Utredare, talskrivare, rådgivare, analytiker, debattör. Och poet. Vi har en hel del att prata om. ”Meritlistan” är lång. Men först måste vi klara ut det här med partiet, hur blev Hans Kilsved  sosse?

 Pappa var sosse, kassör i sosseföreningen. I mammas familj var hälften sossar och hälften kommunister. När det var dags för familjebesök hos mammas syskon var hennes maning – ni får hålla igen lite för vi ska ju träffa dom igen.

Det var mammas politiska hållning som präglade Hans Kilsved, funderar han nu.

– Hon lyssnade och var det någon som var vass i tonen så kunde hon ställa en avväpnande fråga. Lite bitsk i tonen, men ändå. En moster läste Norrskensflamman och följde med till APK. Den andra tidningen hon läste var Svensk Damtidning.

Det finns något gott att lära av den mostern, tror Hans. Att många människor är sammansatta.

Själv gick Hans med i SSU när han var 14 år. Men inte förrän på de allra senaste åren har han betalt sina medlemsavgifter till rörelsen genom autogiro. Han ville bevara sin möjlighet att årligen fundera över medlemskapet. Särskilt viktigt när man har synpunkter, eller ”oerhört många synpunkter”, på aktuella sakfrågor.

Hans första fasta jobb var på Byggnadsarbetare- förbundets utredningsavdelning. Då hade han fyllt 23. Lönepolitik, anställningsformer och arbetsmiljö var hans områden.

Förbundet hade genomfört en enkät bland medlemmarna om fasta anställningar och fasta löner istället för ackorden. 75 procent sa ja. Tvärtemot den uppfattning som rådde i förbundsledningen

– Jag skrev, jag skrev, jag skrev. Och svettades, minns Hans. Stämningen på förbundskansliet blev allt mer desperat.

Alldeles i slutskedet inför kongressen hoppade förbundets utredningschef in och formulerade den magiska lösningen – ”fast lön och fast anställning införs vid lämplig tidpunkt”.

Och det blev också det beslut som togs av förbundskongressen. Men den ”lämpliga tidpunkten” dök aldrig upp.

Förhandlarna insåg, funderar Hans så här i efterhand, att bibehållna ackord skulle ge bättre utdelning. I alla fall i storstäderna.

Hans bytte jobb. Till Kommunalarbetareförbundet. Det var ett större förbund mätt i medlemssiffror, men kanske med mindre kraft i inflytande. Det här var under omtalade Sigvard Marjasins dagar, vars tal Hans stundtals skrev.

Marjasin var en knepig person. På förbundet utspelades en personstrid som ”inte var snygg”.

Hans minns hellre Lillemor Arvidsson, en senare ordförande.

–Jag tyckte verkligen om henne. En mycket varm person.

Efter Kommunal blev det ett tredje fackförbund, Journalistförbundet. Där blev Hans kanslichef, med ansvar för personal och ekonomi. En ny förbundsordförande valde dock att själv bli heltidsanställd i förbundet. Hon ville ha totalansvaret. Hans valde till sist att sluta.

Redan tidigare hade han fått ett samtal från Kjell-Olof Feldt som påminde om att Hans på ett möte i arbetare- kommunen kritiserat just honom. ”Det är inte så att du skulle kunna tänka dig att bli en av mina medarbetare? Skulle du ha lust att träffas?”

– Jag träffade Feldt och jag blev anställd. Det var roligt, det var jätteroligt.

Feldt hade drivit fördelningsfrågor mot Sträng. Han ville omge sig med medarbetare från LO-sidan, från TCO, gärna någon från Handelshögskolan, någon teoretiker. Kort sagt ville han ha kritikerna runt bordet.

– Varje fredag hade vi diskussioner, en sorts seminarier kan man säga. Vi ville att politiken skulle vara rationell. Det var rejäla tag. Allt blev inte bra men skattereformen, till exempel, uppfattades som väldigt genomtänkt.

Med bostadspolitiken gick det dock annorlunda. Partiet villade bort sig, anser Hans Kilsved och hänvisar, bland annat, till en tidig rapport av Sten Johansson om hur bostadssubventioner, räntebidrag, ränteavdrag ledde till en okontrollerad och oönskad förmögenhetsbildning.

Hos Kjell-Olof Feldt blev Hans såväl talskrivare som brevskrivare. Ett tal i veckan i fyra års tid.

Som talskrivare var Hans tvungen att sätta sig in i många områden. Chefen talade på branschdagar hos skogsindustrin, turistnäringen, hotell och restaurang, kommuner och landsting. Alla förväntade sig att han skulle leverera en bra översikt av pågående utredningar och vad han tänkte om framtiden.

Hans minns särskilt en Kristi Himmelsfärdshelg då han satt hemma med sin havande fru och jobbade med två tal om finansmarknaden som ministern måste ha färdigt.

Talen, samlade i tjocka pärmar, lagrades hemma i garaget.

När Feldt, så småningom, skulle skriva sina memoarer ringde han på där hemma och talpärmarna hämtades från garaget.

Under tiden hos Feldt lärde sig Hans att skriva.

– Jag lärde mig skriva, jag lärde mig skriva fort, jag lärde mig skriva sakligt. Som journalister gör, börja med det väsentliga, fånga intresset.

Efter tiden i regeringskansliet gick Hans vidare som rådgivare i konsultbolaget Indevo med hela 400 anställda –psykologer, ingenjörer, ekonomer.

– Vi arbetade i en sorts studiecirkelverksamhet och slog ihop våra kompetenser. 

Själv jobbade Hans mest med offentlig sektor, departement och myndigheter. Chef var en kvinna som var docent i medicin.

Själv anser han att han där fick insikt i det som brukar kallas ”sanningens ögonblick” långt bortom politikens räckvidd. Politiker kan stifta lagar, politiker kan skicka regleringsbrev, politiker kan prata. Men ibland räcker det inte med upprepade ”besvärjelser.” Utan medarbetarnas delaktighet blir det pannkaka.

– Myndigheter måste tala till människor på ett vuxet sätt, inte behandla folk som undersåtar, utan som jämlikar. Man får beskriva konsekvenser av handlingar men aldrig skam- och skuldbelägga när någon gjort fel.

Beteendevetarna kallar det organisationskultur, när cynism och bekväma ovanor satt sig som svartmögel i väggarna. Ingenjörerna lärde honom att hålla koll på väntetider och dåliga överlämningar mellan ansvariga. Hans fick tillämpa dessa insikter hos såväl polisen som socialtjänsten.

En stor drivkraft för Hans har varit och är att leta efter sanningen och att göra nytta – i olika jobb, i familjen, för mamma och pappa när de var i livet, i omsorg om barnen.

Riktigt nöjd är Hans Kilsved sällan eller aldrig. Men han är ständigt nyfiken.

Nu funderar han mycket över vad som är viktigt för att ett barns liv ska bli gott.

En del svar har han: det är otroligt viktigt att barn får gå i förskola och delta i samspelet med andra barn, jätteviktigt att förskolan identifierar vilka barn som har dyslexi, att skolan fångar upp lågstadiebarn som har läs- och skrivsvårigheter.

Skolmisslyckanden är den vanligaste orsaken till att ungar tappar motivationen att göra rätt.

Han önskar att Sverige lär av Finland där man har specialpedagoger som vet hur man hjälper barn när de kört fast på något.

Hans är själv, i hög grad, skrivande. Inte bara i sina olika yrkesroller utan också som poet. 2023 kom hans först diktsamling, Lediga lördagar, ut.

Ewa Wirén

Vad gör du med ditt liv?

Flyter du bara med,

är inställsamheten ditt sällskap

eller kan du ta spjärn

mot trycket utifrån?