Häromdagen var det dåligt väder så jag ägnade dagen åt städning av skrivbord på lantstället. Längst ned i en bunt papper hittade jag två sparade debattartiklar av professor Anders Åslund, ”Skär bort halva offentliga sektorn, Sverige behöver ekonomisk chockterapi av östeuropeisk modell” (DN 28/10 1997) och ”Så kan offentliga sektorn halveras” (DN 23/4 1998).  

Anders Åslund är civilekonom från Handelshög- skolan i Stockholm och ekonomie doktor från Oxford University. Han arbetade som svensk diplomat innan han anlitades av Boris Jeltsins regering 1991-94 för att hjälpa till med ”Stålbadet”, den katastrofala utförsäljningen av Sovjetunionens tillgångar. 

Under 1994-97 var han rådgivare åt Ukrainas regering. ”Jag har deltagit i sådana nedskärningar i Ryssland och Ukraina. Hösten 1994 skar vi ned Ukrainas budgeterade statsutgifter med 40 procent av BNP, och jag hade önskat skära med ytterligare 15 procent förra året.” 

Åslund är numera senior fellow vid tankesmedjan Frivärld (finansierad av Svenskt Näringsliv) och adjungerad professor vid Georgetown University i USA. 

I de två artiklarna föreslås att företagsstödet avskaffas. Ams bör avskaffas. Huvuddelen av Sida avvecklas. Bostadssubventionerna bör avskaffas. Det måste bli lättare att avskeda folk. Kommunerna bör sälja av mycket av sin mark. Alla offentliga bidrag till ideella organisationer bör förbjudas. ”Att försöka vidmakthålla höga skatter på kapital är tämligen meningslöst i dagens värld där kapitalet är så rörligt… Huvudskatten bör därför bli momsen.”

Vi kanske ska skatta oss lyckliga att SD inte var näst största parti redan 1998.

Leif Appelgren

I en utredning vill man göra det enklare att hyra ut bostadsrätter. Men förslaget  kommer att gynna kriminella och skapar problem för bostadsrättsföreningarna som behöver veta vilka som bor i fastigheterna. Att ha kontroll över vilka som bor i en fastighet är avgörande för möjligheterna att skapa trygghet.

Ingen skulle komma på tanken att inskränka en enskild fastighets- ägares rättigheter, på det sätt som man är på väg att göra för bostadsrättsföreningar. När man kan tänka sig att bostadsrättshavare fritt ska kunna, som det heter i direktiven, ”utan skäl” hyra ut en bostadsrätt har man åsidosatt själva idén med en förening som gemensamt äger fastigheten.

Det finns i dag drygt en kvarts miljon som har uppdrag i sina bostadsrättsföreningar. Många arbetar ideellt flera timmar i veckan till mycket låg ersättning. Hur många av dem är villiga att fortsätta sitt uppdrag om det visar sig att föreningens lägenheter används mer eller mindre som hotellrum?

Det är ingen tvekan om att en frekvent användning av andrahands- upplåtelser kommer att öka trycket på föreningens styrelse, slitaget i fastigheten, möjligheter att rekrytera medlemmar till styrelse och andra funktioner.

Dessutom kräver det inte mycket fantasi för att inse att lägenheter lättare kan komma att användas av kriminella som depå för vapen, narkotika och uppehåll för personer som ska utföra brott av olika slag. Otryggheten ökar.

Det finns anledning att gå motsatt väg. HSB har tidigare föreslagit att bostadsrättshavare ska anmäla inneboende i föreningens lägenheter för att öka kontrollen av vilka som permanent bor i föreningen.

Finns det då inga möjligheter för den som köpt en bostadsrätt att, med vetskap om de regler som gäller, ändå upplåta sin lägenhet i andra hand?

Jodå, inget hindrar att föreningen beslutar om generösare regler för andrahandsupplåtelser än de som bostadsrättslagen föreskriver. Det räcker att en medlem skickar in en motion till föreningens stämma med ett sådant förslag. Då får medlemmarna fatta beslut om vad som ska gälla genom ett majoritetsbeslut. En enkel demonstration i praktisk demokrati. Det får även den som motsätter sig en sådan utveckling tåla. 

Men det är något helt annat än om staten tvingar på oss villkor som vi inte vill ha.

Lars-Olof Pettersson

Medlem i Onsdagsklubben, ordförande i en bostadsrättsförening i Stockholm, ordförande i intresseföreningen för Riksbyggens medlemsföreningar i Stockholm, författare till boken Älskade bostadsrätt, Kunskapshuset förlag

Artikeln har tidigare varit publicerad i Svenska Dagbladet.

Historia är bra. Att kunna sin historia är bättre. Just i dagarna har Hjalmar Branting tillfälligt väckts upp ur glömskan lagom till 100-årsminnet av hans död. Det har föranlett ett antal skriverier och kommentarer som tyvärr avslöjar en bristande kontakt med historiska fakta.

På webbplatsen ”Rörelsen” skriver Kalle Holmqvist till exempel att Branting själv lade grunden till en personkult. Hans enda belägg för detta ganska grova påstående är ett kort citat ur bokverket Socialdemokratins århundrade där det heter att Branting ”alltid haft sin andel i ansvaret för hur partiets ledning under den gångna tiden lyckats föra rörelsen framåt” och att ”han lyckats vinna en äfven af motståndarne erkänd ställning”.

Holmqvist gör ett stort nummer av dessa annars ganska blygsamma rader eftersom Hjalmar Branting stod som verkets redaktör och utgivare. Men det skrevs faktiskt inte av Branting, utan är en översättning av den danska Socialdemokratiets Aarhundrede. Fremstillinger af Arbejderbevaegelsens Historie fra Revolutionen 1789 indill vore Dage av C. E. Jensen och Fredrik Hedegaard Jeppesen Borgbjerg. Avsnittet om Sverige författades av journalisten Gerhard Magnusson.

Hjalmar Branting hade fel och brister som nog skulle ha gjort honom omöjlig som politiker i dag Han var notoriskt otrogen mot sin hustru Anna, drack för mycket och hade länge en katastrofal privatekonomi. Men skrytsam om sin egen person var han knappast. En som verkligen kan anklagas för att ha skapat personkult kring Branting är ironiskt nog hans gamle ärkefiende Zeth Höglund som skrev en i dag nästan oläslig biografi i två band, Hjalmar Branting och hans livsgärning, där han bland annat jämförs med Gustav Vasa. Biografin kom ut tre år efter Brantings död.

En annan historisk piruett kommer från Hjalmar Brantings eget parti. I ett mejl där man erbjuds att köpa ett jubileumsmärke med Brantings bild läser jag att ”Branting fick bland annat Nobels fredspris då han var med och lade grunden till det som i dag är Förenta nationerna, FN.”

Nja, Branting tilldelades fredspriset 1921 tillsammans med norrmannen Christian Lange, men FN bildades faktiskt först i oktober 1945 på initiativ av segrarmakterna i andra världskriget. Då hade Branting hunnit vara död i över 20 år. Den organisation som han var med om att lägga grunden till hette Nationernas Förbund (NF), ock kan möjligen med lite god vilja ses som FN:s avlägsna föregångare – även om skillnaderna var ganska stora. Brantings och Langes fredspris motiverades inte heller av någon direkt koppling till NF, utan gavs ”for their lifelong contributions to the cause of peace and organized internationalism”.

Att påpeka sådant kan låta som onödigt felfinneri. Men i en tid där historieförfalskning har satts i system är det extra viktigt att vara noga med detaljerna. Det är ju där som djävulen bor.

Lars Ilshammar

Lars Ilshammar föreläser om Hjalmar Branting på Onsdagsklubbens möte den 21 maj.

Jag tror inte att vi riskerar ett nytt ”Rosornas krig”, men det är nog väldigt viktigt att partiledningen tar sig en funderare igen: Hur bär man sig åt för att trygga den statsfinansiella stabiliteten och ändå få råd med de nödvändiga tillväxtskapande (och idag bör vi väl tillägga hållbarhetsskapande) investeringarna? 

Det skriver Göran Färm som vill att vi ska ta lärdom av debatten inom Socialdemokraterna under 90-talskrisen.

Dagens debatt om budgetbalans och investeringar påminner en hel del om den avgörande debatten för drygt 30 år sedan vid partikongressen 1993 i Göteborg. Jag var då själv ordförande i Norrköpings Arbetarekommun och kongressombud. 

Dåtidens splittring, som i media kom att kallas ”Rosornas krig”, pågick nästan hela 1990-talet. Den handlade mest om EU-frågan, men också om partiets ekonomiska politik. 

Bakgrunden var att Sverige efter en rad devalveringar under 70- och 80-tal och avreglering av kreditmarknaden 1985 nådde en överhettning utan motstycke i slutet av 80-talet, med fastighetsbubbla och finanskris, rekordinflation och rekordräntor. Vi var många som påverkades i vardagen. Folk tror mig knappt när jag berättar att vi fick betala 18 % ränta på topplånen när vi köpte hus 1989. 

Ekonomin bara MÅSTE kylas ner!

1989 lade s-regeringen fram ett förslag till momshöjning, som drogs tillbaka bl a efter stenhård kritik från Stig Malm och LO. Våren 1990 tvingades regeringen slå till med ett drastiskt stoppaket, som utmanade många heliga kor: lagstiftat stopp för både hyror, priser, löner, aktieutdelningar och kommunala skattehöjningar ingrep både i rätten att förhandla om hyror och löner och i det kommunala självstyret. Det ledde till unikt hårda strider med LO där både LO-ordföranden Stig Malm och Kommunals Lillemor Arvidsson stenhårt attackerade s-regeringens krispaket. 

Regeringen tvingades avgå, men återkom. Mångårige finansministern Kjell-Olof Feldt avgick och skrev en kritisk bok ”Alla dessa dagar…” om partiets politik som flitigt utnyttjades av borgerligheten inför 1991 års val. 

Den valrörelsen blev extremt tuff och borgerligheten vann, men utan egen majoritet. Istället blev de beroende av antingen blocköverskridande uppgörelser eller stöd av populistiska och främlingsfientliga Ny Demokrati, som för första gången kom in i riksdagen – ett läge som liknar dagens. 

Hösten 1991 och våren 1992 hårdnade läget ytterligare. Riksbanken försökte få stopp på finans- och fastighetskrisen genom att koppla kronans växelkurs till den virtuella EG-valutan ECU och höja räntan från 13 till 16 och sedan 24 procent! 

Trots chockterapin sviktade förtroendet för svensk ekonomi till den grad att både bankkris och stora valutautflöden hotade, ovanpå den förödande effekt på tillväxt, investeringar och jobb som rekordräntorna innebar. Efter 500 procents ränta och två uppgörelser om krispaket med (s) slutade krisen med att kronkursen släpptes fri, i praktiken en enorm devalvering. 

Vid s-kongressen 1993 var Bildt-regeringen i brygga. Det sågs som näst intill självklart att (s) skulle vinna valet 1994. Problemet var att många socialdemokrater trodde att en ny regering snabbt skulle kunna återställa vad som rivits ner under krisen och Bildtregimen.  

Men frågan var svårare än så. Stora strukturella budgetunderskott, våldsam kostnadsutveckling, rekordhöga räntor och inflation, hög arbetslöshet, krisande banker och svagt internationellt förtroende vänder man inte över en natt. Det var inte bara Bildt-regeringen som hade misskött politiken, vi hade svåra långsiktiga problem. 

Det östgötska partidistriktet ansåg att vi borde kämpa för en ansvarsfull och återhållsam politik. Partistyrelsens förslag tassade för försiktigt förbi de svåra frågorna. Därmed tog man också risken att utsätta sig för framtida svekdebatter. Bättre då, ansåg vi, att ta tjuren vid hornen och vara tydlig – någon allmän återställarpolitik skulle inte vara möjlig.

Lördagsförmiddagens förhandlingar inleddes med att partiets ekonomiska talesperson Allan Larsson i ett seriöst och grundligt anförande redovisade partistyrelsens syn. Allan mötte dock vältaligt motstånd från framförallt Kalmardistriktets Håkan Juholt, som ansåg att distriktets vänsterkritiska motion borde bifallas. Juholt hävdade att ”socialdemokratins ekonomiska politik på väsentliga punkter har reducerats till att justera en förtorkad borgerlig åtstramningspolitik”.   Juholt gjorde det s-stödda krispaket två – inte den borgerliga regeringen – ansvarigt för krisen. Partiledningen underskattade kritikens allvar och Kalmar-motionen bifölls. 

I vanliga fall är ett förlorat motionsutlåtande ingen katastrof, men detta var värre. Det handlade om kärnan i partiets ekonomiska politik, att man var beredd att stå inte bara för kritiken mot Bildts och Wibbles politik utan också för det kärva ansvarstagandet från krisuppgörelserna. Borgerligheten bara letade efter tecken på att vi skulle svänga in på en mera lössläppt politisk väg för att kunna anklaga oss för allmän ansvarslöshet. 

Medierna reagerade direkt och partiledningen blev påtagligt nervös, vilket tydligt kändes i redaktionsutskottet, som skulle prestera kompromisstexter. I utskottet satt, förutom jag själv, bland andra Ingvar Carlsson, Stig Malm, Anna Lindh och Birgitta Dahl från partistyrelsen samt flera distriktsrepresentanter.   

Inför programdebatten nästa dag hade östgötadistriktet förberett en text som skulle förtydliga partistyrelsens linje. Den innehöll kärva besked om ett program för ”balans i de offentliga finanserna” som skulle kunna ”bana väg för lägre ränta vilket är det särklassigt bästa sättet att stimulera investeringar.” Ett sådant program måste ”utöver de inkomster som följer av ökad sysselsättning, huvudsakligen byggas på utgiftsminskningar, skatter och avgifter”. Vi nämnde också att politiken måste vara långsiktigt uthållig.  

Dessa kärva besked fick starkt stöd av programutskottets föredragande Anders Sundström och partisekreteraren Mona Sahlin. I debatten fick vi stöd inte bara av partiledningen, utan också av Björn von Sydow, Stockholms län, Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson, Göteborg och Kenth Högström, Gävleborg med flera. Opponenterna var, utöver Håkan Juholt, framförallt Västerbottens Sören Wibe, Umeå-professor, tidigare vänsterpartist och senare i Junilistan. 

LO-ordföranden Stig Malm saknades i debatten men gjorde sin röst hörd bakom kulisserna. Han hotade med att både lämna VU och partiet om förslaget gick igenom. Malm skrev i sin memoarbok ”13 år”:

”För andra gången under de år jag deltagit i partiets arbete bestämde jag mig för att avgå. Jag meddelade Göran Färm, vilken jag inom parentes känner väl och uppskattar mycket från hans tid på LO, och Mona Sahlin --- att om ändringsförslaget från Färm accepterades skulle jag från talarstolen på kongressen ställa min plats i VU till förfogande”. 

Ingvar och Mona tog hotet på allvar. De vädjade till mig att acceptera en modifierad text där ordet ”huvudsakligen” ersattes med ”Det krävs också utgiftsminskningar, avgifter och skatter”, vilket både Malm och jag godtog.  

Intressant nog återkom partiledningen tio månader senare, mitt i valrörelsen, med rekordkärva besked. Chockartat, mitt i den hetaste valrörelsen, men klokt enligt min mening, presenterade Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin en besparingslista med över 60 miljarder i budgetförstärkningar, hälften skattehöjningar och hälften utgiftsminskningar. På det tappade vi några procent i opinionen, men bäddade istället för ett mera långsiktigt regeringsinnehav.  

På partikongressen 2000 lade jag fram ett likartat yrkande, när partiledningen tassade alltför försiktigt i formuleringarna. Eftersom jag inte alls är förespråkare för den sortens stramhet som innebär att det offentliga frånhänder sig ansvaret för tillväxtpolitik och investeringar lyckades jag också få in en viktig ytterligare text, nämligen att inte bara vård, skola och omsorg, utan även ”tillväxtskapande investeringar måste prioriteras”. 

Jag tror inte att vi riskerar ett nytt ”Rosornas krig”, men det är nog väldigt viktigt att partiledningen tar sig en funderare igen: Hur bär man sig åt för att trygga den statsfinansiella stabiliteten och ändå få råd med de nödvändiga tillväxtskapande (och idag bör vi väl tillägga hållbarhetsskapande) investeringarna? 

Göran Färm, f d kommunalråd och EU-parlamentariker

Tänk om vi människor kunde bedömas utifrån vad vi gör, inte vilka vi är. Då skulle förståelsen öka och polariseringen minska. På senare år har det som kallas för identitetspolitik tilltagit i styrka. Med det menas att olika grupper ställs mot varandra. 

Invandrare kan vara en grupp, homosexuella en annan, anhängare av olika religioner en tredje, funktionshindrade en fjärde osv. Identitetspolitiken bygger på att majoriteten på något sätt särbehandlar och förtrycker olika grupper. Om det verkligen är så är oklart, men debatten rasar, inte minst på kultursidorna. 

Ett inslag i kulturdebatten är den kulturkanon som Tidöpartierna enats om ska införas. Det beslutet är en reaktion på det mångkulturella samhälle som inte minst Sverigedemokraterna anser att tidigare regeringar verkat för. 

Meningen är att Sverige ska ha någon sorts rättesnöre för vad som är svensk kultur och sådant som alla medborgare bör känna till. Det kan vara böcker, konstverk, sånger, filmer, pjäser som ska pekas ut som gemensamma.

Vad som kan vara en svensk kulturkanon är dock fortfarande höljt i dunkel. Frågan ska på sedvanligt sätt utredas. Professor Lars Trägårdh har utsetts till ordförande i den kommitté som ska föreslå de konst- och kulturområden som ska ingå och vilka kriterier som ska gälla. 

Det har också utbrutit tumult i arbetet med kulturkanonen. En ledamot, Marlen Eskander, har hoppat av med motiveringen att tolkningen av uppdraget blivit för snäv. Ett antal representanter för Sveriges nationella minoriteter är också missnöjda eftersom de anser sig negligerade av Lars Trägårdh. 

Det återstår att se vad det blir av kulturkanonen. Alltihop kanske rinner ut i sanden och det vore kanske lika bra det. 

Men om Trägårdh får bestämma så kommer det i alla fall inte att bli listor på böcker eller andra verk som alla i Sverige bör läsa eller känna till. I en lång intervju i DN har han slagit fast att några sådana listor har han inte lust att göra. 

Han varnar för att de ska gå som i Danmark om man gör listor på verk som visar den nationella folksjälen. I Danmark blev kanonen snabbt inaktuell eftersom det inte fanns någon plan för hur den skulle uppdateras. Kulturkanonen föll snabbt i glömska enligt Trägårdh. 

Han har siktet inställt på en bred kanon som ska kunna accepteras över hela det politiska fältet. Konkretare än så blir det inte, trots att texten i DN breder ut sig över fyra sidor. Lars Trägårdh passar dock på att ge kulturskribenterna en känga. De är emot en kanon eftersom det är Sverigedemokraterna som önskat sig en sådan. ”Alla dessa kulturmänniskor som bekymrar sig över demokratin och hur den ska se ut i framtiden. Hade de varit mer på hugget och lyssnat på medborgarna så hade inte SD funnits på den platsen där de är nu”, förklarar han. 

Det kan man hålla med om. Om debatten i fortsättningen kunde utgå från vad folk säger och gör, inte från vilken grupp de kan anses ingå i, vore mycket vunnet. 

Anders Jonsson 

.

 Bara två gånger under hela USA:s historia har ett ledande parti nominerat en kvinna som kandidat till posten som president. Hillary Clinton var den första och Kamala Harris den andra, båda för Demokraterna.

Deras motståndare råkade i båda fallen vara Donald Trump. Mannen som nu åter blir landets president, nu med nästan oinskränkt makt. 

Är den högsta posten i praktiken stängd för kvinnor? I alla fall denna gång visar undersökningar att väljarna ville ha ”en stark man”. Det var en utbredd uppfattning, också bland kvinnor, att det inte passar med en kvinna som president och överbefälhavare.

Men visste de att de i praktiken kanske valde en diktator?

Uppenbart är att kvinnor och män bedöms på olika sätt. 

Hade Hillary Clinton och Kamala Harris kunnat uppträda lika arrogant, oförskämt och lögnaktigt som Donald Trump gjorde mot dem? Naturligtvis inte. Bara frågan är absurd. 

När Hillary Clinton sommaren 2016 utsågs till Demokraternas presidentkandidat hade hon utkämpat en lång och bitter intern strid mot uppstickaren och socialisten Bernie Sanders. 

I presidentvalet fick hon flest röster, men förlorade ändå mot Trump på grund av elektorssystemet. Så hon var nära.

Men den mobbning hon utsattes för i valkampanjen var något helt unikt till och med i amerikansk politik. 

I sina memoarer skriver hon att hon försökte hålla sig lugn inför Trumps alla sexistiska provokationer. Hon ville skrika åt honom att ”gå härifrån” när han vandrade runt och bakom henne på scenen. Men hon höll igen. Kvinnor ska inte skrika – då är de hysteriska. Men männen kan gorma som de vill.

I år var det vice presidenten Kamala Harris som skulle spräcka det omtalade glastaket. Hennes väg till nomineringen var den motsatta. Hon kastades in i slutskedet, utan att kunna förankra sin kandidatur och slipa sina argument i interna provval. 

Ansvaret för detta kommer nog att läggas på president Joe Biden som frångick sitt löfte att bara sitta en mandatperiod. Han skulle vara en övergångspresident, sade han. Och varför slog ingen i den inre kretsen larm om presidentens hälsotillstånd i god tid?

Med tanke på förutsättningarna gjorde Harris ändå en stark kampanj, särskilt i den enda debatten mot Trump. Men hon kunde inte ge övertygande besked i de frågor som engagerade väljarna mest, ekonomin och prisstegringarna samt migrationen. Det är svårt att se att hon ska kunna leda Demokraterna inför kommande val, närmast till kongressen om två år.

Demokraternas förlust följer samma mönster som vi sett i land efter land, också i vårt. Regeringar faller på grund av missnöje med de negativa ekonomiska effekterna av pandemin och kriget i Ukraina, det gäller både höger- och vänsterregeringar.

I USA har Republikanerna nu kontroll över såväl Vita huset som Senaten och Representanthuset. Demokraterna har en läxa att göra. Och kvinnorna fortfarande ett glastak att krossa.

Det sades inför valet att utgången skulle avgöras i vilken mån Demokraterna skulle kunna mobilisera kvinnorna och Republikanerna männen. 

Valet blev en bekräftelse på att det skett en grundläggande strukturell förändring i de båda partiernas väljarunderlag. Känt sedan tidigare var att Republikanerna, eller snarare Trumps Maga-rörelse, hade gjort stora inbrytningar bland vita arbetarväljare. 

Nu skedde samma sak bland både svarta och latinos, särskilt bland unga män. Det chockade många inom Demokraterna. Den så kallade Obama-koalitionen föll samman.

Demokraterna dominerade i storstäderna och i högre utbildade väljargrupper. Donald Trump svepte hem landsbygden och de mindre städerna.

Det har skett en extrem polariseringen de senaste åren.  Aldrig har det politiska gapet mellan höger och vänster i det amerikanska samhället varit så stort som i dag. Demokraterna är inga änglar men det är framför allt den populistiska högern – med Trumps Maga-rörelse som folklig bas i spetsen - som drivit på och tänjt gränserna för det som är acceptabelt. 

Trump försökte till och med behålla makten genom ett försök till statskupp när han förlorade valet 2020 mot Joe Biden. De ledande republikanerna tog sin hand ifrån honom, men ganska snart var han förlåten. De behövde Trump mer än han behövde dem.

Trots att valet är över är ovissheten om vad som ska hända är lika stor som innan valet. Alla experter rycker på axlarna. Vi får vänta och se. 

Men om två månader Trump tar över Vita huset. Då kan han sälla sig till sina kompisar, de andra ”starka männen”, Vladimir Putin i Ryssland och XI Jinping i Kina. I Europa har han Ungerns Victor Orbán som bundsförvant, och fler finns i kulisserna.

Oroliga tider väntar USA och världen.

Tommy Svensson

Jag tycker mig märka att många journalister på SR och SVT avstår från att ligga på och ställa följdfrågor av rädsla för att bli betraktade som partiska. Kravet på opartiskhet och saklighet leder till självcensur.

Häromveckan publicerade DN en text med rubriken ”Därför bör samtliga poddar läggas ner”. Artikelförfattaren Clara Popenoe Thor hävdade att det är fullständigt odrägligt att lyssna på en poddcast och att podden fördummar och försvårar det offentliga samtalet.

Det finns verkligen anledning att resonera om utvecklingen som lett till att det pratas alltmer, men granskas allt mindre. En utveckling som pågått åtminstone i knappt 20 år.

Våren 2006 började jag skriva i Expressen som behövde en ny politisk kommentator på nyhetsplats inför riksdagsvalet i september. Jag hade ett frilanskontrakt med tidningen och kunde också göra annat, som att leda konferenser och seminarier.

Sommaren 2006 var jag den mest anlitade moderatorn under Almedalsveckan. Förutom en del andra övningar och analyser i Expressen ledde jag varje dag After Speech. En kort utfrågning av partiledarna direkt efter deras tal.

Det var ett påkostat arrangemang, betalt av en näringslivsorganisation, som drog oerhört mycket folk till det stora tält som satts upp. När Almedalsveckan var över föreslog jag Expressens ledning att vi skulle börja livesända utfrågningar av politiker från Almedalen. Det blev tummen ner. De skulle satsa på fotboll i stället.

Sedan vet vi hur det gick. Efter några år sände alla större redaktioner från Visby under Almedalsveckan och inte bara därifrån utan vid alla upptänkliga tillfällen. Politik har blivit högsta mode och drar lyssnare och därmed trafik, som det heter, till redaktionernas siter. Alla större redaktioner har dessutom dragit igång pratprogram om politik, ekonomi och allehanda andra ämnen. Folk går med proppar i öronen och lyssnar på det som intresserar dem.

Det är naturligtvis på sitt sätt en bra utveckling att det inte längre är enbart musik som folk lyssnar på när de promenerar, joggar, sitter i bilen eller i kollektivtrafiken.

Samtidigt verkar det som om de senaste 20 årens utveckling mot att fylla alltmer utrymme med prat lett till att tiden och möjligen resurserna för att ta reda på fakta och vad som faktiskt tilldragit sig minskat. För att inte tala om att ambitionerna att ta reda på vad som är på gång och vad som kommer att hända i politiken har lagts på hyllan.

De senaste veckorna har jag hört otaliga spekulationer om utrikesminister Tobias Billströms avgång. Men ingen har hittills kunnat belägga med säkerhet varför han slutade.

Det må vara hänt att det kan vara svårt att få fram vad som innerst inne fick Billström att avgå. Värre är när det blir uppenbart att journalisterna blir bortkollrade av politikerna.

Häromveckan blev jag uppringd av en journalist som intervjuat en professor i energi som var förfärad över de rena faktafel och felaktigheter som energiminister Ebba Busch (KD) fick föra fram oemotsagd i Ekots lördagsintervju.

Journalisten undrade om jag kunde förklara hur det kunde hända. Jag svarade att journalisten förmodligen var dåligt påläst. En annan förklaring kan vara att public service har blivit ängsligt.

Jag tycker mig märka att många journalister på SR och SVT avstår från att ligga på och ställa följdfrågor av rädsla för att bli betraktade som partiska. Kravet på opartiskhet och saklighet leder till självcensur. Då är det ofarligt att i stället under lättsamma former sitta och spekulera i en inspelning som sedan kallas podd.

Om jag har rätt är det en förfärlig utveckling.

Lyssnarna fylls med mer prat, men får veta mindre.

Anders Jonsson

Samtidigt tycks den stå handfallen passiv inför både den oroande snabbt växande arbetslösheten och inför att landets infrastruktur förfaller.

För arbetsmarknadsminister Johan Pehrson – med den rekordhöga arbetslösheten att bekämpa – borde en snabb start påupprust- ningen av svensk infrastrukturen ligga högt upp på önskelistan.

Sällan har heller förutsättning- arna för att kunna satsa på det varit bättre än nu. Den i lågkonjunk- turen snabba ökningen avkonkurser – inom främst bygg- och anläggningsföretag – har gjort många arbetslösa i branschen. Där finns nu tillgänglig kompetent och kunnig arbetskraft som i stället för att fortsätta vara siffror i en allt dystrare arbetslöshetsstatistik borde vara aktiva framtidsbyggare och upprustare av landets hårt slitna och föråldrade infrastruktur.

Debatt

En bred och från staten styrd satsning skulle samtidigt göra det möjligt att i stället för den skog av konsulter och privataentreprenörer som hittills anlitats samla ihop både satsningarna på och underhållet av landets vägar och järnvägar (och även mer av driften av tågen) under en statlig huvudman och återföra helhetsansvaret för den viktiga infrastrukturen till staten.

Men allt det kräver en regering som både vågar och vill. Som avlångt land är Sverige i behov av säkra och snabba transporter. För fortsatt konkurrenskraftig svensk industri (grönt stål mm) krävs en väl upprustad, stabil och väl fungerande infrastruktur. Det svenska totalförsvaret och NATO-medlemskapet ställer nu också högre krav på våra vägar och järnvägar. Och klart är att behovet av att i stor skala komma i gång med upprustningen brådskar. De alltför ofta sönderkörda vägarna och slitna järnvägsrälsen, växlarna och signalsystemen måste bytas ut och förnyas.

Till det behöver Sverige låna och statsskulden ökas på – från minst 30 till 35 procent av BNP. Det skulle gemånga miljarder mer årligen till ny räls och bättre vägar.

En regering som verkligen månar om Sverige måste vilja satsa, inte töva. Men med den passiva politik som nu förts kan vi däremot förvänta oss såväl fortsatt hög arbetslöshet som fler urspårade tåg på malmbanan (till en kostnad av 100 miljoner kronor per stillastående dag) och fler försenade, trasiga och stillastående X 2000-tåg påilla skötta spår runt om i Sverige.

Så det är dags för oppositionen att vakna upp ur törnrosasömnen och att samlat öka trycket på Tidöregeringen. Investeringarna, nybyggena och upprustningarna tål inte att vänta – de måsta komma i gång – och det nu.

Robert Björkenwall Jaan Ungerson

Även jag rekryterades efter en jobbannons på en lapp i receptionen

Hur ska man förklara Anna Kinbergs Batras agerande vad gäller anställningar på länsstyrelsen i Stockholm? Jag tror jag vet för jag har varit med om det själv.

Hur kunde hon vara så korkad? Att anställa en nära vän genom att enbart sätta upp en anställningsannons på en lapp i receptionen är inte särskilt smart när man är landshövding. Särskilt inte om man kommit på kant med personalen på länsstyrelsen. Då borde man förstå att agerandet kommer ut i offentligheten och att det kommer att starkt ifrågasättas. 

Det spelar ingen roll att den som fick jobbet i sig är kvalificerad. Är man gudmor till personens barn ska man vara särskilt noga med att göra anställningen enligt gängse regler. Annars kommer anklagelserna om vänskapskorruption.

Allt det här borde Anna Kinberg Batra ha tänkt på när hon ville rycka upp länsstyrelsen i Stockholm. Jag tror nämligen att det är den ambitionen som gjorde att det gick för fort och därmed snett när hon tog in personer som hon kunde lita på.

Tänk er själva. Här kliver Anna Kinberg Batra, som tidigare tvingats bort från posten som moderatledare och som annars mycket väl kunde ha blivit Sveriges första kvinnliga statsminister, in på ett minst sagt mossigt ämbete. 

Landshövding kan låta fint, men är i verkligheten en ganska meningslös post. Mats Svegfors som satt på slottet i Västerås i nio år har i olika sammanhang beskrivit hur en landshövding i själva verket inte behöver göra något. Han räknade ut att varje landshövding under hans tid kostade ungefär fem miljoner per år i lön, bil och chaufför. Bara för att regeringar ska ha något de kan utnämna förtjänta personer inom politik, näringsliv och offentlig förvaltning till. 

Länsstyrelserna är numera nedrustade och har förutom miljöfrågorna inte så mycket att pyssla med. Som landshövding kan du luta dig tillbaka, lyfta en hygglig lön och klippa band. Länsrådet sköter verksamheten.

Eller också kan du lägga dig i och försöka få fart på verksamheten. Det är uppenbarligen det Anna Kinberg Batra har gjort. En facklig representant vittnade i Sveriges Radio om det förfärliga i att hon ville vara med i beredningen av ärenden. Anna Kinberg Batra nöjde sig inte med som tidigare landshövdingar att bara skriva under de beslut som tjänstemännen tagit.

Tänka sig! Det har skapat en sådan dålig stämning att Anna Kinberg Batra tvingats gå med på att arbetsmiljön på länsstyrelsen i Stockholm ska utredas. Mot den här bakgrunden kanske det inte är så konstigt om man som landshövding med ambitionen att göra skillnad vill omge sig med några förtrogna medarbetare och då kan det gå för fort ibland.

Jag vet för jag har varit med om det själv på Riksrevisionen av alla ställen. Sommaren 2016 var jag nära att få jobb där efter att en lapp satts upp i receptionen.

Susanne Ackum och de andra två riksrevisorerna Margareta Åberg och Ulf Bengtsson hade bestämt sig för att försöka sätta fart på den minst sagt tröga myndigheten. Revisionsrapporterna tog lång tid att få fram och när de väl kom var de inte alldeles lätta att förstå och de fick sällan någon betydelse.
Ackum rekryterade några nya nära medarbetare varav jag arbetat med en av dem tidigare. Jag var tillgänglig och de tyckte att jag skulle komma till Riksrevisionen med uppdraget att göra revisionsrapporterna mer begripliga.

Eftersom det verkade vara stimulerande människor att arbeta med tackade jag ja och undrade om de inte måste prata med facket och annonsera ut tjänsten.

”Nej, vi sätter upp en lapp i receptionen så är det fixat”, blev svaret.

Nu blev det aldrig så. Någon dag efter att vi gjort upp om att jag skulle börja briserade Riksrevisionsaffären i Dagens Nyheter. DN skrev om informella kontakter i handläggningen av ärenden och om tveksamma metoder när riksrevisorerna rekryterat nya medarbetare. Det slutade med att Susanne Ackum avgick ganska omedelbart och de två andra riksrevisorerna lite senare. De hann aldrig anställa mig.

Lärdomen är att om du har den vällovliga ambitionen att sätta fart på en myndighet och röra om i byråkratin så ska du vara särskilt noga med att följa de gängse rutinerna. Det tar lite längre tid, men du riskerar inte att åka dit för att du har genat i kurvorna.

Anders Jonsson

(Texten har varit publicerad i tidningen Folkbladet (S) i Norrköping.)

Just nu bereds i regeringskansliet förslaget till avtal om militärt samarbete mellan USA och Sverige (Agreement of Defense Cooperation DAC). Avtalet är omfattande, men kärnan är att USA tillåts att på 17 olika platser i landet etablera militära baser. Baserna lyder under amerikansk jurisdiktion så snart USA tar någon av dem i anspråk. Baserna är alltså i princip att anse som amerikanskt territorium.

Vad som förs in och vad som sker på baserna är uteslutande en amerikansk angelägenhet. Det finns dock undantag. Vid införsel av vapen och vapensystem ska Försvarsmakten informeras. 

Vid den utrikespolitiska debatten den 20 mars föreföll samtliga partier överens om att kärnvapen inte ska förekomma på svenskt territorium under fredstid. Två partier ville se ett lagförbud mot kärnvapen men majoriteten ansåg det obehövligt. 

När avtalet med USA träder i kraft är det USA som beslutar om vilka vapen och vapensystem, inklusive kärnvapen, som ska lagras på de amerikanska baserna. Det finns således ännu tid för riksdagen att besluta om ett förbud mot kärnvapen i landet.

Det finns inga skäl, har försvarsministern upprepat vid olika tillfällen, för USA att lagra kärnvapen på baserna. En åsikt som riksdagsmajoriteten tycks dela.

Det finns emellertid argument som ger stöd för en annan uppfattning. Danmark och Norge har förbud mot kärnvapen. I Finland är kärnvapen förbjudna men det nämns inte i Finlands motsvarande avtal med USA.

Om USA respekterar den finska lagstift- ningen blir Sverige i praktiken det enda land på Natos nordflank där kärnvapen kan lagras. Huruvida det kommer att ske är i dagsläget oklart. Beslutet är amerikanskt.  

Några motiv för att Sverige ska ge USA långt- gående befogenheter på svenskt territorium har inte presenterats. Tystanden måste tolkas som att regering och opposition är överens. Och då finns det kanske ingen anledning att diskutera saken. Varken regeringen eller oppositionen tycks vara bekymrad över att kärnvapen kan komma att stationeras i Sverige. 

Om riksdagsmajoriteten inte är orolig för att kärnvapen lagras i Sverige är det inte säkert att den uppfattningen delas av svenska folket. Att svenska folkets åsikt skall efterhöras verkar dock inte troligt.

Enligt avtalet är USA skyldiga att informera försvarsmakten om de vapen och vapensystem, inklusive kärnvapen, som förs in i landet. I avtalet och i det underlag som nu bereds i regeringen sägs ingenting om hur den informationen ska hanteras.  Att informationen delges den svenska regeringen torde vara självklart. Men kommer det svenska folket informeras?

Inte minst de kommuner där vapnen lagras kan ha ett berättigat intresse av att vara informerad om förhållandena. Det svenska försvaret har i dag vapendepåer på olika platser i landet. Den verksamheten står helt under svensk kontroll, följer svenska lagar och förordningar. Det gäller inte för de vapen som USA lagrar på sina baser. Där gäller amerikansk lagstiftning. 

Ett vapenlager utgör alltid ett mål i en krigssituation för angriparen. Men finns det också i fredstid risker med till exempel ett kärnvapenlager? Kan en olycka inträffa? Vad händer vid en eldsvåda på basen? Det finns många frågor som bör besvaras innan avtalet träder i kraft.

Osäkerhet kring vad som gäller leder lätt till ryktesspridning och allmän misstänksamhet. Det är rimligt att om riksdagen beslutar att amerikanska baser ska få upprättas också anger hur informationen om amerikanska vapensystem inklusive kärnvapen i Sverige ska hanteras. Att hemlighålla detta för invånarna gynnar knappast en bred uppslutning kring svensk säkerhetspolitik.

Christer Wretborn

fullfölja den har folkhögskolan lämnat en andra chans till både utbildning och utveckling. Genom sitt stora utbud av kurser och inriktning och sitt fria arbetssätt har folkhögskolorna erbjudit inte bara bra yrkesutbildningar utan också ståttsom aktiva förmedlare, bevarare och bärare av bildning och kultur.

Till det unika med folkhögskolorna hör även att de flesta drivs av någon folkrörelse. Av landets 155 folkhögskolor drivs 113 av någon idéburen organisation. De övriga 42 av regioner. Pengar till skolorna har alltid i huvudsak kommit från stat eller kommun. Den första folkhögskolan i Sverige – Hvilan i Skåne - startade redan 1868 och finansierades av landstinget. Arbetarrörelsen startade sin första folkhögskola i Brunnsvik i Dalarna 1906.

Vilka drivkrafterna än är bakom Tidöregeringens strypning av anslagen till folkhögskolorna så slår den hårt mot hela detsvenska samhället och mot den öppna, demokratiska och fria folkbildningen.

Det slår också mot Sverige som kunskapsnation. Förutom sin kulturbärande roll ger folkhögskolorna genom såväl sin allmänna kurs som genom väl utformade yrkesinriktade utbildningar ett viktigt bidrag till den kompetenshöjning som både industrin och den offentliga sektorn ropar efter. Statistiken talar också sitt klara språk. Varannan elev på folkhögskola har arbete efter avslutad kurs och var tredje går vidare till högre utbildning. Dessutom är folkhögskolan med sina fria studieformer en bra väg för att ge nya invandrare möjlighet att komma in i det svenska samhället.

I riksdagen har den sverigedemokratiske riksdagsmannen Tobias Andersson redan 2021 skissat det som nu uppenbarligen blivit Tidöregeringens inställning till folkhögskolan. I en motion förde han fram både kravet att en utredning borde få till uppdrag att ta fram en plan för hur folkhögskolan som studieform kunde läggas ner samt att möjligheten att få studiemedel från CSN inte längre skulle omfattas av att läsa på folkhögskola.

Om Tidöregeringens finansiella angrepp på folkhögskolorna och på folkbildningen inte bryts är risken uppenbar att en mer än hundraårig unik nordisk tradition tynar bort i något som inte kan kallas annat än ett politiskt medvetet och systematiskt genomfört kulturmord.

Robert Björkenwall Jaan Ungerson

Lars Ilshammar:

Vissa universella värden mår bäst av att få vara i fred

I slutet av mars i år satt jag i publiken när Svenska Akademien ordnade ett stort seminarium om yttrandefrihet med många kända namn som talare. En av dem hette Timothy Snyder, historiker och författare med internationell stjärnstatus.

Han var karismatisk och självklar i talarstolen på ett vis som nog bara amerikaner kan. ”The purpose of free speech it to speak truth to power”, sade och predikade Snyder som en alldeles självklar självklarhet, och upprepade sin oneliner ungefär femton gånger tills vi alla lydigt hade tuggat i oss budskapet.

Yttrandefrihetens syfte är alltså att säga sanningar till makten – en enkel sammanfattning av en komplex fråga som visade sig vara förledande lätt att gilla och memorera. To speak truth to power - det låt dessutom så rent och vackert, nästan som poesi. Kanske lite för vackert. För det var någonting med den där övertygande poetiska enkelheten som skavde i bakhuvudet, och som fortsatte att skava och bråka under sommaren. Jag kände en diffus men nästan instinktiv skepsis, något ville protestera mot Snyders tvärsäkra och ganska begränsande definition av yttrandefrihet, men jag kunde inte sätta fingret riktigt på vad eller varför.

Tills i söndags när jag läste Julian Barnes enastående ”The Noise of Time”, en roman som handlar om kompositören Dmitri Shostakovich och om hur det är att leva – eller överleva – som konstnär i ett totalitärt system där konsten ska tjäna folket, där konsten tillhör folket (för det har Lenin skrivit!), men där folkets vilja uttolkas enväldigt av en mordisk och nyckfull självhärskare. Mot detta extrema, likriktande och för konstnären bokstavligen livsfarliga nyttotänk ställer Barnes Shostakovichs omöjliga dröm om att bara få göra musik för musikens egen skull:t

”Art belongs to everybode and nobody. Art belongs to all time and no time. Art belongs to those who create it and those who savour it. Art nomore belongs to the People and the Party than it once belonged to the aristocracy and the patron. Art is the whisper of history, heard above the noice of time.”

Återigen; en ren och vacker text, med fin poetisk klang. Men också mera sann än Snyders alltför snygga oneliner, tänkte jag. Byt gärna ut ”art” i citatet mot ”free speech” så förstår ni vad jag fiskar efter. Ska vi inte se yttrandefrihetens raison d'étre som något större och vidare än att enbart få säga om än så viktiga sanningar till makten? Behöver den verkligen relativiseras och motiveras utifrån något annat än sig själv? Är yttrandefriheten inte i första hand sitt eget syfte – yttrandefrihet enbart för yttrandefrihetens skull, något som faktiskt tillhör alla och ingen, som angår alla tider och ingen särskild tid alls – just som en historiens viskning över tidens larm och brus?

Det är förstås ett småtrist konstaterande att yttrandefrihet, demokrati i allmän och i synnerhet kultur allt oftare tycks behöva operationaliseras och hängas upp på olika nyttor, ekonomiska i regel, för att skapa nödvändig politisk legitimitet. Jag misstänker att det tyvärr säger någonting om hur tunt påstruken den humanistiska fernissan i själva verket är i vår tid, hur villkorad eller falsk talarstolarnas och debattsidornas alla bekännelser till demokratin som livsform ofta kan visa sig vara i praktiken.

Men jag tror också att det ligger en mera direkt fara i att reducera grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet till ett visst syfte eller någon tydligt angiven kompassriktning. Om huvudsyftet ska vara si eller så – till exempel att säga makten väsentliga sanningar – innebär det rimligen också att andra alternativa syften eller riktningar inte kan räknas som lika viktiga. Och eftersom dessa syften då alltså är mindre angelägna än det enda höga syftet behöver de kanske inte ens samma starka skydd som grundlagarna ger.

Kanske räcker det att degradera sådana enklare syften till vanliga lagar och förordningar som kan ändras med en enkel riksdagsomröstning, som sedan kan trumfas av högre rättsordningar enligt den juridiska princip som kallas regelhierarkin. Ja, där någonstans börjar man sedan kunna ana konturerna av sluttande plan mot en yttrandefrihet som har blivit så kraftigt beskuren att den egentligen bara räknas som fullt legitim om den lyckas uppfylla det där riktiga höga syftet. Och vem är ens kapabel att bedöma sådant? Eller rättare sagt; hur många skulle inte känna sig kallade att leka domare?

Det behöver förstås inte gå så. Grundlagarna är fortfarande intakta. Det sluttande planet är inte i sikte - än. Men det är alltid klokt att ta det säkra före det osäkra och mota alla tänkbara Ollar i grind, särskilt i tider när yttrandefriheten och dess gränser ändå är satta under så kraftig omförhandling och många dunkla krafter vill hitta argument för att begränsa det fria ordet. Vissa universella värden mår bäst av att få vara i fred, fortsätta att leva sitt eget liv vid sidan av världsbullret och slippa relativiseras till olika nyttor som kan tänkas vara politiskt gångbara just i stunden.

The purpose of free speech is – free speech. Kan det inte få vara bra så? Om sedan makten råkar få höra några sanningens ord på vägen är det förstås ingen nackdel, men knappast själva andemeningen med en frihet som vill och måste få vara lika allmängiltig, gränslös och tidlös som god musik.

Lars Ilshammar

Tidigare journalist och chefredaktör för Örebrokuriren samt bland annat chef för Arbetarrörelsens arkiv. Medlem i Onsdagsklubben.

 Förra året var det 50 år sedan Kvinnoförbundet kom med sitt banbrytande program Familjen i framtiden. Vi är två medlemmar i Onsdagsklubben som har summerat lite av vad som hänt under dessa 50 år.

   Den bärande idén i Familjen i framtiden som antogs av SSKFs kongress 1972 var att kvinnor och män skulle kunna förena att ha barn med förvärvsarbete. För det krävdes en stark utbyggnad av barnomsorgen, förtjänstfullt skildrad i Maj-Inger Klingvalls och Ingrid Pramling Samuelssons bok Den moderna förskolan.

   SSKF lanserade idén om utbyggd föräldraförsäkring och 6 timmars arbetsdag för alla. Det var dags att arbetslivet anpassade sig till familjernas behov och inte tvärtom. Dittills hade också SSKF suttit på två stolar: man hade talat om valfrihet för underförstått kvinnor och om kvinnans två roller. I Familjen i framtiden gjorde man upp om detta.

   Hur har det gått? Det är det vi försöker skildra i vår skrift som vi har kallat Familjen i nutiden. Vi hade vi tänkt oss att den skulle kunna stimulera debatten om framtidens familj.

   Vi har avstått från att ställa konkreta politiska krav utan tänkte oss att klubbar och andra organisationer i S-familjen skulle kunna bidra med konkreta krav. Familj är dessutom inte alls detsamma i dag som det var för 50 år sedan.

   Vi håller för övrigt med om att det behövs en framtidsgrupp inom SAP som tänker långsiktigt och inte bara för att överleva nästa val.

   Du som läser det här: Hör gärna av dig till s-kvinnors kansli. Där finns vår skrift att ladda ned.

Kerstin Sandelius och Siv Hamring

–  I Fit for 55 ingår ett förslag om att ändra unionens energiskattedirektiv. Beslut om detta tas enbart av ministerrådet, och kräver konsensus. Förhandlingarna har hittills gått mycket trögt. Det är mycket osäkert ommedlemsstaternas regeringar förmår att enas, menade Magnus Nilsson, som valdes in som ny medlem i Onsdagsklubben på medlemsmötet i november.

Tillägg:

16-18 december, under helgen efter Onsdagsklubbens möte, lyckadesministerrådets och parlamentets förhandlare enas om hur hela den omfattande lagstiftningen kring de bägge utsläppshandelssystemen, ”koldioxidtullen” CBAM, samt den kompletterande sociala klimatfonden ska se ut. Om detta går att läsa på Klimat- och naturvårdsbloggen,https://www.nilssonproduktion.se/klimatnyheterna-som-kom- bort/ som drivs av Magnus Nilsson.

Detta val har inte liknat något annat. Valundersökningen har bekräftat att vården höll sin förstaplats som väljarnas viktigaste fråga ända in röstbåset.

Skolan steg ett par placeringar och blev tvåa. Först på tredje och fjärde plats kom de frågor valrörelsen handlade om -kriminalitet och energipolitik. Och klimatet kom lite förvånande först på tionde plats.

Vård är den fråga där S har störst förtroende och skolan är också en hemmaplansfråga medan SD och M har störst förtroende när det gäller kriminalitet och energipolitik.

Så varför drev S valrörelsen på den planhalva där motståndarna är starkast och varför hade S inga skarpa förslag när det gällde vården? Magdalena Anderson blev påtagligt svarslös när frågor om vården kom upp i valdebatterna, verkade rent av lite oförberedd.

Hur kan det vara möjligt? Efter Coronakommissionens svidande kritik borde det funnits utrymme för självkritik. 

Jag kom ihåg hur vi vände ett kraftigt underläge i valrörelsen 1985 som jag var med om genom att vecka för vecka se till att agendan befann sig på vår planhalva. Har man glömt hur man vinner val?

Eller var man så fixerad vid att inte förlora fler manliga LO-medlemmar till SD att man glömde att hålla i agendan?

På ett personligt plan är jag förstås besviken över att min bok ”Svensk Modell i Kris - Hur Övertro på Politik byttes mot Övertro på Marknaden” inte tycks ha avsatt några spår. Hoppas den kan påverka omprövningen.

Ta övertron på marknaden som påverkat politiken i stort som smått. Det är en liten fråga för oss i storstäderna med bilbesiktningsverkstäder i överflöd, men hur tror ni man upplever det på landsbygden där man får åka 25 mil för att besiktiga bilen? Eller där det inte längre finns arbetsmarknadsförmedlare, eftersom ingen privat aktör finner det lönsamt.

Och byråkratiseringen. Vi måste återfå vår humanistiska syn med tro på människor i stället för misstro och övervakning genom ständig rapportering i New Public Management. Byråkratiseringen är förfärlig. 40 % av sjuksköterskornas och lärarnas tid går åt till rapportering, femtio procent av polisernas och hemtjänstpersonalens.

För att inte tala om den skenande ojämlikhet vi själva medverkat till. Dags för självrannsakan.

 Ulf Dahlsten

Det sägs ibland att Socialdemokratin haft svårt att finna en meningsfull  roll som parti i  opposition. Men efter årets val finns inget utrymme för passivitet eller tvekan.

Det skriver Thomas Hammarberg.

Nu behöver partiledningen inte längre bordlägga kongressbeslutet för att kunna bygga allianser med andra partier.

Vi gjorde en bra valrörelse trots att många medlemmar var besvikna över de eftergifter som faktiskt gjordes i frågor som drevs av SD, M och KD. Det visade att det finns en hög grad av lojalitet inom partiet. Men i de viktiga utvärderingar som nu kommer att organiseras inom partiet blir dessa eftergifter förstår en huvudfråga. 

Viktigt att notera är också de insatser som gjordes av sidorganisationer som intagit tydliga ståndpunkter om jämlikhetsfrågorna, skolpolitiken, klimatkrisen, flyktingarnas rättigheter - frågor som borde ha drivits hårdare

Valresultatet har skakat om många människor som tidigare inte sett det nödvändigt att själva ägna tid åt politiska möten. Möjligheten att värva medlemmar har sannolikt ökat rejält. Att skapa meningsfulla uppgifter och roller för dessa potentiella nu krafter blir en viktig utmaning.

Thomas Hammarberg

För att vinna val räcker det uppenbart inte med att få ökad röstandel, en bitter erfarenhet som många socialdemokrater med avgående (?) statsminister Magdalena Andersson i spetsen nu får göra.

Ungefär som i valet 1979 då Olof Palme ledde partiet till återhämtning, men ändå förlorade.
Om vi grottar ner oss i årets valresultat finns trots detta en hel del positivt. Inte minst i vårt eget län där Socialdemokraterna faktiskt gjorda markanta plusresultat i såväl regionen som i 25 av de 26 kommunerna. Endast i Södertälje det blev det ett marginellt minus, en nedgång med under en procent.

Ändå kan vi inte vara säkra på att S får ta över i särskilt många kommuner – eller ens i regionen, även om det just där ser ljust ut, precis som i Stockholms kommun.
Osäkerhetsfaktorn är förstås hur de forna borgerliga allianspartierna ser på frågan om att ta in SD i ”govärmen”. Hittills har de klarat av att styra SD förutan i både regionen och huvudstaden.

Frestas de möjligen att göra som riksplanet, alltså bilda en blåbrun regeringskonstellation? Regionen:
• Ett rödgrönt block (S+V+MP) får ungefär 48 procent.
• Ett alliansblock (M+KD+L+C) når 39 procent.
• Alliansen + MP kapar åt sig 42 procent.
• Alliansen + SD får 49,4 procent.
Ja, ni ser, det kan hända dystra saker. Kommer region Stockholms Liberaler att tolerera att SD tas med? Och hur gör Centern?
I Stockholms stad är situationen snarlik. Om Miljöpartiet byter sida och går samman med S och V har de i nuläget 50,6 procent. Alltså maktskifte.

Men om MP stannar kvar på högersidan och SD plockas in når den konstellationen över 50 procent.
I flera kommuner i länet står eventuella maktskiften och nya S-ledda styren för dörren: I Järfälla, i Solna, i Värmdö och kanske ett par till.

Frågor som ställs: Kommer de borgerliga att frestas att rädda sig
kvar vid makten genom att släppa in SD?
Under de närmaste veckorna kommer svaren. Och det kan landa i allt från tydlig besvikelse till glädjande framgång.
Ove Andersson