17 år gammal började Bertil Stockhaus som arbetare på skofabrik innan det bar i väg mot en lång karriär inom arbetarrörelsen. I SSU-klubben var han redan kassör och storebror Lennart ordförande. Så småningom kom Bertil att bli föreståndare för förbundsskolan Bommersvik, vd i Folkets Hus riksorganisation och mycket annat innan han, som allra sista jobb före pensioneringen, anställdes som vd för Socialdemokraternas Hus AB på Sveavägen 68.

I dag bor Bertil Stockhaus och hustrun Berit i Hammarby sjöstad. Deras lägenhet på sjätte våningen i ett Riksbyggen-hus vetter med perfekt utsikt mot Hammarbybacken och från balkongen på andra sidan ser de ut över Sjöstadens takåsar och Söders höjder.

– När det var Word Cup-tävling i utförsåkning i Hammarbybacken satt vi och några inbjudna vänner som åskådare här vid fönstret. Men vi hade även en liten tv med direktsändning från backen. Först såg vi åkarna gå i mål live, sedan kom de över mållinjen i tv – med viss eftersläpning…

 – Pappa var maskinist på ett vattenkraftverk i Emån i pappersbruksorten Finsjö med 400 invånare ett par mil utanför Oskarshamn. Vi bodde i en tjänstebostad bara 50 meter från kraftstationen, mamma var hemmafru. Det var knapert ibland och en del av livets nödtorft fick tas på avbetalning. Ett typiskt arbetarhem.

När Bertil hunnit bli 13 gick flyttlasset till Nässjö där fadern fått nytt jobb inom Sydkraft. Tonåringen fann sig väl till rätta med att träna och tävla för Nässjö IF i både orientering och banlöpning – ”med viss framgång” som Bertil själv uttrycker det. Där vid sidan av löparbanan stod en dag en man, som frågade bröderna Stockhaus om de inte kunde tänka sig att gå med i SSU – vars klubb Norrboda varit vilande sedan dess ordförande Leif Palmgren flyttat till Jönköping för jobbet som ombudsman i SSU-distriktet.

Jodå, bröderna Stockhus gick med, SSU Norrboda återupplivades och fick snabbt god anslutning av nya medlemmar och bedrev en aktiv och populär verksamhet. På den tiden hade Nässjö tre SSU-klubbar, förutom Norrboda även en skolklubb, som leddes av Åke Gustavsson och där bland andra Majgull Axelsson var med, samt SSU Frihet.

– Viktig faktor att det gick så bra för oss att få in medlemmar var ju att vi lyckades få en källarlokal i stadsdelen där vi kunde samlas. Sådana lokaler var ungdomar inte särskilt bortskämda med.

Skapandet av samlingslokaler för inte minst föreningslivet kom att bli en central del i Bertil Stockhaus engagemang och yrkesgärning.

Efter grundskolan i Nässjö gick Bertil yrkesskolans ettåriga kontorist- och ekonomiutbildning.

– Men första jobbet kom på en skofabrik i stan, Bonwings, som tillverkade exklusiva dyra skor, handgjorda. Jag spikade träplugg i sulorna. Det blev bara tre månader där innan jag erbjöds jobb på den dåvarande lokala sjukkassan, som senare blev Försäkringskassan.

Även där blev tiden kort. Han lockades att på nytt ta över efter Leif Palmgren, som flyttat till nytt jobb i Malmö.

– Som ombudsman i SSU-distriktet hade man tjänstebil, en Volvo. Det var bara det att jag ännu inte fyllt 18. Så för att kunna besöka klubbarna runt om i länet var jag tvungen att ha distriktets kassör med som chaufför. Fast det gick ju bra det med. Men till hösten kunde jag ta körkortet.

– En riktigt stor upplevelse det året var när SSU-förbundet chartrade ett helt tåg för att ta 700 ungdomar till det internationella Wien-lägret. Vid tågets stopp i Nässjö klev över 90 SSU:are från vårt län på. Tåget körde ombord på färjan i Trelleborg för överfart till Sassnitz. Mitt i natten blev jag som distriktets delegationsledare plötsligt beordrad av SSU-ledningen att snabbt göra förteckning över vad var och en av deltagarna hade med sig för lösöre: kontanter, smycken, ringar. Det krävde östtyska myndigheterna för att vi skulle tillåtas färdas med tåget genom DDR.

– Problemet var att jag var så otroligt sjösjuk. Uppdraget underlättades ju inte precis av att alla SSU:arna tillåtits lämna sina kupéer och fanns överallt ombord på båten. Vilken pers!

– Det där Wien-äventyret var allra första gången som jag åkte utomlands. Men i SSU hade vi väldigt stort och aktivt engagemang i internationella frågor. Det var bojkott av apartheidens sydafrikanska vindruvor, vi stödde kampen mot diktaturerna i Spanien och Portugal och hade framgång med insamlingen till byggandet av skolor i Nyereres Tanganyika.

Bertil Stockhaus lyckades få sin värnpliktstjänstgöring uppskjuten med motiveringen att han behövdes i valrörelsen 1964. Men året efter ryckte han in på A6 i Jönköping för utbildning till koktrosschef och muckade som furir.

– Under det året deltog jag i de politiska ungdomsförbundens informationsträffar på länets två regementen i Eksjö och så på hemmaplan A6 i Jönköping. Vilken grej, att komma in i den stora samlingssalen på A6 där jag möttes av jubel från flera hundra. Jag var ju en av dem och fick ett gott övertag i debatten med de andra ungdomsförbundens företrädare. Jag minns att medan jag argumenterade för våra politiska ståndpunkter passade centerkillen på att försöka locka soldaterna in i CUF med att de arrangerade plöjningstävlingar…

I april 1966 ringde förbundssekreterare Bosse Toresson och erbjöd flytt till Stockholm och jobbet som ombudsman på Stockholms läns SSU-distrikt.

– Jag hade bara varit i Stockholm en enda gång innan dess. Så det var stort och okänd terräng. Men jag skaffade bil och på lediga helger, som inte var så många, åkte jag som orienterare runt till länets alla hörn för att lära mig hitta, inte bara på kartan, utan även i verkligheten.

SSU höll på den tiden till på länets många centrumtorg med att sälja lotter som snurrade runt i tombola med lockande varuvinster, som köptes in från Folkparkernas varuförmedling.

– Det gick mycket bra, SSU fick väldigt goda intäkter.

Men livet i Stockholm var inte alldeles enkelt.

– Att vi i dag har stora svårigheter att få en bostad vet ju alla. Men det var minsann inte ett dugg lättare i mitten av 60-talet. Jag fick sova i en medhavd tältsäng hemma hos Jörgen Torstensson. Men efter fyra månader ville hans fru flytta in och jag blev bostadslös. Till slut fick jag hyra andrahandslägenhet i Märsta.

Sedan blev det bostadspolitik för hela slanten. För tredje gången kom Bertil Stockhaus att efterträda Leif Palmgren, denna gång som ungdomskonsulent på Riksbyggens huvudkontor.

– Mitt i den mest intensiva miljonprogramsperioden fick jag en lärorik tid kring bostadsfrågan och då i synnerhet den bedrövliga situationen för ungdomar.

– Hösten 1968 arrangerade vi Ungdomens Bostadsriksdag, som fick stort medialt genomslag och främst då vårt krav på att regeringen skulle utreda ungdomens bostadssituation.

Och den utredningen blev av, först med Ingvar Carlsson som ordförande, efterträdd av Thage G Peterson när Carlsson blev statsråd. Jag satt med i utredningen. Det gjorde även bland andra Folkpartiets Birgit Friggebo och S-studenternas Ulf Dahlsten.

På Riksbyggen befordrades ungdomskonsulenten till ombudsman.

–  Det var en ganska formell och byråkratisk ordning på den tidens huvudkontor. Vi hade stämpelur och till exempel när någon upphöjdes, som jag då, till ombudsman kom det in en vaktmästare, som enligt regelverket ställde en stående lite finare bordslampa på mitt skrivbord, berättar Bertil Stockhaus.

I 70-talets början tillsatte Socialdemokratiska partistyrelsen en bostadspolitisk arbetsgrupp under ledning av civilminister Eric Holmqvist. Gruppen hade en bred sammansättning med företrädare för såväl de kopperativa bostadsföretagen, Hyresgäströrelsen som fackförbunden inom byggsektorn.

– Jag företrädde Riksbyggen och där fanns Ove Lundewall från HSB, Hyresgästernas Erik Svensson och Byggnads ordförande Knut Johansson. Vi hade väldigt livliga diskussioner och vi var inte alltid överens. Det krävdes ibland att partisekreteraren Sten Andersson kallades in – för att medla…

– Ordförande Holmqvist hade inte tid att vara med alla gånger, men löste det problemet genom att skicka in sin statssekreterare som sekreterare i arbetsgruppen. Tyckte vi var lite underligt, honom betraktade vi som högerman och mycket riktigt blev han så småningom moderatpolitiker.

– En stor fråga gällde hur införandet av bostadsbidrag skulle konstrueras. Vi i bostads- kooperationen tyckte att stödpengarna skulle tillfalla just bostadsföretagen, som i sin tur kunde ge stöd till boende. Men andra förespråkade att stödet skulle gå direkt till de behövande familjerna.

– En som starkt argumenterade emot oss i Riksbyggen och HSB var den då relativt oerfarna nya familjeministern Camilla Odhnoff. Och det var hon som vann! Regeringens linje och riksdagens beslut var att bostadsbidragen skulle gå direkt till familjerna.

– Det blev också en stor fight om bostadspolitiken på 1972 års partikongress, minns Bertil Stockhaus.

På 1972 års SSU-kongress valdes Bertil Stockhaus in i verkställande utskottet, ett uppdrag han behöll även sedan han 1974 utsågs till ny föreståndare på förbundsskolan Bommersvik där han efterträdde Åke Edin.

– Det var väl lite ifrågasatt att en VU-ledamot samtidigt kunde vara Bommerschef, men det funkade och jag klev av VU på nästkommande kongress. Jag och min dåvarande fru flyttade in i föreståndarvillan och efter skilsmässan kom så småningom Berit och där föddes vårt första barn, Anna-Karin. Vi var kvar där i sju år.

På den tiden upplevde arbetarrörelsen en utbildningsrevolution. Inte minst den nya arbetsmarknadslagstiftningen med MBL och nya arbetsmiljölagar krävde stora utbildningsinsatser, särskilt inom facket. Därför kom Bommersvik att blomstra som centrum för de nya utbildningarna. Så det blev så mycket mer än bara SSU-kurser.

– Bommersviksåren var de mest intressanta hittills i mitt liv, förklarar Bertil Stockhaus, som utöver alla dess konferenser och kurser hade glädjen att ha Tage och Aina Erlander som boende i Erlandervillan. Men också Erlanders efterträdare lockades dit.

– Dagen efter valförlusten 1976, på måndagen, ringde jag Olof Palme och erbjöd honom och hans familj att få disponera en lägenhet på Bommers. Han kom och tittade på det lilla huset redan nästa dag och blev förtjust. Så de flyttade in och kom att stanna där under de sex åren i opposition. Därefter blev det ju återflytt till Harpsund.

– När Olof Palme kom ut till Bommers på fredagskvällarna ville han veta vilka kurser som pågått och vilka som hade avslutningssamkväm på kvällen. Han brukade då ansluta till samkvämen, helst då till SSU:arnas. Och vilka härliga och livliga diskussioner det blev.

– I samband med det traditionsenliga midsommarfirandet på Bommers hade vi en fotbollsmatch mellan de yngre SSU:arna och de något äldre. En sådan match på en midsommarafton vanns av ungdomslaget. På midsommardagen vid tiotiden anlände Olof Palme direkt från ett besök i USA. Även om han var jetlaggad och behövde sömn kom han och frågade hur matchen hade gått. ”Ja, men då kommer jag till returmötet, 11.30, jag brukar ju stå i mål, så då gör jag det igen”.

– Halv tolv dök Olof upp i full mundering och ställde sig i målet och jag som domare blåste i gång matchen. Rätt som det var kom Lisbeth Palme springande, direkt ut på planen och ropade, inte åt Olof, utan åt mig som domare: ”Hur kunde du släppa in honom på plan, han behöver ju sova”. Men Olof envisades och stod kvar matchen ut. Har för mig att gamlingarna vann returen.

Det hölls inte bara kurser på Bommers. Partiledningen, partiexpeditionens folk och fackföreningsledningar fanns ofta där för överläggningar och förberedde kampanjer och inte minst tv:s partiledardebatter. Bommersvik var verkligen både tankesmedja och i politikens centrum under de här åren.

1981 återgick Bertil Stockhaus till Riksbyggen, nu som ombudsman på Stockholmskontoret, som byggde mycket i främst södra Storstockholm och Södertälje.

I december 1982 tog han över vd-posten i Folketshusföreningarnas Riksorganisation, FHR. Där efterträdde han Bengt Göransson, som Olof Palme tagit in i regeringen.

 – Under mina nio vd-år i Folkets Hus riksorganisation på 80-talet byggdes inte mindre än 100 nya Folkets hus runt om i landet. Vi hade redan 700, men en del föll ju ifrån, gick i konkurs eller gav upp när ekonomin inte längre gick att rädda. Ibland hade FH-föreningar blivit allt för beroende av kommunala bidrag och kunde inte klara sig när till exempel en ny borgerlig majoritet i kommunen drog in stödet.

– Vi hade en offensiv utveckling mycket tack vare införandet av ett nytt statligt stöd för byggande av samlingslokaler. Vi byggde nytt i Linköping, Umeå, Trollhättan, Uppsala och storstädernas förorter, till exempel i Rinkeby, Skarpnäck, Bagarmossen, Rosengård och Lindängen i Malmö och Hammarkullen och Lövgärdet i Göteborg.

Bertil Stockhaus engagerade sig helhjärtat för idén att utvidga samarbetet och till och med att slå samman FHR med Folkparkernas Centralorganisation.

– Men det var tufft, efter hand mobiliserades motstånd inom båda organisationerna och styrelserna sa till slut nej. Inte ens ett konstruktivt försök från Arebolagens vd Allan Arvidsson att samlokalisera de båda organisationerna i ett kontorshus i Stadshagen på Kungsholmen gick att genomföra. Då skulle de båda ändå sitta på varsitt våningsplan, men ha vissa gemensamma funktioner som vaktmästeri, reception och växel.

Långt efter att Bertil Stockhaus lämnat vd-posten i FHR kom i alla fall sammanslagningen, år 2000, och i dag huserar Riksorganisationen Folkets Hus & Parker i kontor vid Mariatorget på Södermalm och har ca 500 lokala Folkets hus- och Folkparksföreningar som medlemmar.

Efter FHR-åren hamnade Bertil Stockhaus som projektledare för ABF-LO Kulturforum, som syftade till att utvidga kulturlivet i fackföreningsrörelsen.

– Det var väl lite si eller så med intresset på en del håll. Men vi upplevde i alla fall att de kvinnodominerade fackförbunden var mer helhjärtat engagerade. Det är ju i hög grad kvinnorna som intresserar sig för och bär upp kulturlivet, konstaterar Bertil Stockhaus, som efter två år med det uppdraget fick ett telefonsamtal från Riksbyggens vice vd Ulf Karlsson:

”Vi vill att du ska bli chef för ett badhus i Södertälje.”

Riksbyggen hade projekterat byggandet av det stora kommunala badpalatset Sydpoolen i ”Kringelstan”. Tyvärr klarade inte kommunen att få huset att gå runt och konkursen var nära redan efter ett år. Då trädde Riksbyggen in, köpte anläggningen för en krona och tog över skulderna.

– Så jag hoppade på den vd-posten och blev kvar där i 13 år! Vi fick årligt kommunalt stöd för att ge alla kommunens barn möjlighet till gratis simskola. Vi anställde fem simskollärare och vi svarade för att skjutsa eleverna både till och från badhuset.

– Tyvärr har det visat sig att barn från så kallade utsatta områden i lägre utsträckning lärt sig simma, medan simkunnigheten hos barn från mer välbeställda områden låg på uppemot 95 procent. Ännu ett exempel på hur vi fortfarande har ojämlika livsvillkor. Men Södertälje fortsätter att ge denna gratis simundervisning, medan många andra kommuner tar betalt.

2007 hade Bertil Stockhaus tänkt att gå i pension. Då kom ännu ett vd-jobb i hans väg, nu som chef för Socialdemokraternas Hus AB på Sveavägen 68. Detta bolag hade tillskapats för att effektivisera nyttjandet av partihögkvarteret.

– Jag satte mig för att se till så att vi kunde samla så många som möjligt av arbetarrörelsens egna organisationer i samma hus och vi lyckades bland annat med bedriften att få de båda S-distrikten, Stad och Län, i Stockholm att flytta ihop och samordna verksamheter. Vi lyckades också få SSU-förbundets expedition att flytta in på 68:an. Det hade gått 40 år sedan SSU senast hyrt in sig hos moderpartiet.

Fem år senare gick Bertil Stockhaus till slut i pension, men fortsatte att ha ett par viktiga uppdrag. Han valdes 2010 som ordförande i Sjöstadsföreningen, som i dag har som medlemmar 56 bostadsrättsföreningar och fastighetsägare i Hammarby Sjöstad och som driver frågor för stadsdelen gentemot kommunen och myndigheter.

– Efter tio år lämnade jag det uppdraget, men är fortfarande aktiv som mötesansvarig i en annan förnämlig förening, nämligen Bastuligan, vars medlemmar är rörelsemänniskor med bakgrund i SSU. Vi träffas, har diskussioner och lyssnar på intressanta inbjudna föredragshållare. Nästa möte har vi på Bommersvik med ett 20-tal anmälda deltagare.

En hel del av Bertils tid ägnas åt barn och barnbarn.

– Vi brukar hyra in oss och träffas och umgås på Bommersvik – där jag även leder en och annan guidad tur för intresserade besökare.

Ove Andersson