Det är svårt att tro att Gunilla Skoglund fyller 89 om några månader. Hon är fortfarande lika engagerad i samhällsdebatten som när hon gick med i SSU för 65 år sedan, lika noga med att hålla sig i form som när hon tränade gymnastik i skolan och lika orädd för att tala om och stå för vad hon tycker.
– Jag var liten och tanig, men jag lärde mig tidigt att både ge och ta. Det har jag haft nytta av genom livet.
Gunilla är född i Södertälje och uppväxt på Hägerstensåsen i Stockholm.
– Där kom gatunamnen från finansvärlden, och vi bodde på Sedelvägen, men det var en vara som inte förekom i någon större mängd i vårt hushåll.
– Jag gick först i folkskola och sedan flickskola. Jag hade lätt för mig och fick goda skolbetyg, och jag var vig och tränade gymnastik.
Hon var också musikintresserad och hade fin sångröst, så under skolåren fick hon uppträda i Barnens brevlåda hos ”farbror Sven” inte mindre än tre gånger.
– Vi sjöng hemma också, mamma och jag, och på Hägerstensåsen gick vi runt och lussade för grannarna. Det var välkommet, för det fanns inte så många andra nöjen på den tiden.
Hon kommer från en arbetarfamilj, men intresset för politik fick hon inte med sig hemifrån.
– Särskilt mamma hade mer småborgerliga värderingar och ambitioner, så jag fick tidigt lära mig att hålla kniv och gaffel rätt.
Familjen flyttade runt en del, och ett tag bodde de – fem personer – i en etta på Rutger Fuchsgatan, med kallvatten i en ho i köket.
– Det var nog mer de stora skillnaderna, de orättvisa levnadsvillkoren, som fick mig att engagera mig. Jag visste tidigt att jag ville vara med och förändra.
– Men jag upplevde 1950-talet som en lycklig och fri tid efter krigsåren med ransonering och osäkerhet om framtiden.
1959 gick hon med i SSU och har varit aktiv i partiet sedan dess.
– I SSU träffade jag Gunnar – och många andra som fortfarande är mina vänner. Vi hade en lokal på Upplandsgatan, där vi träffades ofta och gärna.
Gunnar är äkta maken sedan drygt 60 år, bland annat känd som landstingsråd på 1980-talet och liksom Gunilla medlem i Onsdagsklubben.
Under skoltiden drömde Gunilla ett tag om att bli flygvärdinna.
– Men det handlade mest om att jag ville ut och resa. En god vän varnade mig och förklarade att det i första hand är ett servitrisjobb.
I stället gällde det att efter flickskolan hitta ett jobb för att kunna försörja sig själv.
Hon fick anställning på posten som telefonist, ”kopplerska”, och reagerade mot den patriarkala miljön och de byråkratiska titlarna.
– Men det fanns också mycket annat som engagerade på den tiden, rättvisefrågor både här hemma och ute i världen. Jag minns särskilt Algerietkrisen.
Gunilla fick tidigt politiska uppdrag. Hon blev nämndeman, först i tingsrätten, senare i hovrätten – och nu på 2000-talet i förvaltningsrätten.
– Och jag valdes in i Sociala distriktsnämnden i Vällingby, där vi bodde då, och i Tandvårdsnämnden.
Ända sedan dess har hon sökt förståelse för att tänderna är en del av kroppen och att tandvården därför borde vara en del av sjukvården, en fråga som PRO fortfarande driver.
– Jag blev också intresserad av kostfrågor. I Konsumentföreningen Stockholm, där jag blev distriktsordförande, skrev jag motioner med humoristisk blink om köttproduktion och vårt dagliga bröd.
1962 gifte hon sig med sin Gunnar, och de fick två barn.
Familjen har flyttat runt en del och bland annat bott i Gröndal, Ösmo och 15 år i Hässelby.
– Men jag trivdes inte i landsorten. Jag vill bo i staden, och nu bor vi på Söder.
Så småningom kunde Gunilla också komplettera sin utbildning, och 1974 tog hon socionomexamen.
Som nybliven socionom arbetade hon ett tag som kurator på Roslagstulls sjukhus.
– Min uppgift var att se till att patienterna fick det bistånd de behövde efter sin sjukdom. Jag har alltid varit intresserad av medicin, så jag fick också en hel del medicinsk kunskap som jag har haft nytta av senare i livet. Jag betraktas fortfarande som familjens doktor. Det är mig de kommer till när de vill ha råd om någon sjukdom eller skada.
Större delen av sitt yrkesliv har Gunilla sedan varit arbetsförmedlare på olika kontor i staden. Bäst trivdes hon på Af Kultur, där hon konfronterades med kulturarbetarnas vardag.
– Jag fick bland annat hjälpa ballerinor och andra konstnärer att omskola sig, så att de kunde försörja sig men samtidigt fortsätta med sin konst.
– Vi måste kämpa för att bevara och utveckla kulturens plats i våra liv. Eftersom jag har begåvats med sångröst, sjungit i kör och anser att musik är en oersättlig del i tillvaron – liksom konst och litteratur – har det präglat mitt liv.
Sista delen av yrkeslivet var Gunilla anställd på Länsarbetsnämnden, på Bygg- och planeringsenheten.
– Där fick jag uppleva byggkraschen 1995, då våra lådor med bygglovsansökningar tömdes på innehåll och samhället gick i stå.
Bostadsbyggandet är fortfarande en hjärtefråga för henne:
– Jag anser att man måste bygga bostäder med investeringsstöd. Alla måste ha någonstans att bo. Utan bostad blir man inte en civiliserad varelse. Det borde gå att få en bostad utan att behöva ta dyra lån.
En annan hjärtefråga är skolan och allas rätt till utbildning.
– Vi måste få bort den affärsdrivna skolan med glädjebetyg, obehöriga lärare, skraltig undervisning och provocerande föräldrar.
Trots att Gunilla både sjungit i kyrkokör och för några decennier sedan engagerade sig aktivt i debatten för kvinnliga präster är hon ateist och bestämd motståndare till allt vad religion heter.
– Jag tycker att det är dags att av-religionisera samhället. I årtusenden har människan i olika utvecklingsstadier hållits på plats av giriga maktsökare för att genom tillbedjan och dyrkan av inbillade fantasiväsen underkasta sig överklassens krav på maktfullkomlighet och på att få behålla sina privilegier.
– Man vill hänvisa underklassen till verkningslösa böner och tröst i stället för utbildning och kamp för att fördela jordens resurser på ett rättvist och demokratiskt sätt. I stället borde vi lyssna på kloka filosofer som Darwin, Bourdieu, Pikettty …
Hon nämner som avskräckande exempel mullorna i Iran och terroristerna i Hamas. I en lång debatt på sociala medier 2005 med en kvinna från Tro och solidaritet (Broderskapsrörelsen) tog hon också upp kristna ytterligheter av olika slag – scientologer, New Age, Knutby – men betonade samtidigt att hon inte anklagar alla kristna för att stå för sådana avarter.
– Vi har religionsfrihet i Sverige, och det är viktigt.
Gunilla menar att människor har det gudomliga inom sig med intelligens och skapande kraft, som kan – och bör – användas för att rädda jorden och mänskligheten. Det är människan själv som skapar framtiden, inget övernaturligt väsen. Vi ska lyssna på vetenskapen, frigöra oss från marknadsliberalismen och bygga en bättre värld tillsammans.
– Mitt valspråk är ”Festina lente” – Skynda långsamt. Jag inser att vi måste ta ett steg i taget, men det gäller att veta vart vi vill och vilken väg vi ska ta.
Gunilla har, efter många år som pensionär, kvar uppdraget i Förvaltningsrätten. Hon är också sedan länge god man och har fått välförtjänt uppskattning från Överförmyndarnämnden för sina insatser. Och hon fortsätter som sagt att delta i den politiska debatten, skriver gärna både insändare och debattartiklar.
Sedan 20 år bor hon med sin Gunnar i en hyresrätt i Barnängen på Söder i Stockholm, med utsikt över Vita bergen. Där har hon nyligen firat jul med en son och hans familj. Och där är hon förstås aktiv i Hyresgästföreningens lokalavdelning.
– Vi har en fin grannsamverkan. Den var extra värdefull när vi hade en explosion i området för några år sedan, ett kusligt utslag av gängkriminaliteten.
Hon fyller 89 i år och ser till att hålla sig i form för att orka vara aktiv.
– Fysisk träning ger energi både kroppsligt och mentalt, och Jag har satt ihop ett eget träningsprogram, som jag kan göra hemma. Eftersom Gunnar är sjuk, kan jag inte vara borta så mycket hemifrån.
Musiken har också alltid varit en viktig del av Gunillas liv.
– Jag lyssnar på musik varenda dag. Beethoven, Stravinsky, Lars-Erik Larsson, Sibelius …
Utan musiken skulle jag inte må så bra som jag gör.
Eva Åhlström