Måns Lönnroth är naturvetare och politiker. Den kombinationen har han använt genom hela sitt yrkesliv för att överbrygga klyftor mellan vetenskap och politik. Längs vägen har han skaffat sig ett unikt kontaktnät, som han använt inte minst i Onsdagsklubben för att arrangera spännande samtalsserier, där kunskap och erfarenheter från olika delar av samhället får mötas och brytas.
När man googlar på Måns Lönnroth presenteras han som miljöpolitiker. Själv beskriver han sig som naturvetare med politiskt engagemang.
– Jag har alltid arbetat i växelverkan mellan vetenskap och politik, förklarar han. Det har gått som en röd tråd genom allt jag har arbetat med.
Som ett exempel nämner han att han som landstings- politiker suttit i styrelsen för Karolinska sjukhuset och förklarat för professorerna hur politiken fungerar och för andra politiker vad vetenskapen betyder för politiken. Som ett annat exempel att han varit med i en internationell grupp som studerat kärnkraftsutvecklingen i världen och visat att samma teknik lett till olika utveckling beroende på politiken i respektive land.
– I regeringens AIDS-delegation 1985 insåg jag också hur beroende politiken var av hur vetenskapen utvecklades.
– Och senare, som politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen, hade jag som uppgift att göra miljövetenskapen begriplig för folk som inte kan naturvetenskap.
Vi återkommer till det.
Måns är född och uppväxt i Stockholm. Han bodde först i Gamla stan och sedan på Östermalm, gick på Östra Real och sedan på KTH, där han läste teknisk fysik.
– Jag var duktig i matematik på gymnasiet och tillhörde genomsnittet på KTH. Men sedan blev det för svårt med tillämpad matematik. Så i stället arbetade jag där i fyra år med undervisning och forskning.
Efter det var han några år på Riksrevisionsverket, RRV.
– Jag är intresserad av historia och politik, och på RRV lärde jag mig mycket om hur statsförvaltningen faktiskt fungerar.
De kunskaperna tog han med sig till Institutet för framtidsstudier, där han i mitten av 1970-talet arbetade tillsammans med Lars Ingelstam. Givetvis också där med att omsätta ny forskning i konkreta förslag för praktisk tillämpning.
– Det var också lärorikt. Och det var under den tiden blev jag fick mitt första politiska uppdrag som landstingsledamot.
Intresset för politik hade växt fram under skoltiden och började med utrikespolitiken.
– Det började i realskolan. Från den tiden minns jag spännande händelser som Catalinaaffären 1952, när fransmännen blev besegrade i Dien Bien Phu 1954 och Ungernrevolten 1956. Under 1960-talet blev jag intresserad av kommunalpolitiken, då jag såg hur stadens våldsamma trafikledsplaner skulle förstöra innerstan.
– Men det var på 1970-talet som jag blev politiskt intresserad på allvar.
Det var också då debatten om kärnkraftens framtid rasade. Ett par år före kärnkraftsomröstningen 1980 bidrog Måns med faktaunderlag i sin bok Sol eller uran. Att välja energiframtid.
1984 blev han ombedd av Kjell Larsson att komma till statsråds- beredningen som politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson som då var biträdande statsminister.
– Och när han sedan blev statsminister fortsatte jag med ansvar för miljöfrågor. Kjell Larsson sa att jag var den ende där som kunde naturvetenskap.
Efter valförlusten 1991 utsågs Måns till miljöråd vid svenska ambassaden i Bonn, med ansvar för kontakter i miljöfrågor med Tyskland, Tjeckoslovakien och Polen.
Erfarenheterna därifrån tog han med sig hem till Naturvårdsverket där han arbetade ett par år med Östeuropasamarbete. Det gjorde han till efter valet 1994, när Anna Lindh ringde och frågade om han ville bli statssekreterare hos henne på miljödepartementet. Det ville han.
– Vi jobbade bra ihop. Jag kunde miljöområdet och förstod tillräckligt mycket av politiken, och Anna visste mycket väl vad hon behövde veta. Miljöjournalister ville sätta henne på det hala, men hon klarade deras frågor.
– Men det är ett annat ansvar att leda den typen av arbete, så det tog lite tid att lära sig.
När Anna Lindh gick vidare till UD, stannade Måns kvar ett tag hos Kjell Larsson, som efterträdde Anna som miljöminister
– Kjell lärde sig snabbt, och miljöjournalisterna hade respekt för honom också.
Efter att han slutat som statssekreterare skrev Måns ett ABC för statssekreterare, som skulle vara generellt, oberoende av vilket eller vilka partier som hade regeringsmakten.
– 2006 blev jag inbjuden av de borgerliga statssekreterarna att berätta om det. Jag frågade dem som deltog vad de tyckte var det viktigaste som hänt under den senaste mandatperioden, 2002 - 2006.
– De kom med några olika förslag, men jag förklarade: ”Det var mordet på Anna Lindh. Annars hade ni inte suttit här.” De blev helt ställda, det fattade de inte.
Måns blev 2000 vd på Mistra, en stiftelse med uppgift att investera i strategisk forskning inom miljöområdet.
– En av löntagarfondsstiftelserna. Den skapades av Göran A Persson, som kom från Naturvårdsverket. Han underströk att det var viktigt att hålla på länge om man ville utveckla nya forskningsrön till användbar teknik.
– Vi investerade till exempel i forskning för att utveckla solceller och i vetenskapligt underlag för internationella förhandlingar om luftföroreningar och kemikalier. Allt handlade om att ta sig över dödsdalen mellan vetenskap och praktisk användning.
Måns berättar initierat om arbetet med att utveckla alternativ till miljöfarliga tungmetaller i båtbottenfärger.
På Mistra arbetade han i sex år, tills han gick i pension – eller ”slutade arbeta heltid”.
– Jag fortsatte med diverse konsultuppdrag, bland annat som ledamot i Volvos forskningsstiftelse, där vi tittar på hur trafikpolitiken drivs i storstäder.
– Där träffade jag Göran Johansson, känd som Göteborgs starke man. Han undrade: ”Hur gjorde Hjalmar Mehr när han skapade SL?” Göteborg och Malmö var 40 år senare med att få ordning på lokaltrafiken. Allt handlade om politiskt ledarskap för att skapa organisationer som är anpassade för hur trafiksystemens behov ska kunna jämkas samman med finansieringssystemens politik.
I den forskningsstiftelsen fick Måns än en gång ägna sig åt att skapa förståelse mellan tekniker och politiker.
– Jag omformulerade politiska frågor till tekniska/vetenskapliga och tvärtom. Det var intressant.
Sedan valet 2018 är Måns med i Stockholms stads skönhetsråd, som en av fyra politiker tillsammans med nio experter inom områden som arkitektur, naturvård och konst.
– Jag har varit intresserad av stadsbyggnad sedan 1960-talet. Så jag vet varför det ser ut som det gör och varför det fungerar som det gör.
Skönhetsrådet träffas varannan vecka och får granska och yttra sig om alla detaljplaner.
– Det är mycket intressant!
Men bryr sig politikerna om vad Skönhetsrådet säger?
– Ja, om det vi säger har ett bredare stöd. Men jag har inte systematiskt gått igenom hur våra yttranden tas emot.
I tio år har Måns varit studieansvarig i Onsdagsklubben. År efter år har han ordnat tankeväckande samtalsserier om demokratins och politikens utveckling med medverkande forskare och politiker från vitt skilda delar av sitt breda kontaktnät.
– Nästa alla tycker att det är roligt att ställa upp. Och det har blivit bra diskussioner. Det är en tillgång att lyssna på folk som har en annan bakgrund än man själv.
Nu har han avgått som studieledare och räknar med att ta det lite lugnare.
– Jag läser böcker, reser och umgås med min fru Magdalena och mina barn och barnbarn.
När vi träffas har han och Magdalena nyss kommit hem från sitt hus i en liten by Sydfrankrike, där han gärna vill tillbringa lite mer tid.
I dag består familjen av tre barn, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn.
– Magdalena hade en son när vi träffades, men han och hans barn är förstås lika mycket min familj.
Att Måns tar det lugnare betyder inte att han har slutat fundera över vår tids svåra frågor, och det skulle inte förvåna om han tar initiativ till ytterligare någon samtalsserie.
– Efter den senaste serien funderar jag mycket på demokratins framtid och på vad sociala medier betyder för demokratin. De sociala medierna ägs av tech-kapitalister som har enorm makt över annonsmarknaden.
– Det betyder för det första att tidigare livaktiga tidningar och andra medier urholkas, för det andra att algoritmerna förstärker bitterhet och utsatthet och för det tredje att sociala medier och AI är en livsfarlig kombination.
Hur den utvecklingen kan motverkas är frågor som Måns fortsätter att fundera över och som säkert på ett eller annat sätt kommer att finnas med i Onsdagsklubbens program framöver.
– Det är komplexa frågor, och vi behöver hitta motmedel.
Han berättar om en intervju med Henry Kissinger, som före sin 100-årsdag lyssnat på ett program om AI och ett dataprogram som spelade Go, ett spel som är svårare än schack, skickligare än mänskliga spelare.
– Kissinger drog slutsatsen att Upplysningens tanke – Vem säger vad? – håller på att försvinna. Det är riktigt oroväckande.
Eva Åhlström