Carl-Magnus Grenninger är en av många medlemmar i Onsdagsklubben med lång erfarenhet som S-politiker på olika nivåer, men en av mycket få med rötter i överklassen och utbildning på internatskola. Föräldrarnas liberala värderingar och ett helt yrkeslivinom fackföreningsrörelsen har lagt grunden till ett långt och aktivt engagemang i lokalpolitiken i Nacka.
Carl-Magnus är född i Stockholm, men efter fem år flyttade han med föräldrarna till Mexico City. Där bodde han tills han var elva.
Hans far var skräddarson, uppväxt i Gränna och hade arbetat sig upp tillatt bli Sveriges yngsta börsmäklare i företaget Bert Lilja & Co, som ägdes av företagsledaren och finansmannen Axel Wenner-Gren.
Där arbetade också Carl-Magnus mamma som telefonist.Därifrån blev fadern rekryterad som privatsekreterare till Wenner- Grenoch sedan stationerad i Mexico som VD för alla företag som Wenner-Gren ägde i den västra hemisfären – allt från gruvor till möbelfabrik. Han startade mjölkproduktion påkommersiell basis och var med och startade telefonbolaget i Mexico.
I Mexico gick Carl-Magnus i förskola innan han började i första klass. Undervisningen var på spanska ochengelska, men han minns inte att det var något problem.
– Jag bara hängde med och tyckte att det var roligt. Senare läste jag spanska i tredje och fjärde ring pågymnasiet och tog ”en etta med spets”, som det hette då, på universitetet. Så jag är fortfarande bra på spanska.
– Det fanns en stor svensk koloni i Mexico City, där vi umgicks.– Jag trivdes bra, och jag ser fortfarande Mexico som mitt andra hemland. I dag kan jag förstå invandrare somkänner sig kluvna mellan två kulturer och gärna vill ha båda.
Efter sex år rycktes Carl-Magnus för andra gången upp från en trygg vardag. Han fick flytta hem till Sverige för att fortsätta sin skolgång på Sigtunaskolan.
– Där gick jag i både realskolan och gymnasiet. Då var det bara pojkar som gick där. Förutom att många var barntill företagsledare var det många som kom från adelsfamiljer runt Mälaren, och där fanns också söner till mer välbeställda föräldrar.
– Jag kan inte minnas att jag vantrivdes, jag har alltid haft lätt för att anpassa mig. Men det är klart att jag längtade efter familjen, och jag var avundsjuk på dem som inte bodde på en skola utan hemma hos sina familjer.Det har nog präglat mig hela livet. Jag har alltid känt att jag måste ta ansvar för mig själv.Internatskola för lätt tankarna till Jan Guillous bok Ondskan och filmen med samma namn.
– Visst förekom det mobbing och pennalism även på min tid, men inte så allvarligt och jag var inte utsatt för den. Jag har alltid varit en försiktig person.
Skolan var noga med att eleverna höll kontakt med sina familjer, i synnerhet alla som var utlandssvenskar.– Vi var ju många i samma situation, och vi måste skriva brev till föräldrarna varje vecka.På somrarna fick han återvända till Mexico och umgås med familjen.
– Det var nödvändigt för att ”överleva”. Pappas jobb betalade både skolgången i Sigtuna och en resa varjesommar – och på gymnasiet också en resa varje jul. Det var naturligtvis en oerhörd förmån.
– Det bästa med att komma till Mexico var nog att där fick jag umgås med tjejer också, som jag träffade genom min syster.Att han skulle studera vidare efter gymnasiet visste han tidigt, men inte vad han ville ägna sig åt.
– I realskolan sa jag en gång att jag ville bli filosof, men i gymnasiet var jag osäker. Jag gick reallinjen men var inte så bra i matte, så jag valde nyspråklig gren – och läste spanska, franska, engelska och tyska – men också fysik och kemi, så jag tycker att jag blev rätt allmänbildad.Carl-Magnus tog studenten 1962, efter åtta år på Sigtunaskolan.
– Efter studenten upplevde jag en enorm frihet. Jag kom ut i samhället på ett sätt som jag inte hade gjort på åtta år. Det var fantastiskt!Han fick bo själv i föräldrarnas villa i Tureberg.
– Men jag hade min mormor som ägde en liten sybehörsaffär och en faster som var sjuksyster. De såg till mig, och jag var hos dem på skolloven.Den som tagit studenten med fina betyg på Sigtunaskolan förväntades söka till Handelshögskolan och helst också bli reservofficer.
– Men det passade inte mig. Jag ville läsa något som var både matnyttigt och kul och som inte ledde till det privata näringslivet. Så jag valde först statskunskap och sedan nationalekonomi och ekonomisk historia.
Tillsammans med proppen i juridik och proppen i företagsekonomi – och ett betyg i spanska – blev det en fil kand.
– Jag hade planer på att läsa sociologi, men då sa pappa: ”Det får du inga pengar på.”I det fallet fick pappa som han ville. Men han kunde inte hindra Carl- Magnus från att dras med i 68-rörelsen och bestämma sig för att han hörde hemma till vänster.
– Jag visste i och för sig tidigt att högern inte var något för mig. Mina föräldrar var politiskt liberala, uttalade antinazister, och min farfar hade suttit i stadsfullmäktige för Folkpartiet i Gränna.Till en början var han lite försiktig med att tala om för kamraterna att han var socialdemokrat.
– Men jag visste att jag ville arbeta för rättvisa, mot ojämlikhet. Och känslan för jämställdhet hade jag fått från min mamma, så den satt i ryggmärgen.
– Jag fick förstås höra av en kamrat att jag inte visste vad jag pratade om: ”Du vet inte vad det är att vara fattig.”. Det stämde att jag inte hade upplevt det själv, men jag hade sett tillräckligt i Mexico för att veta vad det kunde innebära.Under åren vid universitetet hade Carl-Magnus alltid sommarjobb, bland annat som ölutkörare och biljettförsäljare/spärrvakt hos SL.
Första ”riktiga” jobbet fick han som utredare på skolförvaltningen i Stockholm.
– Jag sökte mig medvetet inte till privat verksamhet utan till kommunal eller statlig. Jag var – och är fortfarande – skeptisk till verksamhet som bara går ut på att tjäna pengar. Det hade jag också sett nog av i Mexico.På skolförvaltningen började han tidigt arbeta fackligt i SKTF (som i dag heter Vision) och blev snart vice ordförande i denlokala föreningen. Och det kom att bestämma inriktningen för hans fortsatta yrkesliv.
– Jag tyckte att det var spännande att jobba fackligt, mot etablissemanget. Det kändes bra. Så jag sökte och fick jobbpå SKTF centralt, först som sekreterare och sedan som ombudsman.
– Jag har inte varit intresserad av löneförhandlingar, men jag har förhandlat om jämställdhet, arbetsmiljö och företagsdemokrati/ medbestämmande.
– Jag kan nog säga att det var på SKTF jag fick min politiska skolning. Det var en stark organisation, under ledning av Björn Rosengren. Den fackliga solidariteten var stark, och man tog hand om sina medlemmar.
Efter sex år på SKTF flyttade han till Försäkringstjänstemanna- förbundet (i dag Forena).
– Jag har alltid tyckt om att skriva. I skoltidningen skrev jag krönikor om vårt elevhem. Nu fick jag redan från början bidramed texter till tidningen Försäkringstjänstemannen (senare Försäkring och Finans), och när den dåvarande chefredaktörenslutade anmälde jag mitt intresse för att ta över.På den tidningen blev han kvar i 20 år, ända tills han gick i pension vid 67 års ålder.
– Jag reste mycket i landet och träffade lokala föreningar och klubbar från norr till söder. Så jag hade bra koll på vad somvar aktuellt för dem. Det var ett kul jobb.Redan på SKTF hade han träffat Åsa, som han sedan gifte sig med.
– Länge var vi bara kamrater, eftersom vi då levde i varsin relation. Men kärleken växte, och så småningom flyttade jag in hos henne på Södermannagatan i Stockholm.– 1989 flyttade vi till Nacka, till radhuset där vi fortfarande bor, med en dotter och en son från ett tidigare äktenskap. Yngsta dottern föddes sedan här i Nacka.
Där engagerade han sig snabbt i arbetarekommunen och väckte nytt liv i den lokala S-föreningen i Henriksdal (nu Västra Sicklaöns S- förening), där han varit ordförande i minst 15 år, troligen mer. Hans och Åsas trivsamma hem har varit, och är fortfarande, den självklara platsen för styrelsemöten, medlemsmöten, studiecirklar och andra samlingar.
– Jag tycker om att ha ”politisk salong” där man träffas och pratar politik.
Carl-Magnus har också varit med i arbetarekommunens styrelse och ordförande där i fem år.
I dag är han redaktör för den lokala partitidningen Nya Nacka, som kommer ut med fyra välmatade nummer om året, och han sitter med i arbetarekommunens valberedning.
Uppdragen i kommunpolitiken har också varit många. Han har suttit många år i både kommunfullmäktige ochkommunstyrelsen, och senast en period i fullmäktiges presidium fram till senaste valet.
– Det har varit borgerlig majoritet hela tiden, och det är frustrerande och lite tråkigt att man trots idogt arbete inte får igenom sina förslag. Men för mig har det varit viktigast att föra arbetarekommunen framåt och göra den till en öppen och välkomnande organisation.
– Jag har aldrig varit rädd för kritik eller för konflikter, och det tror jag är en styrka. Jag har själv en grundläggande kritisk inställning till det mesta, tack vare skolningen i facket.
I arbetarekommunen och fullmäktigegruppen har Carl-Magnus inte minst bidragit till att öka intresset för klimatoch miljö. Han tog tidigt fram ett miljöpolitiskt program för arbetarekommunen, och han har fortsatt med att skriva motioner och debattartiklar.
– Ja, klimat och miljö är vår viktigaste framtidsfråga. En annan hjärtefråga är demokrati, att ha rätt till självbestämmande och medbestämmande i arbetslivet och politiken.
– Sedan gammalt är jag också intresserad av utrikespolitik och har varit ordförande i Utrikespolitiska föreningen, som fanns i universitetsstäderna. Och nu är jag med i en studiecirkel om Latinamerika, anordnad av partidistriktet i Stockholm.
Tillsammans med Åsa lägger han ner rätt mycket tid på att umgås med barnen och de fyra barnbarnen.
– Sen läser jag mycket, helst bra skönlitteratur, men även facklitteratur. Just nu håller jag på med Kjell Westös Skymning 41. Jag är med i en bokcirkel med gamla kamrater från facket.
– Jag går också mycket på bio. Det intresset väcktes redan under skoltiden, när jag umgicks med en son till filmproducenten Olle Nordemar.
Men efter intervjun är det politiken som drar igen. Carl-Magnus ska förbereda ett medlemsmöte om denfortsatta utbyggnaden på Västra Sicklaön, som vanligt hemma i hans och Åsas vardagsrum.
Eva Åhlström