Anita Lindskog har varit politiskt aktiv i praktiskt taget hela sitt vuxna liv. – Jag har ett starkt rättvisepatos, säger hon. Det driver mig att kämpa mot orättvisor och ojämlikhet. I dag är hon aktiv bland annat som förtroendevald i kyrkan, i Sveriges konsumenter och i funktionshinderrörelsen.

I dag bor Anita i Vasastaden i Stockholm, men i hela 25 år har hon pendlat från Bålsta i Håbo kommun, där hon som mycket ung köpte ett eget hus.

Men det var nära att hennes aktiva liv med mängder av uppdrag inom politiken och andra folkrörelser tagit slut nästan innan det börjat. Som 16-åring var hon med om en svår motorcykelolycka, som krävde lång rehabilitering och tvingade henne att för en tid sluta med det mesta.

– Innan dess var jag aktiv gymnast och simhoppare, berättar hon. Men jag blev tvungen att börja om och bland annat gå om gymnasiet.

Åren före olyckan beskriver hon som en rätt vild tid, men när hon kunde återuppta studierna blev tillvaron lugnare, och hon tog studenten på ekonomprogrammet med höga betyg.

Huset kunde hon köpa som 18-åring tack vare ersättning från trafikförsäkringen och lite hjälp från föräldrarna, och där bodde hon kvar till slutet av 1980-talet.

 – Jag träffade min förste man, och vi fick två söner. Och där började jag engagera mig politiskt.

Anita fick jobb som ekonom på kommunens drätselavdelning, blev invald i kommunfullmäktige och senare också ledare för fullmäktigegruppen.

– Jag var också med i Miljö- och hälsovårdsnämnden, och ett tag var jag med i kommunstyrelsen, innan jag flyttade.

– Jag har alltid haft ett starkt rättvisepatos, och det har drivit mig att kämpa mot ojämlikhet och orättvisor.

På kvällarna studerade hon vidare på Stockholms universitet.

– Jag läste pedagogik, praktisk filosofi och arbetsmiljö. På 1980-talet fick jag jobb på den nystartade Arbetsmiljöfonden. Den höll till i Wenner-Gren Center och jag jobbade som assistent till forskarna där. Det var mycket intressant.

Därifrån sökte hon sig till Arbetsmarknadsverket och har arbetat först som handläggare, bland annat i Enköping, och sedan som chef för arbetsförmedlingen i Järfälla och Upplands Bro.

– Då hade vi en arbetsförmedling som var värd namnet. Det fanns en verktygslåda med resurser för att sätta folk i arbete. Vi samarbetade med Försäkringskassan och kommunerna, vi träffade människor som behövde extra stöd, och vi hade verktyg för att kunna erbjuda dem jobb eller utbildning. I dag är det sorgligt att se, för oss som har varit engagerade, hur det mesta har försvunnit.

– Ett tag arbetade jag som synkonsulent för synskadade och reste mycket i landet för att ordna anpassning och undanröja hinder för dem på arbetsmarknaden. Och jag har hela tiden varit aktiv i funktionshinderrörelsen.

När flera arbetsförmedlingar lagts ner eller slagits ihop, flyttade Anita till AMS, där hon arbetade med arbetstillstånd för utländsk arbetskraft.

– Vi var noga med att undersöka både arbetsgivarnas behov och de arbetssökandes kompetens. Inte som i dag när det är arbetsgivarna som bestämmer.

Den här avdelningen på AMS lades ner, och ansvaret flyttades till Migrationsverket.

– Vi varnade för det och sa att arbetsgivarna kommer att lura er. Men ledningen brydde sig inte.

Under större delen av sitt yrkesliv var Anita också politiskt aktiv.

– När jag var chef fick jag dra ner på politiken, för då var det viktigt att kunna träffa politiker och andra från olika delar av samhället.

– Men i Enköping var jag med och startade en av de första kvinnojourerna i landet. Det är jag stolt över.

När hon flyttade till Stockholm 2004 var hon inte chef längre, och sedan dess har hon haft desto fler uppdrag, både politiska och andra.

– Jag brinner för att skapa påverkansmöjligheter för dem som har svårt att hävda sina intressen och för rättvisefrågor. Det har förstärkts av de jobb jag har haft, och jag har haft lätt att sätta mig in i deras situation.

– Jag var vice ordförande i stadsdelsnämnden Norrmalm i fyra år och sedan ledamot fram till sammanslagningen med Östermalm häromåret. Då var det dags att lämna över till yngre förmågor.

Samtidigt var hon i sex år ordförande i Johannes Gustav Vasa S-förening.

– Jag var den första kvinnan på den posten.

Andra uppdrag som hon lämnat är som sakkunning för fordon i Allmänna reklamationsnämnden ARN, nämndeman och övervakare.

Det betyder inte att hon har slutat vara aktiv eller ta på sig nya uppdrag. Hennes rättvisepatos fortsätter att vara en drivkraft.

I dag är hon med i styrelsen för Sveriges konsumenter, som bland annat ger ut tidningen Råd och rön, och sitter i förbundsstyrelsen för Personskadeförbundet RTP.

– RTP verkar inom paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige, som är en stor organisation med 400 000 medlemmar i 53 förbund, och som bedriver påverkansarbete för funktionsvarierade. Det är en viktig organisation, som agerar i både FN och EU.

– Jag är också med i E-hälsomyndighetens patientgrupp, där vi bland annat tittar på läkemedelspresentationer på 1177, och i en patientgrupp inom Socialstyrelsen för medverkan av patienter och anhöriga i vården.

– Jag trivs med uppdragen. De håller mig alert, och jag känner mig levande.

Flera av de organisationer där Anita är engagerad brottas med problem på grund av nerdragna eller helt borttagna statsbidrag.

– Nedskärningarna upprör mig. Organisationerna känner av dem in på bara skinnet. Men den här regeringen vill tydligen inte ha ett aktivt civilsamhälle.

Sist men inte minst gör Anita sin fjärde period som ledamot i kyrkofullmäktige i Gustaf Vasa församling.

– I dag är jag ordförande i kyrkofullmäktige, är med i kyrkorådet, i stiftelseutskottet, som fördelar gåvor från stiftelser, och i ekonomi- och placeringsutskottet. Det är också viktiga uppdrag. I den oroliga tid vi lever i nu ser vi hur fler söker sig till våra kyrkor. Vi märker också ett ökat intresse för andlighet hos ungdomar. Antalet konfirmander ökar år för år, och det är förstås glädjande.

Anita är omgift och bor numera vid Odenplan, nära kyrkan där hon är aktiv.
– Min man och jag har två söner var, och jag har fem barnbarn, ett bonusbarnbarn och två barnbarnsbarn. Det blir rätt många födelsedagar att hålla ordning på, men roligt förstås.

– Vi alla brukade samlas hos oss till jul och till midsommar- firande på landet. Men efter pandemin har det varit svårt att komma igång igen med de stora träffarna.

Anita läser mycket för att hålla sig a jour med vad som händer, två papperstidningar och dessutom mycket på nätet.

– Och jag lyssnar på Storytel på kvällar och nätter. Just nu håller jag på med Carin Hjulströms deckarserie Säbyholms gröna fingrar. Den utspelas på platser som jag känner igen, i och kring Upplands bro, och det gör den extra intressant.

Som så många av medlemmarna i Onsdagsklubben är hon orolig för samhällsutvecklingen och inte minst för nedskärningarna av den välfärd som vi varit med och byggt ut.
– Nu går det neråt på så många områden. Jag avundas inte de ungdomar som ska flytta hemifrån i dag och inte har något annat alternativ än att börja vuxenlivet med stora skulder.

– Frågan är bara om vi socialdemokrater orkar börja om när vi tar över igen. Det är så mycket som har monterats ner. Men det måste vi, och då blir det ett helt annat samhälle.

Eva Åhlström