Han har varit förtroendevald på alla nivåer, brinner för kultur och jämlikhet och tackar starka kvinnor för sina framgångar. Onsdagsklubbens tidigare ordförande Ingemar Josefsson är dessutom en erkänt skicklig mötesordförande, som ofta anlitas när det är dags för årsmöte, bland annat i Onsdagsklubben.
– Jag har påverkats mycket av tjejerna i partiet och de har trott på mig, säger Ingemar Josefsson. Jag har haft starka kvinnor som inspirationskällor – mamma, mormor, min syster och min fru Monica.
Han är uppvuxen i Högalid, med en mamma som kom från Kalmar och en pappa som kom från Öland. Till föräldrarnas hembygd återvänder han ofta och gärna, men det råder ingen tvekan om att han är en riktig stockholmare.
– På Söder fanns många inflyttade från hela landet, berättar han. Men det var kisarna som bestämde språket, och vi andra fick lära oss tugget.
– Vi bodde i en etta på Folkskolegatan, där vi så småningom fick byta kokvrån mot ett kök. Syrran och jag sov i hallen. Så var det på den tiden.
Intresset för såväl politik som kultur fick han med sig hemifrån.
– Både farfar och pappa var målare och mycket kulturintresserade. Pappa tog med mig på konstutställningar och målade också tavlor. Morfar var metallarbetare och pratade mycket med mig, redan när jag var liten, om arbetarrörelsens historia. Och på lunchrasterna i skolan gick jag hem till mamma och pratade med henne.
Att börja skolan var inte så lätt, eftersom Ingemar var dyslektiker – eller ordblind, som det hette då.
– Men jag hittade system för att klara mig. Jag lyssnade noga och ställde intresserade frågor på lektionerna.
Efter åtta år i folkskolan var det dags för första jobbet.
– Det var brist på arbetskraft, och jag fick snabbt anställning som metallarbetare på en verkstad i Solberga. Gubbarna tog väl hand om mig som var yngst, och jag fick bli uppbördsman och redovisa fackavgifterna till Metall.
Medan Ingemar var ledig för att göra lumpen gick företaget i konkurs, men han hittade snabbt nytt jobb på Elektrolux på Lilla Essingen. Där blev han både fackligt och politiskt aktiv.
– Det var tufft, rena klasskampen. Vi hade bara en liten fast lön, ca en tredjedel av det vi tjänade. Resten var ackord, så det gällde att ligga i. Ännu värre var att de kvinnliga arbetarna bara hade 80 procent av killarnas lön.
– De kallade mig ”studenten” för att jag hade lätt för att prata, och det var ofta jag som fick föra arbetarnas talan.
Vid den tiden var han redan engagerad i SSU, som medlem i Högalids SDUK.
– När jag kom dit var det lite generationsskifte, och de var osams om vem som skulle bli ordförande. Så jag lanserades som kompromisskandidat och blev ordförande redan vid mitt tredje eller fjärde möte.
– Det var en ny värld för mig, men jag hade sett pappa sitta ordförande och lärt mig en del. Och jag fick beröm av distriktets ombudsman: ”Det där var bra! Fortsätt som du börjat!”
Det gjorde han och blev snart invald i SSU:s distriktsstyrelse.
I samma veva började han på Birkagårdens folkhögskola, där han under ett par år utbildade sig till ungdomsledare.
– Där lärde jag mig mycket som jag har haft nytta av i fortsättningen.
SSU ville anställa honom som förste ombudsman.
– Då hade jag redan fått anställning hos Unga Örnar, men distrikten gjorde upp och jag kunde börja hos SSU, samtidigt med Gunnar Skoglund. Så vi har följt varandra genom åren.
Under åren som SSU-ombudsman 1963 - 1967 var han också med i styrelsen för Stockholms arbetarekommun som representant för ungdomsdistriktet.
– Torsten Nilsson var ordförande. Jag lärde mig mycket av honom, och jag upplevde att de äldre lyssnade på mig.
– I valrörelsen 1966 hade partiet gjort affischer med porträtt av Torsten Nilsson. Det gillade han inte, och tog upp det på arbetarekommunens styrelsemöte: Arbetarrörelsen skulle inte lyfta fram enskilda personer. Men han fick svar av Hjalmar Mehr: ”Ditt ansikte tillhör inte dig, det tillhör partiet.”
1968 - 1973 var Ingemar anställd hos Konsum Stockholm, där han arbetade först med medlemsinformation och sedan på marknadsavdelningen. Han blev också klubbordförande, ordförande i Handels avdelning 20 och kom med i förbundsstyrelsen.
1967 blev han invald i stadsfullmäktige – som från 1970 blev kommunfullmäktige och var kvar där i många olika roller i över 20 år.
– Jag kom tidigt med i gruppstyrelsen och fick det ena uppdraget efter det andra. Överallt skulle de ha med någon som var ung. Jag satt bland annat i barnavårdsnämnden tillsammans med bland andra Ingrid Segerström och Gertrud Sigurdsen.
– I uppdraget ingick att fatta beslut mellan sammanträdena om omhändertagande av barn. Det var svårt, och man funderade ofta på om man fattat rätt beslut.
I kommunen hade han sedan en lång rad uppdrag i kommittéer, samrådsorgan och utredningar.
1973 - 1979 var Ingemar sekreterare i arbetarekommunen, där Torsten Nilsson var ordförande (och sedan Sten Andersson) och John-Olle Persson vice. De tre utgjorde arbetsutskott.
– Men när jag frågade om vi skulle ha AU-möte, frågade Torsten: ”Klarar du inte jobbet?” Så mandatet var totalt. Jag hade hela ansvaret och jobbade hårt, men vi brukade träffas före viktiga möten, och jag visste att de stödde mig.
1976 - 9182 var han också med i landstinget – och även där med i gruppstyrelsen.
1979 blev Ingemar Josefsson borgarråd.
– Jag ville ha ansvar för kulturen, men det vägde för lätt, tyckte partiet. Men när vi lade till fritid, idrott, miljö- och hälsoskyddsnämnden gick det bra. Men det var mycket jobb!
Två påtagliga resultat av hans arbete som borgarråd är flytten av Stadsteatern från Folkets Hus till Kulturhuset och bygget av Globen.
– Stadsteatern (som då leddes av Vivica Bandler) hade lokaler som underkänts, med loger i källaren och en scen utan djup. Men det var en kamp att få den flyttad till Kulturhuset när riksdagen flyttade tillbaka till Helgeandsholmen. John-Olle var emot – och fördröjde flytten med att förlägga en fredskonferens i huset under ett år. Men till slut lyckades det! Ett jätteprojekt som tog mycket tid men som jag är väldigt nöjd med.
Globen är idag en självklar del av Stockholms stadsbild, men det är nog inte alla som vet att det var Ingemar Josefsson som tog initiativet till den unika arenan. Han var också med i utredningsgruppen och ledde hela projektet fram till invigningen 1989.
– Det började med att jag hade sett en turistkarta, som bara visade Stockholms innerstad. Det som låg utanför tullarna fanns inte! Det gällde alltså att hitta något som satte området på kartan. Så man kan säga att Globen var ett lokaliseringsprojekt. Och steg för steg har folk tagit det till sig, nu är det ”våran glob” i en innerstad som har blivit större.
1991 ville partiet placera Anna Lindh på platsen som kulturborgarråd, så Ingemar fick se sig om efter annan sysselsättning – och blev snabbt infångad av Handels som förste ombudsman.
Men han var snart tillbaka i partipolitiken igen. I valet 1994 fick både han och Anna Lindh plats i riksdagen.
– Vi var goda vänner, hon blev miljöminister och jag fick plats i miljö- och jordbruksutskottet. Det var ju frågor som jag jobbat med tidigare, både i stadshuset och i Kommunförbundets miljöberedning. Så miljöfrågorna har förföljt mig, även om kulturfrågorna nog har lockat mig mer.
– Men jag har också varit engagerad i sociala frågor – och medan jag arbetade i kommunen klassfrågor och situationen i ytterområdena. Det är frågor som plågat mig.
Under riksdagsåren var Ingemar bland mycket annat ordförande i en parlamentarisk utredning om medborgarskapskrav i svensk lagstiftning, förutom en rad miljöutredningar, och ensamutredare av regler för batteriåtervinning.
Han slutade i riksdagen 2002 men var fortfarande kvar som ordförande för Riksdagens revisorer, en numera nedlagd myndighet, som förutom att granska riksdagen också var en extrainstans för att granska regeringskansliet.
Efter riksdagsåren har han fortsatt att engagera sig i kulturfrågor och bland annat varit med och räddat museet K Almgrens sidenväveri på Söder i Stockholm.
– Det är ett kulturarv som jag är glad att vi kunde rädda kvar. De små museerna har det kärvt, men nu hoppas jag att det ska kunna leva vidare.
Han har också varit både ordförande och vice ordförande i Strindbergsmuseet Blå tornet, som ägs och drivs av Stockholms stad i samarbete med Nordiska museet.
– Vi har fått jobba mycket för att hålla det öppet.
Strindbergs teater vid Norra Bantorget är ett annat kulturarv som han också har varit med och räddat.
– Det är jag stolt över. Tack vare våra Strindbergsveckor växte intresset för den, och teatern fungerar än idag.
Ingemar blev värvad till Onsdagsklubben när han lämnade riksdagen och fick så gott som omedelbart ta över ordförandeskapet. Maud Björklund var vice ordförande och hade fått ta över tillfälligt när den tidigare ordföranden avlidit.
– Men hon ville inte vara ordförande, så tillsammans med Gertrud Sigurdsen bestämde hon att jag skulle ta över när jag kom med. Och så blev det. Sen var jag ordförande i tio år, tills Gunnel Färm tog över.
– Onsdagsklubben var till en början en liten grupp aktiva herrar som träffades och pratade politik, men innan jag kom med hade det blivit lite bättre balans, med flera starka kvinnor.
Ingemar konstaterar att han har jobbat mycket med kvinnor.
– En gång var jag inbjuden till S-kvinnors kongress, och då kom alla och hälsade på mig. Jag kände de flesta och hade suttit ordförande på åtskilliga av deras möten.
När vi träffas har han tagit med sig några äldre nummer av Onsdagsbladet.
– Då var det Rigmor Wallin som skrev, och jag tycker att hon gjorde ett bra jobb. Men några av gubbarna var petiga och hade alltid något att anmärka på, oftast bara småsaker. De var rent ut sagt taskiga mot henne. Det kan du gärna skriva!
De enda uppdrag Ingemar har kvar idag är som sista suppleant i stadsdelsföreningen i Sköndal, där han och Monica bor, och revisor i bostadsrättsföreningen.
– Jag tycker att jag förtjänar vara lite ledig, säger han. Men jag går gärna på möten, inte minst i PRO och PRO Kultur.
Många har som sagt också upptäckt att han är en synnerligen kompetent mötesordförande, så han blir ofta ombedd att sitta ordförande vid årsmöten i föreningar av många olika slag.
På Öland har han och Monica behållit Ingemars farfars gamla gård i Torslund, nära Färjestaden, och byggt ett nytt hus intill. Dit reser de ofta och gärna.
– Där har vi gott om plats för hela familjen. Vi har två söner och två barnbarn, som också är pojkar.
Eva Åhlström