I nio år var han partisekreterare, och det blev han känd för. Men Bo Toresson har hunnit med så mycket mer, och mindre välkänt, under ett långt yrkesliv. Skogsarbetare, SSU-ombudsman, talskrivare åt både Tage Erlander och Olof Palme, studierektor för ABF, chefredaktör och resande demokratiutvecklare i Sydafrika och Östeuropa.

Bo Toresson är norrlänning. Trots många år i Tyresö och några års pendlande till andra delar av världen är det fortfarande Jämtland som är hembygden. Dit återvänder han ofta och gärna.

– Jag gjorde ett försök att flytta tillbaka, när jag blev lokalredaktör för Länstidningen, berättar han. Men efter några år hamnade jag i Stockholm igen, när jag blev partisekreterare.

Han växte upp i byn Hunge i Bräcke kommun. Föräldrarna försörjde sig på jord- och skogsbruk, och intresset för politik fick han med sig från hemmet.

– I Jämtland var det vanligt att småbrukare och små skogsägare var socialdemokrater, förklarar han. Jag brukade smyglyssna när farsan och hans kompisar diskuterade politik. Och sedan var det bara att fortsätta.

Han gick i realskolan i Bräcke och var med och bildade en SSU-klubb i skolan.

Efter realexamen 1956 blev han kontaktad av SSU-distriktet som ville att han skulle bilda en SSU-klubb i hembyn.
– Då hade vi redan en jazzklubb, som jag ledde – och som blev den nya SSU-klubben! Så SSU-distriktet gjorde ett kap och fick en klubb som redan från starten hade 25 medlemmar. Som mest var vi 55, med medlemmar även från borgerliga hem. Vi hade bra verksamhet med läger, musik och debattkvällar. Men efterhand försvann medlemmarna till andra delar av landet, och klubben lades ner.

 Bo hann arbeta några år i skogen innan han gjorde lumpen. Direkt efter den hörde SSU-distriktet av sig igen, nu för att anställa honom som ombudsman för Jämtland.

Därifrån flyttade han till Västernorrland som ombudsman med två expeditioner, en i Härnösand och en i Sundsvall, och 1962 värvades han till SSU-förbundet.

– Där blev jag kvar i sju år, först som studiesekreterare och mot slutet som förbundssekreterare.

De internationella frågorna dominerade verksamheten, utvecklingen i Sydafrika och senare Vietnam engagerade SSU-arna.

– Men vi arbetade också med bostadspolitik, särskilt under Ingvar Carlssons tid som ordförande. Han och jag jobbade ihop i SSU hela 60-talet.

 Sedan blev Ingvar en av ”Tages pojkar” och bidrog till att Tage Erlander fick upp ögonen för kompisen Bo.

– Då hade jag träffat Tage i samband med en stor konferens om narkotika, som regeringen ordnade tillsammans med olika ungdomsorganisationer. SSU hade ett genomarbetat narkotikaprogram, och Tage upptäckte att jag fanns.

Det blev bara ett halvår hos Tage i statsrådsberedningen, men han och Bo blev goda vänner och hade kontakt så länge Tage levde.

– Det hade jag nytta av många år senare, när jag ville göra ett uppslag i Länstidningen om Per Albin-torp, som skogsarbetare hade kunnat låna pengar till. Jag ringde till Tage på Bommersvik och fick en hel föreläsning – och stoff till en bra artikel.

Tages pojkar övertogs av Olof Palme, och Bo arbetade hos honom som talskrivare med ansvar framför allt för bostadsfrågor, regionalpolitik och demokratifrågor.

– Det ar en intressant tid med både almstrid och kårhusockupation, där Olof var mycket engagerad.
– Vi var ett roligt gäng. Jag var rumsgranne med Jan O Karlsson, och vi blev ett radarpar. Han hade svårt att sitta stilla, så han gick runt och gestikulerade medan jag fick skriva.

Att arbeta med Olof Palme var inte lika förutsägbart som arbetet med Tage Erlander.

– Olof var mer spontan. Han fångade frågor i luften och kunde göra dem till stor politik. Det krävde mer av oss talskrivare än när vi samlade ihop underlag till Tages tal.

– Rätt som det var kunde Olof säga ”Vi släpper det här”, och så fick vi börja om. Eller så kom han på något som någon skrivit i en bok för ett tiotal år sedan och som han ville ha med i ett tal. Då var det bara att börja leta. Men både han och Tage var öppna och trevliga – och fenomenala på att känna igen folk i hela landet.

 Efter drygt tre år hos Olof Palme blev Bo erbjuden tjänsten som studierektor för ABF, där han genast kände sig hemma.

– Jag hade ju börjat som studiesekreterare hos SSU-distriktet i Jämtland, och jag hade representerat SSU-förbundet i ABF:s förbundsstyrelse. Så jag kunde verksamheten och såg fram emot att få ägna mig åt folkrörelsearbete igen. Jag hade inte riktigt kommit till rätta i den akademiska miljön.

ABF var en stor organisation med mycket omfattande verksamhet, men den var rätt anonym. Det ville Bo ändra på.

– Jag ville göra ABF känt utåt. Så jag träffade alla distrikt och försökte intressera dem för att visa upp vad de höll på med – skrivande, musicerande och annat – vid ett ABF-forum.
– Till en början var de rätt misstänksamma. Jag förstår nu att de var skeptiska till den där unge mannen från kanslihuset. Men det blev bra! Vi genomförde ett första forum i Sandviken, där både Tage och Olof var med, och fick stort genomslag. Sedan blev det fler – i Karlstad, Sundsvall och Malmö, med full uppslutning från distrikten.

Idén med ett forum för att visa upp lokal verksamhet spreds även till andra organisationer.

– Skogsarbetarförbundet ordnade, tillsammans med ABF, en skogsarbetarvecka med allt från kolmila till trubadurer, också mycket lyckat.

– ABF-forum i Sundsvall blev banbrytande. En tjej som arbetade där gick ut brett och fick igång en massa kulturverksamhet, bland annat på aluminiumfabriken, som de sedan visade upp. Det blev ett sätt att lyfta sig själva. Jag har träffat en del av deltagarna senare i livet, och de har berättat om vilken upplevelse det var.

1979 var det läge för Bo och hans familj att flytta tillbaka till hembygden i Jämtland. Det gick bra för Länstidningen, som ville starta en ny lokalredaktion i Bräcke, och Bo fick frågan om han ville ta ansvar för den
– Jag pratade med min fru. Hon arbetade inom sjukvården men sadlade om till att bli receptionist. Det fungerade bra både i Bräcke och senare i nämndhuset i Stockholm och i Bryssel.

– Men jag blev utskälld av Östen Johansson (journalist och senare ordförande för Journalistförbundet) som förklarade att ensamjobb är lika med mord. Men lokalredaktionen var efterlängtad, och som bygdens son blev jag extra välkomnad.

– Många kom med nyhetsuppslag och reportageidéer. En del helger blev förstås förstörda, men det var det värt.

Ett år senare skulle Länstidningens chefredaktör Håkan Qvist flytta till Karlskrona, och Bo fick frågan om han ville ta över i Östersund.

– Jag hade hjälpt honom med ledare när han var borta, och vi kände varandra, så det var inget svårt beslut.

Men tiden som chefredaktör blev kort. Efter valet 1982, när Socialdemokraterna återtog makten, behövdes han i maktens korridorer igen, nu för att ta över som partisekreterare efter Sten Andersson.

– Han hade det jobbet i 20 år, för mig räckte det med drygt nio. Det blev en tung period, framför allt efter mordet på Olof Palme. Vi hade dagliga presskonferenser på 68:an, och det var då jag blev kändis.

– Och sen kom ”Rosornas krig”. Jag fick lägga ner mycket tid på att försöka dämpa Stig Malm. Vi var kompisar privat men djupt oense om politiken. Vi klarade i alla fall valet 1988, men 1991 kom Ny Demokrati och ställde till det en period, innan vi kom tillbaka 1994.

 Men då hade Bo slutat som partisekreterare och börjat långpendla mellan Tyresö och Johannesburg eller Kapstaden i Sydafrika för att som representant för Palmecentret hjälpa ANC att förbereda det första demokratiska valet.

– Det var fascinerande, och i ANC fick jag vänner för livet.

Sedan inrättades en ny europeisk organisation som skulle medverka till att bygga upp demokratiska politiska partier i det gamla östblocket, European Forum for Democracy and Solidarity, och Ingvar Carlson ville att Bo skulle leda det arbetet, med placering i Bryssel.

 – Det blev tre år av åkande, från Moskva i norr till Tirana i söder. De flesta hade ingen erfarenhet alls av demokratiskt föreningsarbete, så vi fick börja från början.
– Tyvärr var vi för naiva och trodde att demokratin var räddad bara vi hade hjälpt dem att bilda partier. Milos Zeman, som var ordförande för de tjeckiska Socialdemokraterna, sa att det inte var någon idé att försöka omvända dem som var äldre än 40 år, eftersom de var kontaminerade av kommunismen. Och det hade han nog rätt i. Men det gav en del intressanta kontakter.

1996 flyttade han hem till Sverige, och samma år valdes han till ordförande för Svenska Jägarförbundet.

– Jag har deltagit i älgjakten varenda år, och jag har också jagat småvilt. Det ordförandeskapet medförde lite annorlunda resor. Som partisekreterare var jag van att bli hämtad på en station eller flygplats och sedan skjutsad till partiexpeditionen, ett arbetaplatsmöte, ett kvällsmöte och sedan ett hotell. Hos Jägarförbundet blev jag också hämtad från tåget eller flyget men sedan förd till en jaktstuga för ett kretsmöte och därifrån hem till lokalavdelningens ordförande för att övernatta.

– I Skåne var det ofta en greve eller baron. Jag kände mig inte särskilt hemmastadd i miljön på godsen, men det var intressant. En gång umgicks jag en halv dag med en friherre som förklarade att det var första gången någonsin som han pratat med en socialdemokrat!

Som ordförande med erfarenhet av internationellt arbete blev Bo förstås också invald i ledningen för det europeiska jägarförbundet FACE.

– Där hade jag också kontakt med organisationer i Östeuropa, och det var ju inga okända miljöer för mig. Nu mötte jag gamla kommunister som jagade på statens mark. Så där finns mycket mer att göra.

Som pensionär har Bo städat bort de flesta av sina tidigare uppdrag, men han är engagerad i det Kommunala Pensionärsrådet i Tyresö.

– Det kräver en hel del samarbete med PRO, bland annat en rapport vid varje månadsmöte.

Nu har han också tid att odla sitt musikintresse, som medlem i jazzklubben och spela dragspel tillsammans med goda vänner.

När vi träffas håller han också på att förbereda ett lokalt möte, där han och Ingvar Carlsson ska reflektera över politiken förr och nu.

Det låter onekligen som ett intressant ämne för ett kommande möte med Onsdagsklubben.

Eva Åhlström