Inger Edvardsson var den första i sin släkt som fick möjlighet att ta studenten och gå vidare till akademiska studier. I hela sitt yrkesliv har hon sedan arbetat med att undervisa och stötta människor som måste ta ännu större steg för att komma in och hitta sin plats på arbetsmarknaden.
Som ordförande i S-föreningen är hon hellre den som fixar möten och andra aktiviteter än håller brandtal och skapar rubriker.
Inger Edvardsson är född i Stora Blåsjön i norra Jämtland, nära norska gränsen, och växte upp med sin ensamstående mamma. När hon var nio år flyttade de till Östersund, och där tog Inger studenten – som den första i sin släkt.
– Sen ville jag läsa vidare och tänkte att jag kunde väl bli sjuksköterska eller lärare. Det låg nära till hands, och det fanns inte på kartan att jag skulle kunna bli läkare, advokat eller något liknande.
Hon bestämde sig för att bli lärare, och studierna fortsatte på universitet i Umeå. Där tog hon en fil mag med inriktning på språk – svenska, engelska, tyska – och pedagogik.
– Samtidigt var jag socialt intresserad och deltog aktivt i kårlivet. Jag blev klubbmästare och jobbade extra i kårhuset Universum.
Efter examen kände hon sig inte redo att direkt börja söka jobb.
– Vi var ett gäng som funderade över livet och ville göra något annat innan vi gifte oss och fastnade i ”Volvo, villa, vovve”. Vi ville se världen – inte på charterresa utan ”på riktigt”. Så vi bestämde oss för att åka jorden runt.
De var åtta kompisar som planerade resan, köpte en buss, byggde om den till bostad för åtta och sparade 10 000 kronor var att leva på under ett års jordenruntresa.
– Vi gav oss iväg hösten 1971, och det blev en upplevelse för livet – men inte alls som vi trott. Det gick inte att ta sig till Sydamerika med buss, så vi fick inrikta oss på Europa, Afrika och Asien. Och vi kom inte in i Sovjetunionen. Men vi var borta i tio månader och såg många olika länder. Vi åkte genom Sahara och sedan genom Senegal, Nigeria, Centralafrikanska republiken, Zaire, Uganda, Kenya, Tanzania – och på hemvägen genom Pakistan och Afghanistan, men inte Indien som då var i krig med Pakistan.
I år var det tänkt att de skulle fira 50-årsjubileum, men hur det ska genomföras är ännu oklart.
– Vi vet ju inte om vi kan träffas på grund av Coronan, så vi får se tiden an och fira när vi kan. Under tiden skriver vi en bok med massor av bilder – inte för publicering utan för att berätta för barn och barnbarn om våra upplevelser.
Efter det äventyret var Inger och de andra resenärerna redo för yrkes- och vardagsliv på hemmaplan.
– Då flyttade jag ihop med Jonas Sima, min blivande man, som jag hade träffat tidigare. Och vi är fortfarande gifta.
– Vi flyttade till Johanneshov, och i början var jag lite skraj för stockholmarna. De pratade så märkligt och var vana att leva på ett annat sätt än jag.
Inger insåg att resan hade gett henne erfarenheter som hon kunde ha nytta av i sitt arbete som lärare.
– Jag hade ju sett stora delar av världen och kände till de miljöer som många flyktingar kom från, så jag bestämde mig för att bli lärare i svenska för invandrare.
Den utbildningen sköttes till en början av studieförbunden, på uppdrag av kommunen. Inger fick napp hos Folkuniversitetet som höll till vid Kungsträdgården.
– Det var intressant, så jag blev kvar och har fortsatt jobba med SFI.
1992 tog kommunen över i egen regi, med Gunnar Svensson som rektor och med lokaler vid Mariatorget och i Västertorp, där Inger började och var med och utvecklade undervisningen.
– Vi fick lära varandra hur vi skulle undervisa människor som vi inte kunde prata med. Många var analfabeter och hade aldrig gått i skolan.
Inger och hennes kollegor började också fundera på vad deras elever skulle göra efter svenskutbildningen, hur de skulle kunna få jobb och försörja sig.
– Det fanns ju särskilda utbildningsvägar för nyanlända läkare och sjuksköterskor som behövdes i den svenska vården. Men inte för andra grupper.
– Vi började sitta med våra elever och ringa arbetsgivare för att söka praktikplatser och se till att de fick yrkesspecifik utbildning som gjorde dem intressanta på arbetsmarknaden. Vi utbildade bland annat busschaufförer och städare. Men sen blev det borgerligt styre i Stockholm, och den här satsningen slogs sönder.
1995 blev Inger utbildningsledare och biträdande rektor för SFI-utbildning i en nerlagd folkskola i Riksby. Tillsammans med några kollegor blev hon sedan erbjuden att köpa skolan billigt och starta en privat SFI-skola.
– Vi fick gå en ”knoppa av-kurs” för att lära oss sköta administrationen. Men vi tackade nej och ville satsa på en bra kommunal skola i stället.
– Det gick bra ett tag, men sedan blev vi utsparkade, och idag håller Internationella engelska skolan till i de lokalerna.
Inger flyttade till en större skola med SFI och Komvux i Tensta. Där blev hon så småningom rektor och stannade tills hon gick i pension 2012.
När det var valår ordnade hon ”valskola” på de SFI-skolor där hon arbetade.
– Lärarna fick undervisa om det svenska samhället och tanken bakom valen. Som avslutning genomförde vi sedan ett provval för alla elever, med röstsedlar, röstlängd och valhemlighet bakom skärmar, dagarna före det ”riktiga” valet. Allt för att de inte skulle avstå från att rösta för att de inte visste vad det handlade om och hur man skulle göra. Och för att kunna hjälpa sina släktingar och vänner. En hel del kunde ju rösta i kommunalvalet även om de ännu inte var svenska medborgare.
Inger är kritisk mot de friskolor som tog över SFI och också mot hur de bedriver undervisningen idag.
– Det är svårt att lära sig svenska, särskilt för dem som har dålig utbildning eller ingen utbildning alls när de kommer hit. De som inte kan språkundervisning förstår inte hur komplicerad den här verksamheten är.
– Vi utvecklade en särskild teknik och kompletterande verksamhet, men de här företagarna är bara intresserade av att tjäna pengar. Mycket av det vi byggt upp har fallit sönder.
Inger har alltid varit socialdemokrat men har inget minne av hur eller varför hon blev det.
– Vi pratade aldrig politik hemma, när jag var barn. Det var så självklart att man inte behövde prata om det. Mamma hade släktingar som inte var socialdemokrater, eftersom de var fastighetsägare, men det var inget som jag tänkte på förrän långt senare.
Hon var inte politiskt aktiv under studietiden och blev inte partimedlem förrän hon och Jonas flyttat till Minneberg 1986.
– Dit flyttade många aktiva socialdemokrater när området var nybyggt, och där fanns en livaktig S-förening, så då blev det självklart att jag skulle engagera mig. Sedan har det bara rullat på, och nu har jag varit ordförande i Minnebergs/Tranebergs S-förening i 19 år.
Det är som sagt en aktiv förening, och Inger är en av dem som ser till att den är det, åtminstone när pandemin inte begränsar aktiviteterna.
– Jag är ingen profet som skriver och uttalar mig överallt. Jag är snarare en som ser till att hålla verksamheten igång. Vi ordnar möten med intressanta gäster – ofta öppna möten där alla, inte bara medlemmarna, är välkomna att komma och lyssna.
– I senaste valrörelsen hade vi en valcontainer vid Brommaplan. När vi pratade med människor där upptäckte vi att många, även välutbildade, inte hade en aning om vilka som styr i regionen eller kommunen. De rörde ihop det eller trodde att Stefan Löfven hade ansvar för allt.
Det fick Inger att ta initiativet till ett informationsblad om vem som har ansvar för vad på de olika nivåerna. Ett blad som kom till nytta långt utanför Minneberg/Traneberg, när ”68:an” gjorde om det till en informationsbroschyr som kunde spridas till fler.
Med tiden har Inger också fått en rad uppdrag i Stockholms kommun. Idag är hon ledamot i Kommunfullmäktige, Trafiknämnden, Kyrkogårdsnämnden, suppleant i direktionen för Handelshögskolan och ersättare i Pensionärsrådet i Bromma.
Ett tag var hon med i Arbetsmarknadsnämnden, där hennes hjärtefrågor om att rusta människor för arbetsmarknaden behandlades.
– Men Socialdemokraterna i Stockholm tycker inte att man ska sitta i en nämnd som har ansvar för frågor som man arbetar yrkesmässigt med. De hävdar att det finns risk för jävssituationer. Så då hamnade jag i Trafiknämnden i stället.
– Men jag tycker det är synd att man inte tar vara på den kunskap som finns hos oss som har uppdrag. Det är en kunskapsbank som inte används. Jag har aldrig fått en fråga om mina erfarenheter av SFI eller annan utbildning!
Sedan senaste kyrkovalet är Inger också ordförande i Kyrkofullmäktige i Västerleds församling och ersättare i Stiftsfullmäktige.
– I församlingen har borgarna styrt i hundra år, men vi fick en massa röster och kunde ta över både Kyrkorådet och Kyrkofullmäktige.
Som pensionär är hon förutom i Onsdagsklubben också med i Seniorsossarna och i Fonus valberedning.
– I Seniorsossarna har jag framför allt varit med och drivit kravet på fler äldre på politiska uppdrag. I riksdagen finns två personer som är över 70. Vi är en tredjedel av befolkningen, så det borde vara många fler.
I år avgick hon ur styrelsen för Allmänna Kvinnoklubben, och efter de kommande valen – kyrkovalet i höst och de allmänna valen nästa år – planerar hon att lämna de flesta av sina uppdrag.
– I kyrkovalet står jag med på sista plats på valsedeln och räknar med att vara med och berätta hur man gör, som ett stöd för dem som är nya.
– Men framför allt vill jag ha mer tid för barn och barnbarn. Vi har två döttrar och fyra barnbarn mellan 1 och 10 år, och jag tycker så mycket om att umgås med dem och att kunna avlasta familjerna lite. Och jag vill så gärna vara med och se hur 1-åringens värld ser ut om 25 - 30 år. Det blir spännande!
Eva Åhlström