Onsdagsprofilen Sverker Gustavsson

Mycket kvar att göra i demokratins tjänst

Det har gått några år sedan Sverker Gustavsson blev folkpensionär, men det lär dröja ett tag innan han lämnar arbetet på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. När frågor om demokratins villkor, som han har forskat, skrivit och undervisat om i större delen av sitt yrkesliv blivit mer brännande aktuella än på länge känner han att han vill vara med och dela med sig av kunskap och erfarenhet.

Vi träffas i professor Gustavssons minimala arbetsrum, med välfyllda bokhyllor längs alla väggar och högar av dokument på golvet och i den breda fönstersmygen. 

– Jag försöker rensa, säger han. Men det är svårt att slänga. Jag hittar så mycket som är värdefullt, så många tankar som inte får försvinna.

På frågan om hur mycket pensionär han är svarar han först att det är en glidande skala, men efter en stunds resonemang kommer vi fram till att han i praktiken nog fortfarande arbetar heltid.

– Jag planerar för några kvartal i taget. Så länge man kan vara med och stimulera studenter och kollegor är det roligt. Men jag inser att jag har varit med väldigt länge. Det märker jag inte minst när jag försöker rensa i mina bokhögar. Det är många lager …

Sverker Gustavsson är född i Järpås, ett litet samhälle i Västergötland, och gick på gymnasiet i Vänersborg innan han flyttade till Uppsala för fortsatta studier.

– Jag ville läsa historia, och det ledde vidare till statskunskapen. Jag blev också tidigt engagerad i studentpolitiken. Det här var i början av 1960-talet och vi hade stora diskussioner om vad staten skulle bestämma och vad universiteten skulle få bestämma själva.

Intresset för politik växte fram när han läste historia.

– Jag insåg att historien inte är slut, att den fortsätter och att vi har ett ansvar för att vara så klara som möjligt över vad vi vill och kan påverka. Sedan har jag vänt och vridit på samma frågor.

Han är en flitig skribent. När vi träffar honom har han nyss avslutat en uppsats om ”fyrgruppsteorin”, ett begrepp som skapats av amerikanen Don K Price. De fyra grupperna –vetenskapsmän, yrkesutövare, administratörer och förtroendevalda befinner sig längs en skala från sanning till ansvar och är samtidigt sammanflätade i ett system av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Sverker Gustavsson beskriver hur de fyra gruppernas styrka växlat historiskt och i olika delar av världen och hur det kan hjälpa oss att förstå samhällsutvecklingen. 

I en ny bok, Hålla huvudet kallt – om distanserat engagemang i en uppjagad tid” har han bidragit med kapitlet Öppenhet i stället för alternativlöshet.

Distanserat engagemang är ett begrepp han återkommer till – och refererar till bland andra Gunnar Myrdal och Herbert Tingsten i synen på statsvetarens roll.

– Som forskare måste man vara beredd att pröva olika lösningar, men man kan samtidigt inte strunta i hur samhället ser ut. Det är en ständig balansgång mellan att hålla distans och att vara politiskt engagerad.

– Det här skrev jag teoretiskt om för länge sedan, och nu har jag återvänt till det.

I sin avhandling från 1971 förklarar han varför vetenskaplig forskning inte bör styras vare sig politiskt eller kommersiellt.

Under 1980-talet lämnade Sverker Gustavsson tillfälligt den akademiska världen för att arbeta politiskt.

1982 - 86 var han ansvarig utgivare för tidskriften Tiden, och 1986 - 91 var han statssekreterare i utbildningsdepartementet, först hos Lennart Bodström och sedan hos Bengt Göransson.

– Jag arbetade med universitetspolitiken men också med kulturområdet. Men det var inte så lätt att få förståelse från Finansdepartementet, som då var inriktat på resultatstyrning. Bengt Göransson försökte förklara att det inte gick att resultatstyra musik, konst, journalistik eller universitet. ”Musiker kan inte spela fortare för att uppnå bättre resultat”.

1991 fick vi en borgerlig regering, och då återvände Sverker till universitetet.

– Andra som fick lämna regeringskansliet valde att bli byråkrater, men det var inte min grej.

Inför det svenska medlemskapet i EU och därefter har han forskat om frågor kring EU-medlemskapet och vad det betyder för demokratin. 1997 - 2009 var han ordförande i de svenska statsvetenskapliga institutionernas nätverk för Europaforskning och en av tre redaktörer för den av ekonomer, jurister och statsvetare gemensamt utgivna årsboken Europaperspektiv.

På senare tid har han återvänt till frågor om den hotade liberala demokratin, om hoten från både fundamentalism och populism.

– Det är så mycket idag som påminner om Weimartiden i Tyskland. Demokratin angrips från två håll – å ena sidan från dem som vill ha expertstyre och å andra sidan av dem som anser att de ”företräder folket” men utan att ta reda på vad folket vill och som är emot folkrörelser, folkbildning och forskning. Som Sverigedemokraterna idag.

– Socialdemokraterna har en stor uppgift nu. Det är centralt att klara ut synen på demokrati, visa att vi har en annan syn på vad folkvilja är. Det har vi varit svaga på.

Han återkommer till att vi måste lära av historien och förstå att historien fortsätter.

– Under mellankrigstiden var Per-Albin Hansson, Ernst Wigforss, Gustav Möller och Rickard Lindström klara över att Socialdemokraterna och nazisterna tävlade om samma väljare. Utgången av andra världskriget gjorde at vi inte längre uppfattade populismen som konkurrent. Men idag är problemet tillbaka.  

De såg de demokratiska problemen, men det tänkte man bort efter andra världskriget. Nu har SD gått starkt fram på landsbygden och i gamla bruksorter. De påstår att de ”lyssnar på alla” och står ”på folkets sida”.

– Samma idéer sprids som en löpeld över världen idag. De talar om ”folket” i singular och sig själva som uttolkare av folkviljan. Vi ser ”folk” i plural med olika intressen och olika viljor, som ska mötas i demokratiska val. 

– Jag skriver om det nu. Det är spännande och viktigt. Det är ingen självklarhet att Macron ska klara sig mot Le Pen i nästa val. Och se hur det har gått i Italien!

Han varnar för att vi i Sverige är för godtrogna och inte ser att demokratin kan vara hotad även här.

– Dagens 20-, 30- och 40-åringar vet inte hur vi fick demokrati och vilka konflikter vi har gått igenom på vägen. Det måste vi tala mycket mer om, liksom att det har funnits val att göra: Varför har vi skilt på ansvaret för tåg och räls? Varför ska vi välja elbolag, när det är samma ström de levererar? Och hur kunde vi på 14 dagar komma fram till att vi skulle gå med i NATO?

– Gjort är gjort, men vi hade kunnat välja annorlunda. Vi måste träna oss i att tänka i alternativ.

Det är det han föreläser om och diskuterar med sina studenter.

– De tycker att det är spännande, men de har ingen egen erfarenhet att gå tillbaka till.

Han föreläser också på chefskurser i statliga myndigheter, bland annat inom polisen och kriminalvården.

– Där undrar man också varför vi har gjort si eller så. Jag önskar att politikerna då och då kunde gå tillbaka till historien och att de ville inse att historien fortsätter.

Han rekommenderar en engelsk TV-serie om Putin och västvärlden, där ledande europeiska ledare för tio år sedan – François Hollande och David Cameron med flera – pratar om hur det var att umgås med Vladimir Putin och hur de trodde att de skulle kunna prata honom till rätta men nu i efterhand insett att de skulle ha satt hårt mot hårt.

– Det gäller att kunna balansera idealism och realism.

Sverker Gustavsson är orolig för att Socialdemokraterna ska ta för lätt på SD:s framgångar och tro att det partiet ska gå samma öde till mötes som de danska populisterna i Dansk folkeparti. Själv är han övertygad om att SD kommer att fortsätta växa om inte vårt parti kan erbjuda bättre lösningar på dagens problem.

– Det gäller att erbjuda konkreta politiska alternativ. Till exempel en obligatorisk tandvårdsförsäkring. Det har genom åren avvisats därför att det anses för dyrt, men i England har det gått att genomföra. Och det går att lägga upp en effektiv argumentation för att det är både en rättvisefråga och en hälsofråga, eftersom dåliga tänder kan leda till sjukdom i andra delar av kroppen.

Ett annat område, där han efterlyser konkreta förslag från partiet är bostadspolitiken. 

– Där har vi tappat greppet. Bostadspolitiken försvann i 90-talskrisen.

– Men som sagt, det gäller att ha konkreta svar på de problem som människor brottas med.

SD står också för generell välfärd inom vissa områden.

–  Men liksom under mellankrigstiden i Tyskland och Italien präglas de av godtycke. Det rådde ingen kadaverdisciplin, men det fanns alltid en känsla av osäkerhet om vad som gällde. Då betonade Gustav Möller och Per-Albin Hansson vikten av ordning och rättssäkerhet. Också idag är det en uppgift för arbetarrörelsen att skapa och bredda en rättsstat, där alla vet vad som gäller – på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i systemet av sociala försäkringar.

– Det här är frågor som Onsdagsklubben borde ta upp!
Kanske genom att be nye medlemmen Sverker Gustavsson medverka vid ett möte?

Vikten av generell välfärd skrev han om redan på 1970-talet och har sedan återkommit till den i flera skrifter genom åren. Nu uppmanar han partiet att slå vakt om den. 

– Även i vårt parti ibland höjs röster för en annan ordning, till exempel att bara de verkligt behövande ska få barnbidrag.  Men om vi ska kunna behålla de höga skatterna måste alla få utbyte av dem.

Trots att det lär dröja innan Sverker Gustavsson blir pensionär på riktigt ser han förstås till att lämna arbetsrummet ibland. 

– Vi har ett sommarställe i Västergötland, mitt föräldrahem mellan Lidköping och Vänersborg, och dit åker vi så ofta vi kan. Barnen vill också gärna komma dit, och där kan jag koppla av med praktiskt arbete.

Eva Åhlström

Anna-Lena Skoglundh fyller 90 år i mars. Hon kan se tillbaka på ett långt och innehållsrikt liv, där hon deltagit mycket aktivt i utvecklingen av vår välfärd och i folkrörelserna som var med och skapade den. Hon var redan som tonåring ”flickan som vet vad hon vill”.  

I ett samtal många decennier senare bjuder hon på ett pärlband av minnen från ett intensivt arbets- och föreningsliv och från möten med otaliga människor, bokstavligen från slott till koja. 

    Anna-Lena tar emot i sin stora, vackert möblerade lägenhet vid Zinkensdamm. Här har hon bott sedan hon gick i pension 1993. 

– Då sålde vi villan i Sköndal, för PG hade börjat få svårt att gå i trappor. 
PG är maken Per Gunnar, som avled 2007. Vi kommer tillbaka till honom.

   Anna-Lena är född i Östersund, där hennes pappa Johan var frisör och fackligt aktiv, och hennes mamma Siri arbetade med försäljning. När Anna-Lena var fyra år blev Johan vald till kassör i Frisörarbetareförbundet, och familjen flyttade till Stockholm – tillsammans med mormor, som efter en skilsmässa inte haft någon annan försörjning än att sköta hushållet åt sina barn.

   – Mormor bodde hos oss, i en tvårummare i Fredhäll, tills jag var 16. Då fick hon folkpension och fick plats på ett äldreboende. 

   Föräldrarna var mycket angelägna om att Anna-Lena skulle få ordentlig utbildning. 

   – Efter tre år i folkskolan pratade mamma in mig på Nya Elementar för flickor, och där gick jag tills jag tog studenten.

   – Det var en fantastisk skola, och jag hade två underbara rektorer, som båda var kända författare, Ingegerd Granlund och Dagmar Lange. Ingegerd Granlund var en otrolig pedagog, och för henne var det viktigast att vi skulle bli ”riktiga människor”.

   Anna-Lena trivdes i skolan och gjorde extraarbeten i flera ämnen. Hon skrev bland annat en uppsats om Godtemplarordens 100-årsjubileum, som hon sedan fick gå runt i andra klasser och berätta om. 

   Föräldrarna var aktiva i IOGT och var med i den då största logen (numera föreningen) Syskonkretsen i Stockholm. Det är en förening som har betytt mycket för Anna-Lena och där hon i många år haft en central roll. 

   – Jag blev medlem när jag var 14 år. Men redan som femåring fick jag följa med mamma och dela ut julblommor till äldre och sjuka medlemmar.

   Hon hade en minst sagt intensiv tonårstid.

   – Under hela gymnasietiden hade jag någon aktivitet varje kväll. Det var Syskonkretsen, skolkören, simträning med Willy Groth och dragspel hos Jack Gill. Vi hade inte plats för ett piano hemma, så pappa köpte ett dragspel till mig.

   – I Syskonkretsen var jag med i teaterklubben i 40 år. Pengarna som vi fick in när vi spelade för publik använde vi till kurser i talteknik, sminkning och annat, där vi tog hjälp av kända teatermänniskor.

   På somrarna gick hon också på kurser där hon kom i kontakt med många kända personer. Elise Ottesen Jensen och Gustav Jonsson, Skå-Gustav, hörde till dem hon uppskattade mest och sedan hade kontakt med längre fram i yrkeslivet.

   Föräldrarna var politiskt intresserade och blev aktiva i lokalpolitiken. Johan var kommunist från början och Siri liberal, men båda blev rätt snart övertygade socialdemokrater.

   – Pappa var med i styrelsen för Fredhälls S-förening. De hade styrelsemöten hemma i vårt kök, och det blev ofta väldigt högljutt. Då fanns två falanger i arbetarekommunen, företrädda av Zäta Höglund respektive Valter Åman. Hjalmar Mehr, som var med i styrelsen, var ”höglundare” och pappa var ”åmanit”.

   –  Jag kände obehag när de höjde rösten. Så det dröjde innan jag engagerade mig politiskt. Men när jag var 20 år gick jag med i S-föreningen.

   Att hon efter studenten skulle fortsätta på Socialinstitutet visste hon tidigt.

   – Redan i 14-15-årsåldern hade jag klart för mig att ”Sopis” skulle ge önskad utbildning till personalkonsulent eller socialkurator. När jag gjorde praktik på Arbetsförmedlingen hittade jag anteckningar om mig från en yrkesvägledare: ”Målmedveten flicka som vet vad hon vill och vilka ämnen hon ska välja”.

   I hela sitt yrkesliv arbetade hon som tjänsteman i en politiskt styrd organisation och hade inga tyngre förtroendeuppdrag för partiet – mer än några perioder i kyrkofullmäktige och som nämndeman.

   – Men inför valen hjälpte jag PG, som jobbade för arbetarekommunen vid sidan av sitt jobb på Atlas Copco.

   Per Gunnar kom från Värmland till Stockholm för att komplettera sin utbildning. Han sökte sig till det stora ungdomsgänget i Syskonkretsen och fick spela teater tillsammans med Anna-Lena.

   – Jag var inte alls intresserad av honom i början, men det ändrade sig …

   Våren 1956 har Anna-Lena flera anledningar att minnas:

   – Den 15 juni var jag klar med utbildningen, två veckor senare gifte vi oss, och den 2 juli började jag på Fattigvårdsförvaltningen.

   Det var den första av en lång rad alltmer kvalificerade tjänster i Stockholms stad, där hon – med avbrott för ett år i Sundsvall – blev kvar tills hon gick i pension.

   – Jag har räknat ut att jag har arbetat på 14 adresser i 40 tjänsterum i Stockholms stad, antingen för att verksamheten har flyttat eller för att jag har bytt tjänst.

   Efter Fattigvården arbetade hon på Barnavårdsförvaltningen, Fritidsavdelningen och Ekonomiavdelningen. I slutet av 1960-talet var hon utredningssekreterare i Socialvårdens planeringskommitté, som resulterade i en sammanslagning av de sociala nämnderna till en. Anna-Lena blev biträdande borgarrådssekreterare, först hos Sören Carlsson och sedan hos Ingrid Segerström.

   – Jag tyckte om dem båda, men de var mycket olika. 

   Några år in på 1970-talet ville Ingrid Segerström göra Anna-Lena till chef för Fritidsavdelningen.

   – Jag sa att det ville jag inte, för där fanns inga regler eller riktlinjer, och ingen enighet.

   ”OK”, sa Ingrid. Då får du ta hand om barnomsorgen. Där finns både regler och riktlinjer. Och så blev det.

   Det var den största avdelningen – och större blev den, för det var under Anna-Lenas tid som den stora utbyggnaden av barnomsorgen genomfördes i Stockholm.

   – Vi var 7 000 anställda när jag började 1974 och 14 000 fyra år senare. Hälften av hela socialförvaltningen och en fjärdedel av alla anställda i kommunen. 

   – Och ju mer vi byggde ut, desto mer ökade köerna! Nu fanns det ju hopp om att få en plats. 

   Men den efterlängtade och välbehövliga utbyggnaden var oerhört krävande för Anna-Lena och hennes alltför få medarbetare.

   – Det slutade med att jag gick in i väggen. Jag försökte gå tillbaka när jag hämtat mig, men det fungerade inte.

   Under några år fick hon i stället arbeta med en rad utredningar och olika övergripande uppgifter i stadshuset.

   – Jag organiserade till exempel besök av vårt kungapar tillsammans med utländska kungligheter. jag startade den första jämställdhetskommittén som sedan bildade skola för motsvarande kommittéer i andra förvaltningar. Och jag fick leda en stor civilförsvarsövning med deltagare från hela civilsamhället. När den var slut fick jag veta av en hög militär som var med att jag hade skött mig som en hel karl. Jag sa bara ”tack”. Det var inte riktigt läge att säga något om ”en hel kvinna”.

   1981 blev Anna-Lena ombedd att ta tag i och utveckla en ny forsknings- och utvecklingsbyrå för hela det sociala området. Det gjorde hon, blev chef för den och knöt under de följande åren många kända forskare till FoU-byrån.

   – Jag har varit priviligerad, tycker hon när hon tänker tillbaka. Jag har nästan inte sökt något jobb utan hela tiden blivit erbjuden nya uppdrag.

   Anna-Lena och PG fick tre barn, tvillingarna Per och Björn som föddes 1959 och Gunnar som kom 1964. Det var före den stora utbyggnaden av barnomsorgen, som hon var chef för, så när den korta föräldraledigheten var slut fick familjen anställa en barnflicka.

   PG arbetade i hela sitt yrkesliv på Atlas Copco. Där började han som orderkontorist tillsammans med Peter Wallenberg, som också fick arbeta sig upp … PG kompletterade sin utbildning och blev försäljningsingenjör.

   – Först jobbade han i Sverige men sedan alltmer med och i länder som inte hade egna fabriker i Sydamerika och Bortre Asien. 

   Det blev långa resor. I tre-fyra år bodde han sedan i Japan, medan Anna-Lena jobbade heltid och hade hela ansvaret för hemmet och pojkarna.

   – Han kom hem en gång i kvartalet, och vi pratade i telefon varje söndag. Det var ju den kommunikation vi hade tillgång till på den tiden.

   Anna-Lena har förstås inte varit sysslolös efter pensioneringen heller. Hon har ägnat mycket tid åt sina barnbarn, hon har varit styrelseledamot i forskningsfonder, och hon har fortsatt att vara drivande i Syskonkretsen, där hon ordnat program med många av dem hon mött i sitt yrkesliv – statsråd, kommunpolitiker, kulturpersonligheter.

   Hon har också ordnat utställningar av PG:s konst, och tillsammans med honom startade och drev hon ett tag bokförlaget Pilgrimsfalken som gav ut ett tiotal böcker. En av dem är hennes egen ”Minnen av möten med miljöer och människor”, där hon berättar mycket mer om sitt innehållsrika liv och alla dem hon mött än vad som ryms i en artikel i Onsdagsbladet.

   – Jag måste bara få berätta att pappa var med i starten av Onsdagsklubben, tillsammans med några andra fackföreningsgubbar, säger hon innan vi skiljs åt.

Eva Åhlström

Som nybliven pensionär har gotlänningen Björn Jansson valt att börja ett nytt liv på fastlandet. Efter alla år som ledande S- politiker på Gotland har han flyttat till Stockholm, där han trivts från förstastund – med betydligt färre måsten och gott om tid för att lära känna sin nya hembygd.

Judith Jäderberg har haft tunga uppdrag i maktens korridorer och varit uppskattad ledarskribent på Aftonbladet. Det var knappast något som hon vågade drömma om när hon som tonåring tvingades fly från Ungern tillsammans med sina föräldrar.

– Men jag klarade det utan vare sig SFI eller journalistutbildning, konstaterar hon.
Idag får kriget i Ukraina henne att återuppleva den tuffa starten på vuxenlivet.  

Judith Jäderberg var 15 år när hon kom till Sverige som flykting från Ungern 1956. Idag

väcker kriget i Ukraina otäcka minnen från hennes egen flykt efter den ryska invasionen den gången.

– Jag återupplever det som hände då, det är så mycket som upprepas. Så det här året har varit tungt.

Rapporterna om hur de ryska soldaterna stövlat in hos civila ukrainare och tagit med sig allt från TV-apparater till husgeråd väcker också minnen från slutet av andra världskriget elva år tidigare.
– Jag var bara fyra år, men jag kan fortfarande minnas hur ryssarna gick från lägenhet till lägenhet, pekade med gevär mot oss och tog allt av värde. Det var fruktansvärt!

Flykten 1956 blev dramatisk. Judiths pappa skulle vänta på henne och hennes mamma hos släktingar nära gränsen mot Österrike, men han blev tvungen att ta sig över snabbare än planerat.

– Så där stod mamma och jag med den lilla packning vi orkade bära. Vi fick hjälp av en farbror att ta oss till en skogsdunge, där vi väntade tills det blev mörkt. Då pekade han mot ett område längre bort, där det lyste: ”Där är Österrike”, sa han. Och så gick vi. 

– Men det dröjde flera månader innan vi hittade pappa, med hjälp från Caritas. Då hade vi fått veta att kvoten var fylld och att det inte fanns plats för fler ungerska flyktingar i Sverige. Men tack vare anhöriginvandringen fick vi stanna.

Familjen kunde återförenas och hamnade i Kolmården, där Judiths pappa fick jobb som eldare på ett tegelbruk.

– I Budapest hade han haft en egen speceriaffär, men han kunde inget annat språk än ungerska. 

Från Kolmården flyttade de sedan till Norrköping, där båda föräldrarna fick jobb.

– Pappa kom till Goodyear, och mamma jobbade på en syfabrik, i en jättesal med rader av symaskiner.

Föräldrarna blev kvar i Norrköping, men Judith flyttade tidigt till Stockholm för att fortsätta sin utbildning.

– Då fanns ingen SFI, det var bara att sätta sig i en vanlig klass.

Hon hade lätt för sig, så det fungerade, och efter ett tag kunde hon börja jobba som hjälpreda på ett arkitektkontor. Där träffade hon sin blivande man Hans och flyttade med honom till en etta på Söder. 

– När vi fick vårt första barn blev ettan för trång, och vi flyttade till Östersund där Hans hade kontakter – och jag fick jobb på ett arkitektkontor där med att rita och färgsätta inredning.

Men Judith ville vidare. Hon kompletterade sin utbildning på Komvux och kom in på Socialhögskolan. Som färdig socionom började hon arbeta i Östersunds kommun.

– Där träffade jag Marianne Ståhlberg och började umgås med henne. Och det var hon som fick mig att börja engagera mig politiskt. Det hade varit helt omöjligt i Ungern. Där var politik något farligt, så jag var uppväxt med att man skulle ligga lågt och inte väcka några misstankar. Men nu insåg jag att jag kunde engagera mig och uttrycka mina åsikter.

Hon hade också engagerat sig i Fredrika Bremer-förbundet och lärt känna deras ordförande, folkpartisten Karin Ahrland.

– Efter valet 1979 rekommenderade hon mig att söka ett jobb på Folkpartiets riksdagskansli. Jag var där och blev intervjuad, och jag skulle få jobbet. Men jag var ju inte medlem i det partiet, så jag tackade nej. Och rätt snart blev jag socialdemokrat.

Då var Judith skild och hade flyttat tillbaka till Stockholm. Och det dröjde inte länge förrän hon ändå fick jobb i riksdagen – men hos den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

– Partiet var i opposition, och jag jobbade på utredningskansliet. Där fanns Olof Palme och många andra kända partivänner, så det var en spännande arbetsplats.

I valrörelsen 1982 fick hon ett sommarvikariat som ledarskribent på Länstidningen i Östersund, och det gav blodad tand. Hon insåg att hon ville skriva annat än motioner och talarunderlag.

– Jag blev erbjuden att fortsätta på Länstidningen, men jag ville inte flytta tillbaka till Östersund, så jag fortsatte i riksdagen ett tag till – tills jag såg en annons om en tjänst som ledarskribent på Aftonbladet.

– Jag sökte och fick tjänsten, trots hård konkurrens. Yrsa Stenius var den som anställde mig, och jag jobbade tillsammans med Gunnar Fredriksson och Dieter Strand. Det blev en fantastisk tid.

Hennes ledare handlade oftast om utbildning och andra välfärdsfrågor, som alltid har varit viktiga för henne. 

Judith har många roliga minnen från tiden på Aftonbladet. En bragd som sticker ut var när hon lyckades avslöja Kjell-Olof Feldts budget före den officiella presentationen.

– Det blev tolv sidor i tidningen! Och det gav mersmak. Jag ville prova på jobbet som reporter. Det fick jag, men med stränga order från chefen Torbjörn Larsson om att jag som reporter inte fick tycka något.

Efter ett par år återgick hon till ledarredaktionen, där det var tillåtet att tycka själv. 
Hon har också varit debattredaktör och berättar gärna om en rolig kväll efter valet 1991, när Carl Bildt och Bengt Westerberg skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om vad den nya borgerliga regeringen planerade.

– Vi fick DN:s förstaupplaga till Aftonbladet på kvällen, och jag bad Allan Larsson att bemöta Bildts och Westerbergs artikel. Det gjorde han, och vi kunde alltså svara samma dag.

– Åren på Aftonbladet var absolut de roligaste i mitt yrkesliv! 

Efter valet 1994, när Socialdemokraterna kunde bilda regering igen, blev Judith kontaktad av nye försvarsministern Thage G Peterson som ville ha henne som pressekreterare. 

– Vi hade träffats tidigare i riksdagen, och jag ville gärna jobba med honom. Och när han slutade 1998 fortsatte jag hos Björn von Sydow till efter valet.

Det blev inte så länge, för efter valet ville nyblivna vice statsministern Lena Hjelm Wallén ha Judith som politiskt sakkunnig och rådgivare.

– Där fick jag jobba mycket med EU-frågor, men det var också mycket allmänpolitik och kontakt med partivänner ute i landet. Vi åkte bland annat runt på många distriktskongresser.

Judith lämnade kanslihuset 2002 för att i stället börja frilansa tillsammans med sin nuvarande man, tidigare Dagens Eko-profilen Börje Remdahl. 

– Vi hade också lite medieutbildning för riksdagsledamöter.

Nästan hela Judiths yrkesliv har handlat om politik, men som ledarskribent eller medarbetare i riksdagen och kanslihuset ville hon inte ha några egna politiska uppdrag.

– Jag var ju politruk och inte van att agitera. Men nu är jag i alla fall med i Allmänna kvinnoklubben och stadsdelsföreningen – och i Onsdagsklubben förstås. 

Judith tycker om att följa den politiska utvecklingen, både här hemma och ute i världen, och hon läser mycket.

– Och så lyssnar jag på radio och poddar, gärna samtidigt som jag lagar mat, diskar eller stryker. 

Mycket av sin tid som pensionär ägnar hon annars åt de tre sönerna och deras familjer.

Hon har sex barnbarn och har nyligen fått sitt första barnbarnsbarn. 

– För ett par år sedan tog jag med alla barnbarnen – utan deras föräldrar – till Ungern, och i år har jag varit där med sönerna. Ingen av dem som bodde i Ungern på min tid finns kvar, men jag har kusinbarn som jag brukar träffa.

– Jag talar fortfarande bra ungerska och har tyckt om att komma tillbaka. Men idag är det inte roligt att komma till Ungern. Det är ofattbart att de har kunnat välja en president som Viktor Orbán. Ungern är med i EU, men han är ju direkt anti-EU och vill bara betona den nationella identiteten. Och än en gång ser vi hur folk inte tror sig kunna påverka och inte vågar försöka. Det väcker också obehagliga minnen.

Eva Åhlström

 Han har gjort en klassresa som verkar nästan omöjlig. Uppväxt i en fattig lantarbetarfamilj i Danmark och Skåne och därifrån via murarutbildning och SSU i Värmland till HSB och kommunstyrelsen i Luleå. Där blev han sedan det legendariska kommunalrådet som alla kände, och som gav Luleåborna ett älskat kulturhus och fick Facebook att etablera serverhallar. 

Karl Petersen – eller Kalle som alla som han är van att bli kallad – är född i Danmark men uppväxt i Sverige.

– Vi flyttade till Skåne när jag var sex år, berättar han. Min far var lantarbetare och fick jobb på en gård nära Trelleborg. Sedan flyttade vi runt på flera olika gårdar, och jag gick i skolan på lite olika ställen – de första sex åren i byskolor nära Trelleborg, sedan sjuan och åttan i Staffanstorp. Men i slutet av åttan flyttade vi till Knislinge nära Kristianstad.

– Jag slutade skolan efter åttan, grundskolan fanns inte då, och fick jobb i en järnaffär. Där blev jag kvar i tre år, innan jag började i yrkesskolan och utbildade mig till murare. 

Kalle blev tidigt politiskt intresserad, trots att föräldrarna inte var politiskt aktiva.

– Far var lantarbetare och jobbade jämt. Mor var hemma med fem barn, och som lantarbetarhustru jobbade hon extra på sockerbetsfälten så mycket hon hann. Så det fanns ingen tid för engagemang utanför arbetet och hemmet.

– Men värderingarna fick jag förstås med mig hemifrån. Jag vet att jag är lantarbetarson!

– Mor var stolt när det gick bra för mig och mina syskon, men hon kunde inte begripa att vi kunde få så mycket betalt. Det tyckte hon var fantastiskt.

 Efter yrkesskolan jobbade Kalle som murare några år, innan han fick jobb som förvaltare hos Riksbyggen. Under tiden hade han gått med i SSU och snabbt avancerat till ordförande först i Knislinge, sedan i SSU Skåne, och fått sina första kommunala uppdrag i hälsovårdsnämnden och kommunalnämnden. 1972 kom han med i SSU:s förbundsstyrelse, där några av kompisarna hette Göran Persson, Lars Engqvist, Yvonne Sandberg Fries och Jan Nygren.

1973 blev han ombedd av förbundet att flytta till Värmland och bli ombudsman för SSU-distriktet där. Det krävdes lite övertalning, men han fann sig snabbt till rätta i Värmland, och med tanke på fortsättningen är han väldigt glad att han hamnade där.

– För sedan kom Ewa från Piteå till Kristinehamn för att jobba som skolkurator. Hon var SSU-are och kontaktade SSU-distriktet. Och där fanns jag!

De blev snabbt ett par, flyttade ihop 1975, gifte sig 1976 och fick två barn, Åsa och Erik, medan de var kvar i Värmland. 1979 flyttade de till Luleå, där tredje barnet Tomas föddes.

– Vi ville norrut. Ewa ville hem till Norrbotten, och jag som ofta varit där tillsammans med henne, är så förtjust i klimatet där – snö och is på vintern och ljusa nätter på sommaren.

HSB hade ett ledigt jobb som förvaltare, som Kalle sökte och fick, och Ewa fick snabbt en tjänst som socialassistent. 

– Det var fint. Vi kom nära Ewas föräldrar och hade lätt att få barnvakt när vi behövde.

 Kalle jobbade kvar i HSB till 1985. Då kom Ewa in i riksdagen, och Kalle slutade jobba för att vara hemma med barnen. Efter ett par år som hemmapappa återvände han till HSB, nu som informationschef. Samtidigt blev han mer och mer engagerad i kommunpolitiken.

 – Efter valet 1998 blev jag vald till ordförande i kommunfullmäktige, och efter valet 2002 blev jag kommunstyrelseordförande och kommunalråd. 

Den rollen hade han till 2013, och de åren blev något av en glansperiod för Socialdemokraterna i Luleå – och för Kalle själv, ”borgmästaren” eller ”krysskungen” som Luleåborna kallade honom.

Det han själv är mest stolt över – och som Luleåborna kommer att minnas honom mest för – är Kulturens hus, som blev verklighet efter decennier av mer eller mindre seriös planering.

 – Jag ville verkligen se en satsning på kultur, säger Kalle, som alltid haft ett starkt kulturintresse. När jag började som kommunalråd hade man pratat om ett konserthus i 50 år utan att komma till skott. 

1939 uppvaktades Drätselkammaren av Orkesterföreningen, som behövde en lokal. Men det dröjde till 1950-talet innan man började diskutera ett konserthus. Sedan fortsatte man att prata och hade planer på 14 olika ställen att bygga det på. Men varje gång slutade det med att pengarna behövdes till något annat – skola, äldreomsorg och annat som ansågs viktigare.

– I valrörelsen 2002 drev min S-förening frågan om ett konserthus, och vi fick det inskrivet i valprogrammet. Jag var ute mycket i valrörelsen och pratade om det. Och visst fick jag en del spö, men i valet fick jag jättemånga personkryss av människor som längtade efter ett kulturhus.

– Direkt efter valet blev jag ombedd att kandidera till kommunstyrelse- ordförande, och den 1 januari 2003 började jag. I september fattade kommunfullmäktige beslut om att bygga ett kulturhus, 2005 togs första spadtaget, och i januari 2007 kunde vi inviga Kulturens hus.

Inför valet 2006 hördes skeptiska röster i valrörelsen, övertygade om att ”man kan aldrig vinna ett val på kultur.” Men det kunde man! I valet det året fick Socialdemokraterna i Luleå 52 procent av rösterna, och 2010 behöll de den egna majoriteten – samtidigt som Fredrik Reinfeldt och Alliansen tog över makten i landet.

– I dag är det inte många som tycker att det inte behövs något kulturhus. Där har vi bibliotek, konsertlokal, konferenslokaler och restaurang under ett tak. Det har blivit ett välkomnande vardagsrum för kulturen i ett falurött hus, inte ett finrum.

– Så det är jag stolt över, liksom satsningen på kulturskolan och kulturfestivaler.

Under hans år som kommunalråd visste alla Luleåbor vem Kalle var och var de kunde få tag på honom. 

– Det gäller att vara ute och prata med folk för att känna av stämningen. Jag gick alltid några minuter på Storgatan, satt på caféer och jobbade, stod på ståplatsläktaren under hockeymatcher. Det är ett gott tips: Sök kontakt, se folk i ögonen, nicka och hälsa. Men det är viktigt att man är ute själv, inte tillsammans med någon annan.

– Ibland stod någon och väntade vid ett övergångsställe för att få prata om något som var viktigt just då: ”Hör du Kalle …”. Och då gällde det att stanna och ta sig tid.

 Något som gjort Kalle känd långt utanför Luleås gränser – och som han också är stolt över – är att han lyckats få Facebook att etablera serverhallar i Luleå.

– Det var näringslivskontoret som drev på för att vi skulle få hit några stora projekt, och vi lyckades få hit Facebook. Det var deras första etablering utanför USA.
– Vi hade ett lämpligt klimat och nära till vattenkraft. Så det blev jättebra.

Beslutet meddelades 2011, och två år senare invigdes den första serverhallen.

– Nu har vi en till – och en tredje på gång som är lika stor som de två första tillsammans.

Sedan dess har andra amerikanska storföretag – Google, Microsoft och Apple – etablerat sig i Europa. Men Facebook och Luleå var först, och det berättar Kalle gärna.

– Vi var många som jobbade med det, men jag har också en stor del i att det blev verklighet. 

2013 blev han hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet som tack för att han utvecklat kulturen i Norrbotten.

– Det var de här två sakerna – Kulturens hus och Facebooks serverhall – som nämndes i motiveringen. Och doktorshatten är jag förstås också stolt över.

 Men elva år som Luleås ledande politiker fick räcka. Då ville han göra något annat.

– 2013 fick vi vårt första barnbarn, och när jag skulle fylla 65 slutade jag. Det var bra timing att bli pensionär och farfar samtidigt. Det var skönt att kunna ha tid för barn och barnbarn.

– Men det var inte enkelt att bara lägga av. Jag var ju van att jobba mycket. Så jag behövde något mer att göra.

Detta något blev Ordfirman, hans eget bokförlag som ger ut böcker om kultur och politik, i första hand av norrbottniska författare. 

– Det är ett litet förlag. Jag har gett ut 42 titlar hittills, både prosa och poesi. Några har gått riktigt bra, särskilt boken om Facebook i Norrbotten.

Sina egna memoarer, Da capo, har han dock inte gett ut på det egna förlaget utan på Black Island Books. En första del kom ut 2010 och kompletterades med en ny del 2015.

– Det hände så mycket … 

Det är knappast någon överdrift. Det har alltid hänt mycket runt Kalle,

Förutom bokförlaget har han några andra uppdrag som håller honom igång.

– Jag är ordförande i Dansinitiativet, ett danskompani som har sitt säte i Luleå, och där är jag gärna kvar ett tag till. Och så är jag revisor i Sveriges hembygdsförbund. Jag var ordförande i Norrbotten innan vi flyttade därifrån.

 Ja, Kalle och Ewa har flyttat från Norrbotten. Förra året blev de stockholmare. Viktigaste anledningen var att komma närmare barn och barnbarn.

– Vi har två barnbarn i Segeltorp, en 5-åring och en som är 6 månader, och dem träffar vi ofta. De två andra barnbarnen, 9 och 6 år, bor i Visby, och dit har det också blivit närmare. Sen har vi dottern Åsa vid Hornstull, så det känns bra att vara här.

Och givetvis har han redan hunnit bli vald till ordförande i bostadsrättsföreningen i Marieberg, där de bor. En murare som arbetat med fastighetsförvaltning i många år tas förstås emot med öppna armar.

Han har också hunnit bli medlem i Kungsholmens S-förening och i Onsdagsklubben.

– Jag är alltid intresserad av att engagera mig. Men inte mer i kommunpolitiken, den är jag färdig med.

Men visst kan han sakna Norrbotten ibland.

– Jag saknar klimatet där uppe. Vi bodde ju i Luleå 43 år, och jag var kommunalråd länge, så det är klart att jag kände mig hemmastadd där.

Då är det skönt att ha ett sommarhus i Piteå.
– Det är ett andningshål. Där har jag en traktor och kan skörda hö som en riktig lantarbetare. Vi har en äng, som jag slår varje höst. Det är bra för blommor och fåglar.


–  Och när barnbarnen blir större kanske vi flyttar tillbaka. Vi får se!

Eva Åhlström

– 2004 tyckte jag att det fick räcka. Då hade jag jobbat heltid inom politiken sedan 1965, säger Ingela Thalén. 

Hon har prövat på fler roller i politiken än de flesta, från kontorist och sekreterare åt andra politiker till ombudsman, politisk sekreterare, kommunalråd, statsråd, riksdagsledamot och partisekreterare.

Under de åren fanns inte mycket tid för hennes stora intresse för kultur. Men nu fylls hennes dagar med spelmansmusik och textilslöjd, tillsammans med stort engagemang för integration av nyanlända hemma i Värmdö.

Ingela Thalén är född och uppväxt i Göteborg, vilket fortfarande kan anas när man pratar med henne. Där blev politiken tidigt och självklart en del av hennes liv.

– Jag minns i och för sig inte att vi pratade politik hemma. Mina föräldrar var politiskt medvetna, men de var inte aktiva. Men det fanns hela tiden ett rättesnöre: Så här gör man. Det var viktigt att ”bära sig rätt åt”. Och mamma såg till att jag kom med i Unga Örnar på Hisingen när jag var 5 - 6 år.

– Där fick jag kompisar från samma sida i tankevärlden, och det har nog bidragit till att forma mig.

När Ingela var 14 år började hon hänga med kompisar i SSU Backa, och när hon fyllt 15 blev hon medlem och ännu mer aktiv.

– När jag var ung var hjärtefrågorna kampen mot apartheid i Sydafrika och för demokrati i Ungern och Tjeckoslovakien. Sedan har det varit mycket sociala frågor, inte minst behovet av stöd till människor med funktionshinder. Min pappa blev skadad i en arbetsplatsolycka, och vi hade funktionshindrade i vänkretsen, så jag såg på nära håll hur viktigt det var att få vardagen att funka för dem som inte kan ta sig fram själva.

Ingela utbildade sig till sekreterare och fick jobb på SSU-distriktet som kontorist åt ombudsmännen. Och där träffade hon sin blivande äkta man Lasse, som studerade i Göteborg efter ett utbytesår i USA.

– De jag jobbade med försökte få in Lasse i styrelsen, men då protesterade jag: Nej, inte en student till. Vi ska ha in mer fackligt folk!

– Hur det var med styrelsen minns jag nog inte – men vi gifte oss.

1968 flyttade Ingela och Lasse till Stockholm. Han började på Aftonbladet och hon i Stockholms arbetarekommun.

– Jag var kontorist och arbetade med Lennart Svensson som var ombudsman. Han var en härlig person, men han glömde alltid någonting. Jag fick ständigt springa efter och jaga honom med biljetter, manus och annat.

I början av hösten 1968 blev Ingela utlånad några månader till statsrådsberedningen, där det behövdes någon som kunde stenografera och skriva maskin.

– Jag arbetade åt Allan Larsson, Anders Ferm, Jan O Karlsson och Lars Hummerhielm, alltså ”Tages småpojkar”. Det var roligt!

Efter årsskiftet fick hon ett annat roligt uppdrag, i en utredning om ökad jämlikhet som leddes av Alva Myrdal.

– Det var en stor utredning. Mats Hellström, Villy Bergström och Nordal Åkerman var utredningssekreterare, och jag skrev åt dem.
– Alva Myrdal var en drivande ordförande. När hon fick mina renskrivna sidor gick hon igenom dem och gjorde anteckningar i kanten och ibland runt hela sidorna. Gissa om jag har ångrat att jag kastat dem efter att jag skrivit rent igen enligt hennes önskemål!

Medan utredningen pågick var Ingela formellt anställd av partiet på Sveavägen 68, men när det var dags att återvända dit fanns ingen tjänst att återvända till. 
– Det passade mig rätt bra. Min äldsta dotter skulle börja skolan, och jag fick ett halvtidsjobb i Järfälla arbetarekommun.

Efter det arbetade hon ett par år som kanslist först  på kansliet för Sammanläggningsdelegerade, när Stockholms läns landsting bildades, och sedan hos landstingsrådet Olle Lekberg. 

Hösten 1971 var Ingela föräldraledig, när Olle Lekberg kontaktade henne med ett oväntat besked.

– ”Jag har sålt dig”, sa han. ”Du kommer att få mycket bättre betalt än vad vi kan ge dig”.

”Köpare” var Arebolagen, där Allan Arvidsson var ny VD och Ingela blev chefssekreterare.

– Där blev jag kvar till 1974. Under tiden hade vi fått ett barn till, och när Lasse fick jobb på Aftonbladet i Göteborg bestämde vi oss för att flytta dit. Där hade vi föräldrar och syskon som kunde hjälpa oss med barnpassning.

– Jag fick jobb på Göteborgs Inköps AB, hos allmännyttan, men inför valet 1976 ville Sven Hulterström, som var kommunalråd, att jag skulle bli partiombudsman. Jag var tveksam. Hur skulle det gå med tre små barn? Men våra föräldrar sa: ”Nu börjar du! Vi hjälper dig.” Och så blev det. 

Efter fyra år gick flyttlasset tillbaka till östkusten och jobb i Stockholms arbetarekommun.

– Det blev tufft! Långa arbetsdagar, många kvällar borta och alldeles för mycket att göra. Till slut gick det inte längre, så mitt i valrörelsen sa jag till Ingemar Josefsson, som var min chef, att nu lägger jag av. Jag orkar inte. Han sa OK till att jag slutade, men bara om jag hittade en ny ombudsman, som var kvinna.

– Det gjorde jag – och fick jobb hemma i Järfälla som politisk sekreterare åt byggnadsnämnden, tekniska nämnden och fastighetsnämnden. 

Där, liksom i övriga nämnder, gällde sedan valet 1976 ”varannan damernas” som Ingela varit med och drivit igenom.
I Järfälla steg hon snabbt i graderna och blev kommunalråd, först i opposition och sedan som kommunstyrelsens ordförande.

– Kommunalpolitiken var rolig. Den var så nära, och det var så lätt att se resultat. Jag fick möta så många människor till vardags på torget i Jakobsberg. Där fick jag dagliga påminnelser både om sådant som var bra och sådant som var mindre bra.

I valet 1985 gick det klart bättre för Socialdemokraterna i kommunvalet än i riksdagsvalet, och bland partivännerna var man överens om att det var en ”Ingela-effekt”.

Hon blev kvar som kommunalråd till 1987, när Ingvar Carlsson behövde henne i regeringen som arbetsmarknadsminister när Anna-Greta Leijon fick ta över som justitieminister.

– Jag hade ju inte suttit i riksdagen, så det var en resa i sig. Jag hade i och för sig varit mycket i riksdagshuset, och jag hade god hjälp av många som jag kände sedan tidigare. Men det var slitsamt.

I januari 1990 efterträdde hon Sven Hulterström som socialminister, och ganska snart blev behovet av en pensionsreform en stor fråga.

– Vi hade haft utredningar under hela 1980-talet, och nu pågick diskussioner mellan partiledarna om att vi behövde en mer övergripande reform, som partierna kunde vara överens om över tid, så pensionsfrågan lyftes från valrörelsen 1991.

I valet 1991 fick vi en borgerlig regering. Bo Könberg blev socialförsäkringsminister. Han tillsatte Pensionsarbetsgruppen där Ingela medverkade tillsammans med Anna Hedborg. 

Utredningen landade i den stora pensionsöverenskommelsen 1994, som har gällt sedan dess. Men nu är det enligt många bedömare dags för en ny stor överenskommelse.

Under de borgerliga regeringsåren satt Ingela i arbetsmarknadsutskottet, och när Socialdemokraterna vann valet 1994, blev hon socialminister igen.

– Det var hemskt att ta över efter de ekonomiska eländesåren. Vi var tvungna att spara på allt, fast vi hade så mycket som vi behövde satsa på – LSS, insatser för Aids-sjuka … Vi fick till och med förslag om att minska på fria mediciner, bl a insulin. Men det kravet drogs snabbt tillbaka.

Men återkomsten till regeringskansliet blev kortvarig. 1996 blev Ingela partisekreterare, efter en svår diskussion när ”Tobleroneaffären” slog undan möjligheten för Mona Sahlin att efterträda Ingvar Carlsson som partiordförande.  Det blev intensiva diskussioner om vem som nu skulle ta över som partiledare.

– Jag var distriktsordförande i Stockholms län, och vår kandidat var Jan Nygren. Men han ställde inte upp, och så småningom lyckades valberedningen övertyga Göran Persson om att ta över. 

Innan dess hade Ingela själv fått frågan från sitt partidistrikt. Men hon var övertygad om att hon inte var någon partiledartyp.

– Jag är mycket mer ombudsman, inte någon omvärldspolitiker.

1999 gick Ingela åter in i regeringen, nu som socialförsäkringsminister.

– Jag blev kvar över valet 2002 och satt sedan i riksdagen till våren 2004. Då tyckte jag att nu fick det räcka. Då hade jag arbetat heltid inom politiken sedan 1965. 

Men det fanns förstås många som sett hennes kapacitet och ville se henne på nya uppdrag. Hon blev ordförande för BRIS och för Allmänna barnhuset – och för Folkdansringen.

– 2004 hade jag ett roligt – och viktigt – uppdrag. Jag var med och startade Postkodlotteriet, på uppdrag av Rädda Barnen, Världsnaturfonden och Barncancerfonden. De har betytt oerhört mycket genom att dela ut många, många miljoner till organisationer och projekt. Man kan nog säga att lotteriet håller uppe stora delar av civilsamhället.

Musik och annan kultur har alltid varit viktigt för Ingela. Efter alla år i politiken har det intresset fått större utrymme.

– Musiken har alltid funnits i mitt liv. Pappa spelade dragspel, och Lasse har spelat fiol sedan han var barn. I början av 1990-talet började vi umgås med vänner som spelade folkmusik, och när Lasse började åka på spelmansstämmor följde jag med. 

– Han gav mig en cittra, och jag lärde mig spela på den. Vi började spela tillsammans, och nu spelar vi väldigt mycket.

2006 kom hon med i styrelsen för Folkdansringen. De letade efter en ny ordförande som förstod sig på kulturpolitik och blev förstås glada över att ha hittat Ingela.

– Jag var ordförande i tio år, och under den tiden var vi med och bildade ett nytt studieförbund, Kulturens Bildningsverksamhet. Där ingår spelmans- och folkdansorganisationer, kör- och orkesterförbund som inte riktigt fått plats i de traditionella studieförbunden.

Idag har Ingela inga uppdrag på riksnivå men är med i styrelsen för Stockholms Spelmansgille och Boda spelmanslag i Rättvik. Och varje vecka är hela onsdagen vikt för att spela.

– Det är så roligt! En rolig miljö att leva i.

Förutom musiken betyder konsthantverk, framför allt inom det textila området, mycket för att Ingela ska må bra.

– Jag stickar mycket, alltid när jag ser på TV, och jag gör lapptäcken. För ett tag sen hade vi en mässa i Gustavsberg, där intäkterna gick till ”Välkommen till Värmdö”, och där sålde jag flera lapptäcken i olika storlekar. 

”Välkommen till Värmdö” är ett integrationsprojekt, där Ingela lägger ner mycket tid och kraft.

– Just nu är det mycket Ukraina, men tidigare har vi varit med och tagit emot kvotflyktingar som har kommit till vår kommun. Vi hjälper till med språkträning, läxhjälp, möblerar bostäder på uppdrag av kommunen och hjälper till med annat som de behöver. 

Ingela och Lasse flyttade från Järfälla till Värmdö 1996.

– Vi hade ett sommarställe i Älvsala på Värmdö, så mentalt var vi redan där. Vi tänkte bygga om det huset, men hittade huset där vi bor nu och klippte till. Där har vi goda vänner som grannar och gott om plats för barn och barnbarn. 

Eva Åhlström

– De sociala frågorna och välfärden har varit viktigast för mig, säger Tore Lidbom. Och det är dem jag har varit med och drivit både i jobbet och i politiken.

Jobbet har han i flera decennier haft på LO, där han arbetat med allt från nya lagar för arbetsmarknaden till avtalsförsäkringar och statliga utredningar. Politiken, där han fortfarande är aktiv, utgår för det mesta från den lokala S-föreningen på Norrmalm.

 Tore Lidbom är uppväxt i den lilla byn Flo i Långsele utanför Sollefteå men flyttade tidigt till Umeå, där hans syster redan bodde, för att söka jobb och börja försörja sig själv. I Umeå började han som springpojke på ett tryckeri.

– Då fanns en tidning där som hette Nordsvenska Dagbladet, förutom Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Jag minns fortfarande hur jag och springpojkarna från VK och VF cyklade till telegrafen på valnatten för att hämta valresultat från de olika valdistrikten. Alla siffror sattes sedan upp på anslag i tidningarnas skyltfönster.

Men han stannade inte länge på tryckeriet utan fick nytt jobb på Konsum. Inom kooperationen väcktes hans fackliga intresse, han engagerade sig i Handelsklubbens ungdomssektion och blev snart aktiv i avdelningen.

Det engagemanget gav honom möjlighet att bygga på sin utbildning.

– Efter fyra år i Umeå började jag på Brunnsviks folkhögskola 1966, berättar Tore. Där läste jag i tre år. Under tiden hade jag sommarjobb på Konsum i Västerbotten, men sedan hamnade jag här nere – först i Örebro och sedan i Stockholm.

Den som låg bakom flytten till Örebro var ingen mindre än Arbetsförmedlingens dåvarande chef Bertil Olsson.

– Han besökte Brunnsvik och letade efter personer som kunde vara lämpliga att rekrytera, och det var han som såg till att jag blev placerad på Arbetsförmedlingen i Örebro.

Med till Örebro följde också hans blivande fru Lisbeth, som han träffat på Brunnsvik.

Två år senare hade LO fått upp ögonen för den unge ångermanlänningen, och han blev ombudsman med LO-borgen vid Norra Bantorget som arbetsplats.

– Då var det stort och märkvärdigt att få jobb där. Det stod i DN att jag skulle börja på LO – under rubriken ”Lakej-nytt”. Det var ju då vänstergrupperna ropade slagord om ”Tage och Geijer Lyndons lakejer”.

– Och där blev jag kvar tills jag gick i pension, tillägger han och skrattar. Men jag har förstås inte jobbat med samma saker hela tiden. Det har växlat genom åren.

–  Till en början var det mycket jobb med de nya lagarna som infördes under 1970-talet – framför allt MBL och LAS om medbestämmande och anställningstrygghet. Sedan blev det avtalsförsäkringar, arbetsmiljö, sociala frågor och välfärdsfrågor och mot slutet mycket förhandlingar med arbetsgivarna och en rad statliga utredningar.

 De första åren blev det många och långa resor ut i landet, framför allt på veckosluten.

– Vi hade helgkurser fredag-lördag och ibland lördag-söndag för att de som var fackligt aktiva skulle få utbildning om allt det nya. Då fanns ingen förtroendemannalag, så de kunde inte få ledigt från jobbet för att gå på kurs.

 Tore har varit med om tillkomsten av både de nya lagarna och utbyggnaden av avtalsförsäkringarna som bland annat ger viktiga tillskott till pensionen.

– Många gånger har jag också fått företräda LO i statliga utredningar. Det var parlamentariska utredningar, där även arbetsmarknadens parter var med, och där vi ibland kunde arbeta i flera år för att hitta de bästa lösningarna. Sådana utredningar ser vi inte längre. Nu ska allt gå så mycket fortare.

Några av de utredningar han medverkat i var den stora pensionsberedningen, Senior 2000 om äldrefrågor, en A-kasseutredning, en psykiatriutredning och en utredning om kriminalvården.

– Då var det självklart att parterna skulle vara med, men sedan ville arbetsgivarna dra sig ur, och då blev det svårare.

 Tores politiska intresse väcktes tidigt genom arbetet i facket.

– De sociala frågorna och välfärden har varit viktigast för mig, och det är dem jag har varit med och drivit både i jobbet på LO och i politiken, och både lokalt och centralt.

De första åren efter flytten från Örebro bodde Tore och Lisbeth i Märsta, men nu bor de sedan många år i innerstan, där Tore hela tiden har varit aktiv i Norrmalms S-förening.

Förutom den riktigt lokala politiken i stadsdelsföreningen och kretsen har han varit engagerad i landstinget (nu regionen) och fortsatt driva sina hjärtefrågor där.

– Jag var landstingsledamot i 3 - 4 perioder och arbetade med sjukvårdsfrågor, och de sista åren satt jag i landstingspresidiet.

Efter pensionen har han blivit nämndeman i tingsrätten.

– Det är så intressant! Jag tycker att jag får bättre förståelse för rättsskipningen och varför det är så viktigt med tydlig bevisning innan man dömer någon.

 Idag har Tore inga andra politiska uppdrag, men han deltar fortfarande aktivt i S-föreningen, inte minst under valrörelsen. Vi träffas ett par veckor före valdagen, och efter den intervjun ska han iväg och dela ut valmaterial utanför stadsbiblioteket.

– Jag är också aktiv i PRO och har varit med i styrelsen för Norrmalms PRO-förening, där min fru nu är ordförande. Och nu är jag med i styrelsen för PRO Kultur.

Kulturen är viktig för Tore. Tillsammans med Lisbeth går han ofta och gärna på bio, och nu har de också startat en bioklubb inom PRO Kultur.

– Jag bestämmer vilken film vi ska se, och sedan går vi och fikar och diskuterar den.

Han läser också mycket – ”allt utom science fiction”.

– Nu senast har jag läst Lena Anderssons Koryféerna och tycker att den var riktigt intressant. I sommar har jag annars snöat in på norrmannen Jörn Lier Horsts deckare. Han har varit utredare hos polisen, och det märks att han har kunskap om det han skriver om.

Han ser förstås också till att ha tid med barn och barnbarn – två 15-åringar och två 10-åringar.

– Nej, de är inte tvillingar utan kusiner. Våra båda döttrar fick barn samtidigt två gånger! Nu behöver vi förstås inte vara barnvakter så ofta, men barnen vill fortfarande gärna hänga hos oss, och de är alltid välkomna.

Familjen har ett sommarhus i Värmland, där Lisbeth har sina rötter.

– Jag har ingen släkt kvar i Ångermanland, så när vi skulle skaffa ett sommarhus blev det naturligare att välja Värmland, där hon har släktingar.

– Dit åker vi förstås gärna, men nu gäller det först att vinna valet. Vi måste fortsätta att slå vakt om välfärden!

Eva Åhlström

Mänskliga rättigheter och jämställdhet är hjärtefrågor som Lise Bergh haft med sig sedan barndomen och som följt henne genom alla uppdrag – arbetsrätts- jurist, ställföreträdande JämO, statssekreterare, generalsekreterare för Amnesty – och ideella engagemang.

– Det är perspektiv som kommer igen i allt jag arbetar med, säger hon.

 Lise Bergh har bott i samma hus i Vasastan i Stockholm sedan hon föddes – med ett par korta utflykter till andra adresser.

– Det är ett släkthus, förklarar hon. Farfar köpte det 1910, men sedan 1975 är det en bostadsrättsförening. Det är ett trevligt område, så jag bor gärna kvar.

Även skolan, först Gustav Vasa skola och sedan Vasa Real och Norra Reals gymnasium, fanns i närområdet, där hon alltid har känt sig hemma.

Efter gymnasiet blev det juristutbildning på Stockholms universitet. Men det var inget självklart val.

– Jag ville bli läkare, men mina betyg räckte inte till. Så jag satsade på juridiken, där inträdeskraven inte var lika höga på den tiden. Och det har jag inte ångrat en sekund!

– Det öppnar för många olika jobb, och det juridiska tänket har jag haft nytta av i allt jag har gjort.

Lise valde arbetsrätt som inriktning, ett naturligt val efter uppväxten i en socialdemokratisk familj, tycker hon.

– Mina föräldrar var aktiva, mamma var med i kvinnoförbundet, och jag fick tidigt följa med och bära plakat i första maj-tågen.

Efter att ha suttit ting i Stockholm och blivit hovrättsfiskal i Svea hovrätt kom hon till LO-förbundens (senare LO-TCO:s) rättsskydd.

– Jag började där 1976, och det var en spännande tid. Vi hade fått LAS och MBL, och på rättsskyddet drev vi många mål som blev prejudicerande, till exempel om vad som skulle vara saklig grund för uppsägning.

– Jag blev kvar i 18 år, och det var otroligt roligt. Vi jobbade nära ombudsmännen och fick göra många resor ut i landet, till arbetsplatser av olika slag. Och vi drev både kollektivavtalstvister och ärenden för enskilda arbetstagare.

 Tillsammans med vännen och kollegan Lena Svenaeus sökte hon sedan uppdraget som JämO och ställföreträdande JämO.

– Då hade jag också tagit en masterexamen i EU-rätt, med inriktning på social- och arbetsrätt.

– Vi skrev till regeringen – och blev utnämnda 1994, Lena blev JämO och jag ställföreträdande.

Tillsammans drev de flera uppmärksammade mål, bland annat det så kallade barnmorskemålet, där de jämförde barnmorskornas löner med sjukhusteknikernas för att visa på skillnader i lön mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken med jämförbara krav på utbildning, ansvar och arbetsförhållanden.

– Vi förlorade det målet, men det fick konsekvenser för bedömningen av kvinno- och mansdominerade yrken i fortsättningen.

De reagerade också tidigt mot sexuella trakasserier på arbetsplatser och krävde pengar till en utredning.

– Men vi fick mothugg av både arbetsgivarna och allmänheten. Som en man uttryckte det: ”Ska man inte få ge en kvinna en klapp i baken vid kaffeautomaten? Ni hittar på detta för att få mer pengar.” Det var jobbigt, men tiden har ju visat att vi var helt rätt ute.

Ett år innan det sexåriga förordnandet gick ut blev hon kontaktad av Margareta Winberg, som var jämställdhetsminister och ville ha Lise som sin statssekreterare.

– Det var svårt att säga nej förstås. Sedan fortsatte jag som statssekreterare även hos Mona Sahlin och Jens Orback – med ansvar också för mänskliga rättigheter, demokrati, diskrimineringsfrågor och nationella minoriteter.

– Det är områden som hänger ihop. Men vi fick tyvärr inte det gehör vi tyckte att frågorna krävde.

I ansvarsområdet ingick också ”storstadspolitik”, det som vi idag pratar om inom det vi kallar utsatta områden. Regeringen träffade avtal med kommunerna om åtgärder i de utsatta områdena, som var färre då än i dag.

– Mycket av det som gjordes var riktigt bra och visade att det går att åstadkomma förändring. Vi hade till exempel invandrade matematiker och tekniker som bidrog med läxhjälp som verkligen gjorde nytta.

– Men nästan allt var bara tillfälliga projekt, inga permanenta insatser. Det kanske hade sett annorlunda ut idag om projekten hade tagits in i den permanenta verksamheten.

2006 fick vi en borgerlig regering, och alla socialdemokrater med politiska uppdrag i regeringskansliet fick flytta på sig.

– Vi hade lönegaranti i upp till två år, medan vi sökte nya jobb. För mig betydde det att jag kunde vara rätt mycket med min pappa som då bodde på Stockholms sjukhem under den tid jag sökte arbete.

2007 fick hon jobb som generalsekreterare för den svenska sektionen av Amnesty International.

– Men innan jag började hade jag ett tre månader långt uppdrag i Liberia för ILAC, International Legal Assistance Consortium. Det gällde att stötta rättsordningen i en efterkrigssituation. Oerhört lärorikt!

De sju åren på Amnesty beskriver hon också som lärorika.

– Det viktigaste jag lärde mig var att alla har rättigheter, även personer som Saddam Hussein har exempelvis rätt till en rättvis rättegång.

Amnesty är ju en partipolitiskt obunden organisation, och i början fick hon en del frågor om sin politiska bakgrund, framför allt från journalister.

– Men jag var noga med att klippa banden till politiken och dem jag arbetat med där. Och jag tyckte att det gick bra.

 Mänskliga rättigheter och jämställdhet är hjärtefrågor som följt henne genom alla uppdrag.

– Det är perspektiv som kommer igen i allt jag arbetar med.

Det djupa engagemanget för jämställdhet har hon med sig från uppväxten i en familj med för den tiden lite ovanlig rollfördelning.

– Mamma var psykolog och var på jobbet hela dagarna, pappa var konstnär och arbetade hemma och tog hand om barnen och hushållet.

Lise blev pensionär 2014 när hon slutade på Amnesty. Men det betydde inte att hon slutade arbeta med sina hjärtefrågor. Som ordförande för Rädda Barnen fortsatte hon att driva frågor om mänskliga rättigheter, inte minst alla barns rätt till utbildning.

De senaste åren har hon varit ordförande i statliga Kommissionen för jämställda livsinkomster.

– Vi lämnade vår rapport i februari i år (SOU 2022:4). Den visar att det finns mycket kvar att göra innan vi har verklig jämställdhet.

– Vi presenterar inga lagförslag, men det är en matnyttig utredning som ger kunskap – om löner, pensioner, skattesystem och föräldraförsäkring – som underlag för politiken och för myndigheternas jämställdhetsarbete.

Utredningen bereds nu i regeringskansliet, och Lise vet inte vad som händer sedan, men hon hoppas förstås att den ska inspirera till krav och förslag om nya åtgärder för jämställdhet.

 I dag har Lise Bergh inga offentliga uppdrag men fortsätter att vara aktiv ”i frivilligvärlden”.

– Jag är med i styrelsen för Futebol da força, en organisation som startade i Moçambique och Zambia och nu sprids över världen. En organisation som arbetar för fotboll som en möjlighet att främja flickors rättigheter. I Sverige samarbetar vi bland annat med Svenska Fotbollförbundet.

Hon är också med i styrelsen för Arenagruppens vänner och i styrelsen för Harald Edelstams stiftelse, som delar ut pris till personer som arbetar för mänskliga rättigheter.

– Det är svårt att slå sig till ro! Men det här är rätt lagom.

Tiden ska också räcka till för de fyra barnbarnen, som hon träffar minst en gång i veckan.
– Jag har en dotter och en son, och de bor båda i Stockholm med sina familjer, så vi har möjlighet att träffas ofta. Min man Erik har fyra barn och sju barnbarn som också bor i Stockholm och som vi förstås också umgås nära med.

Om hon skulle få tid över, lägger hon gärna pussel.

– Det är rogivande.

Eva Åhlström

Han har varit förtroendevald på alla nivåer, brinner för kultur och jämlikhet och tackar starka kvinnor för sina framgångar. Onsdagsklubbens tidigare ordförande Ingemar Josefsson är dessutom en erkänt skicklig mötesordförande, som ofta anlitas när det är dags för årsmöte, bland annat i Onsdagsklubben.

– Jag har påverkats mycket av tjejerna i partiet och de har trott på mig, säger Ingemar Josefsson. Jag har haft starka kvinnor som inspirationskällor – mamma, mormor, min syster och min fru Monica.

Han är uppvuxen i Högalid, med en mamma som kom från Kalmar och en pappa som kom från Öland. Till föräldrarnas hembygd återvänder han ofta och gärna, men det råder ingen tvekan om att han är en riktig stockholmare.

– På Söder fanns många inflyttade från hela landet, berättar han. Men det var kisarna som bestämde språket, och vi andra fick lära oss tugget.

– Vi bodde i en etta på Folkskolegatan, där vi så småningom fick byta kokvrån mot ett kök. Syrran och jag sov i hallen. Så var det på den tiden.

Intresset för såväl politik som kultur fick han med sig hemifrån.

– Både farfar och pappa var målare och mycket kulturintresserade. Pappa tog med mig på konstutställningar och målade också tavlor. Morfar var metallarbetare och pratade mycket med mig, redan när jag var liten, om arbetarrörelsens historia. Och på lunchrasterna i skolan gick jag hem till mamma och pratade med henne.

Att börja skolan var inte så lätt, eftersom Ingemar var dyslektiker – eller ordblind, som det hette då.

– Men jag hittade system för att klara mig. Jag lyssnade noga och ställde intresserade frågor på lektionerna.

Efter åtta år i folkskolan var det dags för första jobbet.
– Det var brist på arbetskraft, och jag fick snabbt anställning som metallarbetare på en verkstad i Solberga. Gubbarna tog väl hand om mig som var yngst, och jag fick bli uppbördsman och redovisa fackavgifterna till Metall.

Medan Ingemar var ledig för att göra lumpen gick företaget i konkurs, men han hittade snabbt nytt jobb på Elektrolux på Lilla Essingen. Där blev han både fackligt och politiskt aktiv.

– Det var tufft, rena klasskampen. Vi hade bara en liten fast lön, ca en tredjedel av det vi tjänade. Resten var ackord, så det gällde att ligga i. Ännu värre var att de kvinnliga arbetarna bara hade 80 procent av killarnas lön.

– De kallade mig ”studenten” för att jag hade lätt för att prata, och det var ofta jag som fick föra arbetarnas talan.

Vid den tiden var han redan engagerad i SSU, som medlem i Högalids SDUK.

– När jag kom dit var det lite generationsskifte, och de var osams om vem som skulle bli ordförande. Så jag lanserades som kompromisskandidat och blev ordförande redan vid mitt tredje eller fjärde möte.

– Det var en ny värld för mig, men jag hade sett pappa sitta ordförande och lärt mig en del. Och jag fick beröm av distriktets ombudsman: ”Det där var bra! Fortsätt som du börjat!”

Det gjorde han och blev snart invald i SSU:s distriktsstyrelse.

I samma veva började han på Birkagårdens folkhögskola, där han under ett par år utbildade sig till ungdomsledare.

– Där lärde jag mig mycket som jag har haft nytta av i fortsättningen.

SSU ville anställa honom som förste ombudsman.

– Då hade jag redan fått anställning hos Unga Örnar, men distrikten gjorde upp och jag kunde börja hos SSU, samtidigt med Gunnar Skoglund. Så vi har följt varandra genom åren.

Under åren som SSU-ombudsman 1963 - 1967 var han också med i styrelsen för Stockholms arbetarekommun som representant för ungdomsdistriktet.

– Torsten Nilsson var ordförande. Jag lärde mig mycket av honom, och jag upplevde att de äldre lyssnade på mig.

– I valrörelsen 1966 hade partiet gjort affischer med porträtt av Torsten Nilsson. Det gillade han inte, och tog upp det på arbetarekommunens styrelsemöte: Arbetarrörelsen skulle inte lyfta fram enskilda personer. Men han fick svar av Hjalmar Mehr: ”Ditt ansikte tillhör inte dig, det tillhör partiet.”

1968 - 1973 var Ingemar anställd hos Konsum Stockholm, där han arbetade först med medlemsinformation och sedan på marknadsavdelningen. Han blev också klubbordförande, ordförande i Handels avdelning 20 och kom med i förbundsstyrelsen.

 1967 blev han invald i stadsfullmäktige – som från 1970 blev kommunfullmäktige och var kvar där i många olika roller i över 20 år.

– Jag kom tidigt med i gruppstyrelsen och fick det ena uppdraget efter det andra. Överallt skulle de ha med någon som var ung. Jag satt bland annat i barnavårdsnämnden tillsammans med bland andra Ingrid Segerström och Gertrud Sigurdsen.

– I uppdraget ingick att fatta beslut mellan sammanträdena om omhändertagande av barn. Det var svårt, och man funderade ofta på om man fattat rätt beslut.

I kommunen hade han sedan en lång rad uppdrag i kommittéer, samrådsorgan och utredningar.

1973 - 1979 var Ingemar sekreterare i arbetarekommunen, där Torsten Nilsson var ordförande (och sedan Sten Andersson) och John-Olle Persson vice. De tre utgjorde arbetsutskott.

 – Men när jag frågade om vi skulle ha AU-möte, frågade Torsten: ”Klarar du inte jobbet?” Så mandatet var totalt. Jag hade hela ansvaret och jobbade hårt, men vi brukade träffas före viktiga möten, och jag visste att de stödde mig.

1976 - 9182 var han också med i landstinget – och även där med i gruppstyrelsen.

1979 blev Ingemar Josefsson borgarråd.

– Jag ville ha ansvar för kulturen, men det vägde för lätt, tyckte partiet. Men när vi lade till fritid, idrott, miljö- och hälsoskyddsnämnden gick det bra. Men det var mycket jobb!

Två påtagliga resultat av hans arbete som borgarråd är flytten av Stadsteatern från Folkets Hus till Kulturhuset och bygget av Globen.

– Stadsteatern (som då leddes av Vivica Bandler) hade lokaler som underkänts, med loger i källaren och en scen utan djup. Men det var en kamp att få den flyttad till Kulturhuset när riksdagen flyttade tillbaka till Helgeandsholmen. John-Olle var emot – och fördröjde flytten med att förlägga en fredskonferens i huset under ett år. Men till slut lyckades det! Ett jätteprojekt som tog mycket tid men som jag är väldigt nöjd med.

Globen är idag en självklar del av Stockholms stadsbild, men det är nog inte alla som vet att det var Ingemar Josefsson som tog initiativet till den unika arenan. Han var också med i utredningsgruppen och ledde hela projektet fram till invigningen 1989.

– Det började med att jag hade sett en turistkarta, som bara visade Stockholms innerstad. Det som låg utanför tullarna fanns inte! Det gällde alltså att hitta något som satte området på kartan. Så man kan säga att Globen var ett lokaliseringsprojekt. Och steg för steg har folk tagit det till sig, nu är det ”våran glob” i en innerstad som har blivit större.

1991 ville partiet placera Anna Lindh på platsen som kulturborgarråd, så Ingemar fick se sig om efter annan sysselsättning – och blev snabbt infångad av Handels som förste ombudsman.

Men han var snart tillbaka i partipolitiken igen. I valet 1994 fick både han och Anna Lindh plats i riksdagen.

– Vi var goda vänner, hon blev miljöminister och jag fick plats i miljö- och jordbruksutskottet. Det var ju frågor som jag jobbat med tidigare, både i stadshuset och i Kommunförbundets miljöberedning. Så miljöfrågorna har förföljt mig, även om kulturfrågorna nog har lockat mig mer.

– Men jag har också varit engagerad i sociala frågor – och medan jag arbetade i kommunen klassfrågor och situationen i ytterområdena. Det är frågor som plågat mig.

Under riksdagsåren var Ingemar bland mycket annat ordförande i en parlamentarisk utredning om medborgarskapskrav i svensk lagstiftning, förutom en rad miljöutredningar, och ensamutredare av regler för batteriåtervinning.

Han slutade i riksdagen 2002 men var fortfarande kvar som ordförande för Riksdagens revisorer, en numera nedlagd myndighet, som förutom att granska riksdagen också var en extrainstans för att granska regeringskansliet.

Efter riksdagsåren har han fortsatt att engagera sig i kulturfrågor och bland annat varit med och räddat museet K Almgrens sidenväveri på Söder i Stockholm.

– Det är ett kulturarv som jag är glad att vi kunde rädda kvar. De små museerna har det kärvt, men nu hoppas jag att det ska kunna leva vidare.

Han har också varit både ordförande och vice ordförande i Strindbergsmuseet Blå tornet, som ägs och drivs av Stockholms stad i samarbete med Nordiska museet.

– Vi har fått jobba mycket för att hålla det öppet.

Strindbergs teater vid Norra Bantorget är ett annat kulturarv som han också har varit med och räddat.
– Det är jag stolt över. Tack vare våra Strindbergsveckor växte intresset för den, och teatern fungerar än idag.

Ingemar blev värvad till Onsdagsklubben när han lämnade riksdagen och fick så gott som omedelbart ta över ordförandeskapet. Maud Björklund var vice ordförande och hade fått ta över tillfälligt när den tidigare ordföranden avlidit.

– Men hon ville inte vara ordförande, så tillsammans med Gertrud Sigurdsen bestämde hon att jag skulle ta över när jag kom med. Och så blev det. Sen var jag ordförande i tio år, tills Gunnel Färm tog över.

– Onsdagsklubben var till en början en liten grupp aktiva herrar som träffades och pratade politik, men innan jag kom med hade det blivit lite bättre balans, med flera starka kvinnor.

Ingemar konstaterar att han har jobbat mycket med kvinnor.

– En gång var jag inbjuden till S-kvinnors kongress, och då kom alla och hälsade på mig. Jag kände de flesta och hade suttit ordförande på åtskilliga av deras möten.

När vi träffas har han tagit med sig några äldre nummer av Onsdagsbladet.

– Då var det Rigmor Wallin som skrev, och jag tycker att hon gjorde ett bra jobb. Men några av gubbarna var petiga och hade alltid något att anmärka på, oftast bara småsaker. De var rent ut sagt taskiga mot henne. Det kan du gärna skriva!

De enda uppdrag Ingemar har kvar idag är som sista suppleant i stadsdelsföreningen i Sköndal, där han och Monica bor, och revisor i bostadsrättsföreningen.

– Jag tycker att jag förtjänar vara lite ledig, säger han. Men jag går gärna på möten, inte minst i PRO och PRO Kultur.

Många har som sagt också upptäckt att han är en synnerligen kompetent mötesordförande, så han blir ofta ombedd att sitta ordförande vid årsmöten i föreningar av många olika slag.

På Öland har han och Monica behållit Ingemars farfars gamla gård i Torslund, nära Färjestaden, och byggt ett nytt hus intill. Dit reser de ofta och gärna.

– Där har vi gott om plats för hela familjen. Vi har två söner och två barnbarn, som också är pojkar.

Eva Åhlström

För de flesta är Anna-Greta Leijon känd som politiker och minister i flera S-regeringar. 

Många kommer också ihåg henne som Skansenchef och förstås som tilltänkt kidnappningsoffer. Färre vet nog att hon också målar – och ännu färre att hennes politiska intresse väcktes i en nykterhetsorganisation.

Anna-Greta Leijon är stockholmare, född och uppvuxen på Långholmen och efter ett år i Uppsala och 28 år ”på landet” i Kallhäll återbördad till Stockholms innerstad. Vi träffas i hennes charmiga lägenhet under takåsarna på Söder, där katten Aslan vaktar från sitt utvalda hörn i vardagsrummet.

Hennes intresse för politik väcktes under skolåren. I hemmet på Långholmen, där hennes pappa var fångvaktare, diskuterades aldrig politik. Hennes mamma var till en början ”hemmafru” som arbetade som städerska på nätterna och senare sjukvårdsbiträde. Anna-Greta började på Sveaplans läroverk 1955 och blev snart aktiv i elevrådet och också skolans föreningsliv. Där fanns en teater- och litteraturförening. Så samhällsintresset och viljan att vara med och påverka fanns där redan, när skolan en dag fick ett besök som blev avgörande för hennes fortsatta väg .

– Det kom två killar från SSUH, Sveriges Studenters Helnykterhetsförbund De jobbade med att fånga upp intresserade gymnasieungdomar och ordna studiecirklar i olika ämnen. När de frågade om vi hade någon som kunde ordna cirklar svarade jag ja.

– SSUH hade en lokal i Gamla stan, och där träffades trevliga, samhällsintresserade och radikala ungdomar. Efter att ha lyssnat till en föreläsning om alkohol blev det som en frälsning för mig: Min pappa hade alkoholproblem. Jag vet vad det handlar om, så jag ska bli nykterist!

Anna-Greta blev aktiv i SSUH och ombudsman för Stockholmsdistriktet. Efter gymnasiet började hon läsa statskunskap i Uppsala och flyttade in på Nykterhetsvännernas studenthem.

– Det var en fin tid! Jag är inte nykterist längre, men jag har kamrater kvar från den tiden.

Hon var politiskt intresserad men hade ingen erfarenhet av partiverksamhet.
– Men nu träffade jag kamrater som var samhällsaktiva som socialdemokrater eller liberaler, och det var lärorikt.
Hon blev social ombudsman i studentkåren, där Birgitta Dahl var ordförande i Sociala utskottet, gick med i Laboremus (Socialdemokratiska studentförbundet) träffade Anders Leion (jo, de har samma efternamn men stavar det olika) och flyttade ihop med honom.

– Vi var politiskt intresserade och aktiva. Det som engagerade oss mest i studentförbundet, där jag var ordförande ett år, var internationella frågor, framför allt Vietnam och Sydafrika, men också jämställdhetsfrågor.

I studentkåren gjorde hon en jämställdhetsutredning, som väckte intresse. Sedan blev hon erbjuden jobb på AMS 1964 som amanuens på ”detaljen för kvinnligt arbete”.

– Jag ”var med barn”, som det hette då, och vi skulle flytta till Stockholm, där Anders gick på Handelshögskolan. Ett kort tag bodde vi i ett rum med kokvrå i Nyponet, men där var det svårt att ha barn. Tack vare att Anders stod i kö hos HSB blev vi erbjudna en stor lägenhet i Kallhäll. Det var rena landet för mig, som var uppväxt i stan, men 1964 flyttade vi dit.

– Jag kom dit med mage och jobb, men där fanns inga daghem. Så jag började jobba som tusan för det – och sögs in i kvinnoklubben, S-föreningen och arbetarekommunen. Om man sträcker ut lillfringet så …

Anna-Greta blev invald i skolstyrelsen i Järfälla och några år senare också i landstinget. Järfälla växte och var ett tag den kommun i landet som växte snabbast i landet.

– Kallhäll var ett gammalt brukssamhälle. Där möttes unga akademiker och yrkesarbetare. Till en början blev det krockar, och vi talade förbi varandra, men det gick snabbt över. Vi var alla glödande sossar och kämpade för dagisplatser, bättre villkor för dagmammorna och fler kvinnor i politiken.

– Det var roliga år i Järfälla! Men hur orkade man – ungar, jobb, pendling, politik? Som tur var hade jag god hjälp av min mamma.

Till partikongressen 1972 valdes Anna-Greta till ombud, och till den hade hon skrivit en motion om jämställdhet, som väckte mycket uppmärksamhet. Den inspirerade Olof Palme att tillsätta en Jämställdhetsdelegation, och Anna-Greta fick i uppdrag att leda den, direkt under statsrådsberedningen.

– Jag var med och byggde upp den, och den blev betydelsefull.

1973 kom hon med på Stockholms läns lista till riksdagen – och blev invald.

– Då hade vi jobbat ett tag med att kräva fler kvinnor på listorna.            

Det var Anna-Greta som kom med det första förslaget om varvade listor till fullmäktige, men då var det lite för tidigt. Några år senare var tiden mogen, och i valet 1976 införde Socialdemokraterna i Järfälla ”varannan damernas” många år innan det blev regel för partiet i hela landet. (Sedan 1994 har Socialdemokraterna i hela landet haft varvade listor i alla val.)

Anna-Greta var tillsammans med Ingela Thalén och Leni Björklund de mest kända kvinnorna bakom det uppmärksammade beslutet

– Men vi var inte ensamma! Vi var en stor grupp, inte bara akademiker utan också de som jobbade på skolbespisningen eller som dagmammor.

Anna-Greta blev alltså invald i riksdagen 1973. Samma år ombildade Olof Palme ombildade och utsåg henne till biträdande arbetsmarknadsminister.

– Olof frågade om jag ville jobba med kvinnornas arbetsmarknad, och jag sa ja direkt. Det var ju frågor som jag redan jobbat med. Sedan visade det sig att jag fick ta hand om invandrarfrågorna också, och om jag vetat det från början hade jag kanske behövt tänka lite längre.

Det blev inledningen på ett tiotal år i regeringen – biträdande arbetsmarknadsminister 1973-76, arbetsmarknadsminister 1982-1987, justitieminister 1987-88.

Vad har varit roligast?

– Det är omöjligt att svara på. Alla uppdragen har varit både roliga och jobbiga. Men de första åren, 1973-76, var jag delansvarig för en rad viktiga lagar på arbetsmarknaden – om anställningsskydd, om ledighet för fackliga förtroendeuppdrag och om villkoren på arbetsmarknaden. Det var roligt!

Ansvaret för invandrarfrågor blev desto jobbigare. Anna-Greta var ansvarig för utvisningen av terroristerna som sprängt den västtyska ambassaden 1975 och som skadades svårt under attentatet.

Men utvisningen fick följder. 1977 upptäckte Säpo att Norbert Kröcher och gruppen ”Kommando Sisgfried Hausner” planerade att kidnappa Anna-Greta för att tvinga den västtyska regeringen att släppa dem som fängslats.

– Det var inte roligt! Och det är svårt att glömma.

Under de borgerliga regeringsåren 1976-82 var Anna-Greta riksdagsledamot och arbetsmarknadspolitisk talesperson.

Efter valsegern 1982 blev hon arbetsmarknadsminister och fick ansvar för att få ner arbetslösheten, som ökat under borgarnas tid vid makten.

– Jag hade sett vad arbetslösheten gör med människor och ville verkligen medverka till att fler fick arbete. Det blev utbildning och en rad andra åtgärder, som tyvärr inte finns idag.

1987 blev hon justitieminister och var bland annat ansvarig för ”knivlagen” och för att skärpa straffen för våldsbrott med kvinnor. Det var också under hennes tid i regeringen som vi fick målsägarbiträden. Men sedan tvingades hon avgå efter Ebbe Carlsson-affären.

När hon lämnade regeringen 1988 återgick hon till riksdagen och blev ordförande i Finansutskottet.

– Men när Ingvar Carlsson gjorde en uppgörelse med Folkpartiet, som innebar att han tog tillbaka löftet om utvidgad föräldraförsäkring, som vi hade varit ute och pratat om vid partimöten, då kunde jag inte vara kvar i riksdagen. Ingvar blev ledsen, men jag kunde inte vara kvar.

Hon fick erbjudanden om andra uppdrag och var kvar i partiets 90-talsgrupp.

Men hösten 1991 fick vi borgerlig regering igen, och då var det centerpartisten Börje Hörnlund som erbjöd Anna-Greta jobb som generaldirektör för Arbetsmiljöinstitutet, ett oberoende institut som arbetar med forskning och information om arbetsmiljö, och där hon trivdes bra.

Några år senare fick hon ett helt oväntat erbjudande.
– Jag blev kontaktad av en rekryteringskonsult som frågade om jag ville efterträda Hasse Alfredson som chef för Skansen! För en stockholmsflicka var det ett drömjobb. Jag har varit på Skansen som barn, jag har dansat på Skansen och jag har alltid trivts där.

– Man hamnar på ställen man inte tänkt sig! Men där blev jag kvar nästan elva år. Det var roligt, spännande och jobbigt. Jag trivdes bra med den unika blandningen av djurpark, friluftsmuseum och hela Sveriges underhållningsscen.

Samtidigt var hon också ordförande för Sveriges Television och Moderna museet. Men när hon var 66 år gick hon i pension, och idag har hon inga uppdrag – utom att vara mormor och farmor.

– Tidigare var jag en mycket aktiv mormor och farmor, men det senaste året har jag haft bröstcancer – och har fortfarande biverkningar – så jag har inte orkat så mycket. Men jag har fått bra behandling, och nu mår jag bättre.

Något som alltid får henne att må bättre är att måla. Anna-Greta ingår sedan 2009 i Mariamålarna med ateljé i Mariahissen, och nyligen hade hon tillsammans med några andra en utställning i ett galleri på Hornsgatspuckeln.

– Jag började måla som terapi efter Ebbe Carlsson-affären, och sedan har jag fortsatt.  När jag målar kan jag koppla loss allt annat och bara koncentrera mig på det jag har på staffliet. Jag har ingen avancerad konstutbildning, men jag har gått en del kurser genom åren.

På väggarna i lägenheten hänger flera av hennes alster.

– Under pandemin blev det inte så många besök i ateljén, de flesta är pensionärer och måste vara försiktiga, men nu ser jag fram emot att börja gå dit igen. Och nyligen var jag ordförande på Mariamålarnas årsmöte. Det var kul!

Sedan restriktionerna släpptes har det också blivit möjligt att träffa goda vänner, gå på bio och teater igen. Och umgås med familjen – tre barn, sex barnbarn och två barnbarnsbarn.

– Vi brukar träffas alla till jul och på sommaren i mitt fritidshus i Ängelsberg, och det ser jag fram emot. Men först ska jag göra något som jag aldrig gjort förut. Jag ska åka till Hornborgasjön tillsammans med min dotter Britta och titta på trandansen.

Eva Åhlström

Rötterna i Dalarna och släktgården i Leksand är viktiga för Rolf Lindell. Men han är född och uppvuxen på Kungsholmen och i Vasastan. Alltså är det i Stockholm den forne tenorsaxofonisten verkat i politik och samhälle – med undantag för en tid som länsaktuarie i Falun.

– Det var en idyllisk uppväxt i en SKB-etta i Fredhäll på Kungsholmen. Pappa jobbade på Telegrafen och Posten, mamma hade deltid på Konsum. Jag och min fem år äldre syster sov i rummet och föräldrarna i köket.

– Våra släktingar i Stockholm hälsade på titt som tätt, inte minst för att vi råkade ha lyxen av ett badkar i vår moderna, om än trånga, lägenhet. Mor var kanske inte alltid så glad åt det intensiva gästbadandet…

– Där hade jag mina första 15 år, sedan flyttade vi till Dannemoragatan i Vasastan där pappa som anställd vid Postverket fick en tjänstebostad, en tvårummare. Barndomens somrar tillbringade Rolf hos mormor i Leksand. Hennes lilla stuga var full av ungar, man bodde upp till tolv personer hemma hos henne.

 – Jag hade lätt för mig i Fredhälls folkskola och kom in på realskolan, men där hade jag lite problem med matte och tyska och fick gå om ett år innan det blev realexamen. Jag kom i alla fall in på gymnasiet, på Norra Reals allmänna linje, språklig gren.

– Det var först här jag blev ordentligt varse att vi levde i ett samhälle med stora klasskillnader. Jag fick skolkamrater som bodde i fashionabla stora lägenheter runt om i Stockholm, i till exempel Ålsten och på Östermalm.

På gymnasiet väcktes ett nytt stort intresse i Rolfs liv, musicerandet. Han köpte en tenorsaxofon och lärde sig spela via korrespondens – och bildade orkester ihop med nio klasskamrater.

– Vi var fyra blåsare i den stora ensemblen. Vi spelade både på helger och veckokvällar, söndagsdanser i Drottninggatsbacken och ute på skoldanser runt om i stan. Vi hade spelningar på Lorry i Sundbyberg, på Mörby ungdomsgård – och på legendariska Nalen på Regeringsgatan.

– En nyårsafton lirade vi i Blå Hallen i Stadshuset, då i en konstellation som jag ledde, RG Lindells Rötterna i Dalarna och släktgården i Leksand är viktiga för Rolf Lindell.

Men han är född och uppvuxen på Kungsholmen och i Vasastan. Alltså är det i Stockholm den forne tenorsaxofonisten verkat i politik och samhälle – med undantag för en tid som länsaktuarie i Falun.

En riktigt stor grej var när vi en nyårsafton i Hägersten lirade som förband åt Monica Zetterlund. – Visst hade man drömmar om att bli yrkesmusiker, men jag insåg att jag inte hade den där speciella begåvningen som krävs för att hamna bland de främsta. Så jag la av. I stället blev det lumpen som flottist med tjänstgöring som telegrafist på jagaren Hälsingland.

-En stormig natt ombord på fartyget hade vi en sjögång som nog är det värsta jag har varit med om. Fast efter den fruktansvärda upplevelsen har jag aldrig blivit sjösjuk…

Rolf Lindell tycker att han annars hade en bra tillvaro på jagaren där han hade hand om posthanteringen och fick gå i land för att lämna och ta emot brev från och till sina kamrater – men också göra sig populär genom att å deras vägnar handla på Systemet.

– Innan muck skulle vi göra en resa till Leningrad. Men vi gick på grund utanför Nynäshamn och Hälsingland hamnade i docka på Örlogsvarvet på Djurgården. Så det blev ju inget Leningrad. I stället fick vi gå i land och kunde bo hemma – men med bibehållet sjötillägg. Det var inte så illa.

Efter värnplikten blev det universitetsstudier i nationalekonomi, statistik, sociologi och kulturgeografi. Med en fil kand i bagaget fick han 1965 sitt första jobb som amanuens på Statistiska centralbyrån, SCB. Han arbetade med prognoser och ställde samman tabeller.

– Det förde in mig på regionalpolitikens område och nästa jobb blev som länsaktuarie på länsstyrelsen i Falun i det som då hette Kopparbergs län, numera Dalarna. Här handlade det om att göra verklighet av det regering och riksdag hade bestämt skulle ingå i Länsplanering 67.

Karriären gick vidare, efter Falun blev det återflytt till Stockholm och tjänstemannajobb på bostadsdepartementet, som då leddes av Ingvar Carlsson.

– Den fysiska riksplaneringen hade dittills varit undermålig, staten kunde inte fatta beslut om vad som borde göras var, vilket bland annat försvårade att bedriva lokaliseringspolitik eller besluta om var och hur miljöstörande verksamhet fick och inte fick bedrivas.

Rolf Lindell pekar på exemplet den nya hamnen i Norvik utanför Nynäshamn. Den ägs och drivs av Stockholms hamnar.

– Den platsen var jag med om att peka ut som bra hamnplacering när vi arbetade med den fysiska riksplaneringen. Sedan dröjde det många år innan det projektet blev av, men när det äntligen skedde fick jag ju vara med om att delta i besluten, då som stockholmspolitiker och som ledamot i styrelsen för Stockholms hamnar.

Efter bostadsdepartementet blev det arbete på nystartade miljödepartementet, först under Birgitta Dahl. – Då fick jag vara med om att arbeta fram den första miljöpropositionen.

Efter valet 1976 blev Olof Johansson Rolfs nye chef. Vid sitt första möte med den nye centerpartistiske miljöministern förklarade Rolf Lindell:

– Jag vill bara tala om så att du vet att jag är aktiv socialdemokratisk lokalpolitiker här i Stockholm. Men jag kan hålla i sär den rollen från den som opolitisk tjänsteman här på departementet.

Olof Johansson tog det på rätt sätt och sa att vi ju båda kom från folkrörelsepartier så det skulle nog gå bra. Under tjänstemannaåren i regeringskansliet avancerade Rolf Lindell till departementsråd och deltog i statliga utredningar. Han var huvudsekreterare i en utredning om turismens framtid. Och han hade ett specialförordnande som generalsekreterare i den svenska nationalkommittén för Agenda 21.

– Jag gick med i Socialdemokraterna 1968, mycket tack vare min beundran för Olof Palme. Och jag blev så småningom aktiv i partiarbetet, har varit aktiv i Vårberg och ordförande i Matteusföreningen i Vasastan.

Sedan 1982 bor jag på Gärdet och har där varit ordförande i Östermalm-Gärdets S-förening.

– När Norra innerstans partikrets bildades valdes jag till dess första ordförande.

För de aktiva medlemmarna inom Stockholms arbetarekommun är Rolf Lindell sannolikt mest känd som den valberedningsordförande som kliver upp på redskapen och kungör förslag om vilka som ska sitta i de styrande organen i Sveriges största partidistrikt. Och just nu är Rolf mitt inne i den intensiva process som tar fram namnförslagen till årsmötet 23 april. Om distriktets ordförandeskap blir det dock ingen batalj, Anders Ygemans mandat löper ut först nästa år.

– Jag är nominerad att leda valberedningen ett år till, men vi får se hur det blir med den saken. Vi valberedare föreslår ju inte själva vilka som ska sitta i det organet. Efter att ha varit förtroendevald i Stockholms stad, som ersättare i stadsfullmäktige, ordförande och vice ordförande i Östermalms stadsdelsnämnd och suttit i en rad olika nämnder och styrelser, senast stadens skönhetsråd, har Rolf Lindell de senaste mandatperioderna skiftat över till regionpolitiken.

I dag är Rolf Lindell ledamot i regionfullmäktige och andre vice ordförande och oppositionsledare både i fastighets- och servicenämnden och i regionens fastighetsbolag Locum.

Nu siktar han på fyra år till i regionfullmäktige, har av repskapet placerats på valbar plats även i valet den 11 september 2022. Men livet är inte bara politik.

– Fru, barn och fem barnbarn och hunden Selma tar ju en del av tiden – och så förstås släktgården i Leksand där jag passar på att vara så mycket som möjligt. Och man hinner ju se och en och annan hockeymatch när favoritlaget Leksands IF spelar i Tegera Arena.

Ove Andersson

Genom hela sin långa forskarkarriär har Lena Gonäs drivits av att ta reda på hur saker egentligen ser ut för att man ska kunna rätta till det som inte fungerar som det borde. 
Efter många års forskning om arbetsliv och arbetsmarknad har hon nu grävt djupare både i hemorten Ältas historia och i ett spännande livsöde i den egna släkten.

Lena Gonäs är född i Ludvika och tillbringade sina tre första år i Grängesberg, där Gruvarbetareförbundet hade sitt kontor och hennes pappa var förbundssekreterare.

Han började som gruvarbetare men ville vidare och utbildade sig först på Brunnsvik och sedan på Socialinstitutet. Därifrån återvände han till Gruv ett tag innan han blev länsbostadsdirektör och flyttade med familjen till Falun.

– Så jag växte upp i Falun, förklarar Lena. Mamma kom från Stockholm, och hon och pappa träffades på Brunnsvik.

– Mamma blev chockad av den patriarkala miljön i Bergslagen. Hon kom från en helt annan värld och hade bland annat arbetat med Elise Ottesen Jensen i RFSU. Så man kan nog säga att jag fick politiken med modersmjölken.

Falun var då en mycket borgerlig kommun, präglad av militärer och tjänstemän.

– Där bodde disponenten för Stora Kopparbergs AB i en murom-gärdad villa. Och dit kom pappa och mamma med helt andra värderingar.

I Falun gick Lena i realskolan och gymnasiet på Högre Allmänna Läroverket.

– Där väcktes mitt engagemang för jämställdhet när jag upptäckte att det var högre antagningspoäng för flickor än för pojkar.

I läroverket var hon med och startade en SSU-klubb men var inte särskilt aktiv, för studierna tog överhanden.

Efter gymnasiet var det självklart både för Lena och hennes föräldrar att hon skulle fortsätta studera.

– Pappa tyckte att jag skulle satsa på ekonomisk geografi. Han var så intresserad av den ekonomiska kartan, att se hur människor påverkas av var de bor. Mamma tyckte att jag skulle bli barnläkare.

Lena valde att lyssna på sin far, flyttade till Uppsala och läste in en pol mag med kulturgeografi som huvudämne.

I Uppsala engagerade hon sig också i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, och där träffade hon blivande maken Roland Spånt 1964. De gifte sig 1968 och har hållit ihop sedan dess.

Efter examen fick hon jobb på Institutet för arbetsmarknadsfrågor, där Rudolf Meidner var föreståndare, och där började hennes långa forskarkarriär.

– Det var ett fristående institut för tillämpad forskning. Efter ett tag omvandlades och utvidgades det till Institutet för social forskning, där man inte bara studerade arbetsmarknaden utan också levnadsförhållanden. Det var forskning som satte spår.

Parallellt med arbetet blev Lena doktorand, knuten till Uppsala universitet, med Rudolf Meidner som handledare, tillsammans med Gunnar Arpi, som då var rektor för Handelshögskolan och sedan professor i kulturgeografi i Uppsala. 1974 disputerade hon med avhandlingen ”Företagsnedläggning och arbetsmarknadspolitik. En studie av sysselsättningskriserna vid Oskarshamns varv”. Den handlade framför allt om vart de tog vägen som förlorade jobben i samband med de olika kriserna vid varvet.

– Att skriva avhandlingen medan jag jobbade på Institutet för social forskning var stimulerande. Vi var många forskare där, och vi inspirerade varandra.

Rudolf Meidner och Gösta Rehn utvecklade den svenska modellen med solidarisk lönepolitik och arbetsmarknadspolitik i samband med att företag lades ner – i stället för att låta företag som inte kunde betala marknads- mässiga löner leva vidare. Lenas avhandling visar hur det kunde gå till.

Efter doktorsexamen blev Lena först knuten till Institutet för framtidsstudier, och projektet Arbetslivet i framtiden med Gösta Rehn i spetsen, och sedan till Arbetslivscentrum.

Jag drivs av nyfikenhet, av att ta reda på hur det är, och jag hade svårt att inordna mig i det akademiska systemet där poäng och betyg var viktigast. För mig var det viktigare att forska om arbetslivet. I det ligger så mycket – segregation, könsuppdelning, utbildningens effekt på arbetsmarknaden … Vi bär våra historier med oss.

– Det är därför jag trivs med arbetslivsinriktad forskning, för jag vill undersöka hur det verkligen ser ut. Men det var inte populärt på alla håll. Vi blev kritiserade för att vi var för praktikorienterade och blev utsatta för granskning av den akademiska världen.

Lena blev docent, vilket gav henne en akademisk kvalitetsstämpel, och Arbetslivscentrum slogs ihop med Institutet för arbetsmiljöforskning till nya Arbetslivsinstitutet – som lades ner av den borgerliga regeringen 2007.

– Då hade vi förstått ett tag att det inte kunde få fortsätta. Vi hade ju garanterade anslag för forskning om arbetslivet, samtidigt som vår forskning var akademiskt gångbar och vi var fria att söka ämnen och partners.

– Men vi fick kritik från alla möjliga håll. I den akademiska världen var man ju tvungen att slita med att söka pengar från olika forskningsfonder.

Innan dess hade Lena producerat en imponerande lång rad forskningsrapporter och böcker om svensk arbetsmarknad och den svenska modellen. I många av skrifterna analyserar hon olika aspekter av det könsuppdelade arbetslivet och hur kvinnorna missgynnas.

– Jämställdhet är som sagt en hjärtefråga. Det blev extra tydligt under daghemstiden, när jag var mycket engagerad i politiken i Nacka. Moderaterna gjorde en undersökning om behovet av barnomsorg, som fick mig att gå i taket. Man skulle svara på om det var bäst att ha barnen hemma eller på daghem ”om man kunde bortse från alla ekonomiska och sociala förhållanden”. Hur många kunde det? Snacka om vinklad undersökning!

Lena och Roland bodde först i Uppsala och flyttade 1972 till Älta, där de fortfarande bor – på en tomt som Lenas familj har ägt i drygt 100 år.

– Min mormor och morfar köpte den 1918. Innan dess var Älta en ren jordbruksbygd. Vi tog över tomten och byggde ett hus, som vi sedan har byggt om successivt – med bland annat bergvärme, nytt tak och växthus.

Parallellt med forskningen har hon också undervisat ända sedan åren som doktorand i Uppsala.

– Jag har också föreläst mycket på kurser utanför universitetet, och i Karlstad höll jag i en kurs om Sverige och Europa.

Hon har också varit engagerad i ett antal offentliga utredningar, bland annat den om den sociala dimensionen i EU-medlemskapet.

– Jag brydde mig mycket om hur ett EU-medlemskap skulle påverka de sociala förhållandena i Sverige och den svenska modellen. Så inför folkomröstningen var jag engagerad i Socialdemokrater mot EU.

– Men senare blev jag anlitad som expert åt EU-kommissionens grupp för jämställdhet.

2000 blev Lena professor i arbetsvetenskap vid universitetet i Karlstad, och där blev hon kvar tills hon gick i pension 2012 och blev professor emerita.

– Jag blev tillfrågad om att komma till Karlstad, förklarar hon. Arbetsvetenskap var annars ett ämne på de tekniska högskolorna, men här blev det ett samhällsvetenskapligt ämne.

Lena och Roland bodde kvar i Älta, och Lena veckopendlade till Karlstad. De tre barnen hade vuxit upp och klarade sig själva.

2013 blev Lena också senior researcher vid Karolinska Institutets avdelning för försäkringsmedicin.

– Jag är van att skaffa forskningsmedel och där har jag dragit in några miljoner till olika forskningsprojekt.

S-föreningen i Älta bildades 1921, och nu har Lena tillsammans med vännerna Eva Hall och Britta Högberg skrivit en bok om de 100 år som gått sedan dess.

– Den har precis lämnats till tryck, så nu ser vi fram emot att kunna sprida den.

Samtidigt som hon arbetat med boken om Älta har hon samlat material till en bok om sin morfars mamma, som var barnflicka hos August Strindberg och Siri von Essen och skrev dagbok om sina upplevelser i den allt annat än harmoniska familjen.

– Ältaboken skulle bli klar först, men det här ligger och jäser.

Förutom villan i Älta har Lena och Roland två andra hus att ta hand om, ett sommarhus vid havet på Fårö, dit de åker så ofta de kan, och en liten sportstuga vid sjön i Grängesberg.

– Men under senare år är det mest sonen Pelle som åkt dit för att fiska. Pelle

har två äldre systrar, Sara och Anna, och alla tre bor i Stockholmsområdet med sina familjer.– Vi har sju barnbarn, så ofta är hela vårt hus en lekstuga.

Eva Åhlström

Han kallar sig gärna agitator. Han ska göra allt för att pensionärernas villkor ska komma högst på den politiska dagordningen inför valet i höst.

- Vi äldre måste driva på och ta plats i politiken. Ingen annan gör det åt oss.

Det säger Curre Hansson, stridbar ordförande för PRO i Stockholms län och medlem i Onsdagsklubben.

Därför går han fram med budskapet: ”Kryssa en pensionär i valet”!

Var femte invånare i Sverige är 65 år eller äldre. Ändå finns i Riksdagen i dag bara tio ledamöter i pensionsåldern. Det är bara några ynka procent.

Curre Hansson tycker det är orimligt. Precis som han som SSU-are en gång i tiden krävde fler yngre i politiken, kämpar han idag för att fler äldre ska bli nominerade på valbara platser.

Men det är inget självändamål. Han menar att det är nödvändigt därför att det finns så stora brister när det gäller välfärden och tryggheten.

- Vilka var det som drev fram jämställdheten och barnomsorgen på sextio- och sjuttiotalet? Jo, det var de unga tjejerna.

- På samma sätt är det med äldrefrågorna i dag. Det är vi som är berörda, som upplever problemen och bristerna, som måste både vara pådrivande och vara med där besluten fattas, säger han.

Curre Hansson lever som han lär. Han beslutade sig för att kandidera till Riksdagen för Socialdemokraterna inför årets val, trots att han hade avslutat sin andra period i landstinget och tänkt att lämna den aktiva politiken.

Han döljer inte sin besvikelse över att såväl han som flera andra äldre hamnade ganska långt ner på listorna när dessa nyligen fastställdes.

- Det är stor risk att vi får ännu sämre representation när det gäller äldre efter valet i höst. Det tycker jag är en skandal.

Därför arbetar han nu för att de olika pensionärsorganisationerna ska gå samman i en kampanj som går ut på att få fler pensionärer valda. Själv funderar han på att bedriva en egen personvalskampanj. Lusten och kraften, tycks han ha.

Han har redan som relativt ny ordförande i sitt PRO-distrikt synts och hörts i medierna. I höstas var han med och organiserade en uppmärksammad demonstration med krav bland annat på att hemtjänstpersonalen ska vara vaccinerad mot Covid.

- Vi måste kunna lita på att personalen i hemtjänsten är vaccinerad. Vi äldre ska inte vara rädda för personalen. Och rappa på med en tredje spruta till oss äldre, sade han också då.

Curre Hansson kallar sig ett barn av det svenska folkhemmet. Uppväxt i en typisk arbetarfamilj där facket och folkrörelserna stod för bildning och möjligheter till klassresa.

Han föddes på Söder i Stockholm. Familjen bodde då i en liten ruffig lägenhet. De flyttade till en lägenhet i Hökarängen ,”en folkhemslimpa”, som han uttrycker det, och när han var tio år kunde de flytta in ett nyproducerat småhus.

- Det var en sagolik bostadskarriär för en arbetarfamilj. Från trångbodda till ett eget småhus på hundra kvadrat på tio år, säger han. Tomträtt och lån som vanliga arbetare kunde ha råd med var en viktig del av folkhemmet.

Han gick ut sina nio år i enhetsskolan, men sedan fick det vara nog med skola. Han har känt det som en brist.

- Man kommer till korta när man inte har längre utbildning. Man känner att man har både idéer och kunskaper, men inte språket. Man håller tyst i vissa sammanhang.

Han var med i SSU, höll sig där gärna till de fackliga kamraterna. Där kända han sig hemma.

Curre Hansson blev aktiv politiken både kommunalt och i dåvarande landstinget.

I slutet på åttiotalet lämnade både han och hans dåvarande fru Annika Johansson, som också var förtroendevald, sina politiska uppdrag. Han arbetade bland annat på Skådebanan och i Hyresgäströrelsen och startade en egen konsultverksamhet, med uppdrag från folkrörelser, kommuner och privata företag. Han var med och startade och drev en hel del projekt.

Han blev änkling hösten 2019. Något som han ännu har svårt att tala om.

-Vi fick 45 år ihop, säger han med sorg i rösten.

Att på nytt engagera sig i äldrepolitiken, både i PRO och i Socialdemokraterna, var ett sätt att bearbeta sorgen och att kunna gå vidare.

Sina erfarenheter från att leda folkrörelsearbete och sin talang som agitator och talare får han användning för nu i arbetet för bättre villkor för de äldre. Själv bor han i ett kollektivhus för äldre, och trivs bra med den gemenskap det ger, men tänker på alla som bor ensamma och har svårt att överhuvudtaget komma ut och träffa andra.

- Jag tänker på alla som bor i ”folkhemslimporna” och inte kan komma ut därför att de inte har hiss i huset. Och ska vi acceptera att pensionärer som har hemtjänst ska behöva släppa in fjorton olika personer i sina hem under en tvåveckorsperiod. Skulle vi acceptera något liknande om det gällde ungarna skolan eller förskolan, frågar han.

Han jämför med sin farmor som fick tio goda år på slutet på servicehemmet på Reymersholme.

- Min drivkraft är att vi ska ta tillbaka välfärdssamhället.

Tommy Svensson

 Onsdagsprofilen Britten Lagerkvist Tranströmer

Britten Lagerkvist Tranströmer vill vara med och påverka – som politiker, som kooperatör och som medmänniska.
– Jag vill ju tro på rättvisa, säger hon. Men livet är inte rättvist. Så vi för försöka göra det så rättvist vi kan, utifrån våra förutsättningar.

Om man googlar på Britten Lagerkvist Tranströmer får man veta att hon är ”kooperatör, korrekturläsare, (f.d.) förbundsordförande och lokalpolitiker”. Det stämmer förstås nästan, men listan behöver kompletteras med kyrkopolitiker och volontär där hon behövs.

Vi träffas i S:ta Maria Magdalena kyrka på Söder. Här känner Britten sig hemma, både som ordförande i kyrkorådet och som volontär. Hon visar gärna den vackra kyrkan där ljuset flödar in genom stora fönster.

– Jag är här varje måndag för att kyrkan ska kunna vara öppen. Här tar jag emot folk som vill tända ett ljus, veta mer om kyrkan och skaldegravarna på kyrkogården eller bara söka skydd när det regnar.

Tillsammans med några andra seniorer avlastar hon vaktmästarna så att kyrkan kan hållas öppen alla dagar. Här är hon också kyrkguide och konsertvärd.

– Idag behöver vi öppna platser mer än någonsin, platser där alla är välkomna oavsett religion eller tro över huvud taget. Kyrkan är en sådan plats, och det känns bra.

Medan vi pratar i ett litet mysigt kök i ett hörn av kyrkan, pågår valet av Magdalena Andersson till statsminister i riksdagen, och plötsligt kommer en av kyrkans vaktmästare in och ger Britten en stor kram.

– Nu är du väl glad, säger hon. Det är ju det här du har kämpat för.
Britten svarar med ett varmt leende. Flickors och kvinnors möjligheter att delta i samhällsutvecklingen är något som hon har kämpat för så länge hon kan minnas, och nu får hon uppleva att ännu ett glastak krossas.

Britten har varit stockholmare sedan hon föddes. Hon växte upp i Vasastan med föräldrarna Gösta Tranströmer och Ulla Löfmarck.

– Jag har bara bott i två församlingar i hela mitt liv – Gustav Vasa och Maria Magdalena. På flera adresser visserligen, men bara i de församlingarna.

Sedan 1980-talet bor hon tillsammans med Urban Ryadal nära Södra station.

– Jag är rik, säger hon. Inte på pengar men på upplevelser och familj. Jag har fem barn, tolv barnbarn och fem barnbarnsbarn.

Efternamnet Lagerkvist fick hon av sin förste man Bo, som är pappa till de fyra äldsta barnen. Men hon är född Tranströmer – och ja, hon är släkt med den kände poeten och nobelpristagaren. Han var hennes halvbror.

– Vi har samma pappa men har inte växt upp tillsammans. Han bodde med sin mamma. Men vi har umgåtts, och jag har några julklappsverser som jag är mycket rädd om.

Britten gick i gymnasiet på Nya Elementar i Åkeshov. Där träffade hon klasskamraten Bo, som hon sedan gifte sig med.

– Jag var gravid när jag tog studenten, och första barnet föddes strax efter examen. Och sen fick vi tre till ganska snart. Så jag var fyrabarnsmamma när jag var 25, men yngsta dottern Nanna fick jag först när jag fyllt 40.

Att få barn direkt efter studentexamen var förstås inte den bästa förutsättningen för fortsatta studier och yrkesval. Men den lilla familjen måste försörjas, och Britten som redan tidigare hade jobbat av och till som korrekturläsare kunde fortsätta med det.

Båda hennes föräldrar arbetade som förlagsredaktörer, och Britten kom tidigt i kontakt med den branschen.

– Pappa hade med sig jobb till landet på sommaren. Jag började hjälpa honom med korrekturläsning redan när jag var tolv år, och de upptäckte att jag var bra på det, så jag fick fortsätta.

– Sedan, när jag fått barn, kunde jag hämta korr på förlaget och läsa hemma.

Vid sidan av korrekturläsandet har Britten genom alla år varit engagerad i kooperationen och lokalpolitiken. Intresset för kooperation väcktes när familjen, som handlade på Konsum, räknade kvitton för att få återbäring.

– Jag ville veta mer om hur det fungerade, så jag deltog i en distriktsstämma när jag var 25, berättar hon. Jag ställde frågor, blev uppmärksammad och snart efter det invald i ett medlemsråd. När ordföranden där skulle avgå ville han att jag skulle efterträda honom.

På den vägen har det fortsatt. Från medlemsrådet gick Britten vidare till ett oräkneligt antal andra uppdrag inom kooperationen, från styrelsen för Stockholms Konsumentförening till styrelsen för Kooperativa Förbundet.

– Där var det inte många tjejer på den tiden, men jag fortsatte att ställa frågor och göra vad jag kunde för att påverka.

Insatserna i KF:s styrelse ledde också till uppdrag i IKA, Internationella Kooperativa Alliansen.

– Mina många år inom kooperationen gav mig möjlighet att få arbeta för en god sak, träffa fantastiska människor och se mig om i världen.

– Jag fick åka på kongresser, den första i Warszawa och sedan i flera andra länder.

Som ordförande i Kooperativa Gillesförbundet kom hon också med i Sidas kvinnoråd och fick vara med och påverka kvinnors roll i utvecklingssamarbetet.

Idag är Britten fortfarande aktiv kooperatör men i lite mindre skala.

– Jag är volontär på Skansen, i den lilla Konsumbutiken där, och får berätta om kooperationen på 1930-talet. Det är så roligt!

Att Britten skulle bli socialdemokrat var långt ifrån förväntat.

– Pappa var liberal, och mamma röstade på högern. Men det var mest för att morfar var högerman, inte för att hon själv delade hans åsikter.

– Men både pappa och mamma var antinazister. De förklarade hur de tänkte och uppmanade mig att bestämma själv hur jag ville rösta. Men jag minns att mamma blev förvånad när jag blev sosse.

Det var inget självklart beslut. Britten läste alla partiers program och hittade inget som stämde på alla punkter med hennes åsikter.

– Jag fick rådet av en styrelsekompis i Konsumentföreningen att antingen starta ett eget parti eller gå med i det parti som låg närmast det jag stod för och försöka påverka det.

Hon valde det senare och gick med i Socialdemokraterna 1972.

– Man får göra så gott man kan inom de ramar som finns – och samtidigt tala om vad man egentligen vill göra. Demokratin leder inte alltid dit man vill, men jag vill fortfarande ha demokrati.

Hon vill som sagt påverka, så det dröjde inte länge förrän hon blev vald först till nämndeman och sedan till ledamot i den sociala distriktsnämnden på Norrmalm, där hon bodde då.

– Efter valet 1976, som vi förlorade, fick vi inte behålla ordförandeposten. Men jag blev gruppledare tills distriktsnämnderna lades ner.

När stadsdelsnämnderna inrättades, kom hon först med i den för Norrmalm och senare, efter flytten till Söder, i Södermals stadsdelsnämnd. Idag är hon också vice ordförande i Södermalms sociala delegation och ersättare i kommunfullmäktige i Stockholm.

Att peka på några hjärtefrågor tycker hon är svårt.

– Jag vill ju tro på rättvisa, men livet är inte rättvist. Så jag har kommit fram till att vi får försöka göra det så rättvist vi kan, utifrån våra förutsättningar. Det går inte att ge alla samma möjligheter, men vi måste göra vad vi kan.

Hon har lättare att peka på konkreta missförhållanden som hon vill ändra på.

– Något som retar gallfeber på mig är den här övertron på att det skulle bli bättre med privata alternativ och att skattemedel får gå till andras vinst. Att vissa privata skolor får köpa stadens skolfastigheter är helt vansinnigt. Hur ska vi kunna få tillbaka dem?
– Samhället har ansvar för att ge alla utbildning och måste se till att det finns förutsättningar för det! Privata skolor har sällan egna bibliotek, och i innerstaden har de inga riktiga skolgårdar utan barnen får slita på stadens parker – för något som skolorna i princip har ersättning för.

Som vice ordförande i Södermalms sociala delegation har hon just upprörts över information från Kommunala Pensionärsrådet om att de gamla på stadsdelens boenden efter att tidigare ha fått vara med och bestämma vilka som skulle laga deras mat nu klagar över microvärmd och smaklös mat från andra leverantörer.

– För mig är det viktigt att fånga upp frågor och göra något åt dem. Och maten är så viktig! Alla borde ha rätt att välja vad de vill äta.

– Ett annat stort bekymmer är att om man bor på Södermalm och får problem med ekonomin har man inte en chans att bo kvar här, eftersom hyrorna är alldeles för höga.

Förutom uppdragen i församlingen, stadsdelen och kommunfullmäktige är Britten också med i Allmänna Reklamationsnämnden som konsumentrepresentant.

– Det är ett roligt uppdrag, där jag känner att jag gör nytta – och lär mig massor av kunniga experter från olika branscher.

På hemmaplan är hon också nyvald ordförande i sin bostadsrättsförening.

– Jag skulle kola vippen om jag inte hade något att göra. Hellre lite för mycket än lite för lite!

Eva Åhlström

Han var försvunnen i de röda khmerernas Kampuchea. Ingen visste om han eller hans journalistkollegor Herman Lindqvist och Olle Tolgraven ens var vid liv. – Det var ju tufft, framförallt för min fru som inte heller hon fick några livstecken från oss där vi satt totalt isolerade på franska ambassaden i huvudstaden Phnom Penh.

Sven-Oskar Ruhmén berättar om sitt många gånger äventyrliga och farliga journalistliv runt om i världen, men också om dramatik på hemmaplan, både på insida och utsida i svensk politik. Det ska börjas i tid det som stort ska bli. Den sentensen passar synnerligen väl in på onsdagsklubbmedlemmen Sven-Oskar.

– Jag började arbeta för Arbetarbladet i Gävle som elvaåring. Det var mest sportnotiser och jag skrev för 6 öre raden det året jag började, 1947. Det höjdes så småningom till 8 öre… – Så man kan nog säga att jag började försörja mig redan på den tiden och att jag praktiskt taget växte upp på S-tidningens redaktion. Han var mer där än i skolan. Ändå skötte han studierna och fick bra betyg. 

-Lärarna hade respekt för mig, men tyckte inte att ”tidningssvenska” var något vidare.

Efter studenten på Gävle läroverk bar det av till Uppsala för studier i statskunskap, sociologi och slaviska språk.

– Det sistnämnda skulle jag så småningom få glädje av på Aftonbladet. Inför Nikita Chrusjtjovs Sverigebesök 1964 skulle tidningens medarbetare Kerstin Bergström göra en större reportageresa i Sovjet. Men hon blev sjuk. Då kom tidningens redaktionschef Sigurd Glans ihåg att jag ju hade läst slaviska språk och rimligen kunde ta mig fram där borta på mina ryska språkkunskaper.

 – Inte för att jag talade ryska, men kunde ändå läsa språket hjälpligt så det gick hyfsat bra att ta sig fram där borta, lättare att etablera kontakt med folk. Det var verkligen spännande sju veckor, som gav flera bra ”knäck” från det på den tiden rätt så okända Sovjet.

Aftonbladet försökte flera gånger värva den flitige och duktige Gävle-journalisten. Men han var ännu inte alls sugen på att lämna hemstaden och sin tidning där. Inte förrän det plötsligt började gå dåligt för Arbetarbladet.

– Det blev uppsägningar på redaktionen och även om jag då var fast anställd hörde jag till de varslade. Jag som var nygift och just fått egen lägenhet tyckte det var orättvist, så jag sa till chefredaktören Yngve Möller att jag ju hade jobbat tio år på tidningen och borde få stanna. Men han påpekade att jag inte varit fastanställd så länge och att av alla på redaktionen var nog jag den som trots allt skulle ha lättast att få ny anställning.

Yngve Möller hade rätt. Den unge Sven-Oskar Ruhmén var redan vid den tiden så pass känd och eftertraktad i branschen att han fick 60 olika jobberbjudanden!

– Jag behövde inte ens flytta från Gävle, tog erbjudandet att bli Aftonbladets riksredaktör i hemlänet och det var det jag var när Glans ringde och övertalade mig att med kort varsel göra resan till Sovjet. Tillbaka i Gävle dröjde det inte länge förrän Glans & co nere i huvudstaden gav sin riksredaktör återkommande erbjudanden om att flytta till Stockholm. Men Sven Oskar fortsatte att nobba.

Men så en dag ringde Sigurd Glans och sa: ”Okey att du inte vill flytta till Stockholm, men vad säger du om att bli Aftonbladets korrespondent i London?”

– Då sa jag ja tack på en gång. För det var 1966 och det vankades fotbolls-VM, som så klart lockade. Dessutom rådde ju Beatles-feber och det var intressant politiskt med Labours Harold Wilson som premiärminister.

– Till den VM-turneringen hade då Aftonbladet mig på plats och så skickade man dit sportchefen Nic Åslund. Trots att vi bara var två höll vi ställningarna mycket framgångsrikt i matchen mot värsta konkurrenten Expressen – som hade sju medarbetare på plats. Efter två intensiva år i London var det dags igen för hemmabasen att försöka få Ruhmén till Stockholm. Denna gång lyckades Sigurd Glans: – Nic Åslund skulle sluta på tidningen och då ville man att jag skulle bli sportchef. Så jag och familjen lämnade London och nu blev det till slut Stockholm i alla fall.

På den här tiden rådde fortfarande en cementerad doktrin att sportjournalister inte skulle blanda ihop idrott och politik. Men så hände det att Sveriges lag skulle möta apartheidregimen Rhodesias lag i tennisens Davis Cup, i Båstad.

– Då var det min övertygelse som sportchef på Aftonbladet att vi skulle fördöma och bojkotta rhodesierna.

– Mina kommentarer blev ju verkligen politiska och jag tyckte att det var dags att vi i tog ställning – även på sportsidorna. Men vilket liv det blev och kollegerna i andra tidningar såg inte med blida ögon på mitt ”tilltag”. R:et Eklöw på Dagens Nyheter gav mig epitetet ”Kravall-Oskar” med anspelning på att jag stöttade de protesterande i det som kom att kallas Båstad-kravallerna.

– Men vi sålde verkligen tidningar på det här engagemanget mot apartheid. Det känns i dag som att jag på Aftonbladet var 20 år före min tid när det gällde att analysera och kommentera idrottens roll i samhället. Sven-Oskar Ruhmén blev inte kvar så länge på Sporten,

1969 var det dags att flytta till New York på ännu ett korrejobb. Med familjen bar det av till landet som det här året skulle landa den första människan på månen och som hade en president, Richard Nixon, som hamnat i fejd med Sverige och Olof Palme om Vietnamkriget.

De diplomatiska förbindelserna kyldes ner, ambassadörer kallades hem och Sverige nyutnämnde sändebud, Sven-Oskars tidigare chef i Gävle, Yngve Möller, fick till sin besvikelse vackert avstå posteringen i Washington DC, men så småningom bli ambassadör i Oslo.

– Det var en stor glädje att få arbeta i USA, där hände hela tiden så mycket värt att rapportera hem om i Aftonbladet. Till exempel att vara på John F. Kennedy Space Center när Apollo 11 den 16 juli 1969 sköts upp med de tre astronauterna Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins ombord. Armstrong blev den första människan att beträda månen.

Ett par år senare flyttade familjen hem till villan i Ekerö, det var dags för äldsta dottern att börja i svensk skola. – Jag blev reportagechef på Aftonbladet, men eftersom de flesta reportrarna var självgående behövdes jag kanske inte så där jättemycket på den posten. Därför var det dags för ännu en utmaning, att bli tidningens världsreporter.

– 1975 skulle jag till Vietnam där kriget var på väg in i slutfasen. Träffade Expressens Herman Lindqvist på mellanlandning i Bangkok och han övertygade om att vi i väntan på chans att komma in i Vietnam skulle åka till Kambodja där de blodiga röd khmererna tagit makten.

Så här skrev Sven-Oskar Ruhmén i Arbetarbladet om den resan i en recension av Herman Lindqvists självbiografi ”Mitt allt”. ” Vi var två civila passagerare i Air Cambodge-planet. Vi såg hur planet lastades fullt med vapen och ammunition, cigaretter och whisky. Vi borde ju ha hoppat av när flygvärdinnan bar in fyra stora whisky på silverbricka till piloterna. Men planet lyfte, med vissa svårigheter. Det var ju så tunglastat. 45 minuter senare skulle vi landa. Vi sjönk som en sten mot landningsbanan. När vi sprang ut från planet och raketerna yrde omkring oss stod tusentals kambodjaner och slogs om platserna för att komma med tillbaka till Bangkok. Efter oss landade inga fler plan på Phnom Penhs flygplats.”

Herman Lindqvist, Expressen, Sven-Erik Sjöberg, DN, Olle Tolgraven, SVT, och Sven Oskar Ruhmén, Aftonbladet, instängda i röda khmerernas Phnom Penh 1975.

Bilden togs av New York Timesjournalisten Sydney Schanberg – med Ruhméns kamera.

Det blev en fasansfull lång och svår månad under vidriga förhållanden i Phnom Penh där Sven Oskar och andra journalister hela tiden fruktade för sina liv. Men av outgrundlig anledning skonades de. Väl befriad kunde Sven-Oscar ringa in sin rapport om vad som hänt, om hur de röda khmererna, i revolutionens namn, mördade mellan två och tre miljoner kambodjaner.

Sven-Oskar Ruhmén hann även med ett par år som Afrika-korrespondent med stationering i Nairobi. Det kom att handla mycket om apartheidstyret i Sydafrika, som han besökte flera gånger. Sedan, på 80-talet, började Sven-Oskar Ruhmen arbeta som politisk reporter.

– Jag följde Olof Palme i tre valrörelser för Aftonbladets räkning och sedan den fjärde, Palmes sista, som politisk chefredaktör på Arbetarbladet.

– Jag kom Palmes blivande försvarsminister Börje Andersson från Borlänge nära. Han hade förtroende för mig och gav mig nyheten om att han funderade på att avgå tämligen kort efter att han tillträtt en roll som han alls inte trivdes med.

– På en flygresa hem från ett ministerbesök på flottiljen i Ronneby satt vi bredvid varandra och Börje frågade: ”Hur länge tycker du att jag ska stanna?” – Några månader, sa jag. ”Tycker du det?”, sa han. Till slut avgick Börje Andersson och vem hade nyheten först – om inte Sven-Oskar Ruhmén.

Det blev också en tid som ledarskribent på Aftonbladet för den mångkunnige journalisten Ruhmén innan han 1983 tillträdde jobbet som politisk chefredaktör för Arbetarbladet. Cirkeln var på något sätt sluten, men han flyttade inte hem, utan pendlade från villan i Ekerö där han fortfarande bor tillsammans med hustru Birgitta.

Efter ett par år på barndomsstadens tidning där han en gång börjat som elvaårig radskrivare trädde han i industriministrarna Ivar Nordbergs och Thage G Petersons tjänst, som informationsansvarig under fyra år. Sedan blev det nio år som presschef i HSB. Sista posteringen innan Sven-Oskar Ruhmén gick över till att vara fri skribent hade han i statliga verket Nutek, numera Tillväxtverket.

Ove Andersson

I nio år var han partisekreterare, och det blev han känd för. Men Bo Toresson har hunnit med så mycket mer, och mindre välkänt, under ett långt yrkesliv. Skogsarbetare, SSU-ombudsman, talskrivare åt både Tage Erlander och Olof Palme, studierektor för ABF, chefredaktör och resande demokratiutvecklare i Sydafrika och Östeuropa.

Bo Toresson är norrlänning. Trots många år i Tyresö och några års pendlande till andra delar av världen är det fortfarande Jämtland som är hembygden. Dit återvänder han ofta och gärna.

– Jag gjorde ett försök att flytta tillbaka, när jag blev lokalredaktör för Länstidningen, berättar han. Men efter några år hamnade jag i Stockholm igen, när jag blev partisekreterare.

Han växte upp i byn Hunge i Bräcke kommun. Föräldrarna försörjde sig på jord- och skogsbruk, och intresset för politik fick han med sig från hemmet.

– I Jämtland var det vanligt att småbrukare och små skogsägare var socialdemokrater, förklarar han. Jag brukade smyglyssna när farsan och hans kompisar diskuterade politik. Och sedan var det bara att fortsätta.

Han gick i realskolan i Bräcke och var med och bildade en SSU-klubb i skolan.

Efter realexamen 1956 blev han kontaktad av SSU-distriktet som ville att han skulle bilda en SSU-klubb i hembyn.
– Då hade vi redan en jazzklubb, som jag ledde – och som blev den nya SSU-klubben! Så SSU-distriktet gjorde ett kap och fick en klubb som redan från starten hade 25 medlemmar. Som mest var vi 55, med medlemmar även från borgerliga hem. Vi hade bra verksamhet med läger, musik och debattkvällar. Men efterhand försvann medlemmarna till andra delar av landet, och klubben lades ner.

 Bo hann arbeta några år i skogen innan han gjorde lumpen. Direkt efter den hörde SSU-distriktet av sig igen, nu för att anställa honom som ombudsman för Jämtland.

Därifrån flyttade han till Västernorrland som ombudsman med två expeditioner, en i Härnösand och en i Sundsvall, och 1962 värvades han till SSU-förbundet.

– Där blev jag kvar i sju år, först som studiesekreterare och mot slutet som förbundssekreterare.

De internationella frågorna dominerade verksamheten, utvecklingen i Sydafrika och senare Vietnam engagerade SSU-arna.

– Men vi arbetade också med bostadspolitik, särskilt under Ingvar Carlssons tid som ordförande. Han och jag jobbade ihop i SSU hela 60-talet.

 Sedan blev Ingvar en av ”Tages pojkar” och bidrog till att Tage Erlander fick upp ögonen för kompisen Bo.

– Då hade jag träffat Tage i samband med en stor konferens om narkotika, som regeringen ordnade tillsammans med olika ungdomsorganisationer. SSU hade ett genomarbetat narkotikaprogram, och Tage upptäckte att jag fanns.

Det blev bara ett halvår hos Tage i statsrådsberedningen, men han och Bo blev goda vänner och hade kontakt så länge Tage levde.

– Det hade jag nytta av många år senare, när jag ville göra ett uppslag i Länstidningen om Per Albin-torp, som skogsarbetare hade kunnat låna pengar till. Jag ringde till Tage på Bommersvik och fick en hel föreläsning – och stoff till en bra artikel.

Tages pojkar övertogs av Olof Palme, och Bo arbetade hos honom som talskrivare med ansvar framför allt för bostadsfrågor, regionalpolitik och demokratifrågor.

– Det ar en intressant tid med både almstrid och kårhusockupation, där Olof var mycket engagerad.
– Vi var ett roligt gäng. Jag var rumsgranne med Jan O Karlsson, och vi blev ett radarpar. Han hade svårt att sitta stilla, så han gick runt och gestikulerade medan jag fick skriva.

Att arbeta med Olof Palme var inte lika förutsägbart som arbetet med Tage Erlander.

– Olof var mer spontan. Han fångade frågor i luften och kunde göra dem till stor politik. Det krävde mer av oss talskrivare än när vi samlade ihop underlag till Tages tal.

– Rätt som det var kunde Olof säga ”Vi släpper det här”, och så fick vi börja om. Eller så kom han på något som någon skrivit i en bok för ett tiotal år sedan och som han ville ha med i ett tal. Då var det bara att börja leta. Men både han och Tage var öppna och trevliga – och fenomenala på att känna igen folk i hela landet.

 Efter drygt tre år hos Olof Palme blev Bo erbjuden tjänsten som studierektor för ABF, där han genast kände sig hemma.

– Jag hade ju börjat som studiesekreterare hos SSU-distriktet i Jämtland, och jag hade representerat SSU-förbundet i ABF:s förbundsstyrelse. Så jag kunde verksamheten och såg fram emot att få ägna mig åt folkrörelsearbete igen. Jag hade inte riktigt kommit till rätta i den akademiska miljön.

ABF var en stor organisation med mycket omfattande verksamhet, men den var rätt anonym. Det ville Bo ändra på.

– Jag ville göra ABF känt utåt. Så jag träffade alla distrikt och försökte intressera dem för att visa upp vad de höll på med – skrivande, musicerande och annat – vid ett ABF-forum.
– Till en början var de rätt misstänksamma. Jag förstår nu att de var skeptiska till den där unge mannen från kanslihuset. Men det blev bra! Vi genomförde ett första forum i Sandviken, där både Tage och Olof var med, och fick stort genomslag. Sedan blev det fler – i Karlstad, Sundsvall och Malmö, med full uppslutning från distrikten.

Idén med ett forum för att visa upp lokal verksamhet spreds även till andra organisationer.

– Skogsarbetarförbundet ordnade, tillsammans med ABF, en skogsarbetarvecka med allt från kolmila till trubadurer, också mycket lyckat.

– ABF-forum i Sundsvall blev banbrytande. En tjej som arbetade där gick ut brett och fick igång en massa kulturverksamhet, bland annat på aluminiumfabriken, som de sedan visade upp. Det blev ett sätt att lyfta sig själva. Jag har träffat en del av deltagarna senare i livet, och de har berättat om vilken upplevelse det var.

1979 var det läge för Bo och hans familj att flytta tillbaka till hembygden i Jämtland. Det gick bra för Länstidningen, som ville starta en ny lokalredaktion i Bräcke, och Bo fick frågan om han ville ta ansvar för den
– Jag pratade med min fru. Hon arbetade inom sjukvården men sadlade om till att bli receptionist. Det fungerade bra både i Bräcke och senare i nämndhuset i Stockholm och i Bryssel.

– Men jag blev utskälld av Östen Johansson (journalist och senare ordförande för Journalistförbundet) som förklarade att ensamjobb är lika med mord. Men lokalredaktionen var efterlängtad, och som bygdens son blev jag extra välkomnad.

– Många kom med nyhetsuppslag och reportageidéer. En del helger blev förstås förstörda, men det var det värt.

Ett år senare skulle Länstidningens chefredaktör Håkan Qvist flytta till Karlskrona, och Bo fick frågan om han ville ta över i Östersund.

– Jag hade hjälpt honom med ledare när han var borta, och vi kände varandra, så det var inget svårt beslut.

Men tiden som chefredaktör blev kort. Efter valet 1982, när Socialdemokraterna återtog makten, behövdes han i maktens korridorer igen, nu för att ta över som partisekreterare efter Sten Andersson.

– Han hade det jobbet i 20 år, för mig räckte det med drygt nio. Det blev en tung period, framför allt efter mordet på Olof Palme. Vi hade dagliga presskonferenser på 68:an, och det var då jag blev kändis.

– Och sen kom ”Rosornas krig”. Jag fick lägga ner mycket tid på att försöka dämpa Stig Malm. Vi var kompisar privat men djupt oense om politiken. Vi klarade i alla fall valet 1988, men 1991 kom Ny Demokrati och ställde till det en period, innan vi kom tillbaka 1994.

 Men då hade Bo slutat som partisekreterare och börjat långpendla mellan Tyresö och Johannesburg eller Kapstaden i Sydafrika för att som representant för Palmecentret hjälpa ANC att förbereda det första demokratiska valet.

– Det var fascinerande, och i ANC fick jag vänner för livet.

Sedan inrättades en ny europeisk organisation som skulle medverka till att bygga upp demokratiska politiska partier i det gamla östblocket, European Forum for Democracy and Solidarity, och Ingvar Carlson ville att Bo skulle leda det arbetet, med placering i Bryssel.

 – Det blev tre år av åkande, från Moskva i norr till Tirana i söder. De flesta hade ingen erfarenhet alls av demokratiskt föreningsarbete, så vi fick börja från början.
– Tyvärr var vi för naiva och trodde att demokratin var räddad bara vi hade hjälpt dem att bilda partier. Milos Zeman, som var ordförande för de tjeckiska Socialdemokraterna, sa att det inte var någon idé att försöka omvända dem som var äldre än 40 år, eftersom de var kontaminerade av kommunismen. Och det hade han nog rätt i. Men det gav en del intressanta kontakter.

1996 flyttade han hem till Sverige, och samma år valdes han till ordförande för Svenska Jägarförbundet.

– Jag har deltagit i älgjakten varenda år, och jag har också jagat småvilt. Det ordförandeskapet medförde lite annorlunda resor. Som partisekreterare var jag van att bli hämtad på en station eller flygplats och sedan skjutsad till partiexpeditionen, ett arbetaplatsmöte, ett kvällsmöte och sedan ett hotell. Hos Jägarförbundet blev jag också hämtad från tåget eller flyget men sedan förd till en jaktstuga för ett kretsmöte och därifrån hem till lokalavdelningens ordförande för att övernatta.

– I Skåne var det ofta en greve eller baron. Jag kände mig inte särskilt hemmastadd i miljön på godsen, men det var intressant. En gång umgicks jag en halv dag med en friherre som förklarade att det var första gången någonsin som han pratat med en socialdemokrat!

Som ordförande med erfarenhet av internationellt arbete blev Bo förstås också invald i ledningen för det europeiska jägarförbundet FACE.

– Där hade jag också kontakt med organisationer i Östeuropa, och det var ju inga okända miljöer för mig. Nu mötte jag gamla kommunister som jagade på statens mark. Så där finns mycket mer att göra.

Som pensionär har Bo städat bort de flesta av sina tidigare uppdrag, men han är engagerad i det Kommunala Pensionärsrådet i Tyresö.

– Det kräver en hel del samarbete med PRO, bland annat en rapport vid varje månadsmöte.

Nu har han också tid att odla sitt musikintresse, som medlem i jazzklubben och spela dragspel tillsammans med goda vänner.

När vi träffas håller han också på att förbereda ett lokalt möte, där han och Ingvar Carlsson ska reflektera över politiken förr och nu.

Det låter onekligen som ett intressant ämne för ett kommande möte med Onsdagsklubben.

Eva Åhlström

– Jag tycker att virus och bakterier är så spännande, säger Kerstin Mannerqvist efter att i ett helt yrkesliv ha arbetat med smittskydd inom vården, både här hemma och i andra delar av världen. Som pensionär har hon fått mer tid att ägna sig åt ett annat stort intresse, politik, men även här med inriktning på vård och omsorg.

– Onsdagsklubben är rolig, säger Kerstin Mannerqvist som är relativt ny medlem i klubben och sedan årsmötet ersättare i styrelsen. Här finns så många intressanta människor med så mycket samlad erfarenhet. 

Nu kan hon själv bidra med erfarenheter från ett område där hon vet mer än de flesta, och definitivt mer än alla självutnämnda experter under den pågående pandemin.

Kerstin är uppvuxen i Stockholm, men född i Småland.

– Jag kommer från en familj av småländska bönder, berättar hon. Vi har rötter från 1500-talet i Björkseby, en liten by nära Astrid Lindgrens Bullerbyn. Där har vi en kusinträff varje år med tio kusiner, några medföljande och en gammal moster. En av kusinerna släktforskar, och hon förser oss ständigt med mer information om våra gemensamma förfäder.

Kerstins pappa arbetade på ett bokförlag, och när det var dags att välja yrke var hon inställd på att det skulle bli något liknande, för hon har alltid varit intresserad av att läsa.

– Jag tog en fil kand med ämnen inom kulturområdet, men det var inte så roligt som jag hade trott, så jag sadlade om och blev sjuksköterska. Och det har jag inte ångrat en sekund! Jag tycker att virus och bakterier är så spännande.

Så det är dem, virusen och bakterierna, som hon har ägnat sig åt under hela sitt yrkesliv – och lite till, efter att hon egentligen gått i pension.

Efter några år på Roslagstulls sjukhus (numera nerlagt) där man vårdade människor med smittsamma sjukdomar utbildade hon sig till hygiensjuksköterska och har sedan dess arbetat med smittskydd inom vården och med undervisning för att minska smitta inom vård och äldreomsorg.

– Jag var tio år på Huddinge, tio år på Södersjukhuset och tio år på Smittskyddsinstitutet, sammanfattar hon.

På Smittskyddsinstitutet blev hon rikshygiensjuksköterska med många spännande arbetsplatser både i Sverige och i andra delar av världen.

– Det blev mycket samarbete och kontakter inom EU och inom Norden, framför allt Norge och Danmark. Och så hade jag till uppgift att följa utvecklingen av vårdhygien i olika delar av Sverige.

Kerstin har också varit med i redaktionen för smittskyddets bibel Gröna boken, eller ”Att förebygga vårdrelaterade infektioner” som den egentligen heter.

Några år var hon engagerad i en satsning på basal hygien vid ett stort sjukhus i Etiopien.

– Det var så intressant att vara med och försöka anpassa grundläggande hygienrutiner i en miljö där de flesta resurser saknades, till exempel att tillverka egen handsprit enligt WHO:s recept.

Under åren på Smittskyddsinstitutet blev det många resor till Ryssland, för ett samarbete med deras motsvarighet till SMI.

– Vi gjorde studier i Sverige och Ryssland, träffades och jämförde våra resultat och diskuterade. Det var roligt, och jag tycker mycket om Ryssland och ryssarna.

– Jag lyckades till och med förena läkare och sjuksköterskor i samma grupp under en utbildning. För dem var det en revolution.

Kerstin har följt HIV-epidemin sedan starten och varit rådgivare till dem som vårdade Aidssjuka under en tid då det var en dödlig sjukdom som ingen visste vad det var eller hur den skulle behandlas. Det var inte förrän 1996 som vi fick fungerande bromsmediciner.

Sina erfarenheter från den tiden har hon bidragit med i Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

– Han hörde av sig till Smittskyddsinstitutet och fick prata med mig. Sen var jag hemma hos honom och fick berätta om hur man hanterade epidemin i början och om stämningen som rätt länge gränsade till hysteri.
– Vi hade två olika perspektiv, jag vårdens och han de vårdades. För mig var det viktigt att förklara att alla drabbades, men på olika sätt.

 När Coronapandemin bröt ut förra året var Kerstin med ett tag och hjälpte till att svara på frågor.

– Jag har genom åren haft mycket med journalister att göra. Men många har svårt att hantera det här med smitta. De ser alltid värsta tänkbara scenario. Jag försöker tala om att det finns bakterier överallt och att de faktiskt behövs.

Men ett scenario som verkligen blev värsta tänkbara kunde hon förutse.

– Eftersom jag har arbetat mycket med äldreomsorg visste jag tidigt att där skulle det gå åt pipan. Jag hade kunnat säga när pandemin bröt ut att den skulle drabba de äldre. Sedan ÄDEL-reformen 1992, när kommunerna tog över ansvaret för äldreomsorgen, är den medicinska kunskapen där mycket bristfällig. Och många som arbetar inom äldrevården har ingen utbildning alls.

– Både Finland och Norge har mycket bättre sjukvård inom äldrevården. Hos oss har vi haft ett sammelsurium av olika vårdutbildningar. Men nu finns i alla fall äntligen ett beslut om en nationell undersköterskeutbildning. Det är en välsignelse.

Förutom misslyckandet inom äldreomsorgen tycker hon att den svenska hanteringen av pandemin har fungerat bra, jämfört med i många andra länder.

– Det är bra att politikerna lyssnar på experter.

Det som oroar henne mest i dag är den snabbt växande antibiotikaresistensen i världen.

– Norden och Holland är undantag, där man fortfarande kan använda vanligt ”bondpenicillin”. Det är omöjligt i resten av världen, där man har missbrukat det så att det inte fungerar längre.

Kerstin är uppväxt med socialdemokrati, hennes mamma var en stor beundrare av Ernst Wigforss, men själv engagerade hon sig till en början i VPK.

– Jag kom med i en sjukvårdsgrupp, som leddes av Gunnar Ågren (läkare, landstingsråd och senare chef för Folkhälsoinstitutet), och det var så intressant.

– Men jag lämnade VPK när jag insåg att jag i själ och hjärta var socialdemokrat. Sedan dröjde det ett tag innan jag blev medlem och fick uppdrag för partiet, men sedan har det blivit desto mer.
– Jag är imponerad av vad partiet har åstadkommit när det gäller jämlikhet och rättvisa. Nu önskar jag bara att vi snart kan få föra gammal hederlig S-politik igen.

Hon har bott på Söder, var med i Södra kvinnoklubben och kom med i stadsdelsnämnden för Maria Gamla stan.

– Jag var med i deras socialutskott, och det var jätteintressant, men jag hade svårt att hinna med eftersom jag reste så mycket.

I dag är hon med i regionfullmäktige och sitter i regionens hälso- och sjukvårdsnämnd.

– Dessutom har jag kommit med i det nya Avtalsutskottet, som tillsattes därför att borgarna behövde ytterligare en ordförandepost. Utskottet har hand om alla vårdvalsfrågor, och det är skrämmande att se hur långt det har gått.

– Vi har en jättebra S-grupp i regionen, och jag trivs bra, men vi har svårt att nå ut med vår politik. I senaste valrörelsen upptäckte jag hur usel kunskapen är om vilka som styr i regionen och kommunen. De flesta vet inte att det är en borgerlig allians som har ansvar för sjukvården i Stockholm.

 När vi träffas några dagar efter att Stefan Löfven har aviserat sin avgång, är det förstås oundvikligt att samtalet kommer in på dagspolitiken och på den kommande partikongressen och nästa val.

– Jag hoppas att kongressen kan sätta press på våra ledare, så att vi kan gå till val på en stark socialdemokratisk politik. Det måste bli tydligare vad partiet står för och vilka eftergifter som har krävts för att kunna bilda en regering.

Vid sidan av politiken ägnar Kerstin mycket tid åt att läsa, både barnböcker för de två barnbarnen, 12 och 8 år gamla, och sådant hon själv tycker om. 
– Min mamma läste för mig, och jag har läst mycket för mina båda söner, och nu för barnbarnen. Vi har nyss läst böckerna om Bullerbyn, och de är förundrade över att barn fick arbeta och att det fanns drängar och pigor.

Själv läser hon just nu Henrik Berggrens böcker om Sverige under krigsåren. Annars blir det mycket ryska författare.

– Ludmila Ulitskaja är en favorit.

Hon umgås också mycket med vänner. Tillsammans med en väninna går hon på bio nästan varenda vecka. Och varje dag, i ur och skur, blir det en promenadrunda hemma i Älvsjö tillsammans med några nära vänner.

– Och så lagar jag mat tillsammans med sönerna. Det är ett stort gemensamt intresse.

Eva Åhlström

17 år gammal började Bertil Stockhaus som arbetare på skofabrik innan det bar i väg mot en lång karriär inom arbetarrörelsen. I SSU-klubben var han redan kassör och storebror Lennart ordförande. Så småningom kom Bertil att bli föreståndare för förbundsskolan Bommersvik, vd i Folkets Hus riksorganisation och mycket annat innan han, som allra sista jobb före pensioneringen, anställdes som vd för Socialdemokraternas Hus AB på Sveavägen 68.

I dag bor Bertil Stockhaus och hustrun Berit i Hammarby sjöstad. Deras lägenhet på sjätte våningen i ett Riksbyggen-hus vetter med perfekt utsikt mot Hammarbybacken och från balkongen på andra sidan ser de ut över Sjöstadens takåsar och Söders höjder.

– När det var Word Cup-tävling i utförsåkning i Hammarbybacken satt vi och några inbjudna vänner som åskådare här vid fönstret. Men vi hade även en liten tv med direktsändning från backen. Först såg vi åkarna gå i mål live, sedan kom de över mållinjen i tv – med viss eftersläpning…

 – Pappa var maskinist på ett vattenkraftverk i Emån i pappersbruksorten Finsjö med 400 invånare ett par mil utanför Oskarshamn. Vi bodde i en tjänstebostad bara 50 meter från kraftstationen, mamma var hemmafru. Det var knapert ibland och en del av livets nödtorft fick tas på avbetalning. Ett typiskt arbetarhem.

När Bertil hunnit bli 13 gick flyttlasset till Nässjö där fadern fått nytt jobb inom Sydkraft. Tonåringen fann sig väl till rätta med att träna och tävla för Nässjö IF i både orientering och banlöpning – ”med viss framgång” som Bertil själv uttrycker det. Där vid sidan av löparbanan stod en dag en man, som frågade bröderna Stockhaus om de inte kunde tänka sig att gå med i SSU – vars klubb Norrboda varit vilande sedan dess ordförande Leif Palmgren flyttat till Jönköping för jobbet som ombudsman i SSU-distriktet.

Jodå, bröderna Stockhus gick med, SSU Norrboda återupplivades och fick snabbt god anslutning av nya medlemmar och bedrev en aktiv och populär verksamhet. På den tiden hade Nässjö tre SSU-klubbar, förutom Norrboda även en skolklubb, som leddes av Åke Gustavsson och där bland andra Majgull Axelsson var med, samt SSU Frihet.

– Viktig faktor att det gick så bra för oss att få in medlemmar var ju att vi lyckades få en källarlokal i stadsdelen där vi kunde samlas. Sådana lokaler var ungdomar inte särskilt bortskämda med.

Skapandet av samlingslokaler för inte minst föreningslivet kom att bli en central del i Bertil Stockhaus engagemang och yrkesgärning.

Efter grundskolan i Nässjö gick Bertil yrkesskolans ettåriga kontorist- och ekonomiutbildning.

– Men första jobbet kom på en skofabrik i stan, Bonwings, som tillverkade exklusiva dyra skor, handgjorda. Jag spikade träplugg i sulorna. Det blev bara tre månader där innan jag erbjöds jobb på den dåvarande lokala sjukkassan, som senare blev Försäkringskassan.

Även där blev tiden kort. Han lockades att på nytt ta över efter Leif Palmgren, som flyttat till nytt jobb i Malmö.

– Som ombudsman i SSU-distriktet hade man tjänstebil, en Volvo. Det var bara det att jag ännu inte fyllt 18. Så för att kunna besöka klubbarna runt om i länet var jag tvungen att ha distriktets kassör med som chaufför. Fast det gick ju bra det med. Men till hösten kunde jag ta körkortet.

– En riktigt stor upplevelse det året var när SSU-förbundet chartrade ett helt tåg för att ta 700 ungdomar till det internationella Wien-lägret. Vid tågets stopp i Nässjö klev över 90 SSU:are från vårt län på. Tåget körde ombord på färjan i Trelleborg för överfart till Sassnitz. Mitt i natten blev jag som distriktets delegationsledare plötsligt beordrad av SSU-ledningen att snabbt göra förteckning över vad var och en av deltagarna hade med sig för lösöre: kontanter, smycken, ringar. Det krävde östtyska myndigheterna för att vi skulle tillåtas färdas med tåget genom DDR.

– Problemet var att jag var så otroligt sjösjuk. Uppdraget underlättades ju inte precis av att alla SSU:arna tillåtits lämna sina kupéer och fanns överallt ombord på båten. Vilken pers!

– Det där Wien-äventyret var allra första gången som jag åkte utomlands. Men i SSU hade vi väldigt stort och aktivt engagemang i internationella frågor. Det var bojkott av apartheidens sydafrikanska vindruvor, vi stödde kampen mot diktaturerna i Spanien och Portugal och hade framgång med insamlingen till byggandet av skolor i Nyereres Tanganyika.

Bertil Stockhaus lyckades få sin värnpliktstjänstgöring uppskjuten med motiveringen att han behövdes i valrörelsen 1964. Men året efter ryckte han in på A6 i Jönköping för utbildning till koktrosschef och muckade som furir.

– Under det året deltog jag i de politiska ungdomsförbundens informationsträffar på länets två regementen i Eksjö och så på hemmaplan A6 i Jönköping. Vilken grej, att komma in i den stora samlingssalen på A6 där jag möttes av jubel från flera hundra. Jag var ju en av dem och fick ett gott övertag i debatten med de andra ungdomsförbundens företrädare. Jag minns att medan jag argumenterade för våra politiska ståndpunkter passade centerkillen på att försöka locka soldaterna in i CUF med att de arrangerade plöjningstävlingar…

I april 1966 ringde förbundssekreterare Bosse Toresson och erbjöd flytt till Stockholm och jobbet som ombudsman på Stockholms läns SSU-distrikt.

– Jag hade bara varit i Stockholm en enda gång innan dess. Så det var stort och okänd terräng. Men jag skaffade bil och på lediga helger, som inte var så många, åkte jag som orienterare runt till länets alla hörn för att lära mig hitta, inte bara på kartan, utan även i verkligheten.

SSU höll på den tiden till på länets många centrumtorg med att sälja lotter som snurrade runt i tombola med lockande varuvinster, som köptes in från Folkparkernas varuförmedling.

– Det gick mycket bra, SSU fick väldigt goda intäkter.

Men livet i Stockholm var inte alldeles enkelt.

– Att vi i dag har stora svårigheter att få en bostad vet ju alla. Men det var minsann inte ett dugg lättare i mitten av 60-talet. Jag fick sova i en medhavd tältsäng hemma hos Jörgen Torstensson. Men efter fyra månader ville hans fru flytta in och jag blev bostadslös. Till slut fick jag hyra andrahandslägenhet i Märsta.

Sedan blev det bostadspolitik för hela slanten. För tredje gången kom Bertil Stockhaus att efterträda Leif Palmgren, denna gång som ungdomskonsulent på Riksbyggens huvudkontor.

– Mitt i den mest intensiva miljonprogramsperioden fick jag en lärorik tid kring bostadsfrågan och då i synnerhet den bedrövliga situationen för ungdomar.

– Hösten 1968 arrangerade vi Ungdomens Bostadsriksdag, som fick stort medialt genomslag och främst då vårt krav på att regeringen skulle utreda ungdomens bostadssituation.

Och den utredningen blev av, först med Ingvar Carlsson som ordförande, efterträdd av Thage G Peterson när Carlsson blev statsråd. Jag satt med i utredningen. Det gjorde även bland andra Folkpartiets Birgit Friggebo och S-studenternas Ulf Dahlsten.

På Riksbyggen befordrades ungdomskonsulenten till ombudsman.

–  Det var en ganska formell och byråkratisk ordning på den tidens huvudkontor. Vi hade stämpelur och till exempel när någon upphöjdes, som jag då, till ombudsman kom det in en vaktmästare, som enligt regelverket ställde en stående lite finare bordslampa på mitt skrivbord, berättar Bertil Stockhaus.

I 70-talets början tillsatte Socialdemokratiska partistyrelsen en bostadspolitisk arbetsgrupp under ledning av civilminister Eric Holmqvist. Gruppen hade en bred sammansättning med företrädare för såväl de kopperativa bostadsföretagen, Hyresgäströrelsen som fackförbunden inom byggsektorn.

– Jag företrädde Riksbyggen och där fanns Ove Lundewall från HSB, Hyresgästernas Erik Svensson och Byggnads ordförande Knut Johansson. Vi hade väldigt livliga diskussioner och vi var inte alltid överens. Det krävdes ibland att partisekreteraren Sten Andersson kallades in – för att medla…

– Ordförande Holmqvist hade inte tid att vara med alla gånger, men löste det problemet genom att skicka in sin statssekreterare som sekreterare i arbetsgruppen. Tyckte vi var lite underligt, honom betraktade vi som högerman och mycket riktigt blev han så småningom moderatpolitiker.

– En stor fråga gällde hur införandet av bostadsbidrag skulle konstrueras. Vi i bostads- kooperationen tyckte att stödpengarna skulle tillfalla just bostadsföretagen, som i sin tur kunde ge stöd till boende. Men andra förespråkade att stödet skulle gå direkt till de behövande familjerna.

– En som starkt argumenterade emot oss i Riksbyggen och HSB var den då relativt oerfarna nya familjeministern Camilla Odhnoff. Och det var hon som vann! Regeringens linje och riksdagens beslut var att bostadsbidragen skulle gå direkt till familjerna.

– Det blev också en stor fight om bostadspolitiken på 1972 års partikongress, minns Bertil Stockhaus.

På 1972 års SSU-kongress valdes Bertil Stockhaus in i verkställande utskottet, ett uppdrag han behöll även sedan han 1974 utsågs till ny föreståndare på förbundsskolan Bommersvik där han efterträdde Åke Edin.

– Det var väl lite ifrågasatt att en VU-ledamot samtidigt kunde vara Bommerschef, men det funkade och jag klev av VU på nästkommande kongress. Jag och min dåvarande fru flyttade in i föreståndarvillan och efter skilsmässan kom så småningom Berit och där föddes vårt första barn, Anna-Karin. Vi var kvar där i sju år.

På den tiden upplevde arbetarrörelsen en utbildningsrevolution. Inte minst den nya arbetsmarknadslagstiftningen med MBL och nya arbetsmiljölagar krävde stora utbildningsinsatser, särskilt inom facket. Därför kom Bommersvik att blomstra som centrum för de nya utbildningarna. Så det blev så mycket mer än bara SSU-kurser.

– Bommersviksåren var de mest intressanta hittills i mitt liv, förklarar Bertil Stockhaus, som utöver alla dess konferenser och kurser hade glädjen att ha Tage och Aina Erlander som boende i Erlandervillan. Men också Erlanders efterträdare lockades dit.

– Dagen efter valförlusten 1976, på måndagen, ringde jag Olof Palme och erbjöd honom och hans familj att få disponera en lägenhet på Bommers. Han kom och tittade på det lilla huset redan nästa dag och blev förtjust. Så de flyttade in och kom att stanna där under de sex åren i opposition. Därefter blev det ju återflytt till Harpsund.

– När Olof Palme kom ut till Bommers på fredagskvällarna ville han veta vilka kurser som pågått och vilka som hade avslutningssamkväm på kvällen. Han brukade då ansluta till samkvämen, helst då till SSU:arnas. Och vilka härliga och livliga diskussioner det blev.

– I samband med det traditionsenliga midsommarfirandet på Bommers hade vi en fotbollsmatch mellan de yngre SSU:arna och de något äldre. En sådan match på en midsommarafton vanns av ungdomslaget. På midsommardagen vid tiotiden anlände Olof Palme direkt från ett besök i USA. Även om han var jetlaggad och behövde sömn kom han och frågade hur matchen hade gått. ”Ja, men då kommer jag till returmötet, 11.30, jag brukar ju stå i mål, så då gör jag det igen”.

– Halv tolv dök Olof upp i full mundering och ställde sig i målet och jag som domare blåste i gång matchen. Rätt som det var kom Lisbeth Palme springande, direkt ut på planen och ropade, inte åt Olof, utan åt mig som domare: ”Hur kunde du släppa in honom på plan, han behöver ju sova”. Men Olof envisades och stod kvar matchen ut. Har för mig att gamlingarna vann returen.

Det hölls inte bara kurser på Bommers. Partiledningen, partiexpeditionens folk och fackföreningsledningar fanns ofta där för överläggningar och förberedde kampanjer och inte minst tv:s partiledardebatter. Bommersvik var verkligen både tankesmedja och i politikens centrum under de här åren.

1981 återgick Bertil Stockhaus till Riksbyggen, nu som ombudsman på Stockholmskontoret, som byggde mycket i främst södra Storstockholm och Södertälje.

I december 1982 tog han över vd-posten i Folketshusföreningarnas Riksorganisation, FHR. Där efterträdde han Bengt Göransson, som Olof Palme tagit in i regeringen.

 – Under mina nio vd-år i Folkets Hus riksorganisation på 80-talet byggdes inte mindre än 100 nya Folkets hus runt om i landet. Vi hade redan 700, men en del föll ju ifrån, gick i konkurs eller gav upp när ekonomin inte längre gick att rädda. Ibland hade FH-föreningar blivit allt för beroende av kommunala bidrag och kunde inte klara sig när till exempel en ny borgerlig majoritet i kommunen drog in stödet.

– Vi hade en offensiv utveckling mycket tack vare införandet av ett nytt statligt stöd för byggande av samlingslokaler. Vi byggde nytt i Linköping, Umeå, Trollhättan, Uppsala och storstädernas förorter, till exempel i Rinkeby, Skarpnäck, Bagarmossen, Rosengård och Lindängen i Malmö och Hammarkullen och Lövgärdet i Göteborg.

Bertil Stockhaus engagerade sig helhjärtat för idén att utvidga samarbetet och till och med att slå samman FHR med Folkparkernas Centralorganisation.

– Men det var tufft, efter hand mobiliserades motstånd inom båda organisationerna och styrelserna sa till slut nej. Inte ens ett konstruktivt försök från Arebolagens vd Allan Arvidsson att samlokalisera de båda organisationerna i ett kontorshus i Stadshagen på Kungsholmen gick att genomföra. Då skulle de båda ändå sitta på varsitt våningsplan, men ha vissa gemensamma funktioner som vaktmästeri, reception och växel.

Långt efter att Bertil Stockhaus lämnat vd-posten i FHR kom i alla fall sammanslagningen, år 2000, och i dag huserar Riksorganisationen Folkets Hus & Parker i kontor vid Mariatorget på Södermalm och har ca 500 lokala Folkets hus- och Folkparksföreningar som medlemmar.

Efter FHR-åren hamnade Bertil Stockhaus som projektledare för ABF-LO Kulturforum, som syftade till att utvidga kulturlivet i fackföreningsrörelsen.

– Det var väl lite si eller så med intresset på en del håll. Men vi upplevde i alla fall att de kvinnodominerade fackförbunden var mer helhjärtat engagerade. Det är ju i hög grad kvinnorna som intresserar sig för och bär upp kulturlivet, konstaterar Bertil Stockhaus, som efter två år med det uppdraget fick ett telefonsamtal från Riksbyggens vice vd Ulf Karlsson:

”Vi vill att du ska bli chef för ett badhus i Södertälje.”

Riksbyggen hade projekterat byggandet av det stora kommunala badpalatset Sydpoolen i ”Kringelstan”. Tyvärr klarade inte kommunen att få huset att gå runt och konkursen var nära redan efter ett år. Då trädde Riksbyggen in, köpte anläggningen för en krona och tog över skulderna.

– Så jag hoppade på den vd-posten och blev kvar där i 13 år! Vi fick årligt kommunalt stöd för att ge alla kommunens barn möjlighet till gratis simskola. Vi anställde fem simskollärare och vi svarade för att skjutsa eleverna både till och från badhuset.

– Tyvärr har det visat sig att barn från så kallade utsatta områden i lägre utsträckning lärt sig simma, medan simkunnigheten hos barn från mer välbeställda områden låg på uppemot 95 procent. Ännu ett exempel på hur vi fortfarande har ojämlika livsvillkor. Men Södertälje fortsätter att ge denna gratis simundervisning, medan många andra kommuner tar betalt.

2007 hade Bertil Stockhaus tänkt att gå i pension. Då kom ännu ett vd-jobb i hans väg, nu som chef för Socialdemokraternas Hus AB på Sveavägen 68. Detta bolag hade tillskapats för att effektivisera nyttjandet av partihögkvarteret.

– Jag satte mig för att se till så att vi kunde samla så många som möjligt av arbetarrörelsens egna organisationer i samma hus och vi lyckades bland annat med bedriften att få de båda S-distrikten, Stad och Län, i Stockholm att flytta ihop och samordna verksamheter. Vi lyckades också få SSU-förbundets expedition att flytta in på 68:an. Det hade gått 40 år sedan SSU senast hyrt in sig hos moderpartiet.

Fem år senare gick Bertil Stockhaus till slut i pension, men fortsatte att ha ett par viktiga uppdrag. Han valdes 2010 som ordförande i Sjöstadsföreningen, som i dag har som medlemmar 56 bostadsrättsföreningar och fastighetsägare i Hammarby Sjöstad och som driver frågor för stadsdelen gentemot kommunen och myndigheter.

– Efter tio år lämnade jag det uppdraget, men är fortfarande aktiv som mötesansvarig i en annan förnämlig förening, nämligen Bastuligan, vars medlemmar är rörelsemänniskor med bakgrund i SSU. Vi träffas, har diskussioner och lyssnar på intressanta inbjudna föredragshållare. Nästa möte har vi på Bommersvik med ett 20-tal anmälda deltagare.

En hel del av Bertils tid ägnas åt barn och barnbarn.

– Vi brukar hyra in oss och träffas och umgås på Bommersvik – där jag även leder en och annan guidad tur för intresserade besökare.

Ove Andersson

Att få arbeta för jämställdhet och jämlikhet var det som fick Susanne Eberstein att bli politiker, och det är fortfarande hennes hjärtefrågor.

– Jag vill vara en röst för dem som inte kan föra sin egen talan, förklarar hon.

Det har varit hennes ledstjärna i alla år, både i politiken och i hennes yrke som jurist.

I de flesta presentationer av Susanne Eberstein beskrivs hon som ”jurist och politiker”. Men själv sätter hon politiken först.

– Jag är politiker, säger hon bestämt. Jag har ju suttit 25 år i riksdagen. Men det är klart att domarutbildningen har hjälpt mig i mitt politiska arbete.

Susanne är uppväxt på Lidingö med en ensamstående mamma.

– På den tiden fanns det industrier på Lidingö, både Aga och Margarinfabriken, och det var inte lika snobbigt som idag.

I hemmet pratades det aldrig politik, men att Susanne skulle studera ansågs självklart.

Under studieåren i Uppsala blev det desto mer politik.

– Det var åren kring 1968, då allt var politiskt. Många hamnade långt ut på vänsterkanten, men jag var lite mer försiktig, så jag landade i socialdemokratin.

Jämställdhet och jämlikhet var – och är fortfarande – hennes hjärtefrågor.

Som unga jurister tjänstgjorde Susanne och maken Hans en tid i Ludvika, och där blev hon ännu mer medveten om hur ojämlika villkoren kunde vara.

– Vi bodde i ett höghusområde, där vi såg hur fattigdomen präglade tillvaron för många människor. Det var en nyttig erfarenhet. Vi kunde välja att flytta därifrån, men för mig blev det en väckarklocka. Jag ville bli en talesperson för dem som inte kan föra sin egen talan. Det har jag burit med mig sedan – både i politiken och i domstolen.

 1973 flyttade Susanne och Hans till Sundsvall.

– Vi blev utflyttare, säger Susanne. Som en del av Gröna vågen. För två heltidsarbetande var det praktiskt att ha gångavstånd till domstolen, där vi jobbade.

I Sundsvall kom hon i kontakt med S-kvinnor, och det blev avgörande för hennes fortsatta bana.

– I kvinnoklubben träffade jag jämnåriga som ville driva frågor som var viktiga för unga kvinnor. Där var jag med och startade en av de första kvinnojourerna, och det ledde automatiskt in i politiken.

– Men när jag hörde av mig till partiet var det inte så lätt att bli medlem. ”Vi skickar en broschyr”, sa de.

Medlem blev hon i alla fall och fick snart politiska uppdrag i kommunen.

– Jag kom in i Socialnämnden och blev ordförande där – och upptäckte hur mycket man kan påverka som politiker. Vi hade ju ansvar för både barn- och äldreomsorg med sammanlagt över 1 000 anställda. Det var otroligt lärorikt – och så spännande att märka att man kan göra skillnad.

– Vi hade enormt hög standard i äldreomsorgen i Sundsvall, med fast anställd personal. Inte som i Stockholm, där man redan då ”tog in folk från gatan”. Här har privatiseringen förstört så mycket. Enda sättet att ta ut vinst är ju att dra ner på personal, och i Stockholm har man satt det i system.

 1994 blev ett segerval för Socialdemokraterna, som fick hela 130 ledamöter i riksdagen. En av dem var Susanne, som tog plats på Västernorrlandsbänken.

– Det var fantastiskt – och samtidigt obehagligt. Sverige höll ju på att gå i konkurs, och vi var tvungna att dra ner på allt, inklusive välfärden. Det var en tuff tid och en nyttig påminnelse om hur viktigt det är att betala och göra rätt för sig, både som enskilda personer och i stat och kommun.

Första perioden i riksdagen satt Susanne i Finansutskottet, nästa i Socialutskottet. Sedan har hon varit vice ordförande i Justitieutskottet, ordförande i Skatteutskottet och vice ordförande i EU-nämnden, innan hon 2010 valdes till förste vice talman. Sista perioden, innan hon lämnade riksdagen 2018, var hon tillbaka i Justitieutskottet och blev samtidigt ordförande för Riksbanksfullmäktige, ett uppdrag som hon fortfarande har.

 Susanne var i flera omgångar gruppledare i sina utskott, och det var en roll som hon tyckte om.

– Det var roligt att kunna hjälpa människor att växa. Det är ju en annan värld för den som är ny i riksdagen. Det är lätt att fara illa, särskilt för dem som är unga. Jag är glad att jag hade hunnit bli 46 år innan jag kom in i riksdagen. Det är lättare när man landat i livet med en stabil familjesituation och lite mer erfarenhet.

Hon tyckte också om kontakterna med partivännerna på hemmaplan, även om det var jobbigt att åka fram och tillbaka mellan Sundsvall och Stockholm varje vecka.

– Det är tuffare än man tror, men det var roligt att komma ut till S-föreningarna och redogöra för aktuella frågor och att ta med sig och driva frågor från kamrater som var engagerade i kommunpolitiken.

 Genom åren är det många viktiga frågor som hon har varit med och beslutat om, och hon har svårt att välja ut någon som har varit särskilt betydelsefull. Men hon minns bland annat arbetet med pensionsöverenskommelsen på 1990-talet.

– ATP var ju ett bra system, men det skulle räcka till för många, så utfallet blev ett annat än det var tänkt.

Åren som förste vice talman minns hon med glädje.

– Jag fick göra många resor till andra delar av världen och fick många fina kontakter.

 Riksdagsarbetet har förändrats i takt med att det blivit svårare att samla en majoritet och bilda regering.

– Som enskild ledamot har man mindre möjlighet att påverka idag, när regeringen måste förankra så mycket hos sina samarbetspartners.

– Tidigare var vi mycket mer ute på arbetsplatser och hade besök av folk som ville tala med oss. LO hade en annan roll, och vi var ofta ute tillsammans med LO. Det saknade jag i den senaste valrörelsen.

Hon tycker att partiet borde vara bättre på att förklara vad som inte är socialdemokratisk politik utan nödvändiga eftergifter för att få igenom regeringens förslag.

– Det har varit en lång resa för Sverige, konstaterar hon. Många verkar tro att Socialdemokraterna har nått sin slutstation nu, men så är det inte! Vi har mycket kvar att bevara och bevaka – och fortsätta att utveckla. Vi ska förstås vara öppna för nya tankar, men vi får inte kasta ut barnen med badvattnet.

Hon är bekymrad över att politiken tycks betyda mindre för dagens ungdomar än den gjorde när hon växte upp.

– Vi såg vad politiken betydde för att lyfta människor ur fattigdom. Idag har många unga dåligt grepp om historien, och ibland undrar jag om det är vårt fel som politiker.

 Susanne har lämnat riksdagen och flyttat till Stockholm, men engagemanget finns kvar, och hon har fortfarande flera tunga uppdrag. Förutom att hon är ordförande i Riksbanksfullmäktige är hon med i Polisens personalansvarsnämnd, Domarnämnden och Stiftelsen för Sveriges Radio och TV.

– Jag tycker om att ha något att göra, och det blir nog ett möte om dagen.

Idag är hon orolig för den tilltagande brottsligheten och den korruption som hon ser exempel på.

– Man kan köpa allt från alkoholtillstånd till uppehållstillstånd till medborgarskap. Det skulle behövas en bred utredning om antikorruption. Ett rättssäkert system kräver lojala tjänstemän.

Från polis och domstolar hör hon också allt oftare om människor som inte vågar vittna, av rädsla för repressalier.

– Det är också en slags korruption.

– I mina uppdrag ser jag baksidorna. Det har också blivit vanligare med försök till påtryckningar från andra länder, som vill Sverige illa. Det är riktigt obehagligt, och vi måste se till att hjälpa människor så att de inte råkar illa ut.

 Susanne och Hans har sex barnbarn, tre i Stockholm och tre i London. Som så många andra har de lidit av att pandemin hindrat dem från att resa.

– Det fattas en dimension när man inte kan träffas på riktigt. Men det kommer att lätta nu!

När vi träffas har Susanne fått sin första spruta och nyss återvänt från en efterlängtad resa till London.

– Men på Heathrow var det ödsligt, och det gällde att kunna visa intyg. Och efter Brexit finns det ingen genväg för EU-medborgare. Nu fick jag snällt stå i samma kö som amerikaner och japaner.

Besöken i England har också gett henne möjligheter att jämföra utvecklingen där och här hemma.

– England är ett klassamhälle, och där syns hålen i välfärden så tydligt. Där finns både de som är tio gånger rikare och de som är tio gånger fattigare än hos oss. Deras system med ”social housing” och bristen på barnomsorg är förödande för kvinnorna.

– Är det något jag lärt mig under min tid som politiker är det hur avgörande en utbyggd och väl fungerande barnomsorg är för jämställdheten.

Eva Åhlström

Som ordförande i Riksbanksfullmäktige har Susanne Eberstein sitt namn på de flesta av våra sedlar. – Lite speciellt, tycker hon, även om allt färre använder ”mina” sedlar.

För de flesta är Börje Granlund mest känd som politiker och oppositionsråd i Nacka. Mindre känt är att han började sitt yrkesliv som hjälpreda på brobyggen och slutade som företagskonsult, också en slags brobyggare, och att han som pensionär blev taxichaufför.

Idag jobbar han med hus och trädgård, cykeltränar och umgås med barn och barnbarn.

 Börje Granlund var oppositionsråd i Nacka från 1987 till 1999 och aktiv i kommunpolitiken i många år innan dess. Som pensionärer bor han och  hans fru Carina Hjelm i en lägenhet i Blåsut – och i Sala, där de har tagit över och rustat upp Carinas föräldrahem

– När ungarna flyttade ut började en annan del av livet, säger Börje. Nu har huset i Sala blivit en uppskattad mötesplats för familjen.

Men de tre barnen, deras respektive och fyra barnbarn mellan två och åtta år träffar de även när de är i Stockholm.

– De bor så nära att vi kan gå till dem – och ses utomhus nu för tiden.

 Börje är född och uppväxt i Långsele, på den tiden en viktig järnvägsknut, en mil utanför Sollefteå.

– Jag gick i folkskolan i Långsele och sedan realskolan i Sollefteå. Dit åkte man rälsbuss.

Börjes pappa var konduktör, och hans mamma var hemmafru.

– När jag hade gått ut realskolan flyttade familjen till Sundsvall. Pappa blev tvungen att välja, flytta eller byta jobb.

För Börje fanns också jobb i Sundsvall. Han blev hjälpreda på de brobyggen som behövdes när nya E4 drogs fram.

– Verkmästaren som kallades ”Kringlan” – för att han kom från Södertälje – erbjöd mig sedan att följa med till Stockholm och jobba på brobyggen i Nacka. Och jag bestämde mig för att satsa på det.

Att hitta en bostad i Stockholmstrakten var inte lättare 1967 än idag. Första tiden fick Börje bo hos en moster och morbror i Vasastaden, men efter det började en lång och jobbig flyttkarusell.

– Jag bodde på 15 platser på två år, inackorderad eller i andra hand med så kallat rivningskontrakt, och inte sällan ingick både silverfisk och pälsänger i hyran.

– En gång när jag bodde hos en tant vid Hornstull skulle jag vara borta över helgen tillsammans med en kompis. Men det blev inställt, och när jag kom hem hade tanten tagit hem kyrkokören för övning i mitt rum! Hon blev inte så glad när jag dök upp.

Hantlangarjobbet var inte direkt välbetalt, så det gällde för Börje att leva snålt.
– Jag hade inget kylskåp, så mjölken förvarade jag utanför fönstret. Och så åt jag på papptallrikar, som jag diskade och använde flera gånger. Men det ryms inte så mycket fil på en papptallrik som diskats några gånger …

När jobbet i Nacka var slut började Börje studera igen.

– Först ett år på fackskolan vid Thorildsplan, och därefter flyttade jag hem för att fortsätta studierna i Sundsvall. Men tanken på att bo med föräldrarna och tre syskon i en trea var inte så lockande, när jag vant mig vid att bo ensam. Så jag flyttade tillbaka till Stockholm och gymnasiet – och fick hyra en rivningslägenhet som tillhörde skolan.

Åren i gymnasiet lade på sätt och vis grunden till ett djupare politiskt intresse. Börje engagerade sig i elevkåren och kom snart med i förbundsstyrelsen för TLE, Tekniska Läroverkens Elevkårer.

– I början av 70-talet blev jag ordförande för riksorganisationen, som då bytt namn till Elevförbundet TLE, som en konsekvens av den nya integrerade gymnasieskolan. Sen var det meningen att jag skulle fortsätta plugga, men då hörde SSU i Nacka av sig och ville ha mig som ombudsman. Då flyttade jag till Nacka, till en riktig lägenhet med eget kontrakt.

 På den vägen fortsatte det, för sedan jobbade Börje ett tag i SSU-distriktet i Skåne och sedan på SSU-förbundet.

Att det blev SSU och Socialdemokraterna var så självklart att han aldrig funderade på något annat.

– I Långsele röstade långt över 60 procent på Socialdemokraterna. Mina föräldrar också, även om de inte var så engagerade i lokalpolitiken.

Till en början var det skolfrågorna som engagerade Börje.

– Elevorganisationen var partipolitiskt obunden. De som stod till höger tolkade det som att den skulle vara ”opolitisk” och att vi inte skulle ha några åsikter om någonting. Men vi skrev ett handlingsprogram, som förstås inte var opolitiskt. Där hade jag stor hjälp av Christina Flink, som vi anställde som ombudsman. Det var en bra skola i folkrörelsearbete.

Börjes första uppdrag i Nackapolitiken 1976 handlade inte oväntat om skolfrågor.

– Hasse Andersson, Mona Sahlins pappa, som var arbetarekommunens ordförande i många år, såg till att jag blev gruppledare i skolstyrelsen och att jag fick stöd av mer erfarna partivänner. Det var en klok strategi!

Nacka växte, och under den här tiden byggdes bland annat Nacka gymnasium, ett integrerat gymnasium med både teoretisk och praktisk utbildning.

– Arbetsmiljön var en viktig fråga. Sven-Åke Dahlbäck, som var aktiv i kulturnämnden, förklarade att arbetsmiljön på de yrkesinriktade linjerna skulle vara så bra att man kunde ha vita maskiner.

Samtidigt som Börje var aktiv i kommunalpolitiken arbetade han på SSU-förbundet, med många resor runt om i landet. Efter det fick han jobb hos John-Olle Persson i Stockholms stadshus 1979-84.

– Efter de åren fick jag möjlighet att arbeta på Folkets Hus-rörelsen med personalutbildning, styrelseutbildning och chefsutbildning för husen. Under den tiden fick jag också förmånen att sitta i Unga Örnars förbundsstyrelse.

 Efter valet 1979 satte Socialdemokraterna i Nacka in honom i kommunstyrelsen och kommunstyrelsens arbetsutskott, samtidigt som han arbetade på SSU-förbundet.

1987 avgick Gösta Blücher som oppositionsråd för att bli chef för Boverket, och S-ledningen bestämde sig för att Börje skulle efterträda honom.

En stor fråga under 1970-talet var hur Nackas centrum skulle se ut i framtiden.

– Medan det planerades köpte Skanska mark som de sålde till ett eget bolag och därmed trissade upp markpriset kraftigt, något som skulle påverka hyrorna i de planerade bostäderna. Arbetarekommunen reagerade starkt med plakat på första maj, insändare och motioner till partikongressen.

– I regeringsställning såg partiet och Ingvar Carlsson sedan till att stärka kommunernas planmonopol vid liknande situationer.

 Samtidigt som kommunen växte förändrades arbetsmarknaden radikalt under slutet av 1980- och början av 1990-talet. Flera stora företag – Atlas Copco, GB Glass och Fläkten – flyttade från Nacka, KF och bondekooperationen lade ner sin verksamhet på Kvarnholmen, och Finnboda varv avvecklades.

– Det var en jobbig tid för många som var anställda där – och början på en stor omdaning av Nacka som samhälle.

– Moderaterna stärkte sin position i den borgerliga majoriteten under den här tiden. Riktigt påfrestande för oss socialdemokrater blev det när de inledde sin politik för ett ”systemskifte”. Ambitionen var att det mesta skulle privatiseras och marknadsorienteras. Skolor, förskolor och äldreomsorg skulle ut på marknaden i expressfart.

Moderaterna var dogmatiska och trodde att marknaden till och med kunde sköta kvalitetskontrollen. Men marknaden är inte god, den utgår från att den som betalar mest ska ha mest.

Ett tungt nederlag för oppositionen var försäljningen av det allmännyttiga bostadsbolaget AB Nackahem. En hel del av bostadsbeståndet ombildades till bostadsrätter, och kraven på inkomst ökade för att få bo i de hyresrätter som nu ägdes av privata bostadsbolag.

– Det blev svårare för vanligt folk att få en lägenhet i Nacka, och kommunen blev i större utsträckning ett område för höginkomsttagare.

 1999 slutade Börje som oppositionsråd och blev i stället konsult i näringslivsfrågor – med högst varierande uppdrag.

– Ett tag jobbade jag med att hjälpa svenska bredbandsföretag att komma in i Polen, som då skulle bli medlem i EU. Polen fick betydande investeringsstöd för att rusta upp sin infrastruktur, och svenska företag fanns bland de världsledande när det gällde bredband.

Lite senare var han engagerad i ett utvecklingsprojekt för att stötta verkstadsföretag som var etablerade i Kirunagruvan. Syftet var att utveckla deras egen kompetens så att de fick fler ben att stå på vid sidan av gruvbrytningen.

– Det var innan beslutet togs om att öppna en ny nivå i gruvan och flytta hela staden.

Efter det följde ytterligare några år med konsultuppdrag.

– Någon framgångsrik konsult blev jag nog aldrig, men det var en intressant tid.

Sedan var det dags att gå i pension för både Börje och Carina.

– Men då blev det aktuellt för Carina att jobba några år till. Hon var chef för habiliteringen i landstinget. Vad skulle jag då göra? Jag bestämde mig för att utbilda mig till taxichaufför och körde sedan färdtjänst i två år.

Idag lever de pensionärsliv och jobbar gärna med trädgård och ombyggnationer. Under det senaste året har han ägnat sig åt sådant som inte innebär så mycket umgänge. Byggt klädkammare i Sala, hjälpt Folkets Hus i Sala med en del utredningar och lett valberedningen för bostadsrättsföreningen i Blåsut.

– Jag tycker om att cykla, och nu tränar jag tillsammans med ett gubbgäng i IFK Sala med målet att genomföra ”halvvättern”, 15 mil på cykel den 13 juni. För att klara det krävs träning, och innan mitten av maj bör jag ha cyklat 100 mil.

– Nu ser jag fram emot att bli vaccinerad, så att vi kan byta digitala middagar med vänner mot fysiska kontakter.

Eva Åhlström