– 2004 tyckte jag att det fick räcka. Då hade jag jobbat heltid inom politiken sedan 1965, säger Ingela Thalén.
Hon har prövat på fler roller i politiken än de flesta, från kontorist och sekreterare åt andra politiker till ombudsman, politisk sekreterare, kommunalråd, statsråd, riksdagsledamot och partisekreterare.
Under de åren fanns inte mycket tid för hennes stora intresse för kultur. Men nu fylls hennes dagar med spelmansmusik och textilslöjd, tillsammans med stort engagemang för integration av nyanlända hemma i Värmdö.
Ingela Thalén är född och uppväxt i Göteborg, vilket fortfarande kan anas när man pratar med henne. Där blev politiken tidigt och självklart en del av hennes liv.
– Jag minns i och för sig inte att vi pratade politik hemma. Mina föräldrar var politiskt medvetna, men de var inte aktiva. Men det fanns hela tiden ett rättesnöre: Så här gör man. Det var viktigt att ”bära sig rätt åt”. Och mamma såg till att jag kom med i Unga Örnar på Hisingen när jag var 5 - 6 år.
– Där fick jag kompisar från samma sida i tankevärlden, och det har nog bidragit till att forma mig.
När Ingela var 14 år började hon hänga med kompisar i SSU Backa, och när hon fyllt 15 blev hon medlem och ännu mer aktiv.
– När jag var ung var hjärtefrågorna kampen mot apartheid i Sydafrika och för demokrati i Ungern och Tjeckoslovakien. Sedan har det varit mycket sociala frågor, inte minst behovet av stöd till människor med funktionshinder. Min pappa blev skadad i en arbetsplatsolycka, och vi hade funktionshindrade i vänkretsen, så jag såg på nära håll hur viktigt det var att få vardagen att funka för dem som inte kan ta sig fram själva.
Ingela utbildade sig till sekreterare och fick jobb på SSU-distriktet som kontorist åt ombudsmännen. Och där träffade hon sin blivande äkta man Lasse, som studerade i Göteborg efter ett utbytesår i USA.
– De jag jobbade med försökte få in Lasse i styrelsen, men då protesterade jag: Nej, inte en student till. Vi ska ha in mer fackligt folk!
– Hur det var med styrelsen minns jag nog inte – men vi gifte oss.
1968 flyttade Ingela och Lasse till Stockholm. Han började på Aftonbladet och hon i Stockholms arbetarekommun.
– Jag var kontorist och arbetade med Lennart Svensson som var ombudsman. Han var en härlig person, men han glömde alltid någonting. Jag fick ständigt springa efter och jaga honom med biljetter, manus och annat.
I början av hösten 1968 blev Ingela utlånad några månader till statsrådsberedningen, där det behövdes någon som kunde stenografera och skriva maskin.
– Jag arbetade åt Allan Larsson, Anders Ferm, Jan O Karlsson och Lars Hummerhielm, alltså ”Tages småpojkar”. Det var roligt!
Efter årsskiftet fick hon ett annat roligt uppdrag, i en utredning om ökad jämlikhet som leddes av Alva Myrdal.
– Det var en stor utredning. Mats Hellström, Villy Bergström och Nordal Åkerman var utredningssekreterare, och jag skrev åt dem.
– Alva Myrdal var en drivande ordförande. När hon fick mina renskrivna sidor gick hon igenom dem och gjorde anteckningar i kanten och ibland runt hela sidorna. Gissa om jag har ångrat att jag kastat dem efter att jag skrivit rent igen enligt hennes önskemål!
Medan utredningen pågick var Ingela formellt anställd av partiet på Sveavägen 68, men när det var dags att återvända dit fanns ingen tjänst att återvända till.
– Det passade mig rätt bra. Min äldsta dotter skulle börja skolan, och jag fick ett halvtidsjobb i Järfälla arbetarekommun.
Efter det arbetade hon ett par år som kanslist först på kansliet för Sammanläggningsdelegerade, när Stockholms läns landsting bildades, och sedan hos landstingsrådet Olle Lekberg.
Hösten 1971 var Ingela föräldraledig, när Olle Lekberg kontaktade henne med ett oväntat besked.
– ”Jag har sålt dig”, sa han. ”Du kommer att få mycket bättre betalt än vad vi kan ge dig”.
”Köpare” var Arebolagen, där Allan Arvidsson var ny VD och Ingela blev chefssekreterare.
– Där blev jag kvar till 1974. Under tiden hade vi fått ett barn till, och när Lasse fick jobb på Aftonbladet i Göteborg bestämde vi oss för att flytta dit. Där hade vi föräldrar och syskon som kunde hjälpa oss med barnpassning.
– Jag fick jobb på Göteborgs Inköps AB, hos allmännyttan, men inför valet 1976 ville Sven Hulterström, som var kommunalråd, att jag skulle bli partiombudsman. Jag var tveksam. Hur skulle det gå med tre små barn? Men våra föräldrar sa: ”Nu börjar du! Vi hjälper dig.” Och så blev det.
Efter fyra år gick flyttlasset tillbaka till östkusten och jobb i Stockholms arbetarekommun.
– Det blev tufft! Långa arbetsdagar, många kvällar borta och alldeles för mycket att göra. Till slut gick det inte längre, så mitt i valrörelsen sa jag till Ingemar Josefsson, som var min chef, att nu lägger jag av. Jag orkar inte. Han sa OK till att jag slutade, men bara om jag hittade en ny ombudsman, som var kvinna.
– Det gjorde jag – och fick jobb hemma i Järfälla som politisk sekreterare åt byggnadsnämnden, tekniska nämnden och fastighetsnämnden.
Där, liksom i övriga nämnder, gällde sedan valet 1976 ”varannan damernas” som Ingela varit med och drivit igenom.
I Järfälla steg hon snabbt i graderna och blev kommunalråd, först i opposition och sedan som kommunstyrelsens ordförande.
– Kommunalpolitiken var rolig. Den var så nära, och det var så lätt att se resultat. Jag fick möta så många människor till vardags på torget i Jakobsberg. Där fick jag dagliga påminnelser både om sådant som var bra och sådant som var mindre bra.
I valet 1985 gick det klart bättre för Socialdemokraterna i kommunvalet än i riksdagsvalet, och bland partivännerna var man överens om att det var en ”Ingela-effekt”.
Hon blev kvar som kommunalråd till 1987, när Ingvar Carlsson behövde henne i regeringen som arbetsmarknadsminister när Anna-Greta Leijon fick ta över som justitieminister.
– Jag hade ju inte suttit i riksdagen, så det var en resa i sig. Jag hade i och för sig varit mycket i riksdagshuset, och jag hade god hjälp av många som jag kände sedan tidigare. Men det var slitsamt.
I januari 1990 efterträdde hon Sven Hulterström som socialminister, och ganska snart blev behovet av en pensionsreform en stor fråga.
– Vi hade haft utredningar under hela 1980-talet, och nu pågick diskussioner mellan partiledarna om att vi behövde en mer övergripande reform, som partierna kunde vara överens om över tid, så pensionsfrågan lyftes från valrörelsen 1991.
I valet 1991 fick vi en borgerlig regering. Bo Könberg blev socialförsäkringsminister. Han tillsatte Pensionsarbetsgruppen där Ingela medverkade tillsammans med Anna Hedborg.
Utredningen landade i den stora pensionsöverenskommelsen 1994, som har gällt sedan dess. Men nu är det enligt många bedömare dags för en ny stor överenskommelse.
Under de borgerliga regeringsåren satt Ingela i arbetsmarknadsutskottet, och när Socialdemokraterna vann valet 1994, blev hon socialminister igen.
– Det var hemskt att ta över efter de ekonomiska eländesåren. Vi var tvungna att spara på allt, fast vi hade så mycket som vi behövde satsa på – LSS, insatser för Aids-sjuka … Vi fick till och med förslag om att minska på fria mediciner, bl a insulin. Men det kravet drogs snabbt tillbaka.
Men återkomsten till regeringskansliet blev kortvarig. 1996 blev Ingela partisekreterare, efter en svår diskussion när ”Tobleroneaffären” slog undan möjligheten för Mona Sahlin att efterträda Ingvar Carlsson som partiordförande. Det blev intensiva diskussioner om vem som nu skulle ta över som partiledare.
– Jag var distriktsordförande i Stockholms län, och vår kandidat var Jan Nygren. Men han ställde inte upp, och så småningom lyckades valberedningen övertyga Göran Persson om att ta över.
Innan dess hade Ingela själv fått frågan från sitt partidistrikt. Men hon var övertygad om att hon inte var någon partiledartyp.
– Jag är mycket mer ombudsman, inte någon omvärldspolitiker.
1999 gick Ingela åter in i regeringen, nu som socialförsäkringsminister.
– Jag blev kvar över valet 2002 och satt sedan i riksdagen till våren 2004. Då tyckte jag att nu fick det räcka. Då hade jag arbetat heltid inom politiken sedan 1965.
Men det fanns förstås många som sett hennes kapacitet och ville se henne på nya uppdrag. Hon blev ordförande för BRIS och för Allmänna barnhuset – och för Folkdansringen.
– 2004 hade jag ett roligt – och viktigt – uppdrag. Jag var med och startade Postkodlotteriet, på uppdrag av Rädda Barnen, Världsnaturfonden och Barncancerfonden. De har betytt oerhört mycket genom att dela ut många, många miljoner till organisationer och projekt. Man kan nog säga att lotteriet håller uppe stora delar av civilsamhället.
Musik och annan kultur har alltid varit viktigt för Ingela. Efter alla år i politiken har det intresset fått större utrymme.
– Musiken har alltid funnits i mitt liv. Pappa spelade dragspel, och Lasse har spelat fiol sedan han var barn. I början av 1990-talet började vi umgås med vänner som spelade folkmusik, och när Lasse började åka på spelmansstämmor följde jag med.
– Han gav mig en cittra, och jag lärde mig spela på den. Vi började spela tillsammans, och nu spelar vi väldigt mycket.
2006 kom hon med i styrelsen för Folkdansringen. De letade efter en ny ordförande som förstod sig på kulturpolitik och blev förstås glada över att ha hittat Ingela.
– Jag var ordförande i tio år, och under den tiden var vi med och bildade ett nytt studieförbund, Kulturens Bildningsverksamhet. Där ingår spelmans- och folkdansorganisationer, kör- och orkesterförbund som inte riktigt fått plats i de traditionella studieförbunden.
Idag har Ingela inga uppdrag på riksnivå men är med i styrelsen för Stockholms Spelmansgille och Boda spelmanslag i Rättvik. Och varje vecka är hela onsdagen vikt för att spela.
– Det är så roligt! En rolig miljö att leva i.
Förutom musiken betyder konsthantverk, framför allt inom det textila området, mycket för att Ingela ska må bra.
– Jag stickar mycket, alltid när jag ser på TV, och jag gör lapptäcken. För ett tag sen hade vi en mässa i Gustavsberg, där intäkterna gick till ”Välkommen till Värmdö”, och där sålde jag flera lapptäcken i olika storlekar.
”Välkommen till Värmdö” är ett integrationsprojekt, där Ingela lägger ner mycket tid och kraft.
– Just nu är det mycket Ukraina, men tidigare har vi varit med och tagit emot kvotflyktingar som har kommit till vår kommun. Vi hjälper till med språkträning, läxhjälp, möblerar bostäder på uppdrag av kommunen och hjälper till med annat som de behöver.
Ingela och Lasse flyttade från Järfälla till Värmdö 1996.
– Vi hade ett sommarställe i Älvsala på Värmdö, så mentalt var vi redan där. Vi tänkte bygga om det huset, men hittade huset där vi bor nu och klippte till. Där har vi goda vänner som grannar och gott om plats för barn och barnbarn.
Eva Åhlström