Att få arbeta för jämställdhet och jämlikhet var det som fick Susanne Eberstein att bli politiker, och det är fortfarande hennes hjärtefrågor.

– Jag vill vara en röst för dem som inte kan föra sin egen talan, förklarar hon.

Det har varit hennes ledstjärna i alla år, både i politiken och i hennes yrke som jurist.

I de flesta presentationer av Susanne Eberstein beskrivs hon som ”jurist och politiker”. Men själv sätter hon politiken först.

– Jag är politiker, säger hon bestämt. Jag har ju suttit 25 år i riksdagen. Men det är klart att domarutbildningen har hjälpt mig i mitt politiska arbete.

Susanne är uppväxt på Lidingö med en ensamstående mamma.

– På den tiden fanns det industrier på Lidingö, både Aga och Margarinfabriken, och det var inte lika snobbigt som idag.

I hemmet pratades det aldrig politik, men att Susanne skulle studera ansågs självklart.

Under studieåren i Uppsala blev det desto mer politik.

– Det var åren kring 1968, då allt var politiskt. Många hamnade långt ut på vänsterkanten, men jag var lite mer försiktig, så jag landade i socialdemokratin.

Jämställdhet och jämlikhet var – och är fortfarande – hennes hjärtefrågor.

Som unga jurister tjänstgjorde Susanne och maken Hans en tid i Ludvika, och där blev hon ännu mer medveten om hur ojämlika villkoren kunde vara.

– Vi bodde i ett höghusområde, där vi såg hur fattigdomen präglade tillvaron för många människor. Det var en nyttig erfarenhet. Vi kunde välja att flytta därifrån, men för mig blev det en väckarklocka. Jag ville bli en talesperson för dem som inte kan föra sin egen talan. Det har jag burit med mig sedan – både i politiken och i domstolen.

 1973 flyttade Susanne och Hans till Sundsvall.

– Vi blev utflyttare, säger Susanne. Som en del av Gröna vågen. För två heltidsarbetande var det praktiskt att ha gångavstånd till domstolen, där vi jobbade.

I Sundsvall kom hon i kontakt med S-kvinnor, och det blev avgörande för hennes fortsatta bana.

– I kvinnoklubben träffade jag jämnåriga som ville driva frågor som var viktiga för unga kvinnor. Där var jag med och startade en av de första kvinnojourerna, och det ledde automatiskt in i politiken.

– Men när jag hörde av mig till partiet var det inte så lätt att bli medlem. ”Vi skickar en broschyr”, sa de.

Medlem blev hon i alla fall och fick snart politiska uppdrag i kommunen.

– Jag kom in i Socialnämnden och blev ordförande där – och upptäckte hur mycket man kan påverka som politiker. Vi hade ju ansvar för både barn- och äldreomsorg med sammanlagt över 1 000 anställda. Det var otroligt lärorikt – och så spännande att märka att man kan göra skillnad.

– Vi hade enormt hög standard i äldreomsorgen i Sundsvall, med fast anställd personal. Inte som i Stockholm, där man redan då ”tog in folk från gatan”. Här har privatiseringen förstört så mycket. Enda sättet att ta ut vinst är ju att dra ner på personal, och i Stockholm har man satt det i system.

 1994 blev ett segerval för Socialdemokraterna, som fick hela 130 ledamöter i riksdagen. En av dem var Susanne, som tog plats på Västernorrlandsbänken.

– Det var fantastiskt – och samtidigt obehagligt. Sverige höll ju på att gå i konkurs, och vi var tvungna att dra ner på allt, inklusive välfärden. Det var en tuff tid och en nyttig påminnelse om hur viktigt det är att betala och göra rätt för sig, både som enskilda personer och i stat och kommun.

Första perioden i riksdagen satt Susanne i Finansutskottet, nästa i Socialutskottet. Sedan har hon varit vice ordförande i Justitieutskottet, ordförande i Skatteutskottet och vice ordförande i EU-nämnden, innan hon 2010 valdes till förste vice talman. Sista perioden, innan hon lämnade riksdagen 2018, var hon tillbaka i Justitieutskottet och blev samtidigt ordförande för Riksbanksfullmäktige, ett uppdrag som hon fortfarande har.

 Susanne var i flera omgångar gruppledare i sina utskott, och det var en roll som hon tyckte om.

– Det var roligt att kunna hjälpa människor att växa. Det är ju en annan värld för den som är ny i riksdagen. Det är lätt att fara illa, särskilt för dem som är unga. Jag är glad att jag hade hunnit bli 46 år innan jag kom in i riksdagen. Det är lättare när man landat i livet med en stabil familjesituation och lite mer erfarenhet.

Hon tyckte också om kontakterna med partivännerna på hemmaplan, även om det var jobbigt att åka fram och tillbaka mellan Sundsvall och Stockholm varje vecka.

– Det är tuffare än man tror, men det var roligt att komma ut till S-föreningarna och redogöra för aktuella frågor och att ta med sig och driva frågor från kamrater som var engagerade i kommunpolitiken.

 Genom åren är det många viktiga frågor som hon har varit med och beslutat om, och hon har svårt att välja ut någon som har varit särskilt betydelsefull. Men hon minns bland annat arbetet med pensionsöverenskommelsen på 1990-talet.

– ATP var ju ett bra system, men det skulle räcka till för många, så utfallet blev ett annat än det var tänkt.

Åren som förste vice talman minns hon med glädje.

– Jag fick göra många resor till andra delar av världen och fick många fina kontakter.

 Riksdagsarbetet har förändrats i takt med att det blivit svårare att samla en majoritet och bilda regering.

– Som enskild ledamot har man mindre möjlighet att påverka idag, när regeringen måste förankra så mycket hos sina samarbetspartners.

– Tidigare var vi mycket mer ute på arbetsplatser och hade besök av folk som ville tala med oss. LO hade en annan roll, och vi var ofta ute tillsammans med LO. Det saknade jag i den senaste valrörelsen.

Hon tycker att partiet borde vara bättre på att förklara vad som inte är socialdemokratisk politik utan nödvändiga eftergifter för att få igenom regeringens förslag.

– Det har varit en lång resa för Sverige, konstaterar hon. Många verkar tro att Socialdemokraterna har nått sin slutstation nu, men så är det inte! Vi har mycket kvar att bevara och bevaka – och fortsätta att utveckla. Vi ska förstås vara öppna för nya tankar, men vi får inte kasta ut barnen med badvattnet.

Hon är bekymrad över att politiken tycks betyda mindre för dagens ungdomar än den gjorde när hon växte upp.

– Vi såg vad politiken betydde för att lyfta människor ur fattigdom. Idag har många unga dåligt grepp om historien, och ibland undrar jag om det är vårt fel som politiker.

 Susanne har lämnat riksdagen och flyttat till Stockholm, men engagemanget finns kvar, och hon har fortfarande flera tunga uppdrag. Förutom att hon är ordförande i Riksbanksfullmäktige är hon med i Polisens personalansvarsnämnd, Domarnämnden och Stiftelsen för Sveriges Radio och TV.

– Jag tycker om att ha något att göra, och det blir nog ett möte om dagen.

Idag är hon orolig för den tilltagande brottsligheten och den korruption som hon ser exempel på.

– Man kan köpa allt från alkoholtillstånd till uppehållstillstånd till medborgarskap. Det skulle behövas en bred utredning om antikorruption. Ett rättssäkert system kräver lojala tjänstemän.

Från polis och domstolar hör hon också allt oftare om människor som inte vågar vittna, av rädsla för repressalier.

– Det är också en slags korruption.

– I mina uppdrag ser jag baksidorna. Det har också blivit vanligare med försök till påtryckningar från andra länder, som vill Sverige illa. Det är riktigt obehagligt, och vi måste se till att hjälpa människor så att de inte råkar illa ut.

 Susanne och Hans har sex barnbarn, tre i Stockholm och tre i London. Som så många andra har de lidit av att pandemin hindrat dem från att resa.

– Det fattas en dimension när man inte kan träffas på riktigt. Men det kommer att lätta nu!

När vi träffas har Susanne fått sin första spruta och nyss återvänt från en efterlängtad resa till London.

– Men på Heathrow var det ödsligt, och det gällde att kunna visa intyg. Och efter Brexit finns det ingen genväg för EU-medborgare. Nu fick jag snällt stå i samma kö som amerikaner och japaner.

Besöken i England har också gett henne möjligheter att jämföra utvecklingen där och här hemma.

– England är ett klassamhälle, och där syns hålen i välfärden så tydligt. Där finns både de som är tio gånger rikare och de som är tio gånger fattigare än hos oss. Deras system med ”social housing” och bristen på barnomsorg är förödande för kvinnorna.

– Är det något jag lärt mig under min tid som politiker är det hur avgörande en utbyggd och väl fungerande barnomsorg är för jämställdheten.

Eva Åhlström

Som ordförande i Riksbanksfullmäktige har Susanne Eberstein sitt namn på de flesta av våra sedlar. – Lite speciellt, tycker hon, även om allt färre använder ”mina” sedlar.