Onsdagsprofilen Ann-Christin Nykvist

Ett helt yrkesliv i samhällets tjänst

Ann-Christin Nykvist har arbetat inom offentlig sektor i hela sitt yrkesliv, mest som tjänsteman men i ett par omgångar som politiker på högsta nivå. 
Hon har också haft en rad uppdrag inom kulturområdet – och fortsätter att ha det även som pensionär.

– Jag tycker om att arbeta, konstaterar hon. 
Men hon ser också till att ha tid att själv ta del av kulturen i Stockholm.

 Ann-Christin Nykvist är stockholmare i fjärde generationen, ”uppväxt i Bengt Göransson-land”. Hon har bott i Älvsjö, Skärholmen, Högdalen och Örby.

– Men när min man gick bort flyttade jag in till Söder. Nu bor jag vid Anna Lindhs park, och det tycker jag passar bra.

Referenserna till socialdemokratiska föregångare är självklara för Ann-Christin. Hon är uppväxt med i en familj med starkt socialt och socialdemokratiskt engagemang.
– Min pappa växte upp i ett fosterhem. Han hade det bra där men kände sig alltid lite otrygg. Han var ju beroende av att samhället betalade för att han skulle få vara kvar hos fosterföräldrarna.
I Älvsjö var Bengt Göranssons far och farbror förebilder för Ann-Christins far, och när hon själv växte upp var inte bara arbetarrörelsen utan också nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen aktiva där. Hon minns många möten i Godtemplargården, där Bengt ofta fanns på plats.

– Där fanns en tilltro till att samhället skulle fortsätta utvecklas och att alla skulle få det bättre.

 Hon började skolan i Älvsjö och fortsatte i enhetsskolan, en föregångare till dagens grundskola, i Långbrodal.

– Sedan kom jag in på gymnasiet, i Brännkyrka läroverk, och tog studenten som den första i min familj. Pappa hade fått gå i yrkesskola och fick vara nöjd med det. 

– Men för mig var det bara att fortsätta efter gymnasiet. Jag måste ju ta vara på de möjligheter som samhället hade skapat.

Efter studenten visste hon inte vad hon ville bli – bara att hon ville fortsätta studera.

– Jag sökte till både Handelshögskolan och Karolinska institutet – och kom in på båda. Så en höst gick jag parallellt på båda utbildningarna. Men sedan bestämde jag mig för att fortsätta på Handelshögskolan och bli civilekonom, och det har jag aldrig ångrat.

 Det var en utbildning som hon har haft nytta av i hela sitt yrkesliv.

– Jag har jobbat i offentlig sektor, åt staten, i alla år. Och det har passat mig bra.

Den första av många statliga anställningar fick hon i Försvarets rationaliseringsinstitut, en militär motsvarighet till Statskontoret. Där arbetade hon i några år med utveckling av det civila försvaret.

– Efter det har jag jobbat i statsförvaltningen, som tjänsteman i handelsdepartementet, industridepartementet, finansdepartementet, civildepartementet och näringsdepartementet, innan jag 1994 blev statssekreterare.

– Det hade jag aldrig tänkt mig! Jag såg mig som tjänsteman, även om jag som sagt var uppväxt inom socialdemokratin. Men Marita Ulvskog hade sett mig och ville att jag skulle jobba som statssekreterare hos henne i civildepartementet.

Och när regeringen ombildades1996 fick Ann-Christin följa med Marita till kulturdepartementet och bli statssekreterare där.
– Jag hade ingen bakgrund inom kulturområdet, men vi jobbade bra ihop, och jag är glad att jag fick följa med – och har haft så mycket glädje senare av mina kontakter från den tiden. 
Under de åren var hon inte minst ansvarig för arbetet med en proposition för hela kulturpolitiken.

– Ansvaret för arbetet med att skilja staten och kyrkan från varandra låg också på oss. Det var lite av en tyst reform.

Sedan dess har hon också hunnit med en rad uppdrag inom olika delar av kultur-Sverige.

 Efter fem år som statssekreterare var hon generaldirektör för Konkurrensverket, tjänsteman igen alltså, men snart väntade ett ännu tyngre uppdrag som politiker. Göran Persson ville ha henne med i sin regering, så 2002 blev Ann-Christin jordbruks- och konsumentminister.

Göran Persson var en krävande chef, konstaterar hon.

– Det gällde att kunna sina frågor och att kunna leverera. Men han var juste och gav oss mycket frihet.

En stor fråga för den nya ministern var den gemensamma jordbrukspolitiken i EU. Det gällde bland annat att hitta andra möjligheter, som gårdsstöd, på områden där det var överproduktion. 
– Jag jobbade också mycket med fiskefrågor, i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet för fiskekvoter i Östersjön. Rennäringen och andra samefrågor hörde också till mitt område. Liksom jaktfrågor, där det alltid funnits motsättningar.

Konsumentfrågorna var hon väl insatt i efter åren på både Konsumentverket och Konkurrensverket.

– På livsmedelsområdet gjorde vi en hel del, men på konsumentområdet i övrigt var reformutrymmet litet. Vi lyckades i alla fall få till rådgivning vid köp av finansiella tjänster.

 Valförlusten 2006 var tung, särskilt efter en valrörelse som känts riktigt bra.

– Jag saknade att vara minister! Det fanns så många frågor som jag velat fullfölja. 
Det gick inte snabbt att hitta något nytt uppdrag, men efter sju månader erbjöd den nya regeringen henne att bli generaldirektör för Statens tjänstepensionsverk i Sundsvall.
– Där blev jag kvar i sju år, längre än på något annat av mina jobb, och jag trivdes med att få leda utvecklingen av den myndigheten.

Efter de sju åren var Ann-Christin gammal nog för att gå i pension. Men inte riktigt redo. Hon gjorde ett inhopp som generaldirektör för den nya Upphandlinsmyndigheten, och så har hon kvar en del uppdrag.

–  Jag tycker om att arbeta. Och jag brinner för kultur och har kvar många kontakter från tiden på kulturdepartementet, så jag har flera uppdrag inom det området.

– I 13 år var jag ordförande för paraplyorganisationen Sveriges konstföreningar. Och jag har varit ordförande i Musikalliansen, som ser till att våra bästa musiker får lön och trygghet när de har ojämnt med jobb. 

Idag är hon med i styrelsen för Tekniska museet, Fastighetsverket och Sven-Harrys konstmuseum. 

 2021 fick Ann-Christin ett helt nytt uppdrag som ordförande för det nyinrättade Rådet för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen. I rådet ingår generaldirektörerna för tio berörda myndigheter, bland dem Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.

– Jag är inne på min andra period nu, men till årsskiftet ska rådet gå upp i nya Utbetalningsmyndigheten. Den ska dels sköta utbetalningarna, dels samla och analysera data för att hitta felaktigheter. Det är bra att man försöker bryta stuprören mellan olika myndigheter och se till att de kan byta information med varandra utan att hindras av sekretesslagstiftning. 

När Ann-Christin försöker summera alla åren i statens tjänst, konstaterar hon att hon fortfarande känner sig mer som tjänsteman än som politiker.

– Men jag är glad att jag har fått pröva på både och, och jag har känt mig bekväm med att gå mellan rollerna. Jag har haft så många roliga uppdrag!
– Att vara statssekreterare var nästan roligast, även om det var tungt. Man ska ju vara med överallt och fungera som problemlösare. Men det var också roligt att vara minister och en i laget i regeringen.

 Vid sidan av alla uppdrag i olika kulturinstitutioner är Ann-Christin också själv en engagerad ”kulturtant”, går ofta och gärna på teater, opera och museer. Och efter vår träff är hon på väg till utdelningen av Almapriset till Astrid Lindgrens minne.

– Jag har varit ordförande i Författarfondens styrelse, så jag står väl kvar på inbjudningslistan. Och det är alltid roligt att få träffa gamla kollegor.

Hon har också gjort en utredning om konstnärers villkor, på uppdrag av den senaste S-regeringen, och är bekymrad över hur kämpigt blivande konstnärer har det.
– Det har blivit sämre, och många ger upp. Utbildningen är lång och framtiden osäker, så det är nästan bara ungdomar från välbeställda familjer som vågar satsa. Och efter utbildningen får de flesta en lön som bara motsvarar gymnasiekompetens. Idag är det få som verkligen lyckas leva på sin konst.

 Sedan några år är Ann-Christin också engagerad i en klimatgrupp inom PRO.

– Vi håller på att tappa bort oron för klimatet!

Därför var hon med och startade en studiecirkel hos ABF om miljöfrågorna. Den varade en termin, men en del av deltagarna har fortsatt att träffas. 

– Vi läser och lär oss mer, träffas och diskuterar. Nu har vi uppehåll över sommaren och ska tänka igenom hur vi ska fortsätta. Några har slutat flyga, och det finns förstås mer vi kan göra privat. Men det handlar också om viktiga strukturfrågor, som vi vill vara med och påverka. Nu räcker det inte längre att minska utsläppen – som regeringen har låtit öka igen. Nu har det gått så långt att vi måste bygga skyddsvallar och på andra sätt hantera problem som redan är här.

– Jag hade hoppats att de här frågorna skulle få större utrymme på partikongressen, men där hördes inte mycket om klimat och miljö. Ändå är intresset stort bland medborgarna, och många är beredda på uppoffringar. Men politikerna måste gå före och ha en vision!

 Vid sidan av alla uppdrag ser hon också till att ha tid med sin stora familj, tre söner och åtta barnbarn mellan 14 år och 8 månader. 

– Jag har ett fritidshus i skärgården, där vi ofta träffas. På somrarna blir det som ett kollo för kusinerna. 

Eva Åhlström