Håkan Olander är stolt över att ha samma födelsedag som legendariska Aftontidningen (AT). Nu kan han se tillbaka på ett långt journalistliv i S-märkta och fackföreningsägda tidningar.

Som politisk reporter har han följt och också umgåtts med många ledande S-politiker, men han har aldrig varit rädd för att tala om vad han tyckt om den förda politiken. Som pensionär fortsätter han att följa dagspolitiken och att ha mycket bestämda åsikter om den.

Håkan Olander är smålänning, född och uppväxt i Huskvarna.

–  Jag är född 26 mars 1942, samma dag som Aftontidningen, AT, kom ut med sitt första nummer, berättar han.

När både han och AT blivit några år äldre fick han ibland följa med sin far, när han hämtade nytryckta AT vid flyget och körde ut tidningarna till tobakshandlare och andra försäljare.

–  Jag fick sitta i baksätet på pappas Citroën och räkna ihop exemplaren till de olika ställena, minns Håkan.

Men det dröjde lite innan tidningsbanan lockade.

–  Jag tog realexamen men fortsatte inte i gymnasiet. Jag hade inga utbildningsambitioner, ingen ambition att göra karriär.

–  I stället började jag på Handelsbanken, 16 år gammal, efter rekommendationer från en folkpartist som jobbade på Arbetsförmedlingen.

Samtidigt hade han gått med i SSU i Huskvarna som 15-åring och var snart aktiv även i distriktet.

–  Jag var politiskt lillgammal, och värderingarna hade jag med mig hemifrån. Mamma var sömmerska och engagerad i kvinnoklubben. Pappa var plåtslagare, inte organiserad men socialdemokrat. I hans släkt var det annars flera som var kommunistanstrukna.

Håkan slutade på banken när han gjorde lumpen – och lämnade det militära när han körde av vägen och bröt lårbenet på väg till ett möte med SSU i Gislaved.

–  Där träffade jag Ewa, som skrev distriktets vackraste protokoll. Henne raggade jag upp i Stockholm flera år senare.

Medan Håkan gick på kryckor blev han erbjuden en tjänst som skolombudsman på SSU:s förbundskansli.

–  Så jag flyttade från mörkaste Småland till ljusaste SSU på Sveavägen. Det är jag glad för!

Ingvar Carlsson var SSU-ordförande då, och vi har varit vänner sedan dess.

–  Det var goda tider för SSU. Vi var ett tiotal anställda på förbundet och hade gott om resurser.

När Håkan flyttade till Stockholm, fanns Ewa redan där och hade börjat utbilda sig till inredningsarkitekt. Ettyrkesval som sattmånga spår i den vackert inredda lägenheten i Vasastan, där vi träffas för den här intervjun.

– Jag kunde byta en liten hyreslägenhet till den här stora våningen, säger Håkan. Här har vi nu bott i 48 år – ochhaft betalt för att bo. Det är inte klokt! Lägenheten har stigit i värde mer än vi har betalat i hyra.

Håkans intresse för journalistik väcktes under SSU-tiden, och efter några år på förbundet blev han värvad avSören Ekström att ta över efter honom som tidningen Arbetets Stockholmsredaktör.

– Jag blev en framgångsrik politisk reporter, konstaterar han. Jag hade nytta av mina kontakter från SSU-tiden,och jag kände alla socialdemokrater i riksdagen – plus en del borgare. Jag blev riksdagsreporter och trivdes med kollegorna från de stora stockholmstidningarna. Det var ett härligt kompisgäng.

Bland alla nyheter från den tiden lyfter han gärna fram förstatligandet av apoteken.

– Det var en glädjande nyhet. Mindre glädjande att de sedan har privatiserats igen och nu är mer kosmetikabodar än apotek.

–  Jag har alltid varit intresserad av sjuk- och hälsovård, tillägger han. Ända sedan jag bröt lårbenet i SSU:s tjänst. Den svenska sjukvården är bättre än sitt rykte.

– Men jag brukar hacka på Ingvar Carlsson om att svenska regeringar har varit snåla med resurser till sjukvården –och till utbildning av läkare och sjuksköterskor. Därför är var tredje läkare och sjuksköterska rekryterad från fattiga länder som själva skulle behöva dem.

Han har också alltid varit intresserad av att ta väl hand om sin egen kropp.

– Det enda jag ångrar är att jag inte blev nykterist. Jag dricker fortfarande vin, men man kan nog säga att jag har blivit ideologisk nykterist på gamla dar. Jag undervisar ständigt mina fem barnbarn om drogernas förbannelse.

– Jag tycker att det är moraliskt haveri att inte sköta sin kropp. Att använda droger är illojalt mot de närmaste och mot samhället.

Efter några år på Arbetet flyttade Håkan 1968 till Aftonbladet, värvad av legendariske redaktionschefen Sigurd Glans.

– Det passade mig bra. Aftonbladet var inte lika djupsinnig som Arbetet utan lite mer folklig och festlig, lite som SSU.

AT, som Håkan minns från barndomen, lades ner 1956, när LO köpte Aftonbladet.

– Jag har alltid varit störd av att familjen Bonnier ger sken av att de startade Expressen i kampen mot nazismen. I själva verket startades den därför att de var oroade över AT:s framgångar. Expressen blev ettkamporgan mot arbetarrörelsen.

De första åren på Aftonbladet var Håkan politisk reporter och fortsatte att bevaka riksdagen. Han blev ordförande i journalistklubben och snart efter det redaktionschef.

– Jag var på Journalistförbundet några år (1977 - 80), först som ombudsman och mot slutet som kanslichef. Menjag kom tillbaka till Aftonbladet och stannade där till 1986.

– Då blev jag ombedd att komma till Byggnadsarbetaren efter att den dåvarande chefredaktören tagit sitt livpå redaktionen. Det var fruktansvärt för dem som jobbade där.

– Bertil Winberg, som var ordförande för förbundet, och Anders Larsson, som var ekonomichef, bad mig att ta över och försöka lappa ihop redaktionen, som var i spillror. Jag fick fria händer.

De fria händerna utnyttjade han till att göra om Byggnadsarbetaren till en mer självständig medlemstidning.

– Vi gjorde tidningen för medlemmarna, inte för ombudsmännen, och det uppskattades – av medlemmarna.Vi fick mycket stöd av dem, men det var förstås lite smärtsamt för ombudsmännen.

Håkan blev kvar på Byggnadsarbetaren tills han gick i pension, och den nya ledigheten inledde han med att skrivaen bok, Den store lille mannen, om Knut Johansson, omtyckt ordförande för förbundet och den förste redaktören för tidningen.

Håkan Olander har också skrivit en föreningshandbok, om allt från mötesteknik till bokföring.

–  Bristen på föreningskunskap är förödande för dagens föreningsliv, så där behövs utbildning.

På frågan om var han trivts bäst som journalist kommer svaret snabbt och tveklöst.

–   Aftonbladet var i särklass roligast. Där hände alltid något, och där hade vi ett fantastiskt kamratskap. Det har talats mycket om att tidningen gjordes ”i fyllan och villan”. Men det är djupt orättvist. Visst fanns det medarbetare som hade problem, men vi stöttade alla.

Eftersom Håkan i princip kände alla som hade några uppdrag för partiet blir det naturligt att komma in på vilka som har betytt mest för honom.

–  Olof Palme var viktigast förstås. Det var alltid mycket kring honom. Och jag lärde känna honom när jag var tonåring och han blev riksdagsman för Jönköpings län, i första kammaren. När vi senare stötte ihop i riksdagen frågade han alltid ”Hur är det i Huskvarna?”, och jag såg till att alltid ha ett genomtänkt svar – ”Vi plågas av kommunsammanslagningen”, ”dagisbristen är besvärlig” eller ”badvattnet har blivit sämre i Vättern”. Han tog det alltid till sig och kom ofta ihåg långt senare vad vi hade pratat om.

–  På den tiden umgicks politiker och journalister mycket. En av mina bästa vänner var för övrigt högerledaren GöstaBohman. Jag gillade att reta honom, och han gillade att bli upprörd.

–  Det var lite som med Maj-Britt Theorin. Vi var grannar på landet och brukade prata över hallonhäcken, och honmådde också bra av provokationer. Vi var i överens i fredsfrågan, om vikten av nedrustning, men annars var vi oense om det mesta.

–  I dag är politiken nästan humorfri, tyvärr. Även socialdemokratin är beklämmande fri från slagfärdighet. Vad gör alla politiska sekreterare egentligen? Jag begär inte att politikerna ska vara komiker, men politik utan humor blir så tråkig.

Förutom Olof Palme uppskattar Håkan särskilt Ingvar Carlsson, som definitivt inte hör till de humorfria och som hanär nära vän med sedan SSU- tiden och fortfarande umgås med.

–  Jag har egentligen inga idoler, men Ingvar är i alla fall den som kommer närmast.

Bland journalistkollegorna är Dieter Strand en stor favorit och också en nära vän sedan länge.

–  Och så Östen Johansson förstås. Vi var på samma utbildning på Bommersvik för många år sedan och fann varandra direkt. Han var ordförande för Journalistförbundet när jag jobbade där. Nu pratar vi med varandra varenda vecka, och detär han som ser till att jag kommer till Onsdagsklubben när det är möte.

Håkan återkommer flera gånger till bristerna i bostadspolitiken.

–  Det är en tragedi för arbetarrörelsen att generation efter generation får dras med bostadsbrist, och att bostadsmarknaden är så orättvis. Själv sparar jag åt mina fem barnbarn, både pengar och kötid. Det är förstås rätt gentemot barnen, men församhället är det pinsamt att en nyrik morfar och farfar ska vara den som fixar bostad.

Trots kritiken är han tacksam för att Socialdemokraterna tidigare har fört en politik som förbättrat bostadsstandarden för en majoritet av befolkningen.

Utbildningspolitiken är ett annat område där det gjorts stora framsteg sedan hans tid som skolombudsman.

–  Jag är inte minst imponerad av att man har förmått ta emot så många invandrare och kunnat ge alla plats i grundskolan.

–  Det var intressant att få närkontakt med folk som jobbade inom skolan och socialtjänsten.

I dag har han inga uppdrag längre.

–  Nu håller jag på och avvecklar, säger han. Men jag är fortfarande intresserad av vad som händer – och särskilt inom AIK förstås. Jag var med och gjorde tidningen AIK-nytt några år, och jag brukar skryta med att jag, liksom Erlander och Per Albin, är utsedd till hedersmedlem i AIK.

–  Jag är fascinerad av deras ungdomssatsning, av att de har plats för alla – både elitidrottare och dem som inte harsamma talang. Och jag har själv varit med och drivit fram en satsning på flickfotboll, medan min dotter var aktiv idrottare.

Själv har han som sagt också alltid varit noga med att hålla kroppen igång.

–  Jag är tyvärr inte så stark längre, men fram till förra året har jag åkt långfärdsskridskor. Det har varit enriktig passion. Jag har till och med blivit upphämtad med helikopter från ett isflak för tio år sedan.