Onsdagsprofilen Lars-Olov Pettersson

Gammal kämpe blev ny medlem

En snacksalig göteborgare. Så beskriver han sig själv, Lars-Olov Pettersson. Som 15-åring gick han till sjöss, och sedan dess har han i tur och ordning varit varvsarbetare, SSU-ombudsman, departementstjänsteman och fackförbundsombudsman. 

En stor del av sitt yrkesliv har han arbetat med försvarsfrågor och näringspolitik på alla nivåer och parallellt med det haft politiska uppdrag. Han har också hunnit ägna några år åt sitt stora hästintresse och tränat travhästar.

Lars-Olov Pettersson är alltså göteborgare, det hörs fortfarande trots att han bott i Stockholmstrakten sedan 1969.

– Jag är uppväxt i Majorna, säger han och berättar nostalgiskt om hamnen, Klippan, Gröna vallen och Sannaskolan, där han gick i åtta år.

– Första åren bodde vi fem personer i en etta men fick sedan en trerumslägenhet på 52 kvadratmeter i ett så kallat barnrikehus på Slottsskogsgatan. 

I området fanns 156 lägenheter och minst tre barn i varje.

– Vi var tre syskon – jag har en äldre syster och en yngre bror – men det fanns familjer med upp till tio barn. Så vi hade gott om lekkamrater.

– Vi träffades alltid utomhus, för ingen hade plats hemma för att ta med några kamrater in.

När Lars-Olov var nio år skildes föräldrarna och pappan försvann ur deras liv.

– Det var mamma som försörjde familjen. Hon var sömmerska och erkänt duktig. Med tiden gifte hon om sig och jag fick en underbar styvfar och två småsyskon.

Mamman kom från halländska Väröbacka, en plats som betytt mycket för Lars-Olov genom åren.

– Det var som Bullerbyn! För mig som var intresserad av djur var det fantastiskt att få komma dit på somrarna och till jul.

­ Men vi hade också mycket kontakt med farmor och farfar, som hade en stuga på Kronoholmarna i skärgården. De var med i den kommunistiska arbetarekommunen, som hyrde ut marken till medlemmar som själva fick bygga stugor där. Ön heter Sjumansholmen och är idag ett exklusivt område.

Lars-Olov gick två år i småskolan och sedan sex år i folkskolan, i en klass med 36 pojkar.

– Vi hade en bra lärare, magister Danvik. Han var ateist, republikan och satt i stadsfullmäktige för kommunisterna. Gud och kungar var inget för honom, och lektionerna i kristendom och historia bytte han med kollegor. 

Efter åttan ville han gå till sjöss, men för att få sjöfartsbok måste man ha fyllt 15, och det gjorde han inte förrän i november. Så efter skolavslutningen i juni fick han jobb på Fixfabriken, som tillverkade lås och beslag.

– Där försörjde jag mig i fem månader med att göra låsbleck. Nu är fabriken riven, och där han man i stället byggt nya, dyra bostäder.

Men så snart det var möjligt såg han till att få sin sjöfartsbok och mönstrade på tankbåten Madeleine för resor till bland annat Australien och Filippinerna och lämnade i Palermo på Sicilien efter ett år ombord.

– Det var ett risigt skepp, som författaren Ove Allansson har skrivit om i boken Sydvart. 

Det blev fler båtar och många turer mellan hamnar runt om i världen, innan Lars-Olov hoppade av sjömanslivet för att göra lumpen, även det till sjöss på långresefartyget Älvsnabben.

– Det var inte så många värnpliktiga som varit till sjöss, så det var väl därför jag hamnade där. Jag fick åka till värmen i Latinamerika, medan kompisarna frös här hemma. Men jag var kär i en flicka i Karlskrona, så jag hade hellre velat stanna hemma.

Efter lumpen fick han jobb som rörläggare på Eriksbergsvarvet i Göteborg och engagerade sig ganska direkt både fackligt och politiskt. Trots att farföräldrarna alltså var aktiva kommunister var det aldrig aktuellt för Lars-Olov att gå i deras fotspår. Han visste var han hörde hemma och gick med i SSU-klubben Haga-Annedal. 

På varvet var han med i styrelsen för verkstadsklubben, som då hade 3 500 medlemmar, och också i den socialdemokratiska fackklubben. I en del av de fackliga valen var det hård strid med kommunisterna.

I SSU avancerade han snabbt till ordförande i både klubben och distriktet.

– Därifrån rekryterade Bosse Ringholm mig 1969 till SSU-förbundet som facklig ombudsman.

Jag ville skryta lite om det. Så jag berättade för Sven Hulterström, som då var ombudsman för Socialdemokraterna i Göteborg, att jag hade blivit erbjuden jobb på SSU-förbundet. ”Bry dig inte om det”, sa han. Men jag hade ju redan tackat ja. 

– Så var det i gamla Göteborg. Deras fullmäktige var bäst och riksdagen snarast ett B-lag. Och den som flyttade längre bort än Sävedalen var en avfälling. Men Sven hade ju också varit på SSU-förbundet! Sedan blev han kommunikationsminister, och vi har haft kontakt genom åren.

SSU hade lokaler i partihögkvarteret på Sveavägen 68. Därifrån gick Lars-Olov ofta tvärs över gatan till ABF-huset.

– Där fanns Kulturcirkeln, där de visade konst. En gång visade de litografier från Albin Amelins hamnstadsserie. Jag kände igen mig och blev väldigt förtjust i en bild av stuvare. Den ville jag ha! Men den kostade 2 000 kronor. Med en månadslön på ca 2 500 var det väldigt mycket pengar, men jag lyckades få ett förskott och kunde köpa tavlan. Den har jag fortfarande hemma på väggen.

Från SSU-förbundet rekryterades Lars-Olov till försvarsdepartementet före valet 1973.

– På SSU hade jag, förutom att jag var facklig ombudsman, ansvar för försvarsfrågor. Jag hade varit med på Värnpliktsriksdagen flera gånger och hade kontakter inom både försvaret och departementet. 

– På den tiden fanns det bara tre politiska tjänster på varje departement – statsrådet, statssekreteraren och informationssekreteraren. Men Sven Andersson, som var försvarsminister, anställde mig som tjänsteman. Så jag blev departementssekreterare – med åttaårig folkskola!

När han började på departementets organisationsenhet fick Lars-Olov råd av statssekreteraren Anders Thunborg som med glimten i ögat förklarade: ”Du ska göra samma jobb som de andra tjänstemännen men snabbare och bättre!”

– Ett av mina första uppdrag var att sammanställa de många och långa remissvaren på en utredning om försvarets organisation i lägre regionala och lokala instanser. Det var tufft, men jag klarade det. Mer intressanta uppdrag var ett värnpliktsprogram och en proposition om ett nytt förmånssystem för värnpliktiga.

Strax efter anställningen blev Sven Andersson utrikesminister och efterträddes av Erik Holmqvist. 

1976 fick vi en borgerlig regering. De politiskt tillsatta på departementen fick en fallskärm på tre månadslöner. Men Lars-Olov, som då var informationssekreterare, hade en bottentjänst som opolitisk tjänsteman och hade kunnat stanna. Moderate försvarsministern Eric Krönmarks statssekreterare erbjöd honom att få jobba kvar med arbetsmiljöfrågor och samtidigt ha möjligheten till fallskärm om han inte trivdes med det.

– Men jag fick ett erbjudande av Statsanställdas förbund och valde att lämna departementet. När vi fick en socialdemokratisk regering igen 1982 blev jag erbjuden att komma tillbaka, men jag valde att stanna på SF. Och där blev jag kvar.

På SF fick han ägna sig mycket åt politiska frågor. 

– Ända sedan SSU-tiden hade jag ju jobbat med att påverka i viktiga samhällsfrågor, och många av mina generationskamrater fanns nu som kommunalråd, riksdagsledamöter, fackliga ledare och ministrar. De hade i sina roller stor inverkan på våra medlemmars jobb och var viktiga kontakter för mig.

SF var ett förbund för statsanställda inom Postverket, SJ, Televerket, Vägverket med flera statliga myndigheter med som mest 240 000 medlemmar. Men med bolagisering och privatisering inom allt fler områden blev det nödvändigt att kunna organisera även privatanställda. Som informationschef var han 1995 med om förbundets namnbyte till SEKO (Facket för Service och Kommunikation), som organiserar anställda inom branscherna Civil, Energi, Försvar, Post, Sjöfolk, Tele, Trafik. Vård, Väg och Ban. 

– På SF-tiden jobbade jag med näringspolitik så det blev mycket kontakter i riksdagen och kanslihuset. Jag var med om avregleringen inom många centrala områden. Övertron på marknadens förmåga att utveckla vår infrastruktur ledde bland annat till minskad effektivitet och sämre service.

– Vi gjorde vad vi kunde för att bromsa, men det är först nu som det börjar vända och även borgarna ser problemen när viktiga samhällsfunktioner inte fungerar.

Vid flytten till Stockholm bodde Lars-Olov först i Haninge och var parallellt med jobbet engagerad i arbetarekommunen. Han har också haft kommunala uppdrag och har varit med i landstinget där han jobbat framför allt med trafikfrågor. Det blev också några år i Waxholmsbolagets styrelse, Skärgårdsstiftelsen och Hamnstyrelsen i Stockholm efter flytten till Enskede.

När Lars-Olov fyllde 60 var det dags att gå i pension. Det var en regel utan undantag för ombudsmännen inom LO-förbunden. Det blev ändå några inhopp, bland annat i Fackligt valcentrum på Sveavägen.

Lars-Olovs livskamrat och fru Tina Heinsoo hade några år kvar att jobba, så han behövde något annat att ägna sig åt som pensionär medan hon var på jobbet. Han valde att tillbringa en stor del av tiden på gården i Halland och ta upp sitt stora intresse för hästar.      

– 1990 hade Tina och jag köpt en granngård till mormors och morfars ställe i Värö och restaurerat den. Det var vårt fritidsställe, men från 2004, när jag gick i pension, var jag mest där. 

På gården fanns också hästar, som Lars-Olov började träna.

– Jag har alltid varit engagerad i trav och hästar, men bara på hobbybasis. Jag skaffade amatörlicens och kunde vara med och tävla. Det var roligt, i alla fall under några år. 

2019 sålde de gården och har i stället skaffat sig en stuga i fritidsbyn Skärlinge på Södertörn, där dottern Lina och hennes familj är stuggrannar och de kan träffas ofta.

Medan Lars-Olov bodde långa perioder i Värö flyttades hans huvudmedlemskap i partiet till Varbergs arbetarekommun där han var aktiv, men han var samtidigt medlem i sin S-förening i Stockholm. 

– När jag sedan flyttade tillbaka mitt medlemskap från Hallandsdistriktet till Stockholms partidistrikt fick jag ett brev där jag hälsades välkommen som ny medlem och fick inbjudan till en kurs för nya medlemmar – efter att ha varit med sedan 1966!

– Där sluts cirkeln. Jag skrev en lång lista på alla uppdrag jag haft för partiet genom åren, från SSU och framåt, inklusive statliga utredningar och många år som första maj-talare runt om i landet. Den tänkte jag skicka som svar, men det gjorde jag inte. Nu är jag aktiv i Kärrtorps S-förening, i Onsdagsklubben och i Bastuligan, ett gäng som jag varit med i sedan SSU-tiden och som träffas regelbundet. Från början på Centralbadet men numera på Bommersvik och 68:an. Där har jag vänner som jag känt hela livet, och där snackas det politik!

Eva Åhlström