.Robert Cloarec är till skillnad från de flesta av dagens stockholmare både född och uppväxt i Stockholm. Ändå är han till hälften fransman. Att han är lika hemtam i båda kulturerna är något han haft nytta av både privat och genom hela sin karriär, där han arbetat med och rapporterat om Europapolitik och europeisk arbetsmarknad.
Även som pensionär följer han dagligen utvecklingen i sitt andra hemland.
Roberts efternamn är faktiskt inte franskt utan bretonskt. Hans farfar och farmor kom från Bretagne och talade till en början bara bretonska (brezhoneg), ett keltiskt språk som inte alls liknar franska.
– De fick lära sig franska i skolan. Men de flyttade till Angers, lite längre österut, där pappa Francis föddes.
Fadern utbildade sig till maskinreparatör, ett yrke där han kunde få jobb praktisk taget var som helst. Mycket lämpligt för en ung man som älskade att resa.
– Han gjorde lumpen i Marocko, som då var franskt, och ville sedan fortsätta resa. Så han liftade till Sverige. Här fick han jobb direkt på Asea i Stockholm, och här träffade han min mamma.
– Mamma gick på Högre Allmänna Läroverket i Bromma och var intresserad av franska. En lärare tipsade om att i Franska Reformerta Kyrkan, vid Biblioteksgatan, ordnades samtalskvällar för ungdomar. Dit kom både svenskar och fransmän, och där träffade hon pappa. Och resten är historia.
De gifte sig i slutet av 1954, och året därpå föddes Robert
– Första åren bodde vi i en enrummare på Gärdet. Där fick jag bo i det lilla matrummet innanför köket.
Våren 1960 flyttade familjen till Hässelby gård, och den våren föddes hans lillasyster.
– Då fick jag vara hos farfar och farmor i Angers några månader, och när jag kom hem igen hade jag glömt svenskan.
Den kom förstås snabbt tillbaka, och sedan femårsåldern är Robert alltså tvåspråkig. Något som han har haft stor nytta av genom hela sitt liv, både privat och professionellt.
– När jag skulle välja inriktning i skolan, tyckte pappa att jag skulle ha ett teknikyrke, det vill säga jobba med maskiner. Han visste ju att det skulle vara lätt att få jobb då. Morfar tyckte att jag skulle bli civilingenjör.
– Jag valde naturvetenskaplig linje på Bromma gymnasium och hade kanske blivit ingenjör om jag sökt till Teknis. Men i stället började jag jobba efter studenten 1974.
– Jag var samhällsintreserad och aktiv i Vietnamrörelsen. Och jag flyttade till Rinkeby och gick med i byalaget och Rinkeby International.
I tre år jobbade Robert på Jungner Instrument AB. Han blev medlem i Metall, och det blev en ny kanal för hans samhällsintresse.
Intresset för politik delade han med sin mamma, som tidigt gick med i Grupp 8. Själv engagerade han sig i FNL-grupperna och Clarté.
– Men när vänsterorganisationerna blev mer sekteristiska lämnade jag dem och blev mer allmänpolitiskt intresserad.
Robert började läsa juridik hösten 1977. En utbildning som också visade sig vara en bra grund för många olika yrkesinriktningar.
Han deltog aktivt i studentpolitiken och kom med i SSU:s högskoleutskott och internationella utskottet, där Anna Lindh var ordförande.
Juridikstudierna avslutades med tingsmeritering vid Sollentuna tingsrätt (numera Attunda) våren1986 - hösten 1988.
– Det blev mitt enda jobb som jurist. Men jag har haft stor nytta av juridiken i alla mina jobb.
Goda vännen Hans Kilsved tipsade om en tjänst som politiskt sakkunnig hos Kjell-Olof Feldt på Finansdepartementet.
– Där blev jag kvar ett par år, tills Feldt avgick 1990. Därefter var jag politisk sekreterare hos Bengt K Å Johansson på Civildepartementet.
Efter valförlusten hösten 1991 blev han rekryterad till Arbetsgivarverket för att jobba med EU-frågor.
– När Sverige hade ansökt om medlemskap i EU 1991 fanns ett stort intresse för att lära sig mer om EU. Jag ledde många studieresor till Bryssel och andra europeiska huvudstäder, och jag höll föredrag om EU vid statliga myndigheter. Det var mycket intressant och roligt.
– Jag ingick också i en referensgrupp för arbetsmarknadens parter på Abetsmarknadsdepartementet, och tack vare det blev jag arbetsmarknadsråd i Bryssel hösten 1995, alldeles i början av det svenska EU-medlemskapet. Jag hade gärna stannat längre där, men privat var det lämpligare att återvända till Stockholm
Tillbaka i Sverige blev han departementsråd, först på Arbetsmarknadsdepartementet och sedan på Näringsdepartementet, med ansvar för arbetslivsfrågor. Men snart väntade nästa internationella uppdrag. I augusti 1999 flyttade han till Paris för att bli industriråd i den svenska delegationen vid OECD. Ett uppdrag som passade svensk-franske Robert perfekt. Och nu var han inte ensam, han hade med sig nyblivna frun Bettina och två små barn, tvillingarna William och Sophie.
– Vi bodde i en fin våning i Neuilly – ungefär som Danderyd där vi bodde hemma i Sverige – och barnen gick i fransk förskola. Det var under den värsta IT-hypen, och mycket av jobbet handlade om IT-frågor.
Det var frågor som intresserade honom, och när han kom hem från Paris lämnade han regeringskansliet och börja jobba hos det statliga företaget Teracom.
– Där blev jag styrelsesekreterare och hade kontakt med ägarna.
Och därifrån blev han headhuntad igen, den här gången till Vodafone år 2003. Men det gick dåligt för Vodafone i Sverige så han slutade hösten 2005 och började sedan på fackförbundet HTF våren 2006.
2009 återvände Robert till Arbetsgivarverket för att fortsätta arbeta med OECD- och EU-politik. Och där blev han kvar tills han gick i pension hösten 2021.
Men åren 2013–2016 var han tjänstledig för att i regeringskansliet arbeta som huvudsekreterare för Värdegrundsdelegationen. Uppdraget var att se till att anställda i statliga myndigheter skulle känna till de grundläggande rättsprinciperna som gäller för statsanställda, den statliga värdegrunden.
– Det är viktigt att alla vet vad som gäller vid handläggningen av ärenden, till exempel vid utlysning av statliga tjänster. Att vem som helst får söka och att det inte finns någon given karriärväg, utom inom polisen och försvarsmakten.
– Vårt förslag, vilket genomfördes, var att Statskontoret skulle få ansvar för en kontinuerlig verksamhet med att främja god förvaltningskultur. Det behövs, men jag vet inte hur de når ut i dag.
Under åren på Arbetsgivarverket jobbade han med internationell politik och omvärldsbevakning och med att skriva remissvar.
– Jag saknar inte jobbet, men jag kan sakna de dagliga kontakterna med arbetskamrater, diskussionerna och utbytet.
Erfarenheterna har han haft nytta av, bland annat i två tidigare uppdrag som projektledare för Europadagen samt som ordförande i Europarörelsen, ett obundet forum för att öka kunskaperna och samtalen om Europa.
– Jag fortsätter att jämföra Sverige och Frankrike hela tiden. Varje kväll ser jag först Rapport och sedan nyheterna på France 2.
Han fortsätter också att dela med sig av sina erfarenheter, bland annat på Birkagårdens folkhögskola där han sedan flera år undervisar om Frankrike, om presidenterna från de Gaulle och framåt.
– Men nu är framtiden osäker för kursen på Birkagården. Regeringen har ju dragit ner kraftigt på bidragen till all folkbildning.
Lika bekymrad är han över nerdragningen av arbetsmarknadsutbildning och annan arbetsmarknadspolitik.
– Fortfarande har vi hög sysselsättningsgrad, enligt statistiken. Men arbetslösheten är också hög. Och den växande gig-ekonomin ställer till nya problem.
Som nybliven pensionär har han också engagerat sig i Stockholmspolitiken. Han är ersättare i Regionfullmäktige, sitter i styrelsen för Stockholms Hamn AB och är nämndeman i Svea hovrätt.
– Mina hjärtefrågor har alltid varit Europafrågor och arbetsmarknadsfrågor. Men på senare år har jag också blivit mer intresserad av klimat och miljö, och av bostadspolitik.
Han reser fortfarande mycket och gärna.
– Jag är delägare i en lägenhet i Banyuls-sur-Mer nära Collioure vid Medelhavet i Sydfrankrike. Där kan jag vara sju veckor varje år, och det är fantastiskt.
Eva Åhlström