Genom hela sin långa forskarkarriär har Lena Gonäs drivits av att ta reda på hur saker egentligen ser ut för att man ska kunna rätta till det som inte fungerar som det borde.
Efter många års forskning om arbetsliv och arbetsmarknad har hon nu grävt djupare både i hemorten Ältas historia och i ett spännande livsöde i den egna släkten.
Lena Gonäs är född i Ludvika och tillbringade sina tre första år i Grängesberg, där Gruvarbetareförbundet hade sitt kontor och hennes pappa var förbundssekreterare.
Han började som gruvarbetare men ville vidare och utbildade sig först på Brunnsvik och sedan på Socialinstitutet. Därifrån återvände han till Gruv ett tag innan han blev länsbostadsdirektör och flyttade med familjen till Falun.
– Så jag växte upp i Falun, förklarar Lena. Mamma kom från Stockholm, och hon och pappa träffades på Brunnsvik.
– Mamma blev chockad av den patriarkala miljön i Bergslagen. Hon kom från en helt annan värld och hade bland annat arbetat med Elise Ottesen Jensen i RFSU. Så man kan nog säga att jag fick politiken med modersmjölken.
Falun var då en mycket borgerlig kommun, präglad av militärer och tjänstemän.
– Där bodde disponenten för Stora Kopparbergs AB i en murom-gärdad villa. Och dit kom pappa och mamma med helt andra värderingar.
I Falun gick Lena i realskolan och gymnasiet på Högre Allmänna Läroverket.
– Där väcktes mitt engagemang för jämställdhet när jag upptäckte att det var högre antagningspoäng för flickor än för pojkar.
I läroverket var hon med och startade en SSU-klubb men var inte särskilt aktiv, för studierna tog överhanden.
Efter gymnasiet var det självklart både för Lena och hennes föräldrar att hon skulle fortsätta studera.
– Pappa tyckte att jag skulle satsa på ekonomisk geografi. Han var så intresserad av den ekonomiska kartan, att se hur människor påverkas av var de bor. Mamma tyckte att jag skulle bli barnläkare.
Lena valde att lyssna på sin far, flyttade till Uppsala och läste in en pol mag med kulturgeografi som huvudämne.
I Uppsala engagerade hon sig också i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, och där träffade hon blivande maken Roland Spånt 1964. De gifte sig 1968 och har hållit ihop sedan dess.
Efter examen fick hon jobb på Institutet för arbetsmarknadsfrågor, där Rudolf Meidner var föreståndare, och där började hennes långa forskarkarriär.
– Det var ett fristående institut för tillämpad forskning. Efter ett tag omvandlades och utvidgades det till Institutet för social forskning, där man inte bara studerade arbetsmarknaden utan också levnadsförhållanden. Det var forskning som satte spår.
Parallellt med arbetet blev Lena doktorand, knuten till Uppsala universitet, med Rudolf Meidner som handledare, tillsammans med Gunnar Arpi, som då var rektor för Handelshögskolan och sedan professor i kulturgeografi i Uppsala. 1974 disputerade hon med avhandlingen ”Företagsnedläggning och arbetsmarknadspolitik. En studie av sysselsättningskriserna vid Oskarshamns varv”. Den handlade framför allt om vart de tog vägen som förlorade jobben i samband med de olika kriserna vid varvet.
– Att skriva avhandlingen medan jag jobbade på Institutet för social forskning var stimulerande. Vi var många forskare där, och vi inspirerade varandra.
Rudolf Meidner och Gösta Rehn utvecklade den svenska modellen med solidarisk lönepolitik och arbetsmarknadspolitik i samband med att företag lades ner – i stället för att låta företag som inte kunde betala marknads- mässiga löner leva vidare. Lenas avhandling visar hur det kunde gå till.
Efter doktorsexamen blev Lena först knuten till Institutet för framtidsstudier, och projektet Arbetslivet i framtiden med Gösta Rehn i spetsen, och sedan till Arbetslivscentrum.
Jag drivs av nyfikenhet, av att ta reda på hur det är, och jag hade svårt att inordna mig i det akademiska systemet där poäng och betyg var viktigast. För mig var det viktigare att forska om arbetslivet. I det ligger så mycket – segregation, könsuppdelning, utbildningens effekt på arbetsmarknaden … Vi bär våra historier med oss.
– Det är därför jag trivs med arbetslivsinriktad forskning, för jag vill undersöka hur det verkligen ser ut. Men det var inte populärt på alla håll. Vi blev kritiserade för att vi var för praktikorienterade och blev utsatta för granskning av den akademiska världen.
Lena blev docent, vilket gav henne en akademisk kvalitetsstämpel, och Arbetslivscentrum slogs ihop med Institutet för arbetsmiljöforskning till nya Arbetslivsinstitutet – som lades ner av den borgerliga regeringen 2007.
– Då hade vi förstått ett tag att det inte kunde få fortsätta. Vi hade ju garanterade anslag för forskning om arbetslivet, samtidigt som vår forskning var akademiskt gångbar och vi var fria att söka ämnen och partners.
– Men vi fick kritik från alla möjliga håll. I den akademiska världen var man ju tvungen att slita med att söka pengar från olika forskningsfonder.
Innan dess hade Lena producerat en imponerande lång rad forskningsrapporter och böcker om svensk arbetsmarknad och den svenska modellen. I många av skrifterna analyserar hon olika aspekter av det könsuppdelade arbetslivet och hur kvinnorna missgynnas.
– Jämställdhet är som sagt en hjärtefråga. Det blev extra tydligt under daghemstiden, när jag var mycket engagerad i politiken i Nacka. Moderaterna gjorde en undersökning om behovet av barnomsorg, som fick mig att gå i taket. Man skulle svara på om det var bäst att ha barnen hemma eller på daghem ”om man kunde bortse från alla ekonomiska och sociala förhållanden”. Hur många kunde det? Snacka om vinklad undersökning!
Lena och Roland bodde först i Uppsala och flyttade 1972 till Älta, där de fortfarande bor – på en tomt som Lenas familj har ägt i drygt 100 år.
– Min mormor och morfar köpte den 1918. Innan dess var Älta en ren jordbruksbygd. Vi tog över tomten och byggde ett hus, som vi sedan har byggt om successivt – med bland annat bergvärme, nytt tak och växthus.
Parallellt med forskningen har hon också undervisat ända sedan åren som doktorand i Uppsala.
– Jag har också föreläst mycket på kurser utanför universitetet, och i Karlstad höll jag i en kurs om Sverige och Europa.
Hon har också varit engagerad i ett antal offentliga utredningar, bland annat den om den sociala dimensionen i EU-medlemskapet.
– Jag brydde mig mycket om hur ett EU-medlemskap skulle påverka de sociala förhållandena i Sverige och den svenska modellen. Så inför folkomröstningen var jag engagerad i Socialdemokrater mot EU.
– Men senare blev jag anlitad som expert åt EU-kommissionens grupp för jämställdhet.
2000 blev Lena professor i arbetsvetenskap vid universitetet i Karlstad, och där blev hon kvar tills hon gick i pension 2012 och blev professor emerita.
– Jag blev tillfrågad om att komma till Karlstad, förklarar hon. Arbetsvetenskap var annars ett ämne på de tekniska högskolorna, men här blev det ett samhällsvetenskapligt ämne.
Lena och Roland bodde kvar i Älta, och Lena veckopendlade till Karlstad. De tre barnen hade vuxit upp och klarade sig själva.
2013 blev Lena också senior researcher vid Karolinska Institutets avdelning för försäkringsmedicin.
– Jag är van att skaffa forskningsmedel och där har jag dragit in några miljoner till olika forskningsprojekt.
S-föreningen i Älta bildades 1921, och nu har Lena tillsammans med vännerna Eva Hall och Britta Högberg skrivit en bok om de 100 år som gått sedan dess.
– Den har precis lämnats till tryck, så nu ser vi fram emot att kunna sprida den.
Samtidigt som hon arbetat med boken om Älta har hon samlat material till en bok om sin morfars mamma, som var barnflicka hos August Strindberg och Siri von Essen och skrev dagbok om sina upplevelser i den allt annat än harmoniska familjen.
– Ältaboken skulle bli klar först, men det här ligger och jäser.
Förutom villan i Älta har Lena och Roland två andra hus att ta hand om, ett sommarhus vid havet på Fårö, dit de åker så ofta de kan, och en liten sportstuga vid sjön i Grängesberg.
– Men under senare år är det mest sonen Pelle som åkt dit för att fiska. Pelle
har två äldre systrar, Sara och Anna, och alla tre bor i Stockholmsområdet med sina familjer.– Vi har sju barnbarn, så ofta är hela vårt hus en lekstuga.
Eva Åhlström