Han har gjort en klassresa som verkar nästan omöjlig. Uppväxt i en fattig lantarbetarfamilj i Danmark och Skåne och därifrån via murarutbildning och SSU i Värmland till HSB och kommunstyrelsen i Luleå. Där blev han sedan det legendariska kommunalrådet som alla kände, och som gav Luleåborna ett älskat kulturhus och fick Facebook att etablera serverhallar.
Karl Petersen – eller Kalle som alla som han är van att bli kallad – är född i Danmark men uppväxt i Sverige.
– Vi flyttade till Skåne när jag var sex år, berättar han. Min far var lantarbetare och fick jobb på en gård nära Trelleborg. Sedan flyttade vi runt på flera olika gårdar, och jag gick i skolan på lite olika ställen – de första sex åren i byskolor nära Trelleborg, sedan sjuan och åttan i Staffanstorp. Men i slutet av åttan flyttade vi till Knislinge nära Kristianstad.
– Jag slutade skolan efter åttan, grundskolan fanns inte då, och fick jobb i en järnaffär. Där blev jag kvar i tre år, innan jag började i yrkesskolan och utbildade mig till murare.
Kalle blev tidigt politiskt intresserad, trots att föräldrarna inte var politiskt aktiva.
– Far var lantarbetare och jobbade jämt. Mor var hemma med fem barn, och som lantarbetarhustru jobbade hon extra på sockerbetsfälten så mycket hon hann. Så det fanns ingen tid för engagemang utanför arbetet och hemmet.
– Men värderingarna fick jag förstås med mig hemifrån. Jag vet att jag är lantarbetarson!
– Mor var stolt när det gick bra för mig och mina syskon, men hon kunde inte begripa att vi kunde få så mycket betalt. Det tyckte hon var fantastiskt.
Efter yrkesskolan jobbade Kalle som murare några år, innan han fick jobb som förvaltare hos Riksbyggen. Under tiden hade han gått med i SSU och snabbt avancerat till ordförande först i Knislinge, sedan i SSU Skåne, och fått sina första kommunala uppdrag i hälsovårdsnämnden och kommunalnämnden. 1972 kom han med i SSU:s förbundsstyrelse, där några av kompisarna hette Göran Persson, Lars Engqvist, Yvonne Sandberg Fries och Jan Nygren.
1973 blev han ombedd av förbundet att flytta till Värmland och bli ombudsman för SSU-distriktet där. Det krävdes lite övertalning, men han fann sig snabbt till rätta i Värmland, och med tanke på fortsättningen är han väldigt glad att han hamnade där.
– För sedan kom Ewa från Piteå till Kristinehamn för att jobba som skolkurator. Hon var SSU-are och kontaktade SSU-distriktet. Och där fanns jag!
De blev snabbt ett par, flyttade ihop 1975, gifte sig 1976 och fick två barn, Åsa och Erik, medan de var kvar i Värmland. 1979 flyttade de till Luleå, där tredje barnet Tomas föddes.
– Vi ville norrut. Ewa ville hem till Norrbotten, och jag som ofta varit där tillsammans med henne, är så förtjust i klimatet där – snö och is på vintern och ljusa nätter på sommaren.
HSB hade ett ledigt jobb som förvaltare, som Kalle sökte och fick, och Ewa fick snabbt en tjänst som socialassistent.
– Det var fint. Vi kom nära Ewas föräldrar och hade lätt att få barnvakt när vi behövde.
Kalle jobbade kvar i HSB till 1985. Då kom Ewa in i riksdagen, och Kalle slutade jobba för att vara hemma med barnen. Efter ett par år som hemmapappa återvände han till HSB, nu som informationschef. Samtidigt blev han mer och mer engagerad i kommunpolitiken.
– Efter valet 1998 blev jag vald till ordförande i kommunfullmäktige, och efter valet 2002 blev jag kommunstyrelseordförande och kommunalråd.
Den rollen hade han till 2013, och de åren blev något av en glansperiod för Socialdemokraterna i Luleå – och för Kalle själv, ”borgmästaren” eller ”krysskungen” som Luleåborna kallade honom.
Det han själv är mest stolt över – och som Luleåborna kommer att minnas honom mest för – är Kulturens hus, som blev verklighet efter decennier av mer eller mindre seriös planering.
– Jag ville verkligen se en satsning på kultur, säger Kalle, som alltid haft ett starkt kulturintresse. När jag började som kommunalråd hade man pratat om ett konserthus i 50 år utan att komma till skott.
1939 uppvaktades Drätselkammaren av Orkesterföreningen, som behövde en lokal. Men det dröjde till 1950-talet innan man började diskutera ett konserthus. Sedan fortsatte man att prata och hade planer på 14 olika ställen att bygga det på. Men varje gång slutade det med att pengarna behövdes till något annat – skola, äldreomsorg och annat som ansågs viktigare.
– I valrörelsen 2002 drev min S-förening frågan om ett konserthus, och vi fick det inskrivet i valprogrammet. Jag var ute mycket i valrörelsen och pratade om det. Och visst fick jag en del spö, men i valet fick jag jättemånga personkryss av människor som längtade efter ett kulturhus.
– Direkt efter valet blev jag ombedd att kandidera till kommunstyrelse- ordförande, och den 1 januari 2003 började jag. I september fattade kommunfullmäktige beslut om att bygga ett kulturhus, 2005 togs första spadtaget, och i januari 2007 kunde vi inviga Kulturens hus.
Inför valet 2006 hördes skeptiska röster i valrörelsen, övertygade om att ”man kan aldrig vinna ett val på kultur.” Men det kunde man! I valet det året fick Socialdemokraterna i Luleå 52 procent av rösterna, och 2010 behöll de den egna majoriteten – samtidigt som Fredrik Reinfeldt och Alliansen tog över makten i landet.
– I dag är det inte många som tycker att det inte behövs något kulturhus. Där har vi bibliotek, konsertlokal, konferenslokaler och restaurang under ett tak. Det har blivit ett välkomnande vardagsrum för kulturen i ett falurött hus, inte ett finrum.
– Så det är jag stolt över, liksom satsningen på kulturskolan och kulturfestivaler.
Under hans år som kommunalråd visste alla Luleåbor vem Kalle var och var de kunde få tag på honom.
– Det gäller att vara ute och prata med folk för att känna av stämningen. Jag gick alltid några minuter på Storgatan, satt på caféer och jobbade, stod på ståplatsläktaren under hockeymatcher. Det är ett gott tips: Sök kontakt, se folk i ögonen, nicka och hälsa. Men det är viktigt att man är ute själv, inte tillsammans med någon annan.
– Ibland stod någon och väntade vid ett övergångsställe för att få prata om något som var viktigt just då: ”Hör du Kalle …”. Och då gällde det att stanna och ta sig tid.
Något som gjort Kalle känd långt utanför Luleås gränser – och som han också är stolt över – är att han lyckats få Facebook att etablera serverhallar i Luleå.
– Det var näringslivskontoret som drev på för att vi skulle få hit några stora projekt, och vi lyckades få hit Facebook. Det var deras första etablering utanför USA.
– Vi hade ett lämpligt klimat och nära till vattenkraft. Så det blev jättebra.
Beslutet meddelades 2011, och två år senare invigdes den första serverhallen.
– Nu har vi en till – och en tredje på gång som är lika stor som de två första tillsammans.
Sedan dess har andra amerikanska storföretag – Google, Microsoft och Apple – etablerat sig i Europa. Men Facebook och Luleå var först, och det berättar Kalle gärna.
– Vi var många som jobbade med det, men jag har också en stor del i att det blev verklighet.
2013 blev han hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet som tack för att han utvecklat kulturen i Norrbotten.
– Det var de här två sakerna – Kulturens hus och Facebooks serverhall – som nämndes i motiveringen. Och doktorshatten är jag förstås också stolt över.
Men elva år som Luleås ledande politiker fick räcka. Då ville han göra något annat.
– 2013 fick vi vårt första barnbarn, och när jag skulle fylla 65 slutade jag. Det var bra timing att bli pensionär och farfar samtidigt. Det var skönt att kunna ha tid för barn och barnbarn.
– Men det var inte enkelt att bara lägga av. Jag var ju van att jobba mycket. Så jag behövde något mer att göra.
Detta något blev Ordfirman, hans eget bokförlag som ger ut böcker om kultur och politik, i första hand av norrbottniska författare.
– Det är ett litet förlag. Jag har gett ut 42 titlar hittills, både prosa och poesi. Några har gått riktigt bra, särskilt boken om Facebook i Norrbotten.
Sina egna memoarer, Da capo, har han dock inte gett ut på det egna förlaget utan på Black Island Books. En första del kom ut 2010 och kompletterades med en ny del 2015.
– Det hände så mycket …
Det är knappast någon överdrift. Det har alltid hänt mycket runt Kalle,
Förutom bokförlaget har han några andra uppdrag som håller honom igång.
– Jag är ordförande i Dansinitiativet, ett danskompani som har sitt säte i Luleå, och där är jag gärna kvar ett tag till. Och så är jag revisor i Sveriges hembygdsförbund. Jag var ordförande i Norrbotten innan vi flyttade därifrån.
Ja, Kalle och Ewa har flyttat från Norrbotten. Förra året blev de stockholmare. Viktigaste anledningen var att komma närmare barn och barnbarn.
– Vi har två barnbarn i Segeltorp, en 5-åring och en som är 6 månader, och dem träffar vi ofta. De två andra barnbarnen, 9 och 6 år, bor i Visby, och dit har det också blivit närmare. Sen har vi dottern Åsa vid Hornstull, så det känns bra att vara här.
Och givetvis har han redan hunnit bli vald till ordförande i bostadsrättsföreningen i Marieberg, där de bor. En murare som arbetat med fastighetsförvaltning i många år tas förstås emot med öppna armar.
Han har också hunnit bli medlem i Kungsholmens S-förening och i Onsdagsklubben.
– Jag är alltid intresserad av att engagera mig. Men inte mer i kommunpolitiken, den är jag färdig med.
Men visst kan han sakna Norrbotten ibland.
– Jag saknar klimatet där uppe. Vi bodde ju i Luleå 43 år, och jag var kommunalråd länge, så det är klart att jag kände mig hemmastadd där.
Då är det skönt att ha ett sommarhus i Piteå.
– Det är ett andningshål. Där har jag en traktor och kan skörda hö som en riktig lantarbetare. Vi har en äng, som jag slår varje höst. Det är bra för blommor och fåglar.
– Och när barnbarnen blir större kanske vi flyttar tillbaka. Vi får se!
Eva Åhlström