Finns det, som hos de flesta, en vanlig dag i Gunnar Björkmans liv? Jodå. Så här kan den se ut: Började dagen med möte med pensionärsrådet, som inte hade så många handlingar. Direkt efter lunch blev det styrelsemöte i PRO Sköndal. Kvällen, möte med Sköndalsbibliotekets vänner som bjudit in Göran Greider att tala om sin bok om hunden Stina.
På det hela taget var det en bra dag, konstaterar Gunnar, som ofta är en rejält upptagen person med många engagemang. Och samtidigt välbehövd hemma, då hans fru är svårt handikappad.
– Hon har försörjt oss genom sitt arbete under de år jag knappt hade någon inkomst. Nu betalar jag tillbaka, förklarar Gunnar det självklara.
Åren med liten lön, om någon alls, stod Gunnar på scen. Han var skådespelare, bland annat på legendariska Pistolteatern. Taxi körde han ibland för att få ihop lite pengar.
Nu har vi stämt träff på det lokala kaféet, ett välbesökt vattenhål i Hökarängen. Gunnar kommer på cykel, tar av hjälmen och börjar genast berätta om den klassiska byggnad som blivit ortens populära träffpunkt. Han kan sin lokalhistoria. Det är här i krokarna han själv vuxit upp. Det är här hans barn haft sin barndom. Nu har nya grupper av unga familjer hittat till ”orten”. Och de gillar att hänga på kaféet.
Efter år med knappa inkomster följde studier för Gunnar. När det på nytt, året var 1972, var dags att hitta jobb började han på Skolöver- styrelsen. Gick sedan in i bankvärlden – det var genom svärfar han hittade jobbet i banken. Utsågs till facklig representant i styrelsen, blev osams med chefen, ”en stenhård moderat”. Blev förflyttad.
Så blev det 1975. Dags igen att hitta nytt jobb. Gunnar hörde talas om att det fanns jobb i riksdagen. Drömjobb, kallar han det nu, med tillägget ”bara inte mitt drömjobb”. ”Jag var dyslektiker och kunde knappt läsa.” Han hittade istället till Konsum Stockholm och jobbet som kooperativ expert.
Gunnar är väl medveten om att den där tiden, då det var enkelt att gå från jobbet som inte riktigt passade, till något annat jobb är avlägsen nu. Men nöjd över att det för de egna tre, välutbildade, barnen, går bra.
Gunnar var också med och fick stan att ”planka” en idé från Göteborg om att införa, som det då hette, informationskommittéer i södra Stockholm. De blev föregångare till dagens stadsdelsnämnder.
Nu beklagar han att de inte fungerar som tanken var. De har avlövats på såväl mandat som resurser. Han funderar, till exempel, över skolan som stadsdelsnämnden inte längre har bestämmanderätt över.
Men han vet väl att det är svårt att engagera och få med människor i lokalsamhället, en stor brist, beklagar han. Det kan till och med hända att Gunnar är den ende som dyker upp när nämnden inbjuder till möten med medborgarna.
– Jag kommer – och ställer dumma frågor.
Och när Gunnar inte dyker upp, saknas han av nämndfolket som nästa gång undrar ”Var var du förra gången?”
Kanske var hans cykel vänd åt ett annat håll den dagen? För cyklar gör han vart än han ska. Det kan bli uppemot sju mil i veckan. Sin första cykel fick han som fyraåring. Sedan dess har han cyklat slut på sex, sju stycken. Tre har han mist genom stöld. Den cykel han tar sig fram på nu kostade 13 000 kronor. Väl värd pengarna, anser han och ”försvarar” sig med att sönerna har ännu dyrare cyklar.
Vintercykling är heller inget problem. Vinterdäck har han aldrig behövt. Han cyklar på cykelbanor och berömmer snöröjningen där.
Gunnars cykel går varje fredag från söderförort till Stockholms diplomatkvarter. Det började med regelbunden ”uppvaktning” vid kinesiska ambassaden. Det var när Gui Minhai, bokförläggaren och svenske medborgaren, greps och fängslades på ett tåg i Thailand.
Free Gui Minhai och Don’t touch Taiwan, står det på den protestbanderoll Gunnar ikläder sig. Något som väcker ilska och protester från ambassaden när han dyker upp. Gunnar svarar ”jag står här som representant för svenska folket oavsett vad du tycker”.
– Fem gånger kom polis till ambassaden. Men den femte gången ”gjorde vi upp” om hur jag skulle bete mig på platsen.
Gunnar antyder att han då ville lugna sin dotter som sagt till honom att ”polisen har annat att göra än att jaga gamla gubbar”. Och på köpet har han till och med blivit kompis med några av poliserna. Även med många som regelbundet promenerar i omgivningarna. Han kan till och med sakna en och annan, till exempel den han kallar ”Valrossen”, som inte synts till på länge.
För sex, sju veckor sedan utvidgade Gunnar sin fredagsaktion också till den amerikanska ambassaden. Det var efter president Trumps hot mot Grönland. Bröstlappen byts ut mot en med texten Don’t touch Greenland och Stop ICE som är budskapet utanför den amerikanska ambassaden. Han går samma vända vid USA-ambassaden och vet att han varje gång blir fotograferad. En gång togs det till och med en längre film inifrån av ambassadpersonal.
– Jag morsar alltid lite grann för att retas.
Hemma varierar reaktionerna kring Gunnars ambassadprotester. Ena veckan kan de vara uppmuntrande, nästa låter det tvärtom. En av sönerna, som jobbar i ett storföretag med affärer med Kina, misstänker att det inte längre är möjligt för honom att resa till just Kina med tanke på pappas aktivitet.
Gunnar tycker om att prata med människor och gör det var än han kommer. Och det är också hans maning när nu valet närmar sig.
– Prata med så många människor du kan. Ställ frågan vilka ministrar SD får om fel sida vinner. Och vi måste bli oändligt mycket rappare!
Ewa Wirén
För den som eventuellt är intresserad av anklagelsen och det fullständiga friandet av Gunnar för mord hänvisas till Peter Englunds bok, i pocketupplaga, Söndagsvägen: berättelsen om ett mord. (Natur & Kultur)