Åke valde S framför 68-vänstern
Åke Johanssons yrkesbana har i mångt och mycket hängt ihop med bostadspolitik, såväl inom kommunal planering som Hyresgäströrelsen och HSB. Socialdemokratin har han tillhört sedan ungdomsåren – även om det ett tag stod och vägde, skulle det bli S eller längre vänsterut?
Barnaåren startade i slutet på 40-talet på Vätö i Roslagen, pappa var Konsum-föreståndare och familjen fick flacka runt i takt med att Konsum-butikerna lades ner. Det blev ungefär tre år på varje plats. En tid i Östra Ryd i Östergötland, några år i en liten by utanför Vingåker i Sörmland.
– Vi hade det rätt knapert, så det gällde att alla i familjen, mor, jag och mina två syskon, hjälpte far att få butikerna att gå runt. Jag började jobba som 12-åring, plockade potatis nere i källaren. Varorna kom i lösvikt, det var tungt och slitsamt, berättar Åke Johansson.
Som tonåring hamnade familjen och Åke i Järfälla, då ännu en liten kommun. Där hade man ännu inget gymnasium, det blev att pendla till Spånga.
– I Järfälla fanns en SSU-klubb. Jag blev nyfiken och knallade in på deras expedition som var inhyst hos arbetarekommunen och ABF. De blev väl lite förvånade att en yngling trädde in där på eget bevåg utan att ha lockats dit av någon annan. Så jag gick med och blev aktiv i SSU.
– Jag hade fångats av vänstervindarna i 68-rörelsen och ett tag stod det och vägde. Skulle jag gå med i någon av organisationerna på vänsterkanten…? Men det blev alltså SSU, som ju trots allt var rätt så radikalt, krävde till exempel socialisering av bankerna.
– Fast i dag är jag ju inte lika radikal som på 70-talet, är mer gråsosse och jag tycker att Magdalena Andersson och partiledningen gör ett bra jobb.
Åke Johansson läste statskunskap och sociologi på Stockholms universitet. Sedan fick han opolitiskt tjänstemannajobb på hemmaplan, på kommunkansliet i Järfälla.
– Arbetet handlade om att göra underlag för kommunens expansion, det var statistisk planering, befolkningsprognoser, barnomsorgsplaner – och inte minst, bostadsplanering.
– Järfälla var i en progressiv utveckling, påskyndad av sedermera välkända ledande socialdemokratiska kvinnor som Ingela Thalén, Anna-Greta Leijon och Leni Björklund. De drev igenom att partiets valsedlar skulle vara varvade, varannan man, varannan kvinna. Något som då fortfarande möttes med skepsis på många håll, men som så småningom ju kom att bli stadgeenligt gällande för hela partiet på alla nivåer.
– Så småningom värvades jag till Sundbybergs kommun, som hade en helt annorlunda historia med många års starkt S-styre, nu under ledning av den legendariske John Olof Rossander.
– I Sundbyberg hade man på här tiden knappast någon rågång mellan politik och förvaltning. Officiellt var jag anställd som opolitisk tjänsteman, men i praktiken handlade det om att vara Rossanders politiska sekreterare. Oppositionen hade inte mycket att säga till om i denna kommun.
Åke Johansson jobbade i Sundbyberg med samma områden han hade gjort i Järfälla och väldigt mycket handlade om att bygga bostäder och bygga ut barnomsorgen. Den kompetensen ledde till att han fick en ”riktig” politisk anställning. 1978 började han som biträdande borgarrådssekreterare hos Mats Hulth i Stockholms stadshus.
– Av Mats Hulth ärde jag mig jättemycket. Han var då socialborgarråd medan moderaten Ulf Adelsohn var finansborgarråd. Då hade man fortfarande det samlingsstyre över blockgränsen som numera är avskaffat.
– Alltså hade Mats Hulth goda möjligheter att få saker och ting gjorda. Han visade sig vara en riktig ”doer”. Det blev resultat, inte minst för att han hade förmågan att övertala en ofta motsträvig Adelsohn att ge med sig.
När Mats Hulth bytte post och blev fastighetsborgarråd följde Åke Johansson med till den nya roteln. Här handlade det om ett politikområde Åke kände sig hemmastadd i.
– Det visade sig att många av stadens kåkar var i dåligt skick, men att det var ont om pengar för att rädda dem och rusta upp. Men här kom Mats Hulths kompetens till sin rätt. Han gjorde helt enkelt överenskommelser med olika byggmästare att om de räddade ett rasande kulturhus kunde de i utbyte få intressanta byggrätter, vilket alltså, förutom att rädda fallfärdiga hus, ledde till att bostadsbyggandet sköt fart.
Efter närmare tio år i Stockholms stadshus bytte Åke Johansson bana och blev press- och opinionschef på Hyresgästernas Riksförbund där det också hann bli en tioårsperiod.
1997 kände sig Åke Johansson lockad av erbjudandet från partikassören Tommy Ohlström att ingå i ledningen för Socialdemokraternas centrala valorganisation. Han hamnade på Sveavägen 68 och såg framför sig en lärorik period där han skulle vara med att leda och driva kampanj fram till valdagen i september 1998.
– Jag lärde mig inte ett dugg. Vi som satt på 68:an fick inte uträtta just någonting. Allt, beslut och genomförande av inslagen i valrörelsen, sköttes av partiledaren och statsministern Göran Persson och hans medarbetarstab borta i kanslihuset. Jag skrev väl några insändare…
Åke Johansson gav upp redan innan valet hölls. Han erbjöds ett liknande jobb som han haft på Hyresgästerna, som press- och opinionschef på HSB:s riksförbund.
– Min företrädare på den posten, Sven Oskar Ruhmén, varnade mig för att gå till HSB. Där rådde stor turbulens. Organisationen var i bostadskrisens kölvatten illa ute ekonomiskt och för att undvika risk för konkurs delades verksamheten upp. De ekonomiska tillgångarna och så gott som all personal på förbundskontoret sattes på bolag och kvar som medlemsorganisation blev ett krympt förbundskansli med tre anställda, varav jag var en.
– Bolagsivrarna i HSB, som leddes av en från näringslivet rekryterad vd, ville inte ge särskilt mycket inflytande till HSB-folket ute i landet. De lokala och regionala HSB-föreningarna skulle till och med avvecklas.
– Men vår förbundsordförande Gun-Britt Mårtensson stod emot. Hon kämpade för att de kooperativa idealen skulle återupprättas. Och till slut var det hon som vann! Och föreningarna överlevde. Direktören fick lämna.
Åke Johansson har arbetat nära politiken under alla sina år, men faktiskt inte haft några förtroendeuppdrag i det parti han tillhört i fem decennier.
– Nej, det gavs aldrig utrymme för det. Kunde inte avsätta tid för kvällsmöten, hade alltid som presschef på mig ansvaret att vara i ständig jour. Dessutom har jag behövt ställa upp väldigt mycket för familjen, barn och barnbarn, berättar Åke, som förutom att han bor i Stockholms innerstad tillbringar en hel del tid på sommarstället på Blidö i skärgården.
– Där pågår alltid snickeri och byggnadsarbete, så sysselsättning finns.
Ove Andersson