Det var nära att ta slut när hon körde bilen på väg till universitetssjukhuset i Umeå för att hälsa på sin svårt sjuka bror. Frontalkrock med en buss. Kroppen helt sönderslagen. Transport till sjukhus där brodern redan låg. Hon överlevde mirakulöst.

– Båda lungorna var punkterade, arm och ben brutna och ansiktet helt demolerat. Jag åt bara flytande föda. De byggde in en ställning i käken för att få den att växa ihop på rätt sätt. Men högerarmen var inte skadad så när jag inte kunde tala kunde jag i alla fall skriva, berättar Annelie Nordström, halländskan som flyttat med maken till hans hembygd i Västerbottens inland.

Annelie Nordström växte upp i en arbetarfamilj i Halmstad.

– Pappa var svarvare på ett företag som så småningom togs över av SKF, mamma arbetade som städerska dels på en läkarmottagning, dels på ett företag som importerade bränslen. Ett riktigt oljeindränkt smutsigt ställe.

– Så min äldre bror och jag var mycket för oss själva. Han var bra på att hitta på roliga hyss och upptåg, skrattar Annelie och fortsätter:

– En dag knackade det på dörren och in steg en för oss okänd farbror med hatt och sa att han ville tala med mor i huset. Han sa att han hade arbeten att erbjuda. Mamma svarade att hon redan hade jobb. Men när han då var på väg att vända i dörren sa plötsligt mamma att han kunde komma in och berätta om vad det var för arbeten.

Det visade sig att han var utsänd av arbetsförmedlingen. Han ville ge henne chans att prova på. Hon fick välja mellan tre olika arbetsplatser, antingen på den sopptillverkande Blå Band-fabriken, eller på papperstallrikstillverkaren Duni eller på ett litet grossistföretag som importerade armaturer.

– Så var det på tidigt 60-tal, arbetskraftsbrist gjorde att arbetsförmedlingen bedrev uppsökande verksamhet i områden med många hemmafruar. Mamma hoppade på erbjudandet och valde att prova på firman som importerade lampor. Där blev hon kvar i åtta år. När båda föräldrarna jobbade heltid fick jag som 7-åring klara mig själv, åka ensam med bussen. Förskola fanns inte.

Men just förskola skulle hon så småningom ändå hamna på. Efter grundskolan sökte hon till den då populära vårdskolan. Det var två intagningar om året. Man tog bara in 13 elever åt gången. Annelie kom inte in på höstterminen. I stället fick hon jobb på Halmstads mycket populära kafé Tre Hjärtan.

– Det var kul, jag fick vara både i serveringen och i köket. Extra fint var när vi alla i personalen till skyltsöndagen hjälptes åt att göra en fantastisk utställning av marsipan- och chokladfigurer. Allt var bra där – utom chefen, han var hin håle själv...

På andra försöket kom 15-åriga Annelie Nordström in på vårdlinjen. Där utbildades både barnskötare och vårdbiträden.

– Jag fick till att börja med jobb som ”timmis” på olika barnstugor, men det dröjde bara ett par månader innan jag blev fast anställd. Det var verkligen brist på personal i den kraftigt växande barnomsorgen. På den tiden hade Halmstad fem daghem, i dag finns det ett 70-tal förskolor i kommunen!

När Annelie arbetat i bara två veckor på sitt dagis skulle det lokala fackliga kontaktombudet gå på barnledighet.

Då kom det en representant från Kommunals sektion för att hitta en vikarie för henne.

– Jag pekades ut och när jag häpet undrade varför just jag fick jag till svar: ”Du har ju varit aktiv i SSU, så vi tror att du är lämplig att ta över efter Britta.” Jag ställde upp.

När Britta sedan kom i jobb igen ville hon inte ha tillbaka uppdraget. Annelie fortsatte och sedan blev det bara mer och mer i det fackliga arbetet.

– På den tiden tillhörde både barnskötarna och vårdbiträdena samma fackliga enhet. Jag och de andra barnskötarna var inte riktigt bekväma med det, vi ville bilda en egen klubb för kommunens barnskötare. Och så blev det.

Kommunal lade upp en plan för Annelies fortsatta utveckling inom facket. Hon avancerade till huvudkontaktombud och genomgick den ena utbildningen efter den andra, både i det egna förbundets regi och på kurser arrangerade av LO.

– Allt oftare hamnade jag i kurser som hölls på dåvarande LO-skolan Hasseludden. Jag tillbringade så mycket tid där att jag kom att bli den elev av alla som varit på Hasseludden flest antal veckor!

Med ombudsmannautbildning följde praktikarbete, både på Kommunals förbundskontor i Stockholm och en period på en avdelning.

– För avdelningen i Trollhättan fick jag göra ackordsmätningar i en kyrklig församling i Dalsland. De jobbade på ackord! Det gällde att mäta hur mycket tid som åtgick för att till exempel kratta kyrkogårdsgångar och klippa rosenbuskar.

På förbundskontoret på Hagagatan i Stockholm praktiserade

Annelie på olika enheter och till slut ville man ha henne fast anställd på avdelningen för arbetsmarknads- och yrkesutbildningsfrågor.

Hon var också med om att för LO:s räkning höra till sekretariatet i en utredning om göra yrkesutbildningar treåriga. Och hon fanns med i en statlig utredning som skulle se på möjligheten att sänka skolstartåldern från 7 till 6 år.

– Hann också med att vara politiskt sakkunnig hos skolminister Bengt Göransson, en fantastisk person, som jag efter året på departementet fortsatte ha god kontakt med. Han brukade ringa mig och sa alltid: ”Vad fan håller du på med?” Det visade sig att han egentligen bara var nyfiken på vad jag jobbade med just då. Vi hade många bra samtal och han lärde mig otroligt mycket. Gick ofta och lyssnade på Bengt när han medverkade på ABF Stockholm.

I slutet på 80-talet gick flyttlasset till Vilhelmina. Annelies dåvarande man längtade hem till sin bygd och hon följde med. Det var inte en ort där det drällde av lediga jobb.

– Jag fick tjänst som kommunsekreterare i grannkommunen Dorotea, åtta mil från vårt hem. Det jobbet innebar att som tjänsteman bereda sammanträden i kommunstyrelse och kommunfullmäktige.

Så dök det i alla fall upp ett lämpligt jobb – som personalchef i Vilhelmina kommun. Annelie hade den tjänsten i tio år, fram till 1998.

Ungefär samtidigt kom Annelie Nordström också in i den västerbottniska landstingspolitiken och anförtroddes uppdraget att vara ordförande i Södra Lapplands hälso- och sjukvårdsnämnd.

– Nytt då var att vi i nämnden skulle hålla koll på vad befolkningen egentligen tyckte om vården och allt annat landstinget hade hand om och vad man ville ha för slags förändringar. Vi satte i gång ett stort arbete med att prata med och lyssna på folk i bygderna. Vi åkte till exempel med bussarna och pratade med passagerare, vi satt i väntrummen och pratade med patienter, vi lyssnade på representanter för patientföreningar.

– Men inte alla våra förtroendevalda gillade det här, det var ju lite läskigt, så vi behövde lära oss hur man faktiskt borde prata med folk. Vi ordnade särskilda retorikkurser för att rusta oss för det här speciella uppdraget.

– Nämnden hade sitt kontor i sjukhuset i Lycksele. Jag såg till att det avvecklades, eftersom vi ju inte skulle sitta där och trycka utan vara ute och träffa människor.

Under 90-talet i Vilhelmina blev det dramatiskt för Annelie Nordström både i politiken och privat. Utöver den svåra bilolyckan som nära på kostade henne livet brann familjens hus ner till grunden. Åskan slog ned i kåken och antände den. Ingen förutom katten var hemma när det hände. Katten dog.

– Vi höll samtidigt på att bygga en Västerbottensgård, men den var inte klar så vi fick bo provisoriskt i en stuga hos svärföräldrarna.

I politiken kom ett skifte för Annelie när hon 1998 övertalades att efterträda kommunalrådet i Vilhelmina, KG Abrahamsson, som skulle bli riksdagsledamot. Men sejouren som kommunstyrelseordförande blev kort, bara två år.

– Jag hamnade i konflikt med styrelsen i arbetarekommunen – där KG Abrahamsson var fortsatt ordförande. Jag och tjänstemän i kommunen hade utarbetat förslag om att bilda ett förbund med grannkommunerna för att modernisera avfallshanteringen enligt nya lagkrav. Men AK- styrelsen hade en annan plan, nämligen att låta Umeå kommun ta hand om våra sopor. Jag sa att det skulle bli dyrare i långa loppet. Och jag fick rätt. Så fort vi skrivit på avtalet höjdes våra avgifter år efter år...

– Jag tog konsekvenserna och avgick. Min man och jag gick skilda vägar. Vi delade på vårdnaden av vår son, jag var med honom i Vilhelmina varannan vecka. Den andra veckan fanns jag i Stockholm, åter som funktionär på Kommunals förbundskontor.

2009 valdes Annelie Nordström till vice ordförande i Kommunalarbetareförbundet och året efter valdes hon till förbundsordförande.

– Kommunal hade i 20 års tid haft minskande medlemstal och jag såg som min främsta utmaning att bryta den negativa trenden. Och jag visste vad som behövde göras, vi förtroendevalda och funktionärer måste helt enkelt lämna våra kontor och ge oss ut för att träffa och prata med våra medlemmar, synas ute på arbetsplatserna. Jag bestämde mig för att en dag i veckan ha arbetsplatsbesök, åka runt i hela landet. Och när jag faktiskt kunde göra det så blev det ju svårare för våra lokala förtroendevalda att inte göra samma sak. Men alla var inte glada över att tvingas ut. Fast vi lyckades. Under mina sex år som ordförande bröt vi den nedåtgående spiralen och registrerade en nettoökning på 23.000 medlemmar. Det är jag stolt över!

Sedan gick det som det gick. Förbundets kassör och andra i ledningen, avslöjade Aftonbladet, hade levt ett utsvävande liv på förbundets bekostnad och ordförande Annelie hade inte lyckats få stopp på detta.

20 januari 2016 meddelade Annelie Nordström att hon skulle genomföra förändringar i vad hon betecknade som en osund organisationskultur. Och det skedde. Kassören avskedades. Samtidigt meddelade hon att hon inte skulle ställa upp till omval vid förbundets kongress på senvåren. Hon ansåg sig som ytterst ansvarig för det som hänt – även om hon inte själv varit inblandad i härvan – och såg det som praktiskt taget omöjligt att fortsätta att leda förbundet.

Hon avgick. Hade inget nytt jobb. Startade egna företaget Huldas Textil och Broderi där hon sålde sådant som hon broderat, bland annat kuddar. Några jobberbjudanden fick hon inte. Och det socialdemokratiska parti som hon varit medlem och aktiv i under 45 år sa inte ett knyst.

Jag sökte 113 jobb, fick komma på tre intervjuer. Du förstår nog hur det kändes...

– Besviken lämnade jag S i slutet av 2016. En person som många gånger försökt locka över mig till sitt parti var Feministiskt initiativs ordförande Gudrun Schyman. Jag gillar henne och det passade mig bra att då acceptera att kandidera till riksdagen för FI och att bli partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson. Men valet 2018 blev ingen framgång och när Gudrun hoppade av gjorde även jag det. Det nya ledarskapet i FI var alldeles för spretigt och splittrat, så jag såg inte att det hade någon vidare framtid.

Förra året återvände Annelie till Socialdemokraterna, nu som medlem i Norrmalm/Vasastans S-förening och förstås i Onsdagsklubben.

Under många år har Annelie Nordström varit med i och verkat för stödföreningen Arenas Vänner.

– Det är det ideella arbetet som har legat mig varmast om hjärtat. Att Arenagruppens grundare heter Håkan A. Bengtsson och precis som jag kommer från Halmstad har förstås haft viss betydelse.

Till slut fick Annelie Nordström faktiskt ett nytt jobb – som medlemsrådgivare i TCO-tillhöriga Vårdförbundet! Efter pensioneringen därifrån fortsätter hon än i dag att jobba på timmar med rådgivning via telefon, just nu från sommarvistet på Öland där hon annars ägnar tid och kraft åt trädgårdsarbete och fönsterrenovering.

Ove Andersson