Finns det, som hos de flesta, en vanlig dag i Gunnar Björkmans liv? Jodå. Så här kan den se ut: Började dagen med möte med pensionärsrådet, som inte hade så många handlingar. Direkt efter lunch blev det styrelsemöte i PRO Sköndal. Kvällen, möte med Sköndalsbibliotekets vänner som bjudit in Göran Greider att tala om sin bok om hunden Stina. 

På det hela taget var det en bra dag, konstaterar Gunnar, som ofta är en rejält upptagen person med många engagemang. Och samtidigt välbehövd hemma, då hans fru är svårt handikappad.

– Hon har försörjt oss genom sitt arbete under de år jag knappt hade någon inkomst. Nu betalar jag tillbaka, förklarar Gunnar det självklara.

Åren med liten lön, om någon alls, stod Gunnar på scen. Han var skådespelare, bland annat på legendariska Pistolteatern. Taxi körde han ibland för att få ihop lite pengar.

Nu har vi stämt träff på det lokala kaféet, ett välbesökt vattenhål i Hökarängen. Gunnar kommer på cykel, tar av hjälmen och börjar genast berätta om den klassiska byggnad som blivit ortens populära träffpunkt. Han kan sin lokalhistoria. Det är här i krokarna han själv vuxit upp. Det är här hans barn haft sin barndom. Nu har nya grupper av unga familjer hittat till ”orten”. Och de gillar att hänga på kaféet.

Efter år med knappa inkomster följde studier för Gunnar. När det på nytt, året var 1972, var dags att hitta jobb började han på Skolöver- styrelsen. Gick sedan in i bankvärlden – det var genom svärfar han hittade jobbet i banken. Utsågs till facklig representant i styrelsen, blev osams med chefen, ”en stenhård moderat”. Blev förflyttad.

Så blev det 1975. Dags igen att hitta nytt jobb. Gunnar hörde talas om att det fanns jobb i riksdagen. Drömjobb, kallar han det nu, med tillägget ”bara inte mitt drömjobb”. ”Jag var dyslektiker och kunde knappt läsa.” Han hittade istället till Konsum Stockholm och jobbet som kooperativ expert.

Gunnar är väl medveten om att den där tiden, då det var enkelt att gå från jobbet som inte riktigt passade, till något annat jobb är avlägsen nu. Men nöjd över att det för de egna tre, välutbildade, barnen, går bra.

Gunnar var också med och fick stan att ”planka” en idé från Göteborg om att införa, som det då hette, informationskommittéer i södra Stockholm. De blev föregångare till dagens stadsdelsnämnder.

Nu beklagar han att de inte fungerar som tanken var. De har avlövats på såväl mandat som resurser. Han funderar, till exempel, över skolan som stadsdelsnämnden inte längre har bestämmanderätt över.

Men han vet väl att det är svårt att engagera och få med människor i lokalsamhället, en stor brist, beklagar han. Det kan till och med hända att Gunnar är den ende som dyker upp när nämnden inbjuder till möten med medborgarna.

 – Jag kommer – och ställer dumma frågor.

Och när Gunnar inte dyker upp, saknas han av nämndfolket som nästa gång undrar ”Var var du förra gången?”

Kanske var hans cykel vänd åt ett annat håll den dagen? För cyklar gör han vart än han ska. Det kan bli uppemot sju mil i veckan. Sin första cykel fick han som fyraåring. Sedan dess har han cyklat slut på sex, sju stycken. Tre har han mist genom stöld. Den cykel han tar sig fram på nu kostade 13 000 kronor. Väl värd pengarna, anser han och ”försvarar” sig med att sönerna har ännu dyrare cyklar.

Vintercykling är heller inget problem. Vinterdäck har han aldrig behövt. Han cyklar på cykelbanor och berömmer snöröjningen där.

Gunnars cykel går varje fredag från söderförort till Stockholms diplomatkvarter. Det började med regelbunden ”uppvaktning” vid kinesiska ambassaden. Det var när Gui Minhai, bokförläggaren och svenske medborgaren, greps och fängslades på ett tåg i Thailand.

Free Gui Minhai och Don’t touch Taiwan, står det på den protestbanderoll Gunnar ikläder sig. Något som väcker ilska och protester från ambassaden när han dyker upp. Gunnar svarar ”jag står här som representant för svenska folket oavsett vad du tycker”. 

– Fem gånger kom polis till ambassaden. Men den femte gången ”gjorde vi upp” om hur jag skulle bete mig på platsen.

Gunnar antyder att han då ville lugna sin dotter som sagt till honom att ”polisen har annat att göra än att jaga gamla gubbar”. Och på köpet har han till och med blivit kompis med några av poliserna. Även med många som regelbundet promenerar i omgivningarna. Han kan till och med sakna en och annan, till exempel den han kallar  ”Valrossen”, som inte synts till på länge.

För sex, sju veckor sedan utvidgade Gunnar sin fredagsaktion också till den amerikanska ambassaden. Det var efter president Trumps hot mot Grönland. Bröstlappen byts ut mot en med texten Don’t touch Greenland och Stop ICE som är budskapet utanför den amerikanska ambassaden. Han går samma vända vid USA-ambassaden och vet att han varje gång blir fotograferad. En gång togs det till och med en längre film inifrån av ambassadpersonal.

 – Jag morsar alltid lite grann för att retas.

Hemma varierar reaktionerna kring Gunnars ambassadprotester. Ena veckan kan de vara uppmuntrande, nästa låter det tvärtom. En av sönerna, som jobbar i ett storföretag med affärer med Kina, misstänker att det inte längre är möjligt för honom att resa till just Kina med tanke på pappas aktivitet.

Gunnar tycker om att prata med människor och gör det var än han kommer. Och det är också hans maning när nu valet närmar sig.

– Prata med så många människor du kan. Ställ frågan vilka ministrar SD får om fel sida vinner. Och vi måste bli oändligt mycket rappare!

Ewa Wirén 

 För den som eventuellt är intresserad av anklagelsen och det fullständiga friandet av Gunnar för mord hänvisas till Peter Englunds bok, i pocketupplaga,  Söndagsvägen: berättelsen om ett mord. (Natur & Kultur)

Kontorist, pressekreterare, informationschef, statssekreterare, tidningsdirektör, mångfaldskommunikatör – det är bara några av de titlar Laila Edholm haft genom åren. Till det kommer rader av ideella uppdrag och på senare år imponerande aktivitet på sociala medier.

– Jag är inte rädd för att pröva något nytt, förklarar hon. Och jag har alltid haft svårt att säga nej.

Sedan Laila flyttade tillbaka till Nacka 2024, efter 20 år i Falun, har hon inte bara hunnit bli först ersättare och sedan ordförande i sin S-förening utan också fått ett kommunalt uppdrag i Miljö- och stadsbyggnads- nämnden. Samtidigt med flera volontärjobb och en imponerande aktivitet på sociala medier. Och som vanligt ger hon järnet i allt hon åtar sig.

Vi är många som undrar hur hon orkar.

– Jag har jobbat sedan jag var åtta år, så jag är van. Men min man brukade säga när jag jobbade att det räckte med 100 procent i stället för 200. Jag fortsätter nog lite så.

Jobbet som åttaåring var att trampa ensilage på gården i Odensala, en liten socken i Sigtuna kommun, där hennes far var arrendebonde. I skördetider måste alla hjälpas åt.

Samhällsintresset fick hon också med sig hemifrån.

– Det pratades mycket politik runt köksbordet. Pappa var politiskt aktiv, satt i byggnadsnämnden i Märsta – för Centerpartiet, och morfar var med i både landstinget och kommunen.

Laila hade läshuvud, men efter studentexamen på latinlinjen blev det en sekreterarkurs. På 1960-talet kunde SYO-konsulenter säga att om det inte fanns akademiker i familjen skulle man jobba på kontor. Föräldrarna var ju inte akademiker utan bönder!

Laila gick en ettårig sekreterarutbildning i Stockholm, Brighton och München och fick jobb på ett österrikiskt stålföretag. Där fick hon nytta av både språkkunskaper och stenografi, men det dröjde inte länge förrän hon ville vidare.
– Jag fick jobb på UD och senare på svenska FN-delegationen i Genève – som ”skrivbi”, som det kallades på UD. Att söka till diplomat- utbildningen vågade jag inte.

– Då hade jag träffat min blivande man Bertil, och vi klarade att bo på varsitt håll i två år.

När Laila kom hem från Genève 1977 flyttade hon och Bertil ihop i Norrköping, där han fått jobb på SMHI och Laila på Kriminalvårds- styrelsen. Hennes jobb var att ta hand om utländska besökare från hela världen och visa dem runt i alla delar av kriminalvården.

– Jag lärde mig mycket, när jag träffade killarna som satt fängslade. Det blev min klassresa, från bondlandet till UD och till kriminalvården.

– Generaldirektören Bo Martinsson blev en viktig person för mig. Hans positiva syn på människor påverkade mig. Vi hade båda en enkel bakgrund, jag som bondbarn och han som arbetarbarn.

Vid sidan av jobbet läste Laila in en fil kand i Linköping, i franska, engelska och medie- och kommunikationsvetenskap – och avancerade till informationssekreterare.
– Den 6 oktober 1987 rymde Stig Bergling under en permission, och jag fick lära mig att hantera drev från journalister. Det var jobbigt! Både generaldirektören Ulf Larsson och justitieministern Sten Wickbom fick avgå. Och samtidigt var det bråk mellan falanger på Kriminalvårds-styrelsen.
Laila blev erbjuden jobbet som informationssekreterare hos jordbruksminister Mats Hellström och flyttade till Stockholm.

– Jag hade röstat på Socialdemokraterna även tidigare, men efter mordet på Olof Palme gick jag med i partiet.

– Jobbet var ändå helt nytt för mig, jag var inte politiskt skolad. Men jag hade ju erfarenhet av jordbruk, så när jag blev intervjuad i tidningen Land förklarade jag att ”jag kan i alla fall skilja på de fyra sädesslagen”. Och Mats Hellström var en jättebra chef.

Den stora uppgiften för jordbruksministern och hans medarbetare då var en stor omläggning av livsmedelspolitiken. Nu skulle kemikalierna bort från jordbruket.

– Bönderna protesterade, men jag förstod varför omläggningen var så viktig. Jag minns hur mamma talade om hur morkullorna hade försvunnit på grund av kemikalierna i jordbruket, och jag minns rosa säd i skördetröskan, betad med kvicksilver.

– Det var en enorm insats.

Men när riksdagsbeslutet togs hade Laila ett nytt jobb på gång – nu som pressekreterare hos Socialdemokraterna.

Första tiden på 68:an blev tung, och valförlusten 1991 riktigt jobbig.

– Vi tappade mandat, vilket ledde till att vi fick mindre pengar och måste dra in tjänster. Jag var en av få på 68-an som hade erfarenheter av omorganisationer. Så jag sa: ”Se till att omorganisationen går snabbt! Om den drar ut på tiden, blir det svårt både för dem som måste sluta och för dem som blir kvar.”

Året efter drabbades partiet av ett annat jobbigt bakslag: A-pressen gick i konkurs, och flera tidningar ute i landet fick läggas ner eller köpas upp av konkurrenterna.
– Jag blev utskälld av drabbade journalister i A-pressen som behövde prata av sig.

Partisekreteraren Bosse Toresson efterträddes av Mona Sahlin. Laila var kvar men under ett par månader utlånad till ja-sidan inför omröstningen om svenskt medlemskap i EU.

– Det var inte lätt. Vi hade ju många nej-sägare i vårt parti. Ingvar Carlsson var ödmjuk och ville se till att de behandlades med respekt. Men det var en svår balansgång.

Valrörelsen och valet 1994 var desto roligare.

– Att ladda för och genomföra1994 års val var det roligaste jobb jag har haft. Vi var ett lag som jobbade tillsammans, och det gav resultat.

Efter valsegern blev Laila biträdande statssekreterare hos Mona Sahlin, med ansvar för jämställdhetsfrågor, och samtidigt politiskt sakkunnig hos Jan Nygren, som var samordningsminister.

– Men jag tyckte att Mona behövde en S-kvinna till hjälp i stället för mig som var skolad i att det inte behövdes något separat kvinnoförbund.
Så när en av cheferna på Kommunförbundet uppmanade henne att söka jobbet som informationschef där, var hon inte svår att övertala.

– Jag är en stor vän av kommunalt självstyre. Och det var lärorikt att flytta från nationell nivå till lokal.

På Kommunförbundet blev hon kvar i sex år och slutade strax innan det slogs ihop med Landstingsförbundet till Sveriges kommuner och landsting (nu Sveriges kommuner och regioner).
– De hade börjat samverka ett bra tag före sammanslagningen, och kommunikationsenheterna slog vi ihop tidigare. Det var två olika kulturer som skulle fungera tillsammans, och det behövde förberedas.

 Efter ett kort mellanspel som informationschef på fackförbundet Sveriges Ingenjörer, blev Laila headhuntad till landstinget i Dalarna som informationsdirektör.

– Min mans företag hade köpts upp, han fick avtalspension, och barnen var stora. Så det var inget som hindrade att vi flyttade till Falun.

Men det var en rätt turbulent arbetsplats med trög beslutsgång och täta chefsbyten.

– Det var en väldigt hierarkisk organisation med sex olika beslutsnivåer. Jag är otroligt imponerad av det Aida Hadžialić lyckats åstadkomma nu i Stockholmsregionen! Jag vet hur svårt det är.

2005 lämnade Laila landstinget för att under tre år vara vd för Dala-Demokraten.

–  Jag har svårt att säga nej när jag blir erbjuden jobb, men det var jobbiga år, präglade av nödvändiga men svåra besparingar. Jag var inte tillräckligt hårdhudad.

–  Men det gick bra, ända till finanskraschen 2008, när annonserna minskade. Jag slutade, och lite senare köptes DD upp av Dalarnas tidningar – och senare av Bonniers.

Laila blev egenföretagare som jobbcoach och hjälpte arbetslösa att hitta jobb.

Ett tag jobbade hon sedan i Falu kommun som mångfalds- kommunikatör. Under den stora flyktingkrisen 2015 var det hon som hade kontakt med Migrationsverket som behövde hjälp med att hitta tillfälliga boenden för flyktingar.

– Jag träffade gråtande socialsekreterare som varit vana vid att placera 4- 6 ensamkommande barn om året. Nu kom 100 på tre månader. Var skulle de få plats, och var skulle de göra av de svenska barn som också behövde familjehem?

– Men det gick bra. Vi klarade det, fixade både boende och fritidsaktiviteter för de ensamkommande. De var omgivna av svenska vuxna och de klarade sig bra.

I Falun hade Laila inte många politiska uppdrag, det gick inte att förena med hennes jobb. Men några år hann hon vara med i socialnämnden, KF och KS.  2022 - 2024 var hon vice ordförande i arbetslivs- och socialnämnden med ansvar för arbetsmarknad, socialtjänst, jämställdhet och integration. I Falun styr S och M tillsammans.

2024flyttade Laila och Bertil tillbaka till Nacka, framför allt för att komma närmare barn och barnbarn. Och sedan har hon som sagt sett till att bli fritidspolitiker nästan på heltid.

Den röda tråden i allt hon gör är kampen för jämlikhet och jämställdhet.

– En hjärtefråga är kriminalpolitiken. Att ändra på den och satsa på förebyggande arbete. I dag åtgärdar man bara symtomen.

Laila är aktiv i BUFFF, en förening till stöd för barn med föräldrar i fängelse och förvar.

–  Nu ska regeringen satsa 17 miljarder på att förlänga tiden i fängelse. Men fängelse gör ingen bättre! Och nu är det så trångt i fängelserna att det blir dubbelbeläggning, och det finns inte tid för några behandlingsprogram. Satsa miljarderna på förebyggande arbete i stället!

Att sätta 13-åringar i fängelse går emot all kunskap och erfarenhet.

– Vi avskaffade ungdomsfängelse 1980. Ingen blev bättre av att sitta där. Men nu är vi alltså där igen!

Av allt Laila jobbat med var alltså valrörelsen 1994 det roligaste.
– Sedan var jobbet med flyktingar det känslomässigt mest givande. Och kriminalvården min viktiga klassresa. 
I dag är hon mycket aktiv på sociala medier, gör ofta inlägg både på egna konton och i grupper som ”Aktuella händelser i Nacka”, där hon kommenterar sådant hon reagerar emot – alltid sakligt och korrekt, men engagerat och skarpt.

–  Det började 2017, när jag låg på sjukhus tre veckor. Då gick jag med i gruppen jagärhär# En grupp som på ett värdigt sätt och utan att provocera bemötte rasistiska påhopp. Jag behövde göra något i sjukhussängen, och då väcktes mitt intresse för sociala medier.

–  Jag behöver skriva av mig. Och om alla socialdemokrater slutar att delta i debatten blir det bara Sverigedemokraterna kvar.

Hon tar ofta upp frågor om migration och integration, vet att hon har både kunskaper och erfarenheter som är värda att dela med sig av.

–  Jag ser mig som medborgarföreträdare – för de många som inte själva kan eller får delta i debatten.

Eva Åhlström

Sånt som händer nu….

Var lite mer gränslösa. Uppmaningen kom en gång från Pyry Niemi. Då handlade det om samarbetet mellan de nordiska länderna. Men det handlar lika mycket om honom själv. Han kan konsten att kliva över gränser. 

Länderna i Norden har ett, sedan lång tid, fint samarbete. Men så mycket skulle kunna göra det mycket enklare, framför allt för medborgarna. Det är Pyry Niemis övertygelse. 

Det finns än i dag ingen gemensam arbetsmarknad, det saknas validering inom vissa yrken, inget gemensamt personnummersystem, inget gemensamt e-ID.

– Massor av sånt som skulle underlätta vardagen för nordenborna saknas.

– Det är fortfarande så att fler utländska medborgare bor i ett annat EU-land än vad andra nordbor bor i ett annat land i Norden.

 Man brukar säga att ungefär 30 procent av oss som bor i Norden har en släkting i ett annat nordiskt land. Ändå pendlar vi hellre emellan än är benägna att flytta. 

Pyrys uttalade önskan om lite mer gränslöshet väckte både medhåll och en del reaktioner om uppstudsighet, minns han nu med viss glad tillfredsställelse.

Åren med covid visade vi i Norden varandra våra sämsta sidor, anser han. Då var han själv riksdagsledamot och säger nu i efterhand:

– Det var en sorglig tid. Det var en hemsk tid. Alla gränser stängdes och mycket ansågs vara Sveriges fel.

Covid kallades för Sverigesmittan i Norge. Stefan Löfven fick till och med ringa till Norges statsminister för att förhandla om att svenskar som jobbade i Norge skulle få a-kassa.

– Så småningom visade det ju sig att Sverige inte hade valt så tokigt, till exempel höll vi skolorna öppna. Vi hade en liberal syn, en ganska frihetlig syn med mycket ansvar på den enskilda individen, menar han.

Finland stängde hela södra delen av landet, människor fick inte åka in och ut. Finland hade sina lager av viktiga förnödenheter. 

– Man hade bunkrat i många år och behövde inte åka och köpa toalettpapper. 

Grannen, den stora björnen i öst, har tvingat Finland till helt andra beredskapstankar än Sverige. 

Pyry är själv född i Finland. Han kom till Sverige som 5-åring, framför allt för att hans mamma hade svårt att hitta arbete i hemlandet. 

– I Sverige fick vi en modern bostad med en rosenhäck, vi fick badrum och altan, jag fick eget rum och mamma gick det bra för.

Engagemanget för ett närmare samarbete mellan de nordiska länderna bär Pyry med sig var än han jobbat. Det finns starka krafter som drar åt samma håll och som vill jobba än mer tillsammans när det gäller säkerhet, infrastruktur, arbetsmarknad. 

Utmanande är dock att två av länderna är EES-länder, alltså inte med i Europeiska Unionen. Men lite lättare har det blivit sedan Sverige och Finland gick med i Nato. Det märks, av naturliga skäl, framför allt i säkerhetsarbetet.

Han önskar att vi och våra grannländer samlades till en nordisk spets. Vi i Norden är faktiskt jordens mest hållbara region. Det är en fin vision inför 2030.

Här nämner han Stefan Löfven på nytt. Och Pyry tror på ambitionen.

– Vi har goda välfärdssystem. Vi har bra bildningsmodeller. Allt är egentligen väldigt funktionellt. När vi väger samman vad vi står för är vi starka. Och vi kan samarbeta än mer.

Det finns krafter som motarbetar den utvecklingen, det är han väl medveten om. I Finland jobbar Sannfinnländarna febrilt mot det skandinaviska. Landet lyckas dock stå fast vid tvåspråkigheten. 

Och Pyry gör vad han kan för att bidra, bland annat genom att arrangera seminarier kring den svensk-finska frågan.

Pyry Niemi har genom åren haft olika positioner i näringslivet. Han har inte låtit några gränser hindra sin egen utveckling och sitt arbete. Han har jobbat med kommersiell radio, såväl Bandit som Lugna Favoriter. Han har jobbat på PRO och på idrottsförbund. 

Han har varit riksdagsledamot i tre perioder, kommunpolitiker i Håbo och Solna. Han har suttit i landstinget i Uppsala i elva år. Har även innehaft uppdrag i flera S-föreningar liksom varit vice ordförande i Uppsala läns socialdemokratiska partidistrikt.

– Jag tyckte väldigt mycket om arbetet i riksdagen trots att det var alltför många urvattnade kompromisser där, utvärderar han.

Länken mellan strävan att göra sitt bästa i alla uppdrag och på alla olika jobb har varit en sorts tacksamhet, tror han själv. Tacksam över hur livet kunde bli i det nya landet. Även om han tror att det skulle ha gått hyfsat också i Finland. 

 Nu är Pyry public affairsansvarig i organisationen Svenskt Vatten, och jobbar med påverkan- och policyfrågor inom VA. Men kanske inte så länge till? Valet närmar sig. Politiken lockar honom tillbaka. Han står på en sosselista.

—  Partiet kan vinna valet, men då måste alla hjälpa till. Och så behöver vi lite flyt.

Ewa Wirén

Onsdagsprofilen • Birgitta Söderfeldt

Med hjärnkoll på politiska hjärtefrågor

Hon har doktorerat två gånger om, först i neurologi och sedan i psykologi, men tröttnar aldrig på att studera för att lära sig mer om hjärnan och om mänskligt beteende. Som pensionär läser hon teologi och hinner dessutom engagera sig i både kyrkopolitik och hälso- och sjukvård för seniorer i regionen. Jämställdhet är och har varit en hjärtefråga i allt hon gör, både i yrkeslivet och i politiken, tillsammans med diskriminering av andra skäl, till exempel funktionshinder och ålder.

 Birgitta Söderfeldt är född och uppväxt i Närke och tog studenten i Örebro. Och trots att hon sedan har studerat och arbetat i andra delar av landet, är Närke fortfarande rätt mycket hennes ”hemma”.

– Utanför Askersund har jag sedan länge ett fritidshus – eller snarare fritidsgård, med flera hus och gott om plats för barn och barnbarn.
Efter studenten har hon fortsatt studera – och gör det fortfarande! – och hunnit doktorera i både psykologi och medicin.
Under studietiden hade hon sommarjobb inom psykiatrin. Där väcktes hennes intresse för hjärnan och hur den fungerar, och det blev avgörande för de fortsatta vägvalen.

– Jag började läsa psykologi och tog en grundexamen, men jag fortsatte inte till doktorsexamen utan började läsa medicin i stället. Jag tyckte att hjärnan var så intressant att jag ville lära mig mer om den.

Hon började medicinstudierna i Uppsala och fortsatte sedan med specialistutbildning i neurologi och doktorandstudier i Lund, där hon disputerade med en avhandling om epilepsi 1982.  
– Senare, 1994, disputerade jag även i psykologi. Jag hade ju grunderna sedan tidigare. Och den avhandlingen handlade om språkliga funktionshinder.

Politiskt intresserad har hon varit så länge hon kan minnas, även om det tog ett tag innan hon landade hos Social- demokraterna.

I föräldrahemmet, som Birgitta beskriver som medelklass, fanns mest misstro mot Socialdemokraterna.
– Jag hade i och för sig en farbror som var socialdemokrat, men pappa var folkpartist och farfar var ”arbetarliberal”. Mamma var egenföretagare, hade modeaffär. Men hon var feminist och har påverkat mig mycket. Som ung tänkte jag ett tag att jag skulle bli konstnär.

– När jag läste medicin var jag aktiv i en radikal medicinarförening, Motpol, som ifrågasatte mycket inom den dåvarande vården, inte minst den traditionella hierarkin.

Jämställdhet har varit och är en hjärtefråga för Birgitta.

– Vi var många kvinnor som fick känna av det berömda glastaket. Som doktorand i Lund var jag med och startade Forum för kvinnoforskning, och 1991 var jag med och grundade organisationen Kvinnliga universitetslektorer vid medicinska fakulteter. Den fick regeringens jämställdhetspris 1994, och det var förstås glädjande.

Hon har också genom hela sin karriär, både som forskare och när hon jobbat kliniskt, försökt stötta kvinnliga medarbetare.

– Jag har också varit aktiv i kampen mot kärnkraft, särskilt när jag bodde i Skåne, där Barsebäck fanns och vi ville att det skulle stängas.

Ett annat stort intresse har alltid varit funktionshinderfrågor.

– Jag har själv nedsatt hörsel sedan jag var liten, och det har förstås bidragit.

I 25 år arbetade hon på Linköpings universitet men flyttade sedan till Stockholm och Karolinska institutet.

– Jag hittade en karl här och flyttade till honom.                 

Vid sidan av arbetet på KI och kliniskt arbete som chef för neurologin på Södersjukhuset har hon också varit sakkunnig i neurologi åt landstinget (numera regionen) i Stockholm.

På frågan om vad som varit det bästa i jobbet kommer svaret direkt:
– Patientkontakten! Att få möta människor, det ger så mycket.

Sedan hon började sin karriär har det hänt mycket inom hennes områden, och hon har fått vara med om stora medicinska landvinningar.

– Största skillnaden jämfört med när jag började är att patienterna har mer inflytande i dag. De kan läsa journalerna och ha synpunkter på behandlingen. Men det är en nackdel med all information på nätet. Nu talar de inte bara om vad de har för besvär utan har också läst på om vilken behandling de ska ha.

Till de största medicinska framgångarna räknar hon effektiva bromsmediciner mot MS och allt bättre mediciner mot epilepsi, som numera också ibland kan opereras.

– Mot degenerativa sjukdomar som ALS finns ännu inte någon effektiv bromsmedicin, men det är på gång.

Med två doktorshattar och en professur i bagaget har Birgitta ändå inte känt sig fullärd, så hon har fortsatt studera även som pensionär.

– När jag trappade ner på arbetet, fick jag tid över. Och i vårt land har vi ju förmånen att få läsa gratis på universiteten. Så jag började läsa teologi och religionsvetenskap – och har tagit 200 poäng. Och jag har nosat lite på andra ämnen inom humaniora också. Men jag har inte tagit någon examen.

– Att läsa teologi är intressant! Det sätter igång hjärnan. Och nu ska jag börja läsa en kurs om manligt och kvinnligt i judendomen, en distanskurs vid Lunds universitet.

Förutom att läsa teologi har Birgitta också engagerat sig i kyrkopolitiken. 
– Det började lite av en slump när min förste man och jag bodde i Örebro på 1980-talet och fick hyra kyrkoherdebostaden i Nicolai församling. 
– Vi var inte konfirmerade när vi flyttade dit, men vi blev konfirmerade där vid 40 års ålder.
– Sedan skildes våra vägar, men inte av den anledningen.

Hon blev intresserad av kyrkliga uppdrag, och när hon flyttade till Stockholm var hon först förtroendevald i Katarina församling och senare i Gustaf Vasa, där hon satt i kyrkofullmäktige och var ersättare i kyrkorådet.

Hon har också varit ordförande i Kyrkans familjerådgivning.

– Sedan flyttade vi till Bromma, och jag blev aktiv i Västerleds församling som ledamot i kyrkorådet och ordförande i valnämnden. Nu är jag bara ersättare i kyrkofullmäktige, men jag trivs bra i församlingen och har engagerat mig som kyrkvärd också. Och jag är revisor i Gustaf Vasa.

– Kyrkan betyder mycket för så många. Inte minst diakonin som bjuder på soppluncher, gratis fika, matutdelning … Det är synd att det ska behövas, men tur att det finns.
– Jag har bra pension, och jag kan gå på konditori med mina barnbarn när jag vill. Men så är det inte för alla, tyvärr.

Från de ökande klyftorna i dagens samhälle kommer vi in på regeringens förslag om att kunna döma 13-åringar till fängelse – trots samstämmig kritik från i princip all sakkunskap inom såväl kriminalvård som barns utveckling och behov.

Birgitta berättar att hon var med på en rättegång nyligen, där en 17-åring stod åtalad för att ha rånat hennes 15-årga barnbarn på mobil och pengar.

– 17-åringen var inte med, men hans mamma var där – en hemlös kvinna med stora problem och med en pojke som ständigt fått flytta mellan fosterhem och SiS-hem. 

Det är klart att det är synd om mitt barnbarn, som blev rånad, men det är ju mer synd om den killen. Han är ju också ett offer, och hur ska han få en chans?                                

Som pensionär har Birgitta också blivit ersättare i regionfullmäktige i Stockholm.

– Det är mitt första uppdrag för Socialdemokraterna, förutom i kyrkopolitiken. Jag var med i kommunpolitiken för Vänsterpartiet när jag bodde i Lund.

– Jag har hoppat lite mellan V och S genom livet, men nu kommer jag inte att byta igen. Vi har flera judiska medlemmar i familjen, och jag reagerar starkt mot den antisemitism som finns i delar av vänstern. Jag har sett hur människor mår dåligt av det bemötandet.

Jämställdhet är fortfarande en hjärtefråga för Birgitta, liksom diskriminering av andra skäl. Som pensionär ser hon hur äldre diskrimineras, och nu vill hon vara med och ändra på det.

– Så nu är jag med i hälso- och sjukvårdens seniorvårdsberedning i regionen, med Alfhild Petrén som ordförande.

Synen på äldre fick hon själv ett talande exempel på i somras, när hon promenerade mellan Stockholm och Uppsala – uppdelat på ett antal etapper.

– På en vandringsled mellan Märsta och Sigtuna mötte jag ett par i 50-årsåldern, som bekymrat frågade vart jag var på väg. De trodde att jag var en förvirrad åldring på rymmen.

– Jag har haft tur som fått jobba så länge jag själv ville. Men nu är jag nöjd. Nu har jag fyllt 80 – och köpt ett hus till!

Det nya huset, som hon och maken Mats får tillträde till i mars, ligger också i Närke, inte långt från ”fritidsgården”, som barn och barnbarn nu får ha för sig själva.

– Vi blev så förtjusta i läget, och nu ska vi måla och göra fint åt oss i det nya huset.

Birgitta och Mats, som också nyss fyllt 80, firade sina födelsedagar med en gemensam 160-årsfest.
– Då fick jag en fantastiskt fin present från barnen och barnbarnen, en bok om mitt liv, där de bland samlat debattartiklar som jag skrivit genom åren, bland annat på DN Debatt, om kvinnofrågor, om funktionshinder och om patienträttigheter. Dem hade jag glömt, men det var så roligt att bli påmind.

Och det lär bli en och annan debattartikel till när det nya huset är färdigmålat och Birgitta får tid över igen.

Eva Åhlström

Utredare, talskrivare, rådgivare, analytiker, debattör. Och poet. Vi har en hel del att prata om. ”Meritlistan” är lång. Men först måste vi klara ut det här med partiet, hur blev Hans Kilsved  sosse?

 Pappa var sosse, kassör i sosseföreningen. I mammas familj var hälften sossar och hälften kommunister. När det var dags för familjebesök hos mammas syskon var hennes maning – ni får hålla igen lite för vi ska ju träffa dom igen.

Det var mammas politiska hållning som präglade Hans Kilsved, funderar han nu.

– Hon lyssnade och var det någon som var vass i tonen så kunde hon ställa en avväpnande fråga. Lite bitsk i tonen, men ändå. En moster läste Norrskensflamman och följde med till APK. Den andra tidningen hon läste var Svensk Damtidning.

Det finns något gott att lära av den mostern, tror Hans. Att många människor är sammansatta.

Själv gick Hans med i SSU när han var 14 år. Men inte förrän på de allra senaste åren har han betalt sina medlemsavgifter till rörelsen genom autogiro. Han ville bevara sin möjlighet att årligen fundera över medlemskapet. Särskilt viktigt när man har synpunkter, eller ”oerhört många synpunkter”, på aktuella sakfrågor.

Hans första fasta jobb var på Byggnadsarbetare- förbundets utredningsavdelning. Då hade han fyllt 23. Lönepolitik, anställningsformer och arbetsmiljö var hans områden.

Förbundet hade genomfört en enkät bland medlemmarna om fasta anställningar och fasta löner istället för ackorden. 75 procent sa ja. Tvärtemot den uppfattning som rådde i förbundsledningen

– Jag skrev, jag skrev, jag skrev. Och svettades, minns Hans. Stämningen på förbundskansliet blev allt mer desperat.

Alldeles i slutskedet inför kongressen hoppade förbundets utredningschef in och formulerade den magiska lösningen – ”fast lön och fast anställning införs vid lämplig tidpunkt”.

Och det blev också det beslut som togs av förbundskongressen. Men den ”lämpliga tidpunkten” dök aldrig upp.

Förhandlarna insåg, funderar Hans så här i efterhand, att bibehållna ackord skulle ge bättre utdelning. I alla fall i storstäderna.

Hans bytte jobb. Till Kommunalarbetareförbundet. Det var ett större förbund mätt i medlemssiffror, men kanske med mindre kraft i inflytande. Det här var under omtalade Sigvard Marjasins dagar, vars tal Hans stundtals skrev.

Marjasin var en knepig person. På förbundet utspelades en personstrid som ”inte var snygg”.

Hans minns hellre Lillemor Arvidsson, en senare ordförande.

–Jag tyckte verkligen om henne. En mycket varm person.

Efter Kommunal blev det ett tredje fackförbund, Journalistförbundet. Där blev Hans kanslichef, med ansvar för personal och ekonomi. En ny förbundsordförande valde dock att själv bli heltidsanställd i förbundet. Hon ville ha totalansvaret. Hans valde till sist att sluta.

Redan tidigare hade han fått ett samtal från Kjell-Olof Feldt som påminde om att Hans på ett möte i arbetare- kommunen kritiserat just honom. ”Det är inte så att du skulle kunna tänka dig att bli en av mina medarbetare? Skulle du ha lust att träffas?”

– Jag träffade Feldt och jag blev anställd. Det var roligt, det var jätteroligt.

Feldt hade drivit fördelningsfrågor mot Sträng. Han ville omge sig med medarbetare från LO-sidan, från TCO, gärna någon från Handelshögskolan, någon teoretiker. Kort sagt ville han ha kritikerna runt bordet.

– Varje fredag hade vi diskussioner, en sorts seminarier kan man säga. Vi ville att politiken skulle vara rationell. Det var rejäla tag. Allt blev inte bra men skattereformen, till exempel, uppfattades som väldigt genomtänkt.

Med bostadspolitiken gick det dock annorlunda. Partiet villade bort sig, anser Hans Kilsved och hänvisar, bland annat, till en tidig rapport av Sten Johansson om hur bostadssubventioner, räntebidrag, ränteavdrag ledde till en okontrollerad och oönskad förmögenhetsbildning.

Hos Kjell-Olof Feldt blev Hans såväl talskrivare som brevskrivare. Ett tal i veckan i fyra års tid.

Som talskrivare var Hans tvungen att sätta sig in i många områden. Chefen talade på branschdagar hos skogsindustrin, turistnäringen, hotell och restaurang, kommuner och landsting. Alla förväntade sig att han skulle leverera en bra översikt av pågående utredningar och vad han tänkte om framtiden.

Hans minns särskilt en Kristi Himmelsfärdshelg då han satt hemma med sin havande fru och jobbade med två tal om finansmarknaden som ministern måste ha färdigt.

Talen, samlade i tjocka pärmar, lagrades hemma i garaget.

När Feldt, så småningom, skulle skriva sina memoarer ringde han på där hemma och talpärmarna hämtades från garaget.

Under tiden hos Feldt lärde sig Hans att skriva.

– Jag lärde mig skriva, jag lärde mig skriva fort, jag lärde mig skriva sakligt. Som journalister gör, börja med det väsentliga, fånga intresset.

Efter tiden i regeringskansliet gick Hans vidare som rådgivare i konsultbolaget Indevo med hela 400 anställda –psykologer, ingenjörer, ekonomer.

– Vi arbetade i en sorts studiecirkelverksamhet och slog ihop våra kompetenser. 

Själv jobbade Hans mest med offentlig sektor, departement och myndigheter. Chef var en kvinna som var docent i medicin.

Själv anser han att han där fick insikt i det som brukar kallas ”sanningens ögonblick” långt bortom politikens räckvidd. Politiker kan stifta lagar, politiker kan skicka regleringsbrev, politiker kan prata. Men ibland räcker det inte med upprepade ”besvärjelser.” Utan medarbetarnas delaktighet blir det pannkaka.

– Myndigheter måste tala till människor på ett vuxet sätt, inte behandla folk som undersåtar, utan som jämlikar. Man får beskriva konsekvenser av handlingar men aldrig skam- och skuldbelägga när någon gjort fel.

Beteendevetarna kallar det organisationskultur, när cynism och bekväma ovanor satt sig som svartmögel i väggarna. Ingenjörerna lärde honom att hålla koll på väntetider och dåliga överlämningar mellan ansvariga. Hans fick tillämpa dessa insikter hos såväl polisen som socialtjänsten.

En stor drivkraft för Hans har varit och är att leta efter sanningen och att göra nytta – i olika jobb, i familjen, för mamma och pappa när de var i livet, i omsorg om barnen.

Riktigt nöjd är Hans Kilsved sällan eller aldrig. Men han är ständigt nyfiken.

Nu funderar han mycket över vad som är viktigt för att ett barns liv ska bli gott.

En del svar har han: det är otroligt viktigt att barn får gå i förskola och delta i samspelet med andra barn, jätteviktigt att förskolan identifierar vilka barn som har dyslexi, att skolan fångar upp lågstadiebarn som har läs- och skrivsvårigheter.

Skolmisslyckanden är den vanligaste orsaken till att ungar tappar motivationen att göra rätt.

Han önskar att Sverige lär av Finland där man har specialpedagoger som vet hur man hjälper barn när de kört fast på något.

Hans är själv, i hög grad, skrivande. Inte bara i sina olika yrkesroller utan också som poet. 2023 kom hans först diktsamling, Lediga lördagar, ut.

Ewa Wirén

Vad gör du med ditt liv?

Flyter du bara med,

är inställsamheten ditt sällskap

eller kan du ta spjärn

mot trycket utifrån?

Exempeltext. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig.

Et factum est in tricesimo anno in quarto mense in quinta mensis cum essem in medio captivorum iuxta fluvium Chobar aperti sunt caeli et vidi visiones Dei in quinta mensis ipse est annus quintus transmigrationis regis Ioachin factum est verbum Domini ad Hiezecihel filium Buzi sacerdotem in terra Chaldeorum secus flumen Chobar et facta est super eum ibi manus Domini et vidi et ecce ventus turbinis veniebat ab aquilone et nubes magna et ignis involvens et splendor in circuitu eius et de medio eius quasi species electri id est de medio ignis et ex medio eorum pinnis eorum in quattuor partibus et facies et facies autem bovis a sinistris ipsorum quattuor et facies aquilae ipsorum quattuor et facies eorum et pinnae eorum extentae desuper duae pinnae singulorum iungebantur et duae tegebant corpora eorum et unumquodque coram facie sua ambulabat ubi erat impetus spiritus illuc gradiebantur nec revertebantur cum ambularent et similitudo animalium aspectus eorum quasi carbonum ignis ardentium et quasi aspectus lampadarum haec erat visio discurrens in medio animalium splendor ignis et de igne fulgor egrediens et animalia ibant et revertebantur in similitudinem fulguris coruscantis cumque aspicerem animalia apparuit rota.

  Måns Lönnroth är naturvetare och politiker. Den kombinationen har han använt genom hela sitt yrkesliv för att överbrygga klyftor mellan vetenskap och politik. Längs vägen har han skaffat sig ett unikt kontaktnät, som han använt inte minst i Onsdagsklubben för att arrangera spännande samtalsserier, där kunskap och erfarenheter från olika delar av samhället får mötas och brytas.

  När man googlar på Måns Lönnroth presenteras han som miljöpolitiker. Själv beskriver han sig som naturvetare med politiskt engagemang.

  – Jag har alltid arbetat i växelverkan mellan vetenskap och politik, förklarar han. Det har gått som en röd tråd genom allt jag har arbetat med.

  Som ett exempel nämner han att han som landstings- politiker suttit i styrelsen för Karolinska sjukhuset och förklarat för professorerna hur politiken fungerar och för andra politiker vad vetenskapen betyder för politiken. Som ett annat exempel att han varit med i en internationell grupp som studerat kärnkraftsutvecklingen i världen och visat att samma teknik lett till olika utveckling beroende på politiken i respektive land.

  – I regeringens AIDS-delegation 1985 insåg jag också hur beroende politiken var av hur vetenskapen utvecklades.
– Och senare, som politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen, hade jag som uppgift att göra miljövetenskapen begriplig för folk som inte kan naturvetenskap.

  Vi återkommer till det.

  Måns är född och uppväxt i Stockholm. Han bodde först i Gamla stan och sedan på Östermalm, gick på Östra Real och sedan på KTH, där han läste teknisk fysik.

  – Jag var duktig i matematik på gymnasiet och tillhörde genomsnittet på KTH. Men sedan blev det för svårt med tillämpad matematik. Så i stället arbetade jag där i fyra år med undervisning och forskning.

  Efter det var han några år på Riksrevisionsverket, RRV.

  – Jag är intresserad av historia och politik, och på RRV lärde jag mig mycket om hur statsförvaltningen faktiskt fungerar.

  De kunskaperna tog han med sig till Institutet för framtidsstudier, där han i mitten av 1970-talet arbetade tillsammans med Lars Ingelstam. Givetvis också där med att omsätta ny forskning i konkreta förslag för praktisk tillämpning.

  – Det var också lärorikt. Och det var under den tiden blev jag fick mitt första politiska uppdrag som landstingsledamot.

  Intresset för politik hade växt fram under skoltiden och började med utrikespolitiken.

  – Det började i realskolan. Från den tiden minns jag spännande händelser som Catalinaaffären 1952, när fransmännen blev besegrade i Dien Bien Phu 1954 och Ungernrevolten 1956. Under 1960-talet blev jag intresserad av kommunalpolitiken, då jag såg hur stadens våldsamma trafikledsplaner skulle förstöra innerstan.

  – Men det var på 1970-talet som jag blev politiskt intresserad på allvar.

  Det var också då debatten om kärnkraftens framtid rasade. Ett par år före kärnkraftsomröstningen 1980 bidrog Måns med faktaunderlag i sin bok Sol eller uran. Att välja energiframtid.

  1984 blev han ombedd av Kjell Larsson att komma till statsråds- beredningen som politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson som då var biträdande statsminister.

  – Och när han sedan blev statsminister fortsatte jag med ansvar för miljöfrågor. Kjell Larsson sa att jag var den ende där som kunde naturvetenskap.

  Efter valförlusten 1991 utsågs Måns till miljöråd vid svenska ambassaden i Bonn, med ansvar för kontakter i miljöfrågor med Tyskland, Tjeckoslovakien och Polen.

  Erfarenheterna därifrån tog han med sig hem till Naturvårdsverket där han arbetade ett par år med Östeuropasamarbete. Det gjorde han till efter valet 1994, när Anna Lindh ringde och frågade om han ville bli statssekreterare hos henne på miljödepartementet. Det ville han.

  – Vi jobbade bra ihop. Jag kunde miljöområdet och förstod tillräckligt mycket av politiken, och Anna visste mycket väl vad hon behövde veta. Miljöjournalister ville sätta henne på det hala, men hon klarade deras frågor.

  – Men det är ett annat ansvar att leda den typen av arbete, så det tog lite tid att lära sig.

  När Anna Lindh gick vidare till UD, stannade Måns kvar ett tag hos Kjell Larsson, som efterträdde Anna som miljöminister 

  – Kjell lärde sig snabbt, och miljöjournalisterna hade respekt för honom också.

  Efter att han slutat som statssekreterare skrev Måns ett ABC för statssekreterare, som skulle vara generellt, oberoende av vilket eller vilka partier som hade regeringsmakten.

  – 2006 blev jag inbjuden av de borgerliga statssekreterarna att berätta om det. Jag frågade dem som deltog vad de tyckte var det viktigaste som hänt under den senaste mandatperioden, 2002 - 2006. 
– De kom med några olika förslag, men jag förklarade: ”Det var mordet på Anna Lindh. Annars hade ni inte suttit här.” De blev helt ställda, det fattade de inte.

  Måns blev 2000 vd på Mistra, en stiftelse med uppgift att investera i strategisk forskning inom miljöområdet.

  – En av löntagarfondsstiftelserna. Den skapades av Göran A Persson, som kom från Naturvårdsverket. Han underströk att det var viktigt att hålla på länge om man ville utveckla nya forskningsrön till användbar teknik.

  – Vi investerade till exempel i forskning för att utveckla solceller och i vetenskapligt underlag för internationella förhandlingar om luftföroreningar och kemikalier. Allt handlade om att ta sig över dödsdalen mellan vetenskap och praktisk användning.

  Måns berättar initierat om arbetet med att utveckla alternativ till miljöfarliga tungmetaller i båtbottenfärger.

  På Mistra arbetade han i sex år, tills han gick i pension – eller ”slutade arbeta heltid”.

  – Jag fortsatte med diverse konsultuppdrag, bland annat som ledamot i Volvos forskningsstiftelse, där vi tittar på hur trafikpolitiken drivs i storstäder.
– Där träffade jag Göran Johansson, känd som Göteborgs starke man. Han undrade: ”Hur gjorde Hjalmar Mehr när han skapade SL?” Göteborg och Malmö var 40 år senare med att få ordning på lokaltrafiken. Allt handlade om politiskt ledarskap för att skapa organisationer som är anpassade för hur trafiksystemens behov ska kunna jämkas samman med finansieringssystemens politik.

  I den forskningsstiftelsen fick Måns än en gång ägna sig åt att skapa förståelse mellan tekniker och politiker.

  – Jag omformulerade politiska frågor till tekniska/vetenskapliga och tvärtom. Det var intressant.

  Sedan valet 2018 är Måns med i Stockholms stads skönhetsråd, som en av fyra politiker tillsammans med nio experter inom områden som arkitektur, naturvård och konst.

  – Jag har varit intresserad av stadsbyggnad sedan 1960-talet. Så jag vet varför det ser ut som det gör och varför det fungerar som det gör.

  Skönhetsrådet träffas varannan vecka och får granska och yttra sig om alla detaljplaner.

  – Det är mycket intressant!

  Men bryr sig politikerna om vad Skönhetsrådet säger?

  – Ja, om det vi säger har ett bredare stöd. Men jag har inte systematiskt gått igenom hur våra yttranden tas emot.

  I tio år har Måns varit studieansvarig i Onsdagsklubben. År efter år har han ordnat tankeväckande samtalsserier om demokratins och politikens utveckling med medverkande forskare och politiker från vitt skilda delar av sitt breda kontaktnät.

  – Nästa alla tycker att det är roligt att ställa upp. Och det har blivit bra diskussioner. Det är en tillgång att lyssna på folk som har en annan bakgrund än man själv.

  Nu har han avgått som studieledare och räknar med att ta det lite lugnare.

  – Jag läser böcker, reser och umgås med min fru Magdalena och mina barn och barnbarn.

  När vi träffas har han och Magdalena nyss kommit hem från sitt hus i en liten by Sydfrankrike, där han gärna vill tillbringa lite mer tid.

  I dag består familjen av tre barn, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn.

  – Magdalena hade en son när vi träffades, men han och hans barn är förstås lika mycket min familj.

  Att Måns tar det lugnare betyder inte att han har slutat fundera över vår tids svåra frågor, och det skulle inte förvåna om han tar initiativ till ytterligare någon samtalsserie.

  – Efter den senaste serien funderar jag mycket på demokratins framtid och på vad sociala medier betyder för demokratin. De sociala medierna ägs av tech-kapitalister som har enorm makt över annonsmarknaden.

  – Det betyder för det första att tidigare livaktiga tidningar och andra medier urholkas, för det andra att algoritmerna förstärker bitterhet och utsatthet och för det tredje att sociala medier och AI är en livsfarlig kombination.

  Hur den utvecklingen kan motverkas är frågor som Måns fortsätter att fundera över och som säkert på ett eller annat sätt kommer att finnas med i Onsdagsklubbens program framöver.

  – Det är komplexa frågor, och vi behöver hitta motmedel.

  Han berättar om en intervju med Henry Kissinger, som före sin 100-årsdag lyssnat på ett program om AI och ett dataprogram som spelade Go, ett spel som är svårare än schack, skickligare än mänskliga spelare.

  – Kissinger drog slutsatsen att Upplysningens tanke – Vem säger vad? – håller på att försvinna. Det är riktigt oroväckande.

Eva Åhlström

 Kampen för mänskliga rättigheter går som en röd tråd genom Alfhild Petréns liv, här hemma och ute i världen där hon haft många uppdrag. Från Rädda Barnen till PRO Global, alltid med viljan att ifrågasätta och förändra.

–  Nu vill jag se en agenda för ett äldrevänligt och inkluderande samhälle, säger hon.

Alfhild Petrén har alltid bott i Stockholm, utom några år när hon studerade på universitetet i Lund, när hon satt ting och när hon arbetade utomlands.

– Min familj har en ingrodd akademisk tradition. Man ska bli läkare eller jurist. Litteratur och annan kultur får man ägna sig åt på fritiden.

Alfhild valde juridiken.

– Jag gjorde i och för sig mest annat än att studera – spelade teater och hade en egen syateljé. Men jag såg till att klara tentorna.

Hon satt ting Malmö och fick fiskalskompetens i hovrätten.

– Sedan var jag klar att döma och började med det vid Attunda tingsrätt. Men det var en värld som kändes främmande. Jag hade nog tänkt mig jobb på en allmän advokatbyrå.

Som så ofta var det slumpen som gjorde att livet tog en annan riktning.

– De ringde från Sida för att de tillfälligt behövde en vikarierande jurist. Det hoppade jag på, och där blev jag kvar och fick jobba med mycket mer än juridiken.

Alfhild blev handläggare för humanitärt bistånd till Latinamerika under det politiska förtrycket i Södra konen. Och hon fick resa med regeringsdelegationer som behövde hjälp med att skriva samarbetsavtal i flera utvecklingsländer.

– Jag fick inblick i otroligt många områden – från barnmatstillverkning till gruvdrift. Och jag trivdes med miljön på Sida på den tiden, när alla var engagerade och diskussionerna i kafferummet blev många och långa.

– Vi var ett ungt gäng på Sida. Många var både politiskt och fackligt engagerade, och jag var ett tag facklig representant i Sidas styrelse. Då var jag politiskt aktiv i VPK, satt i kommunfullmäktige och jobbade lokalt bland annat med daghemsfrågan. Jag hade själv småbarn.

Men sedan tog jobbet över, och det dröjde länge innan Alfhild blev partipolitiskt aktiv igen.

Efter några år på hemmakontoret blev hon utsänd till Bangla- desh för att arbeta med landsbygdsutveckling och blev sedan chef för biståndskontoret som är en del av den svenska ambassaden.

– Ambassaden var liten och man fick inblick i mycket. Och Bangladesh var så tillgängligt, ibland påträngande, lätt att få kontakt med människor inom förvaltningen, akademin, kvinnoorganisa- tionerna och kulturlivet. Och alla som jobbade för FN och andra biståndsgivare. I dag är säkert alla mindre tillgängliga, och det är större säkerhetskrav.

– Vi jobbade bland annat med Muhammad Yunus och Grameen Bank, som lånade ut pengar till fattiga kvinnor för småskaliga projekt. 

För det fick Yunus Nobels fredspris 2006, och idag är han premiärminister i Bangladesh.

När Alfhild återvände till Stockholm efter fyra år väntade en tjänst på Industribyrån, som inte kändes särskilt lockande.

– Jag ville göra något annat, så jag sökte och fick tjänsten som programchef på Rädda Barnen.

– Det var meningsfullt och kul! FN antog Barnkonventionen 1989 med en radikal syn på barnet och samhället. Nu gällde det att sprida information om den och omsätta den i verkligheten.

Rädda Barnen arbetade i många länder i världen och uppmuntrade framväxten av barnrättsorganisationer. Man stöttade globala kampanjer mot aga, barnarbete, sexuella övergrepp och andra brott mot barnets rättigheter.

– Det blev i Rädda Barnen en rörelse från att enbart göra väl för enskilda barn till en fråga om barns rättigheter och strukturella samhällsförändringar. Det var viktigt för mig.

Sedan fick hon uppdraget att på UD ta fram en skrivelse till riksdagen om demokrati och mänskliga rättigheter i internationellt utvecklingssamarbete.

– Ett jätteroligt arbete! Det placerade barnrättsfrågorna i sitt större sammanhang, vilket jag hade nytta av i nästa uppdrag hos Unicef som barnrättsrådgivare på regionkontoret för Sydasien, i Katmandu.

– Regionen sträcker sig från Afghanistan till Bhutan och Sri Lanka med ”kontinenten” Indien i mitten. Det var utmanande att jobba i FN-systemet, och rådgivarrollen är alltid knepig, men jag hade stor nytta av mina erfarenheter och kontakter från åren i Bangladesh och hos Rädda Barnen. Så jag hade gärna fortsatt, men det var inte enkelt att förena med min familjesituation.

Alfhild återvände till Rädda Barnen, där det svenska programmet och det internationella slagits ihop och behövde en ny policychef. Det var intressant till en början, men när en ny generalsekreterare rekryterades från näringslivet och ville införa sina idéer om New Public Management i organisationen försökte hon bjuda motstånd.

– Jag ville arbeta med långsiktiga resultat och samhällsförändring, medan fokus nu försköts till sådant som gick att mäta i antal barn.

Under den här tiden representerade hon också enskilda organisationer i den parlamentariska utredningen om politiken för global utveckling, PGU, som utmynnade i beslut om att alla politikområden i regeringens verksamhet skulle bidra till bekämpande av fattigdom och en hållbar och rättvis utveckling.

– Ett stort och viktigt beslut då, men samstämmighetspolitiken är i dag, 20 år senare, i stort sett bortsopad.

Som nybliven pensionär tog Alfhild tag i en fråga som har engagerat henne sedan dess, äldre människors villkor och rättigheter. Det handlar om att förstå åldrande, synliggöra äldre och att få till ett äldrevänligt samhälle.

–  Ålderism är väldigt utbredd, särskilt i Sverige, och präglar oss alla.

Så hon var med och tog initiativ till att bilda Pensionärer över alla gränser, tillsammans med kollegor från biståndsvärlden, som ville sätta strålkastarljuset på äldres försörjning, hälsa och skydd, också i krig och katastrofer.

De samarbetade med internationella HelpAge International som arbetar globalt för att organisera äldre, ge dem ansikte och röst.

– Efter lite trevande kontakter med pensionärsorganisa- tionerna kunde vi luta oss mot PRO, och 2013 startade PRO Global, där jag blev sekreterare.

FN:s Agenda 2030 var ett givet ramverk för PRO Global, som mycket verkat genom att lyfta äldres sak via Concord, en plattform för civilsamhällesorganisationer som samordnar arbetet med att påverka regeringen och EU i globala freds-, hållbarhets- och rättvisefrågor.

– Det går att lägga ett äldreperspektiv på nästan alla de 17 globala målen, från avskaffande av fattigdomen till fredliga inkluderande samhällen.

Sedan Alfhild blev pensionär har hon också blivit mer politiskt aktiv, nu som socialdemokrat. Hon är med i Kärrtorps S-förening, där hon också har varit ordförande. Nu är hon inne på sin andra period i regionfullmäktige och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämndens seniorvårdsberedning. 

Som seniorsosse i partiet och äldreansvarig i sin krets försöker hon bidra till att vitalisera distriktets Äldreråd med äldreansvariga från de flesta av S-föreningarna.

– Äldrerådet vill stimulera alla som jobbar med äldrefrågor i sina lokalföreningar eller i stadsdelarna att lära mer och nytt. Vi behöver koppla ihop oss organisatoriskt och samarbeta – också mellan staden, regionen och riksdagen – för att få upp frågor på dagordningen, fördjupa kunskapen, höras och synas.

– När man i politiken pratar om äldre, handlar det mest om pensioner, vård och omsorg och äldres ensamhet. Men det finns äldrefrågor inom alla samhällssektorer.

Alfhild vill se en samlad S-agenda för ett äldrevänligt och inkluderande samhälle.

– Inom FN pågår sedan mer än tio år ett arbete för att identifiera luckor och brister i äldres mänskliga rättigheter. Det har nu lett till att man ska ta fram en bindande Äldrekonvention. Pensionärsorganisationerna driver på, liksom Institutet för mänskliga rättigheter, för att samordna svenskt stöd för en sådan konvention. 

– Den skulle bli ett bidrag till allas vår reglerade världsordning. Men regeringen har hittills varit kallsinnig.

Eva Åhlström

 • Alfhild Petrén

Mänskliga rättigheter en hjärtefråga

Kampen för mänskliga rättigheter går som en röd tråd genom Alfhild Petréns liv, här hemma och ute i världen där hon haft många uppdrag. Från Rädda Barnen till PRO Global, alltid med viljan att ifrågasätta och förändra.

–  Nu vill jag se en agenda för ett äldrevänligt och inkluderande samhälle, säger hon.

Alfhild Petrén har alltid bott i Stockholm, utom några år när hon studerade på universitetet i Lund, när hon satt ting och när hon arbetade utomlands.

– Min familj har en ingrodd akademisk tradition. Man ska bli läkare eller jurist. Litteratur och annan kultur får man ägna sig åt på fritiden.

Alfhild valde juridiken.

– Jag gjorde i och för sig mest annat än att studera – spelade teater och hade en egen syateljé. Men jag såg till att klara tentorna.

Hon satt ting Malmö och fick fiskalskompetens i hovrätten.

– Sedan var jag klar att döma och började med det vid Attunda tingsrätt. Men det var en värld som kändes främmande. Jag hade nog tänkt mig jobb på en allmän advokatbyrå.

Som så ofta var det slumpen som gjorde att livet tog en annan riktning.

– De ringde från Sida för att de tillfälligt behövde en vikarierande jurist. Det hoppade jag på, och där blev jag kvar och fick jobba med mycket mer än juridiken.

Alfhild blev handläggare för humanitärt bistånd till Latinamerika under det politiska förtrycket i Södra konen. Och hon fick resa med regeringsdelegationer som behövde hjälp med att skriva samarbetsavtal i flera utvecklingsländer.

– Jag fick inblick i otroligt många områden – från barnmatstillverkning till gruvdrift. Och jag trivdes med miljön på Sida på den tiden, när alla var engagerade och diskussionerna i kafferummet blev många och långa.

– Vi var ett ungt gäng på Sida. Många var både politiskt och fackligt engagerade, och jag var ett tag facklig representant i Sidas styrelse. Då var jag politiskt aktiv i VPK, satt i kommunfullmäktige och jobbade lokalt bland annat med daghemsfrågan. Jag hade själv småbarn.

Men sedan tog jobbet över, och det dröjde länge innan Alfhild blev partipolitiskt aktiv igen.

Efter några år på hemmakontoret blev hon utsänd till Bangla- desh för att arbeta med landsbygdsutveckling och blev sedan chef för biståndskontoret som är en del av den svenska ambassaden.

– Ambassaden var liten och man fick inblick i mycket. Och Bangladesh var så tillgängligt, ibland påträngande, lätt att få kontakt med människor inom förvaltningen, akademin, kvinnoorganisa- tionerna och kulturlivet. Och alla som jobbade för FN och andra biståndsgivare. I dag är säkert alla mindre tillgängliga, och det är större säkerhetskrav.

– Vi jobbade bland annat med Muhammad Yunus och Grameen Bank, som lånade ut pengar till fattiga kvinnor för småskaliga projekt. 

För det fick Yunus Nobels fredspris 2006, och idag är han premiärminister i Bangladesh.

När Alfhild återvände till Stockholm efter fyra år väntade en tjänst på Industribyrån, som inte kändes särskilt lockande.

– Jag ville göra något annat, så jag sökte och fick tjänsten som programchef på Rädda Barnen.

– Det var meningsfullt och kul! FN antog Barnkonventionen 1989 med en radikal syn på barnet och samhället. Nu gällde det att sprida information om den och omsätta den i verkligheten.

Rädda Barnen arbetade i många länder i världen och uppmuntrade framväxten av barnrättsorganisationer. Man stöttade globala kampanjer mot aga, barnarbete, sexuella övergrepp och andra brott mot barnets rättigheter.

– Det blev i Rädda Barnen en rörelse från att enbart göra väl för enskilda barn till en fråga om barns rättigheter och strukturella samhällsförändringar. Det var viktigt för mig.

Sedan fick hon uppdraget att på UD ta fram en skrivelse till riksdagen om demokrati och mänskliga rättigheter i internationellt utvecklingssamarbete.

– Ett jätteroligt arbete! Det placerade barnrättsfrågorna i sitt större sammanhang, vilket jag hade nytta av i nästa uppdrag hos Unicef som barnrättsrådgivare på regionkontoret för Sydasien, i Katmandu.

– Regionen sträcker sig från Afghanistan till Bhutan och Sri Lanka med ”kontinenten” Indien i mitten. Det var utmanande att jobba i FN-systemet, och rådgivarrollen är alltid knepig, men jag hade stor nytta av mina erfarenheter och kontakter från åren i Bangladesh och hos Rädda Barnen. Så jag hade gärna fortsatt, men det var inte enkelt att förena med min familjesituation.

Alfhild återvände till Rädda Barnen, där det svenska programmet och det internationella slagits ihop och behövde en ny policychef. Det var intressant till en början, men när en ny generalsekreterare rekryterades från näringslivet och ville införa sina idéer om New Public Management i organisationen försökte hon bjuda motstånd.

– Jag ville arbeta med långsiktiga resultat och samhällsförändring, medan fokus nu försköts till sådant som gick att mäta i antal barn.

Under den här tiden representerade hon också enskilda organisationer i den parlamentariska utredningen om politiken för global utveckling, PGU, som utmynnade i beslut om att alla politikområden i regeringens verksamhet skulle bidra till bekämpande av fattigdom och en hållbar och rättvis utveckling.

– Ett stort och viktigt beslut då, men samstämmighetspolitiken är i dag, 20 år senare, i stort sett bortsopad.

Som nybliven pensionär tog Alfhild tag i en fråga som har engagerat henne sedan dess, äldre människors villkor och rättigheter. Det handlar om att förstå åldrande, synliggöra äldre och att få till ett äldrevänligt samhälle.

–  Ålderism är väldigt utbredd, särskilt i Sverige, och präglar oss alla.

Så hon var med och tog initiativ till att bilda Pensionärer över alla gränser, tillsammans med kollegor från biståndsvärlden, som ville sätta strålkastarljuset på äldres försörjning, hälsa och skydd, också i krig och katastrofer.

De samarbetade med internationella HelpAge International som arbetar globalt för att organisera äldre, ge dem ansikte och röst.

– Efter lite trevande kontakter med pensionärsorganisa- tionerna kunde vi luta oss mot PRO, och 2013 startade PRO Global, där jag blev sekreterare.

FN:s Agenda 2030 var ett givet ramverk för PRO Global, som mycket verkat genom att lyfta äldres sak via Concord, en plattform för civilsamhällesorganisationer som samordnar arbetet med att påverka regeringen och EU i globala freds-, hållbarhets- och rättvisefrågor.

– Det går att lägga ett äldreperspektiv på nästan alla de 17 globala målen, från avskaffande av fattigdomen till fredliga inkluderande samhällen.

Sedan Alfhild blev pensionär har hon också blivit mer politiskt aktiv, nu som socialdemokrat. Hon är med i Kärrtorps S-förening, där hon också har varit ordförande. Nu är hon inne på sin andra period i regionfullmäktige och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämndens seniorvårdsberedning. 

Som seniorsosse i partiet och äldreansvarig i sin krets försöker hon bidra till att vitalisera distriktets Äldreråd med äldreansvariga från de flesta av S-föreningarna.

– Äldrerådet vill stimulera alla som jobbar med äldrefrågor i sina lokalföreningar eller i stadsdelarna att lära mer och nytt. Vi behöver koppla ihop oss organisatoriskt och samarbeta – också mellan staden, regionen och riksdagen – för att få upp frågor på dagordningen, fördjupa kunskapen, höras och synas.

– När man i politiken pratar om äldre, handlar det mest om pensioner, vård och omsorg och äldres ensamhet. Men det finns äldrefrågor inom alla samhällssektorer.

Alfhild vill se en samlad S-agenda för ett äldrevänligt och inkluderande samhälle.

– Inom FN pågår sedan mer än tio år ett arbete för att identifiera luckor och brister i äldres mänskliga rättigheter. Det har nu lett till att man ska ta fram en bindande Äldrekonvention. Pensionärsorganisationerna driver på, liksom Institutet för mänskliga rättigheter, för att samordna svenskt stöd för en sådan konvention. 

– Den skulle bli ett bidrag till allas vår reglerade världsordning. Men regeringen har hittills varit kallsinnig.

Eva Åhlström

Två livsavgörande val styr, ännu så här nära femtio år senare, Bengt-Olov Tengmarks såväl liv som – i hög grad – hans vardag. Valen gjorde han redan 1977. Han skulle läsa medicin på Karolinska Institutet för att bli läkare och han skulle gå med i det socialdemokratiska partiet. 

Vi möts på en parkbänk längs Karlbergskanalen. Människor i alla åldrar strömmar förbi, promenerar, joggar, cyklar. Hur mår stockholmarna egentligen?

– Stockholmarna är både friskare och sjukare. Det är det som är paradoxen, konstaterar doktorn. Generellt sett har vi också blivit äldre. Men alla har inte blivit friskare. 

Han tar Järva och Danderyd som exempel. Skillnaderna är mycket stora. Och det beror på utbildningsnivån. De som har en bra grundutbildning har också en bra hälsa. Det här kan avläsas i Folkhälsorapporterna. 

Kopplingen till utbildning är till och med tydligare än skillnader i ekonomi.

– Det är skillnader i hälsa mellan kvinnor och män. Det finns också områden i Stockholm där levnadsåldern till och med gått ner lite. Det drabbar kvinnor med låg utbildning och belastande yrken. Oftast i områden i Stockholm som är både fattigare och sjukare än de flesta andra.

– Det här går att kompensera, säger han med viss tvekan. Men det kräver väldigt stora folkhälsoinsatser.

Bengt-Olov påminner om att det är många färre som röker i Sverige i dag. Och det har påverkat folkhälsan positivt. Det lyckades vi med.

Nu handlar det om att se till att färre blir överviktiga. Övervikt leder oftast till diabetes och hjärtsjukdom.

Dessvärre är också en stor andel barn överviktiga i dag.

Föräldrar, förskola, skola har ett stort ansvar att lära barnen att inte alltid äta bullar och godsaker, manar han.

– Lördagsgodis var populärt när vi var små. Nu har det blivit vardagsgodis. 

Osunt beteende, kallar doktorn det. Och beteendet oroar honom.

En förändrad livsstil, att det finns så mycket som får oss att överkonsumera, ser han överallt och tar ett vardagsexempel från bensinmacken.

– När man kommer in på macken hittar man knappast några torkarblad. Men massor av godis. Det är som man ”uppmanar” oss att konsumera.

När han ombeds komma med tips på hur man ska undvika frestelserna brukar han tipsa om halfdiet, ät det du tycker om men bara hälften så mycket.

Han avslöjar dock den stora frestelse han själv haft i livet – semlor. Som han tidigare åt ”kopiöst” av. Nu är han noga med att hålla sig till fettisdagen som premiärdag för semlan. Toscakakans frestelser försöker han också hantera.

Som diabetesläkare belönades Bengt-Olov för två år sedan med det fina Diabetespriset, utdelat av diabetikernas patientorganisation. Priset sammanföll med hans egen 70-årsdag. Prissumman blev till ett event, en föreläsning för 180 patienter. Valet gick helt i linje med den egna filosofin, som han förklarar:

– Jag är egentligen ingenting utan mina patienter. I det är jag inspirerad av filosofen Martin Bauer. ”Det finns inget jag om det inte finns ett du”.

Om man har relationer till människor växer man själv, så lyder övertygelsen.

– Man måste vara en lyssnare som folk har lärt sig att de kan vända sig till. Alla har en livshistoria och den måste få blomstra.

Han är bra på att lyssna och att skapa kontakt.

– Det är svårt att bygga upp relationer när man är äldre, påminner han. Därför gäller det att vara rädd om dem man har. Själv har han, efter femtio år, tagit upp kontakten med två av sina gamla studentkamrater.

Han är medlem i S-föreningen Bättre och jämlik hälsa. Och ger, inte oväntat, en rejäl känga åt de stor vårdföretagen i Stockholm, som inte alltid ger vård efter behov utan kanske mer utifrån vad som gynnar företagets egen ekonomi. 

– Vården har kommersialiserats, slår han fast. Men vård ska inte konsumeras som man konsumerar livsmedel.

Han tvekar lite när han talar om problemets omfattning. Unga människor tycks inte lita på att ett mindre hälsoproblem kan botas av sig självt, då blir det lätt överkonsumtion med hjälp av en försäkring och ett vårdbolag.

Samtidigt uttrycker han viss förståelse för den privata vårdens betydelse. Den har fått luft under vingarna på grund av dålig tillgänglighet i den allmänna, gemensamma.

Fler och fler vårdcentraler köps upp av de stora vårdföretagen.

Men han vill ha fler utförare. Och han ger stora Capio ett erkännande för att de driver en vårdcentral för hemlösa.

Han får frågan om han är medveten om att han själv kallas ”exemplarisk gräsrotssosse”? ”Karriären” som gräsrot grundlades kanske redan 1979 då han tränade upp snabbheten i att sortera valsedlar tillsammans med pensionärsutskottet i Solna. Dörrknackning för partiet tror han på – men inte i första hand för att prata själv utan för att lyssna på den som öppnar dörren och ta med sig vad den personen funderar på

Om du deltog i dörrknackning för partiet idag, vad skulle budskapet då vara?

– Vi måste fördela resurserna på att helt annorlunda sätt. Det budskapet skulle jag vilja framföra. Vi måste byta regering för att fördela resurserna på ett bättre sätt.

Ewa Wirén

Bengt-Olov Tengmark

Ålder: 73, född i Solna

Familj: Gift med Lena, två barn, fyra barnbarn

Bor: Vasastan

Gör: Läkare sedan 1985. 

Tidigare kommunalråd i Solna 

Prisad: Årets mottagare av Diabetespriset 2023

Fritid: Musik, promenader och löpning

Politiska uppdrag: Lokalpolitiker i stadsdelsnämnden för Norra innerstaden, ersättare i kommunfullmäktige och exploateringsnämnden, drivande i S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa

Övrigt: Vigselförrättare i Stadshuset, volontär i Immanuelskyrkan

 Onsdagsprofilen • Wanja Lundby Wedin

Korset och det röda hjärtat är hennes ledstjärnor

Hon säger själv att hon är ganska bra på att vara i nuet. Och just nu domineras nuet av det stundande kyrkovalet.

Wanja Lundby Wedin är förste vice ordförande i kyrkostyrelsen. Men, trots det viktiga valet, intygar hon att det ändå finns tid att gå långa promenader med hunden och att sjunga i kyrkokören.

Det är bråda dagar inför valet. Wanja Lundby Wedin betonar att det är avgörande att få genomslag för hur viktigt det är, som i andra val, att få socialdemokrater att gå och rösta

– Vi ska engagera oss i valet för att Svenska kyrkan är en organisa- tion som får Sverige att hålla ihop, inleder hon sin uppräkning av de allra viktigaste anledningarna för att rösta.

Svenska kyrkan står för evangeliet, som handlar om mänsklig värdighet, människors lika värde, att se till och vara en röst för de mest utsatta. 

– Svenska kyrkan får Sverige att hålla ihop.

– Kyrkan möter människor i livets alla skeden, är alltid öppen. En folkkyrka som tar emot dig, vare sig du kommer dit i glädje eller sorg. Du är mottagen vem du än är.

– Genom att vara öppen för alla är kyrkan också en motkraft mot auktoritära krafter. Kyrkan är en kraft och en motkraft på samma gång.

Wanja understryker att hon själv går till kyrkan för att hon är troende. Men Svenska kyrkan frågor inte efter din tro. Den är öppen för alla.

Hon anser själv, till skillnad från många andra, att man, som förtroendevald, inte behöver definiera sin tro. Det kan till och med vara svårt att göra.

– Jag har hört folk säga om sig själva att de inte är troende och så har de sedan, klockrent, definierat sin tro. Man behöver inte sitta i kyrkbänken varje söndag eller frimodigt utropa ”Jesus Kristus är min frälsare”.

Hon förklarar – kyrkan frågar inte efter din tro, kyrkan bär tron. Hon hänvisar till ärkebiskopens syn – kyrkan erbjuder tron som en tillhörighet.

Hon tillägger den egna erfarenheten av att ju mer engagerad man blir ju starkare blir tron.

På frågan hur hon själv blev troende socialdemokrat hänvisar hon till sin mamma som var varmt troende kristen. Och till sin son, som kom hem från ett konfirmationsläger, och förklarade att han blivit kristen. Då började mamma och son gå i kyrkan tillsammans. 

Sonen blev, så småningom, präst. Själv ställde Wanja upp i kyrkovalet för första gången 2013, då hon avgått som LO-ordförande.

För övrigt var det när hon kandiderade till det högsta ämbetet i LO som det uppmärksammades att hon bar ett kors runt halsen. Och hon ”kom ut” som troende. Hon minns med ett roat skratt  att hon ibland fick frågan om man verkligen kan vara både troende och LO-ordförande.

Sitt allra första uppdrag i fack eller parti fick Wanja som kontaktombud när hon arbetade som  undersköterska på Danderyds sjukhus. En väg som så småningom ledde till den högsta positionen i svensk fackförenings- rörelse.

Wanja Lundby Wedin är inte mycket för att förhäva sig själv. Inte ens så här i efterhand accepterar hon påståendet att hon, inte bara är den första kvinnan på det tungt mansdominerade uppdraget som ordförande i LO, utan också den som suttit näst längst på det minst sagt krävande jobbet. Arne Geijer satt några år längre, har intervjuaren räknat ut.

Nej, rättar Wanja, Herman Lindqvist, LO:s andre ordförande, satt hela 20 år.

Där åkte Wanja ner till en tredje plats i ordförandetid bland de, hittills 14, som innehaft det maktpåliggande uppdraget.

Hon säger att hon visste vad hon gav sig in på när hon kandiderade till ordförandeskapet. Men medger, åtminstone, att det är ett svårt uppdrag. Det svåraste är att hålla ihop alla de olika förbunden, som vart och ett är starkt.

 Men, understryker hon bestämt, om vi ska flytta fram positionerna för hela arbetarklassen då måste vi komma överens.

Hon såg som sin främsta uppgift som ordförande att se till samman- hållning i denna, manliga, bastion. Själv kom hon från Kommunal med många kvinnor.  Och reagerade ”oj här var det väldigt många gubbar” när hon kom till LO-borgen.

Beslutet blev att ”här skulle det bara anställas kvinnliga ombudsmän och tjänstemän för att jämna ut skillnaderna”. 

– Och det gjorde vi också. Och det blev skillnad, konstaterar hon nöjt. Men tillägger att en del kan nog ännu sitta kvar i väggarna. En patriarkal kultur tar tid att vända.

Hon kan fortsatt bekymra sig över att framsteg kan stanna av. Det är ingen som säger feminism i dag, konstaterar hon och minns att hon, på den LO-kongress då hon valdes, utropade LO till en feministisk organisation. 

Och skrattar gott åt minnet av ett par ombudsmän som bekymrade sig över om det verkligen skulle vara bra för jämställdheten det där som den nya ordföranden utropat om feminism.

Hur har du orkat att fortsätta vara dig själv?

– Krafterna lyfts när man har fått ett förtroende. Det här har jag inte fått för att jag är unik. Jag är vald men inte utvald. Har man den inställningen till sig själv då seglar man inte i väg.

Ett gott socialt liv, behöver man också. Främst på hemmaplan, men också på jobbet. Därför var Wanjas dörr alltid öppen. Hon var alltid synlig och försökte undvika att stänga någon ute.

Som LO-ordförande blev Wanja också en politisk makthavare, som ledamot i partiets verkställande utskott. Oftast var det lätt att få ihop de två maktcentrumens uppfattningar. Men ibland fick man kompromissa.

Wanja pratade med Göran Persson, då ordförande, om just den frågeställningen. De var överens om att man inte alltid måste gå i takt. Men parti och LO måste gå i samma riktning.

Kom någonsin LO-Wanja i konflikt med Parti-Wanja? Neej, svarar Wanja nu. Men utan riktig övertygelse. Hon erinrar sig frågan om förbättringar i a-kassan. Då mötte dessutom LO-Wanja socialdemokratiska finansminister Erik Åsbrink, i förhandlingar om a-kassan. På varsin sida av förhandlingsbordet.

— Jag hade nästan inte sovit en blund på natten innan vi skulle ha en presskonferens om att vi ändå lyckats komma överens, parti och LO. Det handlar ofta om personligheter när man ska komma överens i svåra frågor. Har man ett behov av att hävda sin egen person blir det svårare, konstaterar hon. 

Hon utvecklar själv sin syn på saken med att konstatera att många frågor som är viktiga för LO:s medlemmar kräver politiska beslut. Och då är samsyn med det stora partiet avgörande för framgång. 

Någon särskilt lugn politisk period var det inte under Wanjas ordförande- tid på de dubbla stolarna. 

– Jag brukar påminna om att under min tid som LO:s representant i VU hade partiet fyra ordförande: Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven.

– Det var inte heller någon särskilt harmonisk tid för partiet med så många ordförandebyten på kort tid.

Själv har hon aldrig varit rädd för konflikter. Men hon är samtidigt långt ifrån en människa som söker konflikt. Tomma tunnor skramlar mest, påminner hon med ett gott skratt.

Under Wanjas halva tid i LO, hela sex år, hade Sverige dessutom borgerlig regering.

– Det var förskräckligt, är hennes sammanfattning. Deras första beslut var att lägga ner arbetsmiljöinstitutet, där den samlade arbetsmiljöforskningen ägde rum. Att försämra a-kassa och arbetslöshetsersättning stod också högt på dagordningen. Oj, vad vi fick kämpa. Det var ett helt annat sätt att jobba då.

Men någon vänd-ryggen-politik till regeringen var inte på kartan. Wanja satt i Europafackets styrelse och måste ha en relation till också den nya regeringen.

LO var fortsatt en maktfaktor. Men den ställningen kan man inte upprätthålla om man inte är inställd på att komma överens.

– Bygga förtroende hos dem som man inte har samma uppfattning som är minst lika viktigt som att komma överens med likasinnade, är fortsatt hennes övertygelse.

I sin relation till det socialdemokratiska partiet önskar hon sig en större tydlighet i frågor kring människovärde och i migrationsfrågor. För henne betyder det inte att alla kan komma till Sverige. Men Sverige ska ge alla som lever här möjligheter. 

– Hela samhällsdebatten har gått till höger, beklagar hon och tänker på ett foto där hon själv står i spöregnet tillsammans med sina systrar på Medborgarplatsen. De lyssnar på det klassiska talet av Stefan Löfven där han säger ”Mitt Europa bygger inga murar”.

Hon är fullt medveten om att politiken behövde läggas om. Men hon sörjer över att socialdemokrater nu försöker ta åt sig äran av den omläggningen.

— Då är jag glad över att jag är socialdemokrat i Svenska kyrkan. Där får jag fullt ut stå upp för mina socialdemokratiska värderingar.

Ewa Wirén

Wanja Lundby Wedin

Ålder: 73 år, i höst

Familj: Make Lennart, två vuxna barn, åtta barnbarn. Och en älskad hund

Bor: Årsta 

Aktuell: Ständigt. Just nu i intensivt arbete för att mobilisera sossar i kyrkovalet.

 Onsdagsprofilen Ann-Christin Nykvist

Ett helt yrkesliv i samhällets tjänst

Ann-Christin Nykvist har arbetat inom offentlig sektor i hela sitt yrkesliv, mest som tjänsteman men i ett par omgångar som politiker på högsta nivå. 
Hon har också haft en rad uppdrag inom kulturområdet – och fortsätter att ha det även som pensionär.

– Jag tycker om att arbeta, konstaterar hon. 
Men hon ser också till att ha tid att själv ta del av kulturen i Stockholm.

 Ann-Christin Nykvist är stockholmare i fjärde generationen, ”uppväxt i Bengt Göransson-land”. Hon har bott i Älvsjö, Skärholmen, Högdalen och Örby.

– Men när min man gick bort flyttade jag in till Söder. Nu bor jag vid Anna Lindhs park, och det tycker jag passar bra.

Referenserna till socialdemokratiska föregångare är självklara för Ann-Christin. Hon är uppväxt med i en familj med starkt socialt och socialdemokratiskt engagemang.
– Min pappa växte upp i ett fosterhem. Han hade det bra där men kände sig alltid lite otrygg. Han var ju beroende av att samhället betalade för att han skulle få vara kvar hos fosterföräldrarna.
I Älvsjö var Bengt Göranssons far och farbror förebilder för Ann-Christins far, och när hon själv växte upp var inte bara arbetarrörelsen utan också nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen aktiva där. Hon minns många möten i Godtemplargården, där Bengt ofta fanns på plats.

– Där fanns en tilltro till att samhället skulle fortsätta utvecklas och att alla skulle få det bättre.

 Hon började skolan i Älvsjö och fortsatte i enhetsskolan, en föregångare till dagens grundskola, i Långbrodal.

– Sedan kom jag in på gymnasiet, i Brännkyrka läroverk, och tog studenten som den första i min familj. Pappa hade fått gå i yrkesskola och fick vara nöjd med det. 

– Men för mig var det bara att fortsätta efter gymnasiet. Jag måste ju ta vara på de möjligheter som samhället hade skapat.

Efter studenten visste hon inte vad hon ville bli – bara att hon ville fortsätta studera.

– Jag sökte till både Handelshögskolan och Karolinska institutet – och kom in på båda. Så en höst gick jag parallellt på båda utbildningarna. Men sedan bestämde jag mig för att fortsätta på Handelshögskolan och bli civilekonom, och det har jag aldrig ångrat.

 Det var en utbildning som hon har haft nytta av i hela sitt yrkesliv.

– Jag har jobbat i offentlig sektor, åt staten, i alla år. Och det har passat mig bra.

Den första av många statliga anställningar fick hon i Försvarets rationaliseringsinstitut, en militär motsvarighet till Statskontoret. Där arbetade hon i några år med utveckling av det civila försvaret.

– Efter det har jag jobbat i statsförvaltningen, som tjänsteman i handelsdepartementet, industridepartementet, finansdepartementet, civildepartementet och näringsdepartementet, innan jag 1994 blev statssekreterare.

– Det hade jag aldrig tänkt mig! Jag såg mig som tjänsteman, även om jag som sagt var uppväxt inom socialdemokratin. Men Marita Ulvskog hade sett mig och ville att jag skulle jobba som statssekreterare hos henne i civildepartementet.

Och när regeringen ombildades1996 fick Ann-Christin följa med Marita till kulturdepartementet och bli statssekreterare där.
– Jag hade ingen bakgrund inom kulturområdet, men vi jobbade bra ihop, och jag är glad att jag fick följa med – och har haft så mycket glädje senare av mina kontakter från den tiden. 
Under de åren var hon inte minst ansvarig för arbetet med en proposition för hela kulturpolitiken.

– Ansvaret för arbetet med att skilja staten och kyrkan från varandra låg också på oss. Det var lite av en tyst reform.

Sedan dess har hon också hunnit med en rad uppdrag inom olika delar av kultur-Sverige.

 Efter fem år som statssekreterare var hon generaldirektör för Konkurrensverket, tjänsteman igen alltså, men snart väntade ett ännu tyngre uppdrag som politiker. Göran Persson ville ha henne med i sin regering, så 2002 blev Ann-Christin jordbruks- och konsumentminister.

Göran Persson var en krävande chef, konstaterar hon.

– Det gällde att kunna sina frågor och att kunna leverera. Men han var juste och gav oss mycket frihet.

En stor fråga för den nya ministern var den gemensamma jordbrukspolitiken i EU. Det gällde bland annat att hitta andra möjligheter, som gårdsstöd, på områden där det var överproduktion. 
– Jag jobbade också mycket med fiskefrågor, i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet för fiskekvoter i Östersjön. Rennäringen och andra samefrågor hörde också till mitt område. Liksom jaktfrågor, där det alltid funnits motsättningar.

Konsumentfrågorna var hon väl insatt i efter åren på både Konsumentverket och Konkurrensverket.

– På livsmedelsområdet gjorde vi en hel del, men på konsumentområdet i övrigt var reformutrymmet litet. Vi lyckades i alla fall få till rådgivning vid köp av finansiella tjänster.

 Valförlusten 2006 var tung, särskilt efter en valrörelse som känts riktigt bra.

– Jag saknade att vara minister! Det fanns så många frågor som jag velat fullfölja. 
Det gick inte snabbt att hitta något nytt uppdrag, men efter sju månader erbjöd den nya regeringen henne att bli generaldirektör för Statens tjänstepensionsverk i Sundsvall.
– Där blev jag kvar i sju år, längre än på något annat av mina jobb, och jag trivdes med att få leda utvecklingen av den myndigheten.

Efter de sju åren var Ann-Christin gammal nog för att gå i pension. Men inte riktigt redo. Hon gjorde ett inhopp som generaldirektör för den nya Upphandlinsmyndigheten, och så har hon kvar en del uppdrag.

–  Jag tycker om att arbeta. Och jag brinner för kultur och har kvar många kontakter från tiden på kulturdepartementet, så jag har flera uppdrag inom det området.

– I 13 år var jag ordförande för paraplyorganisationen Sveriges konstföreningar. Och jag har varit ordförande i Musikalliansen, som ser till att våra bästa musiker får lön och trygghet när de har ojämnt med jobb. 

Idag är hon med i styrelsen för Tekniska museet, Fastighetsverket och Sven-Harrys konstmuseum. 

 2021 fick Ann-Christin ett helt nytt uppdrag som ordförande för det nyinrättade Rådet för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen. I rådet ingår generaldirektörerna för tio berörda myndigheter, bland dem Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.

– Jag är inne på min andra period nu, men till årsskiftet ska rådet gå upp i nya Utbetalningsmyndigheten. Den ska dels sköta utbetalningarna, dels samla och analysera data för att hitta felaktigheter. Det är bra att man försöker bryta stuprören mellan olika myndigheter och se till att de kan byta information med varandra utan att hindras av sekretesslagstiftning. 

När Ann-Christin försöker summera alla åren i statens tjänst, konstaterar hon att hon fortfarande känner sig mer som tjänsteman än som politiker.

– Men jag är glad att jag har fått pröva på både och, och jag har känt mig bekväm med att gå mellan rollerna. Jag har haft så många roliga uppdrag!
– Att vara statssekreterare var nästan roligast, även om det var tungt. Man ska ju vara med överallt och fungera som problemlösare. Men det var också roligt att vara minister och en i laget i regeringen.

 Vid sidan av alla uppdrag i olika kulturinstitutioner är Ann-Christin också själv en engagerad ”kulturtant”, går ofta och gärna på teater, opera och museer. Och efter vår träff är hon på väg till utdelningen av Almapriset till Astrid Lindgrens minne.

– Jag har varit ordförande i Författarfondens styrelse, så jag står väl kvar på inbjudningslistan. Och det är alltid roligt att få träffa gamla kollegor.

Hon har också gjort en utredning om konstnärers villkor, på uppdrag av den senaste S-regeringen, och är bekymrad över hur kämpigt blivande konstnärer har det.
– Det har blivit sämre, och många ger upp. Utbildningen är lång och framtiden osäker, så det är nästan bara ungdomar från välbeställda familjer som vågar satsa. Och efter utbildningen får de flesta en lön som bara motsvarar gymnasiekompetens. Idag är det få som verkligen lyckas leva på sin konst.

 Sedan några år är Ann-Christin också engagerad i en klimatgrupp inom PRO.

– Vi håller på att tappa bort oron för klimatet!

Därför var hon med och startade en studiecirkel hos ABF om miljöfrågorna. Den varade en termin, men en del av deltagarna har fortsatt att träffas. 

– Vi läser och lär oss mer, träffas och diskuterar. Nu har vi uppehåll över sommaren och ska tänka igenom hur vi ska fortsätta. Några har slutat flyga, och det finns förstås mer vi kan göra privat. Men det handlar också om viktiga strukturfrågor, som vi vill vara med och påverka. Nu räcker det inte längre att minska utsläppen – som regeringen har låtit öka igen. Nu har det gått så långt att vi måste bygga skyddsvallar och på andra sätt hantera problem som redan är här.

– Jag hade hoppats att de här frågorna skulle få större utrymme på partikongressen, men där hördes inte mycket om klimat och miljö. Ändå är intresset stort bland medborgarna, och många är beredda på uppoffringar. Men politikerna måste gå före och ha en vision!

 Vid sidan av alla uppdrag ser hon också till att ha tid med sin stora familj, tre söner och åtta barnbarn mellan 14 år och 8 månader. 

– Jag har ett fritidshus i skärgården, där vi ofta träffas. På somrarna blir det som ett kollo för kusinerna. 

Eva Åhlström

Pär Fagerström har gjort avtryck i den svenska pressens historia. På ett tiotal tidningar, från Norrbotten till Blekinge, har han inte bara upplevt hela den revolutionerande teknikutvecklingen, utan också flera gånger varit den som tagit initiativ till och utvecklat nya metoder för såväl journalistik som teknik. Men ibland har det dröjt alldeles för länge innan hans idéer fått genomslag. 

Pär har flyttat oftare än de flesta, först som barn och sedan som journalist och tidningsutvecklare.

– Jag har bott i tolv städer, säger han. Men jag räknar mig som norrbottning. Vi flyttade till Luleå när jag var 12 år, och det var där jag tillbringade de viktigaste åren när jag växte upp. Och där fanns mina föräldrar och en syster kvar när jag flyttade, så det är hembygden.

Pärs far var också journalist och arbetade på en rad A-presstidningar innan han avslutade sin karriär som chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, NSD. Men det var inte självklart att Pär skulle gå i hans fotspår.

– Det bara blev så. Men jag fick en push när LKAB-tidningen inför realexamen utlyste en uppsatstävling, som jag vann. Jag skrev om ”Malmens väg” och beskrevs i tidningen som ”en blivande journalist”.

Han bestämde sig för att söka till Journalistinstitutet, föregångare till Journalisthögskolan. På den tiden krävdes praktik före utbildningen, och den fick Pär som volontär på NSD.
– Första dagarna fick jag mycket kritik av redaktionschefen Arne Elmbrant och började tvivla på om jag skulle passa till journalist.

Men innan veckan var slut behövde han inte tvivla längre. TT meddelade att någon i Morjärv hade vunnit högsta vinsten, 100 000 kronor, på penninglotteriet, och Pär fick i uppgift att ta reda på vem det var. Tillsammans med en fotograf åkte han till tobakshandlaren som sålt lotten. Utanför butiken stod mycket folk, men ingen visste vem vinnaren var. 
Efter flera timmars resultatlöst frågande i omgivningen bestämde Pär sig för ett annat spår. Han ville träffa den fattigaste av lottköparna, den som det var mest synd om.

– Det var gubben Sundkvist i Övermorjärv, fick vi veta, så vi åkte dit. Han hade en gång fått en mindre vinst och använde sedan dess en fjärdedel av sin lilla förtidspension från järnvägen till att köpa lotter.
Pär beskriver målande hur de tog sig till Sundkvists mycket enkla härbre och fick veta att han ännu inte kollat sina lotter. Men när han väl plockat fram dem var han plötsligt en rik man, och NSD-volontären hade fått sitt första scoop.

– Arne blev nöjd, och jag tänkte att jag nog skulle hålla på med journalistik ändå.

Ett beslut som mer än en tidningsägare under senare år haft anledning att vara tacksam för.

Efter examen på Journalistinstitutet i Stockholm blev Pär erbjuden jobb på flera av de stora tidningarna i Stockholm, men än en gång kom Arne Elmbrant att påverka hans val.

– Jag mötte honom av en slump på T-Centralen, och han sa: ”Du ska ut i landsorten!”

Och så blev det. Pär blev näringslivsreporter på NSD ett par år, innan han återvände till Stockholm, först till Veckans Affärer och därifrån till Byggnadsarbetaren som en av Knut Johanssons medarbetare.

– Han var en pamp med många uppdrag: facket, riksdagen, partiets VU och styrelsen för BPA. Och han rekryterade unga killar, och någon tjej, till en stab som fyllde hans tre portföljer – en för facket, en för politiken och en för företagandet – med underlag för tal och annat. Jag jobbade som talskrivare, framför allt inom politiken.

– Han var en generös chef och gav oss stor frihet att själva spana och bilda egna nätverk.

Efter valet 1973 lockade Berit Rollén (som tidigare sett till att han fick jobb på Veckans affärer) över Pär till kanslihuset för att ta över hennes roll som pressekreterare hos Olof Palme – och bli en i ”andra generationen Palmes pojkar”.

– Att jobba med Olof Palme var oförutsägbart. Man visste aldrig vad som skulle hända – eller när man fick åka hem. Men det var spännande och lärorikt, och jag lärde mig hur regeringsmaskineriet fungerade.

Det här var på jämviktsriksdagens tid, och Pär fick vara med om blocköverskridande överenskommelser med Folkpartiet och Centerpartiet.
– Palme hade velat bygga vidare på det, men det ville inte Thorbjörn Fälldin.

Efter regeringsskiftet 1976 var Pär kvar hos Palme i riksdagen en vecka men kände att han inte skulle trivas med oppositionspolitiken. I stället antog han en ny utmaning. Partiet ville satsa på pressen, och Pär fick i uppgift att utveckla A-pressens redaktionstjänst, en nyhetsbyrå som försåg tidningarna inom A-pressen med material om politik och ekonomi.

Här fick han stor nytta av sina erfarenheter från kanslihuset.
– Jag visste hur budgetarbetet var organiserat, och jag hade en färsk telefonlista. Så vi kunde ringa runt till departementsråden, förbi deras sekreterare. Och efter 200 samtal kunde vi presentera hela den första borgerliga budgeten till Lucia 1976.

Det var förstås ett avslöjande som gav eko – och som följdes av fler spräckta nyheter från kanslihuset.

När den första Fälldin-regeringen föll, hade redaktionen säker information om det före den officiella presskonferensen. Men det tog åtskilliga timmar innan man kunnat kabla ut nyheten via telex till alla A-presstidningarna.

– Då insåg vi att vi måste ha bättre teknik.

Där och då inleddes en satsning som gjorde A-pressens redaktionstjänst till Sveriges första datoriserade nyhetsredaktion. 

– Inom ett år hade vi bildskärmar, kopplade till ett fast kabelnät till tidningarna via BPA:s datahall i Årsta.

Pär lärde sig mer om tekniken, reste runt till redaktionerna och missionerade.

– Vid det laget var jag mätt på att skriva om ännu en budget. I stället var jag lockad av att använda ny teknik för att organisera tidningsföretag.

Han flyttade till Borås, blev VD för Västgöta-Demokraten och Smålands Folkblad.

– Där lärde jag mig mycket om allt från administration till annonsmarknad och tryckning, men det var ett krisföretag som lades ner något år efter att jag slutat.

I Borås hade han också träffat och gift sig med Ewa, och med henne flyttade han till Sandviken för att börja på lokalradion i Gävle.

– Det var också spännande, eftersom lokalradion höll på att bli en egen radiokanal med nya arbetssätt och ny självkänsla.

Men på radion blev han ändå inte långvarig. Han blev erbjuden jobb som VD och chefredaktör på Arbetarbladet och fick möjlighet att utveckla en helt ny metod för layout direkt på dataskärmen, desktop publishing, som senare blev det självklara sättet att göra tidning.

– Vi fick kontakt med en ung säljare som hade direktkontakt med Apple i USA, och som vi kunde anlita som projektledare. Successivt kunde vi samordna annonsproduktion och redaktionellt arbete i ett mycket mer effektivt och tidsbesparande flöde.

Det var många steg på vägen, och hela processen tog ett par år. Men den blev alltså banbrytande, och Pär ser omställningen på Arbetarbladet som något av det viktigaste han åstadkommit under sin karriär.
I teknikutvecklingens spår följde, inte oväntat, diskussioner och konflikter om vem som skulle göra vad, när sätteriet avskaffades. Inte kunde väl grafiker plötsligt göra journalistjobb?

– Vi såg till att de som kunde och ville fick utbildning och kunde ta de nya jobben, Och vi såg till att de som ”blev över” fick andra uppdrag eller avtalspension.

Ett lokalt teknikavtal tecknades mellan journalisterna, grafikerna och företaget. Problemet var bara att lokala avtal skulle granskas av respektive förbund.

– Journalistförbundet, vars avtal innebar monopol på ”layout”, och Grafikerförbundet, vars avtal innebar monopol på ”ombrytning”, sa stopp. Veckorna gick i sökandet efter en lösning. Tills någon kom på att det fanns ett generellt avtal på svensk arbetsmarknad om att arbete kunde organiseras utan bindning till gamla yrkesgränser, om man lokalt kom överens om detta som ”projekt”.

Så omställningen på Arbetarbladet blev ett projekt, som väl fortfarande pågår både där och på alla andra tidningar.

Intresset från branschen var förstås stort för att komma till Gävle och lära sig mer om det nya sättet att göra tidning.

– Vi började ta betalt för utbildningen och kunde dra in en årslön på det. Och strax var nog hela branschen ett ”projekt”.

Intresset från A-pressen var tyvärr betydligt svalare än från de borgerliga tidningsföretagen. 1990 flyttade Pär till Kalmar för att göra samma resa på Östra Småland. Men vid det laget hade krisen i A-pressen djupnat. Våren 1991 fattades beslut om att avveckla koncernbolaget. Tidningarna delades in i ett A-lag som ansågs ha kraft att överleva och ett B-lag som lämnades åt sitt öde.

För tidningarna i A-laget skulle man finna nya ägare på den allmänna marknaden, med hjälp av Carnegie fondkommission. För B-laget, dit Östra Småland hörde, presenterades tre alternativ: snabbt förbättra ekonomin och kvala in i A-laget, finna nya ägare på egen hand eller lägga ner.

– Vi hade genomfört teknikförändringen snabbt, så vi hade fått ner kostnaderna. Men A-laget blev aldrig aktuellt.

I stället hörde ledningen för Sydostpress, som ägs av en moderat stiftelse, av sig och undrade om Östra Småland var till salu. Pär förhandlade med Tomas Arvidsson från Barometern och kom fram till en lösning, där Sydostpress skulle äga huvuddelen av båda tidningarna men Östra Småland ha kvar en politisk chefredaktör.

Liknande lösningar, där tidigare A-presstidningar kom att ägas av borgerliga tidningar blev långt senare lösningen för det lilla som finns kvar av den gamla A-pressen, men då – när det ännu inte fanns något motsvarande i Sverige – var svaret från A-pressens VD Torbjörn Bååth blankt nej. Ett samgående skulle kräva likaberättigade parter.

– Vi ville finna nya ägare på egen hand, men när vi gjorde det blev det nobben. Då gick det inte för mig att vara kvar i A-pressen längre.

I stället ledde kontakterna med Sydostpress till ett erbjudande om att ta över VD-skapet i liberala Blekinge Läns Tidning. Det blev fem framgångsrika år med införande av ny teknik och övergång till tabloidformat, något som styrelsen först var tveksam till men som läsarna uppskattade desto mer – och som blev inledningen till 1990-talets ”tabloidvåg” bland morgontidningarna.

Pärs sista flytt som tidningsmakare gick till Falun, där han blev VD för Dalarnas tidningar och så småningom även för Gävletidningar, där Arbetarbladet och Gefle Dagblad ingår.

– Det blev mycket resande, konstaterar han.

Ändå hann han med att också vara ordförande för Tidningsutgivarna under några dramatiska år, 2005 - 2008, med journaliststrejk och varsel om lockout för en konflikt om upphovsrätten.

– Men vi tog fram ett upphovsrättsavtal för Dalarnas tidningar, som vi var överens om, och som så småningom blev mall för andra.

Pär är nöjd med det mesta han gjort men kanske mest stolt över teknikgenombrottet på Arbetarbladet och att det blev möjligt att organisera arbetet utifrån vad som var mest rationellt, utan någon större strid om vem som skulle göra vad.

– Men jag var alltid mån om att driva en juste personalpolitik, erbjuda omplacering, pension eller utbildning. Där har det blivit mycket snålare i dag.

Vi som följt A-pressens sorgliga utveckling genom åren undrar förstås om arbetarrörelsen kunde ha agerat annorlunda för att rädda fler tidningar. Pär svarar med att jämföra med hanteringen i Norge.

– 1985 hade LO i både Norge och Sverige tröttnat på att betala underskott för tidningarna år efter år. I båda länderna satsades 150 miljoner på att bilda en koncern som skulle ta makten över dotterbolagen.

– I Norge tog man in tidningskunniga i ledningen, satsade på ny teknik och la ner hopplösa tidningar. I Sverige tillsatte man en koncernledning utan kunskap om tidningsbranschen, rekryterade konsulter från näringslivet och satsade på omöjliga ”stödjeben” vid sidan av tidningarna. Pengarna bara försvann. Arbetarrörelsens ledning i Sverige litade inte på sina egna.

Som pensionär fortsätter Pär att läsa mycket, och han recenserar samhällslitteratur för Gävle Dagblad. Han lägger också ner mycket tid och stort engagemang på att vara stolt ordförande för PRO Kultur.

– Det är Stockholms största PRO-förening med 1 100 medlemmar och många välbesökta program med kända kulturprofiler.

Frågan är om han inte också borde skriva sina memoarer. Han är en god berättare och har mycket mer att berätta än vad som ryms här om sin roll i den svenska dagspressens historia.

Eva Åhlström

Stockholm är sämst bevakat av alla delar av landet. Så har det varit ända sedan 50-talet.

Det kan Gunnar Nygren slå fast. Och då menar han inte bevakat lika med synlig närvaro av polis och väktare. Han menar den journalistiska bevakningen, berättelsen om landets huvudstad och om alla oss som lever där.

 Gunnar Nygren vet vad talar om, disputerad som han är i den lokala journalistikens betydelse för demokratin. Hans avhandling, vida uppmärksammad, kom redan 2005 och har titeln Skilda medievärldar — lokal offentlighet och lokala medier i Storstockholm.

Onsdagsbladet möter honom en av de dagar då medierna fylls av rapporter om den stora världen, presidenten i Vita Huset som förnedrar en annan president inför tv-kameror och nervösa makthavare runt om i Europa. Han berömmer de två stora rikstidningarna. Men snabbt hamnar vi i Huddinge.

– Huddinge är landets femtonde största kommun. Men där finns ingen stor annonsmarknad och den oberoende journalistiska granskningen kostar pengar. Då blir resultatet magert. De stora tidningarna har ingen bevakning av kranskommunerna, där finns bara gratistidningen med mycket små resurser.

Nu är professorn ingen traditionell papperskramare. Han konstaterar att ”det är bra att Sveriges Radios lokalredaktioner finns”. Och ”tidning är tidning oavsett antal häftklammer”. 

Men det måste finnas oberoende medier som hjälper människor att bli väl informerade och som därmed, vid behov, kan ställa makthavare till svars.

– Lokala medier har till och med större betydelse än så, de är med och skapar det gemensamma torget, den lokala identiteten, skapar samhörighet. Människor får något att prata om.I takt med digitaliseringen har den viktiga funktionen försvagats. 

Gunnar Nygren konstaterar att vi gått från att ha många små medieägare/tidningsägare till några få, fyra, fem, som kontrollerar hela den svenska dagspressen. 

Det innebär att man utnyttjar samordningsfördelar. Det är bra när det handlar om teknik och annonssamarbeten. Problemet uppstår när man också samordnar innehållet, det blir mer och mer TT och material från andra delar av koncernen. Lokaltidningen blir mindre och mindre lokal. 

– Det är livsfarligt. Själva berättigandet urholkas. Dessutom har prenumerationspriserna gått upp väldigt mycket.

Så grundproblemet är att lokaltidningen i dag inte förmår att vara särskilt lokal. I sin egen lokaltidning, Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning saknar han lokal kultur, lokalt liv. Grundidén är det lokala smörgåsbordet. Nu är det klick som gäller. Man tar bort material som gör tidningen lokal och därmed mindre relevant.

När vi pratar om lokaltidning skiljer inte professorn på papper och digitalt.

– Nej, nej, det är bara olika kanaler. Det är inte papperet som är tidningen. Det har vuxit fram många lokala nyhetssajter som ser väldigt olika ut.

Han nämner Sydnärkenytt, ”bred och fin bevakning i Kumla och som konkurrerar på allvar med Nerikes Allehanda”.

Det är snarast de traditionella lokaltidningarna Gunnar Nygren bekymrar sig över. De lokala, ibland hyperlokala medier, som vuxit fram får hans gillande.

Ut/avvecklingen av lokalt innehåll hänger naturligtvis samman med pengar. Det var en gång, så sent om på 90-talet, när annonser stod för runt 60 - 70 procent av inkomsterna hos de prenumererade tidningarna.

– Om man tar bort en stor del av de pengarna blir det väldigt magert. Man hade en affärsmodell som inte fungerade längre. Det kom in andra aktörer, Facebook och Google, som erbjöd helt andra annonslösningar.

Många av de stora annonsörerna satsade också hellre på egna kanaler. Det gällde framför allt livsmedelshandeln, Coop och ICA, läsarnära annonsörer, som lämnade tidningarna. 

Gunnar minns när han var reporter på Folket i Eskilstuna och annonssäljarna kom in till journalisterna och föreslog att de skulle skriva om en nyöppnad butik. Nej, ingen textreklam, svarade Gunnar och hans kollegor.

Då fick de stopprepliken ”kom ihåg vem som betalar era löner”.

Han skrattar gott åt det minnet. Och medger att en ny butiksöppning på en liten ort också har ett stort läsarintresse.

Det är krig i Ukraina och därmed också informationskrig. Gunnar Nygren samarbetar med en krets forskare sedan ett antal år tillbaka i en stor rapport om hur journalistiken utvecklats från krig till krig. Fram till dagens krig i Ukraina.

Hur ska man veta vad som är sant i det som rapporteras? 

”Krigets första offer är sanningen”, ett citat från den grekiske dramatikern Ayschylos men citerades av senator Hiram Johnson, i första halvan av 1900-talet. Senatorn var emot USA:s inträde i första världskriget. ”The first casualty when war comes is truth.”

Forskarna har följt situationen i Ukraina sedan 2014. Sedan det fullskaliga angreppet från Ryssland använder de traditionella medierna i hög grad sociala medier i sin rapportering. Plattformen Telegram med alla sina kanaler är huvudkälla. En del av den sociala inrapporteringen är  verifierad, annat inte. 

Källkritik är oundgängligt men också svårare i krig.

– Egna korrar, duktiga journalister på plats, är viktigare än kanske någonsin. SVT har egna korrar i Ukraina, men inte i Ryssland. Där förlitar man sig på norska korrar. 

– Kanske bedömer man risken för stor, funderar Gunnar Nygren. En kritisk bevakare lever farligt i Ryssland i dag. Även Ukraina har stenhård  koll på medierna, redan från krigets början. 

Från det stora går vi tillbaka till det lilla och nära. Professor Nygren ägnar sig en del åt kolning i den egna milan vid Skottvångs gruva i norra Sörmland.

– Bara för att det är roligt. Vi får egen grillkol och använder kolen i vår smedja, skrattar han. 

Han sprider gärna kunskap om kolning. Det gör han i boken Kolning, Historier och hantverk (Appell förlag), som sålt bra och fått fina recensioner. Han är väl medveten om att kolarlivet var hårt, men unnar sig gärna lite kolarromantik.

– Jag bor i ett gammalt gruvområde och vill hjälpa till att hålla uppe de traditionella kunskaperna. Ett nattpass vid kolmilan och kanske lite Dan Andersson…

Den som vill fördjupa sig i journalistikens roll i krig rekommenderas rapporten Ukraina och informationskrigföringens nya vägar i medier & demokratipodden:

https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sv/gunnar-nygren-om-informationskriget-i-ukraina

 Ewa Wirén

Reportern som blev journalistprofessor

 Gunnar Nygren

• Född i Göteborg 1954

•.Journalistutbildning

• Reporter

– Tidningen Folket

– Gnistan, rejäl plantskola för många namnkunniga journalister

– Eskilstuna-Kuriren

• Lärare i journalistik på Södertörns högskola

• Professor i journalistik

• Nu professor emeritus

• Ledamot i Mediestödsnämnden (som avgör vilka medier som ska få statligt mediestöd) 2018 - 2023

• Kolare med egen smedja

• Läser: DN digitalt, Strengnäs Tidning, Omni, som ger tillgång till bl a New York Times, Facebook, där det lokala livet blir synligt

 Vi ses på Brunkebergstorg. På hennes förslag. Ingela Lindh, som själv varit med om att omforma Stockholm, träffas gärna här. En plats med vanrykte förr. Nu med liv kring caféer, hotell, butiker – och bostäder.

Vi står utanför ett av hotellen på Brunkebergstorg. Riksbankens svarta fasad reser sig i en riktning, mitt emot har vi Kulturhuset, i en annan riktning drar Malmskillnadsgatan fram.

– Här skulle inte du och jag velat träffas då, säger Ingela Lindh och pekar längs Malmskillnadsgatan, under lång tid helt förknippad med narkotikahandel och prostitution.

Nu har människor sina hem längs Malmskillnadsgatan efter ett medvetet bostadsbyggande. Hotellen lockar gäster dygnet runt. Det lyser i kaféer och butiker. Unga människor jobbar här.

Stadsplanerare Lindh är nöjd och erinrar sig Göran Långsved som, liksom Ingela själv, börjat sin karriär som borgarrådssekreterare (hos Hjalmar Mehr). Han var besjälad av att skapa liv i staden, också i kvarter med dåligt rykte.

Medveten stadsplanering och politisk vilja ger bra resultat för både människor, miljö och affärer.

Och Ingela Lindh vet vad hon talar om. Inte många har samma gedigna bakgrund och erfarenhet. Utbildad arkitekt, ett yrkesliv där jobb i samhällets tjänst och i privata företag gått om varandra.

Hennes cv är långt och imponerande. Hon har mestadels arbetat i en stad styrd av socialdemokrater, men också med viljestarka stadsdirektören och moderaten Iréne Svenonius.

Som nyutbildad arkitekt jobbade Ingela i den italienska staden Siena.

– Där lärde jag mig mycket om ombyggnation och om att arkitekter borde vara mycket mer involverade i samhällsdebatten.

Det har hon haft i tankarna när hon, i flera olika roller varit involverad i Stockholms stadsbyggnad som, oftast, den enda med arkitekt- examen.

När räntan i Sverige var 500 procent, i början av 90-talet, fick Ingela uppmaningen ”Äh, kom in i stadshuset och jobba”, av Gunnar Söderholm.

– Jag ville ju egentligen ha ett ”riktigt” jobb. Men där drabbades jag av kärlek till staden. Efter några år blev jag chef för näringslivs- enheten och fick jobba med tillståndsfrågor.

Sådana frågor – vad får vi göra om vi tar över den och den fastigheten? har hon ofta stött på. Och ger ett exempel från när postgirofastigheten skulle säljas. Det var ett hus utan fönster i de lokaler där åtskilliga kvinnor jobbat genom åren

Och svaret blev, som i fortsättningen alltid på den frågan: – Vad kan ni göra? Borgarrådet Mikael Söderlund ville ha bostäder. Och det blev bostäder — på taket — när ombyggnaden gjordes.

— Det är roligt att vara en del av sådana processer.

Ingela vandrade vidare i Stadshuset och utsågs till stadsbyggnads- chef. Och det var fortfarande fokus på bostadsbyggande. Samma ”beställning” kom från borgarrådet Billström. 20 000 nya bostäder var ”ordern”. Så köptes skatteskrapan och byggdes om till studentbostäder.

Planprocesser låter komplicerat och långdraget. Ingela Lindh tillåter sig, utifrån sin erfarenhet, att sucka lite lätt ironiskt ”Hur svårt kan det vara”.

2016 utnämndes Ingela till stadsdirektör. Det blev kanske hennes tyngsta yrkestid. Det var flyktingkris och många behövde tak över huvudet. Gympahallarna fylldes av asylsökande.

7 april året därpå har hos de flesta, liksom hos Ingela, stannat i minnet som dagen för attentatet på Drottninggatan. Staden gjorde en fantastisk insats tillsammans med Kulturhuset. Ingelas ögon tåras när hon minns samarbetet med Benny Fredriksson. Hon minns också med rörelse alla anställda som med varsam hand såg till att de sörjande stockholmarnas alla blommor som lämnats på platsen, blev väl omhändertagna.

– Det var våra gubbar som gjorde det, säger hon med stolthet.

I sina olika jobb har Ingela flera gånger hamnat i debatter om de kommunala bostadsbolagens överväganden kring hyres- respektive bostadsrätt. För Stockholmshem vädrades till och med planer på försäljning av hela bolaget. ”Sitt still”, var dock ordern från Svenonius. Ingela fick fundera kring frågan om ombildning av hyresrätter till bostadsrätt. Förtäta istället för att ombilda, blev hennes modell.

Sedan fyra år tillbaka är Ingela ordförande för Fastighetsägarna, som inte, försäkrar hon, är en del av den ”blå högern”. Trygghet och säkerhet för de boende är i fokus. Och hon beklagar samtidigt att Hyresgästföreningen i Stockholm driver en politisk agenda som tycks syfta till att skrämma upp hyresgästerna.

I höst lämnar Ingela uppdraget. Kanske ler hon då lite extra åt det hon fick höra om sig själv när hon var i början av sin yrkesbana:

”Du är inte så kreativ. Men du är smart”.

Ingela väljer tre Stockholmsfavoriter:

Bagarmossen. Bra blandning av hyres- och bostadsrätter. Blandning också av både äldre boende  och unga barnfamiljer.

Hammarby sjöstad. Tycker mycket om de vita husen. Och kanalen.

Hökarängen. Här kan konstnärer hyra lokaler. Rätt butiker har flyttat in. Vi fick till och med till en vårdcentral.

Ewa Wirén

Exempeltext. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig.

Et factum est in tricesimo anno in quarto mense in quinta mensis cum essem in medio captivorum iuxta fluvium Chobar aperti sunt caeli et vidi visiones Dei in quinta mensis ipse est annus quintus transmigrationis regis Ioachin factum est verbum Domini ad Hiezecihel filium Buzi sacerdotem in terra Chaldeorum secus flumen Chobar et facta est super eum ibi manus Domini et vidi et ecce ventus turbinis veniebat ab aquilone et nubes magna et ignis involvens et splendor in circuitu eius et de medio eius quasi species electri id est de medio ignis et ex medio eorum pinnis eorum in quattuor partibus et facies et facies autem bovis a sinistris ipsorum quattuor et facies aquilae ipsorum quattuor et facies eorum et pinnae eorum extentae desuper duae pinnae singulorum iungebantur et duae tegebant corpora eorum et unumquodque coram facie sua ambulabat ubi erat impetus spiritus illuc gradiebantur nec revertebantur cum ambularent et similitudo animalium aspectus eorum quasi carbonum ignis ardentium et quasi aspectus lampadarum haec erat visio discurrens in medio animalium splendor ignis et de igne fulgor egrediens et animalia ibant et revertebantur in similitudinem fulguris coruscantis cumque aspicerem animalia apparuit rota.

 Anita Lindskog har varit politiskt aktiv i praktiskt taget hela sitt vuxna liv. – Jag har ett starkt rättvisepatos, säger hon. Det driver mig att kämpa mot orättvisor och ojämlikhet. I dag är hon aktiv bland annat som förtroendevald i kyrkan, i Sveriges konsumenter och i funktionshinderrörelsen.

I dag bor Anita i Vasastaden i Stockholm, men i hela 25 år har hon pendlat från Bålsta i Håbo kommun, där hon som mycket ung köpte ett eget hus.

Men det var nära att hennes aktiva liv med mängder av uppdrag inom politiken och andra folkrörelser tagit slut nästan innan det börjat. Som 16-åring var hon med om en svår motorcykelolycka, som krävde lång rehabilitering och tvingade henne att för en tid sluta med det mesta.

– Innan dess var jag aktiv gymnast och simhoppare, berättar hon. Men jag blev tvungen att börja om och bland annat gå om gymnasiet.

Åren före olyckan beskriver hon som en rätt vild tid, men när hon kunde återuppta studierna blev tillvaron lugnare, och hon tog studenten på ekonomprogrammet med höga betyg.

Huset kunde hon köpa som 18-åring tack vare ersättning från trafikförsäkringen och lite hjälp från föräldrarna, och där bodde hon kvar till slutet av 1980-talet.

 – Jag träffade min förste man, och vi fick två söner. Och där började jag engagera mig politiskt.

Anita fick jobb som ekonom på kommunens drätselavdelning, blev invald i kommunfullmäktige och senare också ledare för fullmäktigegruppen.

– Jag var också med i Miljö- och hälsovårdsnämnden, och ett tag var jag med i kommunstyrelsen, innan jag flyttade.

– Jag har alltid haft ett starkt rättvisepatos, och det har drivit mig att kämpa mot ojämlikhet och orättvisor.

På kvällarna studerade hon vidare på Stockholms universitet.

– Jag läste pedagogik, praktisk filosofi och arbetsmiljö. På 1980-talet fick jag jobb på den nystartade Arbetsmiljöfonden. Den höll till i Wenner-Gren Center och jag jobbade som assistent till forskarna där. Det var mycket intressant.

Därifrån sökte hon sig till Arbetsmarknadsverket och har arbetat först som handläggare, bland annat i Enköping, och sedan som chef för arbetsförmedlingen i Järfälla och Upplands Bro.

– Då hade vi en arbetsförmedling som var värd namnet. Det fanns en verktygslåda med resurser för att sätta folk i arbete. Vi samarbetade med Försäkringskassan och kommunerna, vi träffade människor som behövde extra stöd, och vi hade verktyg för att kunna erbjuda dem jobb eller utbildning. I dag är det sorgligt att se, för oss som har varit engagerade, hur det mesta har försvunnit.

– Ett tag arbetade jag som synkonsulent för synskadade och reste mycket i landet för att ordna anpassning och undanröja hinder för dem på arbetsmarknaden. Och jag har hela tiden varit aktiv i funktionshinderrörelsen.

När flera arbetsförmedlingar lagts ner eller slagits ihop, flyttade Anita till AMS, där hon arbetade med arbetstillstånd för utländsk arbetskraft.

– Vi var noga med att undersöka både arbetsgivarnas behov och de arbetssökandes kompetens. Inte som i dag när det är arbetsgivarna som bestämmer.

Den här avdelningen på AMS lades ner, och ansvaret flyttades till Migrationsverket.

– Vi varnade för det och sa att arbetsgivarna kommer att lura er. Men ledningen brydde sig inte.

Under större delen av sitt yrkesliv var Anita också politiskt aktiv.

– När jag var chef fick jag dra ner på politiken, för då var det viktigt att kunna träffa politiker och andra från olika delar av samhället.

– Men i Enköping var jag med och startade en av de första kvinnojourerna i landet. Det är jag stolt över.

När hon flyttade till Stockholm 2004 var hon inte chef längre, och sedan dess har hon haft desto fler uppdrag, både politiska och andra.

– Jag brinner för att skapa påverkansmöjligheter för dem som har svårt att hävda sina intressen och för rättvisefrågor. Det har förstärkts av de jobb jag har haft, och jag har haft lätt att sätta mig in i deras situation.

– Jag var vice ordförande i stadsdelsnämnden Norrmalm i fyra år och sedan ledamot fram till sammanslagningen med Östermalm häromåret. Då var det dags att lämna över till yngre förmågor.

Samtidigt var hon i sex år ordförande i Johannes Gustav Vasa S-förening.

– Jag var den första kvinnan på den posten.

Andra uppdrag som hon lämnat är som sakkunning för fordon i Allmänna reklamationsnämnden ARN, nämndeman och övervakare.

Det betyder inte att hon har slutat vara aktiv eller ta på sig nya uppdrag. Hennes rättvisepatos fortsätter att vara en drivkraft.

I dag är hon med i styrelsen för Sveriges konsumenter, som bland annat ger ut tidningen Råd och rön, och sitter i förbundsstyrelsen för Personskadeförbundet RTP.

– RTP verkar inom paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige, som är en stor organisation med 400 000 medlemmar i 53 förbund, och som bedriver påverkansarbete för funktionsvarierade. Det är en viktig organisation, som agerar i både FN och EU.

– Jag är också med i E-hälsomyndighetens patientgrupp, där vi bland annat tittar på läkemedelspresentationer på 1177, och i en patientgrupp inom Socialstyrelsen för medverkan av patienter och anhöriga i vården.

– Jag trivs med uppdragen. De håller mig alert, och jag känner mig levande.

Flera av de organisationer där Anita är engagerad brottas med problem på grund av nerdragna eller helt borttagna statsbidrag.

– Nedskärningarna upprör mig. Organisationerna känner av dem in på bara skinnet. Men den här regeringen vill tydligen inte ha ett aktivt civilsamhälle.

Sist men inte minst gör Anita sin fjärde period som ledamot i kyrkofullmäktige i Gustaf Vasa församling.

– I dag är jag ordförande i kyrkofullmäktige, är med i kyrkorådet, i stiftelseutskottet, som fördelar gåvor från stiftelser, och i ekonomi- och placeringsutskottet. Det är också viktiga uppdrag. I den oroliga tid vi lever i nu ser vi hur fler söker sig till våra kyrkor. Vi märker också ett ökat intresse för andlighet hos ungdomar. Antalet konfirmander ökar år för år, och det är förstås glädjande.

Anita är omgift och bor numera vid Odenplan, nära kyrkan där hon är aktiv.
– Min man och jag har två söner var, och jag har fem barnbarn, ett bonusbarnbarn och två barnbarnsbarn. Det blir rätt många födelsedagar att hålla ordning på, men roligt förstås.

– Vi alla brukade samlas hos oss till jul och till midsommar- firande på landet. Men efter pandemin har det varit svårt att komma igång igen med de stora träffarna.

Anita läser mycket för att hålla sig a jour med vad som händer, två papperstidningar och dessutom mycket på nätet.

– Och jag lyssnar på Storytel på kvällar och nätter. Just nu håller jag på med Carin Hjulströms deckarserie Säbyholms gröna fingrar. Den utspelas på platser som jag känner igen, i och kring Upplands bro, och det gör den extra intressant.

Som så många av medlemmarna i Onsdagsklubben är hon orolig för samhällsutvecklingen och inte minst för nedskärningarna av den välfärd som vi varit med och byggt ut.
– Nu går det neråt på så många områden. Jag avundas inte de ungdomar som ska flytta hemifrån i dag och inte har något annat alternativ än att börja vuxenlivet med stora skulder.

– Frågan är bara om vi socialdemokrater orkar börja om när vi tar över igen. Det är så mycket som har monterats ner. Men det måste vi, och då blir det ett helt annat samhälle.

Eva Åhlström

.Robert Cloarec är till skillnad från de flesta av dagens stockholmare både född och uppväxt i Stockholm. Ändå är han till hälften fransman. Att han är lika hemtam i båda kulturerna är något han haft nytta av både privat och genom hela sin karriär, där han arbetat med och rapporterat om Europapolitik och europeisk arbetsmarknad.

Även som pensionär följer han dagligen utvecklingen i sitt andra hemland.

Roberts efternamn är faktiskt inte franskt utan bretonskt. Hans farfar och farmor kom från Bretagne och talade till en början bara bretonska (brezhoneg), ett keltiskt språk som inte alls liknar franska.

– De fick lära sig franska i skolan. Men de flyttade till Angers, lite längre österut, där pappa Francis föddes.

Fadern utbildade sig till maskinreparatör, ett yrke där han kunde få jobb praktisk taget var som helst. Mycket lämpligt för en ung man som älskade att resa.

– Han gjorde lumpen i Marocko, som då var franskt, och ville sedan fortsätta resa. Så han liftade till Sverige. Här fick han jobb direkt på Asea i Stockholm, och här träffade han min mamma.

– Mamma gick på Högre Allmänna Läroverket i Bromma och var intresserad av franska. En lärare tipsade om att i Franska Reformerta Kyrkan, vid Biblioteksgatan, ordnades samtalskvällar för ungdomar. Dit kom både svenskar och fransmän, och där träffade hon pappa. Och resten är historia.

De gifte sig i slutet av 1954, och året därpå föddes Robert

– Första åren bodde vi i en enrummare på Gärdet. Där fick jag bo i det lilla matrummet innanför köket.

Våren 1960 flyttade familjen till Hässelby gård, och den våren föddes hans lillasyster. 
– Då fick jag vara hos farfar och farmor i Angers några månader, och när jag kom hem igen hade jag glömt svenskan.

Den kom förstås snabbt tillbaka, och sedan femårsåldern är Robert alltså tvåspråkig. Något som han har haft stor nytta av genom hela sitt liv, både privat och professionellt.

– När jag skulle välja inriktning i skolan, tyckte pappa att jag skulle ha ett teknikyrke, det vill säga jobba med maskiner. Han visste ju att det skulle vara lätt att få jobb då. Morfar tyckte att jag skulle bli civilingenjör.

– Jag valde naturvetenskaplig linje på Bromma gymnasium och hade kanske blivit ingenjör om jag sökt till Teknis. Men i stället började jag jobba efter studenten 1974.

– Jag var samhällsintreserad och aktiv i Vietnamrörelsen. Och jag flyttade till Rinkeby och gick med i byalaget och Rinkeby International.

I tre år jobbade Robert på Jungner Instrument AB.  Han blev medlem i Metall, och det blev en ny kanal för hans samhällsintresse.

Intresset för politik delade han med sin mamma, som tidigt gick med i Grupp 8. Själv engagerade han sig i FNL-grupperna och Clarté.

– Men när vänsterorganisationerna blev mer sekteristiska lämnade jag dem och blev mer allmänpolitiskt intresserad.

Robert började läsa juridik hösten 1977. En utbildning som också visade sig vara en bra grund för många olika yrkesinriktningar.

Han deltog aktivt i studentpolitiken och kom med i SSU:s högskoleutskott och internationella utskottet, där Anna Lindh var ordförande.

Juridikstudierna avslutades med tingsmeritering vid Sollentuna tingsrätt (numera Attunda) våren1986 - hösten 1988.

– Det blev mitt enda jobb som jurist. Men jag har haft stor nytta av juridiken i alla mina jobb.

Goda vännen Hans Kilsved tipsade om en tjänst som politiskt sakkunnig hos Kjell-Olof Feldt på Finansdepartementet.

– Där blev jag kvar ett par år, tills Feldt avgick 1990. Därefter var jag politisk sekreterare hos Bengt K Å Johansson på Civildepartementet.

Efter valförlusten hösten 1991 blev han rekryterad till Arbetsgivarverket för att jobba med EU-frågor.

– När Sverige hade ansökt om medlemskap i EU 1991 fanns ett stort intresse för att lära sig mer om EU. Jag  ledde många studieresor till Bryssel och andra europeiska huvudstäder, och jag höll föredrag om EU vid statliga myndigheter. Det var mycket intressant och roligt.

– Jag ingick också i en referensgrupp för arbetsmarknadens parter på Abetsmarknadsdepartementet, och tack vare det blev jag arbetsmarknadsråd i Bryssel hösten 1995, alldeles i början av det svenska EU-medlemskapet. Jag hade gärna stannat längre där, men privat var det lämpligare att återvända till Stockholm

Tillbaka i Sverige blev han departementsråd, först på Arbetsmarknadsdepartementet och sedan på Näringsdepartementet, med ansvar för arbetslivsfrågor. Men snart väntade nästa internationella uppdrag. I augusti 1999 flyttade han till Paris för att bli industriråd i den svenska delegationen vid OECD. Ett uppdrag som passade svensk-franske Robert perfekt. Och nu var han inte ensam, han hade med sig nyblivna frun Bettina och två små barn, tvillingarna William och Sophie.

– Vi bodde i en fin våning i Neuilly  – ungefär som Danderyd där vi bodde hemma i Sverige – och barnen gick i fransk förskola. Det var under den värsta IT-hypen, och mycket av jobbet handlade om IT-frågor.

Det var frågor som intresserade honom, och när han kom hem från Paris lämnade han regeringskansliet och börja jobba hos det statliga företaget Teracom.

– Där blev jag styrelsesekreterare och hade kontakt med ägarna.

Och därifrån blev han headhuntad igen, den här gången till Vodafone år 2003. Men det gick dåligt för Vodafone i Sverige så han slutade hösten 2005 och började sedan på fackförbundet HTF våren 2006.

2009 återvände Robert till Arbetsgivarverket för att fortsätta arbeta med OECD- och EU-politik. Och där blev han kvar tills han gick i pension hösten 2021.

Men åren 2013–2016 var han tjänstledig för att i regeringskansliet arbeta som huvudsekreterare för Värdegrundsdelegationen. Uppdraget var att se till att anställda i statliga myndigheter skulle känna till de grundläggande rättsprinciperna som gäller för statsanställda, den statliga värdegrunden.

– Det är viktigt att alla vet vad som gäller vid handläggningen av ärenden, till exempel vid utlysning av statliga tjänster. Att vem som helst får söka och att det inte finns någon given karriärväg, utom inom polisen och försvarsmakten.

– Vårt förslag, vilket genomfördes, var att Statskontoret skulle få ansvar för en kontinuerlig verksamhet med att främja god förvaltningskultur. Det behövs, men jag vet inte hur de når ut i dag.

Under åren på Arbetsgivarverket jobbade han med internationell politik och omvärldsbevakning och med att skriva remissvar.
– Jag saknar inte jobbet, men jag kan sakna de dagliga kontakterna med arbetskamrater, diskussionerna och utbytet. 
Erfarenheterna har han haft nytta av, bland annat i två tidigare uppdrag som projektledare för Europadagen samt som ordförande i Europarörelsen, ett obundet forum för att öka kunskaperna och samtalen om Europa.

– Jag fortsätter att jämföra Sverige och Frankrike hela tiden. Varje kväll ser jag först Rapport och sedan nyheterna på France 2.

Han fortsätter också att dela med sig av sina erfarenheter, bland annat på Birkagårdens folkhögskola där han sedan flera år undervisar om Frankrike, om presidenterna från de Gaulle och framåt.

– Men nu är framtiden osäker för kursen på Birkagården. Regeringen har ju dragit ner kraftigt på bidragen till all folkbildning.

Lika bekymrad är han över nerdragningen av arbetsmarknadsutbildning och annan arbetsmarknadspolitik.

– Fortfarande har vi hög sysselsättningsgrad, enligt statistiken. Men arbetslösheten är också hög. Och den växande gig-ekonomin ställer till nya problem.

Som nybliven pensionär har han också engagerat sig i Stockholmspolitiken. Han är ersättare i Regionfullmäktige, sitter i styrelsen för Stockholms Hamn AB och är nämndeman i Svea hovrätt.

– Mina hjärtefrågor har alltid varit Europafrågor och arbetsmarknadsfrågor. Men på senare år har jag också blivit mer intresserad av klimat och miljö, och av bostadspolitik.

Han reser fortfarande mycket och gärna.

– Jag är delägare i en lägenhet i Banyuls-sur-Mer nära Collioure vid Medelhavet i Sydfrankrike. Där kan jag vara sju veckor varje år, och det är fantastiskt.

Eva Åhlström

 Barbro Engman är uppväxt med politik och har varit politiskt aktiv sedan tonåren. Som pensionär hade hon tänkt ta det lite lugnare, men det gick förstås inte. Viljan att påverka finns kvar, och hon tänker inte ge sig förrän hon fått partiet att utarbeta en bostadspolitik värd namnet.

 – När jag slutade på Hyresgästföreningen 2014 lovade jag mig själv ”Inte ett enda möte till i hela mitt liv!” Men det kunde jag inte hålla särskilt länge, säger Barbro Engman. Engagemanget för bostadspolitiken sitter i kroppen!

Direkt efter pensionen gjorde hon en bostadspolitisk guide åt Stadsmissionerna i Sverige, Bostad först. Vägen ur hemlöshet, och började skriva krönikor i Dala-Demokraten och Gotlands Tidningar.

– Jag gick med i PRO, och det ena gav det andra. Nu sitter jag i styrelsen för PRO Katarina och fortsätter debattera bostadspolitik tillsammans med Curre Hansson och Gun-Britt Mårtensson.

– Sedan mötte jag Monica Andersson på en träff för gamla SSU:are – 60 år senare – och hon sa att jag måste gå med i Onsdagsklubben. På den vägen är det, bara att inse att jag har svårt att hålla tyst.

Inte så konstigt kanske, för Barbro är uppväxt med politik i Dalarna, där hennes far Karl-Erik var partiombudsman och hennes farfar Gustav känd fackföreningsman. Föräldrarna träffades i SSU, och i familjen Engman pratades det alltid politik.

– Jag hade en tvillingbror, som tyvärr inte lever längre, men som liksom jag gick med i SSU tidigt. Jag var tio minuter äldre än han och slog vad om att jag skulle bli SSU-klubbordförande före honom – och det blev jag!

Att hon kommer från Dalarna hörs fortfarande, trots att hon bott många år i Stockholm.

– Dalmålet är en förtroendeingivande dialekt. Den gör man sig inte av med.

Barbro tog studenten i Falun och fortsatte sedan studierna i Uppsala.

– Jag läste juridik och statskunskap och sökte sedan en chefsutbildning på Försäkringskassan.

Där började hon jobba och blev snart avdelningsordförande på heltid i Försäkringsanställdas förbund och invald i förbundsstyrelsen.

Men hon fick snart begära tjänstledigt från Försäkringskassan. Efter valet 1973 kom hon nämligen in i riksdagen, som ersättare för Olof Palme.

 – Det var lotteririksdagens tid, och jag kom in på det 175:e och sista mandatet. Så jag åkte in och ut några gånger innan det var klart vem som skulle få platsen. 
I riksdagen blev hon bänkgranne med gamle högerledaren Gösta Bohman.
– Det var en kulturkrock för oss båda. Han tyckte om att retas, och en dag tog han och gömde mina skor i sin bänk. En annan gång fick jag Moderaternas partiprogram, där han skrivit ”till en söt bänkkamrat”.

 Från de första åren i riksdagen minns Barbro frågor om älgjakt, mellanöl och aborter.

 – Det var frågor där man fick rösta som man ville.

 Hon fick plats i socialförsäkringsutskottet och var engagerad i frågor om ekonomisk brottslighet, bland annat i en kommission som leddes av rikspolischefen Holger Romander.

 I valet 1976 fick hon en egen riksdagsplats och blev kvar en mandatperiod till.

 – Sedan insåg jag att jag måste sluta för att inte bli instängd i politiken. Jag hade sommarjobbat på Försäkringskassan och upptäckt att jag inte förstod vad arbetskamraterna pratade om. Det var inte de som var fel, det var jag som bara kunde diskutera politik. Och det var de inte intresserade av.

 Hon flyttade tillbaka till Dalarna och började jobba på Försäkringskassan där.

 – Under min tid där jobbade jag med ett samarbetsprojekt med landstinget, arbetsförmedlingen och 130 företag för att hjälpa sjukskrivna som behövde byta jobb.

 – Det pågick i flera år och gick bra så länge alla drog åt samma håll. Med det gav också sorgliga lärdomar om revirbevakning. Samarbete kräver rätt personer, inte bara rätt institutioner, annars faller det.
Men det dröjde inte länge förrän Börje Andersson, ”Röde Börje” från Borlänge, lockade in henne i hetluften igen. Hon blev ordförande i primärvårdsstyrelsen, tills den blev nerlagd, och tyckte att det var roligt med sjukvårdspolitik.

 Efter en tids anställning i landstinget, som utredare av barnpsykiatrin och som folkhälsoplanerare, blev Barbro ombudsman på Hyresgästföreningen Dalarna.

 – Då hade jag varit tjänstledig från Försäkringskassan så länge att jag måste säga upp mig.
– Jag gjorde en organisationsutredning åt förbundet, och en dag frågade någon mig: ”Är det du som ska efterträda förbundsordföranden Jan Danneman?” Det lät kul, tänkte jag, och så blev det.

 Det var år 2000, och sedan dess har Barbro levt med, debatterat, pratat och skrivit om bostadspolitik.

 – Vad man än sysslar med, är ju bostaden grunden. Hur människor bor är en förutsättning för allt annat i livet – sammanhang, skolor, kollektivtrafik, kultur …

 – Redan 1975 skrev jag en motion i riksdagen om obligatorisk bostadsförmedling och ett statligt bostadsbolag. Men det blev nej förstås.

 När alliansregeringen tillträdde efter valet 2006 hade Hyresgästföreningen en lång överläggning med Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Mikael Odenberg.

 – De ville veta vad vi tyckte, och sedan hade vi lätt att få kontakt med dem – även om de inte alltid delade vår uppfattning om vad som behövde göras. Men det var tydligt, efter vårt möte, att de inte tänkte införa marknadshyror.

 Den diskussionen återkom sedan i överläggningar mellan Stefan Löfven och Annie Lööf.

 – Det är en fråga som kommer och går. Men i Stockholm står lägenheter tomma i dag därför att folk inte har råd att betala hyrorna. Varför ska vi då ha marknadshyror?

 – Under senare år har bostadssituationen bara blivit sämre! Vi har ungdomar som inte får någon bostad, äldre som inte har råd att flytta från bostäder som blivit för stora och barnfamiljer som behöver större men inte heller har råd …

 Socialdemokraterna har ett obegripligt ointresse för bostadspolitik, tycker Barbro.

 – Partiet borde sätta förtroendevalda på kurs om social bostadspolitik.

Vid Onsdagsklubbens möte i oktober påpekade hon också för Hans Dahlgren att utkastet till partiprogram saknar ett avsnitt om bostadspolitik.

 – Han kunde bara hålla med! Och ingen av arbetsgrupperna som förberedde partiprogrammet hade till uppgift att granska bostadsmarknaden.

Hon är kritisk mot att allmännyttan, som enligt lag har ett övergripande ansvar för bostadsförsörjningen, nu hellre bildar koncerner och fokuserar på avkastningskrav.

 – Vad är det då för vits med att ha kvar allmännyttiga bostadsbolag?

 Barbro är också upprörd över den dysfunktionella byggmarknaden. En statlig utredning, ”Skärpning gubbar” visade att byggfelen då kostade 50 miljarder varje år. Nu har de stigit till 110 miljarder.
– Det är en tredjedel av byggkostnaden!Dåligt kvalitetsarbete och dålig logistik ger oss nybyggda bostäder som måste renoveras efter bara några år.
En senare utredning från Statskontoret gav lika nedslående resultat. Men inget har gjorts för att komma åt problemen.

 – Varför kan man inte utgå från kunskap och beprövad erfarenhet i byggbranschen lika väl som i sjukvården?

 ”Varför struntar ni i bostadspolitiken?” är rubriken på en artikel i Aktuellt i politiken och en motion till den kommande partikongressen som Barbro har skrivit tillsammans med Gun-Britt Mårtensson och Curre Hansson.
– Seniorsossarna har tagit motionen som sin egen. Nu hoppas vi på att partikongressen tar sig an bostadspolitiken. Vi ger oss inte!

I  motionen påminner de om att rätten till bostad är stadgad både i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i den svenska grundlagen. De konstaterar att bostadsbrist och utanförskap har förvärrats under lång tid och att friheten att välja en bostad som passar är begränsad av bostadsbrist, brist på alternativ och begränsade ekonomiska möjligheter. Motionen utmynnar sedan i en rad konkreta krav på skärpning av kommunernas ansvar för bostadsförsörjning, skattereform, investeringsstöd, obligatorisk allmännytta, renoveringsstöd till hyresrätter, hissar i äldre flerfamiljshus, uppräkning av bostadsbidragen och ett sammanhållet statligt system för bostadsförsörjningen. 

 När Barbro gick i pension tänkte hon som sagt ta det lite lugnare.

 – Ibland önskar jag mig harmoni och lugn, men då blir man väl jättegammal på en gång.

 Så hon fortsätter att driva sina hjärtefrågor – i Onsdagsklubben, Seniorsossarna, S-föreningen i Hammarby sjöstad där hon bor och den lokala PRO-föreningen där hon är med i styrelsen.

 – Jag har varit ombud på en PRO-kongress – och pratat bostadspolitik med anledning av deras bostadspolitiska program. PRO har stora möjligheter att påverka.

 Klimatet är en annan hjärtefråga.

 – Jag har varit med i en klimatcirkel i PRO, och efter den har vi startat en bokcirkel, där vi läser böcker om klimatet. Vi pensionärer är ju så intresserade av framtiden.
– Det är hoppingivande att gamla människor är så engagerade.

Det kan förstås bero på att de flesta har både barn och barnbarn som ska leva i det samhälle som vi lämnar efter oss.

 Barbro har fyra barn, ”två egna och två som jag har ärvt av min före detta man”, och fem barnbarn som hon umgås mycket med.
– Några av dem har jag hämtat på dagis i flera år. Nu är den yngsta 16, men det är lika roligt att vara tillsammans och prata med dem när de blivit lite äldre.

 Vi kan nog utgå från att även samtalen med barnbarnen rätt ofta handlar om politik.

 Eva Åhlström

Det var nära att ta slut när hon körde bilen på väg till universitetssjukhuset i Umeå för att hälsa på sin svårt sjuka bror. Frontalkrock med en buss. Kroppen helt sönderslagen. Transport till sjukhus där brodern redan låg. Hon överlevde mirakulöst.

– Båda lungorna var punkterade, arm och ben brutna och ansiktet helt demolerat. Jag åt bara flytande föda. De byggde in en ställning i käken för att få den att växa ihop på rätt sätt. Men högerarmen var inte skadad så när jag inte kunde tala kunde jag i alla fall skriva, berättar Annelie Nordström, halländskan som flyttat med maken till hans hembygd i Västerbottens inland.

Annelie Nordström växte upp i en arbetarfamilj i Halmstad.

– Pappa var svarvare på ett företag som så småningom togs över av SKF, mamma arbetade som städerska dels på en läkarmottagning, dels på ett företag som importerade bränslen. Ett riktigt oljeindränkt smutsigt ställe.

– Så min äldre bror och jag var mycket för oss själva. Han var bra på att hitta på roliga hyss och upptåg, skrattar Annelie och fortsätter:

– En dag knackade det på dörren och in steg en för oss okänd farbror med hatt och sa att han ville tala med mor i huset. Han sa att han hade arbeten att erbjuda. Mamma svarade att hon redan hade jobb. Men när han då var på väg att vända i dörren sa plötsligt mamma att han kunde komma in och berätta om vad det var för arbeten.

Det visade sig att han var utsänd av arbetsförmedlingen. Han ville ge henne chans att prova på. Hon fick välja mellan tre olika arbetsplatser, antingen på den sopptillverkande Blå Band-fabriken, eller på papperstallrikstillverkaren Duni eller på ett litet grossistföretag som importerade armaturer.

– Så var det på tidigt 60-tal, arbetskraftsbrist gjorde att arbetsförmedlingen bedrev uppsökande verksamhet i områden med många hemmafruar. Mamma hoppade på erbjudandet och valde att prova på firman som importerade lampor. Där blev hon kvar i åtta år. När båda föräldrarna jobbade heltid fick jag som 7-åring klara mig själv, åka ensam med bussen. Förskola fanns inte.

Men just förskola skulle hon så småningom ändå hamna på. Efter grundskolan sökte hon till den då populära vårdskolan. Det var två intagningar om året. Man tog bara in 13 elever åt gången. Annelie kom inte in på höstterminen. I stället fick hon jobb på Halmstads mycket populära kafé Tre Hjärtan.

– Det var kul, jag fick vara både i serveringen och i köket. Extra fint var när vi alla i personalen till skyltsöndagen hjälptes åt att göra en fantastisk utställning av marsipan- och chokladfigurer. Allt var bra där – utom chefen, han var hin håle själv...

På andra försöket kom 15-åriga Annelie Nordström in på vårdlinjen. Där utbildades både barnskötare och vårdbiträden.

– Jag fick till att börja med jobb som ”timmis” på olika barnstugor, men det dröjde bara ett par månader innan jag blev fast anställd. Det var verkligen brist på personal i den kraftigt växande barnomsorgen. På den tiden hade Halmstad fem daghem, i dag finns det ett 70-tal förskolor i kommunen!

När Annelie arbetat i bara två veckor på sitt dagis skulle det lokala fackliga kontaktombudet gå på barnledighet.

Då kom det en representant från Kommunals sektion för att hitta en vikarie för henne.

– Jag pekades ut och när jag häpet undrade varför just jag fick jag till svar: ”Du har ju varit aktiv i SSU, så vi tror att du är lämplig att ta över efter Britta.” Jag ställde upp.

När Britta sedan kom i jobb igen ville hon inte ha tillbaka uppdraget. Annelie fortsatte och sedan blev det bara mer och mer i det fackliga arbetet.

– På den tiden tillhörde både barnskötarna och vårdbiträdena samma fackliga enhet. Jag och de andra barnskötarna var inte riktigt bekväma med det, vi ville bilda en egen klubb för kommunens barnskötare. Och så blev det.

Kommunal lade upp en plan för Annelies fortsatta utveckling inom facket. Hon avancerade till huvudkontaktombud och genomgick den ena utbildningen efter den andra, både i det egna förbundets regi och på kurser arrangerade av LO.

– Allt oftare hamnade jag i kurser som hölls på dåvarande LO-skolan Hasseludden. Jag tillbringade så mycket tid där att jag kom att bli den elev av alla som varit på Hasseludden flest antal veckor!

Med ombudsmannautbildning följde praktikarbete, både på Kommunals förbundskontor i Stockholm och en period på en avdelning.

– För avdelningen i Trollhättan fick jag göra ackordsmätningar i en kyrklig församling i Dalsland. De jobbade på ackord! Det gällde att mäta hur mycket tid som åtgick för att till exempel kratta kyrkogårdsgångar och klippa rosenbuskar.

På förbundskontoret på Hagagatan i Stockholm praktiserade

Annelie på olika enheter och till slut ville man ha henne fast anställd på avdelningen för arbetsmarknads- och yrkesutbildningsfrågor.

Hon var också med om att för LO:s räkning höra till sekretariatet i en utredning om göra yrkesutbildningar treåriga. Och hon fanns med i en statlig utredning som skulle se på möjligheten att sänka skolstartåldern från 7 till 6 år.

– Hann också med att vara politiskt sakkunnig hos skolminister Bengt Göransson, en fantastisk person, som jag efter året på departementet fortsatte ha god kontakt med. Han brukade ringa mig och sa alltid: ”Vad fan håller du på med?” Det visade sig att han egentligen bara var nyfiken på vad jag jobbade med just då. Vi hade många bra samtal och han lärde mig otroligt mycket. Gick ofta och lyssnade på Bengt när han medverkade på ABF Stockholm.

I slutet på 80-talet gick flyttlasset till Vilhelmina. Annelies dåvarande man längtade hem till sin bygd och hon följde med. Det var inte en ort där det drällde av lediga jobb.

– Jag fick tjänst som kommunsekreterare i grannkommunen Dorotea, åtta mil från vårt hem. Det jobbet innebar att som tjänsteman bereda sammanträden i kommunstyrelse och kommunfullmäktige.

Så dök det i alla fall upp ett lämpligt jobb – som personalchef i Vilhelmina kommun. Annelie hade den tjänsten i tio år, fram till 1998.

Ungefär samtidigt kom Annelie Nordström också in i den västerbottniska landstingspolitiken och anförtroddes uppdraget att vara ordförande i Södra Lapplands hälso- och sjukvårdsnämnd.

– Nytt då var att vi i nämnden skulle hålla koll på vad befolkningen egentligen tyckte om vården och allt annat landstinget hade hand om och vad man ville ha för slags förändringar. Vi satte i gång ett stort arbete med att prata med och lyssna på folk i bygderna. Vi åkte till exempel med bussarna och pratade med passagerare, vi satt i väntrummen och pratade med patienter, vi lyssnade på representanter för patientföreningar.

– Men inte alla våra förtroendevalda gillade det här, det var ju lite läskigt, så vi behövde lära oss hur man faktiskt borde prata med folk. Vi ordnade särskilda retorikkurser för att rusta oss för det här speciella uppdraget.

– Nämnden hade sitt kontor i sjukhuset i Lycksele. Jag såg till att det avvecklades, eftersom vi ju inte skulle sitta där och trycka utan vara ute och träffa människor.

Under 90-talet i Vilhelmina blev det dramatiskt för Annelie Nordström både i politiken och privat. Utöver den svåra bilolyckan som nära på kostade henne livet brann familjens hus ner till grunden. Åskan slog ned i kåken och antände den. Ingen förutom katten var hemma när det hände. Katten dog.

– Vi höll samtidigt på att bygga en Västerbottensgård, men den var inte klar så vi fick bo provisoriskt i en stuga hos svärföräldrarna.

I politiken kom ett skifte för Annelie när hon 1998 övertalades att efterträda kommunalrådet i Vilhelmina, KG Abrahamsson, som skulle bli riksdagsledamot. Men sejouren som kommunstyrelseordförande blev kort, bara två år.

– Jag hamnade i konflikt med styrelsen i arbetarekommunen – där KG Abrahamsson var fortsatt ordförande. Jag och tjänstemän i kommunen hade utarbetat förslag om att bilda ett förbund med grannkommunerna för att modernisera avfallshanteringen enligt nya lagkrav. Men AK- styrelsen hade en annan plan, nämligen att låta Umeå kommun ta hand om våra sopor. Jag sa att det skulle bli dyrare i långa loppet. Och jag fick rätt. Så fort vi skrivit på avtalet höjdes våra avgifter år efter år...

– Jag tog konsekvenserna och avgick. Min man och jag gick skilda vägar. Vi delade på vårdnaden av vår son, jag var med honom i Vilhelmina varannan vecka. Den andra veckan fanns jag i Stockholm, åter som funktionär på Kommunals förbundskontor.

2009 valdes Annelie Nordström till vice ordförande i Kommunalarbetareförbundet och året efter valdes hon till förbundsordförande.

– Kommunal hade i 20 års tid haft minskande medlemstal och jag såg som min främsta utmaning att bryta den negativa trenden. Och jag visste vad som behövde göras, vi förtroendevalda och funktionärer måste helt enkelt lämna våra kontor och ge oss ut för att träffa och prata med våra medlemmar, synas ute på arbetsplatserna. Jag bestämde mig för att en dag i veckan ha arbetsplatsbesök, åka runt i hela landet. Och när jag faktiskt kunde göra det så blev det ju svårare för våra lokala förtroendevalda att inte göra samma sak. Men alla var inte glada över att tvingas ut. Fast vi lyckades. Under mina sex år som ordförande bröt vi den nedåtgående spiralen och registrerade en nettoökning på 23.000 medlemmar. Det är jag stolt över!

Sedan gick det som det gick. Förbundets kassör och andra i ledningen, avslöjade Aftonbladet, hade levt ett utsvävande liv på förbundets bekostnad och ordförande Annelie hade inte lyckats få stopp på detta.

20 januari 2016 meddelade Annelie Nordström att hon skulle genomföra förändringar i vad hon betecknade som en osund organisationskultur. Och det skedde. Kassören avskedades. Samtidigt meddelade hon att hon inte skulle ställa upp till omval vid förbundets kongress på senvåren. Hon ansåg sig som ytterst ansvarig för det som hänt – även om hon inte själv varit inblandad i härvan – och såg det som praktiskt taget omöjligt att fortsätta att leda förbundet.

Hon avgick. Hade inget nytt jobb. Startade egna företaget Huldas Textil och Broderi där hon sålde sådant som hon broderat, bland annat kuddar. Några jobberbjudanden fick hon inte. Och det socialdemokratiska parti som hon varit medlem och aktiv i under 45 år sa inte ett knyst.

Jag sökte 113 jobb, fick komma på tre intervjuer. Du förstår nog hur det kändes...

– Besviken lämnade jag S i slutet av 2016. En person som många gånger försökt locka över mig till sitt parti var Feministiskt initiativs ordförande Gudrun Schyman. Jag gillar henne och det passade mig bra att då acceptera att kandidera till riksdagen för FI och att bli partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson. Men valet 2018 blev ingen framgång och när Gudrun hoppade av gjorde även jag det. Det nya ledarskapet i FI var alldeles för spretigt och splittrat, så jag såg inte att det hade någon vidare framtid.

Förra året återvände Annelie till Socialdemokraterna, nu som medlem i Norrmalm/Vasastans S-förening och förstås i Onsdagsklubben.

Under många år har Annelie Nordström varit med i och verkat för stödföreningen Arenas Vänner.

– Det är det ideella arbetet som har legat mig varmast om hjärtat. Att Arenagruppens grundare heter Håkan A. Bengtsson och precis som jag kommer från Halmstad har förstås haft viss betydelse.

Till slut fick Annelie Nordström faktiskt ett nytt jobb – som medlemsrådgivare i TCO-tillhöriga Vårdförbundet! Efter pensioneringen därifrån fortsätter hon än i dag att jobba på timmar med rådgivning via telefon, just nu från sommarvistet på Öland där hon annars ägnar tid och kraft åt trädgårdsarbete och fönsterrenovering.

Ove Andersson

Håkan Bystedt har trampat in och ut genom porten till S-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm Onsdagsprofilen • Håkan Bystedt

under en herrans massa år – som partiets revisor i 31 år (!) och de senaste tio åren också i egenskap av sekreterare i styrelsen för Onsdagsklubben.

Men det började i enkla förhållanden i den västerbottniska hembyn Brännland utanför Umeå, ett samhälle mest känt för att härbärgera industriföretaget Ålö Maskiner, tillverkare av frontlastare. Mamma arbetade på Ålö i olika roller, på kontoret och som städerska. Pappa var förrådsarbetare på regementet i Umeå. Och familjen var hängivna Konsum, mamma i kooperativa kvinnogillet och pappa i medlemsrådet.

Håkan hakade på och kom att ha ett livslångt engagemang inom kooperationen. Och så politiken, förstås, med start i byns SSU-klubb.

– Jag var bara 14 år när jag gick med, men man måste på den tiden vara 15 för att få medlemskap i SSU, så jag fick dispens. Mitt första förtroendeuppdrag blev att vara ordförande i klubbens vedhuggnings- kommitté. Vi fick hålla till i idrottsföreningens klubbhus där vi behövde elda i kaminen kalla vinterkvällar, så det skötte jag om. I idrottsföreningen gick jag som linjeman när fotbollslaget hade hemmamatcher på Älvdungens idrottsplats.

Sedan gick det undan i SSU-karriären, 1966 valdes han till klubbordförande, året efter kom han in i distriktsstyrelsen, två år senare distriktsordförande och året efter anställning som distriktsombudsman och invald i förbundsstyrelsen.

– På SSU-kongressen 1970 var en av de större politiska bataljerna frågan om Israel och Palestina. På den tiden var många av de ledande i SSU starka Israelvänner. De upprördes över att vi kom med ett opponerande förslag, att stödja den då radikala idén att förorda en tvåstatslösning. Vi vann den omröstningen! Jag var sedan föreslagen att bli fjärde suppleant i förbundsstyrelsen, men efter stor dramatik och sluten omröstning kom jag in som förste suppleant. Det betydde att jag kunde hoppa in och vara röstberättigad på alla de möten vi hade.

Ett par år senare tog det styrelsejobbet slut. Det var dags att flytta från Västerbotten till Stockholm för att i stället bli funktionär. Håkan Bystedt anställdes som studieombudsman på förbundsexpeditionen.

I samma veva som Bystedt avancerade till biträdande förbundssekreterare i SSU blev han 1974 invald i A-lotteriernas styrelse där han några år senare bytte skepnad och blev förtroendevald revisor. Redan året efter kom ytterligare en befordran i ungdomsförbundet, nu till förbundssekreterare.

– Under de här åren började väldigt mycket kretsa kring vår förbundsskola Bommersvik, otaliga styrelse- och AU-möten och massa annat. Vi firade midsommar där, hade julfester och arbetsgrupps- möten. Ja, man kan nog säga att Bommers med åren kom att bli mitt och familjens andra hem. Någon sommarstuga har vi aldrig behövt skaffa, konstaterar Håkan, som dock minns barndomens sommarställe, som fadern ordnade på så sätt att han fick tag i en vagn på medar som bogserades genom skogen ner till Smörsjön.

– Jag har som vuxen sett vagnen stå kvar där, men nu är den borta.

Lotterier hade tjusat och fascinerat Håkan sedan barnaåren i Brännland. På en julfest hade fadern köpt lotter.

– Det var en fantastisk känsla när just vårt lottnummer drogs som vinnare och vi fick en stor härlig fruktkorg, som förgyllde vår jul.

I dag har Håkan Bystedt flera lottprenumerationer i Kombi, A-lotteriernas mångåriga succé som ger både SSU och partiet årliga miljonintäkter.

– Några storvinster har jag aldrig lyckats få till, men för inte så länge sedan vann jag i alla fall 5.000 kronor.

Han återkom till A-lotterierna, vars ordförande han blev 1992. Den posten behöll Håkan Bystedt i 22 år! Och där är han fortfarande starkt engagerad, just i kampen mot Tidöregeringens SD-styrda plan att krossa just Socialdemokraternas lotterier.

– Även långt inne i borgerligheten är ilskan stor över att det här pågår. Vi är ju inte den enda organisationen i civilsamhället som har intäkter från lotterier.

Just civilsamhället är något som Håkan Bystedt vurmar för och han definierar sig som ”kooperativ idealist och radikal folkrörelsegråsosse”.

Det har lett till många uppdrag och anställningar inom kooperativa och folkrörelseägda verksamheter. På Svenska Sparbanksföreningen arbetade han på 80-talet med kunder inom facket och kooperationen. Med ungefär samma frågor arbetade han senare i Folksam. Och under sina sista tio år innan pensioneringen 2009 var han vd för Kooperativa institutet.

Under resans gång har Håkan Bystedt hunnit med massor av olika slag av förtroendeuppdrag, både kommunalt och på riksnivå. Han har varit vice ordförande i Huddinge arbetarekommun, vice ordförande i Statens Ungdomsråd, ledamot i byggnadsnämnden i Umeå, suppleant i Huddinge kommunstyrelse och ordförande i Föreningen Nordisk Socialdemokratisk Ungdom, FNSU. Och mycket annat.

Men det som sticker ut mer än det mesta är att Håkan Bystedt varit förtroendevald revisor i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, SAP, i hela 31 år.

– Då var det ingen valberedning som kom och frågade om jag var villig att åta mig uppdraget. I stället kom förfrågan direkt från dåvarande partikassören Björn Wall. Jag blev vald av partikongressen 1990 och sedan omvald nio gånger, sista gången 2018. Tre år senare var det dags att tack för sig.

En fråga Håkan Bystedt arbetat envetet med under åren handlar om att ge de kooperativa företagen bättre villkor. Han och kolleger som försökt påverka lagstiftarna gick på pumpen flera gånger, eftersom borgerliga regeringar visade svalt intresse.

– Visserligen fick vi företräde hos justitieminister Beatrice Ask (M) och vi förde fram våra krav. Men det blev ingen propp.

– I Stefan Löfvens regeringsförklaring 2014 kom genombrottet. Jag satt då på vår vingård i Franrike och lyssnade i radion på Löfven när han läste upp dokumentet i riksdagen. Vi hade åtta punkter som vi önskade få genomförda. Jag kunde pricka av fem av dem, en klar framgång. Sedan dess har flera av förslagen genomförts.

Du satt på er vingård? Berätta!

– Vi är en förening som knutit kontakt med en vingård i Sydfrankrige. Där har vi del i vinodling sedan 2007 och kunnat ta hem åtskilligt vin till Sverige. Jag åker ner regelbundet dit och har ofta med mig grupper som gör studiebesök, provar och köper lokala viner. Sedan hyr jag och 24 andra en vinkällare i Gamla stan där jag ordnar vinprovningar och fester, för både privatpersoner och föreningar.

– Min allra största insats, om jag får säga det själv, har jag gjort som ordförande i PRO:s valberedning. När Christina Tallberg aviserat sin avgång ville vi hitta nya ledare i denna stora och viktiga pensionärsorganisation. Då Åsa Lindestam lämnat riksdagen och uppdraget som vice talman hade vi en perfekt ordförandekandidat. Jag hade en gång under ett studiebesök på Vi-skogen i Tanzania hört henne hålla ett fantastiskt tal och visste att hon skulle bli en utmärkt PRO-ledare. Hon tackade ja. Det blev inte sämre av att vi också lyckades få förra Kommunal- ordföranden och tidigare landshövdingen i Dalarna, Ylva Thörn, att kandidera som vice ordförande. Och, ja, båda blev valda med betryggande majoritet. Jag är stolt över att ha bidragit aktivt till att PRO fått detta nya ledarskap.

Hemma i villan i Älvsjö lever Håkan med sin fru Karin – som ibland hänger med ner till den franska vingården. Och de vuxna barnen har inget emot att pappa då och då levererar vin från Sauve.

Ove Andersson