Onsdagsprofilen • Birgitta Söderfeldt

Med hjärnkoll på politiska hjärtefrågor

Hon har doktorerat två gånger om, först i neurologi och sedan i psykologi, men tröttnar aldrig på att studera för att lära sig mer om hjärnan och om mänskligt beteende. Som pensionär läser hon teologi och hinner dessutom engagera sig i både kyrkopolitik och hälso- och sjukvård för seniorer i regionen. Jämställdhet är och har varit en hjärtefråga i allt hon gör, både i yrkeslivet och i politiken, tillsammans med diskriminering av andra skäl, till exempel funktionshinder och ålder.

 Birgitta Söderfeldt är född och uppväxt i Närke och tog studenten i Örebro. Och trots att hon sedan har studerat och arbetat i andra delar av landet, är Närke fortfarande rätt mycket hennes ”hemma”.

– Utanför Askersund har jag sedan länge ett fritidshus – eller snarare fritidsgård, med flera hus och gott om plats för barn och barnbarn.
Efter studenten har hon fortsatt studera – och gör det fortfarande! – och hunnit doktorera i både psykologi och medicin.
Under studietiden hade hon sommarjobb inom psykiatrin. Där väcktes hennes intresse för hjärnan och hur den fungerar, och det blev avgörande för de fortsatta vägvalen.

– Jag började läsa psykologi och tog en grundexamen, men jag fortsatte inte till doktorsexamen utan började läsa medicin i stället. Jag tyckte att hjärnan var så intressant att jag ville lära mig mer om den.

Hon började medicinstudierna i Uppsala och fortsatte sedan med specialistutbildning i neurologi och doktorandstudier i Lund, där hon disputerade med en avhandling om epilepsi 1982.  
– Senare, 1994, disputerade jag även i psykologi. Jag hade ju grunderna sedan tidigare. Och den avhandlingen handlade om språkliga funktionshinder.

Politiskt intresserad har hon varit så länge hon kan minnas, även om det tog ett tag innan hon landade hos Social- demokraterna.

I föräldrahemmet, som Birgitta beskriver som medelklass, fanns mest misstro mot Socialdemokraterna.
– Jag hade i och för sig en farbror som var socialdemokrat, men pappa var folkpartist och farfar var ”arbetarliberal”. Mamma var egenföretagare, hade modeaffär. Men hon var feminist och har påverkat mig mycket. Som ung tänkte jag ett tag att jag skulle bli konstnär.

– När jag läste medicin var jag aktiv i en radikal medicinarförening, Motpol, som ifrågasatte mycket inom den dåvarande vården, inte minst den traditionella hierarkin.

Jämställdhet har varit och är en hjärtefråga för Birgitta.

– Vi var många kvinnor som fick känna av det berömda glastaket. Som doktorand i Lund var jag med och startade Forum för kvinnoforskning, och 1991 var jag med och grundade organisationen Kvinnliga universitetslektorer vid medicinska fakulteter. Den fick regeringens jämställdhetspris 1994, och det var förstås glädjande.

Hon har också genom hela sin karriär, både som forskare och när hon jobbat kliniskt, försökt stötta kvinnliga medarbetare.

– Jag har också varit aktiv i kampen mot kärnkraft, särskilt när jag bodde i Skåne, där Barsebäck fanns och vi ville att det skulle stängas.

Ett annat stort intresse har alltid varit funktionshinderfrågor.

– Jag har själv nedsatt hörsel sedan jag var liten, och det har förstås bidragit.

I 25 år arbetade hon på Linköpings universitet men flyttade sedan till Stockholm och Karolinska institutet.

– Jag hittade en karl här och flyttade till honom.                 

Vid sidan av arbetet på KI och kliniskt arbete som chef för neurologin på Södersjukhuset har hon också varit sakkunnig i neurologi åt landstinget (numera regionen) i Stockholm.

På frågan om vad som varit det bästa i jobbet kommer svaret direkt:
– Patientkontakten! Att få möta människor, det ger så mycket.

Sedan hon började sin karriär har det hänt mycket inom hennes områden, och hon har fått vara med om stora medicinska landvinningar.

– Största skillnaden jämfört med när jag började är att patienterna har mer inflytande i dag. De kan läsa journalerna och ha synpunkter på behandlingen. Men det är en nackdel med all information på nätet. Nu talar de inte bara om vad de har för besvär utan har också läst på om vilken behandling de ska ha.

Till de största medicinska framgångarna räknar hon effektiva bromsmediciner mot MS och allt bättre mediciner mot epilepsi, som numera också ibland kan opereras.

– Mot degenerativa sjukdomar som ALS finns ännu inte någon effektiv bromsmedicin, men det är på gång.

Med två doktorshattar och en professur i bagaget har Birgitta ändå inte känt sig fullärd, så hon har fortsatt studera även som pensionär.

– När jag trappade ner på arbetet, fick jag tid över. Och i vårt land har vi ju förmånen att få läsa gratis på universiteten. Så jag började läsa teologi och religionsvetenskap – och har tagit 200 poäng. Och jag har nosat lite på andra ämnen inom humaniora också. Men jag har inte tagit någon examen.

– Att läsa teologi är intressant! Det sätter igång hjärnan. Och nu ska jag börja läsa en kurs om manligt och kvinnligt i judendomen, en distanskurs vid Lunds universitet.

Förutom att läsa teologi har Birgitta också engagerat sig i kyrkopolitiken. 
– Det började lite av en slump när min förste man och jag bodde i Örebro på 1980-talet och fick hyra kyrkoherdebostaden i Nicolai församling. 
– Vi var inte konfirmerade när vi flyttade dit, men vi blev konfirmerade där vid 40 års ålder.
– Sedan skildes våra vägar, men inte av den anledningen.

Hon blev intresserad av kyrkliga uppdrag, och när hon flyttade till Stockholm var hon först förtroendevald i Katarina församling och senare i Gustaf Vasa, där hon satt i kyrkofullmäktige och var ersättare i kyrkorådet.

Hon har också varit ordförande i Kyrkans familjerådgivning.

– Sedan flyttade vi till Bromma, och jag blev aktiv i Västerleds församling som ledamot i kyrkorådet och ordförande i valnämnden. Nu är jag bara ersättare i kyrkofullmäktige, men jag trivs bra i församlingen och har engagerat mig som kyrkvärd också. Och jag är revisor i Gustaf Vasa.

– Kyrkan betyder mycket för så många. Inte minst diakonin som bjuder på soppluncher, gratis fika, matutdelning … Det är synd att det ska behövas, men tur att det finns.
– Jag har bra pension, och jag kan gå på konditori med mina barnbarn när jag vill. Men så är det inte för alla, tyvärr.

Från de ökande klyftorna i dagens samhälle kommer vi in på regeringens förslag om att kunna döma 13-åringar till fängelse – trots samstämmig kritik från i princip all sakkunskap inom såväl kriminalvård som barns utveckling och behov.

Birgitta berättar att hon var med på en rättegång nyligen, där en 17-åring stod åtalad för att ha rånat hennes 15-årga barnbarn på mobil och pengar.

– 17-åringen var inte med, men hans mamma var där – en hemlös kvinna med stora problem och med en pojke som ständigt fått flytta mellan fosterhem och SiS-hem. 

Det är klart att det är synd om mitt barnbarn, som blev rånad, men det är ju mer synd om den killen. Han är ju också ett offer, och hur ska han få en chans?                                

Som pensionär har Birgitta också blivit ersättare i regionfullmäktige i Stockholm.

– Det är mitt första uppdrag för Socialdemokraterna, förutom i kyrkopolitiken. Jag var med i kommunpolitiken för Vänsterpartiet när jag bodde i Lund.

– Jag har hoppat lite mellan V och S genom livet, men nu kommer jag inte att byta igen. Vi har flera judiska medlemmar i familjen, och jag reagerar starkt mot den antisemitism som finns i delar av vänstern. Jag har sett hur människor mår dåligt av det bemötandet.

Jämställdhet är fortfarande en hjärtefråga för Birgitta, liksom diskriminering av andra skäl. Som pensionär ser hon hur äldre diskrimineras, och nu vill hon vara med och ändra på det.

– Så nu är jag med i hälso- och sjukvårdens seniorvårdsberedning i regionen, med Alfhild Petrén som ordförande.

Synen på äldre fick hon själv ett talande exempel på i somras, när hon promenerade mellan Stockholm och Uppsala – uppdelat på ett antal etapper.

– På en vandringsled mellan Märsta och Sigtuna mötte jag ett par i 50-årsåldern, som bekymrat frågade vart jag var på väg. De trodde att jag var en förvirrad åldring på rymmen.

– Jag har haft tur som fått jobba så länge jag själv ville. Men nu är jag nöjd. Nu har jag fyllt 80 – och köpt ett hus till!

Det nya huset, som hon och maken Mats får tillträde till i mars, ligger också i Närke, inte långt från ”fritidsgården”, som barn och barnbarn nu får ha för sig själva.

– Vi blev så förtjusta i läget, och nu ska vi måla och göra fint åt oss i det nya huset.

Birgitta och Mats, som också nyss fyllt 80, firade sina födelsedagar med en gemensam 160-årsfest.
– Då fick jag en fantastiskt fin present från barnen och barnbarnen, en bok om mitt liv, där de bland samlat debattartiklar som jag skrivit genom åren, bland annat på DN Debatt, om kvinnofrågor, om funktionshinder och om patienträttigheter. Dem hade jag glömt, men det var så roligt att bli påmind.

Och det lär bli en och annan debattartikel till när det nya huset är färdigmålat och Birgitta får tid över igen.

Eva Åhlström