Judith Jäderberg har haft tunga uppdrag i maktens korridorer och varit uppskattad ledarskribent på Aftonbladet. Det var knappast något som hon vågade drömma om när hon som tonåring tvingades fly från Ungern tillsammans med sina föräldrar.

– Men jag klarade det utan vare sig SFI eller journalistutbildning, konstaterar hon.
Idag får kriget i Ukraina henne att återuppleva den tuffa starten på vuxenlivet.  

Judith Jäderberg var 15 år när hon kom till Sverige som flykting från Ungern 1956. Idag

väcker kriget i Ukraina otäcka minnen från hennes egen flykt efter den ryska invasionen den gången.

– Jag återupplever det som hände då, det är så mycket som upprepas. Så det här året har varit tungt.

Rapporterna om hur de ryska soldaterna stövlat in hos civila ukrainare och tagit med sig allt från TV-apparater till husgeråd väcker också minnen från slutet av andra världskriget elva år tidigare.
– Jag var bara fyra år, men jag kan fortfarande minnas hur ryssarna gick från lägenhet till lägenhet, pekade med gevär mot oss och tog allt av värde. Det var fruktansvärt!

Flykten 1956 blev dramatisk. Judiths pappa skulle vänta på henne och hennes mamma hos släktingar nära gränsen mot Österrike, men han blev tvungen att ta sig över snabbare än planerat.

– Så där stod mamma och jag med den lilla packning vi orkade bära. Vi fick hjälp av en farbror att ta oss till en skogsdunge, där vi väntade tills det blev mörkt. Då pekade han mot ett område längre bort, där det lyste: ”Där är Österrike”, sa han. Och så gick vi. 

– Men det dröjde flera månader innan vi hittade pappa, med hjälp från Caritas. Då hade vi fått veta att kvoten var fylld och att det inte fanns plats för fler ungerska flyktingar i Sverige. Men tack vare anhöriginvandringen fick vi stanna.

Familjen kunde återförenas och hamnade i Kolmården, där Judiths pappa fick jobb som eldare på ett tegelbruk.

– I Budapest hade han haft en egen speceriaffär, men han kunde inget annat språk än ungerska. 

Från Kolmården flyttade de sedan till Norrköping, där båda föräldrarna fick jobb.

– Pappa kom till Goodyear, och mamma jobbade på en syfabrik, i en jättesal med rader av symaskiner.

Föräldrarna blev kvar i Norrköping, men Judith flyttade tidigt till Stockholm för att fortsätta sin utbildning.

– Då fanns ingen SFI, det var bara att sätta sig i en vanlig klass.

Hon hade lätt för sig, så det fungerade, och efter ett tag kunde hon börja jobba som hjälpreda på ett arkitektkontor. Där träffade hon sin blivande man Hans och flyttade med honom till en etta på Söder. 

– När vi fick vårt första barn blev ettan för trång, och vi flyttade till Östersund där Hans hade kontakter – och jag fick jobb på ett arkitektkontor där med att rita och färgsätta inredning.

Men Judith ville vidare. Hon kompletterade sin utbildning på Komvux och kom in på Socialhögskolan. Som färdig socionom började hon arbeta i Östersunds kommun.

– Där träffade jag Marianne Ståhlberg och började umgås med henne. Och det var hon som fick mig att börja engagera mig politiskt. Det hade varit helt omöjligt i Ungern. Där var politik något farligt, så jag var uppväxt med att man skulle ligga lågt och inte väcka några misstankar. Men nu insåg jag att jag kunde engagera mig och uttrycka mina åsikter.

Hon hade också engagerat sig i Fredrika Bremer-förbundet och lärt känna deras ordförande, folkpartisten Karin Ahrland.

– Efter valet 1979 rekommenderade hon mig att söka ett jobb på Folkpartiets riksdagskansli. Jag var där och blev intervjuad, och jag skulle få jobbet. Men jag var ju inte medlem i det partiet, så jag tackade nej. Och rätt snart blev jag socialdemokrat.

Då var Judith skild och hade flyttat tillbaka till Stockholm. Och det dröjde inte länge förrän hon ändå fick jobb i riksdagen – men hos den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

– Partiet var i opposition, och jag jobbade på utredningskansliet. Där fanns Olof Palme och många andra kända partivänner, så det var en spännande arbetsplats.

I valrörelsen 1982 fick hon ett sommarvikariat som ledarskribent på Länstidningen i Östersund, och det gav blodad tand. Hon insåg att hon ville skriva annat än motioner och talarunderlag.

– Jag blev erbjuden att fortsätta på Länstidningen, men jag ville inte flytta tillbaka till Östersund, så jag fortsatte i riksdagen ett tag till – tills jag såg en annons om en tjänst som ledarskribent på Aftonbladet.

– Jag sökte och fick tjänsten, trots hård konkurrens. Yrsa Stenius var den som anställde mig, och jag jobbade tillsammans med Gunnar Fredriksson och Dieter Strand. Det blev en fantastisk tid.

Hennes ledare handlade oftast om utbildning och andra välfärdsfrågor, som alltid har varit viktiga för henne. 

Judith har många roliga minnen från tiden på Aftonbladet. En bragd som sticker ut var när hon lyckades avslöja Kjell-Olof Feldts budget före den officiella presentationen.

– Det blev tolv sidor i tidningen! Och det gav mersmak. Jag ville prova på jobbet som reporter. Det fick jag, men med stränga order från chefen Torbjörn Larsson om att jag som reporter inte fick tycka något.

Efter ett par år återgick hon till ledarredaktionen, där det var tillåtet att tycka själv. 
Hon har också varit debattredaktör och berättar gärna om en rolig kväll efter valet 1991, när Carl Bildt och Bengt Westerberg skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om vad den nya borgerliga regeringen planerade.

– Vi fick DN:s förstaupplaga till Aftonbladet på kvällen, och jag bad Allan Larsson att bemöta Bildts och Westerbergs artikel. Det gjorde han, och vi kunde alltså svara samma dag.

– Åren på Aftonbladet var absolut de roligaste i mitt yrkesliv! 

Efter valet 1994, när Socialdemokraterna kunde bilda regering igen, blev Judith kontaktad av nye försvarsministern Thage G Peterson som ville ha henne som pressekreterare. 

– Vi hade träffats tidigare i riksdagen, och jag ville gärna jobba med honom. Och när han slutade 1998 fortsatte jag hos Björn von Sydow till efter valet.

Det blev inte så länge, för efter valet ville nyblivna vice statsministern Lena Hjelm Wallén ha Judith som politiskt sakkunnig och rådgivare.

– Där fick jag jobba mycket med EU-frågor, men det var också mycket allmänpolitik och kontakt med partivänner ute i landet. Vi åkte bland annat runt på många distriktskongresser.

Judith lämnade kanslihuset 2002 för att i stället börja frilansa tillsammans med sin nuvarande man, tidigare Dagens Eko-profilen Börje Remdahl. 

– Vi hade också lite medieutbildning för riksdagsledamöter.

Nästan hela Judiths yrkesliv har handlat om politik, men som ledarskribent eller medarbetare i riksdagen och kanslihuset ville hon inte ha några egna politiska uppdrag.

– Jag var ju politruk och inte van att agitera. Men nu är jag i alla fall med i Allmänna kvinnoklubben och stadsdelsföreningen – och i Onsdagsklubben förstås. 

Judith tycker om att följa den politiska utvecklingen, både här hemma och ute i världen, och hon läser mycket.

– Och så lyssnar jag på radio och poddar, gärna samtidigt som jag lagar mat, diskar eller stryker. 

Mycket av sin tid som pensionär ägnar hon annars åt de tre sönerna och deras familjer.

Hon har sex barnbarn och har nyligen fått sitt första barnbarnsbarn. 

– För ett par år sedan tog jag med alla barnbarnen – utan deras föräldrar – till Ungern, och i år har jag varit där med sönerna. Ingen av dem som bodde i Ungern på min tid finns kvar, men jag har kusinbarn som jag brukar träffa.

– Jag talar fortfarande bra ungerska och har tyckt om att komma tillbaka. Men idag är det inte roligt att komma till Ungern. Det är ofattbart att de har kunnat välja en president som Viktor Orbán. Ungern är med i EU, men han är ju direkt anti-EU och vill bara betona den nationella identiteten. Och än en gång ser vi hur folk inte tror sig kunna påverka och inte vågar försöka. Det väcker också obehagliga minnen.

Eva Åhlström