–  Det känns bra att ha så mycket kvaratt utforska, säger han.

Många väljer att som pensionärer flytta från Stockholm till en del av landet där de har sina rötter. Björn Jansson gjorde precis tvärtom.Efter 66 år i Visby har han flyttat till Stockholm– och stortrivs med sitt nya liv.

–  Det var inget svårt beslut att flytta. Min sambo ville bo närmare sina barn och barnbarn i Stockholm, och när jag hade avslutat mina uppdrag på Gotland var det enrolig utmaning att pröva något annat.

–  Men det är klart att jag alltid kommeratt identifieras som ”gotlänningen”.Dialekten avslöjar mig.

Den största skillnaden mellan Gotland och Stockholm är förstås att Gotland är isolerat på ett sätt som Stockholm aldrig blir.

–  När färjetrafiken ställs in blir det stopp i leveranser av livsmedel och allt annat. Det är sällan långvarigt, men då märks detatt man bor på en ö och är beroende av flyg eller båt. I Stockholm ärhela Sverige alltid tillgängligt med bil, buss eller tåg, och det är nära till alla slags aktiviteter.

–  Jag är sportintresserad, och nu kan jag lätt åka och titta på mina lag, åka till Norrköping och se en fotbollsmatch eller till Göteborg när Frölunda spelar hockey.

Gotlandslaget Visby Roma spelar i en lägre division, men när de kommer till Stockholmstrakten för en match serBjörn till att sitta på läktaren.

Han är positivt överraskad över att Storstockholm har så många grönområden, naturreservat och vandringsleder.

–  Här finns så mycket utrymme för naturupplevelser, och jag har mycket kvar att upptäcka.

Björns pappa var faktiskt stockholmare men flyttade till Gotland på 1920-talet för att arbeta inom försvaret somcivilanställd. Hans mamma var gotländska och arbetade som sömmerska, också hon inom försvaret.

Björn har en syster och en bror, som båda är mycket äldre än han.

–  Jag är sladdis, säger han. 17 år yngre än min bror och 15 år yngre än min syster. Och jag var bara tre och ett halvt år när min pappa dog.

Men han har ändå gått i sin fars fotspår.

–  Pappa var fackligt och politiskt aktiv. Han satt bland annat i stadsfullmäktige för Socialdemokraterna. Så jag har växt upp i ett socialdemokratiskt hem. Mamma pratade mycket om Socialdemokraterna och hur bra de var. Så jagär fostrad i den andan. Men hon hade inte tid att vara politiskt aktiv. Hon var ju yrkesarbetande samtidigt som hon blev ensam om att ta hand om mig.

Värderingarna från hemmet förde honom in i politiken, först till SSU där han snabbt avancerade till ordförande i distriktet.

Han utbildade sig till sjukvårdsbiträde men blev inte kvar bland patienterna särskilt länge, eftersom hanengagerade sig fackligt och snart arbetade heltid som förtroendevald. På 1980-talet var han ordförande för Kommunal på Gotland och invald i kommunfullmäktige.

–  Men från 1990 har jag enbart haft en politisk karriär. Annars hade jag som både kommunalare och politikerkunnat hamna på dubbla stolar i en del beslut. Så jag måste välja och bestämde mig för att satsa på politiken.

Efter valet 1994 blev han heltidspolitiker i regionen – eller Gotlands kommun som numera är samma sak.

–  Från 1971 fick kommunen och landstinget en gemensam organisation, förklarar Björn. 1988 blev detregion på försök, och från 2010 är kommunen och regionen formellt sammanslagna. Och jag har varit med på hela den resan.

Som politiker vill han vara generalist, ”en som kan lite om mycket”, och försöker se frågor i ett större sammanhang.

–  Jag är inte nörd inom något speciellt område, men det är klart att de sociala frågorna ligger mig varmt om hjärtat. Äldreomsorg, individomsorg och en del sjukvårdsfrågor har alltid engagerat mig.

De sista tre åren, 2015 - 2017, innan han gick i pension, var han ordförande i regionstyrelsen. Under den perioden var det flera stora frågor som upptog hans tid – försvaret, Nordstream med pipelines till Tyskland, vattenproblemen och färjetrafiken.

–  Tillgången till vatten är en ödesfråga. Cementas och Nordkalks kalkbrott medför vattenläckage, och det ärett ständigt problem. Om vi inte har vatten, kan vi inte bygga ut och bli fler bofasta.

Färjetrafiken är en annan överlevnadsfråga, inte minst för det lokala näringslivet. Den kräver ständigt nyaförhandlingar om turtäthet och subventioner.

Att försvaret i början av 2000-talet lade ner en stor del av sin verksamhet på Gotland gjorde inte Björn särskilt bekymrad.

–  Då trodde vi ju att vi var på väg mot en fredligare värld, men vi hade inte räknat med Putin, även omrysskräcken alltid har funnits. Så visst har gotlänningarna alltid anledning att vara oroliga.

Nu är försvaret på väg tillbaka till Gotland, men Björn konstaterar att ön och Visby inte lidit så mycket av nedläggningen.

–  När KA 3 i Fårösund lades ner försvann en del arbetstillfällen, men det kom nya.

Och när A7 och P18 lades ner i Visby kunde deras områden köpas av kommunen och användas för bostäder. Det var positivt för Gotland.

Nu när P18 byggs upp igen blir det inte på samma plats utan i Tofta, lite längre söderut.

–  Under större delen av min tid på ön har antalet bofasta legat runt 55 000

–  58 000, men de senaste fem åren har det ökat, och nu är siffran uppe i 61 000. Till det kommer ca 6 000fastlänningar som har hus på ön och är där flera gånger om året, inte bara på sommaren. Det märks bland annat på att livsmedelshandeln ökar.

Själv har gotlänningen Björn valt att efter flytten inte ha kvar något hus på ön.

–  Jag vill inte vara bunden. Men jag har två bonusdöttrar, som har växt upp med mig, och fyra bonusbarnbarn som bor på Gotland. Så vi är där lite då och då, min sambo Catharina och jag.

Nu när han inte längre är bunden vill han gärna ut och resa och se lite mer av världen tillsammans med Catharina.

–  Före pandemin gjorde vi en världsarvsresa i norra Italien och åkte Hurtigrutten. Det var fint! Vi ville göra flerutlandsresor, men det satte pandemin stopp för. Så nu känner vi ett sug efter att ge oss ut igen.

Ett annat stort intresse är musik.

–  Jag lyssnar fortfarande gärna på Rolling Stones och annan 60- talsmusik.

Sedan Björn flyttade till Stockholm har han varit revisor i Stockholmsregionen. Det uppdraget lämnade han vidårsskiftet för att i stället bli revisor i Stockholms stad tillsammans med Bosse Ringholm.

–  Det är intressant att se politiken från andra hållet.

Han bor i Gröndal och är medlem, och sedan en tid också kassör, i Gröndal-Liljeholmens S-förening.

–   Jag har förstås också deltagit i valrörelserna både 2018 och 2022, men bara som fotsoldat. Det känns som en lagom nivå. Jag vill hinna göra annat också och tycker om att kunna styra min tid på ett annat sätt än tidigare.

Ytterligare ett uppdrag har han i alla fall tackat ja till. Han är med i styrelsen för sin bostadsrättsförening.

–  Vi socialdemokrater är ju utbildade i styrelsearbete, så det känns bra att kunna bidra.

Björn och Catharina bor i Ekensberg vid Vinterviken.

–  Det är som att bo på landet, fast det är så centralt. Tät busstrafik in till stan och samtidigt lätt att ta en tur med den egna båten.

–  Det är härligt att få vidga vyerna. Vi har skaffat Naturkartan och tar hjälp av den för att lära känna nyavandringsområden. Och det känns bra att vi har så mycket kvar att utforska.

Eva Åhlström