– De sociala frågorna och välfärden har varit viktigast för mig, säger Tore Lidbom. Och det är dem jag har varit med och drivit både i jobbet och i politiken.
Jobbet har han i flera decennier haft på LO, där han arbetat med allt från nya lagar för arbetsmarknaden till avtalsförsäkringar och statliga utredningar. Politiken, där han fortfarande är aktiv, utgår för det mesta från den lokala S-föreningen på Norrmalm.
Tore Lidbom är uppväxt i den lilla byn Flo i Långsele utanför Sollefteå men flyttade tidigt till Umeå, där hans syster redan bodde, för att söka jobb och börja försörja sig själv. I Umeå började han som springpojke på ett tryckeri.
– Då fanns en tidning där som hette Nordsvenska Dagbladet, förutom Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Jag minns fortfarande hur jag och springpojkarna från VK och VF cyklade till telegrafen på valnatten för att hämta valresultat från de olika valdistrikten. Alla siffror sattes sedan upp på anslag i tidningarnas skyltfönster.
Men han stannade inte länge på tryckeriet utan fick nytt jobb på Konsum. Inom kooperationen väcktes hans fackliga intresse, han engagerade sig i Handelsklubbens ungdomssektion och blev snart aktiv i avdelningen.
Det engagemanget gav honom möjlighet att bygga på sin utbildning.
– Efter fyra år i Umeå började jag på Brunnsviks folkhögskola 1966, berättar Tore. Där läste jag i tre år. Under tiden hade jag sommarjobb på Konsum i Västerbotten, men sedan hamnade jag här nere – först i Örebro och sedan i Stockholm.
Den som låg bakom flytten till Örebro var ingen mindre än Arbetsförmedlingens dåvarande chef Bertil Olsson.
– Han besökte Brunnsvik och letade efter personer som kunde vara lämpliga att rekrytera, och det var han som såg till att jag blev placerad på Arbetsförmedlingen i Örebro.
Med till Örebro följde också hans blivande fru Lisbeth, som han träffat på Brunnsvik.
Två år senare hade LO fått upp ögonen för den unge ångermanlänningen, och han blev ombudsman med LO-borgen vid Norra Bantorget som arbetsplats.
– Då var det stort och märkvärdigt att få jobb där. Det stod i DN att jag skulle börja på LO – under rubriken ”Lakej-nytt”. Det var ju då vänstergrupperna ropade slagord om ”Tage och Geijer Lyndons lakejer”.
– Och där blev jag kvar tills jag gick i pension, tillägger han och skrattar. Men jag har förstås inte jobbat med samma saker hela tiden. Det har växlat genom åren.
– Till en början var det mycket jobb med de nya lagarna som infördes under 1970-talet – framför allt MBL och LAS om medbestämmande och anställningstrygghet. Sedan blev det avtalsförsäkringar, arbetsmiljö, sociala frågor och välfärdsfrågor och mot slutet mycket förhandlingar med arbetsgivarna och en rad statliga utredningar.
De första åren blev det många och långa resor ut i landet, framför allt på veckosluten.
– Vi hade helgkurser fredag-lördag och ibland lördag-söndag för att de som var fackligt aktiva skulle få utbildning om allt det nya. Då fanns ingen förtroendemannalag, så de kunde inte få ledigt från jobbet för att gå på kurs.
Tore har varit med om tillkomsten av både de nya lagarna och utbyggnaden av avtalsförsäkringarna som bland annat ger viktiga tillskott till pensionen.
– Många gånger har jag också fått företräda LO i statliga utredningar. Det var parlamentariska utredningar, där även arbetsmarknadens parter var med, och där vi ibland kunde arbeta i flera år för att hitta de bästa lösningarna. Sådana utredningar ser vi inte längre. Nu ska allt gå så mycket fortare.
Några av de utredningar han medverkat i var den stora pensionsberedningen, Senior 2000 om äldrefrågor, en A-kasseutredning, en psykiatriutredning och en utredning om kriminalvården.
– Då var det självklart att parterna skulle vara med, men sedan ville arbetsgivarna dra sig ur, och då blev det svårare.
Tores politiska intresse väcktes tidigt genom arbetet i facket.
– De sociala frågorna och välfärden har varit viktigast för mig, och det är dem jag har varit med och drivit både i jobbet på LO och i politiken, och både lokalt och centralt.
De första åren efter flytten från Örebro bodde Tore och Lisbeth i Märsta, men nu bor de sedan många år i innerstan, där Tore hela tiden har varit aktiv i Norrmalms S-förening.
Förutom den riktigt lokala politiken i stadsdelsföreningen och kretsen har han varit engagerad i landstinget (nu regionen) och fortsatt driva sina hjärtefrågor där.
– Jag var landstingsledamot i 3 - 4 perioder och arbetade med sjukvårdsfrågor, och de sista åren satt jag i landstingspresidiet.
Efter pensionen har han blivit nämndeman i tingsrätten.
– Det är så intressant! Jag tycker att jag får bättre förståelse för rättsskipningen och varför det är så viktigt med tydlig bevisning innan man dömer någon.
Idag har Tore inga andra politiska uppdrag, men han deltar fortfarande aktivt i S-föreningen, inte minst under valrörelsen. Vi träffas ett par veckor före valdagen, och efter den intervjun ska han iväg och dela ut valmaterial utanför stadsbiblioteket.
– Jag är också aktiv i PRO och har varit med i styrelsen för Norrmalms PRO-förening, där min fru nu är ordförande. Och nu är jag med i styrelsen för PRO Kultur.
Kulturen är viktig för Tore. Tillsammans med Lisbeth går han ofta och gärna på bio, och nu har de också startat en bioklubb inom PRO Kultur.
– Jag bestämmer vilken film vi ska se, och sedan går vi och fikar och diskuterar den.
Han läser också mycket – ”allt utom science fiction”.
– Nu senast har jag läst Lena Anderssons Koryféerna och tycker att den var riktigt intressant. I sommar har jag annars snöat in på norrmannen Jörn Lier Horsts deckare. Han har varit utredare hos polisen, och det märks att han har kunskap om det han skriver om.
Han ser förstås också till att ha tid med barn och barnbarn – två 15-åringar och två 10-åringar.
– Nej, de är inte tvillingar utan kusiner. Våra båda döttrar fick barn samtidigt två gånger! Nu behöver vi förstås inte vara barnvakter så ofta, men barnen vill fortfarande gärna hänga hos oss, och de är alltid välkomna.
Familjen har ett sommarhus i Värmland, där Lisbeth har sina rötter.
– Jag har ingen släkt kvar i Ångermanland, så när vi skulle skaffa ett sommarhus blev det naturligare att välja Värmland, där hon har släktingar.
– Dit åker vi förstås gärna, men nu gäller det först att vinna valet. Vi måste fortsätta att slå vakt om välfärden!
Eva Åhlström