Pär Fagerström har gjort avtryck i den svenska pressens historia. På ett tiotal tidningar, från Norrbotten till Blekinge, har han inte bara upplevt hela den revolutionerande teknikutvecklingen, utan också flera gånger varit den som tagit initiativ till och utvecklat nya metoder för såväl journalistik som teknik. Men ibland har det dröjt alldeles för länge innan hans idéer fått genomslag. 

Pär har flyttat oftare än de flesta, först som barn och sedan som journalist och tidningsutvecklare.

– Jag har bott i tolv städer, säger han. Men jag räknar mig som norrbottning. Vi flyttade till Luleå när jag var 12 år, och det var där jag tillbringade de viktigaste åren när jag växte upp. Och där fanns mina föräldrar och en syster kvar när jag flyttade, så det är hembygden.

Pärs far var också journalist och arbetade på en rad A-presstidningar innan han avslutade sin karriär som chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, NSD. Men det var inte självklart att Pär skulle gå i hans fotspår.

– Det bara blev så. Men jag fick en push när LKAB-tidningen inför realexamen utlyste en uppsatstävling, som jag vann. Jag skrev om ”Malmens väg” och beskrevs i tidningen som ”en blivande journalist”.

Han bestämde sig för att söka till Journalistinstitutet, föregångare till Journalisthögskolan. På den tiden krävdes praktik före utbildningen, och den fick Pär som volontär på NSD.
– Första dagarna fick jag mycket kritik av redaktionschefen Arne Elmbrant och började tvivla på om jag skulle passa till journalist.

Men innan veckan var slut behövde han inte tvivla längre. TT meddelade att någon i Morjärv hade vunnit högsta vinsten, 100 000 kronor, på penninglotteriet, och Pär fick i uppgift att ta reda på vem det var. Tillsammans med en fotograf åkte han till tobakshandlaren som sålt lotten. Utanför butiken stod mycket folk, men ingen visste vem vinnaren var. 
Efter flera timmars resultatlöst frågande i omgivningen bestämde Pär sig för ett annat spår. Han ville träffa den fattigaste av lottköparna, den som det var mest synd om.

– Det var gubben Sundkvist i Övermorjärv, fick vi veta, så vi åkte dit. Han hade en gång fått en mindre vinst och använde sedan dess en fjärdedel av sin lilla förtidspension från järnvägen till att köpa lotter.
Pär beskriver målande hur de tog sig till Sundkvists mycket enkla härbre och fick veta att han ännu inte kollat sina lotter. Men när han väl plockat fram dem var han plötsligt en rik man, och NSD-volontären hade fått sitt första scoop.

– Arne blev nöjd, och jag tänkte att jag nog skulle hålla på med journalistik ändå.

Ett beslut som mer än en tidningsägare under senare år haft anledning att vara tacksam för.

Efter examen på Journalistinstitutet i Stockholm blev Pär erbjuden jobb på flera av de stora tidningarna i Stockholm, men än en gång kom Arne Elmbrant att påverka hans val.

– Jag mötte honom av en slump på T-Centralen, och han sa: ”Du ska ut i landsorten!”

Och så blev det. Pär blev näringslivsreporter på NSD ett par år, innan han återvände till Stockholm, först till Veckans Affärer och därifrån till Byggnadsarbetaren som en av Knut Johanssons medarbetare.

– Han var en pamp med många uppdrag: facket, riksdagen, partiets VU och styrelsen för BPA. Och han rekryterade unga killar, och någon tjej, till en stab som fyllde hans tre portföljer – en för facket, en för politiken och en för företagandet – med underlag för tal och annat. Jag jobbade som talskrivare, framför allt inom politiken.

– Han var en generös chef och gav oss stor frihet att själva spana och bilda egna nätverk.

Efter valet 1973 lockade Berit Rollén (som tidigare sett till att han fick jobb på Veckans affärer) över Pär till kanslihuset för att ta över hennes roll som pressekreterare hos Olof Palme – och bli en i ”andra generationen Palmes pojkar”.

– Att jobba med Olof Palme var oförutsägbart. Man visste aldrig vad som skulle hända – eller när man fick åka hem. Men det var spännande och lärorikt, och jag lärde mig hur regeringsmaskineriet fungerade.

Det här var på jämviktsriksdagens tid, och Pär fick vara med om blocköverskridande överenskommelser med Folkpartiet och Centerpartiet.
– Palme hade velat bygga vidare på det, men det ville inte Thorbjörn Fälldin.

Efter regeringsskiftet 1976 var Pär kvar hos Palme i riksdagen en vecka men kände att han inte skulle trivas med oppositionspolitiken. I stället antog han en ny utmaning. Partiet ville satsa på pressen, och Pär fick i uppgift att utveckla A-pressens redaktionstjänst, en nyhetsbyrå som försåg tidningarna inom A-pressen med material om politik och ekonomi.

Här fick han stor nytta av sina erfarenheter från kanslihuset.
– Jag visste hur budgetarbetet var organiserat, och jag hade en färsk telefonlista. Så vi kunde ringa runt till departementsråden, förbi deras sekreterare. Och efter 200 samtal kunde vi presentera hela den första borgerliga budgeten till Lucia 1976.

Det var förstås ett avslöjande som gav eko – och som följdes av fler spräckta nyheter från kanslihuset.

När den första Fälldin-regeringen föll, hade redaktionen säker information om det före den officiella presskonferensen. Men det tog åtskilliga timmar innan man kunnat kabla ut nyheten via telex till alla A-presstidningarna.

– Då insåg vi att vi måste ha bättre teknik.

Där och då inleddes en satsning som gjorde A-pressens redaktionstjänst till Sveriges första datoriserade nyhetsredaktion. 

– Inom ett år hade vi bildskärmar, kopplade till ett fast kabelnät till tidningarna via BPA:s datahall i Årsta.

Pär lärde sig mer om tekniken, reste runt till redaktionerna och missionerade.

– Vid det laget var jag mätt på att skriva om ännu en budget. I stället var jag lockad av att använda ny teknik för att organisera tidningsföretag.

Han flyttade till Borås, blev VD för Västgöta-Demokraten och Smålands Folkblad.

– Där lärde jag mig mycket om allt från administration till annonsmarknad och tryckning, men det var ett krisföretag som lades ner något år efter att jag slutat.

I Borås hade han också träffat och gift sig med Ewa, och med henne flyttade han till Sandviken för att börja på lokalradion i Gävle.

– Det var också spännande, eftersom lokalradion höll på att bli en egen radiokanal med nya arbetssätt och ny självkänsla.

Men på radion blev han ändå inte långvarig. Han blev erbjuden jobb som VD och chefredaktör på Arbetarbladet och fick möjlighet att utveckla en helt ny metod för layout direkt på dataskärmen, desktop publishing, som senare blev det självklara sättet att göra tidning.

– Vi fick kontakt med en ung säljare som hade direktkontakt med Apple i USA, och som vi kunde anlita som projektledare. Successivt kunde vi samordna annonsproduktion och redaktionellt arbete i ett mycket mer effektivt och tidsbesparande flöde.

Det var många steg på vägen, och hela processen tog ett par år. Men den blev alltså banbrytande, och Pär ser omställningen på Arbetarbladet som något av det viktigaste han åstadkommit under sin karriär.
I teknikutvecklingens spår följde, inte oväntat, diskussioner och konflikter om vem som skulle göra vad, när sätteriet avskaffades. Inte kunde väl grafiker plötsligt göra journalistjobb?

– Vi såg till att de som kunde och ville fick utbildning och kunde ta de nya jobben, Och vi såg till att de som ”blev över” fick andra uppdrag eller avtalspension.

Ett lokalt teknikavtal tecknades mellan journalisterna, grafikerna och företaget. Problemet var bara att lokala avtal skulle granskas av respektive förbund.

– Journalistförbundet, vars avtal innebar monopol på ”layout”, och Grafikerförbundet, vars avtal innebar monopol på ”ombrytning”, sa stopp. Veckorna gick i sökandet efter en lösning. Tills någon kom på att det fanns ett generellt avtal på svensk arbetsmarknad om att arbete kunde organiseras utan bindning till gamla yrkesgränser, om man lokalt kom överens om detta som ”projekt”.

Så omställningen på Arbetarbladet blev ett projekt, som väl fortfarande pågår både där och på alla andra tidningar.

Intresset från branschen var förstås stort för att komma till Gävle och lära sig mer om det nya sättet att göra tidning.

– Vi började ta betalt för utbildningen och kunde dra in en årslön på det. Och strax var nog hela branschen ett ”projekt”.

Intresset från A-pressen var tyvärr betydligt svalare än från de borgerliga tidningsföretagen. 1990 flyttade Pär till Kalmar för att göra samma resa på Östra Småland. Men vid det laget hade krisen i A-pressen djupnat. Våren 1991 fattades beslut om att avveckla koncernbolaget. Tidningarna delades in i ett A-lag som ansågs ha kraft att överleva och ett B-lag som lämnades åt sitt öde.

För tidningarna i A-laget skulle man finna nya ägare på den allmänna marknaden, med hjälp av Carnegie fondkommission. För B-laget, dit Östra Småland hörde, presenterades tre alternativ: snabbt förbättra ekonomin och kvala in i A-laget, finna nya ägare på egen hand eller lägga ner.

– Vi hade genomfört teknikförändringen snabbt, så vi hade fått ner kostnaderna. Men A-laget blev aldrig aktuellt.

I stället hörde ledningen för Sydostpress, som ägs av en moderat stiftelse, av sig och undrade om Östra Småland var till salu. Pär förhandlade med Tomas Arvidsson från Barometern och kom fram till en lösning, där Sydostpress skulle äga huvuddelen av båda tidningarna men Östra Småland ha kvar en politisk chefredaktör.

Liknande lösningar, där tidigare A-presstidningar kom att ägas av borgerliga tidningar blev långt senare lösningen för det lilla som finns kvar av den gamla A-pressen, men då – när det ännu inte fanns något motsvarande i Sverige – var svaret från A-pressens VD Torbjörn Bååth blankt nej. Ett samgående skulle kräva likaberättigade parter.

– Vi ville finna nya ägare på egen hand, men när vi gjorde det blev det nobben. Då gick det inte för mig att vara kvar i A-pressen längre.

I stället ledde kontakterna med Sydostpress till ett erbjudande om att ta över VD-skapet i liberala Blekinge Läns Tidning. Det blev fem framgångsrika år med införande av ny teknik och övergång till tabloidformat, något som styrelsen först var tveksam till men som läsarna uppskattade desto mer – och som blev inledningen till 1990-talets ”tabloidvåg” bland morgontidningarna.

Pärs sista flytt som tidningsmakare gick till Falun, där han blev VD för Dalarnas tidningar och så småningom även för Gävletidningar, där Arbetarbladet och Gefle Dagblad ingår.

– Det blev mycket resande, konstaterar han.

Ändå hann han med att också vara ordförande för Tidningsutgivarna under några dramatiska år, 2005 - 2008, med journaliststrejk och varsel om lockout för en konflikt om upphovsrätten.

– Men vi tog fram ett upphovsrättsavtal för Dalarnas tidningar, som vi var överens om, och som så småningom blev mall för andra.

Pär är nöjd med det mesta han gjort men kanske mest stolt över teknikgenombrottet på Arbetarbladet och att det blev möjligt att organisera arbetet utifrån vad som var mest rationellt, utan någon större strid om vem som skulle göra vad.

– Men jag var alltid mån om att driva en juste personalpolitik, erbjuda omplacering, pension eller utbildning. Där har det blivit mycket snålare i dag.

Vi som följt A-pressens sorgliga utveckling genom åren undrar förstås om arbetarrörelsen kunde ha agerat annorlunda för att rädda fler tidningar. Pär svarar med att jämföra med hanteringen i Norge.

– 1985 hade LO i både Norge och Sverige tröttnat på att betala underskott för tidningarna år efter år. I båda länderna satsades 150 miljoner på att bilda en koncern som skulle ta makten över dotterbolagen.

– I Norge tog man in tidningskunniga i ledningen, satsade på ny teknik och la ner hopplösa tidningar. I Sverige tillsatte man en koncernledning utan kunskap om tidningsbranschen, rekryterade konsulter från näringslivet och satsade på omöjliga ”stödjeben” vid sidan av tidningarna. Pengarna bara försvann. Arbetarrörelsens ledning i Sverige litade inte på sina egna.

Som pensionär fortsätter Pär att läsa mycket, och han recenserar samhällslitteratur för Gävle Dagblad. Han lägger också ner mycket tid och stort engagemang på att vara stolt ordförande för PRO Kultur.

– Det är Stockholms största PRO-förening med 1 100 medlemmar och många välbesökta program med kända kulturprofiler.

Frågan är om han inte också borde skriva sina memoarer. Han är en god berättare och har mycket mer att berätta än vad som ryms här om sin roll i den svenska dagspressens historia.

Eva Åhlström

Stockholm är sämst bevakat av alla delar av landet. Så har det varit ända sedan 50-talet.

Det kan Gunnar Nygren slå fast. Och då menar han inte bevakat lika med synlig närvaro av polis och väktare. Han menar den journalistiska bevakningen, berättelsen om landets huvudstad och om alla oss som lever där.

 Gunnar Nygren vet vad talar om, disputerad som han är i den lokala journalistikens betydelse för demokratin. Hans avhandling, vida uppmärksammad, kom redan 2005 och har titeln Skilda medievärldar — lokal offentlighet och lokala medier i Storstockholm.

Onsdagsbladet möter honom en av de dagar då medierna fylls av rapporter om den stora världen, presidenten i Vita Huset som förnedrar en annan president inför tv-kameror och nervösa makthavare runt om i Europa. Han berömmer de två stora rikstidningarna. Men snabbt hamnar vi i Huddinge.

– Huddinge är landets femtonde största kommun. Men där finns ingen stor annonsmarknad och den oberoende journalistiska granskningen kostar pengar. Då blir resultatet magert. De stora tidningarna har ingen bevakning av kranskommunerna, där finns bara gratistidningen med mycket små resurser.

Nu är professorn ingen traditionell papperskramare. Han konstaterar att ”det är bra att Sveriges Radios lokalredaktioner finns”. Och ”tidning är tidning oavsett antal häftklammer”. 

Men det måste finnas oberoende medier som hjälper människor att bli väl informerade och som därmed, vid behov, kan ställa makthavare till svars.

– Lokala medier har till och med större betydelse än så, de är med och skapar det gemensamma torget, den lokala identiteten, skapar samhörighet. Människor får något att prata om.I takt med digitaliseringen har den viktiga funktionen försvagats. 

Gunnar Nygren konstaterar att vi gått från att ha många små medieägare/tidningsägare till några få, fyra, fem, som kontrollerar hela den svenska dagspressen. 

Det innebär att man utnyttjar samordningsfördelar. Det är bra när det handlar om teknik och annonssamarbeten. Problemet uppstår när man också samordnar innehållet, det blir mer och mer TT och material från andra delar av koncernen. Lokaltidningen blir mindre och mindre lokal. 

– Det är livsfarligt. Själva berättigandet urholkas. Dessutom har prenumerationspriserna gått upp väldigt mycket.

Så grundproblemet är att lokaltidningen i dag inte förmår att vara särskilt lokal. I sin egen lokaltidning, Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning saknar han lokal kultur, lokalt liv. Grundidén är det lokala smörgåsbordet. Nu är det klick som gäller. Man tar bort material som gör tidningen lokal och därmed mindre relevant.

När vi pratar om lokaltidning skiljer inte professorn på papper och digitalt.

– Nej, nej, det är bara olika kanaler. Det är inte papperet som är tidningen. Det har vuxit fram många lokala nyhetssajter som ser väldigt olika ut.

Han nämner Sydnärkenytt, ”bred och fin bevakning i Kumla och som konkurrerar på allvar med Nerikes Allehanda”.

Det är snarast de traditionella lokaltidningarna Gunnar Nygren bekymrar sig över. De lokala, ibland hyperlokala medier, som vuxit fram får hans gillande.

Ut/avvecklingen av lokalt innehåll hänger naturligtvis samman med pengar. Det var en gång, så sent om på 90-talet, när annonser stod för runt 60 - 70 procent av inkomsterna hos de prenumererade tidningarna.

– Om man tar bort en stor del av de pengarna blir det väldigt magert. Man hade en affärsmodell som inte fungerade längre. Det kom in andra aktörer, Facebook och Google, som erbjöd helt andra annonslösningar.

Många av de stora annonsörerna satsade också hellre på egna kanaler. Det gällde framför allt livsmedelshandeln, Coop och ICA, läsarnära annonsörer, som lämnade tidningarna. 

Gunnar minns när han var reporter på Folket i Eskilstuna och annonssäljarna kom in till journalisterna och föreslog att de skulle skriva om en nyöppnad butik. Nej, ingen textreklam, svarade Gunnar och hans kollegor.

Då fick de stopprepliken ”kom ihåg vem som betalar era löner”.

Han skrattar gott åt det minnet. Och medger att en ny butiksöppning på en liten ort också har ett stort läsarintresse.

Det är krig i Ukraina och därmed också informationskrig. Gunnar Nygren samarbetar med en krets forskare sedan ett antal år tillbaka i en stor rapport om hur journalistiken utvecklats från krig till krig. Fram till dagens krig i Ukraina.

Hur ska man veta vad som är sant i det som rapporteras? 

”Krigets första offer är sanningen”, ett citat från den grekiske dramatikern Ayschylos men citerades av senator Hiram Johnson, i första halvan av 1900-talet. Senatorn var emot USA:s inträde i första världskriget. ”The first casualty when war comes is truth.”

Forskarna har följt situationen i Ukraina sedan 2014. Sedan det fullskaliga angreppet från Ryssland använder de traditionella medierna i hög grad sociala medier i sin rapportering. Plattformen Telegram med alla sina kanaler är huvudkälla. En del av den sociala inrapporteringen är  verifierad, annat inte. 

Källkritik är oundgängligt men också svårare i krig.

– Egna korrar, duktiga journalister på plats, är viktigare än kanske någonsin. SVT har egna korrar i Ukraina, men inte i Ryssland. Där förlitar man sig på norska korrar. 

– Kanske bedömer man risken för stor, funderar Gunnar Nygren. En kritisk bevakare lever farligt i Ryssland i dag. Även Ukraina har stenhård  koll på medierna, redan från krigets början. 

Från det stora går vi tillbaka till det lilla och nära. Professor Nygren ägnar sig en del åt kolning i den egna milan vid Skottvångs gruva i norra Sörmland.

– Bara för att det är roligt. Vi får egen grillkol och använder kolen i vår smedja, skrattar han. 

Han sprider gärna kunskap om kolning. Det gör han i boken Kolning, Historier och hantverk (Appell förlag), som sålt bra och fått fina recensioner. Han är väl medveten om att kolarlivet var hårt, men unnar sig gärna lite kolarromantik.

– Jag bor i ett gammalt gruvområde och vill hjälpa till att hålla uppe de traditionella kunskaperna. Ett nattpass vid kolmilan och kanske lite Dan Andersson…

Den som vill fördjupa sig i journalistikens roll i krig rekommenderas rapporten Ukraina och informationskrigföringens nya vägar i medier & demokratipodden:

https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sv/gunnar-nygren-om-informationskriget-i-ukraina

 Ewa Wirén

Reportern som blev journalistprofessor

 Gunnar Nygren

• Född i Göteborg 1954

•.Journalistutbildning

• Reporter

– Tidningen Folket

– Gnistan, rejäl plantskola för många namnkunniga journalister

– Eskilstuna-Kuriren

• Lärare i journalistik på Södertörns högskola

• Professor i journalistik

• Nu professor emeritus

• Ledamot i Mediestödsnämnden (som avgör vilka medier som ska få statligt mediestöd) 2018 - 2023

• Kolare med egen smedja

• Läser: DN digitalt, Strengnäs Tidning, Omni, som ger tillgång till bl a New York Times, Facebook, där det lokala livet blir synligt

 Vi ses på Brunkebergstorg. På hennes förslag. Ingela Lindh, som själv varit med om att omforma Stockholm, träffas gärna här. En plats med vanrykte förr. Nu med liv kring caféer, hotell, butiker – och bostäder.

Vi står utanför ett av hotellen på Brunkebergstorg. Riksbankens svarta fasad reser sig i en riktning, mitt emot har vi Kulturhuset, i en annan riktning drar Malmskillnadsgatan fram.

– Här skulle inte du och jag velat träffas då, säger Ingela Lindh och pekar längs Malmskillnadsgatan, under lång tid helt förknippad med narkotikahandel och prostitution.

Nu har människor sina hem längs Malmskillnadsgatan efter ett medvetet bostadsbyggande. Hotellen lockar gäster dygnet runt. Det lyser i kaféer och butiker. Unga människor jobbar här.

Stadsplanerare Lindh är nöjd och erinrar sig Göran Långsved som, liksom Ingela själv, börjat sin karriär som borgarrådssekreterare (hos Hjalmar Mehr). Han var besjälad av att skapa liv i staden, också i kvarter med dåligt rykte.

Medveten stadsplanering och politisk vilja ger bra resultat för både människor, miljö och affärer.

Och Ingela Lindh vet vad hon talar om. Inte många har samma gedigna bakgrund och erfarenhet. Utbildad arkitekt, ett yrkesliv där jobb i samhällets tjänst och i privata företag gått om varandra.

Hennes cv är långt och imponerande. Hon har mestadels arbetat i en stad styrd av socialdemokrater, men också med viljestarka stadsdirektören och moderaten Iréne Svenonius.

Som nyutbildad arkitekt jobbade Ingela i den italienska staden Siena.

– Där lärde jag mig mycket om ombyggnation och om att arkitekter borde vara mycket mer involverade i samhällsdebatten.

Det har hon haft i tankarna när hon, i flera olika roller varit involverad i Stockholms stadsbyggnad som, oftast, den enda med arkitekt- examen.

När räntan i Sverige var 500 procent, i början av 90-talet, fick Ingela uppmaningen ”Äh, kom in i stadshuset och jobba”, av Gunnar Söderholm.

– Jag ville ju egentligen ha ett ”riktigt” jobb. Men där drabbades jag av kärlek till staden. Efter några år blev jag chef för näringslivs- enheten och fick jobba med tillståndsfrågor.

Sådana frågor – vad får vi göra om vi tar över den och den fastigheten? har hon ofta stött på. Och ger ett exempel från när postgirofastigheten skulle säljas. Det var ett hus utan fönster i de lokaler där åtskilliga kvinnor jobbat genom åren

Och svaret blev, som i fortsättningen alltid på den frågan: – Vad kan ni göra? Borgarrådet Mikael Söderlund ville ha bostäder. Och det blev bostäder — på taket — när ombyggnaden gjordes.

— Det är roligt att vara en del av sådana processer.

Ingela vandrade vidare i Stadshuset och utsågs till stadsbyggnads- chef. Och det var fortfarande fokus på bostadsbyggande. Samma ”beställning” kom från borgarrådet Billström. 20 000 nya bostäder var ”ordern”. Så köptes skatteskrapan och byggdes om till studentbostäder.

Planprocesser låter komplicerat och långdraget. Ingela Lindh tillåter sig, utifrån sin erfarenhet, att sucka lite lätt ironiskt ”Hur svårt kan det vara”.

2016 utnämndes Ingela till stadsdirektör. Det blev kanske hennes tyngsta yrkestid. Det var flyktingkris och många behövde tak över huvudet. Gympahallarna fylldes av asylsökande.

7 april året därpå har hos de flesta, liksom hos Ingela, stannat i minnet som dagen för attentatet på Drottninggatan. Staden gjorde en fantastisk insats tillsammans med Kulturhuset. Ingelas ögon tåras när hon minns samarbetet med Benny Fredriksson. Hon minns också med rörelse alla anställda som med varsam hand såg till att de sörjande stockholmarnas alla blommor som lämnats på platsen, blev väl omhändertagna.

– Det var våra gubbar som gjorde det, säger hon med stolthet.

I sina olika jobb har Ingela flera gånger hamnat i debatter om de kommunala bostadsbolagens överväganden kring hyres- respektive bostadsrätt. För Stockholmshem vädrades till och med planer på försäljning av hela bolaget. ”Sitt still”, var dock ordern från Svenonius. Ingela fick fundera kring frågan om ombildning av hyresrätter till bostadsrätt. Förtäta istället för att ombilda, blev hennes modell.

Sedan fyra år tillbaka är Ingela ordförande för Fastighetsägarna, som inte, försäkrar hon, är en del av den ”blå högern”. Trygghet och säkerhet för de boende är i fokus. Och hon beklagar samtidigt att Hyresgästföreningen i Stockholm driver en politisk agenda som tycks syfta till att skrämma upp hyresgästerna.

I höst lämnar Ingela uppdraget. Kanske ler hon då lite extra åt det hon fick höra om sig själv när hon var i början av sin yrkesbana:

”Du är inte så kreativ. Men du är smart”.

Ingela väljer tre Stockholmsfavoriter:

Bagarmossen. Bra blandning av hyres- och bostadsrätter. Blandning också av både äldre boende  och unga barnfamiljer.

Hammarby sjöstad. Tycker mycket om de vita husen. Och kanalen.

Hökarängen. Här kan konstnärer hyra lokaler. Rätt butiker har flyttat in. Vi fick till och med till en vårdcentral.

Ewa Wirén

Exempeltext. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig.

Et factum est in tricesimo anno in quarto mense in quinta mensis cum essem in medio captivorum iuxta fluvium Chobar aperti sunt caeli et vidi visiones Dei in quinta mensis ipse est annus quintus transmigrationis regis Ioachin factum est verbum Domini ad Hiezecihel filium Buzi sacerdotem in terra Chaldeorum secus flumen Chobar et facta est super eum ibi manus Domini et vidi et ecce ventus turbinis veniebat ab aquilone et nubes magna et ignis involvens et splendor in circuitu eius et de medio eius quasi species electri id est de medio ignis et ex medio eorum pinnis eorum in quattuor partibus et facies et facies autem bovis a sinistris ipsorum quattuor et facies aquilae ipsorum quattuor et facies eorum et pinnae eorum extentae desuper duae pinnae singulorum iungebantur et duae tegebant corpora eorum et unumquodque coram facie sua ambulabat ubi erat impetus spiritus illuc gradiebantur nec revertebantur cum ambularent et similitudo animalium aspectus eorum quasi carbonum ignis ardentium et quasi aspectus lampadarum haec erat visio discurrens in medio animalium splendor ignis et de igne fulgor egrediens et animalia ibant et revertebantur in similitudinem fulguris coruscantis cumque aspicerem animalia apparuit rota.

 Anita Lindskog har varit politiskt aktiv i praktiskt taget hela sitt vuxna liv. – Jag har ett starkt rättvisepatos, säger hon. Det driver mig att kämpa mot orättvisor och ojämlikhet. I dag är hon aktiv bland annat som förtroendevald i kyrkan, i Sveriges konsumenter och i funktionshinderrörelsen.

I dag bor Anita i Vasastaden i Stockholm, men i hela 25 år har hon pendlat från Bålsta i Håbo kommun, där hon som mycket ung köpte ett eget hus.

Men det var nära att hennes aktiva liv med mängder av uppdrag inom politiken och andra folkrörelser tagit slut nästan innan det börjat. Som 16-åring var hon med om en svår motorcykelolycka, som krävde lång rehabilitering och tvingade henne att för en tid sluta med det mesta.

– Innan dess var jag aktiv gymnast och simhoppare, berättar hon. Men jag blev tvungen att börja om och bland annat gå om gymnasiet.

Åren före olyckan beskriver hon som en rätt vild tid, men när hon kunde återuppta studierna blev tillvaron lugnare, och hon tog studenten på ekonomprogrammet med höga betyg.

Huset kunde hon köpa som 18-åring tack vare ersättning från trafikförsäkringen och lite hjälp från föräldrarna, och där bodde hon kvar till slutet av 1980-talet.

 – Jag träffade min förste man, och vi fick två söner. Och där började jag engagera mig politiskt.

Anita fick jobb som ekonom på kommunens drätselavdelning, blev invald i kommunfullmäktige och senare också ledare för fullmäktigegruppen.

– Jag var också med i Miljö- och hälsovårdsnämnden, och ett tag var jag med i kommunstyrelsen, innan jag flyttade.

– Jag har alltid haft ett starkt rättvisepatos, och det har drivit mig att kämpa mot ojämlikhet och orättvisor.

På kvällarna studerade hon vidare på Stockholms universitet.

– Jag läste pedagogik, praktisk filosofi och arbetsmiljö. På 1980-talet fick jag jobb på den nystartade Arbetsmiljöfonden. Den höll till i Wenner-Gren Center och jag jobbade som assistent till forskarna där. Det var mycket intressant.

Därifrån sökte hon sig till Arbetsmarknadsverket och har arbetat först som handläggare, bland annat i Enköping, och sedan som chef för arbetsförmedlingen i Järfälla och Upplands Bro.

– Då hade vi en arbetsförmedling som var värd namnet. Det fanns en verktygslåda med resurser för att sätta folk i arbete. Vi samarbetade med Försäkringskassan och kommunerna, vi träffade människor som behövde extra stöd, och vi hade verktyg för att kunna erbjuda dem jobb eller utbildning. I dag är det sorgligt att se, för oss som har varit engagerade, hur det mesta har försvunnit.

– Ett tag arbetade jag som synkonsulent för synskadade och reste mycket i landet för att ordna anpassning och undanröja hinder för dem på arbetsmarknaden. Och jag har hela tiden varit aktiv i funktionshinderrörelsen.

När flera arbetsförmedlingar lagts ner eller slagits ihop, flyttade Anita till AMS, där hon arbetade med arbetstillstånd för utländsk arbetskraft.

– Vi var noga med att undersöka både arbetsgivarnas behov och de arbetssökandes kompetens. Inte som i dag när det är arbetsgivarna som bestämmer.

Den här avdelningen på AMS lades ner, och ansvaret flyttades till Migrationsverket.

– Vi varnade för det och sa att arbetsgivarna kommer att lura er. Men ledningen brydde sig inte.

Under större delen av sitt yrkesliv var Anita också politiskt aktiv.

– När jag var chef fick jag dra ner på politiken, för då var det viktigt att kunna träffa politiker och andra från olika delar av samhället.

– Men i Enköping var jag med och startade en av de första kvinnojourerna i landet. Det är jag stolt över.

När hon flyttade till Stockholm 2004 var hon inte chef längre, och sedan dess har hon haft desto fler uppdrag, både politiska och andra.

– Jag brinner för att skapa påverkansmöjligheter för dem som har svårt att hävda sina intressen och för rättvisefrågor. Det har förstärkts av de jobb jag har haft, och jag har haft lätt att sätta mig in i deras situation.

– Jag var vice ordförande i stadsdelsnämnden Norrmalm i fyra år och sedan ledamot fram till sammanslagningen med Östermalm häromåret. Då var det dags att lämna över till yngre förmågor.

Samtidigt var hon i sex år ordförande i Johannes Gustav Vasa S-förening.

– Jag var den första kvinnan på den posten.

Andra uppdrag som hon lämnat är som sakkunning för fordon i Allmänna reklamationsnämnden ARN, nämndeman och övervakare.

Det betyder inte att hon har slutat vara aktiv eller ta på sig nya uppdrag. Hennes rättvisepatos fortsätter att vara en drivkraft.

I dag är hon med i styrelsen för Sveriges konsumenter, som bland annat ger ut tidningen Råd och rön, och sitter i förbundsstyrelsen för Personskadeförbundet RTP.

– RTP verkar inom paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige, som är en stor organisation med 400 000 medlemmar i 53 förbund, och som bedriver påverkansarbete för funktionsvarierade. Det är en viktig organisation, som agerar i både FN och EU.

– Jag är också med i E-hälsomyndighetens patientgrupp, där vi bland annat tittar på läkemedelspresentationer på 1177, och i en patientgrupp inom Socialstyrelsen för medverkan av patienter och anhöriga i vården.

– Jag trivs med uppdragen. De håller mig alert, och jag känner mig levande.

Flera av de organisationer där Anita är engagerad brottas med problem på grund av nerdragna eller helt borttagna statsbidrag.

– Nedskärningarna upprör mig. Organisationerna känner av dem in på bara skinnet. Men den här regeringen vill tydligen inte ha ett aktivt civilsamhälle.

Sist men inte minst gör Anita sin fjärde period som ledamot i kyrkofullmäktige i Gustaf Vasa församling.

– I dag är jag ordförande i kyrkofullmäktige, är med i kyrkorådet, i stiftelseutskottet, som fördelar gåvor från stiftelser, och i ekonomi- och placeringsutskottet. Det är också viktiga uppdrag. I den oroliga tid vi lever i nu ser vi hur fler söker sig till våra kyrkor. Vi märker också ett ökat intresse för andlighet hos ungdomar. Antalet konfirmander ökar år för år, och det är förstås glädjande.

Anita är omgift och bor numera vid Odenplan, nära kyrkan där hon är aktiv.
– Min man och jag har två söner var, och jag har fem barnbarn, ett bonusbarnbarn och två barnbarnsbarn. Det blir rätt många födelsedagar att hålla ordning på, men roligt förstås.

– Vi alla brukade samlas hos oss till jul och till midsommar- firande på landet. Men efter pandemin har det varit svårt att komma igång igen med de stora träffarna.

Anita läser mycket för att hålla sig a jour med vad som händer, två papperstidningar och dessutom mycket på nätet.

– Och jag lyssnar på Storytel på kvällar och nätter. Just nu håller jag på med Carin Hjulströms deckarserie Säbyholms gröna fingrar. Den utspelas på platser som jag känner igen, i och kring Upplands bro, och det gör den extra intressant.

Som så många av medlemmarna i Onsdagsklubben är hon orolig för samhällsutvecklingen och inte minst för nedskärningarna av den välfärd som vi varit med och byggt ut.
– Nu går det neråt på så många områden. Jag avundas inte de ungdomar som ska flytta hemifrån i dag och inte har något annat alternativ än att börja vuxenlivet med stora skulder.

– Frågan är bara om vi socialdemokrater orkar börja om när vi tar över igen. Det är så mycket som har monterats ner. Men det måste vi, och då blir det ett helt annat samhälle.

Eva Åhlström

.Robert Cloarec är till skillnad från de flesta av dagens stockholmare både född och uppväxt i Stockholm. Ändå är han till hälften fransman. Att han är lika hemtam i båda kulturerna är något han haft nytta av både privat och genom hela sin karriär, där han arbetat med och rapporterat om Europapolitik och europeisk arbetsmarknad.

Även som pensionär följer han dagligen utvecklingen i sitt andra hemland.

Roberts efternamn är faktiskt inte franskt utan bretonskt. Hans farfar och farmor kom från Bretagne och talade till en början bara bretonska (brezhoneg), ett keltiskt språk som inte alls liknar franska.

– De fick lära sig franska i skolan. Men de flyttade till Angers, lite längre österut, där pappa Francis föddes.

Fadern utbildade sig till maskinreparatör, ett yrke där han kunde få jobb praktisk taget var som helst. Mycket lämpligt för en ung man som älskade att resa.

– Han gjorde lumpen i Marocko, som då var franskt, och ville sedan fortsätta resa. Så han liftade till Sverige. Här fick han jobb direkt på Asea i Stockholm, och här träffade han min mamma.

– Mamma gick på Högre Allmänna Läroverket i Bromma och var intresserad av franska. En lärare tipsade om att i Franska Reformerta Kyrkan, vid Biblioteksgatan, ordnades samtalskvällar för ungdomar. Dit kom både svenskar och fransmän, och där träffade hon pappa. Och resten är historia.

De gifte sig i slutet av 1954, och året därpå föddes Robert

– Första åren bodde vi i en enrummare på Gärdet. Där fick jag bo i det lilla matrummet innanför köket.

Våren 1960 flyttade familjen till Hässelby gård, och den våren föddes hans lillasyster. 
– Då fick jag vara hos farfar och farmor i Angers några månader, och när jag kom hem igen hade jag glömt svenskan.

Den kom förstås snabbt tillbaka, och sedan femårsåldern är Robert alltså tvåspråkig. Något som han har haft stor nytta av genom hela sitt liv, både privat och professionellt.

– När jag skulle välja inriktning i skolan, tyckte pappa att jag skulle ha ett teknikyrke, det vill säga jobba med maskiner. Han visste ju att det skulle vara lätt att få jobb då. Morfar tyckte att jag skulle bli civilingenjör.

– Jag valde naturvetenskaplig linje på Bromma gymnasium och hade kanske blivit ingenjör om jag sökt till Teknis. Men i stället började jag jobba efter studenten 1974.

– Jag var samhällsintreserad och aktiv i Vietnamrörelsen. Och jag flyttade till Rinkeby och gick med i byalaget och Rinkeby International.

I tre år jobbade Robert på Jungner Instrument AB.  Han blev medlem i Metall, och det blev en ny kanal för hans samhällsintresse.

Intresset för politik delade han med sin mamma, som tidigt gick med i Grupp 8. Själv engagerade han sig i FNL-grupperna och Clarté.

– Men när vänsterorganisationerna blev mer sekteristiska lämnade jag dem och blev mer allmänpolitiskt intresserad.

Robert började läsa juridik hösten 1977. En utbildning som också visade sig vara en bra grund för många olika yrkesinriktningar.

Han deltog aktivt i studentpolitiken och kom med i SSU:s högskoleutskott och internationella utskottet, där Anna Lindh var ordförande.

Juridikstudierna avslutades med tingsmeritering vid Sollentuna tingsrätt (numera Attunda) våren1986 - hösten 1988.

– Det blev mitt enda jobb som jurist. Men jag har haft stor nytta av juridiken i alla mina jobb.

Goda vännen Hans Kilsved tipsade om en tjänst som politiskt sakkunnig hos Kjell-Olof Feldt på Finansdepartementet.

– Där blev jag kvar ett par år, tills Feldt avgick 1990. Därefter var jag politisk sekreterare hos Bengt K Å Johansson på Civildepartementet.

Efter valförlusten hösten 1991 blev han rekryterad till Arbetsgivarverket för att jobba med EU-frågor.

– När Sverige hade ansökt om medlemskap i EU 1991 fanns ett stort intresse för att lära sig mer om EU. Jag  ledde många studieresor till Bryssel och andra europeiska huvudstäder, och jag höll föredrag om EU vid statliga myndigheter. Det var mycket intressant och roligt.

– Jag ingick också i en referensgrupp för arbetsmarknadens parter på Abetsmarknadsdepartementet, och tack vare det blev jag arbetsmarknadsråd i Bryssel hösten 1995, alldeles i början av det svenska EU-medlemskapet. Jag hade gärna stannat längre där, men privat var det lämpligare att återvända till Stockholm

Tillbaka i Sverige blev han departementsråd, först på Arbetsmarknadsdepartementet och sedan på Näringsdepartementet, med ansvar för arbetslivsfrågor. Men snart väntade nästa internationella uppdrag. I augusti 1999 flyttade han till Paris för att bli industriråd i den svenska delegationen vid OECD. Ett uppdrag som passade svensk-franske Robert perfekt. Och nu var han inte ensam, han hade med sig nyblivna frun Bettina och två små barn, tvillingarna William och Sophie.

– Vi bodde i en fin våning i Neuilly  – ungefär som Danderyd där vi bodde hemma i Sverige – och barnen gick i fransk förskola. Det var under den värsta IT-hypen, och mycket av jobbet handlade om IT-frågor.

Det var frågor som intresserade honom, och när han kom hem från Paris lämnade han regeringskansliet och börja jobba hos det statliga företaget Teracom.

– Där blev jag styrelsesekreterare och hade kontakt med ägarna.

Och därifrån blev han headhuntad igen, den här gången till Vodafone år 2003. Men det gick dåligt för Vodafone i Sverige så han slutade hösten 2005 och började sedan på fackförbundet HTF våren 2006.

2009 återvände Robert till Arbetsgivarverket för att fortsätta arbeta med OECD- och EU-politik. Och där blev han kvar tills han gick i pension hösten 2021.

Men åren 2013–2016 var han tjänstledig för att i regeringskansliet arbeta som huvudsekreterare för Värdegrundsdelegationen. Uppdraget var att se till att anställda i statliga myndigheter skulle känna till de grundläggande rättsprinciperna som gäller för statsanställda, den statliga värdegrunden.

– Det är viktigt att alla vet vad som gäller vid handläggningen av ärenden, till exempel vid utlysning av statliga tjänster. Att vem som helst får söka och att det inte finns någon given karriärväg, utom inom polisen och försvarsmakten.

– Vårt förslag, vilket genomfördes, var att Statskontoret skulle få ansvar för en kontinuerlig verksamhet med att främja god förvaltningskultur. Det behövs, men jag vet inte hur de når ut i dag.

Under åren på Arbetsgivarverket jobbade han med internationell politik och omvärldsbevakning och med att skriva remissvar.
– Jag saknar inte jobbet, men jag kan sakna de dagliga kontakterna med arbetskamrater, diskussionerna och utbytet. 
Erfarenheterna har han haft nytta av, bland annat i två tidigare uppdrag som projektledare för Europadagen samt som ordförande i Europarörelsen, ett obundet forum för att öka kunskaperna och samtalen om Europa.

– Jag fortsätter att jämföra Sverige och Frankrike hela tiden. Varje kväll ser jag först Rapport och sedan nyheterna på France 2.

Han fortsätter också att dela med sig av sina erfarenheter, bland annat på Birkagårdens folkhögskola där han sedan flera år undervisar om Frankrike, om presidenterna från de Gaulle och framåt.

– Men nu är framtiden osäker för kursen på Birkagården. Regeringen har ju dragit ner kraftigt på bidragen till all folkbildning.

Lika bekymrad är han över nerdragningen av arbetsmarknadsutbildning och annan arbetsmarknadspolitik.

– Fortfarande har vi hög sysselsättningsgrad, enligt statistiken. Men arbetslösheten är också hög. Och den växande gig-ekonomin ställer till nya problem.

Som nybliven pensionär har han också engagerat sig i Stockholmspolitiken. Han är ersättare i Regionfullmäktige, sitter i styrelsen för Stockholms Hamn AB och är nämndeman i Svea hovrätt.

– Mina hjärtefrågor har alltid varit Europafrågor och arbetsmarknadsfrågor. Men på senare år har jag också blivit mer intresserad av klimat och miljö, och av bostadspolitik.

Han reser fortfarande mycket och gärna.

– Jag är delägare i en lägenhet i Banyuls-sur-Mer nära Collioure vid Medelhavet i Sydfrankrike. Där kan jag vara sju veckor varje år, och det är fantastiskt.

Eva Åhlström

 Barbro Engman är uppväxt med politik och har varit politiskt aktiv sedan tonåren. Som pensionär hade hon tänkt ta det lite lugnare, men det gick förstås inte. Viljan att påverka finns kvar, och hon tänker inte ge sig förrän hon fått partiet att utarbeta en bostadspolitik värd namnet.

 – När jag slutade på Hyresgästföreningen 2014 lovade jag mig själv ”Inte ett enda möte till i hela mitt liv!” Men det kunde jag inte hålla särskilt länge, säger Barbro Engman. Engagemanget för bostadspolitiken sitter i kroppen!

Direkt efter pensionen gjorde hon en bostadspolitisk guide åt Stadsmissionerna i Sverige, Bostad först. Vägen ur hemlöshet, och började skriva krönikor i Dala-Demokraten och Gotlands Tidningar.

– Jag gick med i PRO, och det ena gav det andra. Nu sitter jag i styrelsen för PRO Katarina och fortsätter debattera bostadspolitik tillsammans med Curre Hansson och Gun-Britt Mårtensson.

– Sedan mötte jag Monica Andersson på en träff för gamla SSU:are – 60 år senare – och hon sa att jag måste gå med i Onsdagsklubben. På den vägen är det, bara att inse att jag har svårt att hålla tyst.

Inte så konstigt kanske, för Barbro är uppväxt med politik i Dalarna, där hennes far Karl-Erik var partiombudsman och hennes farfar Gustav känd fackföreningsman. Föräldrarna träffades i SSU, och i familjen Engman pratades det alltid politik.

– Jag hade en tvillingbror, som tyvärr inte lever längre, men som liksom jag gick med i SSU tidigt. Jag var tio minuter äldre än han och slog vad om att jag skulle bli SSU-klubbordförande före honom – och det blev jag!

Att hon kommer från Dalarna hörs fortfarande, trots att hon bott många år i Stockholm.

– Dalmålet är en förtroendeingivande dialekt. Den gör man sig inte av med.

Barbro tog studenten i Falun och fortsatte sedan studierna i Uppsala.

– Jag läste juridik och statskunskap och sökte sedan en chefsutbildning på Försäkringskassan.

Där började hon jobba och blev snart avdelningsordförande på heltid i Försäkringsanställdas förbund och invald i förbundsstyrelsen.

Men hon fick snart begära tjänstledigt från Försäkringskassan. Efter valet 1973 kom hon nämligen in i riksdagen, som ersättare för Olof Palme.

 – Det var lotteririksdagens tid, och jag kom in på det 175:e och sista mandatet. Så jag åkte in och ut några gånger innan det var klart vem som skulle få platsen. 
I riksdagen blev hon bänkgranne med gamle högerledaren Gösta Bohman.
– Det var en kulturkrock för oss båda. Han tyckte om att retas, och en dag tog han och gömde mina skor i sin bänk. En annan gång fick jag Moderaternas partiprogram, där han skrivit ”till en söt bänkkamrat”.

 Från de första åren i riksdagen minns Barbro frågor om älgjakt, mellanöl och aborter.

 – Det var frågor där man fick rösta som man ville.

 Hon fick plats i socialförsäkringsutskottet och var engagerad i frågor om ekonomisk brottslighet, bland annat i en kommission som leddes av rikspolischefen Holger Romander.

 I valet 1976 fick hon en egen riksdagsplats och blev kvar en mandatperiod till.

 – Sedan insåg jag att jag måste sluta för att inte bli instängd i politiken. Jag hade sommarjobbat på Försäkringskassan och upptäckt att jag inte förstod vad arbetskamraterna pratade om. Det var inte de som var fel, det var jag som bara kunde diskutera politik. Och det var de inte intresserade av.

 Hon flyttade tillbaka till Dalarna och började jobba på Försäkringskassan där.

 – Under min tid där jobbade jag med ett samarbetsprojekt med landstinget, arbetsförmedlingen och 130 företag för att hjälpa sjukskrivna som behövde byta jobb.

 – Det pågick i flera år och gick bra så länge alla drog åt samma håll. Med det gav också sorgliga lärdomar om revirbevakning. Samarbete kräver rätt personer, inte bara rätt institutioner, annars faller det.
Men det dröjde inte länge förrän Börje Andersson, ”Röde Börje” från Borlänge, lockade in henne i hetluften igen. Hon blev ordförande i primärvårdsstyrelsen, tills den blev nerlagd, och tyckte att det var roligt med sjukvårdspolitik.

 Efter en tids anställning i landstinget, som utredare av barnpsykiatrin och som folkhälsoplanerare, blev Barbro ombudsman på Hyresgästföreningen Dalarna.

 – Då hade jag varit tjänstledig från Försäkringskassan så länge att jag måste säga upp mig.
– Jag gjorde en organisationsutredning åt förbundet, och en dag frågade någon mig: ”Är det du som ska efterträda förbundsordföranden Jan Danneman?” Det lät kul, tänkte jag, och så blev det.

 Det var år 2000, och sedan dess har Barbro levt med, debatterat, pratat och skrivit om bostadspolitik.

 – Vad man än sysslar med, är ju bostaden grunden. Hur människor bor är en förutsättning för allt annat i livet – sammanhang, skolor, kollektivtrafik, kultur …

 – Redan 1975 skrev jag en motion i riksdagen om obligatorisk bostadsförmedling och ett statligt bostadsbolag. Men det blev nej förstås.

 När alliansregeringen tillträdde efter valet 2006 hade Hyresgästföreningen en lång överläggning med Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Mikael Odenberg.

 – De ville veta vad vi tyckte, och sedan hade vi lätt att få kontakt med dem – även om de inte alltid delade vår uppfattning om vad som behövde göras. Men det var tydligt, efter vårt möte, att de inte tänkte införa marknadshyror.

 Den diskussionen återkom sedan i överläggningar mellan Stefan Löfven och Annie Lööf.

 – Det är en fråga som kommer och går. Men i Stockholm står lägenheter tomma i dag därför att folk inte har råd att betala hyrorna. Varför ska vi då ha marknadshyror?

 – Under senare år har bostadssituationen bara blivit sämre! Vi har ungdomar som inte får någon bostad, äldre som inte har råd att flytta från bostäder som blivit för stora och barnfamiljer som behöver större men inte heller har råd …

 Socialdemokraterna har ett obegripligt ointresse för bostadspolitik, tycker Barbro.

 – Partiet borde sätta förtroendevalda på kurs om social bostadspolitik.

Vid Onsdagsklubbens möte i oktober påpekade hon också för Hans Dahlgren att utkastet till partiprogram saknar ett avsnitt om bostadspolitik.

 – Han kunde bara hålla med! Och ingen av arbetsgrupperna som förberedde partiprogrammet hade till uppgift att granska bostadsmarknaden.

Hon är kritisk mot att allmännyttan, som enligt lag har ett övergripande ansvar för bostadsförsörjningen, nu hellre bildar koncerner och fokuserar på avkastningskrav.

 – Vad är det då för vits med att ha kvar allmännyttiga bostadsbolag?

 Barbro är också upprörd över den dysfunktionella byggmarknaden. En statlig utredning, ”Skärpning gubbar” visade att byggfelen då kostade 50 miljarder varje år. Nu har de stigit till 110 miljarder.
– Det är en tredjedel av byggkostnaden!Dåligt kvalitetsarbete och dålig logistik ger oss nybyggda bostäder som måste renoveras efter bara några år.
En senare utredning från Statskontoret gav lika nedslående resultat. Men inget har gjorts för att komma åt problemen.

 – Varför kan man inte utgå från kunskap och beprövad erfarenhet i byggbranschen lika väl som i sjukvården?

 ”Varför struntar ni i bostadspolitiken?” är rubriken på en artikel i Aktuellt i politiken och en motion till den kommande partikongressen som Barbro har skrivit tillsammans med Gun-Britt Mårtensson och Curre Hansson.
– Seniorsossarna har tagit motionen som sin egen. Nu hoppas vi på att partikongressen tar sig an bostadspolitiken. Vi ger oss inte!

I  motionen påminner de om att rätten till bostad är stadgad både i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i den svenska grundlagen. De konstaterar att bostadsbrist och utanförskap har förvärrats under lång tid och att friheten att välja en bostad som passar är begränsad av bostadsbrist, brist på alternativ och begränsade ekonomiska möjligheter. Motionen utmynnar sedan i en rad konkreta krav på skärpning av kommunernas ansvar för bostadsförsörjning, skattereform, investeringsstöd, obligatorisk allmännytta, renoveringsstöd till hyresrätter, hissar i äldre flerfamiljshus, uppräkning av bostadsbidragen och ett sammanhållet statligt system för bostadsförsörjningen. 

 När Barbro gick i pension tänkte hon som sagt ta det lite lugnare.

 – Ibland önskar jag mig harmoni och lugn, men då blir man väl jättegammal på en gång.

 Så hon fortsätter att driva sina hjärtefrågor – i Onsdagsklubben, Seniorsossarna, S-föreningen i Hammarby sjöstad där hon bor och den lokala PRO-föreningen där hon är med i styrelsen.

 – Jag har varit ombud på en PRO-kongress – och pratat bostadspolitik med anledning av deras bostadspolitiska program. PRO har stora möjligheter att påverka.

 Klimatet är en annan hjärtefråga.

 – Jag har varit med i en klimatcirkel i PRO, och efter den har vi startat en bokcirkel, där vi läser böcker om klimatet. Vi pensionärer är ju så intresserade av framtiden.
– Det är hoppingivande att gamla människor är så engagerade.

Det kan förstås bero på att de flesta har både barn och barnbarn som ska leva i det samhälle som vi lämnar efter oss.

 Barbro har fyra barn, ”två egna och två som jag har ärvt av min före detta man”, och fem barnbarn som hon umgås mycket med.
– Några av dem har jag hämtat på dagis i flera år. Nu är den yngsta 16, men det är lika roligt att vara tillsammans och prata med dem när de blivit lite äldre.

 Vi kan nog utgå från att även samtalen med barnbarnen rätt ofta handlar om politik.

 Eva Åhlström

Det var nära att ta slut när hon körde bilen på väg till universitetssjukhuset i Umeå för att hälsa på sin svårt sjuka bror. Frontalkrock med en buss. Kroppen helt sönderslagen. Transport till sjukhus där brodern redan låg. Hon överlevde mirakulöst.

– Båda lungorna var punkterade, arm och ben brutna och ansiktet helt demolerat. Jag åt bara flytande föda. De byggde in en ställning i käken för att få den att växa ihop på rätt sätt. Men högerarmen var inte skadad så när jag inte kunde tala kunde jag i alla fall skriva, berättar Annelie Nordström, halländskan som flyttat med maken till hans hembygd i Västerbottens inland.

Annelie Nordström växte upp i en arbetarfamilj i Halmstad.

– Pappa var svarvare på ett företag som så småningom togs över av SKF, mamma arbetade som städerska dels på en läkarmottagning, dels på ett företag som importerade bränslen. Ett riktigt oljeindränkt smutsigt ställe.

– Så min äldre bror och jag var mycket för oss själva. Han var bra på att hitta på roliga hyss och upptåg, skrattar Annelie och fortsätter:

– En dag knackade det på dörren och in steg en för oss okänd farbror med hatt och sa att han ville tala med mor i huset. Han sa att han hade arbeten att erbjuda. Mamma svarade att hon redan hade jobb. Men när han då var på väg att vända i dörren sa plötsligt mamma att han kunde komma in och berätta om vad det var för arbeten.

Det visade sig att han var utsänd av arbetsförmedlingen. Han ville ge henne chans att prova på. Hon fick välja mellan tre olika arbetsplatser, antingen på den sopptillverkande Blå Band-fabriken, eller på papperstallrikstillverkaren Duni eller på ett litet grossistföretag som importerade armaturer.

– Så var det på tidigt 60-tal, arbetskraftsbrist gjorde att arbetsförmedlingen bedrev uppsökande verksamhet i områden med många hemmafruar. Mamma hoppade på erbjudandet och valde att prova på firman som importerade lampor. Där blev hon kvar i åtta år. När båda föräldrarna jobbade heltid fick jag som 7-åring klara mig själv, åka ensam med bussen. Förskola fanns inte.

Men just förskola skulle hon så småningom ändå hamna på. Efter grundskolan sökte hon till den då populära vårdskolan. Det var två intagningar om året. Man tog bara in 13 elever åt gången. Annelie kom inte in på höstterminen. I stället fick hon jobb på Halmstads mycket populära kafé Tre Hjärtan.

– Det var kul, jag fick vara både i serveringen och i köket. Extra fint var när vi alla i personalen till skyltsöndagen hjälptes åt att göra en fantastisk utställning av marsipan- och chokladfigurer. Allt var bra där – utom chefen, han var hin håle själv...

På andra försöket kom 15-åriga Annelie Nordström in på vårdlinjen. Där utbildades både barnskötare och vårdbiträden.

– Jag fick till att börja med jobb som ”timmis” på olika barnstugor, men det dröjde bara ett par månader innan jag blev fast anställd. Det var verkligen brist på personal i den kraftigt växande barnomsorgen. På den tiden hade Halmstad fem daghem, i dag finns det ett 70-tal förskolor i kommunen!

När Annelie arbetat i bara två veckor på sitt dagis skulle det lokala fackliga kontaktombudet gå på barnledighet.

Då kom det en representant från Kommunals sektion för att hitta en vikarie för henne.

– Jag pekades ut och när jag häpet undrade varför just jag fick jag till svar: ”Du har ju varit aktiv i SSU, så vi tror att du är lämplig att ta över efter Britta.” Jag ställde upp.

När Britta sedan kom i jobb igen ville hon inte ha tillbaka uppdraget. Annelie fortsatte och sedan blev det bara mer och mer i det fackliga arbetet.

– På den tiden tillhörde både barnskötarna och vårdbiträdena samma fackliga enhet. Jag och de andra barnskötarna var inte riktigt bekväma med det, vi ville bilda en egen klubb för kommunens barnskötare. Och så blev det.

Kommunal lade upp en plan för Annelies fortsatta utveckling inom facket. Hon avancerade till huvudkontaktombud och genomgick den ena utbildningen efter den andra, både i det egna förbundets regi och på kurser arrangerade av LO.

– Allt oftare hamnade jag i kurser som hölls på dåvarande LO-skolan Hasseludden. Jag tillbringade så mycket tid där att jag kom att bli den elev av alla som varit på Hasseludden flest antal veckor!

Med ombudsmannautbildning följde praktikarbete, både på Kommunals förbundskontor i Stockholm och en period på en avdelning.

– För avdelningen i Trollhättan fick jag göra ackordsmätningar i en kyrklig församling i Dalsland. De jobbade på ackord! Det gällde att mäta hur mycket tid som åtgick för att till exempel kratta kyrkogårdsgångar och klippa rosenbuskar.

På förbundskontoret på Hagagatan i Stockholm praktiserade

Annelie på olika enheter och till slut ville man ha henne fast anställd på avdelningen för arbetsmarknads- och yrkesutbildningsfrågor.

Hon var också med om att för LO:s räkning höra till sekretariatet i en utredning om göra yrkesutbildningar treåriga. Och hon fanns med i en statlig utredning som skulle se på möjligheten att sänka skolstartåldern från 7 till 6 år.

– Hann också med att vara politiskt sakkunnig hos skolminister Bengt Göransson, en fantastisk person, som jag efter året på departementet fortsatte ha god kontakt med. Han brukade ringa mig och sa alltid: ”Vad fan håller du på med?” Det visade sig att han egentligen bara var nyfiken på vad jag jobbade med just då. Vi hade många bra samtal och han lärde mig otroligt mycket. Gick ofta och lyssnade på Bengt när han medverkade på ABF Stockholm.

I slutet på 80-talet gick flyttlasset till Vilhelmina. Annelies dåvarande man längtade hem till sin bygd och hon följde med. Det var inte en ort där det drällde av lediga jobb.

– Jag fick tjänst som kommunsekreterare i grannkommunen Dorotea, åtta mil från vårt hem. Det jobbet innebar att som tjänsteman bereda sammanträden i kommunstyrelse och kommunfullmäktige.

Så dök det i alla fall upp ett lämpligt jobb – som personalchef i Vilhelmina kommun. Annelie hade den tjänsten i tio år, fram till 1998.

Ungefär samtidigt kom Annelie Nordström också in i den västerbottniska landstingspolitiken och anförtroddes uppdraget att vara ordförande i Södra Lapplands hälso- och sjukvårdsnämnd.

– Nytt då var att vi i nämnden skulle hålla koll på vad befolkningen egentligen tyckte om vården och allt annat landstinget hade hand om och vad man ville ha för slags förändringar. Vi satte i gång ett stort arbete med att prata med och lyssna på folk i bygderna. Vi åkte till exempel med bussarna och pratade med passagerare, vi satt i väntrummen och pratade med patienter, vi lyssnade på representanter för patientföreningar.

– Men inte alla våra förtroendevalda gillade det här, det var ju lite läskigt, så vi behövde lära oss hur man faktiskt borde prata med folk. Vi ordnade särskilda retorikkurser för att rusta oss för det här speciella uppdraget.

– Nämnden hade sitt kontor i sjukhuset i Lycksele. Jag såg till att det avvecklades, eftersom vi ju inte skulle sitta där och trycka utan vara ute och träffa människor.

Under 90-talet i Vilhelmina blev det dramatiskt för Annelie Nordström både i politiken och privat. Utöver den svåra bilolyckan som nära på kostade henne livet brann familjens hus ner till grunden. Åskan slog ned i kåken och antände den. Ingen förutom katten var hemma när det hände. Katten dog.

– Vi höll samtidigt på att bygga en Västerbottensgård, men den var inte klar så vi fick bo provisoriskt i en stuga hos svärföräldrarna.

I politiken kom ett skifte för Annelie när hon 1998 övertalades att efterträda kommunalrådet i Vilhelmina, KG Abrahamsson, som skulle bli riksdagsledamot. Men sejouren som kommunstyrelseordförande blev kort, bara två år.

– Jag hamnade i konflikt med styrelsen i arbetarekommunen – där KG Abrahamsson var fortsatt ordförande. Jag och tjänstemän i kommunen hade utarbetat förslag om att bilda ett förbund med grannkommunerna för att modernisera avfallshanteringen enligt nya lagkrav. Men AK- styrelsen hade en annan plan, nämligen att låta Umeå kommun ta hand om våra sopor. Jag sa att det skulle bli dyrare i långa loppet. Och jag fick rätt. Så fort vi skrivit på avtalet höjdes våra avgifter år efter år...

– Jag tog konsekvenserna och avgick. Min man och jag gick skilda vägar. Vi delade på vårdnaden av vår son, jag var med honom i Vilhelmina varannan vecka. Den andra veckan fanns jag i Stockholm, åter som funktionär på Kommunals förbundskontor.

2009 valdes Annelie Nordström till vice ordförande i Kommunalarbetareförbundet och året efter valdes hon till förbundsordförande.

– Kommunal hade i 20 års tid haft minskande medlemstal och jag såg som min främsta utmaning att bryta den negativa trenden. Och jag visste vad som behövde göras, vi förtroendevalda och funktionärer måste helt enkelt lämna våra kontor och ge oss ut för att träffa och prata med våra medlemmar, synas ute på arbetsplatserna. Jag bestämde mig för att en dag i veckan ha arbetsplatsbesök, åka runt i hela landet. Och när jag faktiskt kunde göra det så blev det ju svårare för våra lokala förtroendevalda att inte göra samma sak. Men alla var inte glada över att tvingas ut. Fast vi lyckades. Under mina sex år som ordförande bröt vi den nedåtgående spiralen och registrerade en nettoökning på 23.000 medlemmar. Det är jag stolt över!

Sedan gick det som det gick. Förbundets kassör och andra i ledningen, avslöjade Aftonbladet, hade levt ett utsvävande liv på förbundets bekostnad och ordförande Annelie hade inte lyckats få stopp på detta.

20 januari 2016 meddelade Annelie Nordström att hon skulle genomföra förändringar i vad hon betecknade som en osund organisationskultur. Och det skedde. Kassören avskedades. Samtidigt meddelade hon att hon inte skulle ställa upp till omval vid förbundets kongress på senvåren. Hon ansåg sig som ytterst ansvarig för det som hänt – även om hon inte själv varit inblandad i härvan – och såg det som praktiskt taget omöjligt att fortsätta att leda förbundet.

Hon avgick. Hade inget nytt jobb. Startade egna företaget Huldas Textil och Broderi där hon sålde sådant som hon broderat, bland annat kuddar. Några jobberbjudanden fick hon inte. Och det socialdemokratiska parti som hon varit medlem och aktiv i under 45 år sa inte ett knyst.

Jag sökte 113 jobb, fick komma på tre intervjuer. Du förstår nog hur det kändes...

– Besviken lämnade jag S i slutet av 2016. En person som många gånger försökt locka över mig till sitt parti var Feministiskt initiativs ordförande Gudrun Schyman. Jag gillar henne och det passade mig bra att då acceptera att kandidera till riksdagen för FI och att bli partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson. Men valet 2018 blev ingen framgång och när Gudrun hoppade av gjorde även jag det. Det nya ledarskapet i FI var alldeles för spretigt och splittrat, så jag såg inte att det hade någon vidare framtid.

Förra året återvände Annelie till Socialdemokraterna, nu som medlem i Norrmalm/Vasastans S-förening och förstås i Onsdagsklubben.

Under många år har Annelie Nordström varit med i och verkat för stödföreningen Arenas Vänner.

– Det är det ideella arbetet som har legat mig varmast om hjärtat. Att Arenagruppens grundare heter Håkan A. Bengtsson och precis som jag kommer från Halmstad har förstås haft viss betydelse.

Till slut fick Annelie Nordström faktiskt ett nytt jobb – som medlemsrådgivare i TCO-tillhöriga Vårdförbundet! Efter pensioneringen därifrån fortsätter hon än i dag att jobba på timmar med rådgivning via telefon, just nu från sommarvistet på Öland där hon annars ägnar tid och kraft åt trädgårdsarbete och fönsterrenovering.

Ove Andersson

Håkan Bystedt har trampat in och ut genom porten till S-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm Onsdagsprofilen • Håkan Bystedt

under en herrans massa år – som partiets revisor i 31 år (!) och de senaste tio åren också i egenskap av sekreterare i styrelsen för Onsdagsklubben.

Men det började i enkla förhållanden i den västerbottniska hembyn Brännland utanför Umeå, ett samhälle mest känt för att härbärgera industriföretaget Ålö Maskiner, tillverkare av frontlastare. Mamma arbetade på Ålö i olika roller, på kontoret och som städerska. Pappa var förrådsarbetare på regementet i Umeå. Och familjen var hängivna Konsum, mamma i kooperativa kvinnogillet och pappa i medlemsrådet.

Håkan hakade på och kom att ha ett livslångt engagemang inom kooperationen. Och så politiken, förstås, med start i byns SSU-klubb.

– Jag var bara 14 år när jag gick med, men man måste på den tiden vara 15 för att få medlemskap i SSU, så jag fick dispens. Mitt första förtroendeuppdrag blev att vara ordförande i klubbens vedhuggnings- kommitté. Vi fick hålla till i idrottsföreningens klubbhus där vi behövde elda i kaminen kalla vinterkvällar, så det skötte jag om. I idrottsföreningen gick jag som linjeman när fotbollslaget hade hemmamatcher på Älvdungens idrottsplats.

Sedan gick det undan i SSU-karriären, 1966 valdes han till klubbordförande, året efter kom han in i distriktsstyrelsen, två år senare distriktsordförande och året efter anställning som distriktsombudsman och invald i förbundsstyrelsen.

– På SSU-kongressen 1970 var en av de större politiska bataljerna frågan om Israel och Palestina. På den tiden var många av de ledande i SSU starka Israelvänner. De upprördes över att vi kom med ett opponerande förslag, att stödja den då radikala idén att förorda en tvåstatslösning. Vi vann den omröstningen! Jag var sedan föreslagen att bli fjärde suppleant i förbundsstyrelsen, men efter stor dramatik och sluten omröstning kom jag in som förste suppleant. Det betydde att jag kunde hoppa in och vara röstberättigad på alla de möten vi hade.

Ett par år senare tog det styrelsejobbet slut. Det var dags att flytta från Västerbotten till Stockholm för att i stället bli funktionär. Håkan Bystedt anställdes som studieombudsman på förbundsexpeditionen.

I samma veva som Bystedt avancerade till biträdande förbundssekreterare i SSU blev han 1974 invald i A-lotteriernas styrelse där han några år senare bytte skepnad och blev förtroendevald revisor. Redan året efter kom ytterligare en befordran i ungdomsförbundet, nu till förbundssekreterare.

– Under de här åren började väldigt mycket kretsa kring vår förbundsskola Bommersvik, otaliga styrelse- och AU-möten och massa annat. Vi firade midsommar där, hade julfester och arbetsgrupps- möten. Ja, man kan nog säga att Bommers med åren kom att bli mitt och familjens andra hem. Någon sommarstuga har vi aldrig behövt skaffa, konstaterar Håkan, som dock minns barndomens sommarställe, som fadern ordnade på så sätt att han fick tag i en vagn på medar som bogserades genom skogen ner till Smörsjön.

– Jag har som vuxen sett vagnen stå kvar där, men nu är den borta.

Lotterier hade tjusat och fascinerat Håkan sedan barnaåren i Brännland. På en julfest hade fadern köpt lotter.

– Det var en fantastisk känsla när just vårt lottnummer drogs som vinnare och vi fick en stor härlig fruktkorg, som förgyllde vår jul.

I dag har Håkan Bystedt flera lottprenumerationer i Kombi, A-lotteriernas mångåriga succé som ger både SSU och partiet årliga miljonintäkter.

– Några storvinster har jag aldrig lyckats få till, men för inte så länge sedan vann jag i alla fall 5.000 kronor.

Han återkom till A-lotterierna, vars ordförande han blev 1992. Den posten behöll Håkan Bystedt i 22 år! Och där är han fortfarande starkt engagerad, just i kampen mot Tidöregeringens SD-styrda plan att krossa just Socialdemokraternas lotterier.

– Även långt inne i borgerligheten är ilskan stor över att det här pågår. Vi är ju inte den enda organisationen i civilsamhället som har intäkter från lotterier.

Just civilsamhället är något som Håkan Bystedt vurmar för och han definierar sig som ”kooperativ idealist och radikal folkrörelsegråsosse”.

Det har lett till många uppdrag och anställningar inom kooperativa och folkrörelseägda verksamheter. På Svenska Sparbanksföreningen arbetade han på 80-talet med kunder inom facket och kooperationen. Med ungefär samma frågor arbetade han senare i Folksam. Och under sina sista tio år innan pensioneringen 2009 var han vd för Kooperativa institutet.

Under resans gång har Håkan Bystedt hunnit med massor av olika slag av förtroendeuppdrag, både kommunalt och på riksnivå. Han har varit vice ordförande i Huddinge arbetarekommun, vice ordförande i Statens Ungdomsråd, ledamot i byggnadsnämnden i Umeå, suppleant i Huddinge kommunstyrelse och ordförande i Föreningen Nordisk Socialdemokratisk Ungdom, FNSU. Och mycket annat.

Men det som sticker ut mer än det mesta är att Håkan Bystedt varit förtroendevald revisor i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, SAP, i hela 31 år.

– Då var det ingen valberedning som kom och frågade om jag var villig att åta mig uppdraget. I stället kom förfrågan direkt från dåvarande partikassören Björn Wall. Jag blev vald av partikongressen 1990 och sedan omvald nio gånger, sista gången 2018. Tre år senare var det dags att tack för sig.

En fråga Håkan Bystedt arbetat envetet med under åren handlar om att ge de kooperativa företagen bättre villkor. Han och kolleger som försökt påverka lagstiftarna gick på pumpen flera gånger, eftersom borgerliga regeringar visade svalt intresse.

– Visserligen fick vi företräde hos justitieminister Beatrice Ask (M) och vi förde fram våra krav. Men det blev ingen propp.

– I Stefan Löfvens regeringsförklaring 2014 kom genombrottet. Jag satt då på vår vingård i Franrike och lyssnade i radion på Löfven när han läste upp dokumentet i riksdagen. Vi hade åtta punkter som vi önskade få genomförda. Jag kunde pricka av fem av dem, en klar framgång. Sedan dess har flera av förslagen genomförts.

Du satt på er vingård? Berätta!

– Vi är en förening som knutit kontakt med en vingård i Sydfrankrige. Där har vi del i vinodling sedan 2007 och kunnat ta hem åtskilligt vin till Sverige. Jag åker ner regelbundet dit och har ofta med mig grupper som gör studiebesök, provar och köper lokala viner. Sedan hyr jag och 24 andra en vinkällare i Gamla stan där jag ordnar vinprovningar och fester, för både privatpersoner och föreningar.

– Min allra största insats, om jag får säga det själv, har jag gjort som ordförande i PRO:s valberedning. När Christina Tallberg aviserat sin avgång ville vi hitta nya ledare i denna stora och viktiga pensionärsorganisation. Då Åsa Lindestam lämnat riksdagen och uppdraget som vice talman hade vi en perfekt ordförandekandidat. Jag hade en gång under ett studiebesök på Vi-skogen i Tanzania hört henne hålla ett fantastiskt tal och visste att hon skulle bli en utmärkt PRO-ledare. Hon tackade ja. Det blev inte sämre av att vi också lyckades få förra Kommunal- ordföranden och tidigare landshövdingen i Dalarna, Ylva Thörn, att kandidera som vice ordförande. Och, ja, båda blev valda med betryggande majoritet. Jag är stolt över att ha bidragit aktivt till att PRO fått detta nya ledarskap.

Hemma i villan i Älvsjö lever Håkan med sin fru Karin – som ibland hänger med ner till den franska vingården. Och de vuxna barnen har inget emot att pappa då och då levererar vin från Sauve.

Ove Andersson

Ett yrkesliv i maktens korridorer

Kerstin Olsson har sett mer än de flesta av maktens korridorer. Där har hon gått ut och in under hela sitt yrkesliv och arbetat tillsammans med inte mindre än nio socialdemokratiska ministrar. Det har varit mycket glädje men också stor sorg med mordet på Olof Palme och Estonia-katastrofen.

Som pensionär är hon fortfarande engagerad i dagspolitiken och deltar i debatten.

 Kerstin Olsson är född i Härnösand men har varit stockholmare sedan hon var nio år, så större delen av skoltiden har hon bott här.

– Efter gymnasiet blev det två betyg i historia på Stockholms universitet och sedan Journalisthögskolan. När det var dags för praktik var det stort strul med fördelning av platser p g a en konflikt på Sveriges Television. Jag sökte en plats jag var ensam om – Aktuellt i politiken.

Kerstin kände till tidningen från föräldrahemmet, där både mamma och pappa var politiskt aktiva. Och Aktuellt var en bra skola.

– Jag fick jobba ihop med Enn Kokk, Lena Näslund och Ulla Tengling. Sven-Erik Rönnby var redaktionschef och sekreteraren hette Anna-Lisa Ylling.

Under valrörelsen 1976 hade partiet en sida, Socialdemokraten, i Aftonbladet varje söndag, med nyheter, reportage och valinformation.

– Den fick jag jobba med tillsammans med Göran Färm, Håkan Källén och Curt G Carlsson. Det var roligt! Vi var med i tryckeriet i Klara och gjorde det sista på söndagskvällarna. Då var det fortfarande ett blytryckeri.

 Efter Journalisthögskolan fick Kerstin jobb på Byggnadsarbetaren.

– Chefredaktören Per-Eric Nilsson krävde att hela redaktionen skulle vara på plats senast 7.45 på morgonen, ingen pardon. Jag blev inte kvar där mer än fem månader men det blev bland annat reportage om kraftverken i Juktan i Västerbotten och intervju med Anna Hedborg om löntagarfonder.

Ännu bättre trivdes hon med nästa journalistuppdrag som redaktör för SSU:s tidning Frihet.

– Fälldinregeringen hade tagit över efter valförlusten 1976. Vi fördömde varenda politiskt förslag som kom, och revanschlusten var enorm. 1980 gick LO ut i storstrejk, och vi gjorde extrautgåvor av Frihet som vi körde ut till alla SSU-distrikten.

Medan Kerstin var på Frihet bildade hon och Ulla Tengling A-klubben, en förening inom Journalistförbundet för redaktörerna på de socialdemokratiska tidningarna Aktuellt i politiken, Frihet, MorgonBris och Småfolket.

 Från Frihet blev hon ombedd att komma till partiets informations- avdelning 1980, med Lars Hjalmarson som chef. På Are Idé 2 var Kjell Larsson chef och samarbetet med dem var tätt om valaffischer och valmaterial.

– Sten Andersson var partisekreterare. En söndag satt jag och jobbade på våning 1 på 68:an då Leif Karlsson letade någon som kunde skriva maskin. Detta befattade sig få av de manliga medarbetarna med dåförtiden.  Sten skulle ha fram ett papper, jag minns inte vad det handlade om. Jag följde med till våning 5 där partisekreteraren hade sitt rum.

– Leif och Sten stod bakom min rygg och dikterade och jag skrev.  Problemet var bara att en av Stens smågrabbar, som var med, stod vid sidan av skrivmaskinen och vred på valsen medan jag skrev. Så när texten kom ut var det som en lång trappa. På tal om gammal teknik …

 Efter valsegern 1982 fick Kerstin sitt första uppdrag i regeringskansliet, som informationssekreterare till nye kulturministern Bengt Göransson.

– Han var rolig att jobba med, och han spred glädje omkring sig mitt i jobbet med att städa upp efter den borgerliga regeringen. Hans företrädare Jan-Erik Wikström hade sett till att Konserthuset fått en väldigt dyr konsertflygel som inte var betald. Det kommenterade Bengt med att ”varannan ton på Konserthusets flygel spelas på kredit”.

– Han var en stor folkbildare. Vi besökte Hagfors, där arbetslösheten var hög, och där man arrangerade bokläsning vid biblioteket som aktivitet för arbetslösa.

Kulturministern var också själv en storkonsument av kultur – teater, musik, böcker.

– Han kände svenskt kultur- och folkrörelseliv utan och innan.

Efter valet 1985 flyttade Kerstin till statsrådsberedningen och var Olof Palmes biträdande pressekreterare fram till hans död året därpå.

Kerstin berättar att hon var med på en resa till Indien i början av 1986. Olof Palmes nedrustningsgrupp hade möte och han hade överläggningar med Rajiv Gandhi. Vid denna tid befann sig också en stor delegation från Bofors i New Delhi. 

Samtidigt pågick en kritisk intern partidiskussion om politiken, framförallt från Nässjö. En resa dit planerades efter telefonsamtal hem till Stockholm från Indien. Sedan kom mordet, inte långt efter hemkomsten.

Efter den förfärliga mordkvällen tog Ingvar Carlsson över som statsminister.

Kerstin var kvar en tid på statsrådsberedningen. Men när familjen växte med två små flickor ville hon ha det lite lugnare. Efter en kortare tid på partiets pressavdelning under ledning av Leif Gustafson började hon frilansa, bland annat åt SKTF (numera Vision). På uppdrag av Sture Nordh gjorde hon en rapport om nerdragningar i kommunerna. Den borgerliga regeringen med Anne Wibble som finansminister, påstod att det bara skulle bli neddrag- ningar i byråkrati i kommunerna p g a minskade statsbidrag, vilket SKTF visste var snömos.

– Vi gjorde ett urval av kommuner enligt kommunförbundets kategorisering, ringde runt och frågade om deras kommande nerdragningar inom barnomsorg, skola och äldreomsorg. Från de siffror vi samlade in kunde vi extrapolera och tala om vad som väntade under de kommande åren för riket som helhet. Det blev ett djävla liv! Men det var roligt, och siffrorna höll. Kommunförbundet gjorde egna beräkningar senare och såg samma utveckling.

1994 återvände Kerstin till regeringskansliet, nu som pressekreterare åt Lena Hjelm Wallén, utrikesminister i den nya S-regeringen, och fick vara med och hantera ännu en tung katastrof, Estonias förlisning.

– Den drabbade mig även personligt. Min moster Karin var med, som ledare för en grupp Metallpensionärer från Borlänge, och blev kvar i vågorna. Jag minns när min kusin Ove ringde följande morgon och sa ”Morsan var med på den djävla båten.”

I jobbet fick Kerstin följa med Lena Hjelm-Wallén till Estland för att samtala med de estniska ledarna och lägga ner en krans för offren från Estonia.

Det här var åren efter murens fall och de baltiska ländernas nyvunna självständighet. Estland, Lettland och Litauen ville alla så snabbt som möjligt komma med i både EU och NATO. I EU var meningarna delade i fråga om takten. Skulle alla tre få börja förhandla om medlemskap samtidigt, eller skulle Estland, som ansågs mest moget, få gå före?

– Lena och Sverige hade uppfattningen att de tre länderna skulle få en gemensam start och sedan gå i mål i den takt de var mogna för det. Sverige hade lite uppförsbacke i Baltikum, där Carl Bildt var stor idol medan han var statsminister. Men vi fick igenom en gemensam start, mycket tack vare Lena, och sedan har länderna kommit in i den europeiska gemenskapen.

Kerstin bytte chefer, när Lena Hjelm Wallén blev vice statsminister, och fick ansvaret för att lägga ihop informations- avdelningarna i det nya ”superdepartementet” under Mona Sahlin och Björn Rosengren, där man slagit ihop kommunikations-, närings- och arbetsmarknadsdepartementen. Där blev hon än en gång indragen i hanteringen av Estoniakatastrofen.

– Det blev många jobbiga turer i frågan om vraket skulle bärgas eller inte, med flera utredningar och olika besked. Jag skötte kommunikationen, och för varje beslut hade jag kontakt med de anhörigas olika föreningar.

– När det slutliga beslutet kom om att inte bärga Estonia förstod jag att det skulle komma många samtal till regeringskansliet. Så jag gick till växeln för att förbereda för detta. Det blev uppskattat, för det hade inte hänt tidigare.

Kerstin ville vidare och startade Norna kommunikation tillsammans med Bo Krogvig, Lars Godner och Lena Ag. I fem år, 1999-2004, jobbade hon mycket åt TCO och flera delar av folkrörelse-Sverige.

Efter de åren hämtades hon tillbaka till maktens korridorer. 2005 genomfördes ett stort partnerskapsmöte med NATO i Åre, där hon fick ansvaret för kommunikationen – tillsammans med NATO:s pressavdelning.

– Det var intressant! Vi flyttade till Åre en vecka för den sista planeringen. Med EU-mötet i Göteborg i färskt minne gjordes en enorm satsning på säkerhet. Åre översvämmades av poliser. En norrman på genomresa hade frågat: ”Är det krig?”

– Mötet avlöpte lugnt, men vi var helt utmattade när det var slut.

När Jan Eliasson tog över som utrikesminister efter Laila Freivalds 2006, blev Kerstin hans pressekreterare tillsammans med Dan Svanell.

– Jan var ju samtidigt ordförande i FN:s generalförsamling, så Dan och jag turades om att åka mellan Stockholm och New York – i fem månader.

– I valrörelsen det året var det fantastiskt att vara med Jan Eliasson ute i landet. På ett torgmöte i Göteborg kom fler och fler. Folk stannade, lyssnade och ställde frågor. Det blev ett utrikespolitiskt seminarium!

Efter valnederlaget 2006 blev Kerstin efter tre månaders ledighet, presschef vid TCO. I åtta år arbetade hon först med Sture Nordh och sedan med Eva Nordmark.

– TCO gjorde en strålande insats för att försvara sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen under den borgerliga regeringstiden. Det var roligt att jobba med det.

När Socialdemokraterna tog tillbaka regeringsmakten 2014 fick Kerstin arbeta med ytterligare en utrikesminister, nu som stabschef hos Margot Wallström.

– Margot Wallström införde den feministiska utrikespolitiken, som nu kopieras i Tyskland och andra länder, men som den nuvarande regeringen har slarvat bort. Det är sorgligt.

– Under Margots ledning var Sverige också tidigt ute med att erkänna Palestina. Det var verkligen framsynt, särskilt när man ser vad som händer nu. Hon såg också tidigt till att ge Ukraina stöd mot den ryska revanschismen, som har varit tydlig ända sedan murens fall. Putin höll ett tal 2008 som visade hur han såg på den ”fientliga” västvärlden, men under de åren rustade den borgerliga regeringen ner vårt försvar.

2016 valde Kerstin att sluta, på grund av stress, och bli pensionär ett par år före 65-årsdagen.

– Jag kände att jag inte hade samma drivkraft som de unga medarbetarna på UD, och jag ville inte säga ”det har vi prövat förr”. Men det är sant att vi har svårt att lära av historien.

Något riktigt pensionärsliv blev det ändå inte. Hon har fortsatt att frilansa en del, och mellan varven ägnar hon sig åt släktforskning.

– Det kan man lätt bli besatt av. Jag har till exempel sett att min pappas farfar hade en gård i Leksand som gått i arv i rakt nedstigande led ända från 1500-talet. Visst är det fantastiskt!

Ibland kan hon inte låta bli att ge sig in i dagspolitiken igen.

– Jag går hemma och blir förbannad! Och nyligen fick jag in en debattartikel i Svenska Dagbladet om gängvåldet. Samhället verkar helt hjälplöst och agerar främst repressivt. Både polisen och andra som jobbar med detta säger att vi måste satsa på skola och socialtjänst. I stället blir det tvärtom. Stora nerdragningar i skolan och en superstressad socialtjänst. Unga utan gymnasieutbildning och utan någon uppgift blir livsfarliga. I min artikel föreslår jag att staten ska ta ansvar för att utsatta kommuner inte ska behöva skära ner utan tvärtemot kunna satsa på barnomsorg och skola.

– Annars är jag nöjd med livet!

Eva Åhlström

Det började med en lånad skrivmaskin

En lånad skrivmaskin på masonitfabriken i Rundvik blev starten på ett långt och framgångsrikt journalistliv för Östen Johansson. Från allmänreporter på små A-presstidningar till chef för en av Sveriges genom tiderna största tidskrifter och ordförande för Svenska Journalistförbundet.

– Jag har haft mycket roligt och lärt känna enormt många människor, summerar han.

Östen Johansson har levt ett helt yrkesliv i tidningsvärlden. Men vägen dit var inte helt självklar. Han växte upp i Rundvik i norra Ångermanland, ett litet samhälle där det mesta kretsade kring sågverket och masonitfabriken. Efter realexamen i Nordmaling började Östen jobba på fabriken.

– Samtidigt var jag aktiv i SSU förstås, berättar han. Vi ville ge ut ett informationsblad, eller en tidning, men vi hade ingen skrivmaskin. Så jag uppvaktade Brunnberg, som var chef för industrin, och frågade om vi fick låna en från företaget. Han hade tyvärr ingen att låna ut, men han kontaktade en bekant i Sundsvall som skickade upp en skrivmaskin. Den fick vi låna – på ett villkor: Chefen skulle få ett ex av varje nummer av tidningen.

Produktionen startade med 4-6 stencilerade sidor i varje nummer. Efter två nummer kontaktade Brunnberg Östens far och förklarade att han inte kunde låta grabben fortsätta på fabriken: ”Han måste bli journalist.”

– Det blev familjeråd hemma och funderingar om hur man gör för att få jobb på en tidningsredaktion. Och det slutade med att en släkting kontaktade Nya Norrland i Sollefteå och frågade om jag fick börja som volontär där. 

Det fick han – och så började ett liv i journalistikens tjänst.

– Det var inte så lätt i början. Jag kunde ju inte skriva maskin annat än med pekfingrarna, och när en kollega ringde in ett referat sent på kvällen var det inte lätt att hänga med. Men jag lärde mig rätt snabbt.

Efter volontärtiden blev han erbjuden fast jobb på Nya Norrland, men Länstidningen i Östersund erbjöd högre lön, så han flyttade dit och jobbade ett par år som allmänreporter. Han engagerade sig också i SSU i Jämtland, där han snart kom med i distriktsstyrelsen, tillsammans med Bo Toresson, Egon Jakobsson och Alf Bergqvist, som blev vänner för livet.

I Östersund gjorde Östen också lumpen, samtidigt som han jobbade både på tidningen och med SSU-distriktet.

– Jag blev malaj och fick jobba på personalvårdsdetaljen. Där fanns bara en anställd, Bengt Sehlstedt. När han åkte iväg på FN-uppdrag i sex månader fick jag sköta jobbet själv! Jag gick till översten och begärde att få ständig nattpermis – och fick det. 

– Jag flyttade ut på stan, delade lägenhet med Toresson och Jakobsson. Jag gjorde lumpen på förmiddagen, jobbade på tidningen på eftermiddagen och med SSU på kvällen. Det var roligt!

Men när han ryckte ut var han inställd på att gå vidare och pröva något annat.

– Jag gick SSU:s sexveckorskurs på Bommersvik och läste jobbannonser. Gotlands Folkblad sökte en journalist, och jag ringde chefredaktören Pelle Sollerman. Men jag förstod inte hans gotländska så jag fick be honom skriva.

Det löste sig, Östen fick jobbet, flyttade till Gotland och hade inga större problem med språket. 
– Och naturligtvis fortsatte jag vara aktiv i SSU. När jag kom till Gotland hade SSU 27 medlemmar på hela ön, och de hade planerat att lägga ner, men jag satte igång med att bilda nya klubbar, och när jag slutade efter tre år hade distriktet 850 medlemmar.

På Gotland kom han i kontakt med Reso, och den ansvarige där föreslog sin chef på huvudkontoret i Stockholm att han skulle anställa Östen som pressombudsman. 

– Det var stort när han ringde! I jobbet ingick också att vara chefredaktör för tidningen Utflykt. Det kunde jag inte tacka nej till.

– Så jag flyttade till Stockholm och Resos kontor vid Norra Bantorget. Där var förresten Bengt Göransson chef för en avdelning.

Efter ett par år på Reso blev han värvad till Aftonbladet som reseskribent.

– Men det blev allt möjligt. Åren på Reso hade lärt mig att ta mig fram i världen, och det fick jag nytta av.

På kvällstidningen blev det många snabba utryckningar. Östen minns särskilt ett tillfälle, där det ena scoopet gav det andra:

– Redaktionschefen Sigurd Glans ringde klockan fem på morgonen. En svensk hade blivit mördad i Turkiet, och han ville att jag skulle åka dit och skriva om det. Så det var bara att ta fram passet och ge sig iväg.

– På planet hamnade jag intill ett äldre par som satt och snyftade. Jag förstod att det var den mördade mannens föräldrar och började prata med dem. Så första rapporten till tidningen kunde jag lämna redan från mellanlandningen i Genève.

I Turkiet blev han bekant med en tjänsteman på svenska ambassaden, och när Sigurd Glans tyckte att han kunde ta lite ledigt efter ett bra jobb bestämde han sig för att åka och hälsa på den mannen. 

– Jag åkte dolmush och stannade för att ta en fika i den lilla byn Kulu. Där satt några män på ett café, och en av dem frågade – på svenska – om jag var svensk. Det visade sig att han hade jobbat några år i Sverige och sedan återvänt när han fått ihop pengar för att köpa en bit egen mark. Och flera andra hade gjort likadant. Så det blev flera reportage om Kulu!

På ambassaden i Ankara pratade Östen med FN-svenskar som jobbat på Cypern och hjälpt turkcyprioter. En av dem hade åkt fast och sedan stannat kvar och tagit över en restaurang på Sydkusten. 

– Jag åkte dit och letade reda på honom, och det blev ett bra knäck.

Ett av många under fyra intensiva år på Aftonbladet. 

 Men för de flesta är det inte som kvällstidningsreporter Östen Johansson är känd utan snarare som mångårig chefredaktör och vd för Vår bostad, som då var gemensamt organ för HSB och Hyresgästföreningen.

– Där började jag 1970 och blev kvar tills jag gick i pension 2005. 

Vår bostad var en stor tidning med en upplaga på som mest 1,2 miljoner ex. 

– Det var fantastiskt! Vi hade bra ägare, vi hade resurser, och vi kunde göra det vi ville. Vi utvecklade Vår bostad till en professionell och läsvärd tidskrift i fyrfärg. Vi hade till exempel originalnoveller av kända författare med illustrationer av konstnärer som Slas. Det var ett roligt jobb att ha kontakt med dem.

Liksom tidigare nöjde sig inte Östen med ett uppdrag.

–Jag hade många duktiga medarbetare, så jag hann med en del annat också.

Till ”en del annat” hörde inte minst 15 år som ordförande för Svenska Journalistförbundet.  Han var också med och bildade Sveriges Tidskrifter, där han också blev ordförande, och han var styrelseledamot i TCO i 13 år.

– Jag lyckades organisera, säger Östen och får det att låta enkelt. 

Från tiden som förbundsordförande på SJF minns han gärna arbetet med förhandlingar och särskilt den stora striden med Industritjänstemannaförbundet SIF om var journalisterna på TV skulle vara organiserade. Enligt SIF var det självklart att alla anställda på TV skulle tillhöra SIF, för Östen och Journalistförbundet lika självklart att journalister skulle tillhöra SJF.

– Det blev ett djävla liv, och det slutade i skiljenämnd, där vi vann på varenda punkt. Det var en skön seger!

Han lyckades också övertala Stockholms kommun att få köpa det som blev Journalisternas hus på Vasagatan för 2 miljoner.

– Vi byggde om det för 26 miljoner, och nu är det värderat till 300 miljoner.

Östen var under hela den här tiden organiserad socialdemokrat och bland annat med i styrelsen för Unga Örnars tidning Småfolket.

Men Vår bostad var väl partipolitiskt obunden?
– Tidningen var obunden, men inte jag!

Vår bostad lades ner ungefär samtidigt som Östen slutade, och ägarna HSB och Hyresgästföreningen ger nu ut varsin tidning, Hemma i HSB respektive Hem och hyra, men ingen av dem med tillnärmelsevis samma spridning eller samma resurser. 

– Det var inte tidningens fel, det var en djupare konflikt mellan organisationerna som ledde till brytningen.

 Under tiden på Vår bostad hann han också vara med i styrelserna för tre bokförlag: Tiden, Prisma och Rabén & Sjögren. 

– Det började med Tidens förlag, och sedan blev jag värvad av de andra. 

Vad har då varit roligast av allt han har hunnit med?

– Alltihop! När jag summerar kan jag säga att jag har haft mycket roligt och lärt känna enormt många människor. 

Idag har han inga uppdrag längre – och vill inte ha några.

– Jag känner att jag inte kan bidra på samma sätt som tidigare.

Vad gör en tidigare mångsysslare i stället då?

– Så lite som möjligt, säger Östen och skrattar.

Men det stämmer förstås inte riktigt. 

– Jag går på möten i Onsdagsklubben och andra föreningar där jag är med, jag rör på mig, går på teater, umgås med kompisarna från SSU-tiden … Och så läser jag mycket och blandat. Det lärde jag mig på bokförlagen.

Sedan tio år bor han på Reimersholme tillsammans med Ulla Hildén, och de har också ett sommarställe på Mörkö.

– Det har vi lämnat över till mina barn, men vi får vara där ändå. 

Barnen är två söner, som båda bor i Stockholm, och fem barnbarn som de gärna umgås med.

– Ett av barnbarnen har du kanske hört talas om? Han heter Noel och är med i Hov1.

För läsare som är lika okunniga som intervjuaren om dagens idoler bör kanske tilläggas att Hov1 är en svensk hiphopgrupp som gjort världssuccé och blivit en del av det svenska musikundret. Till och med mer berömda än Noels farfar.

Eva Åhlström 

–  Det var skitkul, men jag avgick vid årsskiftet. Jag tänkte: ”Inte fyra år till! Jag är för gammal för att orka hålla reda på alla papper”.

I stället jobbar hon nu heltid som vd för det kommunala bostadsbolaget Nordanstigs bostäder. Visserligen bara tillsman hittat en ny vd efter den förre som blev entledigad, men hon går in för uppgiften med stort allvar.

–  Jag vill förändra! Jag vill ha ett bolag i balans, ett bolag som uppfattas som viktigt och som många vill bo hos. Och som alltid vill jag förbättra informationen, både till personalen och till hyresgästerna.

Hon kommer inte att vara sysslolös sedan heller, när hon får en efterträdare i bostadsbolaget.

–  Jag har fortfarande en del organisationsuppdrag – byalaget, ungdomsfonden och kommunens kulturråd. Där är jagordförande, och det är så roligt att jag inte kan sluta.

–  Och så fäbodföreningen förstås. Vi har en egen fäbod, och i föreningen ordnar vi aktiviteter runt fäbodarna. Det är också jätteroligt.

Till det kommer att hon är inne på tredje perioden som ordförande i kyrkorådet i Nordanstigskustens församling, ännu ettuppdrag som hon trivs med.

Carin har varit med i Onsdagsklubben sedan hon gick i pension men har inte varit med på särskilt många möten.

–  Jag är sällan i Stockholm nu för tiden. Jag har räknat ut att jag under alla åren som långpendlare har tillbringatsammanlagt sju år på tåg! Så nu stannar jag helst hemma.

Men dottern Susanne och hennes familj, man och två barn, har bosatt sig i Lund, en bra bit från Nordanstig, så någratågresor måste det nog bli ändå.

Eva Åhlström

Onsdagsprofilen Lars-Olov Pettersson

Gammal kämpe blev ny medlem

En snacksalig göteborgare. Så beskriver han sig själv, Lars-Olov Pettersson. Som 15-åring gick han till sjöss, och sedan dess har han i tur och ordning varit varvsarbetare, SSU-ombudsman, departementstjänsteman och fackförbundsombudsman. 

En stor del av sitt yrkesliv har han arbetat med försvarsfrågor och näringspolitik på alla nivåer och parallellt med det haft politiska uppdrag. Han har också hunnit ägna några år åt sitt stora hästintresse och tränat travhästar.

Lars-Olov Pettersson är alltså göteborgare, det hörs fortfarande trots att han bott i Stockholmstrakten sedan 1969.

– Jag är uppväxt i Majorna, säger han och berättar nostalgiskt om hamnen, Klippan, Gröna vallen och Sannaskolan, där han gick i åtta år.

– Första åren bodde vi fem personer i en etta men fick sedan en trerumslägenhet på 52 kvadratmeter i ett så kallat barnrikehus på Slottsskogsgatan. 

I området fanns 156 lägenheter och minst tre barn i varje.

– Vi var tre syskon – jag har en äldre syster och en yngre bror – men det fanns familjer med upp till tio barn. Så vi hade gott om lekkamrater.

– Vi träffades alltid utomhus, för ingen hade plats hemma för att ta med några kamrater in.

När Lars-Olov var nio år skildes föräldrarna och pappan försvann ur deras liv.

– Det var mamma som försörjde familjen. Hon var sömmerska och erkänt duktig. Med tiden gifte hon om sig och jag fick en underbar styvfar och två småsyskon.

Mamman kom från halländska Väröbacka, en plats som betytt mycket för Lars-Olov genom åren.

– Det var som Bullerbyn! För mig som var intresserad av djur var det fantastiskt att få komma dit på somrarna och till jul.

­ Men vi hade också mycket kontakt med farmor och farfar, som hade en stuga på Kronoholmarna i skärgården. De var med i den kommunistiska arbetarekommunen, som hyrde ut marken till medlemmar som själva fick bygga stugor där. Ön heter Sjumansholmen och är idag ett exklusivt område.

Lars-Olov gick två år i småskolan och sedan sex år i folkskolan, i en klass med 36 pojkar.

– Vi hade en bra lärare, magister Danvik. Han var ateist, republikan och satt i stadsfullmäktige för kommunisterna. Gud och kungar var inget för honom, och lektionerna i kristendom och historia bytte han med kollegor. 

Efter åttan ville han gå till sjöss, men för att få sjöfartsbok måste man ha fyllt 15, och det gjorde han inte förrän i november. Så efter skolavslutningen i juni fick han jobb på Fixfabriken, som tillverkade lås och beslag.

– Där försörjde jag mig i fem månader med att göra låsbleck. Nu är fabriken riven, och där han man i stället byggt nya, dyra bostäder.

Men så snart det var möjligt såg han till att få sin sjöfartsbok och mönstrade på tankbåten Madeleine för resor till bland annat Australien och Filippinerna och lämnade i Palermo på Sicilien efter ett år ombord.

– Det var ett risigt skepp, som författaren Ove Allansson har skrivit om i boken Sydvart. 

Det blev fler båtar och många turer mellan hamnar runt om i världen, innan Lars-Olov hoppade av sjömanslivet för att göra lumpen, även det till sjöss på långresefartyget Älvsnabben.

– Det var inte så många värnpliktiga som varit till sjöss, så det var väl därför jag hamnade där. Jag fick åka till värmen i Latinamerika, medan kompisarna frös här hemma. Men jag var kär i en flicka i Karlskrona, så jag hade hellre velat stanna hemma.

Efter lumpen fick han jobb som rörläggare på Eriksbergsvarvet i Göteborg och engagerade sig ganska direkt både fackligt och politiskt. Trots att farföräldrarna alltså var aktiva kommunister var det aldrig aktuellt för Lars-Olov att gå i deras fotspår. Han visste var han hörde hemma och gick med i SSU-klubben Haga-Annedal. 

På varvet var han med i styrelsen för verkstadsklubben, som då hade 3 500 medlemmar, och också i den socialdemokratiska fackklubben. I en del av de fackliga valen var det hård strid med kommunisterna.

I SSU avancerade han snabbt till ordförande i både klubben och distriktet.

– Därifrån rekryterade Bosse Ringholm mig 1969 till SSU-förbundet som facklig ombudsman.

Jag ville skryta lite om det. Så jag berättade för Sven Hulterström, som då var ombudsman för Socialdemokraterna i Göteborg, att jag hade blivit erbjuden jobb på SSU-förbundet. ”Bry dig inte om det”, sa han. Men jag hade ju redan tackat ja. 

– Så var det i gamla Göteborg. Deras fullmäktige var bäst och riksdagen snarast ett B-lag. Och den som flyttade längre bort än Sävedalen var en avfälling. Men Sven hade ju också varit på SSU-förbundet! Sedan blev han kommunikationsminister, och vi har haft kontakt genom åren.

SSU hade lokaler i partihögkvarteret på Sveavägen 68. Därifrån gick Lars-Olov ofta tvärs över gatan till ABF-huset.

– Där fanns Kulturcirkeln, där de visade konst. En gång visade de litografier från Albin Amelins hamnstadsserie. Jag kände igen mig och blev väldigt förtjust i en bild av stuvare. Den ville jag ha! Men den kostade 2 000 kronor. Med en månadslön på ca 2 500 var det väldigt mycket pengar, men jag lyckades få ett förskott och kunde köpa tavlan. Den har jag fortfarande hemma på väggen.

Från SSU-förbundet rekryterades Lars-Olov till försvarsdepartementet före valet 1973.

– På SSU hade jag, förutom att jag var facklig ombudsman, ansvar för försvarsfrågor. Jag hade varit med på Värnpliktsriksdagen flera gånger och hade kontakter inom både försvaret och departementet. 

– På den tiden fanns det bara tre politiska tjänster på varje departement – statsrådet, statssekreteraren och informationssekreteraren. Men Sven Andersson, som var försvarsminister, anställde mig som tjänsteman. Så jag blev departementssekreterare – med åttaårig folkskola!

När han började på departementets organisationsenhet fick Lars-Olov råd av statssekreteraren Anders Thunborg som med glimten i ögat förklarade: ”Du ska göra samma jobb som de andra tjänstemännen men snabbare och bättre!”

– Ett av mina första uppdrag var att sammanställa de många och långa remissvaren på en utredning om försvarets organisation i lägre regionala och lokala instanser. Det var tufft, men jag klarade det. Mer intressanta uppdrag var ett värnpliktsprogram och en proposition om ett nytt förmånssystem för värnpliktiga.

Strax efter anställningen blev Sven Andersson utrikesminister och efterträddes av Erik Holmqvist. 

1976 fick vi en borgerlig regering. De politiskt tillsatta på departementen fick en fallskärm på tre månadslöner. Men Lars-Olov, som då var informationssekreterare, hade en bottentjänst som opolitisk tjänsteman och hade kunnat stanna. Moderate försvarsministern Eric Krönmarks statssekreterare erbjöd honom att få jobba kvar med arbetsmiljöfrågor och samtidigt ha möjligheten till fallskärm om han inte trivdes med det.

– Men jag fick ett erbjudande av Statsanställdas förbund och valde att lämna departementet. När vi fick en socialdemokratisk regering igen 1982 blev jag erbjuden att komma tillbaka, men jag valde att stanna på SF. Och där blev jag kvar.

På SF fick han ägna sig mycket åt politiska frågor. 

– Ända sedan SSU-tiden hade jag ju jobbat med att påverka i viktiga samhällsfrågor, och många av mina generationskamrater fanns nu som kommunalråd, riksdagsledamöter, fackliga ledare och ministrar. De hade i sina roller stor inverkan på våra medlemmars jobb och var viktiga kontakter för mig.

SF var ett förbund för statsanställda inom Postverket, SJ, Televerket, Vägverket med flera statliga myndigheter med som mest 240 000 medlemmar. Men med bolagisering och privatisering inom allt fler områden blev det nödvändigt att kunna organisera även privatanställda. Som informationschef var han 1995 med om förbundets namnbyte till SEKO (Facket för Service och Kommunikation), som organiserar anställda inom branscherna Civil, Energi, Försvar, Post, Sjöfolk, Tele, Trafik. Vård, Väg och Ban. 

– På SF-tiden jobbade jag med näringspolitik så det blev mycket kontakter i riksdagen och kanslihuset. Jag var med om avregleringen inom många centrala områden. Övertron på marknadens förmåga att utveckla vår infrastruktur ledde bland annat till minskad effektivitet och sämre service.

– Vi gjorde vad vi kunde för att bromsa, men det är först nu som det börjar vända och även borgarna ser problemen när viktiga samhällsfunktioner inte fungerar.

Vid flytten till Stockholm bodde Lars-Olov först i Haninge och var parallellt med jobbet engagerad i arbetarekommunen. Han har också haft kommunala uppdrag och har varit med i landstinget där han jobbat framför allt med trafikfrågor. Det blev också några år i Waxholmsbolagets styrelse, Skärgårdsstiftelsen och Hamnstyrelsen i Stockholm efter flytten till Enskede.

När Lars-Olov fyllde 60 var det dags att gå i pension. Det var en regel utan undantag för ombudsmännen inom LO-förbunden. Det blev ändå några inhopp, bland annat i Fackligt valcentrum på Sveavägen.

Lars-Olovs livskamrat och fru Tina Heinsoo hade några år kvar att jobba, så han behövde något annat att ägna sig åt som pensionär medan hon var på jobbet. Han valde att tillbringa en stor del av tiden på gården i Halland och ta upp sitt stora intresse för hästar.      

– 1990 hade Tina och jag köpt en granngård till mormors och morfars ställe i Värö och restaurerat den. Det var vårt fritidsställe, men från 2004, när jag gick i pension, var jag mest där. 

På gården fanns också hästar, som Lars-Olov började träna.

– Jag har alltid varit engagerad i trav och hästar, men bara på hobbybasis. Jag skaffade amatörlicens och kunde vara med och tävla. Det var roligt, i alla fall under några år. 

2019 sålde de gården och har i stället skaffat sig en stuga i fritidsbyn Skärlinge på Södertörn, där dottern Lina och hennes familj är stuggrannar och de kan träffas ofta.

Medan Lars-Olov bodde långa perioder i Värö flyttades hans huvudmedlemskap i partiet till Varbergs arbetarekommun där han var aktiv, men han var samtidigt medlem i sin S-förening i Stockholm. 

– När jag sedan flyttade tillbaka mitt medlemskap från Hallandsdistriktet till Stockholms partidistrikt fick jag ett brev där jag hälsades välkommen som ny medlem och fick inbjudan till en kurs för nya medlemmar – efter att ha varit med sedan 1966!

– Där sluts cirkeln. Jag skrev en lång lista på alla uppdrag jag haft för partiet genom åren, från SSU och framåt, inklusive statliga utredningar och många år som första maj-talare runt om i landet. Den tänkte jag skicka som svar, men det gjorde jag inte. Nu är jag aktiv i Kärrtorps S-förening, i Onsdagsklubben och i Bastuligan, ett gäng som jag varit med i sedan SSU-tiden och som träffas regelbundet. Från början på Centralbadet men numera på Bommersvik och 68:an. Där har jag vänner som jag känt hela livet, och där snackas det politik!

Eva Åhlström

Det är svårt att tro att Gunilla Skoglund fyller 89 om några månader. Hon är fortfarande lika engagerad i samhällsdebatten som när hon gick med i SSU för 65 år sedan, lika noga med att hålla sig i form som när hon tränade gymnastik i skolan och lika orädd för att tala om och stå för vad hon tycker.

–  Jag var liten och tanig, men jag lärde mig tidigt att både ge och ta. Det har jag haft nytta av genom livet.

Gunilla är född i Södertälje och uppväxt på Hägerstensåsen i Stockholm.

– Där kom gatunamnen från finansvärlden, och vi bodde på Sedelvägen, men det var en vara som inte förekom i någon större mängd i vårt hushåll.

– Jag gick först i folkskola och sedan flickskola. Jag hade lätt för mig och fick goda skolbetyg, och jag var vig och tränade gymnastik.

Hon var också musikintresserad och hade fin sångröst, så under skolåren fick hon uppträda i Barnens brevlåda hos ”farbror Sven” inte mindre än tre gånger.

– Vi sjöng hemma också, mamma och jag, och på Hägerstensåsen gick vi runt och lussade för grannarna. Det var välkommet, för det fanns inte så många andra nöjen på den tiden.

Hon kommer från en arbetarfamilj, men intresset för politik fick hon inte med sig hemifrån. 
– Särskilt mamma hade mer småborgerliga värderingar och ambitioner, så jag fick tidigt lära mig att hålla kniv och gaffel rätt.

Familjen flyttade runt en del, och ett tag bodde de – fem personer – i en etta på Rutger Fuchsgatan, med kallvatten i en ho i köket.

– Det var nog mer de stora skillnaderna, de orättvisa levnadsvillkoren, som fick mig att engagera mig. Jag visste tidigt att jag ville vara med och förändra.

– Men jag upplevde 1950-talet som en lycklig och fri tid efter krigsåren med ransonering och osäkerhet om framtiden. 

1959 gick hon med i SSU och har varit aktiv i partiet sedan dess.

– I SSU träffade jag Gunnar – och många andra som fortfarande är mina vänner. Vi hade en lokal på Upplandsgatan, där vi träffades ofta och gärna.

Gunnar är äkta maken sedan drygt 60 år, bland annat känd som landstingsråd på 1980-talet och liksom Gunilla medlem i Onsdagsklubben.

Under skoltiden drömde Gunilla ett tag om att bli flygvärdinna.

– Men det handlade mest om att jag ville ut och resa. En god vän varnade mig och förklarade att det i första hand är ett servitrisjobb.

I stället gällde det att efter flickskolan hitta ett jobb för att kunna försörja sig själv.

Hon fick anställning på posten som telefonist, ”kopplerska”, och reagerade mot den patriarkala miljön och de byråkratiska titlarna.

– Men det fanns också mycket annat som engagerade på den tiden, rättvisefrågor både här hemma och ute i världen. Jag minns särskilt Algerietkrisen. 

Gunilla fick tidigt politiska uppdrag. Hon blev nämndeman, först i tingsrätten, senare i hovrätten – och nu på 2000-talet i förvaltningsrätten. 

– Och jag valdes in i Sociala distriktsnämnden i Vällingby, där vi bodde då, och i Tandvårdsnämnden. 

Ända sedan dess har hon sökt förståelse för att tänderna är en del av kroppen och att tandvården därför borde vara en del av sjukvården, en fråga som PRO fortfarande driver.

– Jag blev också intresserad av kostfrågor. I Konsumentföreningen Stockholm, där jag blev distriktsordförande, skrev jag motioner med humoristisk blink om köttproduktion och vårt dagliga bröd.

1962 gifte hon sig med sin Gunnar, och de fick två barn. 

 Familjen har flyttat runt en del och bland annat bott i Gröndal, Ösmo och 15 år i Hässelby.

– Men jag trivdes inte i landsorten. Jag vill bo i staden, och nu bor vi på Söder.

Så småningom kunde Gunilla också komplettera sin utbildning, och 1974 tog hon socionomexamen.

Som nybliven socionom arbetade hon ett tag som kurator på Roslagstulls sjukhus.
– Min uppgift var att se till att patienterna fick det bistånd de behövde efter sin sjukdom. Jag har alltid varit intresserad av medicin, så jag fick också en hel del medicinsk kunskap som jag har haft nytta av senare i livet. Jag betraktas fortfarande som familjens doktor. Det är mig de kommer till när de vill ha råd om någon sjukdom eller skada.

Större delen av sitt yrkesliv har Gunilla sedan varit arbetsförmedlare på olika kontor i staden. Bäst trivdes hon på Af Kultur, där hon konfronterades med kulturarbetarnas vardag.

– Jag fick bland annat hjälpa ballerinor och andra konstnärer att omskola sig, så att de kunde försörja sig men samtidigt fortsätta med sin konst.

– Vi måste kämpa för att bevara och utveckla kulturens plats i våra liv. Eftersom jag har begåvats med sångröst, sjungit i kör och anser att musik är en oersättlig del i tillvaron – liksom konst och litteratur – har det präglat mitt liv.

Sista delen av yrkeslivet var Gunilla anställd på Länsarbetsnämnden, på Bygg- och planeringsenheten.

– Där fick jag uppleva byggkraschen 1995, då våra lådor med bygglovsansökningar tömdes på innehåll och samhället gick i stå. 

Bostadsbyggandet är fortfarande en hjärtefråga för henne:

 – Jag anser att man måste bygga bostäder med investeringsstöd. Alla måste ha någonstans att bo. Utan bostad blir man inte en civiliserad varelse. Det borde gå att få en bostad utan att behöva ta dyra lån.

En annan hjärtefråga är skolan och allas rätt till utbildning.

– Vi måste få bort den affärsdrivna skolan med glädjebetyg, obehöriga lärare, skraltig undervisning och provocerande föräldrar.

Trots att Gunilla både sjungit i kyrkokör och för några decennier sedan engagerade sig aktivt i debatten för kvinnliga präster är hon ateist och bestämd motståndare till allt vad religion heter. 

– Jag tycker att det är dags att av-religionisera samhället. I årtusenden har människan i olika utvecklingsstadier hållits på plats av giriga maktsökare för att genom tillbedjan och dyrkan av inbillade fantasiväsen underkasta sig överklassens krav på maktfullkomlighet och på att få behålla sina privilegier. 

–  Man vill hänvisa underklassen till verkningslösa böner och tröst i stället för utbildning och kamp för att fördela jordens resurser på ett rättvist och demokratiskt sätt. I stället borde vi lyssna på kloka filosofer som Darwin, Bourdieu, Pikettty …

Hon nämner som avskräckande exempel mullorna i Iran och terroristerna i Hamas. I en lång debatt på sociala medier 2005 med en kvinna från Tro och solidaritet (Broderskapsrörelsen) tog hon också upp kristna ytterligheter av olika slag – scientologer, New Age, Knutby – men betonade samtidigt att hon inte anklagar alla kristna för att stå för sådana avarter.

–  Vi har religionsfrihet i Sverige, och det är viktigt. 

Gunilla menar att människor har det gudomliga inom sig med intelligens och skapande kraft, som kan – och bör – användas för att rädda jorden och mänskligheten. Det är människan själv som skapar framtiden, inget övernaturligt väsen. Vi ska lyssna på vetenskapen, frigöra oss från marknadsliberalismen och bygga en bättre värld tillsammans.

– Mitt valspråk är ”Festina lente” – Skynda långsamt. Jag inser att vi måste ta ett steg i taget, men det gäller att veta vart vi vill och vilken väg vi ska ta.

Gunilla har, efter många år som pensionär, kvar uppdraget i Förvaltningsrätten. Hon är också sedan länge god man och har fått välförtjänt uppskattning från Överförmyndarnämnden för sina insatser. Och hon fortsätter som sagt att delta i den politiska debatten, skriver gärna både insändare och debattartiklar. 

Sedan 20 år bor hon med sin Gunnar i en hyresrätt i Barnängen på Söder i Stockholm, med utsikt över Vita bergen. Där har hon nyligen firat jul med en son och hans familj. Och där är hon förstås aktiv i Hyresgästföreningens lokalavdelning.

– Vi har en fin grannsamverkan. Den var extra värdefull när vi hade en explosion i området för några år sedan, ett kusligt utslag av gängkriminaliteten. 

Hon fyller 89 i år och ser till att hålla sig i form för att orka vara aktiv.

–  Fysisk träning ger energi både kroppsligt och mentalt, och Jag har satt ihop ett eget träningsprogram, som jag kan göra hemma. Eftersom Gunnar är sjuk, kan jag inte vara borta så mycket hemifrån. 

Musiken har också alltid varit en viktig del av Gunillas liv.

–  Jag lyssnar på musik varenda dag. Beethoven, Stravinsky, Lars-Erik Larsson, Sibelius …

Utan musiken skulle jag inte må så bra som jag gör.

Eva Åhlström

Carl-Magnus Grenninger är en av många medlemmar i Onsdagsklubben med lång erfarenhet som S-politiker på olika nivåer, men en av mycket få med rötter i överklassen och utbildning på internatskola. Föräldrarnas liberala värderingar och ett helt yrkeslivinom fackföreningsrörelsen har lagt grunden till ett långt och aktivt engagemang i lokalpolitiken i Nacka.

–  Men det passade inte mig. Jag ville läsa något som var både matnyttigt och kul och som inte ledde till det privata näringslivet. Så jag valde först statskunskap och sedan nationalekonomi och ekonomisk historia.

Där engagerade han sig snabbt i arbetarekommunen och väckte nytt liv i den lokala S-föreningen i Henriksdal (nu Västra Sicklaöns S- förening), där han varit ordförande i minst 15 år, troligen mer. Hans och Åsas trivsamma hem har varit, och är fortfarande, den självklara platsen för styrelsemöten, medlemsmöten, studiecirklar och andra samlingar.

–  Jag tycker om att ha ”politisk salong” där man träffas och pratar politik.

Carl-Magnus har också varit med i arbetarekommunens styrelse och ordförande där i fem år.

I dag är han redaktör för den lokala partitidningen Nya Nacka, som kommer ut med fyra välmatade nummer om året, och han sitter med i arbetarekommunens valberedning.

Uppdragen i kommunpolitiken har också varit många. Han har suttit många år i både kommunfullmäktige ochkommunstyrelsen, och senast en period i fullmäktiges presidium fram till senaste valet.

–  Det har varit borgerlig majoritet hela tiden, och det är frustrerande och lite tråkigt att man trots idogt arbete inte får igenom sina förslag. Men för mig har det varit viktigast att föra arbetarekommunen framåt och göra den till en öppen och välkomnande organisation.

–  Jag har aldrig varit rädd för kritik eller för konflikter, och det tror jag är en styrka. Jag har själv en grundläggande kritisk inställning till det mesta, tack vare skolningen i facket.

I arbetarekommunen och fullmäktigegruppen har Carl-Magnus inte minst bidragit till att öka intresset för klimatoch miljö. Han tog tidigt fram ett miljöpolitiskt program för arbetarekommunen, och han har fortsatt med att skriva motioner och debattartiklar.

–  Ja, klimat och miljö är vår viktigaste framtidsfråga. En annan hjärtefråga är demokrati, att ha rätt till självbestämmande och medbestämmande i arbetslivet och politiken.

–  Sedan gammalt är jag också intresserad av utrikespolitik och har varit ordförande i Utrikespolitiska föreningen, som fanns i universitetsstäderna. Och nu är jag med i en studiecirkel om Latinamerika, anordnad av partidistriktet i Stockholm.

Tillsammans med Åsa lägger han ner rätt mycket tid på att umgås med barnen och de fyra barnbarnen.

–  Sen läser jag mycket, helst bra skönlitteratur, men även facklitteratur. Just nu håller jag på med Kjell Westös Skymning 41. Jag är med i en bokcirkel med gamla kamrater från facket.

–  Jag går också mycket på bio. Det intresset väcktes redan under skoltiden, när jag umgicks med en son till filmproducenten Olle Nordemar.

Men efter intervjun är det politiken som drar igen. Carl-Magnus ska förbereda ett medlemsmöte om denfortsatta utbyggnaden på Västra Sicklaön, som vanligt hemma i hans och Åsas vardagsrum.

Eva Åhlström

 Elsäkerhetsverket hade huvudkontor i Stockholm men skulle utlokaliseras till Kristinehamn. Jag var med och rekryterade personal dit men följde inte med själv.

Eva Åhlström

Fortsätter kämpa mot orättvisa löneskillnader

Orättvisa löneskillnader för lika och likvärdiga arbeten har engagerat Anita Harriman i praktiskt taget hela hennes yrkesliv, såväl inom fackföreningsrörelsen som i statliga myndigheter, och i Lönelotsarna fortsätter hon att jobba med – och mot – orättvisorna långt efter uppnådd pensionsålder. Hon har varit med och utvecklat de modeller som används i dag för att mäta löneskillnaderna, både här hemma och internationellt. Och hon är inte nöjd med att utjämningen dröjer.

 Anita Harriman är född och uppvuxen i Örebro.

– Där gick jag i HALF, Högre Allmänna Läroverket för Flickor, berättar hon. Sedan fick även pojkar gå där, och då döptes det om till Nicolai. 

Framtidsdrömmarna då handlade inte om jobb i offentlig sektor eller fackföreningsrörelse.

– Nej, i folkskolan drömde jag om att bli flygvärdinna, och på gymnasiet ville jag bli arkitekt.

Anita flyttade till Uppsala för fortsatta studier.

– Jag ville komplettera mina betyg, så att jag kunde söka till KTH. Åren i Uppsala var härliga, det kändes som om allt var möjligt. Jag njöt av nationslivet, och framtiden kändes öppen.

– Jag började med matematik, och sedan blev det konsthistoria, innan jag fortsatte med statistik och numerisk analys och tog en fil kand.

På somrarna, och ibland på helgerna, jobbade hon som guide på Vasavarvet, där det då ännu inte fanns något museum utan bara ett fartygsskrov att visa och berätta om.

– Det väckte ett otroligt intresse, inte bara här hemma utan också internationellt. Och jag lärde mig framträda inför folk – och att få folk intresserade – på svenska, engelska och knagglig tyska. Det har jag haft nytta av i fortsättningen.

 Efter examen tog hon ledigt ett tag och tågluffade tillsammans med sin blivande man.

– Under resan gifte vi oss på ambassaden i Ankara. När vi återvände till Uppsala hade vi utbildning men inga pengar och inga jobb.

– Men jag fick jobb – tack vare kursen i konsthistoria! Jag sökte en tjänst på Riksförsäkringsverket, som amanuens på byrån för matematisk statistik. Chefen där tyckte att ”eftersom hon är intresserad av konst kan hon väl inte vara helt inskränkt”.

På RFV väcktes också hennes intresse för politik.

– Det var där socialdemokratin kom in i mitt liv, tack vare byråchefen Sven F Bengtsson, som hämtats från LO. Vid den här tiden – slutet av 1960-talet och början av 1970-talet – kom ju en rad reformer och nya lagar, och Sven var sekreterare i en utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring. Han tog med mig i sekretariatet, och där pratade vi mycket politik.

– Efter åren i Uppsala var jag präglad av vänsterrörelsen, men nu fick jag klart för mig vad kampen för socialförsäkringarna – och samarbetet mellan fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna – betydde. Vi hade många djupa samtal om det, och jag gick med i partiet.

Från RFV blev Anita hämtad till ett jobb på LO som lönestatistiker, och där väcktes hennes intresse för att visa och komma till rätta med orättvisa löneskillnader.

– LO var en fantastisk arbetsplats med stora möjligheter att utvecklas. Jag fick ansvar och skickades ut för att prata i olika sammanhang. ”Vi tror på dig”, sa de, och det gick bra.

Efter 11 år på LO blev hon erbjuden tjänsten som utredningschef på Kommunaltjänstemannakartellen, KTK, och stannade där ett par år.

– Men Stig Malm ville ha mig tillbaka till LO, och jag blev biträdande enhetschef för Löne- och arbetslivsenheten. Det var en stor enhet med över 30 anställda, och vi hade mycket att göra. Det var under de åren vi fick en stor skattereform, efter ”den underbara natten”, och marginalskatterna sänktes ordentligt. Jag var ute och pläderade för LO:s syn på reformen och skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet. Och vi lyckades ändra lite i förslaget.

Från LO gick Anita sedan vidare till Nordens Fackliga Samorganisation och Team Europe, ett organ för information om EU före det svenska EU-medlemskapet.

– Och sedan blev jag headhuntad till Arbetslivsinstitutet, berättar hon. 

Där fick hon jobba vidare med det som har engagerat henne genom hela yrkeslivet, och fortfarande gör det, löner och strukturella löneskillnader mellan kvinnor och män som beror på en lägre värdering av vad kvinnor arbetar med.

– På LO jobbade vi med låglönepotter, och de lågavlönade var ju kvinnor. Vi införde ett nytt sätt att illustrera det och kunde visa att kvinnorna i LO-kollektivet hade 80 procent av männens löner. Många var inte bara lågavlönade utan felavlönade.

 – Jag var LO:s representant i en statlig utredning, som Ingemar Mundebo tillsatte, för att se över kvinnolönerna. Ett resultat av den var också att den första pappamånaden infördes.

 På Arbetslivsinstitutet ledde Anita ett forsknings- och utvecklingsprojekt, som under fem år såg över löner och arbetsvärdering.

– Tillsammans med en kollega skapade jag ett arbetsvärderingsverktyg som var könsneutralt och flexibelt. Det hette ”grundmodell för arbetsvärdering”, men vi kallade det för HAC-modellen, efter begynnelsebokstäverna i våra namn. 

Grundmodellen, som kan anpassas efter olika delar av arbetsmarknaden, har blivit en förebild för arbetsvärdering både i Sverige och internationellt. Den grundar sig på de kriterier som används inom EU för att bedöma likvärdiga arbeten. Kriterierna för att värdera kraven i arbetet är kunskaper och färdigheter, ansvar, ansträngning och arbetsförhållanden.

 Parallellt med forskningsprojekt var Anita ordförande för Sveriges Konsumenter, en stor paraplyorganisation för konsumentorganisationer, där även LO och TCO ingår. Organisationen har en plats i EU:s ekonomiska och sociala råd, och där fick Anita företräda de svenska konsumenterna.

– Det blev många resor till Bryssel – och mycket papper, som levererades med budbil dagen före mötena, och som ingen orkade läsa. Men mötena var intressanta.

 Frågan om löneskillnader för lika och likvärdiga arbeten fick Anita lite senare arbeta vidare med hos JämO Lena Svenaeus. Alla arbetsgivare med tio eller fler anställda blev skyldiga att göra en lönekartläggning varje år, och JämO skulle se till att det gjordes. 

Arbetet hos JämO var Anitas sista anställning, innan hon gick i pension. Men medan hon var kvar där var hon med och startade Lönelotsarna, där hon fortfarande är aktiv. Det är ett oberoende nätverk av konsulter som kan anlitas av företag och som gör underlag till utredningar.

– Hos JämO utarbetade vi ett förenklat verktyg, Analys Lönelots, som vi tog över från DO (Diskrimineringsombudsmannen, där JämO numera ingår).

Lönelotsarna ger varje år ut en rapport där de värderar löneskillnaderna och gör nedslag i någon del av arbetsmarknaden, senast den statliga sektorn.

– Den är inte bättre än den privata! Vi har fortfarande ett lönegap på 20 procent på hela arbetsmarknaden. Inte ens i bristyrken, som skolan och vården, har skillnaderna minskat. 2015 hade vi ett lönegap på 76 miljarder kronor. Och även när kvinnor och män har lika arbete – alltså inte bara likvärdigt – tjänar männen mer.

– Hos JämO tog vi flera mål till Arbetsdomstolen, men det var svårt att vinna!

2018 fick Lönelotsarna fackförbundet ST:s arbetslivs- och demokratipris för arbetet med att kartlägga och uppmärksamma ojämlika löner.

Löneskillnaderna engagerar henne fortfarande, och hon fortsätter att arbeta med Lönelotsarna, som den här hösten särskilt granskar just bristyrken.

– Jag tar inga enskilda uppdrag längre. Men på hösten, när lönestatistiken kommit och vi arbetar med rapporten, jobbar jag flera dagar i veckan.

– Sverige är fortfarande det bästa landet att leva i, när det gäller jämställdhet. Men lönerna är en indikator på att det återstår en del att rätta till. Alla behöver en lön som det går att leva på för att bli ekonomiskt oberoende och fria.

Partimedlem har hon som sagt varit sedan hon började jobba på LO i mitten av 1970-talet, och periodvis har hon varit aktiv i både S-föreningen hemma i Bromma och i Traneberg Ålstens kvinnoklubb.

– Nu tycker jag att jag har gjort mitt och nöjer mig med att vara stödmedlem, säger hon och tror att hon gör mer nytta för både jämlikhet och jämställdhet i Lönelotsarna.

Och hon fortsätter att hålla igång även när hon är ledig.

– Jag är rörlig och går på seniorgympa. Och så går jag sedan flera år på Senioruniversitet. Det vill jag verkligen rekommendera. Nu följer jag en serie om ”evigt liv”, men jag har också lärt mig mer om både freds- och konfliktforskning och Ukraina.

Hon umgås också gärna med sina barnbarn.

– Jag har tre i Stockholm och två bonusbarn i Skåne som jag också har bra kontakt med.

– Och när jag hinner går jag gärna på teater – och på konstutställningar förstås. Senast såg jag Monet på Artipelag, och den var helt fantastisk.

Eva Åhlström

 Åke valde S framför 68-vänstern

Åke Johanssons yrkesbana har i mångt och mycket hängt ihop med bostadspolitik, såväl inom kommunal planering som Hyresgäströrelsen och HSB. Socialdemokratin har han tillhört sedan ungdomsåren – även om det ett tag stod och vägde, skulle det bli S eller längre vänsterut?

 Barnaåren startade i slutet på 40-talet på Vätö i Roslagen, pappa var Konsum-föreståndare och familjen fick flacka runt i takt med att Konsum-butikerna lades ner. Det blev ungefär tre år på varje plats. En tid i Östra Ryd i Östergötland, några år i en liten by utanför Vingåker i Sörmland.

– Vi hade det rätt knapert, så det gällde att alla i familjen, mor, jag och mina två syskon, hjälpte far att få butikerna att gå runt. Jag började jobba som 12-åring, plockade potatis nere i källaren. Varorna kom i lösvikt, det var tungt och slitsamt, berättar Åke Johansson.

Som tonåring hamnade familjen och Åke i Järfälla, då ännu en liten kommun. Där hade man ännu inget gymnasium, det blev att pendla till Spånga.

– I Järfälla fanns en SSU-klubb. Jag blev nyfiken och knallade in på deras expedition som var inhyst hos arbetarekommunen och ABF. De blev väl lite förvånade att en yngling trädde in där på eget bevåg utan att ha lockats dit av någon annan. Så jag gick med och blev aktiv i SSU.

– Jag hade fångats av vänstervindarna i 68-rörelsen och ett tag stod det och vägde. Skulle jag gå med i någon av organisationerna på vänsterkanten…? Men det blev alltså SSU, som ju trots allt var rätt så radikalt, krävde till exempel socialisering av bankerna.

– Fast i dag är jag ju inte lika radikal som på 70-talet, är mer gråsosse och jag tycker att Magdalena Andersson och partiledningen gör ett bra jobb.

Åke Johansson läste statskunskap och sociologi på Stockholms universitet. Sedan fick han opolitiskt tjänstemannajobb på hemmaplan, på kommunkansliet i Järfälla.

– Arbetet handlade om att göra underlag för kommunens expansion, det var statistisk planering, befolkningsprognoser, barnomsorgsplaner – och inte minst, bostadsplanering.

– Järfälla var i en progressiv utveckling, påskyndad av sedermera välkända ledande socialdemokratiska kvinnor som Ingela Thalén, Anna-Greta Leijon och Leni Björklund. De drev igenom att partiets valsedlar skulle vara varvade, varannan man, varannan kvinna. Något som då fortfarande möttes med skepsis på många håll, men som så småningom ju kom att bli stadgeenligt gällande för hela partiet på alla nivåer.

– Så småningom värvades jag till Sundbybergs kommun, som hade en helt annorlunda historia med många års starkt S-styre, nu under ledning av den legendariske John Olof Rossander. 

– I Sundbyberg hade man på här tiden knappast någon rågång mellan politik och förvaltning. Officiellt var jag anställd som opolitisk tjänsteman, men i praktiken handlade det om att vara Rossanders politiska sekreterare. Oppositionen hade inte mycket att säga till om i denna kommun.

Åke Johansson jobbade i Sundbyberg med samma områden han hade gjort i Järfälla och väldigt mycket handlade om att bygga bostäder och bygga ut barnomsorgen. Den kompetensen ledde till att han fick en ”riktig” politisk anställning. 1978 började han som biträdande borgarrådssekreterare hos Mats Hulth i Stockholms stadshus.

– Av Mats Hulth ärde jag mig jättemycket. Han var då socialborgarråd medan moderaten Ulf Adelsohn var finansborgarråd. Då hade man fortfarande det samlingsstyre över blockgränsen som numera är avskaffat.

– Alltså hade Mats Hulth goda möjligheter att få saker och ting gjorda. Han visade sig vara en riktig ”doer”. Det blev resultat, inte minst för att han hade förmågan att övertala en ofta motsträvig Adelsohn att ge med sig.

När Mats Hulth bytte post och blev fastighetsborgarråd följde Åke Johansson med till den nya roteln. Här handlade det om ett politikområde Åke kände sig hemmastadd i.

– Det visade sig att många av stadens kåkar var i dåligt skick, men att det var ont om pengar för att rädda dem och rusta upp. Men här kom Mats Hulths kompetens till sin rätt. Han gjorde helt enkelt överenskommelser med olika byggmästare att om de räddade ett rasande kulturhus kunde de i utbyte få intressanta byggrätter, vilket alltså, förutom att rädda fallfärdiga hus, ledde till att bostadsbyggandet sköt fart.

Efter närmare tio år i Stockholms stadshus bytte Åke Johansson bana och blev press- och opinionschef på Hyresgästernas Riksförbund där det också hann bli en tioårsperiod. 

1997 kände sig Åke Johansson lockad av erbjudandet från partikassören Tommy Ohlström att ingå i ledningen för Socialdemokraternas centrala valorganisation. Han hamnade på Sveavägen 68 och såg framför sig en lärorik period där han skulle vara med att leda och driva kampanj fram till valdagen i september 1998. 

– Jag lärde mig inte ett dugg. Vi som satt på 68:an fick inte uträtta just någonting. Allt, beslut och genomförande av inslagen i valrörelsen, sköttes av partiledaren och statsministern Göran Persson och hans medarbetarstab borta i kanslihuset. Jag skrev väl några insändare…

Åke Johansson gav upp redan innan valet hölls. Han erbjöds ett liknande jobb som han haft på Hyresgästerna, som press- och opinionschef på HSB:s riksförbund. 

– Min företrädare på den posten, Sven Oskar Ruhmén, varnade mig för att gå till HSB. Där rådde stor turbulens. Organisationen var i bostadskrisens kölvatten illa ute ekonomiskt och för att undvika risk för konkurs delades verksamheten upp. De ekonomiska tillgångarna och så gott som all personal på förbundskontoret sattes på bolag och kvar som medlemsorganisation blev ett krympt förbundskansli med tre anställda, varav jag var en.

– Bolagsivrarna i HSB, som leddes av en från näringslivet rekryterad vd, ville inte ge särskilt mycket inflytande till HSB-folket ute i landet. De lokala och regionala HSB-föreningarna skulle till och med avvecklas.

– Men vår förbundsordförande Gun-Britt Mårtensson stod emot. Hon kämpade för att de kooperativa idealen skulle återupprättas. Och till slut var det hon som vann! Och föreningarna överlevde. Direktören fick lämna.

 Åke Johansson har arbetat nära politiken under alla sina år, men faktiskt inte haft några förtroendeuppdrag i det parti han tillhört i fem decennier.

– Nej, det gavs aldrig utrymme för det. Kunde inte avsätta tid för kvällsmöten, hade alltid som presschef på mig ansvaret att vara i ständig jour. Dessutom har jag behövt ställa upp väldigt mycket för familjen, barn och barnbarn, berättar Åke, som förutom att han bor i Stockholms innerstad tillbringar en hel del tid på sommarstället på Blidö i skärgården.

– Där pågår alltid snickeri och byggnadsarbete, så sysselsättning finns.

Ove Andersson

 Jämlikhet är och har alltid varit en hjärtefråga för Lisbeth Lidbom. I nästan hela sitt yrkesliv har hon arbetat med att förbättra villkoren för människor med funktionshinder, och i politiken har hon drivit på för att alla ska få samma möjligheter. 

– Men politiskt har jag ju bara varit aktiv lokalt, säger hon nästan ursäktande. 

Som om det inte skulle vara värt att lyfta fram decennier av engagemang i S-föreningen, stadsdelen och församlingen. Det är bara svårt att förstå hur hon hunnit med allt.

Lisbeth är född och uppväxt i Arvika, där hon gick åtta år i folkskolan.

– Då hade jag inga planer på någon fortsatt utbildning. Det fanns ingen studietradition i familjen. Så det var självklart att jag skulle börja jobba. Och jag hade tur och fick jobb direkt på sjukhuset, fast jag bara var 16 år.

– Jag fick inte jobba direkt i vården utan med diverse annat, bland annat administration på husmorsexpeditionen. 

Ett par år senare inleddes ett projekt på sjukhuset för att avlasta sjuksköterskorna.

– Jag fick ta hand om pappersjobb inne på en vårdavdelning, och det var roligt.

Lisbeths mamma arbetade som kokerska och var engagerad i Kommunal – och såg till att dottern också blev fackligt aktiv.

– Tack vare det fick jag följa med FCO i Värmland på en studieresa till Brunnsvik. Och den resan blev viktigare än jag kunnat föreställa mig. På Brunnsvik visste jag direkt: Här ska jag gå!

Så blev det också. Två år senare var Lisbeth elev på folkhögskolan och blev en av de första att få gå ett tredje år och bland annat läsa statskunskap.

– Det var ett samarbete med Uppsala universitet, som vår rektor C G Lindell var engagerad i, och en föregångare till ”25:5-an”, som gjorde det möjligt att bli antagen till akademiska studier utan studentexamen. 

Längre fram har Lisbeth läst en del universitetskurser, men där och då var det viktigare att hon träffade blivande maken Tore och något år senare kunde flytta med honom till Örebro, där han fått jobb på arbetsförmedlingen och hon själv på landstinget.

– Men innan dess gick jag en ettårig utbildning på KPS i Kristinehamn, en föregångare till Socialhögskolan med ungefär tre fjärdedels socionomutbildning.

 Efter ett par år i Örebro gick flyttlasset till Stockholm, där Tore fått jobb på LO och Lisbeth på personalavdelningen på Stockholms stads fastighetskontor.

– Vi bodde först i Märsta, där vi fått möjlighet att köpa en HSB-lägenhet. Vi pendlade till jobben inne i Stockholm, men jag ville ha ett liv där ute också, så jag tog kontakt med arbetarekommunen.

Det var 1970, och det var valår, så en ung och engagerad värmländska togs emot med öppna armar.

– Det var mitt första partiengagemang. Tidigare hade jag ju varit fackligt aktiv, och på Brunnsvik gick jag med i SSU. Men i Märsta blev jag aktiv i partiet.

Direkt efter valet tog hon plats i socialnämnden i Sigtuna kommun. Men det uppdraget blev inte så långvarigt, för ett och ett halvt år senare flyttade det unga paret in till Stockholm, till en nybyggd lägenhet på Roslagsgatan.

– Det byggdes mycket nytt, och vi ville gärna in till stan. Det var saftiga hyror, 1 236 kronor i månaden, men vi sa att vi fick väl äta blodpudding ett tag. Och så hamnade vi i den här stadsdelen, där vi har blivit kvar.

– Vi gick med i Johannes S-förening direkt, hösten 1971, och på den vägen är det.

 Lisbeth hade börjat som aspirant på arbetsförmedlingen i Uppsala men lyckades byta till en tjänst i Stockholm. Och efter fyra år som ”vanlig” arbetsförmedlare hittade hon sin nisch för det fortsatta yrkeslivet.

– Då började jag på Statens arbetsklinik, en liten statligt styrd myndighet för arbetslivsinriktad rehabilitering. Den tillkom på 1960-talet efter en statlig utredning om skador i arbetslivet. När jag kom dit hade den fått lite ny inriktning med ett team av läkare, kurator, psykolog och yrkesvägledare som arbetade för att hitta nya sätt att ta vara på kompetensen hos personer med funktionshinder. Tjänsterna var placerade på AMS, och jag blev handplockad som arbetsförmedlingens representant.

Lisbeth blev spindeln i nätet i det lilla gula huset på Karolinska vägen och svarade för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utbildning och bidrag.

– Det var roligt att vara med och utveckla nya metoder, sy ihop lösningar och ha kontakt med många delar av arbetslivet.

1980 gjordes en utredning om yrkesinriktad rehabilitering, och det blev starten för Arbetsmarknadsinstitutet AMI som etablerades över hela landet.

– AMS blev huvudman för verksamheten, med en särskild avdelning för metod- och kompetensutveckling, och där hamnade jag. 

– Under 20 år fick jag vara med och utveckla metoder och utbilda personal. Ett mycket roligt och stimulerande arbete! Men sedan skulle det mesta göras ute på arbetsförmedlingarna, utan något särskilt institut. Jag var inte nöjd med att man skippade det i stället för att bygga vidare på det.

 Men Lisbeth fick snart nya arbetsuppgifter på AMS. När Sverige kom med i EU 1995 tillkom helt nya arbetsområden.

– Det hade gått så snabbt, och vi var inte förberedda. Jag fick bara besked från verksledningen att ”du tar hand om Horizon”. Det var ett delprogram inom Sociala fonden, som arbetade med funktionshinder. Många var glada att Sverige kom med och ville gärna samarbeta med oss.

– Jag kastades in i jobbet, och det blev många resor till Bryssel och till olika medlemsländer. Det var slitsamt men roligt att vara med och utveckla arbetet med funktionshinder till en annan nivå.

Hon fick se till att EU-frågorna integrerades i arbetet på hemmaplan och är glad över att under nästan ett helt yrkesliv ha varit med och utvecklat fler och bättre arbetsmarknadspolitiska insatser för människor med funktionshinder. Hon har också varit AMS-representant i en rad statliga utredningar inom det området.

– Det har hänt mycket – oavsett regering. Ingen har vågat dra in pengar från de här insatserna.

Hon är särskilt glad över att ha fått vara projektledare för två stora insatser, som betytt mycket för många unga människor.

– Det började med en utredning om att ordna utbildning och arbete åt unga handikappade (som man sa då). Många fick tidigt förtidspension men hade ingenting att göra. Nu såg vi till att arbetsförmedlingarna fick jobba med ungdomarna, så att de kunde komma i arbete. Det handlade mycket om att påverka attityder och synsätt. Nu är det här reguljär verksamhet och ger unga med funktionshinder både arbete och stolthet.

–  Men vi upptäckte att det behövdes bättre introduktion ute på arbetsplatserna, och jag fick vara med och introducera ett system som fanns i Kalifornien och i Norge med utbildade coacher som var med ute på arbetsplatserna och tränade ungdomarna tills de var trygga i sina arbetsuppgifter. 

I Sverige startade det som ett projekt i några län, och 1998 blev det permanent som SIUS, särskild introduktion och utbildningsstöd.

– Jag vet inte hur mycket som finns kvar idag, men jag vet att det var till stor hjälp.

Parallellt med ett intensivt yrkesliv har Lisbeth i alla år varit politiskt aktiv, ”men bara lokalt”.

– Jag kom med i styrelsen för Johannes S-förening nästan direkt och har varit med i många år, med korta avbrott när barnen var små. På 1990-talet blev det Johannes/Gustav Vasa S-förening.

– Partiarbetet har varit roligt och intensivt under många år. Det har gått hand i hand med de frågor jag jobbat med, hela tiden med kampen för jämlikhet i centrum.

S-föreningen hade länge en egen medlemstidning, Johannes Löparen, och Lisbeth var med i redaktionen i över 20 år. 

– Vi träffades en helg i månaden och skrev, klippte och klistrade nyheter och kommentarer om lokalpolitiken. Det var jätteroligt!

Hon har också haft kommunala uppdrag: en period i en skoldistriktsnämnd på Norrmalm och betydligt längre tid, ca 20 år, i en taxeringsnämnd.

– Det låter kanske inte så roligt, men att följa utvecklingen i området via taxeringsnämnden var mycket intressant. Från början fanns här många små och enkla lägenheter – och invånare med arbetaryrken och låga inkomster. Sedan kom gentrifieringen med renovering och ombyggnad till stora lägenheter – och nya invånare med goda inkomster och stora avdrag.

Följt samhällsutvecklingen har hon också kunnat göra som nämndeman, 10 år i tingsrätten och 17 i Svea hovrätt.

 Lisbeth har också hunnit vara aktiv i kyrkopolitiken sedan mitten av 1970-talet, först i Johannes församling och senare i Gustav Vasa.

– Vi flyttade till Norrtullsgatan 1987, och då fick vi byta församling. 

Hon har hela tiden suttit i kyrkofullmäktige, tre perioder som ordförande, och också varit både ledamot och ordförande i kyrkorådet.

– Jag har också varit kyrkvärd i tio år, och det tyckte jag mycket om. Men jag fick sluta när jag fick problem med mina leder och svårt att röra mig.

Det har inte hindrat henne från att direkt efter att hon gick i pension gå med i PRO och bli invald i styrelsen för Norrmalms PRO-förening.

– Sedan 2016 är jag ordförande där, men jag räknar med att sluta nästa år och lämna över till någon yngre.

Lisbeth och Tore har två döttrar och fyra barnbarn, och båda familjerna är till Lisbeths glädje bosatta i stockholmsområdet och kan träffas ofta.

– När jag gick i pension hade de första barnbarnen kommit, och då kändes det bra att kunna hjälpa till och ta hand om dem ibland. Precis som mina föräldrar kom hit och hjälpte oss när vi var borta på kurser eller resor medan våra barn var små.

Eva Åhlström