Just nu bereds i regeringskansliet förslaget till avtal om militärt samarbete mellan USA och Sverige (Agreement of Defense Cooperation DAC). Avtalet är omfattande, men kärnan är att USA tillåts att på 17 olika platser i landet etablera militära baser. Baserna lyder under amerikansk jurisdiktion så snart USA tar någon av dem i anspråk. Baserna är alltså i princip att anse som amerikanskt territorium.

Vad som förs in och vad som sker på baserna är uteslutande en amerikansk angelägenhet. Det finns dock undantag. Vid införsel av vapen och vapensystem ska Försvarsmakten informeras. 

Vid den utrikespolitiska debatten den 20 mars föreföll samtliga partier överens om att kärnvapen inte ska förekomma på svenskt territorium under fredstid. Två partier ville se ett lagförbud mot kärnvapen men majoriteten ansåg det obehövligt. 

När avtalet med USA träder i kraft är det USA som beslutar om vilka vapen och vapensystem, inklusive kärnvapen, som ska lagras på de amerikanska baserna. Det finns således ännu tid för riksdagen att besluta om ett förbud mot kärnvapen i landet.

Det finns inga skäl, har försvarsministern upprepat vid olika tillfällen, för USA att lagra kärnvapen på baserna. En åsikt som riksdagsmajoriteten tycks dela.

Det finns emellertid argument som ger stöd för en annan uppfattning. Danmark och Norge har förbud mot kärnvapen. I Finland är kärnvapen förbjudna men det nämns inte i Finlands motsvarande avtal med USA.

Om USA respekterar den finska lagstift- ningen blir Sverige i praktiken det enda land på Natos nordflank där kärnvapen kan lagras. Huruvida det kommer att ske är i dagsläget oklart. Beslutet är amerikanskt.  

Några motiv för att Sverige ska ge USA långt- gående befogenheter på svenskt territorium har inte presenterats. Tystanden måste tolkas som att regering och opposition är överens. Och då finns det kanske ingen anledning att diskutera saken. Varken regeringen eller oppositionen tycks vara bekymrad över att kärnvapen kan komma att stationeras i Sverige. 

Om riksdagsmajoriteten inte är orolig för att kärnvapen lagras i Sverige är det inte säkert att den uppfattningen delas av svenska folket. Att svenska folkets åsikt skall efterhöras verkar dock inte troligt.

Enligt avtalet är USA skyldiga att informera försvarsmakten om de vapen och vapensystem, inklusive kärnvapen, som förs in i landet. I avtalet och i det underlag som nu bereds i regeringen sägs ingenting om hur den informationen ska hanteras.  Att informationen delges den svenska regeringen torde vara självklart. Men kommer det svenska folket informeras?

Inte minst de kommuner där vapnen lagras kan ha ett berättigat intresse av att vara informerad om förhållandena. Det svenska försvaret har i dag vapendepåer på olika platser i landet. Den verksamheten står helt under svensk kontroll, följer svenska lagar och förordningar. Det gäller inte för de vapen som USA lagrar på sina baser. Där gäller amerikansk lagstiftning. 

Ett vapenlager utgör alltid ett mål i en krigssituation för angriparen. Men finns det också i fredstid risker med till exempel ett kärnvapenlager? Kan en olycka inträffa? Vad händer vid en eldsvåda på basen? Det finns många frågor som bör besvaras innan avtalet träder i kraft.

Osäkerhet kring vad som gäller leder lätt till ryktesspridning och allmän misstänksamhet. Det är rimligt att om riksdagen beslutar att amerikanska baser ska få upprättas också anger hur informationen om amerikanska vapensystem inklusive kärnvapen i Sverige ska hanteras. Att hemlighålla detta för invånarna gynnar knappast en bred uppslutning kring svensk säkerhetspolitik.

Christer Wretborn

fullfölja den har folkhögskolan lämnat en andra chans till både utbildning och utveckling. Genom sitt stora utbud av kurser och inriktning och sitt fria arbetssätt har folkhögskolorna erbjudit inte bara bra yrkesutbildningar utan också ståttsom aktiva förmedlare, bevarare och bärare av bildning och kultur.

Till det unika med folkhögskolorna hör även att de flesta drivs av någon folkrörelse. Av landets 155 folkhögskolor drivs 113 av någon idéburen organisation. De övriga 42 av regioner. Pengar till skolorna har alltid i huvudsak kommit från stat eller kommun. Den första folkhögskolan i Sverige – Hvilan i Skåne - startade redan 1868 och finansierades av landstinget. Arbetarrörelsen startade sin första folkhögskola i Brunnsvik i Dalarna 1906.

Vilka drivkrafterna än är bakom Tidöregeringens strypning av anslagen till folkhögskolorna så slår den hårt mot hela detsvenska samhället och mot den öppna, demokratiska och fria folkbildningen.

Det slår också mot Sverige som kunskapsnation. Förutom sin kulturbärande roll ger folkhögskolorna genom såväl sin allmänna kurs som genom väl utformade yrkesinriktade utbildningar ett viktigt bidrag till den kompetenshöjning som både industrin och den offentliga sektorn ropar efter. Statistiken talar också sitt klara språk. Varannan elev på folkhögskola har arbete efter avslutad kurs och var tredje går vidare till högre utbildning. Dessutom är folkhögskolan med sina fria studieformer en bra väg för att ge nya invandrare möjlighet att komma in i det svenska samhället.

I riksdagen har den sverigedemokratiske riksdagsmannen Tobias Andersson redan 2021 skissat det som nu uppenbarligen blivit Tidöregeringens inställning till folkhögskolan. I en motion förde han fram både kravet att en utredning borde få till uppdrag att ta fram en plan för hur folkhögskolan som studieform kunde läggas ner samt att möjligheten att få studiemedel från CSN inte längre skulle omfattas av att läsa på folkhögskola.

Om Tidöregeringens finansiella angrepp på folkhögskolorna och på folkbildningen inte bryts är risken uppenbar att en mer än hundraårig unik nordisk tradition tynar bort i något som inte kan kallas annat än ett politiskt medvetet och systematiskt genomfört kulturmord.

Robert Björkenwall Jaan Ungerson

Lars Ilshammar:

Vissa universella värden mår bäst av att få vara i fred

I slutet av mars i år satt jag i publiken när Svenska Akademien ordnade ett stort seminarium om yttrandefrihet med många kända namn som talare. En av dem hette Timothy Snyder, historiker och författare med internationell stjärnstatus.

Han var karismatisk och självklar i talarstolen på ett vis som nog bara amerikaner kan. ”The purpose of free speech it to speak truth to power”, sade och predikade Snyder som en alldeles självklar självklarhet, och upprepade sin oneliner ungefär femton gånger tills vi alla lydigt hade tuggat i oss budskapet.

Yttrandefrihetens syfte är alltså att säga sanningar till makten – en enkel sammanfattning av en komplex fråga som visade sig vara förledande lätt att gilla och memorera. To speak truth to power - det låt dessutom så rent och vackert, nästan som poesi. Kanske lite för vackert. För det var någonting med den där övertygande poetiska enkelheten som skavde i bakhuvudet, och som fortsatte att skava och bråka under sommaren. Jag kände en diffus men nästan instinktiv skepsis, något ville protestera mot Snyders tvärsäkra och ganska begränsande definition av yttrandefrihet, men jag kunde inte sätta fingret riktigt på vad eller varför.

Tills i söndags när jag läste Julian Barnes enastående ”The Noise of Time”, en roman som handlar om kompositören Dmitri Shostakovich och om hur det är att leva – eller överleva – som konstnär i ett totalitärt system där konsten ska tjäna folket, där konsten tillhör folket (för det har Lenin skrivit!), men där folkets vilja uttolkas enväldigt av en mordisk och nyckfull självhärskare. Mot detta extrema, likriktande och för konstnären bokstavligen livsfarliga nyttotänk ställer Barnes Shostakovichs omöjliga dröm om att bara få göra musik för musikens egen skull:t

”Art belongs to everybode and nobody. Art belongs to all time and no time. Art belongs to those who create it and those who savour it. Art nomore belongs to the People and the Party than it once belonged to the aristocracy and the patron. Art is the whisper of history, heard above the noice of time.”

Återigen; en ren och vacker text, med fin poetisk klang. Men också mera sann än Snyders alltför snygga oneliner, tänkte jag. Byt gärna ut ”art” i citatet mot ”free speech” så förstår ni vad jag fiskar efter. Ska vi inte se yttrandefrihetens raison d'étre som något större och vidare än att enbart få säga om än så viktiga sanningar till makten? Behöver den verkligen relativiseras och motiveras utifrån något annat än sig själv? Är yttrandefriheten inte i första hand sitt eget syfte – yttrandefrihet enbart för yttrandefrihetens skull, något som faktiskt tillhör alla och ingen, som angår alla tider och ingen särskild tid alls – just som en historiens viskning över tidens larm och brus?

Det är förstås ett småtrist konstaterande att yttrandefrihet, demokrati i allmän och i synnerhet kultur allt oftare tycks behöva operationaliseras och hängas upp på olika nyttor, ekonomiska i regel, för att skapa nödvändig politisk legitimitet. Jag misstänker att det tyvärr säger någonting om hur tunt påstruken den humanistiska fernissan i själva verket är i vår tid, hur villkorad eller falsk talarstolarnas och debattsidornas alla bekännelser till demokratin som livsform ofta kan visa sig vara i praktiken.

Men jag tror också att det ligger en mera direkt fara i att reducera grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet till ett visst syfte eller någon tydligt angiven kompassriktning. Om huvudsyftet ska vara si eller så – till exempel att säga makten väsentliga sanningar – innebär det rimligen också att andra alternativa syften eller riktningar inte kan räknas som lika viktiga. Och eftersom dessa syften då alltså är mindre angelägna än det enda höga syftet behöver de kanske inte ens samma starka skydd som grundlagarna ger.

Kanske räcker det att degradera sådana enklare syften till vanliga lagar och förordningar som kan ändras med en enkel riksdagsomröstning, som sedan kan trumfas av högre rättsordningar enligt den juridiska princip som kallas regelhierarkin. Ja, där någonstans börjar man sedan kunna ana konturerna av sluttande plan mot en yttrandefrihet som har blivit så kraftigt beskuren att den egentligen bara räknas som fullt legitim om den lyckas uppfylla det där riktiga höga syftet. Och vem är ens kapabel att bedöma sådant? Eller rättare sagt; hur många skulle inte känna sig kallade att leka domare?

Det behöver förstås inte gå så. Grundlagarna är fortfarande intakta. Det sluttande planet är inte i sikte - än. Men det är alltid klokt att ta det säkra före det osäkra och mota alla tänkbara Ollar i grind, särskilt i tider när yttrandefriheten och dess gränser ändå är satta under så kraftig omförhandling och många dunkla krafter vill hitta argument för att begränsa det fria ordet. Vissa universella värden mår bäst av att få vara i fred, fortsätta att leva sitt eget liv vid sidan av världsbullret och slippa relativiseras till olika nyttor som kan tänkas vara politiskt gångbara just i stunden.

The purpose of free speech is – free speech. Kan det inte få vara bra så? Om sedan makten råkar få höra några sanningens ord på vägen är det förstås ingen nackdel, men knappast själva andemeningen med en frihet som vill och måste få vara lika allmängiltig, gränslös och tidlös som god musik.

Lars Ilshammar

Tidigare journalist och chefredaktör för Örebrokuriren samt bland annat chef för Arbetarrörelsens arkiv. Medlem i Onsdagsklubben.

 Förra året var det 50 år sedan Kvinnoförbundet kom med sitt banbrytande program Familjen i framtiden. Vi är två medlemmar i Onsdagsklubben som har summerat lite av vad som hänt under dessa 50 år.

   Den bärande idén i Familjen i framtiden som antogs av SSKFs kongress 1972 var att kvinnor och män skulle kunna förena att ha barn med förvärvsarbete. För det krävdes en stark utbyggnad av barnomsorgen, förtjänstfullt skildrad i Maj-Inger Klingvalls och Ingrid Pramling Samuelssons bok Den moderna förskolan.

   SSKF lanserade idén om utbyggd föräldraförsäkring och 6 timmars arbetsdag för alla. Det var dags att arbetslivet anpassade sig till familjernas behov och inte tvärtom. Dittills hade också SSKF suttit på två stolar: man hade talat om valfrihet för underförstått kvinnor och om kvinnans två roller. I Familjen i framtiden gjorde man upp om detta.

   Hur har det gått? Det är det vi försöker skildra i vår skrift som vi har kallat Familjen i nutiden. Vi hade vi tänkt oss att den skulle kunna stimulera debatten om framtidens familj.

   Vi har avstått från att ställa konkreta politiska krav utan tänkte oss att klubbar och andra organisationer i S-familjen skulle kunna bidra med konkreta krav. Familj är dessutom inte alls detsamma i dag som det var för 50 år sedan.

   Vi håller för övrigt med om att det behövs en framtidsgrupp inom SAP som tänker långsiktigt och inte bara för att överleva nästa val.

   Du som läser det här: Hör gärna av dig till s-kvinnors kansli. Där finns vår skrift att ladda ned.

Kerstin Sandelius och Siv Hamring

–  I Fit for 55 ingår ett förslag om att ändra unionens energiskattedirektiv. Beslut om detta tas enbart av ministerrådet, och kräver konsensus. Förhandlingarna har hittills gått mycket trögt. Det är mycket osäkert ommedlemsstaternas regeringar förmår att enas, menade Magnus Nilsson, som valdes in som ny medlem i Onsdagsklubben på medlemsmötet i november.

Tillägg:

16-18 december, under helgen efter Onsdagsklubbens möte, lyckadesministerrådets och parlamentets förhandlare enas om hur hela den omfattande lagstiftningen kring de bägge utsläppshandelssystemen, ”koldioxidtullen” CBAM, samt den kompletterande sociala klimatfonden ska se ut. Om detta går att läsa på Klimat- och naturvårdsbloggen,https://www.nilssonproduktion.se/klimatnyheterna-som-kom- bort/ som drivs av Magnus Nilsson.

Detta val har inte liknat något annat. Valundersökningen har bekräftat att vården höll sin förstaplats som väljarnas viktigaste fråga ända in röstbåset.

Skolan steg ett par placeringar och blev tvåa. Först på tredje och fjärde plats kom de frågor valrörelsen handlade om -kriminalitet och energipolitik. Och klimatet kom lite förvånande först på tionde plats.

Vård är den fråga där S har störst förtroende och skolan är också en hemmaplansfråga medan SD och M har störst förtroende när det gäller kriminalitet och energipolitik.

Så varför drev S valrörelsen på den planhalva där motståndarna är starkast och varför hade S inga skarpa förslag när det gällde vården? Magdalena Anderson blev påtagligt svarslös när frågor om vården kom upp i valdebatterna, verkade rent av lite oförberedd.

Hur kan det vara möjligt? Efter Coronakommissionens svidande kritik borde det funnits utrymme för självkritik. 

Jag kom ihåg hur vi vände ett kraftigt underläge i valrörelsen 1985 som jag var med om genom att vecka för vecka se till att agendan befann sig på vår planhalva. Har man glömt hur man vinner val?

Eller var man så fixerad vid att inte förlora fler manliga LO-medlemmar till SD att man glömde att hålla i agendan?

På ett personligt plan är jag förstås besviken över att min bok ”Svensk Modell i Kris - Hur Övertro på Politik byttes mot Övertro på Marknaden” inte tycks ha avsatt några spår. Hoppas den kan påverka omprövningen.

Ta övertron på marknaden som påverkat politiken i stort som smått. Det är en liten fråga för oss i storstäderna med bilbesiktningsverkstäder i överflöd, men hur tror ni man upplever det på landsbygden där man får åka 25 mil för att besiktiga bilen? Eller där det inte längre finns arbetsmarknadsförmedlare, eftersom ingen privat aktör finner det lönsamt.

Och byråkratiseringen. Vi måste återfå vår humanistiska syn med tro på människor i stället för misstro och övervakning genom ständig rapportering i New Public Management. Byråkratiseringen är förfärlig. 40 % av sjuksköterskornas och lärarnas tid går åt till rapportering, femtio procent av polisernas och hemtjänstpersonalens.

För att inte tala om den skenande ojämlikhet vi själva medverkat till. Dags för självrannsakan.

 Ulf Dahlsten

Det sägs ibland att Socialdemokratin haft svårt att finna en meningsfull  roll som parti i  opposition. Men efter årets val finns inget utrymme för passivitet eller tvekan.

Det skriver Thomas Hammarberg.

Nu behöver partiledningen inte längre bordlägga kongressbeslutet för att kunna bygga allianser med andra partier.

Vi gjorde en bra valrörelse trots att många medlemmar var besvikna över de eftergifter som faktiskt gjordes i frågor som drevs av SD, M och KD. Det visade att det finns en hög grad av lojalitet inom partiet. Men i de viktiga utvärderingar som nu kommer att organiseras inom partiet blir dessa eftergifter förstår en huvudfråga. 

Viktigt att notera är också de insatser som gjordes av sidorganisationer som intagit tydliga ståndpunkter om jämlikhetsfrågorna, skolpolitiken, klimatkrisen, flyktingarnas rättigheter - frågor som borde ha drivits hårdare

Valresultatet har skakat om många människor som tidigare inte sett det nödvändigt att själva ägna tid åt politiska möten. Möjligheten att värva medlemmar har sannolikt ökat rejält. Att skapa meningsfulla uppgifter och roller för dessa potentiella nu krafter blir en viktig utmaning.

Thomas Hammarberg

För att vinna val räcker det uppenbart inte med att få ökad röstandel, en bitter erfarenhet som många socialdemokrater med avgående (?) statsminister Magdalena Andersson i spetsen nu får göra.

Ungefär som i valet 1979 då Olof Palme ledde partiet till återhämtning, men ändå förlorade.
Om vi grottar ner oss i årets valresultat finns trots detta en hel del positivt. Inte minst i vårt eget län där Socialdemokraterna faktiskt gjorda markanta plusresultat i såväl regionen som i 25 av de 26 kommunerna. Endast i Södertälje det blev det ett marginellt minus, en nedgång med under en procent.

Ändå kan vi inte vara säkra på att S får ta över i särskilt många kommuner – eller ens i regionen, även om det just där ser ljust ut, precis som i Stockholms kommun.
Osäkerhetsfaktorn är förstås hur de forna borgerliga allianspartierna ser på frågan om att ta in SD i ”govärmen”. Hittills har de klarat av att styra SD förutan i både regionen och huvudstaden.

Frestas de möjligen att göra som riksplanet, alltså bilda en blåbrun regeringskonstellation? Regionen:
• Ett rödgrönt block (S+V+MP) får ungefär 48 procent.
• Ett alliansblock (M+KD+L+C) når 39 procent.
• Alliansen + MP kapar åt sig 42 procent.
• Alliansen + SD får 49,4 procent.
Ja, ni ser, det kan hända dystra saker. Kommer region Stockholms Liberaler att tolerera att SD tas med? Och hur gör Centern?
I Stockholms stad är situationen snarlik. Om Miljöpartiet byter sida och går samman med S och V har de i nuläget 50,6 procent. Alltså maktskifte.

Men om MP stannar kvar på högersidan och SD plockas in når den konstellationen över 50 procent.
I flera kommuner i länet står eventuella maktskiften och nya S-ledda styren för dörren: I Järfälla, i Solna, i Värmdö och kanske ett par till.

Frågor som ställs: Kommer de borgerliga att frestas att rädda sig
kvar vid makten genom att släppa in SD?
Under de närmaste veckorna kommer svaren. Och det kan landa i allt från tydlig besvikelse till glädjande framgång.
Ove Andersson

Senast på Onsdagsklubben berättade Lisa Pelling om det stora missnöje om den dagliga tillvaron som finns ute i landet hos många medborgare.

Det är en av förklaringarna till Sverigedemokraternas stora framgång i valet. De har ju totalt skåpat ut de två partier som kallar sig landsbygdspartier, Centern och KD som bägge minskar stort jämfört med förra valet.

Detta samtidigt med en skicklig valrörelse, trollfabriker och fräckhet ligger bakom Åkesson-gängets framgång.
Med valutgången blir det allvar på ett nytt sätt för SD, de ska ta ansvar för att skapa bra förhållanden för svenskar som är missnöjda över det som följde på den stora invandringen under 2015.

Nu är de större än Moderaterna vilket gör att de måste agera på ett nytt sätt.
Med över 70 riksdagsledamöter blir det svårare för partiledningen, de fyras gäng, att ha kontroll över vad som ska ske. Den centralstyrning och kontroll som kännetecknar partiet i dag kan skapa nya problem för de brunblå.
Redan på valnatten började de prata om att få statsrådsposter, talman och andra viktiga ordförandeuppdrag vilket kan innebära att SDs framgång kan bli svår att hantera för Ulf Kristersson.

Det kan leda till instabilitet och att regeringsarbetet blir besvärligt och ytterst  till politiska kriser och ett eventuellt nyval under nästa år.
Sverker Lindström

Sverige hör idag till ett av västvärldens mest segregerade länder. Hälften av alla i Sverige bor i segregerade kommuner. Omkring en och en halv miljon bor i områden med stora och växande socioekonomiska problem. Att bryta den utvecklingen kräver politisk vilja och modet att med stöd från hela samhället satsa på långsiktiga ekonomiska och sociala insatser. Till det finns varken politiska genvägar eller snabba lösningar.

Det skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson.

  De tankar som förts fram från regeringen om att i kampen mot den allt mer påtagliga segregationen med växande parallellsamhällen ta efter den danska modellen med förbud för utpekade etniska grupper att bosätta sig i vissa bostadsområden bör stanna vid tankar. I stället för att, likt Danmark, genom några snabba, populistiskt gränsande åtgärder försöka lösa problemen med segregation och stora invandrargruppers bristande integration måste de krafter som göder segregationen brytas.

  Det som aktivt drivit på segregationen är de marknadsliberala förändringar som sedan 1990-talet förvandlat Sverige. Privatiseringarna, den fria etableringsrätten och valmöjligheterna inom skola och vård har tillsammans med bristande insatser för att integrera flyktingar och invandrare aktivt bidragit till att splittra samhället. Fattiga och invandrartäta områden har steg för steg avlövats. Post, banker, polis, försäkringskassa, barnavårdcentral och annan samhällsservice har slagit igen och flyttat. Kvar har funnits tomma och övergivna lokaler.

  Samma gäller utveckling på bostadsmarknaden. Med de fria marknadskrafterna i ryggen har bygg- och bostadsbolagen strävat efter att bygga för de resursstarka i attraktiva områden. Nybyggena är villor och för byggbolagen lönsamma bostadrätter. Trots allt tal om behovet av billiga men bra hyresrätter finns det i stort sett ingen som satsat på det. Resurssvaga och till Sverige nyanlända har hänvisats till de av de mer resursstarka övergivna områdena med äldre och ofta illa underhållna bostäder. Den politiska styrning som hade behövts för att bryta en negativ flyttspiral och förhindra områden från att förfalla har hittills varit helt otillräcklig.

  Med en samlad och genomtänkt politik skulle många av de problem vi nu ser kunna lösas. Men det ställer krav på kommunerna. Många av problemen är kopplade till brister där flyktingar och nyanlända redan från början slussas till eller hamnar i resursvaga stadsdelar – till områden där de aldrig får en rimlig möjlighet att bli delaktig i det stora svenska samhället. Ett första steg till att bryta det är att den så kallade EBO-lagen avskaffas.

  Alla kommuner måste också tvingas att solidariskt ta ansvar för flyktingar och vara skyldiga att erbjuda bostad längre än de två år som lagen nu säger. Samtidigt måste kommunerna i sina byggplaner åläggas att ha blandade upplåtelseformer där även tillfälliga bostäder för flyktingar sprängs in i de väletablerade och resursstarka delarna.

  Att vi i Sverige kan ha personer som bott i landet i årtionden utan att någonsin lära sig svenska är direkt skamligt. Där har samhället svikit. SFI (Svenska för invandrare) måste bli obligatorisk för alla till landet nyinvandrade. Utbildningen måste garanteras hög kvalité med godkända läroplaner och ske i nära samverkan med det lokala näringslivet för att snabbt ge nykomna möjlighet att komma i arbete.

  Också Socialtjänsten måste få utvidgade uppgifter. Alla nya i Sverige bör i sin kommun få en social kontaktperson (en invandrarlots) med uppdrag att vara ett aktivt stöd i kontakterna med det svenska samhället. Det segregerade samhället är ingen naturlag – det går att bryta om bara viljan finns.

Robert Björkenwall / Jaan Ungerson

   Vad är världens demokratier villiga att försvara? Att det för befolkningen i det av våldet drabbade Ukraina är landet och rätten till självbestämmande är självklart.
   Men det Putin och Ryssland angripit är långt mer än Ukraina.
   Anfallet är ett arrogansens och maktfullkomlighetens grundskott mot såväl FN-stadgan som internationell rätt. En ödesfråga för framtiden är nu om världens demokratier står beredda att gemensamt ta till vapen mot Putin och för att värna vår på lag byggda världsordning.
   Uppenbart är att vare sig diplomati, fördömanden eller de omfattande ekonomiska sanktioner som större delen av världen infört är något som påverkar Putin. Inte heller de starka fördömanden om att invasionen är ett övergrepp som strider mot folkrätten. Klart står att hans beslut att sätta i gång och att fortsätta ett krig som han vet saknar legitimitet står fast. Och det med målet att Ukraina till varje pris ska bli behärskat (lydrike) från Moskva.
   Genom att strunta i vad internationell rätt stipulerar om alla folks självbestämmande och förbudet att bruka vapenvåld har Putin och Ryssland passerat den röda linjen för umgänget mellan världens länder.   Med anfallet på Ukraina har han visat att Ryssland både ställt sig över folkrätten och lämnat löftet att följa FN-stadgan och internationella överenskommelser kring krig och fred. Med invasionsarméns bombningar och raketanfall riktade mot bostadsområden och sjukhus har han visat atthan sanktionerat att det från rysk sida begås allvarliga och systematiska krigsbrott.
   För världen lämnar Putins agerande nu fältet fritt att handla och reagera. Det är för omvärlden enligt lag och internationella konventioner möjligt att utan några juridiskahinder och helt enligt FN-stadgan och internationell rätt – nu åsidosatta av Putin – attgöra som Sverige och en del andra länder, att leverera vapen till Ukraina för dess självförsvar.
   Det skulle, också enligt internationell rätt, vara möjligt för NATO, EU eller ett enskilt land att nu sätta in flyg för att stoppa ryskt stridsflyg i ukrainskt luftrum. Lagen ger också rätt att med marktrupper bistå Ukraina mot den ryska aggressionen.
   Hittills har dock NATO, trots vädjanden från Ukraina, inte velat ge landet flygskydd. Inte heller EU har tagit något initiativ till att skicka trupp till Ukraina. Motiveringen har varit att det skulle riskera att ytterligare vidga kriget.
   Att Putin och Ryssland med sitt anfall mot Ukraina och med sitt förakt för internationell rätt redan vidgat kriget och gjort det till en fråga om tilltron till och överlevnaden för världens internationella organisationer borde leda till handling. Det kriget i Ukraina handlar om är inte längre enbart en fråga om vad som sker i ett land utan är redan nu ytterst ett krig om vår på lag byggda världsordning. Om den ryska invasionen får fortsätta utan någon militär motreaktion och Ukraina tillåts hamna under ryskt styre har FN i New York tappat sin legitimitet. Just detta som skapades efter andra världskriget och nazisternas övergrepp när världens länder gemensamt skapade internationella lagar om krig och brott mot mänskligheten. Allt det kan inte nu utan strid tillåtas bli överspelat av en auktoritär ledares aggression mot en demokrati.
   När skulden för kriget i Ukraina och de krigs- och människorättsbrott som redan skett och sker och sedan i efterhand ska redas ut måste till slut också ansvar för det skedda krävas ut. Putins lögner inför det egna folket, hans order om anfall mot Ukraina och hans fullständiga ignorering av internationell rätt måste få en rättslig efterföljd. Att Putin i sin roll som president för Ryssland visat så öppet förakt för internationell rätt tar inte bort faktum. Även Ryssland kan rannsakas av den Internationella brottmålsdomstolen. Där har domstolens åklagare makten att börja samla bevis, utreda och – om rättens domare godkänner bevisen – även gå till åtal. Där har världen en
samlad möjlighet att beivra brotten och visa att den på lag och internationellt gällande avtal byggda världsordningen ska och måste fortsätta att gälla.Det arbetet måste påbörjas nu. Och det oavsett utgången i kriget.
Robert Björkenwall och Jaan Ungerson

På mindre än tjugo år har nära 100 000 kommunalt ägda lägenheter från allmännyttan privatiserats. Mängder av andra kommunalt ägda fastigheter som skolor och vårdcentraler har också sålts ut till privata intressen. Många gånger för rena reapriser. Kommunalt ägd mark har privatiserats. Kommunalt drivna verksamheter har förvandlats till vinstdrivna, privata företag.

Besluten om försäljningarna har varit möjliga att ta med enkel majoritet i kommun- och regionfullmäktige föregångna av mycket summariska utredningar.

Den svenska kommunallagen behöva reformeras. Reglerna för både utförsäljning av kommunala fastigheter och entreprenadutläggning av kommunala verksamheter måste skärpas. Den av medborgarna gemensamt ägda kommunala kapitalet i form av fast egendom måste få ett bättre skydd mot kortsiktigt politiskt beslutade och ofta illa förankrade avyttringar av det vi byggt upp och äger gemensamt.

Det ska inte vara möjligt för en under kanske bara en mandatperiod sittande tunn majoritet att obehindrat sälja ut vare sig egendomar eller verksamheter.

En reformerad kommunallag borde ställa kravet att större avyttringar av gemensam egendom eller verksamheter aldrig ska kunna genomföras utan att besluten med tvåtredjedels majoritet.

Med ett skärpt krav på en starkare majoritet skulle en större del av ett kommun- eller regionfullmäktige tvingas ta mer aktiv del i besluten om försäljning och entreprenadutläggning. Med en sådan ordning skulle en kommunledning tvingas att bättre förankra sina tänkta avyttringar och inte lättvindigt bara köra igenom dem med en enkel majoritet.

Även en del av oppositionen skulle då behöva ställa sig bakom besluten. Förutom att det skulle ge en bättre demokratisk förankring så minskar risken för illa underbyggda och allt för snabbt framdrivna beslut. Även medborgarna ges på det sättet en rimligare garanti för att en utförsäljning eller entreprenadutläggning är befogad och positiv för befolkningen i stort.

I dag ger kommunallagen den politiska majoriteten i en kommun eller region som vill börja avyttra egendom stora friheter att själva utforma sin prispolitik. För den som menar att en kommun inte ska bygga själv eller äga fastigheter, inte bedriva verksamheter inom vård, skola och omsorg i egen regi eller ha markreserver för framtiden står det i stort sett fritt för en enkel majoritet att sälja ut allt – även så till reapris rejält under marknadspriset. Att en kommun eller region ibland kan behöva sälja mark eller fastigheter är rimligt.

Lika naturligt är att det ibland finns goda skäl till att i stället för egen regi anlita en entreprenör att sköta en verksamhet. Men lika naturligt borde det vara att ha ett rejält skydd för det gemensamt ägda som tagit årtionden att bygga upp och inte lättvindigt kan reas ut.

Tyvärr kan vi se hur allmän egendom i en lång rad kommuner kortsiktigt sålts ut steg för steg. Investmentbolag har billigt fått köpa allmännyttans fastigheter som sedan rustats och sålts vidare med god förtjänst. Skolor och vårdcentraler har lämnats över till privata företag till reapris. Exemplen är otaliga i landet.

Bara tre exempel här: • I Stockholm sålde den borgerliga majoriteten ut en vårdcentral (Serafen) till läkare för 694 500 kr. Fyra år senare – efter en årlig vinst på 2-4 miljoner – sålde man den vidare till av internationellt ägda vårdbolaget Capio för 20 miljoner. • En skola i M-styrda Danderyd såldes ut för superlåga 10 000 kronor. Det säger sig själv att det här reapriset saknar all kontakt med en rimlig marknadsprissättning. Det är bara en av avarterna som följt vår skolmarknad som är bortom all rimlig kontroll. • Ekerö kommun har till Internationella Engelska skolan/Nystad sålt en fastighet för över tio miljoner under vad oberoende värderare anser rimligt. Beslutet togs med en rösts övervikt av majoriteten i kommunfullmäktige.

Tidskriften Affärsvärlden skrev i våras att utförsäljning av samhälleligt ägda fastigheter är ”ren idioti”. Och LO-ägda Arbetet varnade nyligen för att kommunernas fastigheter blivit ”kapitalets gödkalv”. Med krav i kommunallagen på kvalificerad majoritet vid utförsäljningar hade Ekerö och andra kommunledningar tvingats till mer eftertanke. Och de värsta avarterna i detta reageschäft skulle kunna förhindras.

Robert Björkenwall  och Jaan Ungersson

Det statliga mediestödet har en viktig roll, kanske som aldrig förr. Idag understödjer staten med tiotals miljoner per år även tidigare rika och framgångsrika dagstidningar, många av dem idag ägda av familjen Bonniers medieföretag Bonnier News och Bonnier News Local.

Och utan statens stöd hade flera betydelsefulla dagstidningar gått under.

Men en rad tidningar från ytterlighetshögern får nu också stöd av staten till sin verksamhet trots att de inte följer de etiska reglerna för pressen. Nya skandaltidningen Bulletin fick nyligen 8 miljoner kr i mediestöd. 

Just nu sitter den förre moderaten och före detta mediechefen Mats Svegfors på Kulturdepartementet för att utan insyn utreda hur det framtida mediestödet ska utformas. Hans förslag ska presenteras i början av sommaren.  Är det inte en socialdemokratisk regering som styr landet?

Det är oroande att ingen av partiets riksdagspolitiker för någon diskussion om hur mediesamhället ska utvecklas i framtiden. En bra ärlig och sanningssökande nyhetsförmedling är ju grunden för politiska framsteg.

Tyvärr finns det mycket dystra tecken på att de alltfler så kallade alternativmedierna från höger påverkar nyhetsförmedlingen. Det är en ny form av tidningar som bedrivs med tydliga högerinriktade idéer där de publicistiska etiska reglerna inte följs.

Till dessa hör Sverigedemokraternas tidning Samtiden och deras Youtubekanal Riks. De bedriver en ofta lögnaktig agenda om samhällets utveckling. I Riks förekom nyligen en osann och otäck nidbild av statsminister Magdalena Anderson. Sådana inslag förekommer dagligdags och det står nog klart att de påverkar. Så ser det ut också i flera andra kanaler i högervridningens Sverige. Det är hög tid att vakna till om detta.

En gång i tiden ansåg socialdemokratin och fackföreningsrörelsen att det var viktigt med  nyhetsförmedling och politisk information. A-pressen spelade en viktig roll. Men ingen av s-tidningarna har överlevt i den form de en gång hade. Inte heller andra dagstidningar har klarat sig undan en stor praktisk och ekonomisk nedgång. Ägandet är nu starkt koncentrerat och dagstidningarna ute i landet är inte längre självständiga utan styrs framförallt av Bonniers och moderatstyrda Norrköpings Tidningar-stiftelsen som tillsammans äger 60 procent av alla överlevande dagstidningar. Några s-ledarsidor finns kvar men märks knappast.

Det som skett är att nyhetsförmedlingen har förändrats på några få år. Det måste nu föras en allvarlig diskussion om hur en hederlig nyhetsförmedling ska kunna överleva. Det behöver inte ske med utgivning av papperstidningar eftersom de drar dryga kostnader. Men med hjälp av nätet finns det stora kostnadsvettiga möjligheter att starta nya tidningar.  Därför behövs det en livaktig diskussion om de krav som måste ställas på statens roll. Frågan är om socialdemokratin har förstått det allvarliga i denna fråga.

För närvarande pågår en diskussion om det hade gått att rädda tidningen Arbetet i Malmö från en sorglig konkurs och nedläggning efter vanskötsel för mer än 20 år sedan. Det är att blicka bakåt i stället för att se hoten från högerkrafterna mot dagens demokratiskas samhälle i vitögat. Fokus borde vara att diskutera vad som ska göras nu för att bygga under en god nyhetsförmedling. Tillbakagången för de ”gamla” betydelsefulla papperstidningarna har inte avstannat. Det tycks dock som om partiet abdikerat i den här frågan.

Sverker Lindström

Det är en oroväckande utveckling att TV-serier om äldre
samhällsskeenden kan innehålla uppgifter och skeenden som
är påhitt eller fantasier.

Det skriver Sverker Lindström med anledning av de nyligen visade serierna om Palmemordet och Hajby-affären i SvT.

Nu senast är det påståendena i Netflix-serien att Stig Engström skulle vara Olof Palmes mördare och SvT:s nyligen visade serie om Kurt Haijby som kan diskuteras.De båda produktionerna förklaras med att de är fiction och inte ger sig ut för att vara berättelser om det som faktiskt hänt.
Båda serierna måste nog betraktas som försök att påverka tittarnas och allmänhetens uppfattning av det som faktiskt hände i verkligheten, sanningen. Vad skulle annars vara skälet till att de namnger personer som var aktuella i de historiska händelserna? Om inte kunde sådana här delvis påhittade historier väl med fördel berättas utan verkliga personers namn och roller som var aktuella när händelserna för länge sedan utspelade sig.
Bakom Haijby-seriens tillkomst finns nog en spekulation att det finns många frågor hos allmänheten om vad som hände och att det finns skeenden som inte har entydiga svar. Därför kan de verkliga händelserna exploateras ochfiktionaliseras under ett sken av det harmed de verkliga händelserna att göra.
Utvecklingen av sådana här fantasiförnyande skildringar av verkliga händelser är farlig eftersom den pågår samtidigt som det dyker upp allt fler så kallat alternativa medieföretag som säger att de ”vanliga” nyhetsorganen, som till exempel public service döljer sanningar i sina rapporter om olika händelser. Risken är att det kan uppfattas som att SvT inte värdesätter sökandet efter fakta och sanning. Det är en demokratiskt farlig tendens. På sikt gynnar det de krafter som vill avskaffa public service och attackera demokratin, vilket är oroande.
Om SvT:s Haijby-serie kan sägas att det på flera punkter är väl belagt vad som ägde rum i verkligheten och hur fel framställningen i serien är. Ett exempel är att det påstås att överståthållaren Torsten Nothin var den som skickade Haijby till Tyskland – trots att det är belagt att det var Gustav V:s hovtjänstemän som arrangerade alltihop.
Det svenska kungahuset och deras släktingar i Tyskland medverkade till Haijbys eländiga och brottsliga vistelse i Tyskland. Så länge hovet betalade utpressningspengar till Haijby fortsatte hans brottslighet. Den avbröts först när han åtalades för utpressning. Från SvT har man erkänt att det ingick rena fantasier i skildringen.
Det är ett övergrepp på tanken att det finns ett ansvar för att historiska skeenden behandlas så att inte nya fake news-tankar kan exploateras.
Upp till kamp för sanningar och fakta. Rädda public service.

Sverker Lindström

Oberoende av hur mycket Vitbok Sverigedemokraterna har för avsikt att komma med om sin egen historia kan de aldrig skrubba bort vare sig sin högerextrema brunfärg eller sina nazistiska rötter.

Därtill finns de för väl dokumenterade i rapporter från såväl forskare som journalister.

Vad Jimmy Åkesson än säger förblir Sverigedemokraterna ett från nazistiska kretsar sprunget extremparti, en verklighet som inte går att förneka.

När Adolf Hitler, nazisterna och Tyskland förlorat andra världskriget samlades spillrorna av de nationella och nazistiska rörelser som sedan 1920-talet funnits och som levt vidare under 30- och 40-talen i ett antal småpartier i Sverige.

Nordiska Rikspartiet, Nysvenska Rörelsen och Sveriges Nationella Förbund blev celler där den nazistiska ideologins och samhällssynens svenska nostalgiker kunde övervintra i och i tysthet fortsätta odla sina idéer och sitt djupa förakt för mänskliga rättigheter, demokrati och mångfald.

I slutet av 1970-talet började några av de gamla nazisterna känna att det var dags att börja söka efter en mer aktiv politisk roll. Olika, numerärt ännu begränsade kamporganisationer stampades fram och sökte sig stegvis ut på gator och torg för att sprida sitt budskap.

I Europa hade Frankrike genom Jean-Marie Le Pen fått sitt extremparti i ”Front National”. I Storbritannien trädde ”National Front” fram. I Sverige skulle det dröja till 1988 innan det här kom en motsvarighet – Sverigedemokraterna, SD.

Vägen till denna samlande partibildning gick via olika mindre kampanjorganisationer där stridslystna nazister och skinnskallar fick utlopp för sitt hat mot samhället och mot boende här med utländsk bakgrund. Organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt) blev snabbt den ledande.

Grundare var bland andra Leif Zeilon – välkänd för sina kopplingar till nazistiska Nordiska Rikspartiet och Nysvenska Rörelsen. Verksamheten var inriktad på att piska upp hat och hets mot i första hand invandrare.

I BSS ledning fanns också Sven Davidsson, aktiv i Nysvenska Rörelsen och senare en av grundarna till Sverigedemokraterna. Han betecknade sig själv som rasist och satt från 1989 till början av 2000-talet i Sverigedemokraternas partistyrelse.

Att Sverigedemokraterna har sina rötter i svensk nazism och brunhöger är väl belagt. Vid partibildningen i Stockholm 6 februari 1988 fanns många av de inom svensk extremhöger då mer namnkunniga företrädarna på plats. På listan fanns Leif Zeilon, Sven Davidsson, Jerker Magnusson, Ulf Ranshede, Johan Rinderheim, Johnny Bergh och Lars Ljung, alla personer som tidigare varit verksamma i nationalistiska och rasistiska rörelser. Den gamle SS-veteranen Gustaf Ekström grundade Sverigedemokraterna i Malmö.

Partiets förste ordförande blev Anders Klarström som varit aktiv i det nazistiska Nordiska rikspartiet och som gjort sig känd för allvarliga hot mot artisten och nazistmotståndaren Hagge Geigert. Han välkomnade som ordförande också organisationen VAM (Vitt Ariskt Motstånd) att demonstrera tillsammans med Sverigedemokraterna.

Och med Anders Klarström som partiledare tog även Jimmie Åkesson 1994 steget in till det högernationalistiska Sverigedemokraterna.

I dag betraktar Jimmie Åkesson sig som socialkonservativ. Men den blåbruna färgen slår igenom.

Visserligen har SD under hans ledning stegvis gjort vad de kan för att sminka över sin tidigare så ideologiskt grundande rasism.

Men det långsiktiga idealsamhället är uppenbarligen Orbans Ungern. Det bekräftas av SDs partisekreterare Richard Jomshof när han sagt: ”eftersom vi inte är Ungern….måste vi tills vidare anpassa vår retorik till det rådande läget”.

Det är då med andra ord bättre, taktiskt sett, att kalla sig socialkonservativ och utåt förespegla folket att man vill återskapa det svenska folkhemmet.

Och nu har M-ledaren Ulf Kristersson tagit in dem i stugvärmen, gjort en första budget ihop med dem och tänker sig sedan även att regera med deras stöd efter nästa val.

Robert Björkenwall

Jaan Ungerson

Svensk fotboll borde säga nej till VM i Qatar.Det skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson i detta debattinlägg.

Sverige borde genom att vägra spela visa att vi inte kan och ska acceptera att en idrottsfest arrangeras på en aren som rests genom rovdrift av människor och som enligt Amnesty och reportage i the Guardian kostat livet för många tusen rättslösa migrantarbetare.

Svenska Fotbollsförbundet borde i stället för att delta i spektaklet tillsammans med Byggnads göra allt för att få fler att vägra spela på blodsarenor och att i vart fall tydligt ihop med andra deltagande länder tydligt markera en skarp kritik mot Qatar och arenabygget.

 Tyvärr är det som nu sker i Qatar inte unikt. Vid allt för många nya arenabyggen till galor som fotbolls VM och OS har importerade byggnadsarbetare fått leva under ofta slavlika arbetsförhållanden, saknat skydd och tvingats till farliga arbeten. Varken svensk idrott eller det svenska byggfacket kan säga att de inte känner till saken.

 Redan olympiaden i Peking 2008 borde ha väckt frågan om bojkott när arbetsvillkoren och bristerna i säkerheten för byggarbetarna vid arenorna blev känd. Enligt en rapport från det internationella byggfacket dödsstörtade minst tio arbetare vid bygget av det så kallade ”Fågelboet” i Peking. Hur hög den verkliga siffran är har aldrig redovisats. Inga inspektioner tilläts. Till fotbolls VM i S:t Petersburg 2018 skapade Ryssland en speciallag som fritog alla de entreprenörer som byggde fotbollsstadion från skyldigheten att förse sina ”inhyrda” arbetare med annars lagstadgad skyddsutrustning.   

 För den i hög grad av pengar styrda idrottsvärlden tycks det dock vara problemfritt att fortsätta acceptera att länder som tilldelas stora arrangemangen vid sina arenabyggen medvetet och grovt bryter mot internationella avtal om arbetarskydd. Den svenska tystnaden och frånvaron av annan kritik mot VM i Qatar än att värmen kan bli olidlig för spelarna visar att även den svenska idrottsvärlden fortsatt att ignorera såväl rapporterna från Qatar om brott mot ILOs kärnkonventioner som briser i grundläggande arbetarskydd vid nya stora arenabyggen.

 I en rapport från 2014 förklarade internationella fackliga företrädare att dödstalet vid arenabyggena i Qatar riskerar att bli över 4000. I en från svenska Byggnads samma år lämnad rapport beskrevs att 1400 arbetare fått sätta livet till och att byggbolagen hotade arbetare och vägrade betala ut deras löner. Samtidigt kom också Amnesty med en rapport om systematiska hot och övergrepp mot de i huvudsak nepalesiska och bangladeshiska gästarbetarna.

 I en helt ny rapport konstaterar Amnesty att Qatar fortfarande gör alldeles för lite för att utreda dödfall bland migrantarbetare, att omkring sju av tio dödfall lämnas ouppklarade och att man rutinmässigt och utan ordentlig utredning utfärdar dödsintyg för migrantarbetare.  Överdödligheten bland de utrikesfödda arbetarna ligger på 7 000 procent.    

 När organisationer som Fifa och IOK inte förmår reagera tydligt blir det än viktigare att de länder reagerar där man säger sig värna människan och ser säkerhet och rimliga villkor i arbetslivet som något centralt.

För en idrottsrörelse som i sina stadgar deklarerar att de följer FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna borde det vara självklart att aldrig låna sig till att bli aktör på en arena där man vid bygget brutit mot såväl FN:s som ILO:s konventioner.

Sverige och svensk idrott borde ha den resning att man säger nej till deltagande i arrangemang som spelas upp på arenor där skaror av skydds- och rättslösa arbetare fått sätta livet till för att ge några möjligheten till underhållning och stjärnglans. Svensk fotboll borde orka att aktivt deklarera varför man stannar hemma från spel på arenan i Qatar.  

Robert Björkenwall

Jaan Ungerson

Hur vi än vrider och vänder på saken så finns våra lägenheter (och nu tänker jag på hela beståndet) på en marknad. Begreppet marknadshyror är alltså konstigt, skriver Kerstin Sandelius.

Arbetarna på bruken och på landet hade oftast bostäder i närheten av arbetsgivaren, det gick ju inte att resa som i dag. I Stockholm bodde det fina folket i gatuhusen, gärna på första våningen och tjänstefolket på bakgårdarna utan hiss.

Där kan man faktiskt tala om integration, men vi har alla läst om slagsmålen
mellan läroverkspojkarna och övriga barn. Bostadsstandarden var låg, det var dass på gården eller i trapphuset. Jag minns faktiskt när den sista
 lägenheten som saknade centralvärme byggdes om. Detta var på 70-talet när jag jobbade på S-kvinnor och vi höll på med Kvarteret Framtiden.

HSB kom väl först till med att bygga lägenheter som hade badrum, en hög standard. Så kom barnrikehusen. Alva Myrdal hade varit i London och sett hyreskasernerna som byggdes för så kallade fattiga familjer. Många av dem, hela kvarter, är rivna idag.

Så ville hon inte ha det i Stockholm. Här skapades barnrikehusen utspridda bland den ”vanliga” bebyggelsen. HSB stod för administrationen och lär ha tagit ut en nätt avgift per lägenhet. För att bli kvalificerad till bostad i ett barnrikehus var man tvungen att ha minst tre barn och en låg inkomst. Man behövde inte flytta om inkomsten förbättrades.

Det finns en klassisk bild från ett barnrikehus med kanske 30 ungar utanför portarna, en bild som hyresgäströrelsen älskar att ta in i sina skrifter. Det går att se i stadsdelarna vilka hus som är barnrikehus.

De hade alla samma arkitektoniska design. Stadsmuseet har en lägenhet på Stickelbergsvägen (ovanför Roslagstulls gamla sjukhus) som jag besökte med ett gäng strax innan pandemin bröt ut. Den ligger nu i ett bostadsrättshus, men ägdes tidigare av Stockholmshem. Besöket var superbra och kan varmt
rekommenderas.

De allmännyttiga bostadsföretagen skapades ju för att bygga billiga hyresrätter, så att folk inte skulle sätta sig i skuld. (Det gick för övrigt inte att få banklån utan säkerhet. Inte ens för min pappa som ville köpa hus i Norra Ängby, trots att pappa var mycket skötsam och hade fast inkomst. Men som hade lyckan att ha en morbror med lantgård som lånade honom pengar.)

Jag tror man kan säga att Svenska Bostäder, Familjebostäder och Stockholmshem kom till för att motverka slummen. Nu har halva bostadsbeståndet som allmännyttan hade i Stockholm sålts ut. Tveksam politik enligt kommunallagens första paragraf som säger att man ska behandla alla invånare lika.

Vi har alltså fått en ängre kö till hyresrätter. Svarta priser har länge varit ett gissel. Jag skulle inte tro att man kan komma till innerstans privata lägenheter utan att betala ansenliga priser.

Det tycker jag är bostadsmarknadens stora problem, men det håller man förvånansvärt tyst om.

Ungdomar flyttar runt och bor hos varandra. När jag var ung student och inte längre ville bo i villan hos mamma och pappa bodde jag först svart på studenthemmet Strix. Det är väl vid det här laget preskriberat. Sen fick min kompis och jag hyra en etta i Bromma av hennes morbror. Han hade inget
intresse av att sälja den. Där bodde vi några år.

Sen fick jag flytta tillbaka hem, innan min man Folke och jag fick
en andrahandslägenhet på Lidingö. Pappa sparade åt mig i Ekkronan (Sparbankens bosparande), så när jag blev gravid med Stina fanns det pengar så vi kunde köpa ett småhus med statliga lån.

Ja, ja. Jag tycker att vi ska rensa upp i debatten och våga prata om vad en marknad är för något i stället för att lämna fältet fritt för Vänsterpartiet!

Nu är det inne att titta på Wien och hur de subventionerar bostäder
som är jättefina. Jag har förgäves försökt fråga Arenas Lisa Pelling hur bostäderna överlåts. Det stod det inget om i hennes annars läsvärda rapport.

Kerstin Sandelius
f d utredare S-kvinnor