läsas fristående från varandra. Jag rekommenderar dem varmt. Det är angelägna, dramatiska och välskrivna böcker som grep mig djupt. Jag väntar på tredje delen av trilogin. Dessutom kommer ”Stöld” som film 2024.

Tommy Svensson

”Hotet från Ryssland” är en angelägen, upplysande – och inte minst uppfordrande bok.

Under pandemin var det Folkhälsomyndigheten med Anders Tegnell i spetsen som förklarade hur vi ska bete oss för att drabbas så lindrigt som möjligt. 

Efter Rysslands fullskaliga anfall mot Ukraina har de efterträtts av en rad militära experter som gör analyser av kriget och vad det kan betyda för oss.

Oscar Jonsson är en av dem, doktor i krigsvetenskap och lämpligt nog specialiserad på rysk krigsföring. 

Han förutspådde att den ryska ansamlingen av styrkor vid Ukrainas gräns verkligen var en förberedelse för ett anfall i stor skala och inte bara skrämsel. 

Nu har han utkommit med boken ”Hotet från Ryssland” där ett viktigt budskap är att detta hot inte är enbart militärt utan betydligt bredare än så. Det handlar också om spioneri, cyberattacker, informationskrigföring och ekonomiska hot.

Hans svar på frågan om Ryssland verkligen är ett hot även mot vårt land är ja. Den intressanta frågan är i stället hur.

Hotbilden är främst icke-militär – men med det militära hotet i bakgrunden, skriver han.

Om dessa andra medel för påverkan, sabotage och att sprida oro handlar en stor del av boken. Det är en nyttig påminnelse om hur mycket Ryssland satsar på denna form av krigföring och hur långt efter vi tyvärr ligger när det gäller att försvara oss.

Det är långsiktigt och syftar till att sakta men säkert underminera beslutsamheten och enigheten att stå emot Ryssland, påpekar han. 

Men det yttersta syftet med detta liksom krigen mot Tjetjenien, Georgien och nu Ukraina är att behålla den egna makten. Ryssland ska under inga villkor ”drabbas” av de så kallade färgrevolutionerna där folken gått ut och krävt demokrati och öppenhet. Därför måste exemplen på folkliga revolter krossas – tillsammans med den inhemska oppositionen. Ryssland anser sig därför ha rätt till ”buffertstater” som de kan kontrollera för sin egen säkerhet.

Men kriget mot Ukraina då – hur ska det sluta?

Avgörande är om Ukraina får tillräckligt med vapen från väst för att under de närmaste månaderna kunna pressa tillbaka de ryska inkräktarna. Men det finns mörka moln på himlen.

Ryssland kan komma att mobilisera upp till 740 000 nya soldater under detta år. 

Och författaren påpekar att Ryssland historiskt vinner krig genom kvantitet och uthållighet. Hittills har den ryska ledningen visat föga hänsyn till hur många ryska liv de förlorar, men hur länge kan det hålla i sig?

Det frågan lämnar han öppen. Det ger åtminstone mig en klump i magen. 

”Hotet från Ryssland” är en angelägen, upplysande – och inte minst uppfordrande bok.

Tommy Svensson

Hotet från Ryssland

Oscar Jonsson

Mondial förlag

”Sverige ska bli mer som Sverige” är temat nu när Socialdemokraterna i opposition ska forma en ny politik, med ambitionen att stärka samhällsgemenskapen. 

Katarina Barrling och Cecilia Garme söker också efter något som flytt i sin bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss.” 

De startar letandet på en precis plats; ”Följ järnvägsrälsen från Fagersta norrut, över dalagränsen, upp längs sjön Barken till den lilla avstigningsplatsen i Vanbo, sju kilometer söder om bruksorten Smedjebacken.”

När vi är framme är tiden 1930-1950-tal och på det så kallade ”Snillepanget” samlades vad de beskriver som folkhemmets intellektuella elit, politiker, författare och tidningsfolk med Herbert Tingsten i spetsen. 

Han får boken igenom, med gott sällskap av den franske filosofen Voltaire, personifiera den överhetens intelligentsia som slåss mot dumhet och anpasslighet i fullkomlig övertygelse om att alltid ha rätt. 

Men vad händer om något ändå går fel? Och om denna insikt bygger på en känsla av saknad, kanske efter samhörighet och värde, eller att tillhöra förlorarna i en samhällsutveckling man inte kunnat påverka?

Deras budskap är att det är ok att titta bakåt. Vi behöver inte alltid med stålblick vara vända mot framtiden. Särskilt inte om känslan är att det är något vi förlorat, något vi saknar. 

Samhället byggs inte enbart med ingenjörskonst. Det som ska hålla oss samman är även kultur och historia, ett ”tidsdjup” som sträcker sig längre än våra egna liv.

Barrling och Garme för ett välgörande lågmält resonemang boken igenom om hur Sverige har förändrats de senaste decennierna. Det handlar inte bara invandringen, utan även om globalisering, teknikskiften och social och kommersiell utarmning av bruksorter och småstäder.

Då är det inte konstigt att man längtar bort någon gång. Eller drömmer om ungdomens lyckliga gatan. ”Att känna saknad efter det gamla när ens lilla samhälle på kort tid fått en helt ny befolkningsprägel är faktiskt inte ett dugg konstigt”, skriver de.

Författarna har inga lösningar att erbjuda. De konstaterar bara att det är ”ofrånkomligt att en stor samhällsförändring väcker känslor” och att ”saknad är en sådan känsla”.

Jag är säker på att de arbetsgrupper som Socialdemokraterna tillsatt för att formulera sin nya politik får Barrlings och Garmes bok som ett av sina underlag för diskussion. I alla fall blir det så i Onsdagsklubben.

Tommy Svensson

Saknad. På spaning efter landet inom oss.

Katarina Barrling och Cecilia Garme

Mondial förlag

Det var dystert, det var krig i Europa, Hitler och nazismen var på marsch och krigade mot Ryssland, hade ockuperat Norge och Danmark och skrämt oss illa i vårt land. Då med början under 1940 skapade svenska samlingsregeringen en rad koncentrationsläger som på den tiden kallades interneringsläger. Där hamnade opålitliga utlänningar som i flera fall var internerade under lång tid utan att de dömts i domstol för något brott. De mest kända lägren är Långmora och Smedsbo i Dalarna.  

 En kartläggning av verksamheten och dess historia berättas i den nyutgivna boken Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga (Natur & Kultur) av Tobias Berglund, historiker i Uppsala och journalisten Niclas Sennerteg. 

Det är en av flera nya böcker som nyligen getts ut om förhållanden i Sverige under andra världskriget. 

Förekomsten av lägren har tidigare berättats i olika sammanhang. De har inte varit okända men i deras bok ges en stark samlad skildring av en rättsligt mörk period i vårt land. Ansvaret för verksamheten låg på Socialstyrelsen och Utlännings- kommissionen som sorterade under socialdepartements statsråd Gustav Möller och hans statssekreterare Tage Erlander.  

Sammantaget fanns 14 olika slutna och hårdbevakade anläggningar från 1940 och fram till en tid efter krigets slut. Totalt anses enligt författarnas beräkningar     2Böcker 000–3 000 personer ha varit intagna. 

I början var det framförallt ”farliga” kommunister och antinazister som hölls i lägren men sedan skiftade det så att många andra grupper fanns i lägren, t ex syndikalister, radikala socialister, norska motståndsmän och en rad andra personer som på olika sätt kommit till Sverige, lagligt eller illegalt och blivit ifrågasatta. Det är en intressant men dyster verksamhet under andra världskriget som beskrivs på basis av de officiella dokument som har studerats. Författarna berättar bland annat om den sedermera mycket kände TV-mannen Ulrich Herz som satt internerad på Smedsbolägret i tre år. 

 Han var pacifist och flykting från Tyskland och kom via Österrike till Sverige 

1934 och  arbetade med flyktingar och folkbildning på Birkagården i Stockholm. Under kriget satt han internerad i mer än två år i Smedsbolägret och då han till sist släpptes fri gällde egendomliga förhållningsregler som kommunarrest i Uppsala och förbud att ta ett avlönat arbete, m m. 

En intressant sak med honom är att han misstänktes för att ha varit med om att  arrangera det misstänkta sabotaget mot ett tyskt ammunitionståg som sprängdes i luften på Krylbo station tidigt en morgon i juli 1940. Men han hade alibi, hade tentat på universitetet i Stockholm för Herbert Tingsten när tåget flög i luften. Dessutom var han uttalad pacifist. Senare en av grundarna till Amnesty. 

I boken finns en rad olustiga berättelser men intressanta fakta om lägren och de som skötte dem och hur illa de internerade tvingades leva. Man kan också läsa om regeringsansvaret för verksamheten. 

I en annan ny bok skildras verksamheten i den hemliga militära underrättelse- tjänsten som gick under namnet C-byrån och som verkade under kriget och som på sätt och vis senare blev det som vi känner som IB. Boken C-byrån hemligast av alla på 514 sidor har skrivits av Gellert Hardi-Kovacs och getts ut av Carlssons förlag. Den innehåller skildringar av många milt sagt underliga händelser i en hemlig verksamhet och visar hur cheferna agerade på ett vidlyftigt sätt som inte direkt var i samklang med lagboken.  

De allra värsta delarna av C-byråns verksamhet med rekryterade och betalade så kallade svalor och otäcka sexuella utnyttjanden av kvinnor i försök att avslöja ansvariga från tyska legationen och andra nazister finns dock i en tidigare bok av Jan Bergman Sekreterarklubben, C-byråns kvinnliga hemliga agenter (Norstedts förlag, finns i pocket). 

Det är naturligtvis svårt att rekommendera läsning av sådana här böcker, men för oss som var unga och icke läskunniga under kriget ger de en bild av att Sverige inte var något oskyldigt land även om vi förskonades från dåtida skildringar om vårt land. 

I Hardi-Kovacs bok berättas bland annat om Robert Paulsson-skandalen som det också nyligen kommit en särskild bok om, Mannen som slöade till. Hur en hög svensk ämbetsman kunde bli spion för nazisterna av Peter Carlberg, tidigare SvD-journalist, utgiven av Ekström & Garay. 

Robert Paulsson var en sällsynt dubbelspelare, arbetade under perioder för både hemliga polisen och den militära hemliga C-byrån. Men under kriget på 1940-talet var han den statliga tjänsteman som hade hand om registreringen i Sverige av flyktingar från Tyskland i egenskap av ensamansvarig för denna verksamhet på Utlänningskommissionen och senare Socialstyrelsen.  

Det var sent under kriget som det avslöjades att han regelbundet hade lämnade ut uppgifter om flyktingar som kommit till Sverige till nazisternas säkerhetstjänster Abwehr och Gestapo. Han avslöjades dock till sist tillsammans med sin medhjälpare John Lönnegren. De anhölls och dömdes till fängelsestraff. Regeringen blev larmad och tillsatte den så kallade Sandlerkommissionen för att utreda frågor som bland annat hängde samman med Paulsson-affären. 

Full klarhet om krigsårens undangömda skandaler och andra egendomliga verksamheter blir det nog trots allt aldrig, men det är kommer fram nya intressanta skildringar av det som i undangömda vrår pågick i vårt land. 

Sverker Lindström