Anna-Lena Skoglundh fyller 90 år i mars. Hon kan se tillbaka på ett långt och innehållsrikt liv, där hon deltagit mycket aktivt i utvecklingen av vår välfärd och i folkrörelserna som var med och skapade den. Hon var redan som tonåring ”flickan som vet vad hon vill”.
I ett samtal många decennier senare bjuder hon på ett pärlband av minnen från ett intensivt arbets- och föreningsliv och från möten med otaliga människor, bokstavligen från slott till koja.
Anna-Lena tar emot i sin stora, vackert möblerade lägenhet vid Zinkensdamm. Här har hon bott sedan hon gick i pension 1993.
– Då sålde vi villan i Sköndal, för PG hade börjat få svårt att gå i trappor.
PG är maken Per Gunnar, som avled 2007. Vi kommer tillbaka till honom.
Anna-Lena är född i Östersund, där hennes pappa Johan var frisör och fackligt aktiv, och hennes mamma Siri arbetade med försäljning. När Anna-Lena var fyra år blev Johan vald till kassör i Frisörarbetareförbundet, och familjen flyttade till Stockholm – tillsammans med mormor, som efter en skilsmässa inte haft någon annan försörjning än att sköta hushållet åt sina barn.
– Mormor bodde hos oss, i en tvårummare i Fredhäll, tills jag var 16. Då fick hon folkpension och fick plats på ett äldreboende.
Föräldrarna var mycket angelägna om att Anna-Lena skulle få ordentlig utbildning.
– Efter tre år i folkskolan pratade mamma in mig på Nya Elementar för flickor, och där gick jag tills jag tog studenten.
– Det var en fantastisk skola, och jag hade två underbara rektorer, som båda var kända författare, Ingegerd Granlund och Dagmar Lange. Ingegerd Granlund var en otrolig pedagog, och för henne var det viktigast att vi skulle bli ”riktiga människor”.
Anna-Lena trivdes i skolan och gjorde extraarbeten i flera ämnen. Hon skrev bland annat en uppsats om Godtemplarordens 100-årsjubileum, som hon sedan fick gå runt i andra klasser och berätta om.
Föräldrarna var aktiva i IOGT och var med i den då största logen (numera föreningen) Syskonkretsen i Stockholm. Det är en förening som har betytt mycket för Anna-Lena och där hon i många år haft en central roll.
– Jag blev medlem när jag var 14 år. Men redan som femåring fick jag följa med mamma och dela ut julblommor till äldre och sjuka medlemmar.
Hon hade en minst sagt intensiv tonårstid.
– Under hela gymnasietiden hade jag någon aktivitet varje kväll. Det var Syskonkretsen, skolkören, simträning med Willy Groth och dragspel hos Jack Gill. Vi hade inte plats för ett piano hemma, så pappa köpte ett dragspel till mig.
– I Syskonkretsen var jag med i teaterklubben i 40 år. Pengarna som vi fick in när vi spelade för publik använde vi till kurser i talteknik, sminkning och annat, där vi tog hjälp av kända teatermänniskor.
På somrarna gick hon också på kurser där hon kom i kontakt med många kända personer. Elise Ottesen Jensen och Gustav Jonsson, Skå-Gustav, hörde till dem hon uppskattade mest och sedan hade kontakt med längre fram i yrkeslivet.
Föräldrarna var politiskt intresserade och blev aktiva i lokalpolitiken. Johan var kommunist från början och Siri liberal, men båda blev rätt snart övertygade socialdemokrater.
– Pappa var med i styrelsen för Fredhälls S-förening. De hade styrelsemöten hemma i vårt kök, och det blev ofta väldigt högljutt. Då fanns två falanger i arbetarekommunen, företrädda av Zäta Höglund respektive Valter Åman. Hjalmar Mehr, som var med i styrelsen, var ”höglundare” och pappa var ”åmanit”.
– Jag kände obehag när de höjde rösten. Så det dröjde innan jag engagerade mig politiskt. Men när jag var 20 år gick jag med i S-föreningen.
Att hon efter studenten skulle fortsätta på Socialinstitutet visste hon tidigt.
– Redan i 14-15-årsåldern hade jag klart för mig att ”Sopis” skulle ge önskad utbildning till personalkonsulent eller socialkurator. När jag gjorde praktik på Arbetsförmedlingen hittade jag anteckningar om mig från en yrkesvägledare: ”Målmedveten flicka som vet vad hon vill och vilka ämnen hon ska välja”.
I hela sitt yrkesliv arbetade hon som tjänsteman i en politiskt styrd organisation och hade inga tyngre förtroendeuppdrag för partiet – mer än några perioder i kyrkofullmäktige och som nämndeman.
– Men inför valen hjälpte jag PG, som jobbade för arbetarekommunen vid sidan av sitt jobb på Atlas Copco.
Per Gunnar kom från Värmland till Stockholm för att komplettera sin utbildning. Han sökte sig till det stora ungdomsgänget i Syskonkretsen och fick spela teater tillsammans med Anna-Lena.
– Jag var inte alls intresserad av honom i början, men det ändrade sig …
Våren 1956 har Anna-Lena flera anledningar att minnas:
– Den 15 juni var jag klar med utbildningen, två veckor senare gifte vi oss, och den 2 juli började jag på Fattigvårdsförvaltningen.
Det var den första av en lång rad alltmer kvalificerade tjänster i Stockholms stad, där hon – med avbrott för ett år i Sundsvall – blev kvar tills hon gick i pension.
– Jag har räknat ut att jag har arbetat på 14 adresser i 40 tjänsterum i Stockholms stad, antingen för att verksamheten har flyttat eller för att jag har bytt tjänst.
Efter Fattigvården arbetade hon på Barnavårdsförvaltningen, Fritidsavdelningen och Ekonomiavdelningen. I slutet av 1960-talet var hon utredningssekreterare i Socialvårdens planeringskommitté, som resulterade i en sammanslagning av de sociala nämnderna till en. Anna-Lena blev biträdande borgarrådssekreterare, först hos Sören Carlsson och sedan hos Ingrid Segerström.
– Jag tyckte om dem båda, men de var mycket olika.
Några år in på 1970-talet ville Ingrid Segerström göra Anna-Lena till chef för Fritidsavdelningen.
– Jag sa att det ville jag inte, för där fanns inga regler eller riktlinjer, och ingen enighet.
”OK”, sa Ingrid. Då får du ta hand om barnomsorgen. Där finns både regler och riktlinjer. Och så blev det.
Det var den största avdelningen – och större blev den, för det var under Anna-Lenas tid som den stora utbyggnaden av barnomsorgen genomfördes i Stockholm.
– Vi var 7 000 anställda när jag började 1974 och 14 000 fyra år senare. Hälften av hela socialförvaltningen och en fjärdedel av alla anställda i kommunen.
– Och ju mer vi byggde ut, desto mer ökade köerna! Nu fanns det ju hopp om att få en plats.
Men den efterlängtade och välbehövliga utbyggnaden var oerhört krävande för Anna-Lena och hennes alltför få medarbetare.
– Det slutade med att jag gick in i väggen. Jag försökte gå tillbaka när jag hämtat mig, men det fungerade inte.
Under några år fick hon i stället arbeta med en rad utredningar och olika övergripande uppgifter i stadshuset.
– Jag organiserade till exempel besök av vårt kungapar tillsammans med utländska kungligheter. jag startade den första jämställdhetskommittén som sedan bildade skola för motsvarande kommittéer i andra förvaltningar. Och jag fick leda en stor civilförsvarsövning med deltagare från hela civilsamhället. När den var slut fick jag veta av en hög militär som var med att jag hade skött mig som en hel karl. Jag sa bara ”tack”. Det var inte riktigt läge att säga något om ”en hel kvinna”.
1981 blev Anna-Lena ombedd att ta tag i och utveckla en ny forsknings- och utvecklingsbyrå för hela det sociala området. Det gjorde hon, blev chef för den och knöt under de följande åren många kända forskare till FoU-byrån.
– Jag har varit priviligerad, tycker hon när hon tänker tillbaka. Jag har nästan inte sökt något jobb utan hela tiden blivit erbjuden nya uppdrag.
Anna-Lena och PG fick tre barn, tvillingarna Per och Björn som föddes 1959 och Gunnar som kom 1964. Det var före den stora utbyggnaden av barnomsorgen, som hon var chef för, så när den korta föräldraledigheten var slut fick familjen anställa en barnflicka.
PG arbetade i hela sitt yrkesliv på Atlas Copco. Där började han som orderkontorist tillsammans med Peter Wallenberg, som också fick arbeta sig upp … PG kompletterade sin utbildning och blev försäljningsingenjör.
– Först jobbade han i Sverige men sedan alltmer med och i länder som inte hade egna fabriker i Sydamerika och Bortre Asien.
Det blev långa resor. I tre-fyra år bodde han sedan i Japan, medan Anna-Lena jobbade heltid och hade hela ansvaret för hemmet och pojkarna.
– Han kom hem en gång i kvartalet, och vi pratade i telefon varje söndag. Det var ju den kommunikation vi hade tillgång till på den tiden.
Anna-Lena har förstås inte varit sysslolös efter pensioneringen heller. Hon har ägnat mycket tid åt sina barnbarn, hon har varit styrelseledamot i forskningsfonder, och hon har fortsatt att vara drivande i Syskonkretsen, där hon ordnat program med många av dem hon mött i sitt yrkesliv – statsråd, kommunpolitiker, kulturpersonligheter.
Hon har också ordnat utställningar av PG:s konst, och tillsammans med honom startade och drev hon ett tag bokförlaget Pilgrimsfalken som gav ut ett tiotal böcker. En av dem är hennes egen ”Minnen av möten med miljöer och människor”, där hon berättar mycket mer om sitt innehållsrika liv och alla dem hon mött än vad som ryms i en artikel i Onsdagsbladet.
– Jag måste bara få berätta att pappa var med i starten av Onsdagsklubben, tillsammans med några andra fackföreningsgubbar, säger hon innan vi skiljs åt.
Eva Åhlström