Han var försvunnen i de röda khmerernas Kampuchea. Ingen visste om han eller hans journalistkollegor Herman Lindqvist och Olle Tolgraven ens var vid liv. – Det var ju tufft, framförallt för min fru som inte heller hon fick några livstecken från oss där vi satt totalt isolerade på franska ambassaden i huvudstaden Phnom Penh.
Sven-Oskar Ruhmén berättar om sitt många gånger äventyrliga och farliga journalistliv runt om i världen, men också om dramatik på hemmaplan, både på insida och utsida i svensk politik. Det ska börjas i tid det som stort ska bli. Den sentensen passar synnerligen väl in på onsdagsklubbmedlemmen Sven-Oskar.
– Jag började arbeta för Arbetarbladet i Gävle som elvaåring. Det var mest sportnotiser och jag skrev för 6 öre raden det året jag började, 1947. Det höjdes så småningom till 8 öre… – Så man kan nog säga att jag började försörja mig redan på den tiden och att jag praktiskt taget växte upp på S-tidningens redaktion. Han var mer där än i skolan. Ändå skötte han studierna och fick bra betyg.
-Lärarna hade respekt för mig, men tyckte inte att ”tidningssvenska” var något vidare.
Efter studenten på Gävle läroverk bar det av till Uppsala för studier i statskunskap, sociologi och slaviska språk.
– Det sistnämnda skulle jag så småningom få glädje av på Aftonbladet. Inför Nikita Chrusjtjovs Sverigebesök 1964 skulle tidningens medarbetare Kerstin Bergström göra en större reportageresa i Sovjet. Men hon blev sjuk. Då kom tidningens redaktionschef Sigurd Glans ihåg att jag ju hade läst slaviska språk och rimligen kunde ta mig fram där borta på mina ryska språkkunskaper.
– Inte för att jag talade ryska, men kunde ändå läsa språket hjälpligt så det gick hyfsat bra att ta sig fram där borta, lättare att etablera kontakt med folk. Det var verkligen spännande sju veckor, som gav flera bra ”knäck” från det på den tiden rätt så okända Sovjet.
Aftonbladet försökte flera gånger värva den flitige och duktige Gävle-journalisten. Men han var ännu inte alls sugen på att lämna hemstaden och sin tidning där. Inte förrän det plötsligt började gå dåligt för Arbetarbladet.
– Det blev uppsägningar på redaktionen och även om jag då var fast anställd hörde jag till de varslade. Jag som var nygift och just fått egen lägenhet tyckte det var orättvist, så jag sa till chefredaktören Yngve Möller att jag ju hade jobbat tio år på tidningen och borde få stanna. Men han påpekade att jag inte varit fastanställd så länge och att av alla på redaktionen var nog jag den som trots allt skulle ha lättast att få ny anställning.
Yngve Möller hade rätt. Den unge Sven-Oskar Ruhmén var redan vid den tiden så pass känd och eftertraktad i branschen att han fick 60 olika jobberbjudanden!
– Jag behövde inte ens flytta från Gävle, tog erbjudandet att bli Aftonbladets riksredaktör i hemlänet och det var det jag var när Glans ringde och övertalade mig att med kort varsel göra resan till Sovjet. Tillbaka i Gävle dröjde det inte länge förrän Glans & co nere i huvudstaden gav sin riksredaktör återkommande erbjudanden om att flytta till Stockholm. Men Sven Oskar fortsatte att nobba.
Men så en dag ringde Sigurd Glans och sa: ”Okey att du inte vill flytta till Stockholm, men vad säger du om att bli Aftonbladets korrespondent i London?”
– Då sa jag ja tack på en gång. För det var 1966 och det vankades fotbolls-VM, som så klart lockade. Dessutom rådde ju Beatles-feber och det var intressant politiskt med Labours Harold Wilson som premiärminister.
– Till den VM-turneringen hade då Aftonbladet mig på plats och så skickade man dit sportchefen Nic Åslund. Trots att vi bara var två höll vi ställningarna mycket framgångsrikt i matchen mot värsta konkurrenten Expressen – som hade sju medarbetare på plats. Efter två intensiva år i London var det dags igen för hemmabasen att försöka få Ruhmén till Stockholm. Denna gång lyckades Sigurd Glans: – Nic Åslund skulle sluta på tidningen och då ville man att jag skulle bli sportchef. Så jag och familjen lämnade London och nu blev det till slut Stockholm i alla fall.
På den här tiden rådde fortfarande en cementerad doktrin att sportjournalister inte skulle blanda ihop idrott och politik. Men så hände det att Sveriges lag skulle möta apartheidregimen Rhodesias lag i tennisens Davis Cup, i Båstad.
– Då var det min övertygelse som sportchef på Aftonbladet att vi skulle fördöma och bojkotta rhodesierna.
– Mina kommentarer blev ju verkligen politiska och jag tyckte att det var dags att vi i tog ställning – även på sportsidorna. Men vilket liv det blev och kollegerna i andra tidningar såg inte med blida ögon på mitt ”tilltag”. R:et Eklöw på Dagens Nyheter gav mig epitetet ”Kravall-Oskar” med anspelning på att jag stöttade de protesterande i det som kom att kallas Båstad-kravallerna.
– Men vi sålde verkligen tidningar på det här engagemanget mot apartheid. Det känns i dag som att jag på Aftonbladet var 20 år före min tid när det gällde att analysera och kommentera idrottens roll i samhället. Sven-Oskar Ruhmén blev inte kvar så länge på Sporten,
1969 var det dags att flytta till New York på ännu ett korrejobb. Med familjen bar det av till landet som det här året skulle landa den första människan på månen och som hade en president, Richard Nixon, som hamnat i fejd med Sverige och Olof Palme om Vietnamkriget.
De diplomatiska förbindelserna kyldes ner, ambassadörer kallades hem och Sverige nyutnämnde sändebud, Sven-Oskars tidigare chef i Gävle, Yngve Möller, fick till sin besvikelse vackert avstå posteringen i Washington DC, men så småningom bli ambassadör i Oslo.
– Det var en stor glädje att få arbeta i USA, där hände hela tiden så mycket värt att rapportera hem om i Aftonbladet. Till exempel att vara på John F. Kennedy Space Center när Apollo 11 den 16 juli 1969 sköts upp med de tre astronauterna Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins ombord. Armstrong blev den första människan att beträda månen.
Ett par år senare flyttade familjen hem till villan i Ekerö, det var dags för äldsta dottern att börja i svensk skola. – Jag blev reportagechef på Aftonbladet, men eftersom de flesta reportrarna var självgående behövdes jag kanske inte så där jättemycket på den posten. Därför var det dags för ännu en utmaning, att bli tidningens världsreporter.
– 1975 skulle jag till Vietnam där kriget var på väg in i slutfasen. Träffade Expressens Herman Lindqvist på mellanlandning i Bangkok och han övertygade om att vi i väntan på chans att komma in i Vietnam skulle åka till Kambodja där de blodiga röd khmererna tagit makten.
Så här skrev Sven-Oskar Ruhmén i Arbetarbladet om den resan i en recension av Herman Lindqvists självbiografi ”Mitt allt”. ” Vi var två civila passagerare i Air Cambodge-planet. Vi såg hur planet lastades fullt med vapen och ammunition, cigaretter och whisky. Vi borde ju ha hoppat av när flygvärdinnan bar in fyra stora whisky på silverbricka till piloterna. Men planet lyfte, med vissa svårigheter. Det var ju så tunglastat. 45 minuter senare skulle vi landa. Vi sjönk som en sten mot landningsbanan. När vi sprang ut från planet och raketerna yrde omkring oss stod tusentals kambodjaner och slogs om platserna för att komma med tillbaka till Bangkok. Efter oss landade inga fler plan på Phnom Penhs flygplats.”
Herman Lindqvist, Expressen, Sven-Erik Sjöberg, DN, Olle Tolgraven, SVT, och Sven Oskar Ruhmén, Aftonbladet, instängda i röda khmerernas Phnom Penh 1975.
Bilden togs av New York Timesjournalisten Sydney Schanberg – med Ruhméns kamera.
Det blev en fasansfull lång och svår månad under vidriga förhållanden i Phnom Penh där Sven Oskar och andra journalister hela tiden fruktade för sina liv. Men av outgrundlig anledning skonades de. Väl befriad kunde Sven-Oscar ringa in sin rapport om vad som hänt, om hur de röda khmererna, i revolutionens namn, mördade mellan två och tre miljoner kambodjaner.
Sven-Oskar Ruhmén hann även med ett par år som Afrika-korrespondent med stationering i Nairobi. Det kom att handla mycket om apartheidstyret i Sydafrika, som han besökte flera gånger. Sedan, på 80-talet, började Sven-Oskar Ruhmen arbeta som politisk reporter.
– Jag följde Olof Palme i tre valrörelser för Aftonbladets räkning och sedan den fjärde, Palmes sista, som politisk chefredaktör på Arbetarbladet.
– Jag kom Palmes blivande försvarsminister Börje Andersson från Borlänge nära. Han hade förtroende för mig och gav mig nyheten om att han funderade på att avgå tämligen kort efter att han tillträtt en roll som han alls inte trivdes med.
– På en flygresa hem från ett ministerbesök på flottiljen i Ronneby satt vi bredvid varandra och Börje frågade: ”Hur länge tycker du att jag ska stanna?” – Några månader, sa jag. ”Tycker du det?”, sa han. Till slut avgick Börje Andersson och vem hade nyheten först – om inte Sven-Oskar Ruhmén.
Det blev också en tid som ledarskribent på Aftonbladet för den mångkunnige journalisten Ruhmén innan han 1983 tillträdde jobbet som politisk chefredaktör för Arbetarbladet. Cirkeln var på något sätt sluten, men han flyttade inte hem, utan pendlade från villan i Ekerö där han fortfarande bor tillsammans med hustru Birgitta.
Efter ett par år på barndomsstadens tidning där han en gång börjat som elvaårig radskrivare trädde han i industriministrarna Ivar Nordbergs och Thage G Petersons tjänst, som informationsansvarig under fyra år. Sedan blev det nio år som presschef i HSB. Sista posteringen innan Sven-Oskar Ruhmén gick över till att vara fri skribent hade han i statliga verket Nutek, numera Tillväxtverket.
Ove Andersson