Carin Walldin har aldrig varit rädd för nya uppdrag och nya utmaningar. Nyfikenhet och vilja att lära sig mer har fått henne att åta sig uppdrag som allt från SSU-ombudsman och informationschef på LO till diplomat, ägare av en konferensanläggning och VD för ett bostadsbolag.

–  Men jag har aldrig sökt något jobb, säger hon. De har bara kommit till mig.

Genom alla år har hon också varit Socialdemokraternas starka kvinna i hemkommunen Nordanstig, dit hon alltid återvänder.

Carin Walldin har haft sitt hem i Nordanstig i hela sitt liv, utom några få år när hon som barn flyttade med föräldrarna till grannkommunen Hudiksvall.

Större delen av sitt yrkesliv har hon ändå tillbringat i Stockholm.

–  Jag har varit långpendlare i 40 år och bott på elva olika adresser i Stockholm, berättar hon. Det har varit ungkarlshotell, hos kompisar, andra hand och de sista åren en egen lägenhet.

Men ”hemma” har alltid varit Nordanstig.

–  Jag ville inte flytta. Jag ville komma hem och kunna slänga mig ner i soffan hos Ove och fråga om han hade mjölk hemma. Den där närheten till grannar och kamrater har alltid varit viktig för mig.

De första åren bodde Carin i Gnarp, en by i Nordanstigs kommun, och där gick hon sex år i folkskolan.

–  Sedan flyttade familjen till Hudiksvall, där pappa jobbade, och där gick jag i flickskola i sex år.

Hon var tidigt politiskt intresserad, och I Hudiksvall var hon med och startade en SSU-klubb.

–  Pappa var ordförande i FCO, Fackliga Centralorganisationen, i Teleavdelningen, så det var naturligt att vi pratade mycket politik hemma.

–  Samtidigt var både jag och alla mina kompisar med i IOGT. Vi bodde

granne med ”logen”, och där fick jag min första utbildning i organisationskunskap som 9-åring.

Nordanstig är för alltid ”hemma” för Carin, även om mycket har förändrats även där.

–  Här hade jag en suverän barndom. Alla barn i byn var ute och lekte tillsammans, och långt upp i tonåren träffades viutomhus. Men i dag ser man inte många ungdomar ute. De sitter inne och petar i sina telefoner.

Som barn drömde Carin om att bli polis.

–  Det visste jag mycket bestämt. Ända tills jag kom till Brunnsviks folkhögskola. Efter det blev det SSU för hela slanten.

–  Jag blev ordförande i Dalarnas SSU-distrikt, och tack vare det fick jag jobb som ombudsman på SSU-förbundet. Detblev några intensiva år med många och långa resor till SSU-klubbar i hela landet.

1978 slutade Carin på SSU för att bli ungdomssekreterare i LO, ett av alla uppdrag som hon inte sökt utan ”som bara kommit” till henne.

Inom LO fortsatte hon sedan till informationsavdelningen, blev biträdande informationschef vid sidan avTore Andersson och tog över som informationschef när han slutade.

– Jag ville förbättra kontakterna mellan ledningen och medlemmarna. Det har alltid varit en drivkraftatt se till att de som är berörda av en fråga ska få all den information de behöver. En annan hjärtefråga är att öka jämlikheten – mellan arbetare och tjänstemän, mellan rikemansfolket och oss andra.

– I SSU var vi förstås mer radikala, vi tyckte att staten skulle ta över apoteken och läkemedelsbolagen. Dethar väl suddats ut lite sedan dess.

1991 tyckte Carin att det var dags att göra något annat.

– Det sa jag till Stig Malm (som då var LO-ordförande). ”Jaha”, sa han. ”Du kan få bli arbetsmarknadsråd iWashington.” – ”OK”, sa jag. Och så blev det.

– Men det var dumt! Både Stig och jag borde ha begripit att jag inte passade för det jobbet. Jag är en ”doer”, men på ambassaden fanns så mycket regler för vad man fick göra och inte. Och så var det en massa partynoch liknande som jag inte tyckte var kul. Men det var roligt att bo i Washington ett tag, även om grannarnatittade snett på mig och verkade tycka att jag var konstig.

Efter ett drygt år var Carin tillbaka i Sverige – och blev en ”doer” igen.

– Då köpte jag Hassela sport och konferens. Det gick dåligt ekonomiskt, och jag ville rädda det. Menkonferensanläggningar ska inte ägas privat! Efter ett år gick företaget i konkurs.

– Det var djävligt jobbigt, men jag lärde mig något av det också.

Hassela finns kvar och har haft många ägare efter Carin. I dag ägs anläggningen av ett norskt konsortium och verkar klara sig.

Carin hittade snabbt nya utmaningar på hemmaplan.

– Jag drev en restaurang i Stocka på somrarna och gjorde diverse annat på vintrarna. Och så var jagordförande i kommunfullmäktige en period på 80-talet.

1998 blev hon erbjuden ett nytt jobb i Stockholm.

– Stig Carlsson, som jag har jobbat ihop med på flera olika ställen, hade börjat på Folksam, som tillsammans med LO skulle starta Folksam-LO Pension, och han bad mig bygga upp ett kansli och jobba med det. Det var jätteroligt!

– Jag tog med mig Folksamjobbet till studieförbundet Bilda. Det blev sedan Bilda Idé som arbetade med information och reklam.

Efter det jobbade hon med ett antal andra projekt, framför allt tillsammans med fackförbunden, innan hongick i pension 2009.

– Då avslutade jag mitt engagemang där nere.

Det där med att vara pensionär gick snabbt över. Uppdragen har fortsatt att komma till Carin. Hon harbland annat hunnit vara ordförande i kommunfullmäktige i två perioder till.

En viktig uppgift för henne och kamraterna i kommunpolitiken är att försöka få fler arbetstillfällen till kommunen.

– Nu finns bara några mindre företag här, så i dag är det många som pendlar till jobb antingen i Sundsvalleller Hudiksvall, men vi skulle behöva fler arbetstillfällen här hemma.

Carin trivdes med rollen som ledande företrädare för de 9 500 invånarna i hälsingekommunen.

– Jag känner 2 000 av dem, och det är en fördel.

Och alla känner Carin Walldin, det kan vi vara övertygade om.