Känslan för rättvisa väcktes redan i skolan, när hon självfick uppleva klassamhällets förnedring, och den har följt henne genom alla år, både i arbetet i regeringskansli och myndigheter och i politiska och andra uppdrag. Gunnel Färm vill fortfarande vara med och förändra det som är fel, och hon vill göra det tillsammans med andra.

–  Om det finns en förening, går jag med. Om det inte finns, bildar jag en ny, säger hon.

Gunnel Färm är östgöte, född i byn Graversfors norr omNorrköping.

–  Det är en gammal bruksort, men järnbruket var nerlagt innan jagföddes. När jag växte upp var det mest ett ställe dit Norrköpingsbor kom som sommargäster.

–  Men där fanns också farfars stensliperi, där man slipade marmor och granit. Där jobbade min pappa, som tyvärr dog när jag var liten. Jag var sex år och min syster tre. Mamma hade ingenutbildning men fick jobb i byns lanthandel för att kunna försörja oss.

I Graversfors fanns ingen skola, så det blev skolskjuts till Åby för 6-åringen.

–  Jag fick börja ett år tidigare, eftersom jag redan hade lärt mig läsa.

Det blev bara fyra år i folkskolan. Sedan förklarade läraren förGunnels mamma att flickan var för duktig och behövde merstimulans. Så hon fick börja i kommunala flickskolan i Norrköping.

–  Dit åkte jag tåg själv och fick med mig pengar för att kunna äta lunch på mjölkbaren.

I flickskolan väcktes hennes politiska intresse – och det med besked.

–  Där blev det tydligt var jag hörde hemma klassmässigt.

Avgiften togs upp i klassrummet, och en efter en ropades upp och fick gå fram och bockas av på en lista – utom vi tre som inte behövde betala. Vi kunde lika gärna ha haft en stämpel i pannan!

–  Där lades grunden till min rättvisekänsla, som har drivit mig genom allt jag har gjort.

Gunnel lämnade flickskolan efter några år för att fortsätta på läroverket och ta studenten på latinlinjens helklassiska gren.

–  Jag har precis fått inbjudan till 60-årsjubileum efter studenten, berättar hon. Det ser jag fram emot.

På läroverket gick hon med i SSU:s skolklubb, och sedan dess har politiken varit en stor del av hennes liv.

Hon hade lätt för språk, och det var mer eller mindre självklart att hon skulle fortsätta läsa språk och bli språklärare.

–  Jag läste i Lund, med tyska som huvudspråk, tog en fil mag och gick sedan ett år på Lärarhögskolan i Malmö.

I Lund flyttade hon ihop med Ingemar, som hon träffat i SSU, och de gifte sig.

–  Sedan fick han jobb i Stockholm som politisk sekreterare i stadshuset, och vi flyttade till Kungsängen.

–  Jag jobbade något år som lärare i Upplands Väsby, men på den tiden var det svårt att få lärarjobb. När jaghade 28 ansökningar ute, tyckte jag att det räckte. Jag började söka andra jobb, bland annat en tjänst på Utbildningsdepartementet, som jag fick tack vare min lärarutbildning. Min uppgift var att utreda lärarutbildningen, och jag såg till att skära ner den. Då var det befogat, men idag ser det annorlunda ut.

I slutet av 1970-talet blev Gunnel headhuntad av Statsanställdas Förbund, som behövde en ombudsman för kontaktermed regeringskansliet och partiet om statlig verksamhet..

–  Det var ett roligt jobb. Vi hade borgerlig regering, och jag hade kontakt med både den och med oppositionen i riksdagen, som höll till i Kulturhuset då.

1982 kom Socialdemokraterna tillbaka till makten, och Gunnel blev politiskt sakkunnig på Kommunikationsdepartementet, efter att ha jobbat med de frågorna hos SF. På ”Kommuniken” har hon sedan tillbringat rätt många år, med flera kommunikationsministrar. Vi återkommer till dem. Men i första vändan blev det knappt ett år, eftersom hon utsågs till landstingsråd 1983. Ledamot i landstinget var hon redan sedan början av 1970-talet.

–  Som landstingsråd hade jag ansvar för utbildning och kultur. Det var frågor som jag inte jobbat med tidigare,men det var så intressant att upptäcka hur mycket man kunde åstadkomma med lite pengar.

Sedan början av 1970-talet var hon också aktiv i S-kvinnor (eller Socialdemokratiska kvinnoförbundet som dethette då), ordförande i Stockholms län och ledamot i förbundets VU.

–  Det var en fantastisk tid. Det hände mycket, förbundet hade resurser och vi tog fram flera program som håller än i dag, till exempel Makt att förändra och Kvarteret framtiden. Och det var så stimulerande att få åka runt i Sverigeoch prata om de här viktiga frågorna.

Från landstinget återvände Gunnel till Kommunikationsdepartementet, först som politiskt sakkunnig och sedan som statssekreterare.

–  Jag har jobbat med Curt Boström, Sven Hulterström och Georg Andersson och gillat dem alla tre. Vi jobbade hårt och såg till att vi på allvar kunde påverka planeringen av vägar och järnvägar. Det är så konkreta frågor, handlar om människors vardag, om att kunna ta sig till och från jobbet.

Hon minns särskilt det omfattande arbetet med propositionen om järnvägstrafiken 1989, då Banverket fick ansvarför infrastrukturen och SJ fick konkurrens av andra operatörer som också fick använda spåren.

–  Det var jobbigt, för det var stora förändringar, men det var roligt.

En annan reform som hon är nöjd med var ändrade regler för taxitrafiken.

–  Jag brukar kalla det för taxis frigörelse. Tidigare måste den som ville köra taxi ansöka hos länsstyrelsen, som kollade med dem som redan körde taxi i ett område

–  och som inte ville ha några konkurrenter. Min uppgift var att befria taxi, och det lyckades. Men vi borde ha haft större beredskap för en annan reglering och tydligare strukturer.

Från 1990 blev frågor om säkerhet och forskning om ökad säkerhet den röda tråden i Gunnels arbete. Hon var i tur och ordning generaldirektör för Väg- och Trafikinstitutet, VTI, Rådet för arbetslivsforskning och Elsäkerhetsverket.

–  På VTI jobbade jag med 250 forskare för att förbättra trafiksäkerheten. Då bodde jag i Linköping i veckorna. Rådet för arbetslivsforskning var en ny myndighet, som jag fick bygga upp med pengar från Arbetsmiljöfonden.

Parallellt med sina anställningar – och ibland som en del av dem – har Gunnel lett eller deltagit i en lång rad utredningar, om allt från det civila försvarets finansiering till bildandet av den nya myndigheten Rikstrafiken (nu en del av Trafikverket). Hon har också varit ledamot eller ordförande i ett svårräknat antal styrelser på såväl lokal eller nationell som internationell nivå, till exempel ordförande i Sjöfartsverkets styrelse. Institutet för transportforskning, Värmdö hamnar och AB SweRoad (Vägverkets internationella verksamhet).

Under åren som generaldirektör kunde hon inte vara politiskt aktiv mer än på mycket lokal nivå, där hon deltog i torgmöten och flygbladsutdelning.

–   Så när jag gick i pension hade jag en undertryckt lust att jobba politiskt. Som pensionär har jag haft några kommunala uppdrag, och jag är fortfarande med i styrelsen för Stockholms Parkering AB.

Inte minst har hon varit ordförande i Onsdagsklubben i fem år.

–  Det är det finaste partiuppdrag jag har haft! Så roligt att möta och jobba ihop med gamla kompisar från åren i regeringskansliet och andra uppdrag.

Engagemanget för rättvisa, som väcktes så tidigt, har varit en viktig drivkraft genom allt hon gjort. Liksom viljan att driva frågor tillsammans med andra i ordnade former.

–  Jag är föreningsmänniska, konstaterar hon. Om det finns en förening för något som jag brinner för, går jag med i den. Om det inte finns en förening, bildar jag en ny.

En organisation som visserligen fanns men som behövde ny energi var patientföreningen för personer med syndromet”restless legs”. Den har Gunnel varit med och utvecklat, som ordförande i Stockholmsavdelningen och i styrelsen för riksförbundet.

–  Problemen har varit så lite kända, även bland läkare och sjuksköterskor, och alla vet inte att det finns läkemedel. Vi jobbar för att ändra på det.

För fyra år sedan drabbades Gunnel av en infarkt i ryggmärgen, blev förlamad och är sedan dess rullstolsburen.Det har krävt en tuff rehabilitering och anpassning till ett nytt sätt att ta sig fram. Men det har inte hindrat henne från att fortsätta vara aktiv, både i politiken och på andra håll.

–  Jag kan ju inte bara lägga mig ner och gråta. Nu sitter jag i styrelsen för paraplyorganisationen NeuroförbundetsStockholmsavdelning. Sedan är jag förstås med i både partiet och S-kvinnor, numera mest som revisor eller valberedare, och deltar med liv och lust i PRO:s verksamhet.

Sjukdomen gjorde det nödvändigt att flytta från den älskade lägenheten i ett 1800-talshus utan hiss på Söder. Nu borhon i en lägenhet intill Danvikstull, lika vackert och personligt inredd men betydligt mer lättillgänglig och med en öppen planlösning där det går att ta sig fram med rullstol. Och efter att ha lämnat ordförandeskapet i den gamla bostadsrättsföreningen har hon förstås blivit vald till ordförande i den lokala hyresgästföreningen.

När hon inte förbereder hyresförhandlingar eller möten i patientföreningar och valberedningar njuter hon av kultur i olika former.

–  Jag läser en del, även om det går lite upp och ner. Och så är jag med i ett gäng ”kulturtanter” som går på museer tillsammans. Enda skillnaden mot tidigare är att jag nu alltid måste kolla om det går att ta sig fram med rullstol.

Att umgås med barn och barnbarn ser hon förstås också till att hinna med. Båda barnen Daniel och Viktoria är ellerhar varit politiskt aktiva, och det är hon glad för. Liksom att de äldsta av de fem barnbarnen också börjar bli det.

–  Jag kan sakna att hämta på dagis och gå hemåt i sakta mak, men nu får jag prata politik med dem i stället.

Eva Åhlström