Ett stort forskningsprojekt precis i rätt tid blev starten på en omväxlande karriär för statsvetaren Bengt Owe Birgersson – som tjänsteman i riksdagens konstitutionsutskott, statssekreterare, personlig medarbetare till Ingvar Carlsson, chef för SABO, ansvarig för en rad viktiga utredningar – och samtidigt starkt engagemang i S-politik på lokal nivå.
Bengt Owe Birgersson och hans fru Barbro bor numera på Öland året runt. Där har de tidigare tillbringat många somrar, och som pensionärer valde de att sälja huset i Upplands Väsby och bli ölänningar.
– När jag var barn brukade mina föräldrar hyra ett hus på Öland på sommaren, och när vi var unga köpte jag och Barbro ett litet hus som vi själva byggde färdigt. Sedan bytte vi det mot en liten gård i utkanten av Borgholm, och det är där vi bor nu.
Det enda han saknar från Stockholm är riksdagsbiblioteket – och så kompisarna förstås.
– Vi åker till Stockholm ibland, när pandemin inte sätter stopp, men efter varje besök känns det rätt skönt att få åka hem igen. Borgholm är en fin kommun, och det är livskvalitet att kunna gå ut i skogen direkt från huset.
Bengt Owe räknar sig som stockholmare – och nu alltså ölänning – men han är född i Arboga och hann som barn bo några år i Örebro och Krylbo också, innan familjen landade i Sundbyberg.
Intresset för politik har han ärvt från fadern, som var fackligt aktiv i Postmannaförbundet.
– Det var självklart att jag också skulle bli socialdemokrat. Jag reflekterade aldrig över något annat.
Bengt Owes mamma drabbades av polio när han var liten. Hon blev förlamad från midjan och neråt och rullstolsbunden.
– Men tack vare en anpassad bil och bra hjälp från arbetsförmedlingen kunde hon få en tjänst som sekreterare på Siemens Elema, med allt mer med ansvarsfulla uppgifter. Jag måste säga att jag är imponerad av henne.
Att Bengt Owe skulle fortsätta studera efter folkskolan var viktigt för föräldrarna. Han tog först realen och sedan studenten – och kände att han ville läsa vidare.
– Jag ville bli historielärare, för jag var väldigt road av historia. Men för att få läsa historia på universitetet krävdes en kurs i latin, och det var jag inte beredd på. Så det fick bli statskunskap i stället. Och det var ju hur roligt som helst!
Han tog två betyg i statskunskap, innan han ryckte in i lumpen i Boden. Under tiden där pluggade han nationalekonomi på Hermods och var färdig fil kand när han återvände till Stockholm och funderade på att ”lissa” (ta licentiatexamen).
– Då hade jag världens tur! Precis då hade Riksbankens jubileumsfond bildats, och det fanns forskningspengar att söka. Jörgen Westerståhl, som var professor i statskunskap i Göteborg, tog initiativ till ett stort forskningsprojekt, Kommunalforskningsgruppen, i samarbete med sina kollegor i Lund, Stockholm, Uppsala och Umeå. Varje institution skulle ha två assistenter, och jag blev en av dem.
Assistenterna förväntades skriva avhandlingar inom ramen för projektet. För Bengt Owe handlade den om vad som händer med kommunal demokrati och kommunal service när man slår ihop kommuner.
– Sammanslagningarna då, på 60- och talen, var nödvändiga, framför allt för grundskolan. Men det får inte bli fler! Då blir avstånden för stora mellan väljare och valda.
– Det jag lärde mig under den här tiden har präglat mig för resten av livet. Det var världens lyft!
1973 fick Bengt Owe en tjänst som föredragande i riksdagens konstitutionsutskott – rekryterad av folkpartisten Björn Molin.
– Han var ordförande i en förening för yngre statsvetare och jag var vice ordförande, så vi kände varandra. Hilding Johansson, som var ordförande i KU, var lite fundersam, men det blev jättefint.
– På den tiden var arbetet i KU lite mindre uppmärksammat än nu, och vi hade inga offentliga utfrågningar. De flesta anmälningar som jag arbetade med handlade då om energifrågor och turerna kring kärnkraften, som Thorbjörn Fälldin hade det så besvärligt med.
Under åren med KU var Bengt Owe tjänstledig ett par gånger, först som sekreterare i en utredning om personval och sedan som expert och sekreterare i en demokratiutredning, som den borgerliga regeringen drog igång 1976.
– Det handlade om kommunal demokrati och landade i ett förslag om kommundelsnämnder, som jag nog vågar säga att jag känner mig som pappa till.
– Det hade funnits förslag tidigare om att låta folk ha synpunkter på de kommunala besluten. Men vi tyckte att de borde ha något att bestämma om och landade i ett förslag om att det skulle vara möjligt att inrätta lokala nämnder med beslutsrätt.
Riksdagen beslutade enligt förslaget, och många kommuner valde att inrätta kommundelsnämnder.
– Nu avskaffas de igen på många håll, men i stora kommuner fyller de verkligen en funktion.
Efter valet 1982 blev Bent Owe statssekreterare hos bostadsminister Hans Gustavsson.
– Jag hade jobbat lite åt honom när han var kommunminister tidigare och bland annat skrivit debattartiklar.
Efter sex år hos bostadsministern blev Bengt Owe personlig medarbetare till Ingvar Carlsson i ett par år.
– Jag efterträdde Odd Engström, som då blev budgetminister. Ingvar ville ha en person som bara fanns till hands och kunde ta hand om frågor som dök upp.
Som statsministerns medarbetare fick han bland annat medverka i diskussionerna med Investor inför starten av TV4.
– Jag var också rätt mycket ute och pratade om vår politik på partimöten runt om i landet.
Samtidigt var han ordförande i arbetarekommunen hemma i Upplands Väsby 1979-1991.
– Det var en period då vi styrde i kommunen och hade en ambitiös politik framför allt inom skolan och barnomsorgen.
– Tillsammans med Bostadsdepartementet arrangerade vi den första bostadsmässan Bo85, som sedan följdes av liknande mässor på andra orter.
1990 blev det regeringskris när Vänsterpartiet inte ville stödja ett krispaket, och Ingvar Carlsson avgick. Carl Bildt försökte bilda regering, men misslyckades, så Carlsson kom tillbaka.
– Åren hos Ingvar Carlsson var nog de mest spännande i mitt yrkesliv, tycker Bengt Owe. Han var en fantastisk chef, och det var roligt att vara med och följa vad som var på gång – och bra för en statsvetare.
Bengt Owe trodde då att han var färdig med bostadsfrågor.
– Men så ringde Mats Hulth och ville att jag skulle bli VD för Sabo, och jag bestämde mig för att satsa lite till.
Lite till blev 15 år i ledningen för Sabo. När han började hade vi fått en borgerlig regering, och det blev en rejäl uppförsbacke för den bostadspolitik han stod för.
– Borgarna drog ner radikalt på bostadssubventionerna så att produktionen av hyreslägenheter gick i botten i början av 1990-talet. Det blev också populärt bland mer besuttna hyresgäster att ombilda till bostadsrätt, vilket de borgerliga drev hårt.
Hela tiden bedrevs också en kampanj mot bruksvärdesystemet och för marknadshyror.
I efterhand tycker Bengt Owe ändå att han och hans medarbetare klarade försvaret bra av det som blev kvar av den sociala bostadspolitik som var unik i Sverige med allmännytta för alla i stället för socialbostäder som i andra länder.
– Men mot slutet kände vi oss ibland litet ensamma, Annika Billström som ordförande och jag som vd. Då kom också de privata fastighetsägarna på tanken att vår självkostnadsprincip i praktiken var statsstöd och därför otillåtet enligt EU-reglerna.
– Den frågan avgjordes först sedan jag lämnar organisationen. Lösningen som både Sabo och Hyresgäströrelsen gick med på för att undvika beslut i Bryssel har jag beskrivit som "att begå självmord av rädsla för döden". Jag tror att en socialdemokratisk regering hade tagit strid med kommissionen för att slå vakt om allmännyttan. Men det gjorde inte den borgerliga regering som tillträdde 2006.
.
Under åren på Sabo kunde Bengt Owe också åta sig andra uppdrag – som hade med hans tidigare erfarenheter att göra. Han var särskild utredare av att indela Sverige i större regioner, något som först nu håller på att genomföras fullt ut. Men landstingen i Västsverige nappade tidigt och gick samman i Västra Götalandsregionen.
Han gjorde också ytterligare en utredning om kommunal demokrati, medverkade som sakkunnig i en utredning om allmännyttan och hjälpte till att hitta en modell för finansiering av Botniabanan.
Lite senare fick han också leda Godstransportdelegationen som tog fram en strukturplan för var staten skulle göra satsningar på järnvägar och vägar, en utredning om att inte tillåta företag att köpa in sig i fjärrvärmenätet och slutligen en stor utredning om vilka hamnar som var så viktiga att staten skulle satsa på dem.
– Hamnutredningen höll jag på med även ett tag efter att jag gått i pension – och fick lämna den till Maud Olofsson. Men sen blev det inga mer uppdrag till en gammal s-märkt statssekreterare.
Bengt Owe påstår att han numera ”gör ingenting”, men han är fortfarande aktiv i sin arbetarekommun.
På Öland fanns inför förra valet förslag om att slå ihop kommunerna Borgholm och Mörbylånga, och frågan avgjordes i en folkomröstning.
– Då reagerade en gammal utredare av kommunal demokrati! Det bildades en grupp för och en emot, och jag blev ledare för gruppen som var emot sammanslagning. Vi vann överraskande med god marginal.
Bengt Owe har alltid tyckt om att skriva, och det fortsätter han med i sin blogg Röda reflexioner.
– Lite sysselsättningsterapi, säger han blygsamt. Det blir väl en åtta-tio inlägg i månaden, lite som en ledarsida.
Han och Barbro längtar som så många andra efter vaccineringen som ska göra det möjligt att umgås med barn och barnbarn igen. Deras dotter bor i Koblenz i Tyskland, och där har de tre barnbarn.
– Nu har vi inte setts sedan förra julen. Vi umgås per telefon förstås, men vi saknar att få träffa dem på riktigt.
Eva Åhlström