Anders Johnsons nya upplaga av sin tidigare prisbelönta Invandrarna som byggde Sverige från 2010 är en historiebok. Den är också ett lågmält men kraftfullt inlägg i vår tids mest infekterade politiska debatt. Just därför är det svårt att tänka sig en mer intressant utgivning från Timbro förlag i dagens svenska idéklimat.

Boken bygger vidare på Johnsons tidigare arbeten om migrationens betydelse för Sveriges ekonomiska, kulturella och industriella utveckling, men den framstår nu som ovanligt angelägen. Med sin breda bildning, imponerande detaljkunskap och närmast encyklopediska berättarglädje visar Johnson hur Sverige under århundraden formats av människor som kommit utifrån: vallonsmeder, tyska handels- män, brittiska ingenjörer, judiska entreprenörer, italienska hantverkare och otaliga andra grupper som satt djupa och bestående avtryck i det svenska samhället.

Men det mest slående är inte den gedigna historiska genomgången i sig, utan den idépolitiska laddningen. Johnson skriver utan polemik, men effekten blir ändå närmast polemisk. I en tid då migrationsfrågan allt oftare reduceras till problem, kontrollåtgärder och allmän misstänksamhet mot det främmande påminner han om något som nästan blivit kontroversiellt att säga högt: att invandring också har varit en av Sveriges stora framgångs- faktorer.

Bok

Här uppstår den verkliga spänningen i projektet. Timbro har historiskt varit en stark röst för öppenhet, invandring och internationell rörlighet. Men under senare år har Timbro och stora delar av borgerligheten gradvis anpassat sig till ett betydligt hårdare migrationspolitiskt klimat, präglat av Tidöavtalets logik och den framväxande ”Tidö 2.0”-andan där nya restriktioner, återvandring och volymmål dominerar. Mot den bakgrunden framstår Invandrarna som byggde Sverige som en intern idéhistorisk påminnelse om vad den liberala traditionen en gång faktiskt stod för.

Johnson moraliserar inte. Han argumenterar inte ens särskilt explicit. Just därför blir boken så effektiv. Genom hundratals konkreta exempel visar han hur djupt sammanvävd svensk historia är med migration och internationella impulser. Företagsnamn som Bonniers och Gleerups, Cloetta och Marabou, Felix och Findus, Höganäs och Perstorp flimrar förbi. Det handlar inte om några enstaka undantag i svensk historia — utan om själva normalfallet.

Stilistiskt är boken dessutom ovanligt tillgänglig för att vara så faktatung. Johnson är en av Sveriges mest produktiva populärhistoriska författare med journalistisk blick för den talande detaljen och ett gott sinne för berättelsens rytm. Kombinationen av näringslivshistoria, personporträtt och kulturhistoria gör läsningen både lärorik och underhållande.

Invandrarna som byggde Sverige är en bok som inte bara återupprättar en ofta förbisedd del av Sveriges historia, utan också indirekt ställer en obekväm fråga till samtidens politiska etablisemang, inte minst till den del av Timbrosfären som nu har gjort gemensam sak med Sverigedemokraternas tankesmedja Oikos: Om invandrarna byggde Sverige – vilka är det då som river ned berättelsen om dem?

Lars Ilshammar

Anders Johnson (2026): Invandrarna som byggde Sverige [uppdaterad version av Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige från 2010]. Stockholm, Timbro förlag.

Denna text ska förbereda Onsdagsklubben på att Jimmy Å och kanske också Ebba B kan komma att dra in islam och muslimska invandrare i valrörelsen.Nalin Baksi och Simon Sorgenfrei har skrivit var sin bok om islam och islamism i Sverige.

Nalin berättar inifrån i Mina strider (Volante) om sina erfarenheter av att växa upp som en muslimsk och sekulär kurd i Sverige. Simon berättar i Öppna era hjärtan (Norstedts) som akademisk observatör om islam i Sverige utifrån hur svensk invandrings- politik har utvecklats och hur SD har vuxit fram.

Simons bok är bredare än Nalins och där de berör samma teman har de samma syn. De viktigaste punkterna:

• Den absoluta majoriteten av muslimer i Sverige ser islam enbart som en religion för sin egen vardag. De blandar inte ihop den med sina svenska vardags- erfarenheter eller svensk politik och går inte alls eller mycket sällan till moskéer. De organiserar sig inte som muslimer.

•En mindre del av muslimerna går till moskéer främst av sociala skäl för att träffa andra med gemensamma erfarenheter. Oftast i etniska grupper (tartarer, kurder, turkar, somalier m fl). Där finns också en politisk risk.
• En mycket liten del av muslimerna går till moskéer för att de vill bevara och utveckla, ibland skärpa, sin muslimska identitet i Sverige. De gör det i olika grupperingar med ibland men inte alltid gamla rötter i Mellanöstern. Grupperna kan vara mycket väl organiserade och är undantagslöst ledda av män med oftast bestämda uppfattningar om kvinnors plats.  Antisemitism och vägran att erkänna förintelsen kan förekomma.
• Eftersom Sverige är ett land av folkrörelser har det passat den svenska politiken och därmed förvaltningen att se invandrare organiserade på samma sätt. Organiserade muslimer har därför uppfattats som att de representerar alla muslimer trots att den helt övervägande delen muslimer inte är organiserade just som muslimer. Ett och annat etablerat parti har inte fattat detta och försökt knyta till sig personer som senare visat sig ha värderingar som markant skiljer sig från partiets.
• Relationen mellan olika personer med muslimsk bakgrund har hårdnat under 2000-talet. Med parabolantenner kan invandrarfamiljer sluta se SVT. Muslimska organisationer ställer allt oftare allt hårdare krav på andra muslimer hur de ska vara. Islamismen kommer inte längre utifrån. Konflikter mellan religioner är en maktstrategi. Majoritetssamhället har svårt att förstå skillnader mellan organiserade muslimer och icke organiserade personer med muslimsk bakgrund.

Hedersförtryck förekommer både i kristna och muslimska familjer i Mellanöstern. En stor och sammanhållen familj är en trygghet i en korrupt värld utan rättsstat. Traditionen att familjen bestämmer vem som får gifta sig med vem och varför inte genom kusinäktenskap (den katolska kyrkan var tidigt emot kusinäktenskap just för att försvaga starka familjer) är en begriplig strategi för att hålla ihop familjen. En stark familj är dessutom lika viktigt för kvinnor som för män. Nalin skriver att det kan vara svårare för en ung man eller kvinna att trotsa en mor som gråter än en far som slår.

Nalins och Simons böcker visar att Sverige skulle ha haft svårigheter med att integrera invandrare från Mellanöstern även utan 1990-talets ekonomiska kris och 2000-talets SD.

1975 års invandringspolitiska tanke om multikulturalism var aldrig möjlig. World Value Studies olika undersökningar visar att avståndet i värderingar är störst mellan Sverige och Mellanöstern. Sverige är det mest sekulära landet och mest inriktat på att varje medborgare har rätt att forma sin egen framtid. Mellanösterns dominerande värderingar är otänkbara i Sverige. Nationella muslimska organisationer skrev till Bonniers om att inte ge ut Satansverserna.

Lägg nu till 90-talskrisen och en accelererad globalisering. I de mindre tätorternas centra har konditorier, bankkontor, posten, klädaffärer, livsmedelsbutiker stängts av effektivitets- skäl. Hushållsinkomster för de flesta har ökat samtidigt som känslan av sammanhang och gemenskap har försvagats. Invandringen har gjorts till syndabocken för en utveckling som drivits av helt andra krafter. Friskolerefomen har, efter de mer förmånliga ersättnings- principer som genomfördes av S/MP/V, återskapat ett delat skolsystem där många kommunala skolor inte längre haft resurser att ta hand om nyanlända med dåliga kunskaper i svenska. I en blandad skola kommer fördomar – inte minst antisemitism – upp i dagen och kan granskas och diskuteras av bra lärare.

Reinfeldts regering tillsammans med MP upphävde arbetsmarknadens parters roll i arbetskraftsinvandringen. Resultatet blev en snabbt ökande invandring från länder utanför EU och ökade möjligheter för ekonomisk brottslighet och en svartgrå arbetsmarknad. Därtill kom en möjlighet till spårbyte, där personer som fått avslag på en asylansökan istället kunde bli arbetskraftsinvandrare.

SD hade kanske vuxit ändå, men 20 års politik har också skapat utmärkta förutsättningar för ett främlingsfientligt parti. Och detta trots att det hela tiden funnits en gnagande oro för en framvällande invandringsfientlighet.  

1975 år invandringspolitiska proposition lades fram i en tid när medvetenheten om en möjlig främlingsfientlighet fortfarande var hög. Arbetskraftsinvandringen skulle vara kraftigt reglerad. 1989 lade regeringen fram en proposition om att flyktinginvandringen skulle begränsas till FN:s flyktingkonvention. Orsaken var turkbulgariska flyktingar men utvecklingen i ett sönderfallande Sovjetunionen berördes också. Att opinioner om invandrare kan svänga snabbt visar också utvecklingen vid och efter flyktingkrisen 2014-15. Stödet för att ta emot flyktingar var rekordstort då (SOM-institutet) men föll bara något år efter.

Ingmar Karlsson varnade i mitten av 1990-talet för en utveckling där en misslyckad integrering av muslimska invandrare kunde leda till en ’ghettoislam’ där gäng och terrorgrupper kan attrahera unga män med låg självkänsla. Inget gehör. Han ansåg dessutom att en sekulär syrier har mer gemensamt med en sekulär svensk än med en fundamental- istisk kristen syrier.

Lars Leijonborgs förslag i valrörelsen 2002 om att kunskaper i svenska skulle vara ett villkor för medborgarskap var helt rätt. Han förlöjligades och fullföljde inte tanken 2006. De andra partierna såg inte risken med att inte ställa språkkrav.

20 år efter Leijonborg handlar med- borgarskap om språk, försörjning, följa svenska lagar och acceptera svenska värderingar om sekularisering och individuell frigörelse. Integration är mer än så.

Nalin Baksi beskriver sin uppväxt i Sverige med orden språk, frihet, familjesamman- hållning. Först i Sverige kunde Nalin tala kurdiska utan att se sig om. I Sverige fick hon också tillgång till det svenska språket. Hennes lärare Britt-Marie Wikström visade Heidenstams dikt ’…jag längtar stenarna…’. Nalins kurdiska vänner trodde en kurd hade skrivit den. Skolan, svenskan, Tensta ledde henne in i SSU. Men med tiden kom också hot och krav från organiserade islamister i Sverige.

Simon Sorgenfrei skriver om en far och en son som flyttar från Partille till Tjörn för att bättre komma in i svenska samhället. Sonen lyckades snabbt få svenska vänner i skolan men fadern var fortsatt ensam. En annan invandrare hamnade i Kiruna, fick arbete i gruvan, träffade svenskar, levde i en vanlig lägenhet och hälsade på de flesta i Konsum. Hade aldrig gått i Tensta, sade han. Sorgenfrei konstaterar också att invandrare har högre tillit till svenska myndigheter än svenskar och samtidigt färre erfarenheter av att träffa svenskar.

Integrationen handlar om mycket mer än att kunna försörja sig och tala svenska. Också om vardagskontakter med svenskar, att förstå den svenska vardagens olika sidor med midsommar, sill och brännvin, kanske dans. Och varför inte efter ett par generationer hitta en partner över etniska gränser?

Sorgenfrei berättar om en grupp i Ludvika från den fridsamma Ahmadyyiaislam som har en egen moské i staden. De ville presentera sig för invånarna på torget. Mycket litet intresse men sen kom det lokala Dan Andersson-sällskapet förbi och sjöng i moll

         Jag är spelman och jag skall spela på gravöl och på dans

         I sol och när skyar skymmer månens skära glans

         Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill

         Jag spelar för att glömma att jag själv finnes till  

Då samlades folk och kanske, säger Sorgenfrei, fick moskégruppen en aning om det specifikt svenska.

Politiken måste tänka systematiskt på att skapa mötesplatser där svenskfödda och utlandsfödda möts otvunget. Skolan, gymnasiet, universitet, arbetsplatser, idrottsföreningar och lagsporter (Zlatan!), folkbildning, folkhögskolor. Kanske en digital medborgarhandbok för invandrare?

En blandad vardag är det bästa vaccinet mot tanken på islam som ett ospecificerat hot. Få kommuner vill bli av med sina invandrare.

Olof Palme uttryckte det som vanligt bäst i ett tal 1985: ’vi måste ständigt hålla drömmen om en äkta förståelse mellan olika länder och kulturer levande utan att tappa bort de grundläggande värderingar om frihet och mänskliga rättigheter som vi upplever som oförytterliga.

Och häromdagen kunde man läsa i SvD att bland alla unga kvinnor och män är det kvinnor till utlandsfödda föräldrar som i störst andel söker sig till universitet och högskolor. Tätt därefter svenskfödda kvinnor och långt därefter svenskfödda unga män och ännu längre därefter utlandsfödda unga män.

Invandrade kommer att bidra allt mer inte bara till äldrevården, handeln och kollektiv- trafiken utan också till den svenska konsten, litteraturen, musiken, teatern, vetenskapen och företagandet. Sverige skulle inte bara bli fattigare utan invandrare. Sverige skulle också bli tråkigare.

Och hade inte utländska munkar invandrat till de områden som senare skulle bli Sverige skulle Jimmy, Mattias, Kent, Björn och Richard fortfarande dyrkat sina asar. Ebba också. Eller så hade vi alla blivit danskar.

Islam och islamism i valrörelsen 

Jimmy Åkesson är en man utan skam. Han sade i valrörelsen 2014: ’vi har 15 000 äldre i Sverige som svälter ihjäl. Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga jag är ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring’. Han var skamlös då och han behöver inte upprepa det i dag. Alla vet att han vill stoppa invandringen helt och skicka ut så många invandrade som möjligt. I valrörelsen kommer Jimmy Å att försöka smeta ihop muslimska invandrare med islamism. Fakta ser ut så här.

De allra flesta muslimerna i Sverige organiserar sig inte som muslimer.

Muslimska organisationer representerar inga andra än sig själva. Men flera ställer allt oftare krav på andra muslimer hur de ska leva.

Ingmar Karlsson varnade i mitten av 1990-talet för risken med en misslyckad integration av muslimska invandrare. Gäng och terrorgrupper skulle, sade han, kunna attrahera unga muslimska män med dålig självkänsla i en ghettoislam.

S vill skydda alla invandrare med muslimsk bakgrund som ser sin religion som en privatsak. Sverige har kanske en miljon invandrare med denna bakgrund.

S vill skydda alla i Sverige från islamistiskapersoner och rörelser och accepterar inte deras antisemitism i någon form.

S anser Jimmy Åkessons vilja att smeta ihop islam med islamism skamlös.

Jimmy Å är fortfarande lika skamlös som för tolv år sedan.

Åkesson var tyst när partimedlemmar i SD hyllade Orban. Han var tyst när partimedlemmar i SD nominerade Trump till Nobels fredspris. 

Jimmy Å och SD är besatta av att skicka ut så många invandrare som möjligt. De struntar i att enskilda far illa när lagfästa regler för invandring ändras i efterhand.  

Jimmy Å anser att en grumlig ’folkvilja’ är viktigare än den svenska rättsstaten. Justitieministern och statsministern klarar inte att uttala en egen uppfattning om hur centrala begrepp som vetenskap och beprövad erfarenhet är för en rättsstat. Mats Svegfors har helt rätt när han saknar en anständig humanism hos Ulf Kristersson och dagens M.

Jimmy Åkesson försvarade att SD häromdagen bröt en kvittningsuppgörelse med en hänvisning till ’folkviljan’.

Finland har inget kvittningssystem. En finsk regering måste därför ha mer än enstaka mandats övervikt för att överleva.

Måns Lönnroth

Nu kan det med glädje utropas Hej då Tidö! Det sker med bland annat en utmärkt vägledning i en ny betydelsefull bok med just det namnet. Där bjuds en mycket innehållsrik och kritisk genomgång av hur SD styrt utvecklingen och hur Kristersson-regeringen dansat med och accepterat och understött SD:s politik som nu, med den tid som är kvar till valet, ska manifesteras genom att en lång rad anammade SD-idéer föreslås bli beslut i riksdagen – trots att nästan allt fått hård kritik av en rad remissinstanser och inte minst i lagrådets granskningar.

Hej då Tidö! (Verbal förlag)är ett kunnigt och innehållsrikt bokslut över det som regeringen Kristersson sysslat med under de gångna fyra åren. Författarna Peter Gustavsson och Mats Wingborg berättar i detalj om det som skett och hur det på många sätt förändrar och påverkar Sverige.

 Bok

I en sammanfattning konstateras att Sverigedemokraternas strategiskifte har varit extremt framgångsrikt och hur Åkesson & co gått från att ha varit ett isolerat högerparti till ett parti med makt över regeringen Kristersson. Det viktigaste är att partiet dessutom har fått regeringspartierna M, KD och Liberalerna att anamma SD:s idéer och förslag. Med detta sagt finns det en rad viktiga slutsatser som noggrant summeras av Wingborg och Gustavsson. De berättar hur avtalen på slottet nu fullföljs i propositioner för beslut i vår.

”Kriminalpolitiken har präglats av hårdare tag. Men det har inte fått önskad effekt”. En viktig anledning är att regeringen inte gett sig på den organiserade brottslighetens finansiering. (Gäller bland annat knarkhandeln).

Summeringen av det som SD lyckats få med sig M, KD och Liberalerna på är sorgligt. Det gäller sänkta skatter för de välbeställda, ökad arbetslöshet, längre vårdköer istället för det utlovade ”århundradets vårdreform!” Fortsatt marknadsskola trots Liberala löften. Sänkt A-kassa trots Jimmy Åkessons heliga löfte om att det skulle bli tvärtom. SD lovade också sänkt karensavdrag, men det blir det inte något av. Och så ökade klimatutsläpp och inte tvärtom.

Författarna skriver: ”Mönstret är tydligt – Tidöpartierna har struntat i sina välfärdslöften och prioriterar sänkta skatter. Ingenting pekar på att det skulle bli på något annat sätt om de får förnyat förtroende.”

De varnar också för vad som kan komma att ske med SD som styrande i en kommande regering. De skriver: ”I tio år har SD dominerat svensk politik från sidlinjen. Nu vill partiet bestämma på riktigt – tillsätta polischefer, styra över myndigheter och förhandla med andra regeringar. Med Sverigedemokraterna som  största regeringsparti är tiden med Tidöavtalet en mild västanfläkt.”

Och författarna har en dyster men tyvärr rimlig lista på vad som kan hända om det går illa i valet:

Ökande levnadsomkostnader, stillastående ekonomi, ökad fattigdom och stigande arbetslöshet. Längre vårdköer och krympande resurser i sjukvården. Lite verkstad om marknadsskolan, fortsatta gängmord, försvagat förebyggande arbete. Sämre välfärd för alla när invandrare kastas ut, kulturkrig i stället för jämställdhetsarbete. Återvandringståg. Försvagat klimatarbete och ökande utsläpp. Urholkat bistånd. Försvagat folkrörelsearbete. Alltihop kan sammanflätas i ett splittrat Sverige, med ökade klassklyftor och ökad skillnad mellan  inrikes och utrikesfödda.

Till deras lista kan läggas nya problem inom kriminalvården och brottsbekämpningen som kan bli ett resultat av de beslut som Tidö-riksdagen ska behandla nu under våren och sommaren och under en extrainkallad riksdag i augusti.

Det är en mycket omfattande propositionslista som ska drabba riksdagen och partierna nu under våren, sommaren och alldeles innan valet i september, det vill säga så länge deras majoritet kvarstår. Riksdagen kallas unikt in till arbete 12 och 13 augusti.

En stor fråga gäller barn i fängelse. Barn ska börja låsas in redan från 1 juli i år. Det gäller uppemot 50-talet barn. Det tänkta beslutet från Tidö-sidan ska gälla från i sommar för att sedan upphöra om fem år, d v s under nästa riksdagsperiod. Längre är det inte tänkt och inte heller vad som ska hända med barnen när de kommer ut ur fängelserna. Kan de då klara sig själva, kan de som fängelsestämplade få något jobb? Kan samhället se en framtid för dem? På sådana frågor finns inga svar och inte heller på annat som ska beslutas.

Sverker Lindström

Äntligen! är man frestad att utropa. Här kommer nu ett efterlängtat motgift mot den toxiska historieförfalskningen – ofta med socialdemokratin och arbetarrörelsen i sitt fokus – som mer eller mindre oemotsagd har fått breda ut sig alldeles för länge, inte minst i sociala medier. Det handlar om påståenden av typen: ”Det var Socialdemokraterna som startade Rasbiologiska institutet”.

Det är något befriande rakt över Anne-Marie Lindgrens nya bok Hur var det nu, egentligen? Myter och sanningar om Sverige och den svenska 1900-talshistorien. (Tankesmedjan Tiden). I en tid då historien ofta reduceras till politiska slagträn, talepunkter eller ideologiska piruetter, insisterar Lindgren på det som är svårast och mest nödvändigt: nyanserna.

Boken är förhållandevis slank, knappt över hundra sidor, men intellektuellt koncentrerad. Utgångspunkten är lika enkel som laddad: vad är egentligen sant, och vad är lögn och förbannad dikt, i berättelsen om Sveriges 1900-tal? Här granskas välkända problem som neutralitetspolitiken under andra världskriget, rasbiologins politiska bakgrund och folkhemmets idéinnehåll – inte med ambitionen att leverera definitiva domar, utan att pröva de förgiftade ”sanningarna” på nytt. Det är en ansats som i sig ger boken dess värde.

Bok

Lindgren har en essäistisk skärpa som undviker både polemiska förenklingar och det akademiska språkets otymplighet. Resultatet är en framställning som rör sig obehindrat mellan analys och folkbildning. Hon visar hur sammansatta historiska skeenden ofta har reducerats till symboliska berättelser – antingen som nationella framgångssagor eller (som oftast) moraliska haverier – och hur dessa förenklingar riskerar att skymma det historiska förloppets verkliga komplexitet.

Samtidigt finns här en tydlig normativ riktning. Boken är, med förlagets formulering, ett ”engagerat försvar för människovärdet”, och det är inte bara en etikett utan en genomgående hållning. Lindgren argumenterar för att historisk kunskap inte är neutral i betydelsen irrelevant, utan tvärtom avgörande för hur vi förstår samtida politiska och moraliska konflikter. Det gör att boken får en tydlig samtidsresonans, utan att för den skull bli tendentiös.

Ett av verkets mest inbjudande drag är det konsekventa motståndet mot anakronism. Lindgren vägrar att döma det förflutna enbart med dagens moraliska måttstockar, men hon väjer inte heller för att synliggöra de etiska problem som har präglat t.ex. steriliseringspolitiken eller Sveriges hållning under kriget. I stället placerar hon in händelserna i sina historiska kontexter och visar hur politiska beslut formas i spänningsfältet mellan idéer, intressen och det högst tidsbundna bakgrunds- bruset. Det är en hållning som kräver mer av läsaren – men också ger mer tillbaka. Språkligt utmärks boken av klarhet och disciplin. Anne-Marie Lindgren skriver utan onödiga utvikningar, med en retorisk precision som vittnar om hennes långa erfarenhet av idédebatt. Det finns en pedagogisk ambition i texten, men den slår aldrig över i förenkling. Tvärtom ligger styrkan i att hon lyckas göra komplexa resonemang begripliga utan att förlora deras analytiska skärpa.

Kanske är det också där bokens största förtjänst finns. Den gör inte anspråk på att vara en heltäckande historieskrivning, utan fungerar snarare som en intellektuell korrigering – ett försök att justera några av de centrala perspektiven i en offentlighet där historien alltför ofta instrumentaliseras och banaliseras. Genom att visa att det svenska 1900-talet rymmer både mörker och lärdomar öppnar Lindgren för ett mer moget och reflekterande samtal om det förflutna.

Sammanfattningsvis är detta en liten bok med ett ovanligt stort ärende. Den kräver inte bara att läsaren är beredd att ompröva vad hen tror sig veta, utan också hur historisk kunskap formas och används. I bästa mening är det folkbildning: saklig, prövande och djupt angelägen. Egentligen finns det bara ett problem: boken kommer alldeles för sent. Historieförfalskarna har fått härja fritt under många år och lyckats skapa ett fäste för sina skenbilder i det allmänna medvetandet. Att på allvar sätta in ett verkningsfullt motgift kommer att kräva mer än denna enda bok.

Lars Ilshammar

Innan mörkret faller (Atlas) är ett historiskt reportage och en av åtskilliga böcker om vår politiska nutidshistoria av nyligen avlidne Björn Elmbrant. Boken publicerades för drygt tio år sedan och har underrubriken Ska 30-talet hinna i kapp oss? Frågan har onekligen relevans även i dessa dagar.

I sin bok närstuderar Elmbrant de tyska och svenska socialdemokratiska partierna så som de verkade på 30-talet.

Han analyserar och konstaterar att den ekonomiska politiken i respektive land hade en avgörande betydelse för respektive skeende. Liksom vilken central roll ett lands ekonomer spelar för demokratins välmående.

Elmbrant hänvisar till Herbert Tingstens analys av nazisternas framgångar i Tyskland. Nationalism, antisemitism, förakt för demokratin. Ja. Men den främsta orsaken, enligt Tingsten, var den ekonomiska krisen och den skenande arbetslösheten, som de tyska socialdemokraterna stod ”handfallna” inför.

Omläsningen

I Sverige genomdrev Per Albin Hansson och Socialdemokraterna en krispolitik som ”lade grund för folkhemmet”. Demokratin räddades. ”Om än med ett nödrop”, skriver Elmbrant.

Det finns dock en uppsjö av totalitära tankar, reflexer och beteenden från då som nu åter visar sig, varnar Elmbrant i sin bok, som kom ut redan tiotalet år innan Tidöregeringen lyckades vinna makten i Sverige.

Men Elmbrant är ingalunda pessimist. Vi kan lära av vägval från 30-talet som ledde bort från mörkret, skriver han och listar en rad råd:

•  Underskatta inte vardagsvåldet.

• En extremist kan se ut hur som helst, till och med läsa poesi och citera Shakespeare.

• Den liberala demokratin är inte oövervinnerlig.

• Se upp för politiker som samarbetar med extremister.

• Goda liberaler måste ta avstånd från auktoritära kusiner.

• Politiken måste ta avstånd från kapitalismen för att rädda den.

”Historien visar att det är fullt möjligt att bli en glugg av ljus i ett tilltagande mörker”, skriver Elmbrant.

”Men frågan är: Har socialdemokratin den kraften i dag?” Det är Elmbrants egen fråga.

Ewa Wirén

 Cecilia Uddén är en av Sveriges radios mest välbekanta och uppskattade röster. Sedan tidigt nittiotal har hon rapporterat från Mellanöstern, en av de värst konfliktdrabbade regionerna i världen. Hur hon ser på sin roll som journalist och människa i detta inferno berättar hon i boken ” Allt har en smak av aska” (Bonniers förlag,2025). Den utkom i höstas under det skoningslösa kriget i Gaza.

Cecilia Uddén har en särskild förmåga att komma nära människorna på de platser hon rapporterar från och genom dem beskriva de dramatiska händelserna, men också vardagen och hur det är att leva under ständig stress och rädsla. Hon nöjer sig inte med presskonferenser och politikers uttalanden. Hon är på plats och hon skildrar skeendena genom att ge de drabbade människorna en röst.

En som återkom med beska och förnuftiga kommentarer var skräddaren Farouk Shtewi i Gaza. Kanske räddade han rent av hennes karriär i början av deras trettioåriga bekantskap och samarbete.

Det var 1993 och PLO-ledaren Yassir Arafat hade återvänt efter att ha undertecknat det så kallade Osloavtalet i Washington och skulle hålla presskonferens i Gaza. Det drog ut på tiden och Cecilia Uddén gjorde en visit till sin vän skräddaren medan hon väntade. Men plötsligt stod Arafat i talarstolen och  hon skulle inte hinna dit för att ställa frågor. ”Farouk, du måste rädda mig”, sa hon i panik. De såg presskonferensen på TV och därefter ställde hon några frågor till sin vän skräddaren. ”Ett lysande grepp”, berömde hemmaredaktionen och hon behövde inte vara orolig för att få sparken.

Men det är inte enbart människor på marken hon intervjuat. I stort sett alla viktiga politiker och personligheter i området har hon mött under sin långa tid som korrespondent. Det gör också de historiska avsnitten i boken levande och intressanta. Som läsare blir man påmind om tillfällen då fredshopp tändes i denna till synes hopplösa konflikt, bara för att släckas av ett politikermord eller en terrorattack.

Skräddaren Farouk levde sjutton år under Hamas styre och berättar om deras ”talibanfasoner”, inte minst mot de unga i Gaza, denna lilla landremsa där 2,3 miljoner människor bodde på en yta som motsvarar mindre än en tredjedel av Öland. Människor som vi såg fösas fram och tillbaka under Israels attacker.

Hon besöker Kibbutz Nir Oz som attackerades av Hamas den 7 oktober 2023, dagen då den värsta massakern på judar sedan Förintelsen ägde rum. Hon ser ”blodiga barnkammarlakan och döda kroppar. Ett förkolnat par i baksätet på en utbrunnen bil. Två pojkar som blev vittne till hur deras pappa sköts ihjäl av en Hamasterrorist som sen gick in i köket, öppnade deras kylskåp och tog en klunk ur en läskflaska.”

Hon skriver också att ”attacken skedde inte i ett tomrum där ockupation, blockad, kollektiv bestraffning, förnedring aldrig funnits. De attackerades i första hand för att de var israeler och ockupanter, inte för att de var judar.” Hon citerar FN:s generalsekreterare António Guterres som menade att massakern inte ”skedde i ett vakuum” och att de skrämmande attackerna inte kunde rättfärdigas men inte heller rättfärdiga en kollektiv bestraffning av palestinierna.

Ett kapitel i boken har titeln ”tvivlet” som hon menar är en förutsättning för ett kritiskt tänkande. Hon avvisar tanken på att journalister ska vara ”objektiva”. ”Objektiv kan endast en allvetande och allseende gud vara. Vi reportrar kan aldrig göra anspråk på att vara objektiva, det vi strävar efter är opartiskhet, att efter bästa förmåga rapportera opartiskt om en konflikt”.

I dessa dagar har uppmärksamheten förflyttats till USA:s och Israels anfall mot Iran och situationen i Gaza har hamnat i skymundan, men Cecilia Uddéns bok behåller sin aktualitet som en kunskapsrik och engagerande berättelse om den eviga konflikten Israel-Palestina.

Tommy Svensson

Fotnot. Skräddaren Farouk dog 2024. Eftersom utländska journalister inte kan verka fritt  i Gaza inledde Cecilia Uddén ett samarbete med den lokala journalisten Sami Abu Salem. De båda fick 2024 Stora journalistpriset för sin rapportering från Gaza.

Kan presidenter skriva böcker? Memoarer kan förstås vara intressanta men sällan när författaren är mitt uppe i sitt ämbete.

Därför är det förståeligt att vara skeptisk när Finlands president Alexander Stubb kommer ut med en ny bok ”Maktens triangel” (Bonniers förlag 2026). Men det behöver man inte vara.

Boken, som har undertiteln ”om maktbalansen i den nya världsordningen”, är ett intressant försök att analysera varför den gamla ordningen brutit samman och framför allt att bidra med tankar om hur en ny samarbetspräglad värld kan byggas upp.

Alexander Stubb har en lång karriär bakom sig inom politiken och akademin. Han har haft flera ministerposter, varit Europaparlamentariker och innehar även doktorsexamen i internationella relationer med flera akademiska meriter. Politiskt tillhör han Samlingspartiet (Finlands moderater) men beskriver sig själv som liberal.

Han lyckas förena rollerna som president och som internationell debattör.  Hans nätverk är omfattande och inblickarna i hans möten med i stort sett alla av dagens viktigaste makthavare är inte bara ”namedropping”, de kryddar läsningen. Det gäller sms-andet med ryske utrikesminister Lavrov de första dagarna under det ryska anfallet mot Ukraina till den omtalade golfrundan med president Trump.

Vad är det då han vill med sin bok? Att Rysslands angrepp på Ukraina och kravet på en intressesfär i Europa likt det gamla Sovjetunionen har slagit sönder den gamla ordningen är uppenbart. Men Stubb menar att också Västs (läs USAs) krig i Irak och Afghanistan har bidragit till oordningen.

I stället för den gamla bipolära rivaliteten och det kalla kriget mellan öst och väst, ser han en ny makttriangel växa fram där också det globala syd måste ges en likvärdig roll. Han vill att FN reformeras, bland annat genom att säkerhetsrådet ska spegla dagens maktförhållande än det som baseras på förhållanden efter andra världskriget. Vetot måste avskaffas och länder från syd måste tas in.

Det är förstås svårt att se att länder som USA, Ryssland och Kina ska gå med på så omfattande reformer, kanske till och med naivt.  Men det är ändå uppfriskande med förslag som andas framtidstro och optimism i dagens dystra värld.

Tommy Svensson

Historien förändras ofta långsamt. Institutioner reformeras, idéer stöts och skiftar, generationer ersätter varandra. Men ibland kommer förändringen i ett enda ögonblick. På en natt, med ett skott, i ett telegram.

Mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 är ett sådant gränsögonblick i svensk historia. Efteråt har det ofta sagts att Sverige gick från ett före till ett efter. Det låter som en kliché. Men Anders Olssons och Pia Svenssons nya bok Palmenatten. Nyhetsredaktionernas arbete de första timmarna (Korpen förlag) visar att formuleringen är bokstavlig.

Boken återvänder till själva gränsögonblicket. Den handlar inte om gärningsmannen och inte om den långa misslyckade utredningen. Den handlar om nedärvda rutiner, ögonblickets misstag och extrem stress på några tidningsredaktioner i Malmö, Borås, Falkenberg och Stockholm. Den handlar om teleprintrar, nattredaktörer och tryckpressar som plötsligt måste stoppas.

Materialet är lika enkelt som fascinerande. Bara dagar efter mordet fick de två journaliststudenterna Olsson och Svensson i uppdrag att kartlägga hur nyheten spreds genom medierna. Under två veckor intervjuade de ett sextiotal journalister från sex dagstidningar - Expressen, Sydsvenskan, Kvällsposten, Arbetet, Hallands Nyheter och Borås Tidning - och rekonstruerade nattens händelser bokstavligen minut för minut.

Det blir ett slags mikroskopisk historieskrivning. Inte den stora historien, utan den lilla: vem som satt kvar på redaktionen, vem som hörde TT-flashen, vem som först trodde att allt var ett dåligt skämt. Och just där, i ögonblickets spänning, i dessa små detaljer, uppstår något större.

När telegrammet om Palmes död börjar ticka fram på redaktionerna reagerar många med misstro. Någon tror att man driver med dem. Någon misstänker att nattredaktören på nyhetsbyrån är berusad. Först när fler telegram flödar in börjar verkligheten sjunka in.

Det är en scen som nästan känns symbolisk: ett samhälle som först inte kan tro på vad som hänt.

För före mordet fanns fortfarande en föreställning om Sverige som ett undantag. Ett land där politiskt våld inte hörde hemma. Ett land där statsministern kunde gå på bio och promenera hem genom huvudstaden som vilken vanlig människa som helst. Den föreställningen dog på Sveavägen.

När man läser Palmenatten slås man också av hur annorlunda nyhetsvärlden såg ut. Nyheter rörde sig trögt genom kablar och teleprintrar. Reportrar sprang mellan telefoner. Redaktioner arbetade mot tryckpressens obevekliga klocka. I vissa fall hann hela upplagor tryckas utan att den största nyheten i modern svensk historia finns med. TV visade bara testbild efter klockan 22.

I dag, i den digitala samtidens ständiga nu, är detta nästan svårt att föreställa sig. År 2026, i dygnet-runt-journalistikens tid, uppstår nyheter överallt samtidigt. Den natten för 40 år sedan sipprade verkligheten fram genom maskiner och människor. Det är därför boken får en märklig historisk laddning. Den beskriver de sista timmarna i ett Sverige som ännu trodde på sin egen långsamma och fragmentiserade trygghet. När morgonen gryr är landet ett annat.

I ett utförligt efterord påminner Bosse Bernhards- son, ordförande i Svensk Mediehistorisk Förening, tidigare chefredaktör för Arbetet i Malmö och välkänd för Onsdagsklubben, om den politiska atmosfär som omgav Palme under hans sista år: hatkampanjer, aggressiv retorik och en allt hårdare offentlig debatt. Den bilden fungerar samtidigt som en kommentar till vår egen tid och till den hatkultur som sprids i digitala miljöer. Här finns ett tydligt eko från Palmehatet. På så sätt blir Palmenatten inte ännu en bok om ett historiskt mord. Den blir en bok om offentlighetens villkor, då och nu. 

Det finns förstås brister. Själva titeln låter thrillerkitschig. Analysen är tunn och perspektivet begränsas till redaktionsgolvet. Ibland känns boken mer som en samling reportage än som en sammanhängande studie. De större mediehistoriska och politiska konsekvenserna berörs bara indirekt.

Men kanske är det också bokens styrka. Den försöker inte tolka historien. Den visar hur den upplevdes när den hände. Som en serie små ögonblick av osäkerhet: ett telefonsamtal, ett telegram, en tryckpress som stoppas för sent. Och i dessa fragment framträder den större bilden. Ett land som just passerar en gräns, utan att vara riktigt medvetet om det just i ögonblicket. Ett Sverige före. Och ett annat Sverige efter.

Lars Ilshammar

Låt det bli sagt med en gång: Enbart modet att i orostider återvända till Putins Ryssland har inte vilken reporter som helst. Inte dit där journalister har fängslats, mördats, dissidenter sitter i fångläger på obestämd tid och åter andra tvingats lämna landet stämplade som ”utländska agenter”.  Och oppositionsledaren Navalnyj som rysk säkerhetstjänst tog livet av i februari 2024 i ett fångläger i norra Sibirien.

För att ta sig in dit och resa runt krävs både mod och stor yrkesskicklighet. Och just det har Åsne Seierstad, den tidigare Moskvakorrespondenten som är väl bevandrad i ryska språket och i det enorma landet.  

Från tidigare reportageböcker om bokhandlaren i Kabul, om massmördare Behring Breivik på Utöya och andra vet vi att hon behärskar reportageprosan på ett lysande sätt. Det gör hon nu även i sin över 650 sidor tjocka bok Ofred. Ryssland inifrån  (Polaris) i fin översättning till svenska av Jan Stolpe. 

Den reportageboken har redan, välförtjänt, av norska Verdens Gang, VG, utsetts till "årets viktigaste bok".  

Seierstad intervjuar mammor, soldater (särskilt den före detta Wagnersoldaten Andrej, asylsökande i Norge), dissidenter, journalister och andra som från insidan kan vittna om vad som händer i Putins Ryssland. Viktigt att någon ännu både vill, kan och vågar så göra från ett trasigt och allt mera dysfunktionellt fungerande land, som nu på fjärde året ännu vägrar ge upp sitt folkrättsvidriga, imperiedrömmande anfallskrig mot Ukraina. Och som vissa bedömare tror kanske kan ta slut någon gång under 2026.

Bland dem Seierstad möter och intervjuar är Novaja Gazetas chefredaktör Dimitrij Muratov, Nobels fredspristagare 2021. Han visar sig vara både vid god hälsa, full av energi och kampvilja. Han har slutat dricka, blivit nykter och lovat sig själv: ”inte ett glas förrän det är fred I Ukraina”. 

När Ukraina är fritt, inte längre krigsangripet, lovar Muratov att skåla med Seierstad i konjak. Men än lär det tyvärr dröja. 

Oppositionella Novaja Gazeta har han däremot efter krigsutbrottet 2021 tvingats lägga ner, döpa om, starta på nytt flera gånger och ge ut i olika editioner, ibland i mejlform. Digitalt har sajten nu hela tre miljoner fler läsare per dag än innan krigsutbrotten. Det är viktigt att det ännu finns några kvar som Muratov som  kan berätta från insidan om vad som händer i Putin-diktaturens Ryssland.  

Det är bara att hoppas att Muratov har hälsan kvar, står ut med att vänta och fortfarande lever till dess stillestånd och fred – möjligen snart? – åter råder och Ukraina är fritt. Så att Muratov då verkligen kan skåla i konjak med Seierstad!

I bokens epilog berättar Muratov att Novaja Gazeta sedan en tid tillbaka är utkastad från sina lokaler i Moskva, där de gjort tidskriften i 28 år, och att de inte längre kan trycka den i sina fyra lokaler Lokaler i Moskva där de gjort tidskriften i 28 år och heller inte längre kan trycka den i sina fyra tryckerier (skänkta av norska Amedia). Men kvar finns den ännu digitalt.

Före detta Wagnersoldaten Andrej har ännu inte fått asyl i Norge. Bara tillfälligt uppehållstillstånd, förnyat för sju månader i taget.

Få reportageböcker är just nu mer värda att läsas än Åsne Seierstads Ofred. Ryssland inifrån.

Robert Björkenwall 

När den norska författaren Åsne Seierstad just börjat arbeta med sin bok ”Ofred. Ryssland inifrån” råkade hon på bussen mellan Sankt Petersburg och Helsingfors träffa den finlandssvenske Rysslandskorrespondenten Anders Mård.

När han berättat om sin egen situation, sade Seierstad ”Men det är ju du som måste skriva den boken”. ”Aldrig i livet”, kontrade han. ”Jag har överdoserat på det ryska folkets syn på världen”.

Ändå har vi nu, några år senare, två böcker av helt olika slag om Ryssland inifrån, Seierstads litterära sakprosa i ”Ofred” och Mårds nervigt skrivna ” Rysk dagbok, anteckningar om vardagen i Putins Ryssland 2022-2025.”

Han bestämde sig för att skriva dagbok när Ryssland i full skala anföll Ukraina i februari 2022. Det var inte tänkt för publicering, utan för att ”loggföra en stormig tid och skapa ordning i ett kaos”.

Den tilltagande stormen gäller såväl den hårdnande politiska diktaturen som att det blir allt farligare för honom att arbeta journalistiskt och oron för familjen i ett land där allt misstänkliggörs. Han är gift med en ryska, tänk om sönerna blir inkallade? Kan döttrarna fortsätta studera? Kan de lämna landet?

De personliga problemen hopar sig och läsningen kunde blivit tröttande om han inte också somliga dagar ger utrymme för mer beskrivande och analyserande texter om tillståndet i landet.

I den påtvingade tystnaden är det oerhört svårt att veta vad människorna egentligen anser. Ryssland är inte liktydigt med Putin och landet rymmer många versioner. Men när allt kommer omkring är det ryska folket både maktlöst och medskyldigt, skriver han.

Författaren påpekar att det inte finns några partier längre som kan motarbeta regimen, inga organisationer, fackföreningar som skulle kunna organisera någonting. Det finns inga medier längre som kan spegla inställningen bland folket. Kritiken pyr, men har ingenstans att ta vägen.

Även om det sedan länge finns en utbredd krigströtthet i det ryska samhället måste det ryska folket göra upp med hur de ser på världen, menar han.  De behöver lämna föreställningen om att Ryssland är en stormakt med rätt att dominera sina grannar och i stället ha respekt för grannfolken.

Han konstaterar också att det gamla samhällskontraktet med regimen har spruckit. Men ”i dagsläget sträcker sig missnöjet inte längre än till knutna nävar i byxfickorna”.

Borde man tycka synd om det ryska folket? Åtminstone är det viktigt att försöka förstå det, svarar han i boken. ” Särskilt för en granne som Finland, men också för Sverige.”

Tommy Svensson

Arbetarklassen lever, men hur? Det får vi reda på och vilken betydelse den har i dag i boken Vad hände med arbetarklassen? (Arkiv förlag/A-Z förlag) författad av sociologen Johan Alfonsson. Han levererar fakta som på ett intressant sätt beskriver vad som skett politiskt i Sverige med de olika klasserna. Det ger historiska svar på hur ett ökat välstånd i Sverige har utvecklats olika för rika och andra.

Ett resultat är att arbetarklassen har trängts tillbaka, men han beskriver också hur det gått till och vad som hänt i den svenska befolk- ningen. Alfonsson studerar olika aspekter på vad som skett med olika grupper i Sverige under åren.

I sina slutsatser förklarar han hur de nuvarande maktresurserna i samhället trängt tillbaka arbetarklassen och i viss mån även medelklassen. I sann socialistisk anda gäller kritiken att arbetsmarknadsrelationerna är ojämna och att det historiskt skett stora förändringar som trängt tillbaka arbetarklassen. Avståndet har ökat mellan dem som  äger kapital och dem som säljer sin arbetskraft. Han konstaterar också att anställningsskyddet försämrats.

Ny Bok

En intressant uppgift är att statens utgifter för arbetslöshetsersättningen totalt sett dykt som andel av BNP från 0,14 procent till 0,04 procent på 2020-talet. Genom att följa utvecklingen för olika livsvillkor över lång tid  kan han redovisa signifikanta förändringar som i de flesta fall är till arbetsklassens nackdel och till stor fördel för dem som har stora inkomster och/eller förmögenheter.

En viktig slutsats är att kapitalägare och företagare är vinnarna i vår tid. Kapitalin- komsterna har ökat mer än lönerna. Under 1990-talet utgjorde kapitalinkomsterna cirka tio procent av samtliga inkomster och idag utgör de 20 procent och bland de rikaste har inkomsterna ökat ännu kraftigare. Kapitalinkomsterna har också ökat mer än lönerna. Som en orsak till det pekar han på fackens minskade inflytande. En betydelsefull politisk iakttagelse är att arbetarklassen i större omfattning har börjat stödja borgerliga partier.

Men det är inte enbart dystra iakttagelser av de fakta som Johan Alfonsson skriver om. Han säger att det nu ”måste till politisk och facklig handling som stärker de strukturella maktresurserna för arbetarklassen”.

Alfonsson menar att det behövs både långsiktigt arbete och långsiktighet i den valrörelse som börjar snart.

”Vi behöver hitta en politisk fråga som är framåtblickande och förbättrar arbetarklassens situation och begränsar marknadens makt. På så sätt stärks arbetsplatsens strukturella makt och begränsar marknadens påverkan. Så skapas engagemang hos gemene man. Därmed kan den kollektiva makten stärkas.”

Han pekar ut frågan om en sänkning av arbetstiden och att den har stor betydelse för arbetarklassen.

Det är som om LO har läst boken, men räcker de att driva den frågan för att vinna valet i höst kan man fråga sig.

Bokens innehåll är så mycket mer än vad som berättas här. En hel del av hans iakttagelser är intressanta och viktiga för förståelse av den utveckling som har skett och som påverkat arbetarklassen negativt i förhållande till dem som är rika.

Sverker Lindström

Hans mamma var vit och hans pappa var svart. Själv blev han Amerikas 44:e president. Tillträdde sin första period som president 2009. Omvald 2012. En omläsning av hans bok Min far hade en dröm (Albert Bonniers förlag) påminner om att det fanns ett annat Amerika än dagens. Ett så annorlunda.

I sin bok berättar Obama att han redan 1983, då endast 22 år gammal, bestämde sig för att bli samhälls- organisatör. 

”Killen är ny här. Han försöker bara hjälpa till.”  Barack Obama berättar i sin bok att han inte alltid möttes av öppna famnen när han kom ut på Chicagos gator för att hjälpa till att organisera aktioner mot ockerhyror i usla bostäder. Eller för att övertyga invånarna att registrera sig för att rösta. 

Många gånger fick han ta hjälp av lokala kyrkoledare som de boende i området hade förtroende för.

För vem var han? Visserligen svart som de själva i kvarteret. Men uppenbarligen välutbildad och smart. 

”Ibland satt jag som på ett grillspett”, medger han i boken. Ibland kände han sig ”som en lax som simmar blint uppströms”.

Omläsningen

Som den gången han kallat till ett möte då föräldrar i ett särskilt utsatt område skulle få möta områdespolisen. Mötet blev en smärre katastrof. Bara tretton personer dök upp. Det visade sig dessutom att flera av dem i själva verket hade väntat sig en bingokväll. 

”Det kändes som skit”, medger han. Men han drog också nyttiga slutsatser: frågor om gängproblem måste göras konkreta och möjliga att vinna för att få med sig folk. Dessutom borde han ha ställt fram färre stolar för att lokalen inte skulle se så obesatt ut.

Många av Obamas studiekamrater var frågande inför hans stora engagemang mot ockrande hyresvärdar, asbestdrabbade skolsalar och låga siffror i valdeltagande. 

Frågor han egentligen inte då kunde besvara. Istället svarade han med att uttrycka behovet av förändring. Så här beskriver han det i sin bok:

Förändring av Vita huset, där Reagan och hans kreatur fortsatte med sina lömskheter. Förändring av kongressen, undfallande och korrupt. Förändring av stämningen i landet, maniskt och självupptaget. Förändring kommer inte uppifrån, la han till, förändring kommer när man mobiliserar gräsrötterna.

Ewa Wirén

Obamas memoarer Min far hade en dröm gavs ut i Sverige 1995. 

Det är lätt att tycka om Jens Stoltenberg, ödmjuk som människa och som politiker. Det är inte alltid det går att förena, men i hans fall är det ett utmärkande drag. Det hände väl att man som svensk var avundsjuk på de norska partivännerna under hans tid som partiledare och statsminister. Men hur hamnade han i Nato?

Det berättar han på 500 sidor i boken Min tid i Nato (Albert Bonniers förlag). Det var tänkt att han skulle vara försvarsalliansens generalsekreterare under en mandatperiod på fyra år, värvad av dåvarande USA-presidenten Barack Obama, med stöd också av bland andra Tysklands och Frankrikes ledare.

”Det är inte lätt att tacka nej när personer som Obama och Merkel ber en utföra ett jobb. Att tacka nej till dem för att jag hellre ville bo i Oslo och åka skidor i Nordmarka blev lite futtigt”, skriver han.

Men det var inte bara av plikt, utan också av övertygelse. ”Som jag ser det finns det ett politiskt släktskap mellan samhörigheten i Nato och socialdemokratiska idéer om att vi åstadkommer mer tillsammans än var och en för sig”, skriver han. Boken kom ut i höstas och frågan är om han hade formulerat sig så oförbehållsamt i dag.

Hans förordnande förlängdes gång på gång så det blev slutligen drygt tio år, från 2013 till 2024. Han samarbetade med tre amerikanska presidenter, förutom Obama också Donald Trump under dennes första period och Joe Biden.

Han hann se till att Sverige och Finland kom med som medlemmar, även om det blev oväntat utdraget i Sveriges fall.

Den stora prövningen under Stoltenbergs tid som Natochef var förstås de ryska attackerna på Ukraina, som inleddes 2014 och som skedde i full skala 2022. Här är han självkritisk över hur valhänt Europa hanterade stödet till Ukraina. Han skriver dystert men klarsynt:

”Vi gav dem tillräckligt stöd för att undvika att förlora, men inte tillräckligt för att vinna kriget.”

De amerikanska anspråken på att erövra Grönland, som i dag hotar att stjälpa hela samarbetet, fördes fram även under Trumps första period som president. Då lyckades man avvärja hotet, men Stoltenbergs beskrivning av hur man anpassade sig till den nyckfulle presidenten är minst sagt uppseendeväckande. Så här skriver han:

”Det var också nödvändigt med intern självdisciplin. Jag gav tydliga besked om att resignerade stönanden under interna möten var oacceptabelt. Inga visningar av Trump-tweets eller klipp från nätet åtföljda av himlande ögon. Inga hånfulla skratt åt videor, inga skämt om golfspel och beteenden. Nolltolerans om sådant var helt nödvändigt.”

Denna servilitet spred sig också till politikerna. Trump skulle alltid berömmas, särskilt den nederländske regeringschefen Mark Rutte åtog sig den rollen. Så blev han också Stoltenbergs efterträdare.

Men allt är inte Trump. Boken innehåller fina kapitel om Stoltenbergs familj, uppväxt och hans väg in i politiken. I genren politiska memoarer står den sig stark, välskriven (med hjälp), intressant och högaktuell, trots att den blickar bakåt i tiden.

Tommy Svensson

65 utsatta områden i 27 kommuner i Sverige. Det drabbar inte minst barnen i de kommunerna. Tre av tio elever i dessa kommuner går ut grundskolan utan behörighet för gymnasiet.

Den här välrapporterade situationen närstuderade journalisten Emma Leijnse i två skolklasser i mellanstadiet i två kommuner i Skåne. Resultatet blev till boken I en annan klass, utgiven av Natur & Kultur 2022. 

I sammanhanget betyder inte klass bara en viss årskurs. Utan just elevernas familjebakgrund. I den ena skolan kommer eleverna från lågutbildade familjer, oftast med invandrarbakgrund. I den andra skolan går högutbildade föräldrars barn. 

Föräldrarnas olika utbildningsnivå visar sig spegla barnens liv i stort. I den ena klassen har alla elever eget rum. I den andra sover nästan alla tillsammans med andra, syskon, föräldrar, ibland hela familjen.

I den ena klassen har alla barn möjlighet att få hjälp hemma med sina läxor. I den andra får barnen, ofta tvärtom, hjälpa sina föräldrar, med språk och i kontakt med myndigheter. 

I den ena klassen går föräldrarna till sina jobb. I den andra har en minoritet två lönearbetande föräldrar. De flesta har en förälder som läser sfi.

Omläsningen

Eleverna i den ena klassen går eller cyklar till skolan. Det gör barnen också i den andra. Men de går längs gator och förbi platser där ett tiotal skottlossningar, varav fyra mord, sker under den tid som Emma Leijsne följer de två klasserna.

I den ena klassen finns ingen nyanländ. För den andra klassen lyckas Emma Leijsne inte få fram någon uppgift eftersom nyanlända barn börjar och slutar med jämna mellanrum.

Men ska skolan inte ha en kompensatorisk roll? Författaren svarar jo, visst. Men konstaterar att det uppdraget lever inte/kan inte skolan leva upp till. I tjugo års tid har svenska skolor glidit allt längre ifrån varandra. De skolor hon själv studerade är exempel på detta. I den ena råder stabilitet i personalen. Personalomsättningen är i det närmaste obefintlig. I den andra skolan är större delen av lärarlaget nytt inför varje ny årskurs.

Stor skillnad är det också mellan de två klassernas lärare, i utbildning och erfarenhet.

Utvecklingen i Sverige går tvärtemot trenden i de länder Sverige normalt brukar jämföras med. I genomsnitt i OECD-länderna har skillnaderna mellan skolor minskat. Här är det tvärtom.

Sverige har dock goda ambitioner, understryker författaren i sin högaktuella bok. De flesta politiker håller med om att de bästa lärarna borde jobba på de mest problemfylld skolorna. Ändå händer inte det, konstaterar hon. Sverige är nästan sämst i hela OECD på just den punkten.

Leijsnes bok är välbehövlig omläsning när skoldebatten styrs av politiker med slagord om att elever ska bete sig och ska annars få gottgöra genom att visas ut från klassrummet för att, till exempel, sopa skolgården.

Ewa Wirén

Den brittiske historikern Simon Sebag Montefiores Jerusalem: biografin (Norstedts) är ett storslaget verk som försöker fånga hela historien om en av världens mest omtvistade och mytomspunna städer – helig mark för tre religioner. Med över 3 000 års historia på nästan 600 sidor ger Montefiore en kronologisk skildring av hur Jerusalem har formats av profeter, kejsare, pilgrimmer och vardagsmänniskor ända från kung Davids tid – en både dramatisk och komplex berättelse.

Bokens främsta styrka är berättarglädjen och förmågan att göra historien levande. Montefiore har använt ett rikt källmaterial och skriver ett språk som ofta känns mer episkt än akademiskt, vilket gör att även långa epoker av konflikter och maktkamp blir fängslande att ta del av. Denna narrativa styrka gör också Jerusalem till en bok som är svår att lägga ifrån sig. 

Genom boken löper en klar ambition att låta historien om Jerusalem speglas både genom stora politiska skeenden och små personliga öden, vilket ger en mångfacetterad bild av hur olika aktörer format den heliga staden över en mycket lång tid. Detta breda panorama gör att man som läsare upplever Jerusalem inte bara som en speciell plats, utan som ett levande kulturhistoriskt och religiöst centrum i ständig förändring. 

Men just denna omfattning och berättande stil är också verkets största svaghet. Att sammanfatta tre millennier i en enda volym innebär att vissa perioder förtunnas, och att djupdykningar i politiska eller religiösa strukturer ofta får stå tillbaka för dramatisk framställning. Bokens myller av namn och händelser kan ibland dölja kärnan i komplexa skeenden, vilket gör att djupare tolkningar och underliggande faktorer inte alltid kommer till sin rätt. 

Detta fokus gör också att Jerusalem mer liknar en biografi i populärhistorisk form än en strikt analytisk studie. För läsare som söker en skarp vetenskaplig analys av sociala, ekonomiska eller teologiska krafter bakom Jerusalems utveckling kan boken därför kännas ytlig, trots sitt omfång. Montefiores styrka ligger i att gestalta händelsernas dramatiska yta snarare än att gräva ner sig i  varje utvecklings- faktor i detalj. 

En del kritiker har också pekat på att mängden våldsamma och blodiga episoder – från antikens belägringar till medeltida korståg och 1900-talets strider före och efter staten Israels bildande – gör berättelsen tät och intensiv, ibland på gränsen till övermättnad. Det kan innebära att den övergripande analysen blir sekundär i förhållande till den berättade dramatiken. 

Trots sådana invändningar är Jerusalem en ambitiös, välresearchad och ofta briljant berättad historia. Montefiore lyckas göra en extremt lång historisk period tillgänglig och engagerande för en bred publik, samtidigt som han behåller respekt för komplexiteten i det han beskriver. Boken är därför ett värdefullt bidrag för alla som vill förstå inte bara vad som har hänt i Jerusalem, utan hur stadens mytiska och historiska roller har formats genom seklerna. 

Jerusalem: biografin är stark i sina framställningar, rik på detaljer och levandegjord av Montefiores berättarglädje, men mindre stringent när det gäller tolkningar och fördjupning. Den första upplagan kom redan 2011. I en ny reviderad utgåva (ännu bara på engelska) 2024 har Montefiore uppdaterat den moderna historien från 1900-talet och framåt med fokus på konflikter och internationell politik. Det gör verket närmast oumbärligt för den som vill förstå den djupa bakgrunden till dagens krig i Gaza.

Lars Ilshammar

I denna hårda tid i Sverige och ännu mera vår omvärld måste demokratin bli stridbar igen. Det anser författaren Martin Gelin i sin nya reportagebok Mjuk makt (Volante förlag). Demokratin förbli det bästa systemet, trots att de odemokratiskt styrda länderna nu är fler än demokratierna. Hans bok är ett trotsigt välskrivet försvar för mångfald och pluralism.  

Men just nu är tyvärr tillståndet i den svenska kulturpolitiken mindre gott. Folkbildningen, kulturskolorna, teatrarna och Sveriges Radio och Sveriges Television har alla fått frysta eller minskade resurser av Tidöregeringen. Noll förståelse där för kulturens betydelse. Sånt som Martin Gelin anser ger länder prestige och, jämte diplomatik, bra universitet, etcetera, ger värdefull ”mjuk makt”. Även om den ännu är hyfsat god här. 

Mycket mer fallande är den mjuka makten i autokratiska Trumps USA, Orbans Ungern och många andra länder. Men också i många andra västliga demokratier sker nu för få nysatsningar på kultur och annat som ingår i den mjuka makten. Det är oklok politik.

Därtill ett helt föråldrat tänkande, anser Dagens Nyheters f d USA-korrespondent Martin Gelin i sin nya bok. I åter andra länder i världen gör man precis tvärtom. I bokens nio kapitel tar Gelin med oss när han besöker länder som tvärtom investerar mycket i konst, arkitektur och litteratur. Exempelvis på 600 nya museer i oljestaten Qatar. 

Ett annat exempel är hur man i Sydkorea satsar på generösa översättningsstöd till nobelpristagaren Han Kangs och andras romaner. Sådana översättningars förtjänst är att de visar att en annan kulturpolitik är möjlig. Det är, enligt Gelin, också nödvändiga ”mjuk makt”-satsningar. De behövs i en hård tid som vi nu lever i. Här har Sydkorea gjort rätt, medan auktoritära Kina gör fel, anser Gelin. De har sumpat chansen de hade från panda-diplomatins dagar. I stället styrts mot hemlighetsmakeri och autokrati under ledaren Xis styre – trots framgången med Tiktok bland de unga. Men i elektrifieringen har Kina ändå tagit ledartröjan.

Alla är inte helt förtrogna med begreppet ”mjuk makt”. Trots att det lite överraskande blivit trendigt – också utanför seminarierummen. På flera sätt kan denna lite bredare definition av begreppet – vid sidan av mera traditionell diplomati etcetera – fungera som ett verktyg för att lite bättre förstå de villkor under vilka konst och litteratur skapas och får bredare spridning bland folk.

Välkänt är ju att en stats ekonomiska eller militära muskler – läs USA – tvingar andra att anpassa sig och dansa efter deras pipa. Det är den hårda makten. Men en stat kan också nå resultat genom indirekta medel; en stark mjuk makt. Det lockar till vilja att ta efter. Det klassiska medlet här är smart diplomati. Ett annat är att visa upp värden som frihet och mångfald. Ett tredje är att erbjuda lockande berättelser och bilder. Kort sagt: konst och kultur. Mjuk makt.

På det sättet kan mjuk makt allt oftare bli en motståndshandling mot det auktoritära styrformerna. Mot auktoritära stater som vill dominera; såsom Xi i Kina och allt mera Trumps USA. Där man bara vill att konsten/kulturen ska  sjunga "kejsarens" lov.

Men den mjuka makten kan också bli ett ”säkerhetspolitiskt kapital”, skriver Gelin. Hans mest kända exempel här är Sydkorea. Insikten att man kan tjäna mer pengar på film (den prisade Parasiten m fl) än på att kränga Hyundai har här blivit inte bara en ekonomisk framgångssaga, utan även ett trumfkort i den unga demokratins internationella relationer. När staten investerar i den kulturella infrastrukturen i stället för att oklokt strypa den.

Gotland är inte bara Östersjöns största, fasta "hangarfartyg". Försvarat av hård makt. Gotland med Ingmar Bergmans Fårö är också en stark, kulturell mjuk makt – med gott rykte. 

Den bästa propagandan är inte propaganda, som Gelin visar i sitt kapitel om USA:s kulturpolitik under kalla kriget. Lysande starkt. Men bara så länge landet nöjde sig med att få spridning av amerikansk kultur blev resultatet mycket bra. Motsatsen gäller nu under Trump. Sydkorea har däremot tagit efter USA:s tidigare resa. Satsat på spridning av prisade Han Kangs romaner och Bong Joon-hos filmer (Parasit etc). Mjuk makt som tjänar sitt lands intressen genom att kritisera det.

Lite på samma sätt ser Gelin på Parisborgmästarens, socialisten Anne Hidalgo, satsning på att bygga ihop staden och de boende med fler gröna stråk, bra kommunikationer och fler billiga bostäder och mångkultur. Ja, OS-festen också härom året. Där Martin Gelin nu bor med familj efter många år i New York. 

Mjuk makt är en säkerhetspolitisk kalkyl i demokratins namn, anser Martin Gelin. Hans Mjuk makt ger mycket att reflektera över.

Robert Björkenwall 

   Boken Helhjärtat som partiordföranden Magdalena Andersson skrivit och som ges ut av Arenagruppens förlag Atlas är en annorlunda upplevelse. Det är en rad korta berättelser om partiordförandens liv, många intressanta händelser och upplevelser som skildras i flera små etapper. Det finns förstås också skildringar av politiska händelser och framtidsutsikter för partiet, svensk politik och vårt lands framtid.

  I korta berättelser på ett par sidor vardera i nio kapitel får läsaren ta del av Magdalenas levnadshistoria, utbildningsår på Handelshögskolan och i USA och hennes numera mångåriga politiska verksamhet. Vi får också läsa om kontakterna och betydelsen av mamma och om uppväxtens simtävlingar och en del privata livsvillkor med sin man Richard och andra.

  Boken är inte normalt biografisk utan ett lite annorlunda sätt att berätta om sig själv och sin uppväxt, utbildning, familj, studier och hur hon drogs in i politiken på finansen och intressanta händelser både på svensk och internationell nivå. Och kontakterna med mamma. Och så förstås fakta om partiets politik men tyvärr alldeles för lite om partiets framtidstankar och om uppläggningen inför valet 2026. 

  Det är alltså inte en traditionell biografberättelse från ax till limpa utan en bok som innehåller intressanta episoder i Magdalenas liv, berättade i nio delar och hela tiden med gott humör.

  Vi får helt enkelt känna en ”ny”, partiledare i fin form och med berättarglädje inför den kommande valstriden. Berättelsen om det som väntar i valet efter nästa sommar och om den politik som ska leda fram till valseger och slut på högervridningen berättas det en del om i slutet av bokens olika avsnitt.

  Magdalena berättar en del som pekar mot viktiga inslag i S-politiken. Det gäller till exempel om skolan. Hon skriver: ”Vi vill begränsa vinsterna i skolan”. Hon pekar också på problemen i vårt lands välfärdsmodell som behöver renoveras och förnyas.

  ”Dagens skyhöga arbetslöshet och många arbetande fattiga är ett av de största hoten mot sammanhållningen och jämlikheten: Vi måste använda de verktyg vi har mot dessa problem mer offensivt under kommande år”.

  Hon pekar även på de stormrikas ökande miljard- inkomster och slår fast att deras välgörenhets- organisering inte kan ersätta välfärdssamhället. Hon tar upp sjukvårdens brist på pengar och hävdar att statsbidragen till kommuner och regioner måste räknas upp med inflationsskyddade årliga pengar.

  Magdalena slutar med sin uppfattning, som hon ofta återkommer till, att det är både bra och nödvändigt med fler blocköverskridande politiska lösningar på olika problem. Och slutorden i boken är typiska för hennes berättelse och ödmjukhet till sitt uppdrag när hon skriver:

  ”Det är en ynnest att få vara med där framtiden skapas! ”

  Man kan finna intresse i Magdalenas berättelse som känns som den bild man kan känna igen i hennes politiska gärning. Men det är inget som blidkar de recensenter som hittills tagit sig an innehållet i boken. Det är några som dömt ut boken och det är ju lätt gjort om man vill göra så eftersom hon bjuder in till kritiken i sitt öppna sätt att berätta och skriva. Men för många är boken värdefull att läsa i ett alltmer hårdhänt debattklimat i politiken.

Sverker Lindström

  På morgonen hade han avgivit sin röst hemmavid, i skolan i Hälledal. Innan denna valdag var över stod det klart att det var han som skulle bilda den nya regeringen. Det var söndag, 19 september 1976.

  Kai Hammerich, då politisk reporter på tidningen Veckans Affärer, skildrar i boken Kompromissernas koalition, utgiven året efter valet, maktspelet när den första borgerliga regeringen tog över efter 44 år av socialdemokratiskt styre. 

  Det är en unik, närgången, detaljrik och avslöjande bok om en regeringsbildning. Författaren är med under valnatten från de borgerligas högkvarter på hotell Anglais i centrala Stockholm till S-ledningens ”hemvist” på Byggnads kursgård Rönneberga. 

          Omläsningen

  Därefter skildrar han maktspelet i ”vinnarlaget” under de nitton dagar det tog för Fälldin, Bohman och Ahlmark att bli överens om den kommande regeringspolitiken och om vilka ministrar som skulle leda den. 

  Hot, vredesutbrott och lite smicker på högsta nivå, präglade förhandlingarna. Och frågorna de tre regeringsbildarna måste lösa var heller inte enkla, familjepolitiken, skatterna, bostadspolitiken. När M-ledaren Gösta Bohman fick se utkastet kring de frågor som skulle täckas in i regeringsprogrammet ”fräste han av ilska”, enligt Hammerich. 

  Överläggningar pågick ”non stop” och slutade i kompromisser.

  Kärnkraften blev den hårdaste nöten. Hur skulle villkoren för kärnkraften formuleras? Skulle reaktorer som redan var under byggnation, läs Barsebäck, undantas från nya villkor? 

  Kai Hammerich skriver om de tuffa motsättningarna mellan de tre förhandlarna och hur de skilde sig åt också i förhandlandet. Bohman fräser, Fälldin sprider en ”dimridå av piprök”.

  Den tredje vid förhandlingsbordet, Per Ahlmark, hade till och med tränat innan han gick till bordet, skriver Hammerich och citerar en folkpartistisk dagbok om hur Ahlmark bestämt sig för att ”ilskna till under förhandlingarna med Bohman och Fälldin”.

  Därför tränade Ahlmark fyra olika vredesutbrott, och ville ha en bedömning på vilket som skulle passa bäst.

  Det framgår inte om Ahlmark fick någon nytta av sin träning. Förhandlingarna fortgick kring frågan om laddningen av Barsebäck 2. Det var tisdag 5 oktober och dagen då talmannen skulle kalla respektive partiledare inför samma dags eftermiddag då en ny statsminister skulle föreslås riksdagen. 

  In i det sista pågick förhandlingarna eller, som Hammerich skriver, grälen. Nu handlade det också om Ahlmarks titel i regeringen. Det blev, som i så många andra delar, en kompromiss. När statsrådslistan skulle läsas upp i kammaren skulle Ahlmark nämnas efter Fälldin och kallas ställföreträdande. Men i presskommunikén skulle titeln ”vice statsminister” användas. 

  Torsdagen 7 oktober utsågs Thorbjörn Fälldin till statsminister. Socialdemokraterna röstade nej. Hammerich citerar partiets dåvarande gruppledare Ingvar Svanberg: ”Att avstå från att rösta skulle innebära att gruppen ställer sig neutral till ett borgerligt regeringsprogram. Det kommer vi självfallet inte att göra.”

Ewa Wirén

Rasbiologiska institutet var en socialdemokratisk idé. Det var Socialdemokraterna som inspirerade nazismen och lade grund till Förintelsen. Norska judar transporterades på svenska järnvägar till tyska dödsläger med den socialdemokratiska regeringens goda minne. Tage Erlander var chef för ett nätverk av svenska koncentrationsläger. Och så vidare. Sociala medier har på senare år översvämmats av förfalskade eller förvanskade berättelser om vår nutidshistoria, ofta riktade mot socialdemokratin och ofta utan att bli motsagda. 

I en tid då sanningen alltmer hotas av desinformation och förvanskade historiska berättelser är antologin Historieförfalskarna(Kaunitz-Olsson förlag) ett angeläget tillskott till debatten om demokrati, fakta och minne. Redaktören Ola Larsmo, välkänd för Onsdagsklubbens medlemmar, vänder tillsammans med ett urval av våra mest framstående historiker och forskare blickarna mot det tidigare ofta förbisedda men alltmera avgörande fält där historiebilder brukas – eller missbrukas – som maktmedel.

Tematiskt är antologin pricksäker: här kartläggs hur historien förfalskas och hur lögner kan bli vapen i politiska syften – inte främst för att sprida ett alternativt budskap utan, som bokens författare visar, för att underminera förtroendet för fakta och för förmågan att dra gränser mellan verklighet och fiktion. Detta grepp gör boken högaktuell i en digital värld där rykten och propaganda sprids blixtsnabbt och där blir kampen om historien därför också blir en kamp om demokratins grundvalar.

Stilen är sansad – redaktionen undviker det pompösa eller akademiskt svårgenomträngliga och väljer i stället en form som når ut. Detta gör att boken inte stannar i universitetsrummet utan talar även till den bredare läsekrets som vill förstå hur historien – och felaktiga eller förfalskade versioner av denna – formar vår samtid. 

Larsmo har själv tidigare poängterat hur angeläget det är att engagera sig i den nya historikerstrid där berättelser vi tidigare har tagit för givna plötsligt omtolkas i grunden och därför behöver prövas på nytt. 

I det sammanhanget är det särskilt värdefullt att boken samlar flera röster – både yngre forskare och etablerade historiker – vilket gör att den inte framstår som någon enskild klagosång utan istället blir ett slags kollektivt varningsrop. Texterna visar tydligt hur historieanvändning i politik och retorik ofta uttrycker något mer subtilt än rena lögner – det handlar om en skymningszon mellan fakta och tolkning, om vilken konkret roll vi tillåter historien spela i identitet, nation och maktutövning.

En särskilt styrka är att att antologins författare inte bara konstaterar problemen utan också etablerar ett slags etiskt ramverk för hur vi bör förhålla oss till historien. Det väcker frågor om vem som äger rätten att tolka det förgångna, och hur vi som samhälle ska värna möjligheten till objektiva eller åtminstone kritiskt underbyggda historiska berättelser.

Om det finns en invändning så är det möjligen att vissa bidrag stannar något på det teoretiska planet och ibland lämnar läsaren hungrig efter fler konkreta verktyg för hur man som medborgare, journalist eller lärare kan agera mot historieförfalskning i vardagen. Men kanske är det också en styrka – boken fungerar då bättre som väckarklocka än som handbok, och väcker därmed ambitioner att själv fördjupa sig i verktygens användning.

Sammanfattningsvis är Historieförfalskarna ett både angeläget och välformulerat tillskott till de offentliga samtalen om hur historia och minne formas, förvanskas och missbrukas – samt om hur vi som medborgare och samhälle kan stå emot de krafter som vill urholka fakta för att erodera demokratins grunder. I en tid där allt fler berättelser – även grundläggande sådana – kan ifrågasättas eller bytas ut, blir verket en viktig påminnelse om att demokrati inte bara handlar om val och institutioner, utan även i hög grad om relationerna till det förflutna.

En fråga kvarstår dock: varför har socialdemokratin inte själv tagit ett tydligare initiativ på detta viktiga område – varför engagerar partiet sig inte aktivare i att försvara demokratins förankring i fakta genom att sprida kunskap om faktabaserat historieberättande och historieförfalskning - särskilt som falskmynteriet alltför ofta drabbar just den egna historien?

Lars Ilshammar

Det var dagen efter valdagen, 17 september 1991. Socialdemokraterna var förlorarna med 37,7 procent av rösterna. Ingvar Carlssons regering fick avgå. Christer Isakssons bok Revanschen från 1995 berättar om förlusten och vägen tillbaka till regeringsmakten.

Valresultatet 1991 var ingen chock, vare sig för partiledaren eller för partiet. Valrörelsen startade på bleka 30 procent i opinionsmätningarna. Direkt efter nederlaget var såväl partiledare som parti inställda på revansch.

Och mycket måste ändras. Rörelsen hade inte dragit jämnt inför valet. I själva verket hade tre olika ”valrörelser” förts, en i statsrådsberedningen, en på partiexpeditionen och en tredje i finansde- partementet. De stridande viljorna hade inte förmått samarbeta, skriver Isaksson.

Ett avgående statsråd beskrev läget: ”Partiledningen hade nog inte hälften av partimedlemmarna med sig i valrörelsen”.

Svaret från partiordförande Carlsson blev Analysgruppen, en grupp av unga politiker vars uppdrag, bland annat, var att ”placera partiet i nutid och skynda på partiets förnyelse”. Ett behov som stod i fokus också inför årets, 2025 års, partikongress.

Gruppen hade också, konstateras i boken, uppdrag att hitta ersättare till äldre trotjänare som skulle ”befrias” från sina uppdrag: Bengt Göransson, Sten Andersson, Rune Molin, Roine Carlsson skulle bort.  De förknippades med ”en stelnad maktapparat och åldrade herrar på täppan”. 

Omläsningen

Ingvar Carlsson hade själv redan året innan påbörjat förnyelsen genom att ta in Mona Sahlin, Margot Wallström och Göran Persson i regeringen. 

Analysgruppen var möjligen inte lika angelägen, som ”chefen” själv att snabbast möjligt återta regeringsmakten. Faktum är, enligt boken, att Analysgruppen förutspådde två kommande mandatperioder i opposition.

Men Ingvar Carlssons inställning var en helt annan. En period i opposition var vad Carlsson var inställd på. 

Han hade lovat den borgerliga regeringen 100 dagar av frid och fred. Därför kunde han vid varje tillfälle då regeringen fick problem konstatera att det kanske inte hade varit så dumt ändå om regeringen försökt samarbeta med hans parti. Sådana retsamma uttalanden mot den borgerliga regeringen gillades högt bland de egna, konstaterar Christer Isaksson.

I boken redogörs, inte bara för de traditionella motståndarna i valrörelsen utan också för näringslivets agerande. Deras krav på en kommande regering uttrycktes i en artikel i Dagens Nyheter. Det handlade, bland annat, om EU-medlemskap och sänkta marginalskatter. Carlsson framhöll i ett svar att höjda marginalskatter knappast skrämde företag att flytta utomlands.

Debatten om artikel och svar bleknade när Peter Wallenberg uttalade sig i TV4 om svartingar som inget förstår eller klarar på egen hand.

Ingvar Carlsson och folkpartiledaren Bengt Westerberg framträdde gemensamt i en intervju i tidningarna Veckans Affärer och Dagens Industri och fördömde Wallenbergs uttalande. Det skapade önskemål i näringslivet om en koalitionsregering mellan s och fp.

Så sent som 7 september kom alarmerande uppgifter till Ingvar Carlsson. S sjönk i opinionen. Vänsterpartiet och miljöpartiet ökade.

Två dagar kvar till valdagen: dags för den stora tv-sända valdebatten. Ingvar Carlsson gavs besked om att partiets nedåtgående kurva var bruten. Han skulle kunna uppträda med självsäkerhet i studion.

Valdag: S-seger, men frågan fanns kvar både i parti och hos bokens författare: varför tappade socialdemokraterna 5 procentenheter, från 50 till 45 procent, de sista veckorna av valrörelsen?

Nu var det dagen efter valdagen: Ingvar Carlsson och partiet var valets segrare, tillbaka i regeringsmakten. Men ändå, menar Christer Isaksson i sin bok, var den tillträdande statsministern inte riktigt nöjd. Han fick ju inte bilda den regering han förberett och planerat för, en regering tillsammans med folkpartiet.

Ewa Wirén