Onsdagsprofilen: Carina Fredén

Journalist, ombudsman, pressekreterare, socialarbetare, lokalpolitiker … Carina Fredéns karriär har varit allt annat än spikrak. Men hon har haft modet och förmågan att byta bana när det har varit nödvändigt för både hennes egen och familjens skull. I dag ser hon det som sin viktigaste uppgift att vara mormor – så snart hon får umgås med barnbarnen igen.

Carina är uppväxt i Nacka, eller rättare sagt i Boo, som då var en egen kommun. Där bodde hon, på en gård nära Boo kyrka, tills hon tagit studenten 1966.

– Sen flyttade vi tillbaka drygt tio år senare, berättar hon. Då hade jag hittat Allan, vi hade fått Ami och jag jobbade på SKTF.

Tillsammans med maken Allan Larsson bor hon nu i Hammarby sjöstad.

Carinas pappa var egen företagare och arbetade som företagsekonom, och mamman arbetade som sekreterare hos honom.

– Jag växte upp i ett borgerligt hem. Pappa var liberal, och mor (hon var till hälften dansk och ville inte kallas mamma) lutade nog åt höger. Men hon ville absolut inte prata politik. Det var hennes erfarenhet att politiska diskussioner alltid ledde till bråk. Så hon försökte styra över samtalet till något annat.

– Men pappa ville gärna diskutera politik. Så när jag hade flyttat hemifrån och kom hem på helgerna hade han laddat upp, och då blev det debatt!

Hennes pappa krävde att hon ägnade ett halvår åt en handelsutbildning.

– Sedan minns jag hur jag sprang över Sveavägen och upp till Historicum på Drottninggatan. Där läste jag tre betyg i historia.

– Det var ljuvligt att få göra det jag ville! Det var verkligen bildande, gav perspektiv på tillvaron och på den nutid vi själva levde i.

Utbildningen kompletterades sedan med nationalekonomi och statskunskap.

– Då hade 1968 utbrutit, och jag vandrade runt på tillställningar i närheten av kårhuset, där vi drack vin och pratade om livet och socialismen.

Carinas intresse för socialism hade väckts några år tidigare.

– I gymnasiet var jag klasskamrat med Torbjörn Tännsjö, som sedan blev professor i teoretisk filosofi. Han var speciell och ville gärna dela med sig av marxistiskt tänkande. För mig var det något helt nytt. Jag lyssnade och kunde inte värja mig för logiken i hans resonemang.

Carina har starka minnen från kårhusockupationen 1968, även om hon inte var aktiv själv.

– Jag tyckte det var konstigt att vi studenter skulle ockupera vårt eget kårhus. Men jag var nyfiken och gick dit en kväll. Det var gapigt och bråkigt, och plötsligt spreds ett rykte om att Olof Palme skulle komma dit.

– Det gjorde han, som vi vet. Det var första gången jag var i samma rum som Palme, och han imponerade på mig.

Han hade suttit och jobbat på departementet och blivit nyfiken på vad som hände i kårhuset. Väl där möttes han av burop och hätsk stämning.

– Jag som var borgerligt uppfostrad tyckte att det var ohövligt att avbryta och bua, medan han argumenterade för UKAS och PUKAS. Det påverkade mig starkt att se hur han stod på sig, ungefär som Tännsjö i min gymnasieklass.

När Carina var 22 och hade en termin kvar på statskunskapen sökte hon ett vikariat på Dagens Nyheter och fick det.

– På DN förlängdes vikariatet en månad i taget, tills jag blev fast anställd.

Hon stannade till 1975, de sista tre åren som politisk reporter.

– Under de åren fick jag mer med Olof Palme att göra. Och om någon pratade in mig i socialdemokratin så var det han, särskilt under valrörelsen 1973.

– Men jag var ju politisk reporter på en borgerlig tidning, så jag fick inte låta det märkas var jag hörde hemma.

Att vara journalist på DN var enligt många så fint att de såg det som ett livstidsprojekt. För Carina var det en skrämmande tanke.

– Jag kunde inte tänka mig att stanna där resten av livet. Så jag sa upp mig. Då hade vi gift oss och ville bilda familj.

Hon började som utredare på Byggnads.

– Kassören Anders Larsson var emot att man skulle anställa ett fruntimmer, ”för det vet man ju hur det går”. Och han fick rätt, för jag blev snart gravid med Ami, som är född 1975.

– Det blev några goda år tills min älskade mor dog i cancer 1978. Pappa överlevde inte det utan tog sitt liv några månader senare. Jag gick i däck, och Allan fick ta hand om Ami.

Carina repade sig och jobbade ett par år på SKTF, innan Rolf Alsing rekryterade henne till StockholmsTidningen.

– Jag är så tacksam för att han vågade satsa på mig, trots att jag hade varit sjukskriven i flera perioder.

– Där gick det uppåt igen. Jag jobbade på den politiska redaktionen tillsammans med Inger Arenander och Monica Björklund, och vi hade så roligt. Jag hade inte skrattat så mycket på flera år. Jag blev ordförande i journalistklubben också.

1982 bevakade hon Socialdemokraternas valvaka och fick vara med när partiet kom tillbaka i regeringsställning efter sex borgerliga år.

Efter valsegern lämnade hon Stocken – och slapp vara med om konkursen – för att jobba som pressekreterare åt Anna-Greta Leijon på Arbetsmarknadsdepartementet.

Men det blev inte så långvarigt, för Carina blev gravid igen, inte bara en utan två gånger, och fick två flickor till med 20 månaders mellanrum. Att efter det fortsätta på departementet samtidigt som Allan var generaldirektör för AMS fungerade inte, så Carina bytte bana en gång till.

– Jag började på Socialhögskolan, samtidigt som jag hade börjat sniffa på kommunalpolitiken i Nacka och var intresserad av sociala frågor.

– Utbildningen på Sopis var en ren baggis efter allt jag hade sysslat med yrkesmässigt. Jag läste kurslitteraturen på bussen ut till Boo, innan jag hämtade ungarna.

I kommunen började hon som ledamot i en social distriktsnämnd, senare kommundelsnämnd, där hon snart fick ta över uppdraget som gruppledare. Samtidigt blev hon alltmer aktiv i det lokala partiarbetet.

– Jag trivdes med det, men i efterhand tycker jag att jag la ner för mycket tid på politiken, på bekostnad av tid med mina barn. Jag har en god relation till alla döttrarna, men jag ångrar att jag inte var mer med dem när de var små.

Hon fick jobb på Socialkontoret i Nacka men sökte sig snart därifrån.

– Allt jag hade gjort innan spelade ingen roll. Lönemässigt räknades jag bara som nyutexaminerad socionom.

I stället började hon på nystartade Arbetslivsfonden med att dela ut bidrag till företag för satsningar på arbetsmiljö och produktivitetsökning.

– Det var kul att vara ute på företagen, men det blev för mycket rutinjobb för att passa mig.

När Allan, som då var finansminister, blev utsatt för hot och hela familjen under en period fick leva med Säposkydd, blev det omöjligt att organisera vardagen med jobb och barnens aktiviteter, så Carina sa upp sig och började frilansa som journalist.

1994 blev hon valledare i EU-omröstningen, först för partiet och sedan för hela ja-sidan i Nacka.

– Borgarna tyckte att det var bra med en sosse som valledare, och jag lärde mig massor om hur borgerligheten arbetar och hur de skaffar resurser via företag.

1995 blev Allan generaldirektör i EU, och familjen flyttade till Bryssel (utom äldsta dottern som då var 20 och hade flyttat hemifrån).

För Carina fungerade det utmärkt att frilansa från Bryssel, i första hand med ett nyhetsbrev från Sveriges Kommuner och Landsting.

– Det var ett ensamt jobb och oändligt många handlingar att plöja igenom. Men det gav mig något att göra, och jag var hemma när ungarna kom från skolan. Första året trivdes jag bra, men fyra av fem år i Bryssel längtade jag hem.

Förändringarna hade tagit på krafterna, och Carina ville göra något helt annat.

– Jag tycker om att jobba praktiskt, så jag började på en snickarkurs.

När hon inte hade några barn hemma längre kunde hon ägna sig åt snickeri, frilansande och lokalt partiarbete, bland annat som nämndeman i tingsrätten och ledamot i stadsdelsnämnden på Norrmalm, dit de flyttat efter hemkomsten från Bryssel.

Goda vänner skulle flytta till Hammarby sjöstad och inspirerade flera vänner att flytta med. Carina och Allan nappade och trivs bra i det nya området.

Där har Allan engagerat sig i både lokala och globala klimatprojekt. Carina är aktiv i Södersossarna, Sjöstadens S-förening och inte minst Allmänna kvinnoklubben.

För åtta år sedan blev hon ordförande i den anrika klubben, som nästa år kan fira 130-årsjubileum, men då med en ny ordförande.

– Den klubben är unik och har alltid varit stor. Den måste inte bara överleva utan leva och vara aktiv. Vi har ansträngt oss för att värva yngre medlemmar och ordna intressanta diskussionskvällar. Vi har drivit lite egna valrörelser, och jag är särskilt stolt över våra PanterTanter. Men nu är det dags att lämna över.

– Men tidpunkten är egentligen fel, för partiaktivitet är viktigare än någonsin. Jag känner en djup fruktan för att demokratin som politisk styrelseform är i stor fara.

Carinas nya stora nya projekt är – eller var, tills Coronan satte käppar i hjulet – att följa de åtta barnbarnen och hjälpa deras föräldrar. Den äldsta är 12 år och den yngsta snart 2. De tre äldsta bor i Sydafrika, där Ami arbetar på svenska ambassaden. De övriga, fördelade på två familjer, bor i Stockholm, och Carina hade tagit på sig att hämta dem varsin dag i veckan.

– Det här är den roligaste tiden i mitt liv, säger hon. Men pandemin är en plåga! Jag lider av att inte få träffa barnen, och jag ser hur familjerna sliter med att få vardagen att gå ihop. Men nu kan vi i alla fall se fram emot vaccinet.

Medan de väntat på det har Carina och Allan köpt och renoverat ett hus på Ingarö. De äldsta delarna är från 1700-talet och huset i övrigt från 1800-talet.

– Vi är ganska klara nu och kan bo där. Det har varit roligt, jobbigt och dyrt, och vi är ganska trötta nu. Utan Coronan hade det aldrig blivit av.

Men hon har siktet inställt på ännu ett projekt. Hon vill köpa en hundvalp, till glädje både för henne själv och barnbarnen.

Eva Åhlström